Bloggen

I dag släppte Säpo sin nästan kusligt vältajmade rapport om våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Kvällstidningarna (läs Expressen) som sedan helgens bombdåd gjort sitt bästa för att få folk att frukta självmordsbombare bakom varje snödriva måste känna sig besvikna. Rapporten kommer knappast att resultera i några braskande löpsedlar imorgon (fast säker kan man aldrig vara).

I kontrast till Expressens löp i söndags (Terrorexperter befarar: FLER självmords- ATTACKER MOT SVERIGE i julhandeln) så konstaterar Säpo krasst att fenomenet våldsbejakande islamistisk extremism är begränsat i Sverige. Säpo menar att gruppen av sympatisörer består av knappt 200 personer och att det inte finns några belägg för att antalet ökar.

Säpo konstaterar också, som varje tänkande person förstår, att: ”Våldsbejakande islamistisk extremism och radikalisering bör bemötas genom ett ökat fokus på förebyggande åtgärder.” Man pratar om att motverka segregering, utslagning och – det så ofta missbrukade ordet – utanförskap. Resonemanget landar i en slutsats om samhällsansvar: ”Till syvende och sist handlar arbetet med att förebygga och motverka radikalisering om alla samhällsmedborgares ansvar.”

I stället för att hetsa mot muslimer och bygga muskler på poliserna så bör vi alltså bygga ett solidariskt och jämlikt samhälle. Det tycker jag låter som en strålande idé.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) släppte i dag sin ekonomiska rapport, som visar på att kommunerna i landet beräknas gå med omkring 19 miljarder kronor i vinst. Rubrikerna berättar att regeringens konjunkturstöd hjälpt till och att kommunerna blivit mer effektiva. Solsken med andra ord. Det är tyvärr en grov förenkling.

Läser man SKL:s rapport framträder en bild som inte är särskilt positiv. Regeringens konjunkturstöd är så pass kortsiktigt och levererat så pass långt in i budgetåret att kommunerna inte kan använda pengarna, vilket ger ett överskott men inte löser kommunernas pressade ekonomiska situation. Enligt SKL hade det varit mer effektivt att fördela stödet över flera år, då krisens effekter på arbetslösheten inte upphör bara för att ekonomin vänder. Drygt 97 procent av kommunerna kommer att ha oförändrad eller sänkt skattesats nästa år. SKL ger en modest beskrivning av läget:

Det kommer att krävas effektiviseringar på många håll för att upprätthålla kravet på en ekonomi i balans. Möjligheterna att genomföra ambitionshöjningar är därför begränsade.

Regeringen tvingar dessutom kommunerna att sparka cirka 4 000 gymnasielärare de kommande åren, i samband med att gymnasiereformen GY2011 och dess tillhörande finansieringsmodell träder i kraft. Så stort är sparbetinget fram till 2015, något SKL protesterat mot men inte fått gehör för. Finansminister Anders Borg kan vara hur stolt han vill över att svensk ekonomi går bra, men det är tydligt att han inte lägger vikt vid vare sig framtiden eller en holistisk ekonomisk politik. Kvartalskapitalismens logik om kortsiktiga siffror som ser bättre ut än de är går hem bättre på finansdepartementet.

Klimatförhandlingarna i mexikanska Cancún har avslutats. Efter förra årets kollaps i Köpenhamn är mötet till viss del en ljuspunkt. Men räkna med att striden kommer att återuppstå under nästa stora förhandlingsomgång i Sydafrika nästa år.

Besluten som fattades i Cancún ska nu översättas till verkliga siffror. De pengaflöden som måste gå från rika till fattiga länder är fortfarande inte verklighet. Och de utsläppsminskningar som är ett måste för att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 2 grader ligger fortfarande inte på bordet. Enligt FN:s beräkningar utifrån de utsläppsminskningsbud som världens länder hittills har skrapat ihop är vi på väg mot en temperaturökning på 3,2 grader.

Men samtidigt som klimatförhandlingarna ofta följer de stora elefanternas dans, med låsningar svåra att rucka på, tvingar klimatförändringarna fram åtgärder. Kinas position i förhandlingarna är kanske ett av de mer illustrativa exemplen. I klimatförhandlingarna utgör landet ett viktigt block tillsammans med andra tillväxtekonomier som Brasilien, Indien och Sydafrika, som går under benämningen Basicländerna. Dessa länders växande utsläpp är en källa till konflikt med framför allt USA och EU.

På hemmaplan är dock den kinesiska klimatpolicyn betydligt mer pragmatisk och framåtsyftande än vad som framkommer under klimatförhandlingarnas avvaktande maktkamp mellan kinesiska och amerikanska intressen. Det var något som belystes under ett seminarium anordnat av Stockholm Environment Institute (SEI) på måndagen. Och som SEI-chefen Johan Rockström beskriver det: Medan EU fortfarande fokuserar på kostnaderna för utsläppsminskningarna, handlar diskussionen i Asien om hur man ska kunna nå en kolsnål utveckling.

Kina är ett av de mer känsliga länderna ifråga om klimatförändringar och är redan i dag drabbat av översvämningar, torkor och tyfoner. De inhemska besluten om förnyelsebar energi och minskad energianvändning är också betydligt mer långtgående än de klimatlöften landet har varit villigt att lägga fram i samband med klimatförhandlingarna.

En viktig anledning till Kinas pragmatiska inställning på hemmaplan handlar om energisäkerhet. Tillgången till säker energi är ett viktigt element för en fortsatt stark utveckling och konkurrenskraft – och då måste landet också se sig om efter andra energikällor än olja. Under 2020-talet förväntas Kina nå samma snittinkomst för befolkningen som exempelvis Taiwan hade på 1960-talet. Men om Kina skulle förbruka samma mängd olja som Taiwan gjorde då skulle oljeproduktionen behöva öka med tio procent per år fram till 2020 – en utveckling som helt enkelt inte är möjlig. Samma verklighet står de andra Basic-länderna inför. En grön utveckling är inte så mycket ett val – som ett tvång för en fortsatt utveckling.

SEI ordnade på måndagen den 13 december seminariet ”How dealing with a stronger China”. Under seminariet talade bland andra Karl Hallding, expert på Kinas klimatpolitik, Marie Olsson, från SEI:s Kina-avdelning och Staffan Tillander, miljödepartementet.

Är Moderaternas förnyade valframgångar ett tecken på att svenskarna blivit mindre solidariska; mindre villiga att betala skatt för ett omfattande välfärdssystem?

De flesta – mig själv inräknad – skulle nog reflexmässigt svara ”ja” på den frågan.

Valresultatet 2010 innebär att högern står starkare i Sverige än den gjort på mycket, mycket länge. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. S gjorde ett katastrofval. Om man räknar bort taktikröstandet inom det borgerliga blocket – där väljare som ”egentligen” sympatiserade med Moderaterna stödröstade på Kristdemokraterna – blir sannolikt Moderaterna Sveriges största parti. En sådan tydlig omsvängning i politiken borde rimligtvis hänga samman med att befolkningens attityder och åsikter om den svenska välfärdsstaten – det mest tydliga uttrycket för Socialdemokraternas långa maktinnehav och politik – förändrats; att stödet för solidariskt finansierad välfärd minskat.

Icke.

Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, har sedan 80-talet undersökt svenskarnas attityder till välfärdsstaten. Den förra fullständiga undersökningen genomfördes för hela åtta år sedan – så därför var intresset stort när han i förmiddags på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens presenterade en del av resultaten för 2010 års mätningar. Det har ju som bekant hänt en del i svensk politik och samhällsliv de senaste åren. Borgerlig valvinst 2006, kraftigt sänkta inkomstskatter, slopad fastighets- och förmögenhetsskatt, höjda a-kasseavgifter, försämrade socialförsäkringar – för att nämna ett par saker.

Därför var Stefan Svallfors resultat minst sagt förvånande. Stödet för samtliga delar av den svenska välfärdsstaten ligger nämligen fortfarande på en stabilt hög nivå, och på många områden har till och med stödet för välfärdsstaten ökat något sedan 2002. Vi verkar inte på något tydligt sett ha blivit mer ”egoistiska”, allt tal om plånboksväljare till trots:

Det är en större del av befolkningen i dag jämfört med 2002 som säger sig vara villiga att betala mer i skatt om det resulterar i bättre välfärd. Andelen av befolkningen som misstänker att välfärdssystemen missbrukas är lägre idag än någonsin sedan mätningarna inleddes på 80-talet! Stödet för en skattefinansierad sysselsättningspolitik har ökat mellan 2002 och 2010.

Det sistnämnda är särskilt intressant eftersom de flesta är överens om att Moderaterna vann valet 2006 på arbetslöshetsfrågan. En del har tolkat den borgerliga dominansen under senare år som att allt fler nu ser arbetslöshet som ett individuellt problem. Men så enkelt verkar det inte vara, om man får tro Umeåsociologens siffror.

Som Stefan Svallfors själv uttryckte det handlar det om ”de platta kurvornas estetik”. Linjerna som visar svenskarnas stöd för välfärdsstaten ligger som raka streck, högt uppe i graferna. Vänsterpolitik har folkets stöd. Det vore märkligt om det inte gick att vinna val på det.

Johan Martinsson, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, gav ett par intressanta insikter i sin föreläsning på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens. Att Moderaterna vann valet 2006 på att vara mer trovärdiga i sysselsättningsfrågan än Socialdemokraterna är en historisk sensation som debatterats och analyserats flitigt. Däremot har det talats mer tyst om att Socialdemokraternas förtroende i sysselsättningsfrågan varit mycket lågt bland väljarna ända sedan mitten av 90-talet. Det är bara det att arbetslösheten inte blev en valfråga förrän Moderaterna gjorde den till det, 2006. (Dåvarande statsminister Göran Persson ansåg som bekant problemet som löst och skyllde i stället valresultatet på fastighetsskatten.)

Perssons walk over i sysselsättningsfrågan var med andra ord inte bara en strategisk miss från hans sida, det var ett problem han burit med sig under hela sin tid som partiledare. Men som bekant är Socialdemokraterna inte i närheten av att göra arbetsmarknadspolitisk comeback, trots att Persson och hans närmaste lämnat partieliten. Socialdemokraterna har stora problem att formulera en sysselsättningspolitik väljarna gillar, ett problem man inte gjort något åt på 15 år. Allt pekar på att sysselsättningen var en av de tre viktigaste frågorna för väljarna även 2010, föga förvånande gynnade det inte Socialdemokraterna.

En annan populär analys är att Vänsterpartiet var ett sänke för det rödgröna samarbetet. Martinsson påpekade att fram till och med 2009 minskade antipatierna för Vänsterpartiet bland den grupp av väljare som själva placerar sig till vänster eller i mitten, vilket skulle tala emot att mittenväljarna skrämdes bort av kommunistspöket. Som den gode forskare han är påminde Martinsson om att vi ännu inte har analyser för vad som hände med antipatierna 2010. Men det konnoterar trots allt att det kanske inte är det budbärarna signalerar, utan det politiska innehållet, som väljarna röstar på. Mot det talar den exempellösa betydelse Fredrik Reinfeldt har för Moderaternas valresultat. Martinsson utlovade fler svar framåt vårkanten, för den som vill lyssna.

Mona Sahlin skulle hålla ett linjetal på Socialdemokraternas förtroenderåd, pratades det om. Linjer fanns det, men det var också ett försvarstal. Sahlin berättade för förtroenderådet att hon under den senaste tiden tänkt. Tänkt på om Socialdemokraterna vet “hur människor har det”, funderat över varför partiet är så gubbigt trots att det kallar sig feministiskt, reflekterat kring partiets stela organisation och bristande koppling till progressiva krafter i samhället. Hon avslutade med att uppmana ombuden att ge efterträdaren ett tydligt mandat och lita på vederbörande. Med andra ord, det förtroende Mona Sahlin aldrig fick.

Vad hade Sahlin gjort annorlunda om hon fått leda partiet på riktigt? Det mest uppenbara är att det 20-åriga samarbete med Miljöpartiet – experterna på vår tids ödesfråga – som aldrig blev av, kanske hade växt till ett verkligt progressivt politiskt projekt (utan Vänsterpartiet i bakvagnen). Vad gäller politikens innehåll menade Sahlin att den socialdemokratiska näringspolitiken inte svarar mot hur samhället ser ut, att skattepolitiken behöver reformeras och att goda arbetsmarknadspolitiska idéer kanske kan hämtas från IF Metall och Danmark. Kortfattat, Mona Sahlin ville gå dit väljarna redan promenerat, den miljöintresserade mitten.

Frågan för Socialdemokraterna blir nu om man ska göra som man instinktivt vill, det vill säga locka tillbaka väljarna med den politik arbetarrörelsens företrädare känner sig trygga i, eller röra på sig åt det håll Mona Sahlin vill och bli ett parti i mitten som har den berättelse om samhället som borgerligheten saknar. Riskerna är uppenbara. Å ena sidan kan valrörelserna 2014 och 2018 bli repriser av 2006 och 2010, där väljarna inte förstår vad Socialdemokraterna pratar om. Å andra sidan kan Socialdemokraterna hamna i en identitetslös jakt på medlemmar i TCO, som blir minst lika pinsam.

Socialdemokraternas största problem, vilket omnämndes av flera talare på förtroenderådet, är att partiet behöver en ny samhällsanalys. Just nu vet man inte vad väljarna vill, något som inte är så konstigt om man inte vet hur samhället ser ut, vilka utmaningarna är och vad som är det politiska svaret. Följaktligen blir politiken svår att formulera och ännu svårare att kommunicera till väljarna.

Förtroenderådets ombud debatterade friskt efter att kriskommissionen avlämnat rapport, men det sakpolitiska innehållet lyste med sin frånvaro. Snarare var det en metaforernas och signalordens parad. Socialdemokraternas gruppledare i arbetsmarknadsutskottet, Ylva Johansson, avslutade sitt inlägg med att basunera ut att partiet måste “ta tillbaka jobbpolitiken”, i stället för att inleda med det och sen förklara vad hon menar. Få av ombuden nådde högre höjder.

Till dig som vill följa S-förtroenderådet: Svt 2 sänder direkt. Undertecknad och Victor Bernhardtz är på plats i riksdagens andrakammarsal och twittrar en hel del. Komplettera gärna Svt med twitter, alltså (twitter.com/dagensarena, twitter.com/ericsundstrom och twitter.com/bernhardtz).

För egen del har jag funderat fram en perfekt partiledare för S. Varför inte en person med Pär Nuders hjärna, Margot Wallströms karisma, Anne-Marie Lindgrens socialdemokratiska kompass, och Stefan Löfvens kunskap om fackföreningsrörelsen och globaliseringen? Om en sådan person finns någonstans bland bänkarna på förtroenderådet? Kanske, svårt att veta. Men det var väl en ganska kul profil?

Vidare: När dagen är slut får du naturligtvis en sammanfattning här på redaktionsbloggen.

Som Dagens Arenas granskning av den borgerliga kulturpolitiken visade styrs kulturpolitiken av en minister som inte förstår hur kulturbranschen fungerar. Ändå sprudlar Lena Adelsohn Liljeroth av idéer kring hur saker kan bli bättre. Senast i raden är ett förslag om att kulturverksamheter ska ha fler volontärer. Enligt egen utsago har Adelsohn Liljeroth goda erfarenheter av kulturvolontärer utomlands. Som besökare, får man förmoda, då man ju lär sig så mycket om verksamhetens inre liv.

Det finns mycket med det här som är dumt. Volontärer är motsatsen till långsiktighet och kvalité. En volontär kan när som helst få för sig att göra något annat och försvinna från verksamheten. För att upprätthålla service måste en ny volontär rekryteras, utbildas och inskolas. Förutsatt att det någon står redo att plocka upp stafettpinnen. Kulturarbetare med den kompetens och sakkunskap som krävs för att exempelvis kunna möta besökare på ett museum kommer rimligtvis inte stå där, de kommer rätteligen kräva betalt för sin kompetens.

Adelsohn Liljeroth verkar inte riktigt tänka på att kultur med hög kvalité, precis som alla andra produkter värda att betala pengar för, kostar pengar att producera. Det är inte praktikanter och gratisarbetare som driver utvecklingen framåt, det är personer med adekvata kunskaper och förmågor med tid och resurser att utföra ett gott arbete. Lika sant för kulturen som för övriga branscher. Men som sagt, kulturministern vet inte så mycket om sitt politikområde, så det är väl ingen som är förvånad.

I morgon lördag genomförs Socialdemokraternas förtroenderåd, som undertecknad hade förmånen att diskutera med ombudet och S-landstingspolitikern Erika Ullberg i P1 Morgon morse. Lyssna gärna på inslaget.

Utöver det som sägs i inslaget vill jag framhålla en sak till. John F. Kennedy underströk att det kinesiska ordet för ”kris” består av två tecken: fara – och möjlighet.

Och redan i dag, dagen innan förtroenderådet, träffas S-partistyrelsen. En pågående process som även partistyrelsen har ställt sig bakom är sammanslagningen av något som har varit två separata organisationer: Det stora S-kansliet i riksdagen, samt partistyrelsens expedition på Sveavägen 68.

Mitt i allt tal om kris finns det kanske en möjlighet precis här. Kanske kommer S äntligen skapa en rejäl policyenhet som kan arbeta – kontinuerligt och på djupet – med politiska sakfrågor. Kanske blir S-politiken, i synnerhet i valrörelser, mindre spretig. Kanske kommer den nya organisationen locka till sig ”the best and the brightest” och bli ett dynamiskt kansli som har breda kontaktytor i hela arbetsrörelsens myller – och med den akademiska världen, organisationer och myndigheter, tankesmedjor och andra aktörer.

En from förhoppning i alla fall.

Fast mest intressant i morgon blir Mona Sahlins tal. Och om SSU kommer ta strid för att få med sin kandidat Elin Norén i valberedningen. Samt om “Kriskommissionen” kommer att berätta något spänstigt som inte redan har sagts femtioelva gånger i eftervalsdebatten, och/eller har läckt ut i media.

Så kolla gärna in på bloggen i morgon lördag. Dagens Arena kommer att vara på plats.

Så kom det länge emotsedda beslutet från Diskrimineringsombudsmannen. Det hela handlar om en ung kvinna som för snart två år sedan påbörjade en ettårig barnskötarutbildning på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm. Kvinnan bar niqab – alltså en typ av slöja som döljer hela ansiktet utom ögonen – och efter att skolan meddelat att hon inte kunde gå utbildningen så länge hon täckte ansiktet anmälde hon skolan till Diskrimineringsombudsmannen.

Beslutet säger, mycket kort, att det är fel att stänga av någon om klädseln inte påverkar ”möjligheten att bedriva den aktuella utbildningen på ett meningsfullt sätt”. I vissa utbildningar går det kanske inte att bära till exempel niqab – olika labbsituationer brukar nämnas som exempel – och då kan det vara rimligt av skolan att kräva viss klädsel av deltagarna. När någons klädval inte påverkar utbildningen har skolan inget med klädseln att göra.

Hur reagerar då våra politiker på DO:s , vad det verkar, nyanserade och rimliga beslut?

Folkpartiets Erik Ullenhag vill föga förvånande se över lagstiftningen. Han vill se ett regelverk i Sverige ”som gör att en rektor eller lärare ska kunna säga nej till heltäckande klädsel”.

Vilket rektorer – åtminstone om jag i likhet med den eminente Samuel Engblom har tolkat DO rätt – i dagsläget kan. Om det är relevant för undervisningen.

Lite mer förvånande var kanske att Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson Mikael Damberg gick ut och sa i princip samma sak. ”Lagstiftningen behöver ses över”.

Man måste fråga sig: Varför detta fokus?

För när Svenska Dagbladet i en granskning visar att det är noll – 0! – personer på Stockholms vuxengymnasier som bär niqab framstår våra politikers rynkade pannor och oroligt tal om att ”se över lagstiftningen” som mer än lovligt överdrivet.

Moderaterna pratar helst tyst om att de är långt mäktigare än alla övriga borgerliga partier tillsammans. I veckan har det dock åter igen blivit tydligt, på ett inte så lite obehagligt vis. Som enda parti i regeringen vill man att partier, den viktigaste formen vi har för demokratiskt deltagande, inte ska behöva berätta varifrån de får sina pengar. Det ger Sverige medlemskap i en föga imponerande klubb i Västeuropa, tillsammans med Schweiz, San Marino och Malta. I alla andra länder är det en självklarhet att väljarna (och partiernas gräsrötter) vet vilka finansiella muskler som står bakom idéerna.

Okej, det råder viss oklarhet kring vad Kristdemokraterna faktiskt tycker i frågan om partibidrag, men det spelar egentligen ingen roll. När Lars Elinderson, Moderaternas ledamot i riksdagens konstitutionsutskott, säger till Dagens Nyheter att “Vi har kommit överens inom alliansen att vi inte kommenterar detta” betyder det att Moderaterna sagt åt de borgerliga småpartierna att lägga sig på mattan och hålla käft. Man muckar inte med Moderaterna inom alliansen, på samma sätt som flertalet moderater sedan maktskiftet 2006 lärt sig att man inte muckar med partiledningen.

Olikheter och tillfällen att bryta åsikter mot varandra finns det inte plats för i borgerligheten, sedan Moderaternas nya storhetstid inleddes. Det är ett högt pris för att slippa berätta vem som betalar för politiken.

Det bubblas en del om att Socialdemokraterna är beredda att göra upp med regeringen i betygsfrågan. Regeringens förslag till ny betygsskala, sex steg i bokstavsform, där A är bäst och F sämst, har hittills ogillats av riksdagens övriga fyra partier, eftersom det i regeringens förslag inte finns nationella kriterier för alla sex stegen, utan bara för tre av dem.

Syftet med att bara koppla nationella kriterier till hälften av betygstegen är att ersätta en praxis bland lärare att i dag sätta betyg av typen “G+”. Men det är onödigt krångligt genomfört: Det nya systemets motsvarighet till G är E, motsvarigheten till G+ är D. E men inte D har nationella kriterier. Kriterierna för att få ett D är att “kriterierna för E och till övervägande del för C är uppfyllda”. D och B (“VG+”) ska “spegla kunskapsprogression”, en spegling lärare ska göra lokalt, trots att betygen sedan används för att söka vidare på nationell nivå.

Att inte ha nationella mål för alla steg blir inte rättssäkert, betyg är trots allt myndighetsutövning som kan få hyfsat stora konsekvenser för ens livsval. Om vi nu ska ha en målstyrd skola, där elevernas prestationer graderas med betyg, måste det vara tydligt vad som förväntas av en för att exempelvis höja sig från ett E till ett D. En lång rad remissinstanser, bland andra Skolverket, Sveriges kommuner och landsting och Lärarnas Riksförbund, framförde kritik när regeringen presenterade förslaget. Varför regeringen gick vidare är svårt att förstå.

Att socialdemokraten Mikael Damberg vill ge sig själv en fjäder i hatten genom att bidra till att en omfattande med dum skolpolitisk reform är däremot inte konstigt. Vägen från (skugg)skolminister till statsminister är klassisk socialdemokratisk karriärpolitik.

TCO vill ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten och det faktum att alltför många ungdomar lämnar grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg. På ett seminarium i går presenterades ett förslag till en reform – ett utbildningslyft/utbildningsskyldighet för unga mellan 16 och 25 år.

TCO vill lägga ett tyngre ansvar på både samhället och individen för att komma till rätta med problemet. Kommunerna ska ges ett tydligare ansvar för att söka upp och erbjuda ungdomarna kompletterande studier i kommunala utbildningscentra som ska byggas upp runt om i landet. De ungdomar som deltar i programmet ska erhålla ett vuxenstudiestöd som ska vara så pass generöst ”att det går att leva på”.

Men erbjudandet är inte ovillkorat. De ungdomar som tackar nej till programmet ska även förlora rätten till ersättning från övriga sociala trygghetssystemen. TCO tycker själva att förslaget ger en bra balans mellan rättigheter och skyldigheter. De hänvisar till att alla typer av ersättningar från trygghetssystemen redan i dag är villkorade och förenade med någon typ av motprestation. Förslaget följer endast samma princip, anser TCO.

Förslaget är bra till vissa delar. Samtidigt som grundskolan och gymnasieskolan misslyckats har vuxenutbildningen slaktats. Här finns ett skriande behov. Men att koppla rätten till utbildning med rätten att ta del av samhällets yttersta skyddsnät, socialbidraget, är inte rätt väg att gå.

Här hopar sig också frågetecknen. Gruppen ungdomar som står utanför både arbetsmarknaden och utbildningssystemet är heterogen. För vissa kan möjligtvis denna typ av piska/morot vara positiv och innebära en andra chans. För andra kommer det innebära ytterligare ett tvång och ytterligare ett misslyckande – och därmed förlorat socialbidrag och än värre utslagning. Det finns även en grupp som, av olika anledningar, inte har möjlighet att ta sig igenom gymnasieskolan.

TCO menar inte heller att alla ska erbjudas/tvingas in i utbildningsgarantin. Utan endast de som har en ”rimlig chans” att klara av det. Men vem ska avgöra det? Hur ska urvalet gå till? Det här öppnar upp för godtycklighet och rättsosäkerhet.

Man kan också ställa sig frågan om det är rimligt att bygga upp en helt ny utbildningsinstitution. Det skulle ju kunna vara en idé att satsa resurserna på redan existerande, såsom det hårt sargade komvux.

Dessutom berör förslaget inte roten till problemet: grundskolan och gymnasieskolan. Att så många unga går ut skolan utan fullständiga betyg är ett underkännande av systemet. Här behövs nytänkande och resurser.

I dag presenteras ett intressant TCO-förslag på DN-debatt. I korthet: Alla upp till 25 år ska ha rätt – och få hjälp – att gå färdigt gymnasiet. TCO föreslår följande ambition: År 2020 ska 95 procent av en årskull ha uppnått målen för en gymnasieutbildning vid 25 års ålder. En utbildningsgaranti införs, särskilda utbildningscenter inrättas i kommunerna. Men om utbildningen inte fullbordas sänks individens ersättning från de sociala trygghetssystemen.

Jag kan leva med att DN i ingressen använder orden ”bidrag från samhället”. ”Ersättningar från sociala trygghetssystemen” är det uttryck som jag (och debattförfattarna) anser vara korrekt. Grattis Schlingmann, du har förändrat språket i Sveriges största morgontidning till din fördel.

Mer uppseendeväckande är att debattartikeln har försetts med en faktaruta om ”ungdomsarbetslösheten”. I den lilla rutan står det: ”höga ingångslöner, brister i utbildningssystemet och en stel arbetsrätt nämns ofta som orsaker bakom problemet”. Den meningen är i själva verket ett tydligt politiskt ställningstagande, snarare än en ”faktaruta”. Just TCO har ju till exempel framhållit att bara en av 40 ungdomar har förlorat jobbet på grund av turordningsregler.

Faktarutan har emellertid även försetts med en källhänvisning: ”Ekonomifakta.se“. Ekonomifakta ägs helt och fullt av Svenskt Näringsliv. Och på Svenskt Näringslivs agenda står som bekant uppluckrad arbetsrätt och lägre ingångslöner.

Det är bara att ta av sig mössan, buga och bocka. Svenskt Näringsliv plöjer ned pengar i ”oförargliga” Ekonomifakta som får producera politiskt lutande faktarutor på debattsidan i den stora, viktiga, malliga morgontidningen.

Som Hillary Clinton hade sagt: En del av ”the vast right-wing conspiracy”.

En sak till: Jag är allergisk mot att skylla arbetarrörelsens alla problem på ”media” i allmänhet och på DN (och Henrik Brors) i synnerhet. Men den här omständigheten var jag bara tvungen att påpeka.

Och så har vi själva debattartikeln: Jag tycker att TCO-förslaget är intressant, men jag vill veta mer om hur illa det blir för de medborgare som inte fixar sin gymnasieutbildning innan de fyller 25, trots utbildningsgarantier och annat. Vår redaktör Mikael Färnbo är på TCO-seminariet om förslaget just nu, och vi tyckte precis så när vi diskuterade DN-artikeln i morse (intressant, men vad innebär kraven?). Han återkommer i ämnet här på bloggen.

Författaren och journalisten Christer Isaksson syns ofta i sammanhang där han ska berätta vad som egentligen händer inom S. Ibland får han till det. Ibland håller jag inte alls med honom. Ett exempel på det senare är delar av hans bok “Den nya vän(S)tern”, i vilken han kartlägger framtidens S-politiker. Boken börjar med att Isaksson grupperar S-politikerna enligt en höger-vänster-skala. Ylva Johansson, till exempel, grupperas med Veronica Palm – till vänster om bland andra Carin Jämtin. Lite märkligt om du nu ska ha extremt bra S-koll. Veronica Palm, å andra sidan, ligger till höger om Nalin Pekgul. För att ta två förvirrande exempel.

I dag vill jag dock tipsa om att Christer Isaksson har skrivit en läsvärd debattartikel på SvD Brännpunkt. Han vågar i vanlig stil ge sig in i namndiskussionen och nämner utmärkte Stefan Löfven, IF Metall, som S-partiledare. SKTF:s Eva Nordmark, som har gjort ett bra jobb med fackets förnyelsearbete “Facket förändras”, blir partisekreterare i Isakssons scenario. Och superkompetente Jens Henriksson blir ekonomisk talesperson. Kul läsning. Och Isaksson resonerar på ett tänkvärt sätt.

Isaksson skriver också att “partiet måste sopa rent i toppen”. Här håller jag inte med. Strategisk förnyelse, självklart. Men att S ska göra sig av med all erfarenhet och alla tunga ex-statsråd som behövs i ledningen för riksdagsarbetet är propagandaminister Schlingmanns våta dröm, hävdar jag. Förnya med omtanke är ett bättre recept.

Men Stefan Löfven trivs nog utmärkt på IF Metall. Eva Nordmark blir nog TCO-ordförande efter Sture Nordh. Och Jens Henrikssons ekonomiska kunskaper duger i IMF och på  OMX NASDAQ i USA, i Swedbank och på Stockholmsbörsen. Men i S fick han aldrig en plattform efter åren i regeringskansliet, tyvärr.

Isaksson bjöd dock på kul läsning, den här gången.