Bloggen

Anders Borg gav i går en sällsynt inblick i det politiska spelet under finanskrisens mest kritiska dygn för Sveriges del. I juni 2009 var Lettland på gränsen till kollaps. Landet hade inte fått klartecken om nödlån från den Internationella valutafonden, IMF, och under sex sju timmar tvekade även EU:s regeringschefer om unionen skulle skynda till hjälp. En lettisk valutakollaps hade drabbat hela Baltikum och även tagit med sig de två svenska storbankerna Swedbank och SEB i fallet.
– Sverige var mycket, mycket, mycket illa ute. I praktiken var vi redan över kanten, sa Anders Borg under gårdagens seminarium på näringslivets tankesmedja SNS.

Till slut ändrade sig EU:s regeringschefer. Baltikum fick sina nödlån och i dag tuffar den svenska ekonomin på bättre än många andras. Regeringen skruvar upp tillväxtprognoserna och Anders Borg ger Sverige epitetet ”Europas tigerekonomi” (som om det skulle inge förtroende).

Men det var alltså på håret. En inhemsk bankkris mitt i den internationella finanskrisen hade slagit ett stort hål i de offentliga finanserna. Sveriges ekonomiska situation hade sett helt annorlunda ut.

Grunden till krisen handlar om politik. Det handlar om styrregler för finanssektorn. Det handlar om regler för utlåning, för risktagande, om hur stor kapitaltäckning bankerna måste ha osv. Det handlar kort sagt om regleringar som borde ha genomförts långt tidigare, långt innan krisen redan stod i farstun.

De svettiga timmarna i juni 2009 gav i alla fall Anders Borg en viktig insikt. På listan över prioriterade områden har han nu plitat dit ”finansiell stabilitet”. Nu? Jag menar, problemen med skuldsättning, risktagande, spekulationsekonomi och den allt mer svällande finanssektorn är knappast en nyhet. Men det är alltså först efter att Sverige stått på randen till finansiell härdsmälta, när vår ekonomi under några timmar de facto redan rasat ihop, som insikten slog rot även hos Sveriges finansminister. Och det motvilligt.

Att Anders Borg plötsligt väljer att avslöja hur illa ute Sverige i själva verket var är knappast en slump. Det är faktiskt finansministerns sätt att inge förtroende, att putsa lite mer på bilden av den ansvarstagande ekonomiska landsfadern. När det brinner i knutarna kommer mannen med hästsvans och styr upp skutan. Lita på det!

Jag vet inte. Men för mig är inte brandsläckning samma sak som ansvarstagande.

Gårdagens debatt på Publicistklubben om Wikileaks gick under rubriken Världen efter Wikileaks. Årets första helkväll på klubben handlade mer om mytbilden och personfixeringen av Julian Assanges skuld/icke skuld. Mindre om det informationen och idéerna som kommer ur läckorna kan göra för journalistisk granskning i bredare sammanhang, utmaningar för pressetiken, former för öppenhet, spridning av information, samt beröringspunkter mellan medborgarjournalistik och redaktionell journalistik. Rasmus Fleischer gjorde kloka och kritiska inspel om varför medier samspelar med Assanges förlängda ego. Kritiken mot detta är till exempel att information anses vara en handelsvara i mängden. Läckornas innehåll drunknar alltså i skvaller.

Samtalet berörde inte Wikileaks som maktinstans. Är källkritik, granskning och kunskap verkligen självklara publicistiska principer?

Gatekeepern, journalistens positionering och ensamrätten till information har flyttats från redaktionen till källorganisationen för längesedan. Detta verkade inte Mats Svegfors, VD på Sveriges radio, gilla fullt ut:

– Man blir ju förbannad över att redaktionerna inte har de stora nyheterna!

Jesper Huor replikerade:

– Materialet finns inte enbart hos Wikileaks utan även på andra håll.

Frågan är om det politiska klimatet är ett av flera bakomliggande problem. Avsaknaden av politisk dynamik i gårdagens debatt tangerar ett av journalistikens problem: vem har makten att skapa opinion?

Nätläckor kan i framtiden spela en positiv roll för journalistiken, inte Wikileaks i sig. Föreställningarna om starka och enskilda ledare med för mycket makt, som bland andra Anna Hellgren kritiserar i ledartexten Kvinnohatarna, bör inte få vatten på sin kvarn. Är inte internet fel forum det?

Vad händer när organisationen sviker sina egna ideal? Blicka bortom Wikileaks. Rekommenderad läsning och ingång till just detta finns i SvD:s välskrivna artikel om nätläckor.

Vad händer med pressetiken, mediekoncentrationen och kring konceptet information som handelsvara i förlängningen? Vad betyder relationerna källa/researcher/journalist? Varför behövs läckorna?

Dagens Arena efterlyser en sådan debatt.

I och med Svenska Dagbladets granskning av hur det går med reformen av försvaret kan vi sätta upp ännu ett politikområde på listan över moderatstyrda förvaltningspolitiska haverier. Flera tusen anställda saknas och värre blir det. Organisationen kommer inte att vara på plats som det var tänkt på ett par år, minst. Överbefälhavare Sverker Göransson menar att det är “lagregler, förordningar och kollektivavtal” som inte är på plats, vilket står i vägen för att implementera den nya organisationen.

Moderaterna vet vad de vill, men trots att de vunnit två val på sin regeringsduglighet saknar partiet den nödvändiga intelligensen och musklerna att genomföra större reformer, utan att det går galet. Svenska Dagbladet publicerar dessutom en andra artikel, i vilken de ekonomiska villkoren för de nya yrkessoldaterna beskrivs. Bland annat ska man betala 1100 i hyra för sin gamla lumpenslaf, men numera ingår inte maten, den ska inhandlas till fullpris i personalmatsalen. Månadslönen är 17 000 kronor. Snart ska de till Afghanistan.

Bland oss som har varit positiva till en avskaffad värnplikt blir det uppenbart att Moderaterna är duktiga på att förstöra goda idéer. Som grädde på moset menar Johan Forsell (M) i en debattartikel i Aftonbladet i dag att “Det nya försvaret öppnar också många nya möjligheter för unga människor.” Forsell kallar försvaret för ett nytt McDonalds, Sveriges största ungdomsarbetsgivare. Kanske dags för oss journalister att som i Washington D.C. ställa oss på trappan till riksdagshuset och fråga ledamöterna om de kommer att rekommendera den militära karriären för sina barn?

Per Ahlmark-stiftelsen bjöd i går in till seminarium om antisemitism i det samtida Europa, under rubriken “Ryktet om judarna” (eller “The Rumour About the Jews”, seminariet gavs på engelska). Anthony Julius, advokat och författare till flertalet böcker om antisemitism, gav en exposé över antisemitismens ursprung och hur det hänger samman med dagens situation, med en antisemitism som i allra högsta grad lever och frodas i vår ack så moderna och upplysta del av världen.

Julius påminde åhörarna om att “antisemitism” som vi ofta tror oss känna den har en knapp 130-årig historia – den tyska journalisten Wilhelm Mahr etablerade begreppet i slutet av 1870-talet, för att ha ett mer salongsfähigt alternativ till “hata judar” när han ville dryfta politiska idéer med sin samtid. Nazityskland använde Mahrs antisemitism som utgångspunkt för det politiska målet att utrota alla judar, men som Julius beskrev under seminariet betyder inte det att dagens europeiska antisemitism nödvändigtvis har samma målsättning. Frågan är mer komplicerad än så.

Som Julius mycket riktigt påpekade fanns antisemitism i Europa långt innan Mahr etablerade begreppet och NSDAP tog det till sig. Antisemitismen som existerade före Mahr och nu gjort återtåg skiljer sig på så sätt att den inte har ett ideologiskt mål om utrotning. Snarare delar den upp judar i “goda” och “dåliga”. Den menar att det inte per automatik är negativt att vara jude, men det är något som måste bevisas, eftersom man bör misstänkliggöra judar, eftersom de kan vara “dåliga”. En jude i Europa kan i dag, oavsett bakgrund, politiska värderingar eller social status avkrävas en rad åsikter i exempelvis frågan om konflikten mellan Israel och Palestina (på samma sätt som en muslim kan avkrävas på åsikter om Hamas). Åsikter som måste godkännas av frågeställaren, som därmed ger sig själv rätten att sätta sig till doms över judars existensberättigande. Det finns, kort sagt, ett rykte om judarna, som judarna själva hela tiden måste motbevisa.

Mekanismerna bakom nutida antisemitism är samma mekanismer som är i rörelse bakom grupphat i alla dess former. Seminariets andre talare, värderingsforskaren och professorn Andreas Zick, beskrev det kärnfullt med att människor utsätts för stereotypisering grundad i deras tillhörighet till en viss social kategori. Först pekar man ut gruppen – judar, bögar, muslimer, kvinnor – sedan laddar man gruppen med negativa konnotationer. Över tid har judar belagts med olika negativa attribut, vissa har försvunnit, några har tillkommit, andra finns kvar. På olika platser och i olika situationer tar den sig olika uttryck. Alla syftar de till att motivera ett fortsatt utpekande av gruppen judar, cirkeln fortsätter.

Det finns alltså flera typer av antisemitism, en insikt som kan tyckas självklar, men så är uppenbarligen inte fallet. Den antisemitism som menar att judar skaffar sig fördelar av förintelsen är inte samma antisemitism som den som håller alla judar (oavsett var de bor) ansvariga för hur Israels regering agerar i en viss situation. Att inte, som man alltid måste göra när grupphat diskuteras, kunna hålla flera saker och perspektiv i händerna samtidigt, skapar sedan en skev och faktafattig metadebatt om antisemitism, inte minst i Sverige. Vilket i sin tur omöjliggör konstruktiva diskussioner.

Fler var på plats under gårdagen, skriver om det gör bland andra Peter Wolodarski, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion.

Avslöjandet att Försäkringskassan inte längre tar fram siffror över hur hög ersättning de som utförsäkras får är direkt skrämmande.

När de första siffrorna från Försäkringskassan kom i februari visade det sig att av de 12 000 som påbörjat arbetsintroduktionen hade närapå hälften fått mindre pengar i ersättning än tidigare. Siffror som talade sitt tydliga språk över en av många brister i regeringens nya sjukförsäkringsreform.

Bara 23 dagar innan de första utförsäkringarna skulle ske klubbades den förordning som styr a-kassans ersättning för dem som deltar i introduktionsprogrammet. Men trots varningar från bland andra a-kassorna talade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med tillförsikt om att de utförsäkrade inte skulle få lägre ersättning.
– Majoriteten av dem som nu lämnar sjukförsäkringen kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än vad man hade när man var sjukskriven, sa han då.

Arbetsmarknadsministern hade fel. Men desto allvarligare är det att Försäkringskassan efter de första siffrorna har valt att sluta följa ersättningsnivåerna för de utförsäkrade.
– Vi har valt att prioritera andra uppdrag vi har haft till regeringen bland annat, säger Magdalena Brasch, ansvarig för Försäkringskassans analyser, i en kommentar till varför Försäkringskassan inte längre tar fram siffrorna.

Men det är svårt att inte se det som en mörkning av uppgifter som kan bli till en last för regeringen. Ännu märkligare blir det när nuvarande arbetsmarknadsminister, Hillevi Engström, inte vill svara på frågor om varför regeringen inte har följt upp sitt löfte om bättre ersättning för de flesta utförsäkrade. För till syvende och sist handlar det om att människor i en direkt konsekvens av regeringens politik tvingas leva under allt svårare ekonomiska villkor.

Det här är en skandal.

Läs också “Ett år med utförsäkringar“

Okej, det verkar inte bara vara landskapet som blivit täckt av snö under denna vinter. I dagens kategori ”insnöad” hittar vi även en krönikör och en minister:

Insnöad 1: Expressens krönikör Ulf Nilsson. Mannen som lanserade begreppet ”pursvenskar” i en milt sagt främlingsfientlig krönika tidigare i vinter, har nu även kommit ut som klimatförnekare. I dagens krönika skriver han bland annat följande:

”Samtidigt som man är på väg att frysa fingrar och tår av sig fortsätter man att babbla om Global Uppvärmning.”

”Att yla om Global Uppvärmning – ofta med hjälp av direkt falska argument – under den hårdaste vintern på minst hundra år är fräckt och motbjudande”.

Argumentationen går ungefär ut på följande: Ulf Nilsson tycker att det är kallt, han fryser om fingrarna. Slutsats: klimatförändringarna är en myt.

Det kan hända att 2010 inte kommer gå till historien som det varmaste året i Ulf Nilssons liv. Det må så vara. Men när det gäller klimatförändringar kanske det kan vara värt att höja blicken lite. Forskarvärlden är nämligen ense om att 2010 sannolikt blir det varmaste året någonsin, när det gäller global medeltemperatur.

Vad är mest relevant: Den etablerade vetenskapen eller Ulf Nilssons frusna fingrar?

Insnöad 2: Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Kvinnan som gjort allt för att blunda för att det är något som helst problem med vinterns tågtrafik vill nu plötsligt utreda tågnätets bristande kapacitet. Orsak: hon tog tåget.

På sin resa till Transportforum i Linköping i dag drabbades Catharina Elmsäter-Svärd nämligen av det som alla andra redan råkat ut för denna vinter (samt den förra): tåget ställdes in.
– Man kan skoja om att jag inte var här i tid, se det symptomatiskt. Även en minister kan uppleva det som är många människors vardag, sa Catharina Elmsäter-Svärd när hon nästan en timma för sent höll sitt invigningstal.

Ministern vill nu utreda vilka alternativ som finns att utöka kapaciteten. Inte minst den här vintern har visat hur sårbart systemet är, sa hon.

Well, tjena blixten.

Okej, att Ulf Nilsson bygger sin analys av världen på sina subjektiva upplevelser är tragiskt. Men Ulf Nilsson är krönikör i Expressen, inte minister i regeringen. Att Catharina Elmsäter-Svärd däremot inte förstår att tågkaoset existerar förrän hon själv upplever det. Det är direkt skrämmande.

Det finns flera kopplingar mellan protesterna mot läget i Vitryssland, i Ungern och i Tunisien. Alla vänder de sig mot utveckling som försvårar kommunikation eller spridningen av information.

I Tunisien grips demonstranter som protesterar mot att Internet övervakas, filtreras och blockeras – uppmärksammas bland annat av Christoffer Kullenberg i en bloggtext. Det är brist på mat, jobb och information. Dagens Arena skrev tidigare i dag att minst 35 personer har dödats i samband med helgens kravaller och att regeringen i Tunisien har infiltrerat konton i sociala medier och försökt strypa tillgången till information om vad som händer.

I Ungern talar president Viktor Orbán om en ny retorisk filosofi som berättigar hårdare övervakning: den nya medielagstiftningen handlar om att ta ansvar, inte om att underminera och skrämma medierna.

Joerg Forbrig skriver i New York Times att EU måste ta sitt ansvar för att förtrycket i Vitryssland inte ska trasa sönder landet ytterligare. Omvärlden behöver ställa krav för att bryta isoleringen och visa solidaritet med det belägrade samhället. Läget måste förändras annars kommer landet och pressfriheten att trasas sönder, as we speak.

Reportrar utan gränser konstaterar att bloggare och internetaktivister över hela Tunisien försvunnit de senaste dagarna, skriver Medievärlden.

Samtidigt genomförde igår flera av Sveriges medborgarrätts- och pressfrihetsorganisationer en gemensam manifestation mot förtrycket i dagens Vitryssland: statens massarresteringar av demonstranter, fängslanden av oppositionella medborgare och journalister, överraskande polisingripanden mot oberoende organisationer och tidningar. Bland de manifesterande medborgarrätts- och pressfrihetsorganisationer som deltog fanns bland andra Amnesty International, Reportrar utan Gränser, Svenska PEN, Publicistklubben, och Sveriges Författarförbund.

I kölvattnet av Wikileaks senaste avslöjanden snurrar den mediala verkligheten ytterligare steg mot reglering och bevakning av medborgares nätvanor. Frågan är om yttrandefriheten kan stärkas eller försvagas av läckorna och vad den utökade transparensen på gott och ont egentligen innebär för tillgänglighet och lagring av information. Att inte ge vika för censuren som utmanar pressfrihetens grunder är en del i det, men hjälper det Vitryssland, Ungern eller Tunisien?

Kanske borde nästa demonstration rikta in sig på de inskränkningar som sker i Sverige? Informationstillgängligheten stramas åt både här och där.

För mer insyn om läget i Tunisien, följ #Sidibouzid på Twitter. 

En kvinna som får leva på makaroner. En annan som har tagit livet av sig. Vid årsskiftet var det ett år sedan de första utförsäkringarna från sjukförsäkringen skedde.

– Jag förstod direkt att något var på tok när han kom hem till mig i januari och berättade. Han hade fått ett brev från Försäkringskassan.
– Vi satt och pratade och jag sa till honom att han måste gå till Arbetsförmedlingen. Jag nästan tvingade honom fast jag kände att det var mot bättre vetande. Han var ju så uppgiven, så skör, apatisk.
– Mamma, sa han, mamma jag tror inte jag orkar mera.
Efteråt har Marja Leena tänkt mycket på de orden.
– Han sa att han inte orkade mera, men jag förstod inte att han faktiskt inte orkade leva längre.

Förra hösten gick i väntans tid. De 15 000 personer som skulle utförsäkras vid årsskiftet fick vänta länge på svar om vad det sista steget i sjukförsäkringen skulle innebära för just dem.

Först den 4 september 2009 kom regeringens besked om vad som skulle hända med de personer som utförsäkras efter att ha nått gränsen för hur länge sjukpenning betalas ut. Dåvarande socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) försvarade det senkomna svaret med att regeringen redan i budgeten 2008 slagit fast att det var i det följande årets budget som det sista steget i sjukförsäkringen skulle presenteras.

Husmark Pehrsson visade där och då på regeringens totala oförståelse för den oro som en person kan känna, som bara har några tusen kronor att leva på i månaden och som inte har någon möjlighet att få besked om vad som väntar i hennes liv om ett par månader. Inte från de ytterst ansvariga i regeringen. Inte från kontaktpersonen på Försäkringskassan. Inte från Arbetsförmedlingen. Visst kan du överleva på makaroner och ketchup. Men hur länge står du ut?

I mars blev multisjuka Camilla Nyqvist i Enköping utförsäkrad. Nu lever hon på makaroner. Pengarna från socialtjänsten täcker inte räkningarna och hon är rädd för att bli vräkt.

Ända in i december återstod viktiga beslut att fatta inför utförsäkringarna. När bara 23 dagar återstod innan årsskiftet klubbades den förordning som styr a-kassans ersättning för den som deltar i introduktionsprogrammet. Då hade a-kassorna varnat för att de inte skulle hinna räka ut beloppet för arbetslöshetsersättningen. De menade också att ett glapp kunde uppstå i utbetalningarna.
– Jag inser naturligtvis att det är kort om tid och att många är oroliga, men alla kommer att få den ersättning de har rätt till, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin.

Hon tillhör akademikernas a-kassa. Hon har redan frågat a-kassan vad hon ska göra så att övergången ska gå så smidigt som möjligt.
– Men det här är ju så rörigt, inte ens de kan ge klara besked vilka regler som gäller. Det kan dröja hur länge som helst innan jag får pengar, säger Carina Semb.

När de första siffrorna från Försäkringskassan kom i februari visade det sig att de allra flesta som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet hade fått lägre ersättning. Men sedan finns det också de som inte har rätt till a-kassa. De är garanterade runt 4900 kronor i månaden – en tredjedel av vad många får i sjukpenning. Cristina Husmark Pehrson hänvisade dem som var i behov av ytterligare ekonomiskt stöd till att ansöka om socialbidrag.

I början av augusti ringer handläggaren från Försäkringskassan. Hon har ett besked. Min mor blir utförsäkrad. Helt. Detta meddelades alltså via telefon. Där och då bryter min mamma ihop. Hon uppfattade inte vad handläggaren i andra änden av telefonen sa. Allt blev en dimma.

Under 2010 har vi med jämna mellanrum fått påminnelser om sjukförsäkringens otaliga fel och brister. Hälften av dem som utförsäkrades under det första halvåret ansökte på nytt om sjukpenning – en markant skillnad från de tio procent som regeringen trodde skulle återvända till sjukförsäkringen. Camilla Nyquist, som tvingas leva på makaroner, är heller inte ensam om att inte ha råd att handla mat. När nätverket Resurs genomförde en pilotstudie bland utförsäkrade framkom det att 22 procent aldrig har råd att äta två mål varm mat om dagen.

Utförsäkringarna fortsätter. Nytillträdda socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons främsta uppdrag kan sägas vara att göra en historieomskrivning. Med ena handen erkänner han att personer som är för sjuka hamnar hos arbetsförmedlingen, och att han nu “helt utan prestige” ser över reformen. Men i andra andetaget säger han att han tror att sjukförsäkringsreformen kommer att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik – utan att kunna medge de allvarliga fel regeringen begick när de inte lyssnade på de många remissinstanser som riktade skarp kritik mot den nya lagstiftningen. Och de fasta tidsgränserna ska vara kvar.

Vid årsskiftet genomfördes samtidigt ännu en förändring som påverkar situationen för sjukskrivna personer. Sedan den 1 januari är det Försäkringskassans handläggare som bedömer arbetsförmågan. Som Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande, beskriver det: “Läkarna kan inte längre skydda patienterna”. Under julen kom det också uppgifter från Kronofogdemyndigheten om att det är fler personer än någonsin som har fått kravbrev från Kronofogden. De nya grupper som hamnar hos Kronofogden är utförsäkrade eller arbetslösa.

Ett nytt år har tagit vid.

Julledigheten är här och Dagens Arena vill önska alla läsare en riktigt härlig jul. Vi vill också uppmana till ny- eller omläsning av våra mest relevanta reportage.

Dagens Arena kom i juli med vårt första stora avslöjande: “Skattefusk och utnyttjade arbetare i statens miljardprojekt“. Den tyska byggjätten Bilfinger Bergers framgångar i Sverige bygger på anlitandet av bemanningsföretag som utnyttjar polska byggnadsarbetare och fuskar med skatten. Reportaget belyser missförhållanden som allt för ofta förekommer i byggbranschen: avtalsvidriga löner, omfattande övertidsarbete utan ersättning och oskäliga uppsägningar.

Socialdemokratins kris
Socialdemokraterna gjorde den 19 september sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten infördes i Sverige. I fem reportage åskådliggjorde Dagens Arena krisen för socialdemokratin och facket. Flera fackförbund brottas i dag med frågan om Sverigedemokrater i de egna leden, något som Mikael Färnbo skrev om i reportaget ”Facket och Sverigedemokraterna”. Han följde sedan upp med ett reportage om varför krisens drabbade röstade blått. Victor Bernhardtz ställde i reportaget ”Hvad vilja löntagarna” frågan om hur det kommer sig att Socialdemokraterna tappar kraftigt bland ”de som arbetar”, som Reinfeldt brukar säga.

I ”Partiet (S)om föll på eget grepp” skrev Magnus Åsblad om hur Socialdemokraterna har misslyckats i sina klassiska paradgrenar – och sedan blev bestraffade av väljarna. Socialdemokraterna är ett parti som är i kris i hela Europa och tycks ha tappat såväl sin framtidsvision som sin samhällsbärande roll. Om detta skrev Yonna Waltersson i reportaget ”Europas röda nederlag”.

Uppmärksammad granskning
Ett av årets mest lästa och uppmärksammade reportage gjorde Mikael Färnbo i samarbete med tidningen Dagens Arbete. “Helt sjukt om fusk och fel” handlade om sjukfuskdebatten. Vi djupdök i siffrorna och kunde visa att fusket i sjukförsäkringen var mycket mindre än vad som framhållits i den politiska och mediala debatten. För att få perspektiv på siffrorna jämförde vi med skattefusket som visade sig vara ungefär 700 gånger större. Men samtidigt som Skatteverket tvingas spara och skära ner på personal, byggs kontrollenheter upp på Försäkringskassan och sjuka jagas med blåslampa.

Sjuförsäkringen låg i fokus även i Yonna Walterssons reportage ”Sveket mot de sjuka”. En rad misslyckade beslut har präglat de senaste årens utveckling i sjukförsäkringen. Men det är inte bara alliansregeringens utförsäkringspolitik som slagit hårt mot de sjuka, redan på 1990-talet skedde försämringar som gått ut över sjukskrivna.

Göteborgsmygel och skattesänkningar som inte håller måttet
Under året har det pratats en hel del om mygel, mutor och fusk ute i landets kommuner, i kölvattnet av att Uppdrag Granskning avslöjade korruption i bostadsbolag i Göteborg. Det har diskuterats om korruptionen i Göteborg är speciell, eller om den finns i alla kommuner. Victor Bernhardtz skrev i reportaget ”Fest året runt” om den så kallade Göteborgsandan, det kitt som får stadens makthavare att hålla ihop för stadens bästa, som i deras version är ett året runt-öppet eventparadis.

”Kärnan i arbetslinjen, det är att det ska löna sig att arbeta”. Så lät Anders Borg under höstens budgetdebatt. Jobbskatteavdraget är hörnstenen i Moderaternas arbetslinje och ska på sikt leda till att 70 000 nya jobb skapas i Sverige. Men resultaten har låtit vänta på sig. I ”Skattesänkningarna som inte höll måttet” reder Magnus Åsblad ut varför jobbskatteavdraget är en osäker, dyr och ineffektiv reform.

Sinande fosfor och manlig destruktivitet
Världen står på randen till en klimatkatastrof. Det kommer krävas genomgripande förändringar av våra samhällen för att stoppa utvecklingen. Men det finns även andra flaskhalsar som på sikt kan bli minst lika förödande. En av dem är tillgången på fosfor. Fossil fosfor används i allt konstgödsel. Sedan andra världskriget har tillgången till billig fosfor möjliggjort jordbrukets största expansion någonsin. Under samma period har världens befolkning ökat från 2,4 till 6,8 miljarder. Problemet är bara att fosforn håller på att ta slut. Och när fosforn sinar blir det svält – och den bortglömda konflikten i Västsahara hamnar i världspolitikens centrum. Läs mer i reportaget Nästa obekväma sanning.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 16 till 24 år. Självskadebeteende har framför allt uppmärksammats hos unga kvinnor, men de destruktiva mönstren finns även bland unga män. Yonna Waltersson skriver om unga män som mår allt sämre i reportaget ”Jag dricker brännvin och på måndag är demonerna borta”.

Myten om ett misslyckande
Den svenska integrationspolitiken har misslyckats, slog Fredrik Reinfeldt fast i regeringsförklaringen 2006. Det är ett budskap som har trummats ut i samhällsdebatten av högerpolitiker och andra debattörer under en längre tid. Men när de ”nya Moderaterna” sätter likhetstecken mellan integration och arbete så visar forskning och statistik något annat. Om det skriver Magnus Åsblad i ”Myten om misslyckandet”.

Passa också på att läsa våra “Dokument” där vi granskar regeringens politik utifrån tio ämnesområden. Hittills har vi publicerat fyra: Arbetsmiljö, Kultur, Värnplikten och Biståndet. Ytterliggare sex dokument kommer under våren.

Dagens Arenas redaktion önskar alla läsare en God jul och Gott nytt år. På återseende 10 januari!

Eric Sundström

Victor Bernhardtz

Mikael Färnbo

Maria Georgieva

Yonna Waltersson

Magnus Åsblad

Utrikesminister Carl Bildt kallar riksdagen “beklaglig och ansvarslös“, med anledning av att han tvingat se sig nödgad att lägga ner fem ambassader i spåren av att riksdagen tvingat regeringen till ett sparbeting på 300 miljoner kronor inom regeringskansliet. Ambassaderna som drabbas ligger i Buenos Aires, Bryssel, Hanoi, Kuala Lumpur och Luanda. Med tanke på att riksdagsbeslutet om besparingar kom för lite drygt två veckor sedan måste handläggningstiden betraktas som ett svårslaget rekord, särskilt med tanke på att det är på UD handläggningen skett.

Carl Bildts beklagan är förstås ett spel för gallerierna. UD är svårslaget i dum byråkrati, något som inte hjälps av att Bildt chefar via sitt twitterkonto i stället för att vara närvarande i verksamheten. Då är det svårt att vara effektiv med resurserna. Ekonomistyrningen har varit knackig länge, men med hjälp av den politiska oppositionen kan nu Bildt ta beslut få förutom han själv tycker är rimliga, egentligen. För att sedan skylla ifrån sig på ett sätt värdigt oppositionens sätt att hantera talmansfrågan. Det är billigt och ovärdigt en statsman som åtnjuter stor respekt i många sammanhang.

Utlandsbaserade bemanningsföretag har blivit allt mer frekventa på den svenska arbetsmarknaden. Framför allt i byggsvängen. Tyvärr handlar det allt för ofta om ljusskygga verksamheter vars enda syfte är att undkomma skatt, betala löner långt under avtal och tvinga människor att arbeta under ovärdiga förhållanden.

Redan i somras grävde Dagens Arena i soppan av bemanningsföretag som anlitats av byggjätten Bilfinger Berger på tre av Sveriges största infrastrukturprojekt: Citybanan och Norra länken i Stockholm, samt Citytunneln i Malmö.

Under de senaste dagarna har Svenska Dagbladet publicerat en artikelserie i ämnet. Serien tangerar och bekräftar de slutsatser vi kom fram till. I researcharbetet har SvD även intervjuat frilansjournalisten Ingemar Dahlkvist som vi samarbetade med.

Bemanningsföretagen utnyttjar systematiskt luckor i det svenska skattesystemet. Utländska företag kan undgå att betala skatt i Sverige, men bara om de inte har ett så kallat fast driftställe här. Med andra ord, de får bara vara i landet tillfälligt. Ett kontor eller längre projekt kan leda till att Skatteverket bedömer att företaget har fast driftställe i landet.

Problemet är att Skatteverket inte har någon möjlighet att kontrollera detta.
– Vi behöver få veta mer om dessa bolag för att kunna kontrollera dem. Vi vill att det ska finnas någon typ av registrering. Som det är nu vet vi inte ens var de anställda arbetar, säger Pia Bergman som är samordnare för Skatteverkets svartjobbsgranskning till SvD.

I somras kunde vi avslöja att den uppsjö av olika polska bemanningsföretag som Bilfinger Berger använt sig av i själva verket var samma verksamhet – samma ägare och samma personal. Men genom att systematiskt lägga ned företagen efter ett år och starta ett nytt företag med annat namn och organisationsnummer kunde företagen kringgå regeln om fast driftställe och därmed också undvika svensk skatt.

Som grädde på moset fann vi även exempel på sedvanliga missförhållanden i bemanningsbranschen: avtalsvidriga löner, obefintliga övertidsersättningar, olagligt långa arbetspass, oskäliga uppsägningar. Kort sagt: cyniskt utnyttjande av polsk arbetskraft.

Nu efterlyser Skatteverket skärpta regler och det kommer inte en dag för tidigt. Det ligger i allas intressen att en spotlight riktas mot arbetsmarknadens ljusskygga delar. Tyvärr har regeringen hittills vart relativt ointresserad av att minska skattefusket. Något vi med all önskvärd tydlighet visade i ett annat reportage tidigare i år.

Första november fick jag ett nytt jobb. I det fanns ingen stor dramatik. Jag hade haft fem utmärkta år på AiP Media, och fick nu äntligen en möjlighet att arbeta på Arenagruppen. Det var med glädje som jag vandrade uppför Tegnérgatan till Drottninggatan 83.

Ett av mina nya uppdrag var att bli sekreterare i Arenas valanalysgrupp, som jag redan ingick i – och som naturligtvis hade satts samman av Arenagruppen. Jag är stolt över resultatet. Håkan A Bengtsson och jag sammanställde gruppens diskussioner på kvällar och helger. Vi gjorde det i form av tio råd till dagens socialdemokrati. Vi publicerade alla kloka inlägg vi hade begärt in i full transparens som en egen rapport. Vi sammanställde den spänstiga eftervalsdebatten som hade förts på Dagens Arena och i Arena.

I fredags blev jag lika överraskad som alla andra. Arenagruppens valanalys har tydligen skrivits in i en plan i pr-byrån Primes uppdrag från Svenskt Näringsliv. I vår grupp satt en person, Carl Melin från analysföretaget United Minds – som är en del av Prime. Uppdraget från Svenskt Näringsliv ska vara värt fyra miljoner kronor.

Under helgen har jag varit omväxlande arg, besviken och ledsen. Här är de slutsatser som jag har dragit.

1. Lobbying är en naturlig del av det politiska spelet. Det lärde jag mig med all önskvärd tydlighet när jag arbetade på Capitol Hill för knappt tio år sedan. I det här fallet har två personer, Niklas Nordström och Carl Melin, närmat sig Arenagruppen utan att berätta att de hade miljoner från Svenskt Näringsliv i fickorna. De har försatt Håkan, mig och Arenagruppen i en mycket svår situation. Vår valanalys användes som en pjäs i ett spel mellan Prime och Svenskt Näringsliv.

Min slutsats: Arenagruppen måste omedelbart avsluta allt samarbete med Prime. Det beslutet fattades också på vårt ledningsgruppsmöte i morse. Läs uttalandet från vår VD Håkan A Bengtsson här.

2. Valanalysgruppens arbete har styrts av Håkan och mig. Jag har inte upplevt någon påtryckning som skulle ha gjort Svenskt Näringsliv glad, och det gäller samtliga medverkande i gruppen. Vår rapport är också väldigt ”vänster” i många frågor (läs den gärna!). Däremot inser jag naturligtvis att vår trovärdighet kan ifrågasättas och att vårt hårda arbete har devalverats.

Min slutsats: Vår valanalys är likväl ett seriöst och brett försök att bidra till en konstruktiv S-debatt. Ingen som har läst vår valanalys kan göra gällande att innehållet går Svenskt Näringslivs ärenden. Och läs gärna de individuella bidragen, många är av mycket hög kvalitet. (Här hittar du rapporterna).

3. Vi som arbetar på den politiska arenan i Sverige ska akta oss för att bara träffa likasinnade. En överväldigande majoritet av mina arbetsmöten är med fackförbund, S-föreningar runt om i Sverige, andra socialdemokrater. Ibland hinner jag med en lunch med en journalistkollega, ett uppdrag i privat sektor, en frukost med personer i näringslivet eller på andra sidan blockgränsen. Dessa kontaktytor utanför arbetarrörelsen är avgörande för att kunna förstå svensk politik – och för det politiska samtalsklimatet i vårt land.

Min slutsats: I dagens mediala och pr-orienterade värld blir transparens och öppenhet bara viktigare. Jag kommer naturligtvis att träffa människor och organisationer bortom arbetarrörelsen även framgent. Men vad gäller samarbeten har jag lärt mig att du inte kan lita på någon. Mats Engström skriver klokt om ökad transparens. De råden ska även prägla Arenagruppens framtida verksamhet.

Debattartiklarna på Dagens Arena kommer den här veckan delvis ha en annorlunda karaktär. I stället för våra traditionella debatterande texter ger vi plats åt personer som skriver under vinjetten #prataomdet. Texter av samma karaktär har under den gångna helgen dykt upp i flera medier och under veckan kommer det bli än fler. #prataomdet är ett samtal och en rörelse som beskriver sig själva såhär:

Ibland känns det svårt, ja nästan omöjligt, att prata om negativa sexuella upplevelser. Bemötandet kan vara kyligt eller rentav fientligt mot de som vill prata om det. Därför har många bitit sig i tungan och tvingats lägga locket på även om funderingarna fortsatt i det tysta.

I samband med ett samtal om mediabevakningen kring Assange-fallet började Johanna Koljonen twittra om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet, ett samtal som sedan fortsatt att utvecklas och fördjupas. Som en följd av debatten publicerar i veckan bland annat DN, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, City, Nyheter24, ETC, Dagens Arena, SVT Debatt och Bang, texter i ämnet. Även internationell media har plockat upp tråden, till exempel norska Dagbladet, och inom en snar framtid kommer också engelskspråkiga tidningar och bloggar att ha pratat om det.

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.

Mer information om #prataomdet finns på hemsidan prataomdet.se.

I Aftonbladet i dag finns Arenagruppen (de skriver tankesmedjan Arena) med i ett sammanhang där samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och Prime granskas. På ettan puffar AB för artikeln ”Betalar för ny S-politik”. De som betalar för ny S-politik påstås vara Svenskt Näringsliv. Inne i en av artiklarna med mellanrubriken ”Tydliga planer” skriver artikelförfattaren (Eva Buskas): ”En valanalys ska initieras med S-tankesmedjan Arena som avsändare”.

Det är möjligt att Svenskt Näringsliv eller Prime har skrivit det i något dokument. Men vi vill därför, på förekommen anledning, ge korrekt bakgrundsfakta vad gäller Arenagruppens valanalys:

–        Vi tog initiativ till analysen redan före valet för vi ville kunna påverka den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Beslutet var naturligtvis Arenagruppens.
–        Håkan A Bengtsson har lett arbetet med undertecknad som sekreterare. Övriga som har ingått är Lars-Åke Almqvist, Björn Elmbrant, Helen Hellmark Knutsson, Göran Johnsson, Katrine Kielos och Carl Melin. Arbetet med valanalysen har varit oavlönat och har i synnerhet sammanställts av Håkan och undertecknad på kvällar och helger.
–        Valanalysen består av tre delar: 1) Tio råd till dagens socialdemokrati, 2) Personliga bidrag och 3) Texter ur tidskriften Arena och Dagens Arena. Den första delen är gruppens självständiga bidrag. De personliga bidragen är från olika debattörer som Carl Tham, Marika Lindgren Åsbrink, Ali Esbati, Klas Eklund, Sverker Gustavsson, Åsa Westlund och Peter Weiderud, för att nämna några. Den tredje delen sammanställer den eftervalsdebatt som har förts här på Dagens Arena och i tidskriften Arena. En fjärde del är skriven av Carl Melin, som till vardags är opinionsanalytiker på United Minds. Det bidraget är tryckt på Premiss förlag – Arenagruppens förlag för uppdragsutgivning. Den tryckningen har bekostats av Prime.

Läs Arenagruppens valanalys i sin helhet här.

Fotnot: Tankesmedjan Arena heter egentligen Tankesmedjan Arena Idé.

Vissa nyheter får en haja till en extra gång. Som att Arbetsförmedlingens prognoser visar att om nuvarande utveckling fortsätter kommer bara en fjärdedel av landets arbetslösa att få ersättning från a-kassan. Smaka på det. En fjärdedel.

Att människor inte får ut anständiga ersättningar när de förlorat jobbet är förstås upprörande i sig. Men det riktigt allvarliga är konsekvenserna på lite längre sikt. A-kassorna finansieras delvis av avgifter från medlemmarna och dels av staten. När färre människor erhåller utbetalningar från a-kassorna sparar alltså staten pengar. Men de arbetslösa som blir utförsäkrade måste ta vägen någonstans. Enligt Arbetsförmedlingens prognoschef lever en stor del av de arbetslösa som saknar ersättning i stället på socialbidrag – som administreras av kommunerna. Statens ekonomi kan se bra ut – nära att vara i balans, trots kris och lågkonjunktur – men kostnaderna har inte försvunnit, de har bara flyttats över till en annan del av den offentliga sektorn.

Än mer allvarligt är förstås att hela idén med a-kassorna håller på att gå förlorad. Som Kjell Rautio på TCO påpekar rör vi oss successivt bort från en generell till en selektiv välfärdsmodell. När allt färre får a-kassa minskar stödet för allomfattande, generellt finansierade trygghetssystem. Samtidigt blir de människor som tvingas leva på socialbidrag allt mer stigmatiserade.

Att arbetslösa inte får ut ersättningar från a-kassorna är till stora delar ett resultat av den borgerliga politiken de senaste fyra åren. Det har inte bara resulterat i lägre utgifter för staten – ett budgetutrymme som använts till skattesänkningar – och ett fastläggande av ”arbetslinjen”. Det är också ett vapen riktat rakt mot den generella välfärdspolitikens grundfundament. Nu ser vi resultaten.