Bloggen

DN:s huvudledare kräver i dag att Sverigedemokraternas företrädare ska tillåtas vara medlemmar och förtroendevalda i facket. Resonemanget är inte bara vagt, det är också ett obehagligt och ohederligt försök att vinna politiska poänger genom att gå högerkrafterna till mötes.

DN säger sig gå till försvar för yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Men det egentliga syftet är att avpolitisera fackföreningsrörelsen. Hela resonemanget bygger på den premissen, även om det aldrig skrivs rakt ut.

Det finns ett politiskt intresse från borgerligheten att förändra facket till en försäkring snarare än en politisk kamporganisation. Den oupphörliga kritiken mot alla former av fackliga stridsåtgärder faller inom samma mönster. Likaså implementeringen av Lex Laval, kritiken mot facklig-politisk samverkan och förhandlingen om ett nytt huvudavtal, där Svenskt Näringsliv kräver långtgående inskränkningar i fackets rätt till just stridsåtgärder.

DN hänvisar också till just medlemsförsäkringarna som man menar inte kan förvägras en enskild på grund av misshagliga politiska åsikter. Även a-kassan dras in i resonemanget vilket är helt felaktigt. I dag behöver ingen vara med i facket för att vara med i a-kassan.

DN:s resonemang går endast ihop om man betraktar facket som en neutral försäkring. Men facket är en politisk organisation. Fackets existensberättigande bygger på insikten om den grundläggande konflikten mellan arbete och kapital – vilket är en högst politisk analys som borgerligheten skyr som pesten.

DN:s verkliga syfte med sitt försvar för fackligt aktiva Sverigedemokrater är inget mindre än ännu ett försök att undergräva det fackliga fundamentet. Att på detta sätt gå högerextremisterna till mötes för att plocka egna politiska poänger är en varningsklocka. Den svenska debatten börjar alltmer likna den danska.

Att vara facklig medlem är ingen mänsklig rättighet. Om facket börjar lyssna på liberala debattörer och släpper in högerextremister i de egna leden kan vi hälsa hem till den svenska modellen. Och då riskerar hundra års kamp för arbetstagares rättigheter och demokrati att falla som ett korthus.

Välvilligt sprids nyheten om att EU är på god väg att uppfylla de mål som fastställts i Kyotoprotokollet. Men någon superbravad av EU:s medlemsländer är det egentligen inte att tala om.

Finanskrisen har banat väg för lägre utsläpp – och att kostnaden för att minska utsläppen nu är lägre har fortfarande inte fått medlemsländerna att ställa sig bakom ett skärpt utsläppsmål till 2020. Under miljöministrarnas möte i dag beslutades att inte höja målet innan nästa klimattoppmöte i Mexiko. Beslutet från miljöministrarna var i och för sig väntat – EU:s oförmåga att visa ledarskap i klimatförhandlingarna var uppenbart redan innan förra årets misslyckade klimattoppmöte i Köpenhamn.

Men det blir lite pinsammare – när det samtidigt som det talas om hur framgångsrika EU-länderna är på att uppnå Kyotoprotokollet – framkommer att utsläppen från de varor och tjänster som EU:s medlemsländer konsumerar ökat med 40 procent. Att tala om framgångsrika utsläppsminskningar borde egentligen inte vara aktuellt.

Dagens Arenas reportage ”Facket och Sverigedemokraterna” togs i morse upp som nyhet i Ekot och följdes upp med en diskussion i P1 Morgon mellan Martin Viredius, 3:e vice ordförande i Transport, och Anders Ferbe, vice ordförande i Metall.

Anders Ferbe försvarade den aktiva sverigedemokraten Allan Jönssons förtroendeuppdrag inom förbundet – som huvudskyddsombud på tegelbruket i Bjuv. Enligt Ferbe är Allan Jönsson för det första enhälligt vald av klubben på bruket. För det andra gör förbundet individuella bedömningar och ingen har hittills kunnat påvisa något exempel där Allan Jönsson behandlat någon annorlunda på grund av ursprung eller etnisk tillhörighet. För det tredje är det skillnad på att vara skyddsombud och sitta i klubbstyrelsen – i styrelseuppdragen ska man även aktivt verka för förbundets värdegrund, vilket inte är lika viktigt som skyddsombud.

Ferbe blev dock pressad att svara om det resonemanget i sådana fall, teoretiskt sett, skulle innebära att en aktiv nazist, som behandlar alla lika på jobbet, i sådana fall skulle kunna ha förtroendeuppdrag i IF Metall. Först svävande han lite med svaret men när frågan återkom blev svaret att vid nazister så går en kristallklar gräns.

Inkonsekvent?

Skulle i sammanhanget vilja tipsa om ett blogginlägg av professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld. Han refererar utförligt en artikel av professorskollegan Mats Lindberg (som inte finns på nätet) där Lindberg efter ett intressant resonemang väljer att definiera Sverigedemokraternas ideologi som en modern form av nazism:

”Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.”

Ferbe, hur går det här ihop?

Den 19 september gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes i Sverige. Samtidigt har LO den senaste tiden tappat mängder av medlemmar. Fredrik Reinfeldt blev historisk som den första borgerliga partiledare i modern tid som lyckats bli omvald. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Högern är starkare än på länge. Socialdemokraterna och facket krisar.

Därför har Dagens Arena ägnat den senaste tiden åt ett antal reportage som ur olika vinklar sätter arbetarrörelsen och socialdemokratin i fokus. Först ut var Mikael Färnbos reportage om facket och Sverigedemokraterna. När allt fler Sverigedemokrater också engagerar sig fackligt ställs löntagarorganisationerna på prov. Vilka värderingar måste man ställa upp på som facklig medlem eller förtroendevald?

Facket spelar också en av huvudrollerna i Victor Bernhardtz reportage, som handlar om samarbetet mellan LO och SAP. Hur har den facklig-politiska samverkan fungerat i en valrörelse där Socialdemokraterna ingick i ett rödgrönt samarbete?

Den närmaste tiden kommer vi att publicera reportage om socialdemokratin i Europa, försöka förklara finanskrisens effekt på valresultatet och undersöka några av de långsiktiga faktorer som borgat för Socialdemokraternas sjunkande väljarstöd.

Läs och kommentera!

Regeringen lovar stort när de ger höstbudgeten rubriken: ”Sverige från kris till full sysselsättning”. I själva verket räknar regeringen bara med att sänka arbetslösheten med 2,4 procent under mandatperioden. År 2014 kommer vi fortfarande ha en arbetslöshet på höga 6 procent – det vill säga samma nivå som när regeringen först tillträdde år 2006.

På åtta år kommer man alltså ha lyckats sänka arbetslösheten med exakt noll. Och det är det man kallar arbetslinje.

Sedan, efter 2014, vankas möjligen nästa lågkonjunktur. När exakt hade regeringen tänkt att vi skulle nå full sysselsättning?

En politik för full sysselsättning kräver aktiv arbetsmarknadspolitik, gynnsamma förutsättningar för företag och en hög strukturomvandlingsnivå. Sverige kan bara i längden konkurrera i omvärlden med hög kompetens och kvalificerade arbeten.

Men det är tydligt att detta inte är Borgs linje. I stället sneglar finansministern västerut mot den amerikanska modellen med låga skatter, svaga fackföreningar och få regleringar.

Svenska företag har i dag svårt att hitta kompetent personal samtidigt som arbetslösheten har seglat upp mot nio procent. Men i stället för att satsa på ett ordentligt utbildningsprogram för arbetslösa, satsar regeringen på coachning. Den kompetenshöjning som behövs kommer inte att ske. Sveriges konkurrenskraft i omvärlden riskerar därmed att minska. I stället för fler kvalificerade jobb kommer vi att få vi en större låglönesektor och ökade klyftor i samhället.

Läste häromdagen att var sjunde amerikan är fattig.

Regeringen tycks ta lätt på den uppsatta prioriteringen att Sverige ska ha en fordonsflotta som är fossilfri till 2030. Åtgärden som lyfts fram för att målet ska uppnås är den så kallade ”supermiljöbilspremie” som regeringen vill införa vid årsskiftet.

Nu råkar det vara så att denna premie enligt alliansregeringens beräkningar är tänkt att gå till 5000 bilar under den kommande mandatperioden. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att det i Sverige finns över fyra miljoner registrerade personbilar.

Men å andra sidan tycks regeringen ta lätt på hela miljöpolitiken. Miljödepartementet lyfter fram att ytterligare miljoner satsas på en kemikaliefri miljö, men att anslagen för miljöområdet i sin helhet kommer minska de närmaste åren talas det tystare om. Från årets anslag på 5,2 miljarder kronor planerar regeringen en sänkning till 4,8 miljarder kronor fram till 2014. En fossilfri framtid tycks vara långt bort.

Det är forskning med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt som i år belönas med Nobelpriset i ekonomi. De tre amerikanska forskarna (det verkar bara vara amerikaner som vinner det här priset) Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides har belönats för sin ”analys av marknader med sökfriktioner”. Marknader med ”sökfriktioner” är till exempel arbetsmarknaden – en marknad där köpare och säljare inte är i omedelbar kontakt med varandra.

Forskningen ställer till exempel den dagsaktuella och högst relevanta frågan: Hur kommer det sig att många går arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal jobb lediga?

Ja, Reinfeldt och Borg, hur kommer det sig egentligen? I Sverige har vi i dag närmare tio procents arbetslöshet samtidigt som arbetsgivare har väldigt svårt att finna kompetent personal. En väldigt stor ”friktion” således.

Det här måste regeringen rimligtvis vara medveten om. Hittills har jag dock inte sett en enda åtgärd för att slipa ner denna friktion genom satsningar på kompetenshöjning och specialiserade utbildningar. Eller hur har de tänkt att det ska gå till?

Regeringens politik går inte ihop. Å ena sidan säger man sig vilja höja sysselsättningen, å andra sidan gör man ingenting åt den enorma ”friktion” som existerar på arbetsmarknaden (skillnaden mellan de arbetslösas kompetens och den kompetens som efterfrågas).

Kan det vara så att politiken inte syftar till att tillsätta dessa kvalificerade jobb? Att den i stället syftar till att skapa nya okvalificerade jobb? En ny låglönemarknad? Nya skitjobb? En större underklass och en rikare överklass?

Eller är det bara jag.

SR Ekot rapporterar i dag om “långa beslutsvägar, inkompetens och interna maktkamper” inom Socialdemokraterna. Det är en riktig beskrivning av en organisationskultur som inte ensam orsakat tre dåliga val under de senaste fyra åren, men som står i vägen för dels ett effektivt politiskt arbete, dels ett dynamiskt förändringsarbete. Den förestående organisationsförändring som nu blivit känd handlar om att slå ihop partistyrelsen och riksdagsgruppen, en välkommen förändring som flera andra partier med framgång redan genomfört.

En av de största organisatoriska utmaningarna för Socialdemokraterna rör var den politiska spetsen i partiet är placerad. Som det ser ut i dagsläget är de spridda lite här och var, vilket förhindrar ett intellektuellt policyarbete och gör skuggregeringsarbetet i riksdagen svagt. Det har länge handlat mindre om sammanhängande politik, mer om fem- och tiosidiga rapporter med syfte att vinna medial uppmärksamhet. Politiken har i stället behandlats i separata rådslag och arbetsgrupper – lovvärda initiativ, men placerade för långt från politikens centrum, riksdagen.

Ute i landet och bland aktörer som arbetar nära Socialdemokraterna har det länge muttrats om att Mona Sahlin måste omge sig med de personer som är bäst lämpade, inte de som skickligast gjort karriär i partiet. Inom den socialdemokratiska partiapparaten, både i partistyrelsen och riksdagsgruppen, har det växt fram en kultur av positionering. Ledarskapet är otydligt och svagt, en produkt av att man avskaffat en tidigare patriarkal och bufflig chefskultur, men inte ersatt den med en sund. Småpåvar gör allt för att behålla sin ställning och riksdagsgruppen har en mindre armé av pressekreterare som ger service till enskilda riksdagsledamöter, i stället för sakkunniga som ägnar sig åt policy.

I eftermiddag spikas hur Socialdemokraternas riksdagsledamöter fördelas över utskotten. Fyra år till i opposition tar vid. En omorganisation möjliggör att resurser frigörs till ett ordentligt skuggregeringsarbete. Men det kräver att omorganisationen blir på riktigt, att de som är bäst lämpade att göra jobbet blir kvar efter de drastiska nedskärningar som kommer i kölvattnet av ännu ett uselt val.

Från 1700-talet till mitten av 1800-talet sköttes dasstömningen i Stockholm i huvudsak av kvinnliga renhållningshjon, latrintömmerskor eller skitbärarkärringar som de också kallades. De arbetade i par och bar dasstunnorna emellan sig på en stång, alternativt drog dem på en kälke.

Det fanns flera olika tömningsplatser i staden. Till exempel den stora dumphögen, ”Flugmötet”, på Kornhamnstorg i Gamla Stan. Hit vallfärdade sedan bönderna från den omkringliggande landsbygden för att hämta gödsel till sina åkrar.

Skitbärarkärringarna visste troligtvis inte hur viktiga deras slit i själva verket var och de fick troligtvis aldrig den uppskattning deras viktiga arbete förtjänade. Därför kan jag passa på att postumt skicka en hyllning till alla skitbärarkärringar. Ert arbete kommer erkännas i framtiden.

I dag står vi inför en gigantisk utmaning. Det kretslopp som skitbärarkärringarna upprätthöll handlade framförallt om ämnet fosfor. Sedan kretsloppet bröts har enorma mängder fosfor i stället spolats ut i hav och vattendrag och orsakat övergödning. Jag har skrivit om det förr och jag skriver det igen, världen står inför en smygande katastrof: Peak fosfor.

För den som är intresserad så har norska NRK gjort en intressant film i ämnet. Tidningen Effekt bloggar också om det i dag.

Fosfor är grunden för allt liv. Utan fosfor ingen celldelning. När fosforn sinar blir det svält och det kan tyvärr inträffa ganska snart om inget görs. Om 20-30 år spår den senaste forskningen. För att undvika katastrof måste vi binda ihop kretsloppet och återupprätta skitbärarkärringen. Jag föreslår en staty på Kornhamnstorg.

I går, när jag och SvD:s politiske chefredaktör PJ Anders Linder lämnade Studio 7 i Radiohuset, sa han om Peter Norman, den nye moderaten och finansmarknadsministern: Ja, det är ju tydligt att Fredrik Reinfeldt styr Anders Borgs regering.

Det kunde inte ha uttryckts mer träffande (och SvD:s ledarsida utvecklar det i sin huvudledare i dag). Jag pratade också om detta i Studio Ett, där vi kommenterade regeringsförklaringen och den nya regeringen. Peter Norman är en tydlig vd-typ. Det betyder att Finansdepartementet får ännu en icke-politiker på en politisk post – en person som har ett instrumentellt och makroekonomiskt perspektiv på politik, på reformer och hur dessa påverkar människor.

Ett tydligt exempel på Anders Borgs gärning är ju sjukförsäkringen, där reformen och dess intentioner i teorin verkar bra i en moderats öron, men där människor med all vår komplexitet inte passar in i modellen. Eller när han envist håller fast vid sin ekonomiska politik, oavsett hur omvärlden förändras – en ekonomisk politik som enbart fungerar i högkonjunktur.

Nu får jag dock höra att Peter Norman hyser en sund – och mycket större än Mats Odell – skepticism mot finansmarknaderna. Jag vet inte vad det kan betyda för den praktiska politiken. Jag vet bara att Finansdepartementet nu är befolkat av två teknokrater i stället för en.

SJ:s och Banverkets årsrapporter för 2009 framstår som rena skämt. SJ:s vd, Jan Forsberg, nämner över huvud taget inte vinterns tågkaos och Banverkets generaldirektör Minoo Akhtarzand talar glatt om hur bra personalen trivs på jobbet och hur positivt det är att fler åker tåg.

Ännu lustigare blir det när man som Riksdag & Departement lägger de två ovan nämnda årsredovisningarna bredvid dem från statliga godstransportören Green Cargo och Tågkompaniet. “Banverkets prioriteringar och allmänna oförmåga att hantera situationen har lett till förlorade intäkter och ökade kostnader för Green Cargo. Det är nu tid för ansvarstagande.” som vd:n för Green Cargo, Lennart Pihl, framför i företagets årsredovisning. Tågkompaniet kritiserar bristande underhåll av tågbanorna, men påpekar också att problemet är betydligt större än vad som märks under vintrarna. De flesta som åkt tåg den senaste tiden är nog benägna att hålla med om det påståendet.

SJ:s och Banverkets bristande insikt bådar illa. Samtidigt togs för bara några dagar sedan ytterligare ett steg i avregleringen av den svenska järnvägen – en avreglering som redan tidigare lett till stora förseningar, inställda tåg och sämre underhåll. Det lär inte bli en rolig vinter i tågtrafiken.

De rödgröna har kommit överens om att nominera socialdemokraten Kent Härstedt till talman. Det självklara valet, socialdemokraten Björn von Sydow, har tidigare meddelat att han inte kandiderar, då han vägrar bli vald till ett så (både symboliskt och politiskt) viktigt ämbete med stöd av Sverigedemokraterna – något både Härstedt och den sittande talmannen, moderaten Per Westerberg, inte har några problem med. von Sydow framstår därmed som den ende kandidaten som faktiskt förtjänar att bli vald, men nu blir det alltså inte så.

Att de sju rödgröna och borgerliga partierna inte har kunnat komma överens, i en fråga så grundläggande för riksdagens arbete under den kommande mandatperioden, är sorgligt. I stället ger man riksdagens ledamöter i uppgift att på måndag välja mellan två mediokra kandidater. Efter allt snack om ansvar hade vi hoppats på lite mer långsiktiga perspektiv, liksom bortom nästa vecka. Valresultatet i sig försvårade avsevärt för alla inblandade att stå som vinnare. Fortsätter det på den här sandlådenivån ökar det knappast Socialdemokraternas chanser att lyfta under de kommande fyra åren.

Idag rapporterar Ekot, BBC och flera andra nyhetsmedier att Irlands räddningsaktion av banken Anglo Irish Bank blir ännu dyrare än vad man tidigare trott. Notan för Irlands skattebetalare landar på åtminstone 29,3 miljarder euro (ungefär 270 miljarder kronor) och om det vill sig illa kan kostnaden öka med fem miljarder euro till. Landets bankräddningar gör att Irlands budgetunderskott för 2010 ökar från tolv till 32 procent av BNP. Men bankstöden inräknade hamnar statsskulden i relation till BNP på 99 procent.

En nyhet i mängden. Men bakom den döljer sig hela den krissituation som Europa nu befinner sig i.

Ungefär så här:

Banker lånar ut pengar hej vilt, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna växer och tjänar stora pengar och eftersom bostadspriserna ”hela tiden” fortsätter att stiga inbillar sig bankerna att riskerna med den generösa utlåningen är mycket små. När så krisen kommer och bubblan brister – än mer onaturligt uppblåst av komplexa finansiella instrument – hamnar ett stort antal banker i skiten.

Men! Eftersom de stora bankerna spelar en så central roll i sina länders finansiella system går de inte i konkurs – som de flesta andra företag hade gjort i samma situation. De stora bankerna är systemviktiga – faller en hotas hela eller stora delar av det finansiella systemet!

I stället träder staten in som räddare och lånar tusentals miljarder kronor på världens finansmarknader – som sedan pumpas in i bankerna för att balansräkningarna ska gå ihop. Därmed räddas bankerna (varav många bara ett par år efter finanskrisen återigen går mer vinst – ibland med samma chefer och ledning som förut) samtidigt som budgetunderskott och statsskulder skenar.

Nu har staterna i regel lägre inkomster och större utgifter än för några år sedan – arbetslösheten är högre och skatteintäkterna mindre till följd av den globala lågkonjunkturen i finanskrisens spår. För att ha råd med sina åtaganden tvingas man löpande låna ännu mer pengar på världens finansmarknader. Skulderna växer ännu mer.

Problemet är bara att när skulderna stiger allt för mycket blir finansmarknaderna oroliga. Kanske kan landet X (Grekland, Irland eller valfritt annat PIIGS-land) inte betala tillbaka sina skulder? Om utvecklingen fortsätter kanske länderna snart inte ens kan betala räntor på lånen? De stora globala kreditvärderingsinstituten – som för bara ett par år sedan menade att farliga finansiella värdepapper var de säkraste av investeringar – sänker landets kreditbetyg. Det blir dyrare och dyrare att låna. Dagen då ingen är villig att låna ut pengar – ens till hur hög ränta som helst – närmar sig.

Lösningen? Staterna skär i sina utgifter. Kraftigt. Strunt samma om det leder till lidande, arbetslöshet och dämpad inhemsk efterfrågan som riskerar att innebära en ny recession. Problemet är ju akut! Så tänker beslutsfattare just nu över hela Europa.

Irland och AIB speglar utvecklingen i hela Europa – ja, i hela västvärlden.

Jag tror att de allra flesta människor kan acceptera nedskärningar och tuffare tider – förutsatt att bördorna fördelas rättvist; att de som orsakat eländet ställs till svars och att problemen rättas till. Men inget av det har inträffat, vare sig i Sverige, i Europa i stort eller för den delen i USA.

Där har ni förklaringen till att hundratusentals människor valde att ta till gatorna under gårdagen.

Det är mycket politisk schack just nu. Förra veckan försökte Miljöpartiet positionera sig framför medierna, men lyckades gå bort sig helt och hållet och skapa om möjligt ännu mer förvirring kring vad de faktiskt har för ambitioner (ett par djärva men misslyckade bondeoffer, om man så vill). Lika förvirrat var det i går, efter att  Miljöpartiet sagt sig vilja göra upp med de borgerliga om asyl- och flyktingpolitiken, efter ett möte med Fredrik Reinfeldt. Vad som faktiskt hände på mötet med Reinfeldt (med flera, icke namngivna personer) i går morse vet vi inte riktigt, men att Miljöpartiet söker en maktposition är både rimligt och sannolikt.

Som Neo:s Johan Ingerö påpekar är det en taktiskt mycket lyckad manöver av Miljöpartiet, om det nu faktiskt är så att de borgerliga ställt sig positiva till att göra upp om asyl- och flyktingpolitiken. Regeringen kan lägga frågan om sverigedemokratiskt politiskt inflytande till handlingarna, men blir beroende av att hålla Miljöpartiet på gott humör även när det gäller andra sakfrågor (vi kan kalla det en gaffel). Det skapar åtminstone två vinnare i den parlamentariska situation vi har, där alla löper hög risk att bli förlorare, i form av missnöje från besvikna väljare som tycker att det parti de röstat på inte beter sig som det var tänkt.

Annars fälls det en hel del domedagsmässiga kommentarer om att det rödgröna samarbetet skulle falla samman om Miljöpartiet samarbetar med de borgerliga. Så är det givetvis inte. Om det rödgröna samarbetet faller blir det inte på grund av en enskild sakfråga. Alla de rödgröna partierna har förändringsperioder framför sig. Miljöpartiet ska byta ledare i en nära framtid, Vänsterpartiet lär göra det före nästa val och Socialdemokraternas omdaning av politiken kan bli en process som mycket väl sträcker sig in i nästa mandatperiod. Att prata om att vara ett gemensamt regeringsalternativ en vecka efter en brakförlust är inte relevant i sammanhanget.

Man kan jämföra med alliansen som samarbetsform – den var under långa perioder helt frånvarande under den förra mandatperioden och stöter nu på nya utmaningar när Moderaterna blivit ännu större på bekostnad av de andra. Dessutom ska de borgerliga regera i minoritet, inte majoritet. Precis som under den förra mandatperioden lär det bli mer en borgerlig regering än en “alliansregering”, som det så slagkraftigt hette valnatten 2006.

Dock, som den som förlorat många schackpartier är väl medveten om, gäller det att se hela brädet. Den ende person som kan göra det är Fredrik Reinfeldt, som helt i sin ordning sitter inne med mest information, har bäst överblick och är den person som nästa tisdag gör det sista draget och presenterar sin regering. En lättnad för oss som för länge sedan kommit till insikten att schack är en mördande tråkig publiksport.

I Tyskland är De Gröna för första gången lika stora som Socialdemokraterna. Kärnkraftsmotståndet är den stora förklaringen till det gröna partiets framgång. Den tyska striden om kärnkraften står i bjärt kontrast till den svenska oviljan att se kärnkraften som något annat än den enda säkra energikällan.

De gröna partierna lyckas nå fram till väljare som vill ta ett större ansvar för framtiden. Det är något som Socialdemokraterna misslyckats med och vars väljare antingen rör sig till partier som tillåter ett kortsiktigt tänkande där allt handlar om pengarna i plånboken eller till det miljöparti som klarar att ge en vision för framtiden.

Kärnkraftsfrågan utgör ett tydligt exempel på den svenska socialdemokratins brist på tydlig framtidsvision. I rädsla för att stöta sig med industrin blir det ett halvdant velande som varken visar ett Sverige beroende av kärnkraft eller ett Sverige som satsat på förnybara källor – och lyckats. Det går att våga tänka annorlunda, men då måste Socialdemokraterna våga tro att en annan framtid är möjlig.

Möjligtvis borde Miljöpartiet ordna studiecirkel för Socialdemokraterna – en studiecirkel i framtidsvision.