Bloggen

De arbetsmarknadspolitiska programmen på 90-talet brukar av borgerliga politiker beskrivas som rena inlåsningsverktygen. För att korta arbetslöshetstiden har i stället alliansen valt piskans metod: att sänka ersättningen till arbetslösa och på så sätt öka deras (med alliansens nysvenska) ”motivation” att söka jobb.

Det här kan ju ses som endast ideologiska skiljelinjer. Antingen lockar man arbetslösa med morötter i form av utbildningar, praktiker osv, eller så piskar man dem tills de i desperation på ett eller annat sätt klämmer sig in på arbetsmarknaden. Vad som egentligen har bäst effekt på sysselsättningen har varit ett ständigt föremål för ilsken debatt i valrörelsen.

Men det här handlar inte bara om ideologi, människosyn och tro. Det finns faktiskt forskning på området. En av de mest omfattande studierna av arbetsmarknadspolitiska effekter har gjorts av Madelene Nordlund, vid Umeå universitet, som i dag presenterade sin forskning på ett seminarium här på Arenagruppen.

Till skillnad från i princip alla tidigare studier har Madelene Nordlund följt en väldigt stor grupp arbetslösa under väldigt lång tid, närmare bestämt tio år under 90-talet. Materialet avslöjar därmed på ett unikt sätt de djupgående och kvardröjande effekterna av olika typer av arbetsmarknadspolitiska lösningar.

Slutsatsen slår fullständigt hål på alliansens politik. Avhandlingen visar inget samband alls mellan sänkt ersättningsnivå och ökade jobbchanser. I stället visar resultatet att en relativ hög a-kassenivå ökar chansen att åter få en anställning inom det fält där man har tidigare utbildning och erfarenhet. (Och därmed kan investerad kompetens och humankapital tas tillvara.)

Dessutom visar studien att arbetsmarknadsprogram har en väldigt positiv långsiktig effekt. Slaget över en tioårsperiod var programmen mycket väl investerade pengar.

Så nu vet vi det. Nu gäller det bara att byta regering och också göra någonting åt saken.

“You can trust the European Union to do what it takes to secure your future”, sa EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i sitt första “State of the Union“-tal till EU-parlamentet. Nja, kan man väl säga.

Barroso gjorde i sitt tal inget för att dölja sin ilska och frustration över att EU:s 27 medlemsländer inte uppfört sig ansvarsfullt utan låtit budgetunderskotten skena, vilket lett till nedskärningar i välfärd och motverkat det han ser som kommissionens största enskilda mål: tillväxt. I Barrosos värld krävs en EU-kommission som agerar mer polis gentemot länder som inte sköter sig, för allas bästa. Det är på pappret ganska logiskt. Att ett EU-land inte följer en ekonomisk pakt man ingått skapar problem för alla andra, helt oavsett vad vi tycker om innehållet i en sådan pakt.

I praktiken finns det två problem med Barrosos resonemang. Dels är det inte så att alla budgetunderskott i EU tillkommit genom att högerregeringar fuskar med bokföringen, som i Grekland. Dels är EU-kommissionen för dålig på att ta det ansvar den har i dag.

I en artikel i dagens Financial Times beskrivs hur EU:s stimulanspaket för att motverka massarbetslöshet i finanskrisens spår har misslyckats. Regeringar över kontinenten har hittills tvingats betala tillbaka 26 miljoner euro för att pengarna fastnat i byråkratin, kommit fram för sent och inte går att använda. Att ge kommissionen mer ansvar i den situationen känns inte helt tryggt. Men det är klart, så går det om man som EU:s regeringschefer alltid gör – vurmar för ett starkt och effektivt EU men tillsätter mediokra politiker för att leda det.

Centerledaren Maud Olofsson berättar gärna att Sverige är klimatbäst i världen, senast skedde det i går i SVT:s Agenda. Nu råkar det visa sig att hon har fel. Bland EU-länderna är det Danmark, Irland och Tyskland som är klimatbäst – Sverige befinner sig i mellanklungan enligt en kommande rapport från Världsnaturfonden.

Av alliansens valmanifest framkom att det inte direkt väntar några nya viktiga satsningar på klimatet om de vinner valet. Maud Olofsson borde dra ned på klimathyckleriet och ta en funderare över vilken politik hon borde driva för att Sverige verkligen ska bli klimatbäst i världen.

Ojoj, vad tacksamt att vara borgerlig politiker och opinionsbildare dessa dagar. Är det inte butler så är det bröstmjölkspump – grodorna bara flyger ur de rödgröna munnarna. Eller?

Upprördheten är stor över att Lars Ohly i SVT:s utfrågning berättade hur han och hans dåvarande fru löste amningen när han skulle vara föräldraledig och frun börja jobba. Lösningen hette bröstmjölkspump. Nu heter det att Lars Ohly vill tvinga alla kvinnor att pumpa. Som att alla kvinnor ammar i sju månader eller ens ammar över huvud taget. Expressen går så långt som att hävda att Lars Ohly vill tvinga pappor att amma. Och utfrågaren Mats Knutsons utgångspunkt var denna: Ska man tvinga mammor att lämna bort sina barn? Eh, som att man slänger sitt barn på sophögen (pappan enligt Knutsons logik…) och drar till kontoret i sina stilettos. Schas tillbaka till stenåldern, säger jag bara. Nä, den här debatten är bara för dum för att ödslas energi på och jag hänvisar till den här förträffliga sågningen av den av Gustav Almestad och den här sakliga genomgången av amningsråd av Johanna.

Med det sagt: det är verkligen svagt att de rödgröna inte har någon överenskommelse om hur föräldraförsäkringen ska utvecklas i sin valplattform. De tre partierna är faktiskt överens om att någon form av delning är nödvändig. Att inte kunna komma överens är svagt. Det här är en av de frågor som Mona Sahlin var tydligast med i början av sitt partiledarskap. Att i valtider och av taktiska skäl helt överge sina ambitioner är ännu svagare. Jag är grymt besviken.

Det muttras över frånvaron av tydlig feministisk politik från de rödgröna. De är ju trots allt tre feministiska partier. Feministiskt initiativ har passat på att ta för sig och drar sig just nu inte för att kalla sig det enda riktigt feministiska partiet.

Anledningarna till att de rödgröna lämnat det feministiska fältet öppet är flera. Framför allt handlar det om två saker: För det första är det ingen valvinnare, för det andra är man inte överens.

Det må vara så att de rödgröna partierna förlorar både valarbetare och röster till Feministiskt initiativ, men man har gjort bedömningen att man skulle förlora ännu mer på att driva en feministisk politik. Medan en sådan bedömning är spelteoretisk och taktisk – och därmed osäker – är det otvetydigt så att de olika feministiska utgångspunkterna i de tre rödgröna partierna inte har kunnat förenas på flera områden. Ingen vill ge upp, ingen är beredd att kompromissa. Det handlar om principer.

Att säga att de rödgröna partierna inte har en feministisk politik stämmer dock inte. Den borgerliga regeringen har fört en politik som gett män en större del av kakan. De rödgröna vill göra det motsatta och använder ekonomisk politik för att omfördela resurser på ett mer rättvist sätt. Att Miljöpartiet accepterat lagstiftning som möjligt medel för att säkra rätten till heltid är ett viktigt steg.

Problemet är att när den ekonomiska politiken med feministiska förtecken inte presenteras som feministisk riskerar syftet, själva problemformuleringen, inte följa med till korridorerna i finansen efter en rödgrön valvinst. Thomas Östros har gått i samma klass som fuskfeministen Anders Borg. Det vore klädsamt om Östros bevisade sig som den bättre av de två, tog bladet från munnen och pratade om mer än klass. Den övriga rörelsen har kommit längre än så.

Att utrikesminister Carl Bildt nu vägrar att debattera med Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin är lågt. För det första eftersom Carl Bildts förklaring – att de rödgröna skulle sakna en gemensam utrikespolitik – inte håller. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har till dags datum presenterat gemensamma överenskommelser om försvars- och säkerhetspolitiken, om utrikespolitiken, om Afghanistan, och idag också om migrationspolitiken. Carl Bildts undanflykter klingar falskt.

Dessutom är utrikesministerns debattovilja ett demokratiproblem. Väljarna – medborgarna – har rätt att innan valet få veta vilka skiljelinjer som finns i den svenska utrikespolitiken. Det borde vara en självklarhet. Kan ingen säga till Carl Bildt att jobbet som utrikesminister inte bara går ut på viktiga möten med väldigt viktiga personer på platser långt borta från Sveriges politiska vardag?

Det handlar också om att delta i en demokratisk process; att försvara och förklara Sveriges utrikespolitik för medborgarna och visa varför ens egen politik är bättre för Sverige och världen än motståndarnas.

Det är dags att komma hem nu, Carl.

Interna dokument från den tyska försvarsmakten, som läckt till Der Spiegel, visar hur allvarligt den tyska militären ser på risken för en global energikris i samband med peak oil.

Begreppet peak oil används i debatten för att markera den tidpunkt då de globala oljeresurserna har nått sin ”peak” och därefter gradvis börjar minska – med efterföljande prisstegringar, energibrist och troligtvis förödande effekter på världsekonomin.

Vissa experter menar att vi redan passerat peak oil, andra att vi befinner oss där just nu och åter andra att tidpunkten ligger långt fram i tiden. En del förkastar rent av teorin och fortfarande är begreppet så kontroversiellt att det är relativt uppseendeväckande att den tyska militären ens använder sig av det.

Men det gör de alltså, om än internt.

Rapporten varnar för att peak oil kan leda till dramatiska förändringar i den globala maktbalansen. Tyskarna varnar till exempel för att man kan komma att bli mer flexibel i att bemöta rysk utrikespolitik. Man påtalar också att olja används direkt i 95 procent av alla industriprodukter och att det kommer att bli en kedjereaktion när oljepriset sticker i väg.

Den tyska militären går så långt att man varnar för att hela det politiska systemet kan haverera. I slutändan varnar man till och med för inhemska väpnade konflikter.

Det är skakande läsning och understryker för sjuttioelfte gången att vi på allvar måste göra oss av med oljeberoendet. Synd bara att vi har en regering som stoppar huvudet i sanden.

Varje amerikansk president som vill ge sken av att ha några som helst utrikespolitiska ambitioner försöker åtminstone någon gång under sin tid vid makten blåsa nytt liv i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina – därmed inte sagt att alla försök varit seriösa. Ingen fred kommer att lyckas utan USA:s stöd och initiativ. Och därtill: Ingen fred kommer att accepteras i arabvärlden om inte världens enda supermakt också sätter press på Israel.

Nu är det alltså Barack Obamas tur. De allra flesta bedömare är djupt pessimistiska, och det med goda skäl. Men kanske kan det bli annorlunda den här gången.

Barack Obama är en annan president jämfört med sina föregångare, på många sätt. Han delar inte nödvändigtvis det reflexartade – kritiker skulle säga oreserverade – stödet för Israel som finns hos de flesta politiker i USA. Han kommer från en annan bakgrund; har en annan personlig historia än många andra som suttit i Vita Huset som gör att han också kan identifiera sig med den palestinska befolkningens lidanden och situation.

Men mer viktigt är kanske att det håller på att hända större saker i de amerikansk-israeliska relationerna. Den senaste tiden har den nya lobbygruppen ”J street” seglat upp på kartan. Gruppen är en judisk påtryckarorganisation med säte i Washington som bildats som ett liberalt alternativ till de dominerande konservativa proisraeliska lobbyorganisationerna – med AIPAC som främsta exempel. Kanske håller det politiska klimatet på att förändras i USA:s huvudstad: Att kritisera Israel behöver inte automatiskt betyda att man inte står på Israels sida.

Men mest betydelsefullt är dock att USA:s stöd för Israel börjar ses som ett amerikanskt säkerhetsproblem. När general David Petraeus – som då var chef för USA:s alla väpnade styrkor i Irak, Afghanistan och främre Asien – för ett tag sedan vittnade i den amerikanska senaten och sade att USA:s “favorisering” av Israel allvarligt skadade amerikanska intressen – då var det något nytt, och stort. Om USA av arabvärlden upplevs som svag och eftergörlig gentemot Israel får USA det svårare att genomföra operationer i Mellanöstern, menade Petraeus.

Kanske går Barack Obama in i fredsförhandlingarna med andra ingångsvärden än tidigare presidenter. Utsikterna är fortfarande dystra. Både Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas pressas inrikespolitiskt från olika håll: Netanyahu av högerkrafter i Israel; Abbas av Hamas, som styrt Gaza sedan 2007. Den första utmaningen för Obama är att få Israel att förlänga stoppet för bygget av nya bosättningar. Byggstoppet går ut den 26 september. Om han misslyckas kan fredsförhandlingarna vara slut om bara några veckor.

I går presenterade de rödgröna sitt gemensamma valmanifest. I dag är således dagen för regeringen att på allvar kritisera förslaget. Det far en hel del siffror hit och dit i debatten, och säkert överdrivs det på båda sidor. Men att som Anders Borg gör i sin hastigt hopskrivna rapport påstå att de rödgröna vill höja skatten eftersom de inte vill sänka den – det är nog ändå något i särklass. Alliansfritt Sverige har en fin notis om dumheterna här.

Själv tror jag inte att valet avgörs av plånboksfrågor – trots ihärdiga påståenden från diverse ekonomer om motsatsen. Snarare är det nog den trovärdigaste jobbpolitiken som vinner. Att alliansen trots detta leder i de flesta opinionsmätningar är mer ett tecken på rödgrönt misslyckande än något annat. Som Mikael Färnbo påpekar är alliansens jobbpolitik ju vare sig framgångsrik eller kostnadseffektiv.

Frågan ställs på en dansk tidnings ledarsida, och det handlar förstås om att TV4 sagt nej till att visa Sverigedemokraternas valfilm. Beslutet från TV4 har fått danska politiker och debattörer att se rött. Regeringspartierna Venstre och De Konservative talar om politisk censur och vill att valobservatörer ska bevaka det svenska valet. Kanske för att en öm tå har trampats på – hur det danska politiska etablissemanget låtit Dansk Folkeparti sätta den politiska agendan har många gånger varit direkt pinsamt.

Den danska mediedebatten förs allt för ofta utifrån premisser där muslimer avhumaniseras och bilden av islam förvrängs – med utgångspunkten i en chimär inställning om att det ska upprätthålla och stärka yttrandefriheten. Att en ledarskribent på en av de större danska tidningarna börjar ta upp konspirationsteorier om varför svenska medier inte bevakar Sverigedemokraterna i större utsträckning än vad de redan gör säger rätt mycket om hur skev den danska debatten blivit.

Det har länge funnits en efterfrågan på en debattsida på Dagens Arena. Nu är den äntligen på plats. Tanken med debattsidan är att erbjuda en seriös debattplats till dem som vill ge sin syn på viktiga frågor som rör politik och samhälle, men som inte värderas som nyhetsmässiga av de stora tidningarna.

Debattredaktör är Victor Bernhardtz, hör av er till honom om ni vill skriva! Den första debattartikeln är skriven av Hans Dahlgren, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, och handlar om hur vårdvalet ökar jämlikheten. Vi avvaktar just nu en replik på den från Socialdemokraterna. I morgon kommer en artikel om behovet av att öka naturgasens plats i svensk energipolitik, missa inte det!

Debattsidan hittar du här.

På vilket sätt påverkar jobbskatteavdraget sysselsättningen? Nyligen presenterade ekonomiprofessorn Lennart Flood en rapport, som jag tidigare skrivit om, där han hävdade att jobbskatteavdraget skapat 70 000 jobb. I samma rapport, vilket Roger Mörtvik samhällspolitisk chef på TCO uppmärksammar i dag, beskrivs hur det är tänkt att dessa jobb ska skapas:

“Ett jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Det bör leda till att löntagaren kan acceptera en viss lönesänkning före skatt. Det medför i sin tur att fler företag är intresserade av att anställa.”

Syftet är tydligt: sänkta skatter ska leda till lägre löner vilket ska ge fler jobb. Det är ingen hållbar politik för framtiden.

Dessutom är reformen väldigt dyr och extremt orättvis. Om Lennart Flood har rätt så har varje nytt jobb kostat runt en miljon kronor. Riksrevisionen, som också utvärderat jobbskatteavdraget, tror att reformen varit ungefär hälften så effektiv. Alltså: två miljoner kronor per jobb.

De rödgröna har lagt fram sin regeringsplattform. På ett tacksamt sätt visar oppositionen på vilka skillnaderna är i årets valrörelse. Den rödgröna regeringsplattformen utgår från samma reformutrymme som de borgerliga (och samma tramsiga språk om “skarpa förslag” och “ambitioner”) och visar därmed hur olika blocken vill prioritera i regeringsställning. I stället för mer av borgerliga skattesänkningar för de som redan fått fyra jobbskatteavdrag går de rödgröna till val på omfördelning av resurser.

Tydligast syns vägvalet i löftet om sänkt maxtaxa i förskolan. Maxtaxan är det vi minns mest från valet 1998, då Socialdemokraterna backade men efter valet kunde genomföra en reform få personer i dag hävdar inte har varit effektiv. Vidare vill de rödgröna att staten ska ta ansvar för den nödvändiga renoveringen av miljonprogrammen, införa maxtaxa i hemtjänsten, avgiftsbefria tandvården för fler och föra en jobbpolitik som med ett tydligare fokus på utbildning är effektivare än borgerlighetens femte jobbskatteavdrag. Det är ett bättre sätt att använda det reformutrymme som finns.

Mest uppseendeväckande i plattformen och i ärlighetens namn den roligaste överraskningen är att Miljöpartiet har vikt sig i frågan om arbetsrätten. De rödgröna partierna är nu överens om att lagstiftning är rätt väg för att motverka ofrivilliga visstidsanställningar som staplas på varandra i all oändlighet och ofrivilliga deltider. Oskicket att ersätta personal med lättsparkad bemanningspersonal ska också motarbetas med lagstiftning. Miljöpartiet må vara de första att lämna det rödgröna skeppet om riksdagen får två minoriteter den 19 september, men så länge partiet är med i samarbetet accepterar man en ekonomisk politik med tydlig vänsterstämpel.

För den som vill leta splittring i samarbetet är det lätt att peka på avsaknaden av utrikespolitik. Utrikespolitiken är visserligen inte en valfråga men oerhört viktigt om man ska leda landet. Föräldraförsäkringen är en annan stridsfråga som står utan lösning och därmed utan åtgärd. Valtaktiskt är det nog klokt då det inte heller är en vinnarfråga direkt. Får vi en rödgrön regering kan vi räkna med en debatt bland de rödgröna partierna om föräldraskapet, en debatt som med fördel får sprida sig utanför partiorganisationerna.

I sin regeringsplattform lovar de rödgröna att ”alla kommuner ska göras skyldiga att kunna ta emot flyktingar”. Det är ett bra förslag. Det är en skam för Sverige att vi fortfarande har kommunledningar som kan gömma sig bakom det ihåliga argumentet att de saknar ”möjlighet” att ta emot flyktingar, medan de i själva verket för en politik för främlingsfientlighet och rasism.

Principen om de mänskliga rättigheterna är universell och inte förhandlingsbar. Det är hög tid att detta en gång för alla görs tydligt även nere i sydvästra Skåne.

Kritikstormen mot boken ”Tyskland avskaffar sig självt” får nu draghjälp av Angela Merkel. Boken är skriven av Thilo Sarrazin, till vardags i ledningen för den tyska riksbanken och medlem i de tyska socialdemokraterna sedan 1973. Bokens poäng är att ”Tyskland” är på dekis på grund av invandringen av framförallt muslimer. Den tyska rasen kommer att försvinna av sig själv eftersom tyskar föder färre barn.

Tankegodset är inte nytt, boken skulle lika gärna skulle kunna ha skrivits av Madison Grant, Henry Ford eller Hitler själv. Det deprimerande är att det skrivs nu, igen, av en inflytelserik person. Det är en obehaglig påminnelse om hur djupt nationalsocialismens rötter fortfarande går i det tyska samhället. Det är också en påminnelse till oss alla att kampen mot rasismen är långt ifrån över.

De tyska socialdemokraterna borde i alla fall ta sitt ansvar och omedelbart utesluta Thilo Sarrazin ur partiet.