Bloggen

För den som fiskar i grumliga vatten så ökar sannolikheten att få någon av de riktigt fula fiskarna på kroken. Så verkar vara fallet i kölvattnet av den imploderade HQ Bank. På dagens ekonomisidor publiceras två nyheter som tillsammans blottar något av det nät av nepotism, ryggkliande och skumma i affärer i gränslandet mellan högvild risktagning och ekonomisk brottslighet som verkar prägla finansbranschen.

Den ena fula fisken verkar vara revisionsbyrån KPMG. Alla tre finanshusen – Carnegie, HQ Bank och Habo Finans – som varit konkursfärdiga finansbolag och utretts för att ha fuskat med siffror i sina årsredovisningar – har en gemsam nämnare: alla tre har haft revisorer från revisionsjätten KPMG.

Men trots detta planerar ingen av storbankerna i dagsläget att lämna KPMG som revisionsbolag. Man kan ju undra varför.

Den andra fula fisken verkar heta Anders Malm. Han är advokat och anlitad för att utföra en ”oberoende” granskning av HQ Banks tradingverksamhet. Men Anders Malm är också – häng med nu – gift med grundaren samt delägare i firman Bergh & Co som får arvoden i mångmiljonklassen för att företräda HQ Bank mot bland annat revisorn i KPMG och den sparkade tradingchefen Fredrik Crafoord.

Alla inblandade förstår ju att det här är jäv. Men vem som tjänar vad på vem och hur är fortfarande höljt i dunkel.

Allt det här speglar egentligen bara ett mycket mer grundläggande problem: finanssektorn i sig.

Finansindustrin har i dag växt till, och jag citerar Dagens Arbetes smått geniale reporter Harald Gatu, ”ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster”. Från att ha varit ett smörjmedel i ekonomin har branschen förskjutits till att bli betraktad som själva motorn. Vi har att göra med en helt ny otyglad kapitalism som vi hela tiden matar med våra pensionspengar, bostadslån och aktiesparanden.

Den nya tiden visade upp sitt fula ansikte under finanskrisen.

Att denna fråga sedan försvann i valrörelsen av en vänster som påstås ha förnyat sig själv kan bara betraktas som grovt tjänstefel.

Om du har en minut över, passa på och läs Gatus redogörelse över finansindustrins framväxt. Det är väl investerad tid:

” Från 1930-talet till 1980 var den amerikanska bankvärlden och finansmarknaden en sömnig bransch men som ändå fungerade i sin roll som finansiellt smörjmedel åt näringslivet. Sedan föddes det nya Wall Street. Vanliga affärsbanker och investmentbanker började ta risker de tidigare inte gjort.

Den tidens valutaoro – framkallad av det internationella valutasystemets sammanbrott – innebar att det gick att tjäna pengar på upp- och nedgångar i valutakurser. Nya typer av alltmer svåröverskådliga finansiella instrument uppfanns och som kunde användas blixtsnabbt med hjälp av den nya informationsteknologin.

Finansiell verksamhet blev allt mindre långsiktig. Den handlade mer och mer om att tjäna pengar på svängningar. Och det gällde att hänga med på en uppgång och blåsa upp tillgångsvärden tills den dag bubblan brast.

Risktagandet underlättades av alla de avregleringar som 1980-talets nyliberala politiker iscensatte för att öppna kapitalmarknaden. Politiker och marknadsaktörer i såväl USA som Europa tycktes vara överens om att den finansiella marknaden själv kunde reglera sina upp- och nedgångar.

I dag ser vi resultatet. Sofistikerade och svåröverskådliga värdepapper har styckats, sålts och återsålts och ingen vet vem som sitter med Svarte Petter. Uppfinningsrikedomen i att tjäna pengar försatte till slut hela penningsystemet i en förlamande skräck. En hel värld stannade av.

Det är smått hisnande att läsa en före detta chefsekonom på Internationella Valutafonden IMF skåpa ut den politik som förts sedan 1980-talet. Den amerikanska finansiella eliten har skapat krisen, skriver Simon Johnson i Atlantic Monthly under rubriken ”The Quiet Coup”.

Allt kom att gynna den finansiella eliten: bristande reglering, billiga lån genom låga räntor, fastighetsbubblan, den kinesisk-amerikanska ekonomiska alliansen där Kina tillverkar och USA konsumerar. Den finansiella eliten tog allt större risker. Och den åtnjöt politikernas gunst i deras övertygelse att den finansiella sektorn var den nya motorn, inte bara smörjmedlet, i ekonomin.

Fram till mitten av 1980-talet stod den finansiella sektorn för aldrig mer än 16 procent av näringslivets vinster i USA. Sedan växte den finansiella industrins betydelse oavbrutet. På 2000-talet hade finanssektorns andel av det amerikanska näringslivets totala vinst nått 41 procent.

Samtidigt exploderade ersättningarna. Fram till 1980-talet tjänade finanseliten ungefär lika mycket som resten av det privata näringslivet. 2007, när bubblan brast, hade finanssektorn ryckt ifrån med en genomsnittlig ersättningsnivå som var nära dubbelt så hög än vad kompisarna inom andra privata branscher kunde räkna med.

Finansindustrin, visade det sig, hade växt till ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster.”

Detta monster göder inte bara bubblor och lämnar efter sig ödelagda ekonomier och människor berövade på hopp och framtid. Detta monster är också ideologi och mentalitet. Detta monster vinner också val.

Hej alliansen.

Dagens Nyheter publicerar i dag en debattartikel med rubriken ”Var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly”. Artikeln bygger på (ännu) en av dessa opinionsundersökningar som stått som spön i medierna denna valrörelse.

United Minds uppger att man intervjuat 1 500 slumpvis utvalda väljare. Av dessa har man hittat ett gäng som i detta val övergav Socialdemokraterna och i stället röstade på Moderaterna. Dessa har man byggt sin undersökning på och det är här det hela börjar bli riktigt märkligt.

Denna grupp av blockbytare har dels fått svara på frågan varför, samt ta ställning till ett antal påståenden. En hel drös slutsatser har därefter dragits: 37 procent bytte block på grund av sossarnas motstånd mot rut-avdraget, 32 procent på grund av samarbetet med Vänsterpartiet och 26 procent på grund av hållningen i kärnkraftsfrågan.

Därtill instämmer 64 procent i påståendet att sossarna pratar för lite om tillväxt, 45 procent att Vänstern fått för stort inflytande och 44 procent säger detsamma om Miljöpartiet.

Idel högerargument alltså.

Men hur stor är egentligen denna grupp? Och är svaren på något sätt representativa?

Det svaret hittar man (som vanligt) i den ständigt vakna bloggosfären. United Minds uppger att man intervjuat 1 500 slumpvis utvalda väljare. Men de skriver samtidigt att blockbytarna endast utgör tre procent av den totala väljarkåren. Om dessa 1 500 är ett representativt utsnitt ur väljarkåren (vilket man får förmoda, eftersom inget annat anges) betyder det att blockbytarna i United Minds undersökning bara utgör cirka 3 procent av 1 500. Det vill säga: 45 personer.

Hela undersökningen bygger alltså på svar från 45 personer! Samtidigt försöker man dölja detta faktum under den förledande siffran 1 500. Snacka om statistisk ohederlighet!

Rubriken ”Var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly” skulle alltså i själva verket ha varit ”15 S-väljare bytte block på grund av Ohly”. Men det passar ju inte lika bra in i medielogiken kring vänsterspöket och den fruktade stalinisten Ohly.

Suck.

Moderaterna har gjort sitt bästa val någonsin. I skrivande stund tycks det som om 30 procent-vallen sprängs. Ändå är Fredrik Reinfeldt inte nöjd. Den borgerliga alliansen tappar sin majoritet i riksdagen, då de övriga partierna i regeringen backar och Sverigedemokraterna hamnar i riksdagen. I sitt tal på Moderaternas valvaka inledde Reinfeldt med att bjuda in Miljöpartiet till samarbete. Tio minuter tidigare hade Maria Wetterstrand mer kraftfullt än någonsin avfärdat att Miljöpartiet skulle stödja en borgerlig regering.

Läget är med andra ord väldigt låst. Vad som händer bakom kulisserna och hur regeringen och de parlamentariska allianserna ser ut om ett par veckor finns det många förutsägelser om, men att det inte blev som Reinfeldt ville är enkelt att förstå. När de borgerliga partiledarna framträdde gemensamt i tv under natten var det som besvikna vinnare. Oavsett vilka som sitter i regeringen och varifrån stödet kommer får vi en svagare regering under den kommande mandatperioden. Om landets mäktigaste person, Anders Borg, vinner eller förlorar på det återstår att se.

Jag har just skrivit färdigt måndagens ledartext. Jag valde att inte beröra det parlamentariska läget med mer än några ord. I stället fokuserar jag på vad det är som gör att Sverige väljer att fortsätta med högerstyre. Det är bortom spelteorier, ytligheter och floskler som ”tagit ansvar”, ”fixat jobben” och ”har förtroende”. Det är något mycket djupare som gör att Sverige i fyra år till leds av den borgerliga alliansen. Här finns ledaren, om du vill läsa mer om detta.

Vad gäller det parlamentariska läget: Maria Wetterstrand sa i sitt tal på Miljöpartiets kongress att de aldrig kommer att kompromissa med den gröna ideologin. De sätter den främst och det tolkar jag som att de är beredda att samverka med alliansen för att få igenom sin politik. Pragmatiskt, väntat och – i ett läge där Sverigedemokraterna gör att inget block får egen majoritet – ansvarsfullt. Det är förstås förödande för det rödgröna samarbetet – men politiken måste gå före taktiken för alla som säger sig stå för något.

En sak till vill jag säga: Nu börjar det redan bjäfsas om Mona Sahlins avgång. Jag hoppas innerligt och tror också att hon sitter kvar till nästa val. Hon är den som verkligen kan förändra politiken och det tar längre tid än hon har fått. Mer om detta kan ni läsa i Per Wirténs ledare på tisdag.

Vi startar också direkt en eftervalsdebatt här på Dagens Arena. Följ den på debattsidan och hör av dig till oss om du vill delta!

Under SVT:s valvaka uppmanas Janne Josefsson att fråga Mona Sahlin om hon kommer att avgå om Socialdemokraternas dåliga resultat håller i sig när rösterna är färdigräknade. Det säger något om skevheten i den här valrörelsen. Spelteori har fått ersätta innehåll, det logiska steget blir då att kräva avgångar – och inte att ställa den självrannsakande frågan: Hur kan Socialdemokraterna förändra sin politik för att på nytt få förtroende?

Låt oss i stället diskutera innehåll och hur Socialdemokraterna kan uppnå förnyelse.

På Dagens Arena kommer vi att hålla en eftervalsdebatt med start i morgon.

Jag blev ombedd att skriva ett inlägg på debattsajten Newsmill om “Mona Sahlins comeback”. Jag skrev ett inlägg, men helt utifrån perspektivet att Mona Sahlin inte har gjort comeback, för hon har aldrig varit nere för räkning. Bara i mediekollektivets och kommentatoriets värld. Observera alltså att jag varken har satt rubrik eller ingress för inlägget, som går att läsa här.

Att Mona Sahlin gör en stark insats i slutdebatten är inget nytt. Hon gjorde en stark insats i SVT:s utfrågning också, och hennes Almedalstal var ett av hennes bästa någonsin. Så den som hade räknat med en bruten S-ledare så här nära inpå partiets kanske viktigaste val gjorde ett misstag.

I valrörelsens elfte timme har äntligen debatten om regeringens förändringar av sjukförsäkringen blossat upp med den styrka som frågan förtjänar. Och det är i bloggarna det händer – i vanliga människors berättelser om sin verklighet.

Nu har till och med en egen blogg startats för att samla alla dessa vittnesmål. Och för den som inte riktigt har koll på alla turer i sjukförsäkringen: läs Marika Lindgren Åsbrinks exemplariska sammanfattning. Ett annat lästips är också läkaren som berättar hur han skickat döende patienter till Arbetsförmedlingen. Läs också Björn Johnsons blogg. Ingen har som han punkterat myterna som präglat debatten om sjukfusket.

Och alla har vi ju redan läst om fallet Annica Holmquist de senaste dagarna.

Kan denna debatt få tillräckligt många osäkra väljare att rösta bort regeringen?

Hoppas innerligt.

Man måste ge det till dem. Schlingmann & co har gjort ett bra jobb med att lansera Moderaterna som ett parti som företräder breda grupper i samhället. Det gör de inte. Det kanske är den största lögnen i den här valrörelsen.

Säg en utsatt grupp i samhället som gynnas av Moderaternas politik?

Ta ungdomarna: Fler går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Samtidigt monteras vuxenutbildningen ner. Det är i princip omöjligt för en ung person i dag att kvalificera sig till a-kassan.

Resultatet: I dag är det dubbelt så vanligt att en ung person har socialbidrag som a-kassa.

Det är ingen vidare start på arbetslivet. För att överhuvudtaget komma på fråga för socialbidrag måste du vara nere på den absoluta botten. Äger du en lägenhet – sälj den. En bil – sälj den. Någon liten besparing – spendera den.

När du står där naken och hungrig – varsågod. Här får du så att du inte svälter ihjäl. Inget mer.

Hur lätt är det då att få jobb? Hur lätt är det att inte tappa modet?

Du är ung, skör. Du har aldrig fått chansen.

Hur många reser sig aldrig igen?

Att ungdomar slussas ut till kommunens socialkontor borde inte ens vara ett alternativ. I dag är det en verklighet.

Säg en utsatt grupp i samhället som gynnas av Moderaternas politik?

De som går i pension? De som blivit sjuka? De som flyr från världens krigshärdar? De som växer upp i ett fattigt bostadsområde?

De som inte är Fredrik Reinfeldts heteronormativa vita övremedelklassgrannar i Täby?

Nej, tänkte väl det.

Inlägget Sveket på bloggen Klamydiabrevet har sedan det lades upp i går genererat, i skrivande stund, 654 kommentarer. Det är inte så konstigt, då det är valrörelsens i särklass viktigaste enskilda text. Det är inte heller så konstigt att kommentarerna består av redogörelser av egna livsöden liknande den som inlägget beskriver, uttryck för sympati, samt en stor frustration över att den samlade borgerligheten låtsas som om det här inte händer. Den samlade borgerligheten verkar inte heller ha hittat till kommentarsfältet.

På den politiska högerkanten har spridda kommentarer från opinionsbildare och debattörer kommit om att vid ett systemskifte (det vill säga de nya, “bättre”, sjukförsäkringsreglerna) faller alltid någon mellan stolarna. Det är ett bekvämt perspektiv, eftersom ministrar varken kan eller ska kommentera eller agera i enskilda fall. Att trycka fram systemskiften när transfereringssystemen fungerar så uselt som Försäkringskassan gång på gång visar sig göra när det gäller att bedöma om en person är sjuk eller inte, är däremot ministrars ansvar.

Sjukförsäkringsfrågan är så viktig att den har en egen ministerportfölj. På sjukförsäkringsministerns webbplats kan man läsa följande målsättning: “Våra socialförsäkringssystem ska handla om att rätt ersättning ska gå till rätt person… ..Målet är att bevara tryggheten för den som drabbas av arbetsskada och sjukdom.”

Det är ett mål som inte har uppnåtts, eftersom det systemskifte som Moderaterna skickade fram Cristina Husmark Pehrsson att trycka in i transfereringssystemens snåriga värld skedde alldeles för fort och mot allas rekommendationer. Regeringen förtjänar inte att sitta kvar. Det gör man inte när man först inte lyssnar på de som kan frågorna, men sen inte heller tar ansvar för konsekvenserna. Det är inte något som ens med mycket god vilja skulle kunna kallas “regeringsduglighet”.

De borgerliga partiledarna gästade i går kväll TV4 för en utfrågning och det blev tydligt att det finns frågor de borgerliga verkligen inte har svar på. När differentieringen av a-kassan och effekterna av de nya sjukförsäkringsreglerna kommer på tal blir de borgerliga partierna som en grupp barn på en skolgård upptagna i en lek där det gäller att inte hålla i bollen.

På frågan om reformerna av a-kassan blev som det var tänkt kom inga svar eller förklaringar till vad som är meningen med att det ska vara dyrare att vara trygg om man har ett lågavlönat, mer osäkert arbete. Alla frågor om sjukförsäkringen fick svaret att det var ännu värre förut. Det kan man visserligen hålla med om, men den borgerliga regeringen brukar vanligtvis ha högre ambitioner än att vara lite mindre dålig än den tidigare socialdemokratiska. Tydligen inte.

Borgerligheten går till val på att göra ingenting åt det som inte fungerar i Sverige, inte bry sig om det som blev värre och slog mer snett än det var tänkt. Samtidigt går man till val på att man är regeringsduglig. Det är extra tråkigt för den som vet att det finns både kompetenta tjänstemän och politiker som brinner för ett bättre samhälle inne på regeringskansliet.

När kommer den stora tågolyckan? frågade sig Björn Elmbrant i förra veckans ledare. Med en obehaglig träffsäkerhet visade det sig att det inte skulle dröja länge. Enligt räddningstjänsten körde olyckståget fortare än de 70 kilometer i timmen som banarbetet på platsen tillät, samtidigt rapporteras att tåget var en halvtimme försenat när det lämnade Norrköping.

Avregleringen av den svenska järnvägen har lett till sämre underhåll av tåg och spår, som i sin tur har lett till tågförseningar, liksom trasiga och inställda tåg. Det ter sig egentligen inte särskilt märkligt att ett tåg kör för fort för att jaga in några försenade minuter. Självklart ska inte för långt dragna slutsatser göras innan Statens haverikommission utrett olyckan ordentligt. Men det är likväl allvarligt att regeringen trots alla varningar fortsatt vägen mot den totala avreglering som ska genomföras i oktober.

I Storbritannien blev det tågolyckan i Hatfield som till sist fick politikerna att ompröva avregleringen av tågtrafiken. I sin ledare skrev Björn Elmbrant ”Det är ett underbetyg åt beslutsfattarna om det skulle behövas en katastrof för att ändra kurs.” Frågan är: Hur lång tid kommer det att dröja innan det sker en omprövning i Sverige?

De senaste rapporterna från kriget i Afghanistan är bland det vidrigaste jag läst på länge. Ett antal amerikanska soldater står nu inför rätta, anklagade för bland annat mord på civila och för att ha försökt sopa igen spåren efter brotten.

Soldaterna ska ha bildat ett ”dödsteam” som – påstås det – ska ha dödat afghanska civila ”på skoj”, varefter åtminstone några soldater sparat kroppsdelar från sina dödsoffer som troféer. Soldater ska ha poserat på fotografier med de mördade civila.

Människor dör i krig. Också civila. Att lokalbefolkningen medvetet attackeras är fruktansvärt – men det som är så djupt vidrigt och stötande med den här historien är förstås avskiljandet av kroppsdelar från de människor man precis kallblodigt har skjutit eller sprängt ihjäl.

Vad ligger bakom? Varför?

När övergreppen i Abu Ghraib i Irak avslöjades för sex år sedan satte psykologiserandet av gärningsmännen – och speciellt av den kvinnliga fångvaktaren, Lynndie England – snabbt igång. Hur är sådana människor funtade? Hur var de när de växte upp? Syntes tecknen på sadism tidigt?

Allt gjordes för att individualisera problemet.

Vi vet förstås väldigt lite om de nu åtalade soldaterna, men krig förutsätter alltid en avhumanisering av ”de andra”. Krig föder mord, grymhet och övergrepp – i Afghanistan och överallt annars.

Historien upprepar sig. Ännu en gång har slavliknande arbetsförhållanden avslöjats för lettiska byggnadsarbetare på ett kommunalt skolbygge i en mörkblå moderatkommun som börjar på V.

Förra gången hette kommunen Vaxholm och då tjänade arbetarna 35 kronor i timmen. Den här gången heter den Vellinge och nu tjänar arbetarna 16 kronor i timmen. Man kan konstatera att löneutvecklingen för lettiska byggnadsarbetare i moderatkommuner har varit usel.

Man kan också konstatera att det finns ett utbrett förakt mot gästarbetare, arbetsrätt och den svenska modellen inom Moderaterna. ”Det nya arbetarpartiet” bekänner färg.

Byggnads har nu, liksom i Vaxholm 2004, satt arbetsplatsen i blockad. Blockaden är oantastlig eftersom Byggnads har kollektivavtal med företaget. Men hade så inte varit fallet, vilket det oftast inte är, hade stridsåtgärden troligtvis varit olaglig. Detta på grund av de fackliga inskränkningar som blev resultatet av Vaxholmskonflikten förra gången.

Regeringen vill inte berätta innan riksdagsvalet om de kommer att sälja de utsläppsrätter som Sverige har tillgodo eller om de tänker annullera dem. Säljs utsläppsrätterna innebär det att andra länder kommer att kunna släppa ut de utsläpp som Sverige har lyckats minska. Det är utsläppsrätter som Sverige lyckats tjäna ihop genom framför allt det hushålls- och servicesektorn bidragit med genom investeringar i exempelvis värmepumpar och mer bränslesnåla bilar.

Redan förra året konstaterade Riksrevisionen att om utsläppsrätterna säljs kommer inte det nationella klimatmålet att uppfyllas. Med det sagt är det lite märkligt att regeringen fortfarande inte har gett besked om hur de tänker göra. Från det rödgröna blocket har svaret getts att vinner de valet kommer utsläppsrätterna att annulleras.

Karin Rappsjö Emanuelli (C) har sagt att den borgerliga regeringen inte tänker återkomma till frågan förrän i höstbudgeten – om de får sitta kvar. Det är ett illavarslande tecken att de inte kan ge besked redan nu.

Anställa en person som varit sjukskriven eller långtidsarbetslös? Tack, men nej tack, säger arbetsgivare runt om i Sverige. TCO presenterar i dag nya siffror som visar att det är ytterst små möjligheter för personer som varit sjukskrivna eller arbetslösa under en längre tid att lyckas få arbetsgivare att nappa på en jobbansökan.

Bara åtta procent av arbetsgivarna säger sig vara positivt inställda till att anställa en person som är sjukskriven från ett annat jobb – tilläggas kan att chansen att bli anställd minskar betydligt om arbetsgivaren är inom den privata sektorn. Dagens siffror som TCO presenterade under ett seminarium i Stockholm är bara ytterligare ett exempel på den utsatta situationen som sjukskrivna befinner sig i.

Det finns en skevhet i hur sjukskrivna behandlas och en övertro till att sjukskrivna själva på något magiskt sätt ska kunna peppa sig själva till att må bättre och på så sätt förmå sig till att ta sig ut på arbetsmarknaden. I de förändringar i sjukförsäkringen som vi har sett är det sjukskrivna som ska anpassas och delta i olika åtgärdsprogram, men i verkligheten är det arbetsgivarna som sitter på makten.

Till det kan vi lägga hur sjukskrivna bollas mellan olika myndigheter sedan de senaste förändringarna i sjukförsäkringen som alliansregeringen genomförde. Personer som egentligen är för sjuka för att arbeta skickas trots det från Försäkringskassa till Arbetsförmedling som utförsäkrade. Av de 14 000 som utförsäkrades vid årsskiftet är 40 procent sjukskrivna på nytt, ytterligare tio procent har ansökt om en ny sjukskrivningsperiod.

De förändrade reglerna har heller inte på något sätt ökat pressen på arbetsgivare att ställa upp med rehabilitering – vilket skulle kunna spela en viktig roll för att få fler sjukskrivna tillbaka på sina arbetsplatser. Samtidigt har kraven skärpts för att få en sjukskrivning godkänd där arbetsförmågan jämförs mot en teoretisk arbetsmarknad med jobb som ibland inte existerar i verkligheten.

En person som under sjukskrivningen har 10 000 kronor att leva på kan som utförsäkrad få se den summan halverad. Det är inte särskilt märkligt att vi då får se antalet personer som söker socialbidrag stiga i höjden. En undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting presenterade i våras visade att över hälften av de svenska kommunerna anser att socialbidragskostnaderna ökat sedan förändringarna i sjukförsäkringen.

Det finns väldigt många siffror som visar att förändringarna i sjukskrivningarna slår mot sjuka personer, men det säger ingenting om den oro och ångest som den som är sjuk känner när han eller hon också tvingas se den oundvikliga gränsen för utförsäkring närma sig. De regelförändringar som innebär att personer utförsäkras är djupt hänsynslösa och som en av de personer från Försäkringskassan som befann sig på TCO:s seminarium sade ”hur utförsäkrade behandlas är snudd på omänskligt”.