Bloggen

Gubbmaffian har vädrat morgonluft, suckar missbelåtet och väsnas över Socialdemokraternas låga opinionssiffror – udden är riktad mot Mona Sahlin. De vågar inte riktigt utropa ”det är en karl vi vill ha!” men det kan anas i de senaste dagarnas uttalanden från Göran Persson, Björn Rosengren och Kjell-Olof Feldt att de drömmer om konturerna av den manliga ledaren.

Tack och lov finns det några debattörer som reagerat på dessa uttalanden. Läs Ninel Jansson, Ann-Charlotte Marteus och Jenny Wennberg – det är kloka inlägg om förhärskande strukturer där män stödjer män, strukturer som det finns all anledning att nagelfara och dra undan mattan för.

Sveriges Radios nyhetslöp stoltserar i dag med bland annat de två fantastiska rubrikerna “Svårare få jobb för kvinnor med slöja” och “Svårt för romer i Rumänien”. Exakt var nyhetsvärdet i dessa två rubriker ligger är oklart.

Den svenska jobbpolitiken efter valet stod i fokus under dagens arbetsmarknadskonferens hos Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS. Inbjudna var både forskare, myndigheter och företagare, samt företrädare från de båda politiska blocken – dock med en viss övervikt på allianssidan.

Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen, synade jobb- och arbetslöshetsstatistiken. Diagram efter diagram illustrerade tydligt krisens bråddjupa men kortvariga karaktär. Scanias personaldirektör Magnus Hahn berättade hur de på en månad gick från de högsta volymerna någonsin till tomma orderböcker till att nu nästan åter tangera toppnoteringarna. Han beskrev också företagets frustration över regeringens totala passivitet vad gäller exempelvis utbildningsstöd eller lönebidrag. Hade det inte börjat ljusna tidigt i Brasilien, på grund av den brasilianska regeringens investeringsstöd, hade det kunnat gå illa för Scania. Det visar på betydelsen av en aktiv politik.

Scania är annars ett globalt företag konstruerat för att klara normala svängningar i konjunkturen. Men finanskrisen var något helt nytt. Hela världen stannade samtidigt. Nu klarade sig ändå den svenska industrin med nöd och näppe. Nästa gång kanske vi inte har samma tur, då krävs en aktiv politik.

Vidare visade Clas Olsson hur krisen slagit extremt olika mot landets regioner. Fyra industriintensiva län släpar efter och kommer att ha fortsatt stora problem framöver: Västernorrland, Kronoberg, Gävleborg och Blekinge. I Stockholm märktes inte krisen överhuvudtaget.

När det gäller arbetslösheten kan återigen konstateras att Sverige visserligen har en hög ungdomsarbetslöshet. Men att prata om att var fjärde ungdom i dag är utan jobb är en grov förenkling. Dels handlar det om var fjärde av hälften, eftersom hälften inte står till arbetsmarknadens förfogande. Och dels inkluderas även de som pluggar och söker extraknäck i statistiken, vilket blir missvisande.

En tydlig tendens när det gäller arbetslösheten, som Clas Olsson underströk, är att denna kris, ännu tydligare än krisen på 90-talet, slagit hårdast mot människor med kort utbildning. De som saknar fullständiga gymnasiebetyg är värst utsatta och riskerar att långvarigt hamna utanför arbetsmarknaden. Att samtidigt montera ner vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen kan visa sig bli förödande. Här krävs en aktiv utbildningspolitik.

Dagens höjdpunkt var professor vid handelshögskolan i Göteborg, Lennart Floods, utvärdering av jobbskatteavdraget. Med sina nationalekonomiska instrument hade Flood kommit fram till att det samlade jobbskatteavdraget långsiktigt höjer sysselsättningen med 72 000 jobb.

I den efterföljande debatten hyllade inte oväntat Moderaternas Hillevi Engström reformen. Men om Flood har rätt innebär det dock att kostnaden för varje skapat jobb är en miljon kronor. Det är mycket pengar som skulle ha kunnat användas smartare, vilket också Socialdemokraternas Berit Högman påpekade. Den fördelningspolitiska effekten är också djupt orättvis.

Det finns dock en mängd invändningar man kan ha mot Lennart Floods slutsatser. En av de viktigaste framförde han själv:
– Den här modellen ger de resultat som den här modellen ger. Hur det ser ut i verkligheten är en annan sak. Det här är endast intelligenta konsekvensberäkningar av förväntade effekter.

Nationalekonomi är ett lustigt ämne. Med matematisk exakthet försöker man kvantifiera en verklighet som ständigt undandrar sig. En av premisserna i Lennart Floods modell är exempelvis att den totala arbetstiden automatiskt ökar om den disponibla inkomsten ökar. Det vill säga: vi arbetar mer om vi får mer i plånboken.

Själv är jag ytterst skeptisk till det påståendet. Över en viss lönenivå tror jag det finns många andra aspekter som avgör hur mycket vi arbetar. En annan nationalekonomisk ”sanning” är att sysselsättningen ökar när inkomstspridningen ökar. Det kan ju låta bra, men jag menar, även slaveri har en positiv effekt på sysselsättningen. Det behöver ju inte betyda att det är eftersträvansvärt.

Nä, slutsatsen är att Andres Borg har läst för mycket nationalekonomi. Världen är mer komplex och människor och politik kan aldrig rakt av översättas i siffror. Betydelsen av en aktiv politik har aldrig känts mer nödvändig.

“Fler bostäder” heter en rubrik i det borgerliga valmanifestet, under vilken det fastslås att det måste byggas fler bostäder. Nu är det ingen hemlighet att så är fallet, inte heller att det byggs alldeles för lite. Men den sittande regeringen tycker inte att det är ett problem – i stället för att lägga ett “skarpt” förslag, eller ens yttra en “ambition” om att göra något, vad som helst, för att se till att det akuta bostadsproblemet får en lösning, går den samlade borgerligheten till val på att “uthyrningen av privatbostad görs mer förmånlig”.

Problemet är alltså att de som redan har en lägenhet inte tjänar tillräckligt bra på att hyra ut den i andra hand. Det är det enda den sittande regeringen lovar att åtgärda om de får förnyat förtroende i fyra år till. Att 80 procent av miljonprogrammet behöver fasadrenoveras, energieffektiviseras och stambytas eller att det behöver byggas hundratusentals nya bostäder är inget borgerligheten ser som ett problem.

Nu väntar vi bara på att ett eller två rum i Sagerska Palatset kommer upp till uthyrning på Blocket.

I går kväll roade jag mig med att titta på SVT:s utfrågning av Mona Sahlin och spalta upp vilka frågor som togs upp. Så här agendan ut:

1. Bensinskatten
2. Pensionärsskatten
3. Inkomstsskatter
4. Rut-avdraget
5. Ungdomsarbetslösheten
6. A-kassan
7. Sverigedemokraterna
8. Utrikesfrågor
9. Fastighetsskatten
10. Förmögenhetsskatten
11. Sjukvården

Den fråga som sägs dominera, jobben, fanns inte med som en stor och övergripande fråga. Trots gårdagens siffror från SCB, som visar att arbetslösheten är åtta procent, och trots att frågan är högsta prioritet för både medborgarna och för partierna. Jag säger inte att alla debatter eller utfrågningar ska handla om en enda sak – det är bara märkligt att olika skatter dominerar när public service ska visa upp alternativen för väljarna.

Programledarna och utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo är som vanligt lite för upptagna av att själva briljera, i stället för att fokusera på väljarna eller de stora frågorna. Det är inte okej att lägga så stor vikt vid det som Eva Franchell träffande kallar överklassproblem. Ett fåtal procent använder och berörs av rut-avdraget, en procent påverkas av förändrad fastighetsskatt, kanske inte ens så många av förmögenhetsskatten. Dessutom är det att vilseleda väljarna att inte berätta att änklingen Gustaf Holmius som fick komma till tals är ordförande för Villaägarnas Riksförbund i Solna och tjänar 600 000 kronor per år.

Det ska bli intressant att se om Fredrik Reinfeldt serveras samma skevhet i urval av frågor. Jag vill se den här agendan för hans utfrågning den 2 september:

1. Arbetslösheten
2. Sjukförsäkringen
3. Välfärd kontra skattesänkningar
4. A-kassan
5. Sänkta löner
6. Miljöpolitik
7. Nato
8. Las
9. Arbetsmarknadsutbildningar

Alliansen säger sig se allvaret i klimatutmaningen och konstaterar i dagens valmanifest att Sverige ska vara ett föregångsland för god miljö. Det låter ju bra, det är vi många som tycker. Men vad är då alliansens så kallade ”skarpa” förslag för att visa på det ledarskap som Sverige ska visa upp?

Jo, det lyder: ”Klimatinvesteringarna i andra länder utökas.”

Sedan är det stopp, inget mer förslag. Lite tomt prat om att Sverige ska fortsätta driva på för att ett internationellt klimatavtal ska nås, men bortsett från ovanstående mening finns inget mer förslag för hur det ska gå till. Mer än någonting annat är detta ett sorgligt bevis för att den nuvarande regeringen fortfarande inte kommit till insikt om de utmaningar som världen står inför i och med klimatförändringarna.

Det visar också på bristande insikt om varför klimatförhandlingarna stupade i Köpenhamn. Om ett klimatavtal ska nås måste industriländerna göra avkall från egenintressena och ta ansvar för de historiska utsläppen. Då fungerar det inte att säga att man bara ska investera lite mer i fattigare länder. Förtroendet från utvecklingsländerna är för lågt, oavsett de utsläpp som tillväxtekonomierna i dag bidrar med. Men som sagt, denna problematik är inget som alliansregeringen tänker ta tag i.

Stockholmarna är starkt för byggandet av Förbifart Stockholm, enligt DN/Synovates mätning. Till och med miljöpartisterna. Men konstigt vore väl annars. För den som någon gång har gett sig ut i Stockholmstrafiken är problemen uppenbara. Trafikinfarkt, brukar det kallas.

Något måste således göras. Resultatet i opinionsundersökningen speglar troligtvis den insikten, snarare än att stockholmarna är jätteförtjusta i nya vägar. Ett nej på frågan: ”Vill du att man bygger Förbifart Stockholm?” kan ju lätt tolkas som ”jag tycker det är bra som det är”. Och det är det få som tycker.

I DN kritiseras de rödgrönas förslag om en folkomröstning om Förbifarten. Jag håller med. Det är en dålig idé att ställa alternativen mer kollektivtrafik mot fler vägar. Frågan är så mycket mer komplex. De flesta vill nog ha både och.

Problemet med DN:s kritik av folkomröstningen är att samma kritik också kan riktas mot deras egen opinionsundersökning. Här saknas likväl alternativ och djupare insikt om ämnets komplexa natur.

Frågan om Förbifart Stockholm kräver till sin natur kreativt tänkande, visioner och politiska diskussioner – inte matematik, som både folkomröstningar och opinionsundersökningar oftast kokar ner till.

18 år efter byggstart såg tunnelborren ”Åsa” äntligen dagens ljus vid tunnelbygget genom Hallandsåsen. Slutnotan för Sveriges mest skandalomsusade bygge kommer troligtvis att landa på 10,5 miljarder kronor – nästan tolv gånger mer än ursprungligen beräknat (den allra första budgeten var på 900 miljoner kronor). Priset blir ungefär 1,2 miljarder kronor per kilometer tunnel. Det kan jämföras med en ordinär svensk dubbelspårig järnvägstunnel som kostar ungefär 200 miljoner kronor per kilometer.

Siffrorna är extrema, men allting är extremt när det gäller Hallandsåsen. Projektet borde egentligen, i stället för en tunnel, ses som ett monument över de allra värsta avigsidorna av den sociala ingenjörskonsten.

Flaskhalsen över Bjärehalvön hade länge varit en nagel i ögat på teknokraterna i statsapparaten. Redan på sjuttiotalet utreddes en tunnel för första gången. Men det dröjde till början av nittiotalet innan första spadtaget togs. Problemet var bara att man knappt brytt sig om att göra en geologisk undersökning av berget. Och det enda som nämndes när det gällde miljön var att utsikten från tågfönstret avgjort skulle bli torftigare än den nuvarande.

Trots det investerade man en halv miljard kronor i en tunnelborr som körde fast efter tretton meter. I dag vet tunnelarbetarna att berget i Hallandåsen är sprött som kexchoklad och extremt vattenfyllt. Vattentrycket är till exempel högre än under Engelska kanalen. Det var en dyrköpt erfarenhet.

Efter fadäsen med den högteknologiska borren började man bygga på traditionellt sätt – genom att spränga sig fram med dynamit. Problemet var bara att vattnet började forsa ur berget. Tunneln fungerade som ett dräneringsrör ur åsen. Grundvattennivån sjönk drastiskt, som mest med över 100 meter. Befolkningens brunnar sinade. Bäckar och vattendrag torkade ur.

En stressad projektledning behövde hitta ett effektivt och billigt sätt att täta. Svaret blev att spruta in tonvis av det akrylamidbaserade tätningsmedlet Rhoca Gil, trots att medlet aldrig tidigare testats utanför laboratoriet. Snart blev de första korna förlamade uppe på åsen. Sen upptäcktes cancersymtom bland tunnelarbetarna – giftskandalen var ett faktum.

På det följde byggstopp och sanering. Knappt en fjärdel av tunneln var då borrad. Priset hade skenat i väg.

Politikerna hade ändå svårt att hålla fingrarna borta. Det hade gått prestige i projektet. En sketen ås kunde ju inte vinna över den stolta svenska ingenjörskonsten. I slutet av 90-talet fick Banverket, under regeringen Persson, åter uppdrag att utreda tunneln.

Tunneln genom Hallandsåsen kommer att kapa tio minuter i restid och höja kapaciteten längs sträckan. Men Banverkets utredning kom fram till att staten endast kunde räkna med en total samhällsekonomisk vinst på 2 miljarder kronor – för hela projektet! I dag ligger slutbudgeten på 10,5 miljarder. Med enkel matematik innebär det att vi aldrig kommer att se röken av 8,5 av dessa 10,5 miljarder.

För 8,5 miljarder kronor kan man bygga en Öresundsbro. Eller finansiera samtliga utbetalningar av socialbidrag under ett år.

Trots det beslutade regeringen Persson att tunnelbygget skulle slutföras. Banverkets tydliga rekommendation – att rusta upp den befintliga stambanan – lämnades därhän. Det finns något skrattretande freudianskt över manliga politikers och ingenjörers fixering vid att till varje pris penetrera Hallandsåsen. Men skrattet fastnar i halsen.

Genombrottet i onsdags må ha varit en av väldigt få framgångar för tunnelbygget genom Hallandsåsen. Men man ska inte ropa hej. Det här var bara första tunnelröret. Det ska byggas ett andra rör också.

Ses om 18 år.

Under “Skolans dag”, arrangerad av Lärarnas Riksförbund på Kulturhuset i Stockholm, gick (naturligtvis) en politisk debatt mellan riksdagspartierna av stapeln. Debatten visade på ett obehagligt tydligt vis hur låg den intellektuella nivån är i den här valrörelsen.

De sju debattörerna bedyrade att det mellan dem och framför allt mellan blocken finns enorma skillnader i skolpolitiken. Sedan pratade de, på allvar, om huruvida lärartätheten per 100 elever under förra mandatperioden var 8,1 eller 8,2. Nästan hela debatten kom att handla om mikroskopiska nyansskillnader som absolut skulle kunna lösas om alla släppte ett par kilo prestige.

Den tydliga skillnad som finns handlar om hur många miljarder staten ska satsa på skolan under nästa mandatperiod. Roligare och bättre hade det blivit med en diskussion om varför de rödgröna vill satsa mer, varför de borgerliga tycker att deras nivå är mer rimlig. Men icke. Skolan är kanske det politikområde där debatten förs längst bort från vad som faktiskt händer, vilket göder dåligt underbyggda, retoriska, arroganta och ilskna uttalanden. Då får vi en situation där alla skyller på varandra om varför ingen konsensus har kunnat nås under innevarande mandatperiod. Ska sanningen fram har alla kladdat rejält i det bristande ansvarstagandets syltburk.

Det är förvisso inget nytt att politiker devalverar sitt tonläge till maximalt enklast budskap när det är kampanjdags. Politiker säger gärna att det är mediers fel, då komplexa resonemang inte får plats i flödet, vilket inte är en helt oriktig analys. Att inte kunna undvika det i en debatt som har i princip noll mediebevakning avslöjar dock att problemet inte i första hand är vilka medier vi har.

Miljöpartiet slår huvudet på spiken i dagens förslag för hur utsläppen från svenska bilar ska minskas. Bilar i Sverige befinner sig ofta i värstingligan när det kommer till mängden koldioxid som de släpper ut jämfört med bilparken i de andra europeiska länderna.

För att på allvar minska bränsleförbrukningen från de svenska bilarna vill Miljöpartiet införa ett stödsystem för nya bilar som har låga utsläpp – något som ska finansieras genom avgifter på de bilar som har höga utsläpp. MP vill också att det ska finnas krav på att miljöbilarna ska vara energieffektiva och lägger fram olika förslag för att få till en ökad användning av förnybara bränslen.

Nu är inte tanken att låta som en talande reklampelare för Miljöpartiet. Men när förslagen ställs bredvid dagens utspel från alliansen om en miljöbilspremie på 40 000 kronor på riktigt miljövänliga bilar från och med 2012 är det tydligt vilken politik som på allvar kan hantera miljöproblematiken. De 5000 nya miljöbilar som alliansen tänker sig att miljöpremien ska leda till är inte mer än ett slag i luften – för att sätta det i sitt sammanhang kan nämnas att det i dagsläget finns över fyra miljoner personbilar registrerade i Sverige.

MP:s förlag sticker effektivt hål på regeringens försök i dag att på nytt använda Centern som grönt alibi – vad som behövs är en miljöpolitik som tar ett helhetsgrepp.

Lena Sommestad och bloggaren Cornucopia skriver klokt om dagens miljöbilsförslag.

Hur påverkas en kommun av att ett enda politiskt parti dominerar kommunfullmäktige och kommunstyrelsen? Vad händer med den grundläggande uppgiften – servicen till medborgarna? Vi ville undersöka hur skillnaderna mellan riksdagspartierna på central nivå tar sig uttryck på lokal nivå när de dras till sin spets – därför har vi besökt Mönsterås, Piteå, Nacka och Fagersta. Det är fyra kommuner som under lång tid har dominerats av ett politiskt parti: Centerpartiet i Mönsterås, Socialdemokraterna i Piteå, Moderaterna i Nacka och Vänsterpartiet i Fagersta.

Först ut av kommunreportagen är Yonna Walterssons skildring av Mönsterås, sedan 1986 styrt av Centerpartiets Roland Åkesson. Han verkar vara en av Maud Olofssons ”duktiga pojkar” och fokuserar mer på företagande än på skolan, mer på entreprenörskap än på lantbruket.

Följ med på vår resa genom Sverige!

Som de allra flesta vet vid det har laget har finansminister Anders Borg slagit fast att de nya, mer optimistiska prognoserna för Sveriges ekonomi innebär att regeringens utrymme för reformer under 2011 landar på tio miljarder kronor. Som Aron Etzler påpekade i panelen i Godmorgon, världen! i går lyckas Anders Borg här med något ganska märkligt: Att samtidigt måla Sveriges ekonomiska framtid i ljusa färger (tillväxten 2011 blir fyra procent; i år fyra och en halv!) OCH hålla hårt i plånboken.

Sveriges ekonomi går bra!

Vi måste spara!

Eller? För frågan är ju hur länge Anders Borgs strikta budgetdisciplin håller? Valfläsk – om uttrycket tillåts – slängs som bekant ut i valrörelsens slutfas. Tio miljarder är reformutrymmet för 2010, enligt finansministern. Idag lovade alliansen skattesänkningar för pensionärerna för sju och en halv miljard nästa år. Under hela den kommande mandatperioden lovar alliansen därtill att satsa sju miljarder på äldreomsorgen. Och dessutom mer pengar till sjukvård och tandvård…

Rimligtvis kommer fler vallöften de sista veckorna. Det är bara att ha miniräknaren framme. Sju och en halv miljard, plus..?

I programmet Medierna i Sveriges Radios P1 kunde vi för en dryg vecka sedan höra ett reportage som visade att det på alla de stora redaktionerna uppstår situationer där regeringen tackar nej till att delta i debatter med oppositionen, vilket förstås leder till att debatten inte blir av. Tyvärr leder det ofta även till att frågan inte alls tas upp, oppositionen får inte alls komma till tals. Först har man bestämt sig för att det finns en fråga eller en vinkel som är värd att debattera, men när den ena sidan inte vill delta är det plötsligt inte intressant längre.

Det är problematiskt att frågor som i valrörelsen av större redaktioner bedöms som särskilt viktiga inte diskuteras av de som sedan är ansvariga för frågorna. Vidare är det oroande att regeringen har möjlighet att undslippa frågor genom att helt enkelt säga att man inte vill prata om dem. När det dessutom visar sig att debatter inför åhörarskaror, arrangerade av andra aktörer än medier, ställs in för att de borgerliga inte vill vara med innebär “amerikanisering av politiken” inte bara personkult och presidentialisering, utan också att politiska debatter är en sällsynt lyx.

Kortfattat, de borgerliga partierna väljer att inte ta ansvar för att valrörelsen blir så bra som väljarna förtjänar. Tråkigt att så många andra spelar med.

Dagens valfläskutspel får anses komma från Centerpartiet. Annie Johansson, partiets ungdomspolitiska talesperson, har i dag lagt fram ett förslag för fler studentbostäder.
– Vi jobbar stenhårt för att förändra bostadsmarknaden i grunden med en mer liberal politik, men det kommer att dröja innan läget förändras eftersom det tar tid att bygga hus, säger Johansson.

SCB:s statistik för bygglov har visat – betydligt tidigare än Centerns valutspel – att byggandet av studentbostäder i stort sett har upphört. Enligt Boverket råder det bara säkerhet om att 300 studentbostäder kommer att byggas de kommande två åren. Behovet är som alla vet långt större, och precis som inför tidigare skolstarter rapporteras om studenter som måste ge upp sina planer på studier eftersom de inte hittat någonstans att bo. Detta hade regeringspartierna kunnat göra något åt under den gångna mandatperioden.

Sedan är det förstås också så att Centern under denna regeringsperiod varit med om att avskaffa byggstödet för små hyreslägenheter. Det är väl bara att konstatera att sent ska syndaren vakna.

Raljant brukar det sägas att saker som inte är intressanta presenteras på en presskonferens en fredag. Det stämmer ofta inte, men dagens utspel från de rödgröna om en gemensam biståndspolitik klarar sig bara med nöd och näppe undan rubriken “menlös”. Såhär ser den ut:

• Prioritera fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet med att uppfylla millenniemålen.
• Avsätta minst en procent av BNI till bistånd.
• Utvärdera hela biståndsramen, inklusive avräkningar, för att se hur dessa medels användning svarar upp mot målsättningarna som gäller för Sveriges utvecklingssamarbete.
• Klimatsäkra biståndet och för att stärka finansieringen av klimatåtgärder i fattiga länder vill vi anslå 250 miljoner kronor 2012.
• Fortsätta utveckla en sammanhållen politik för hållbar global utveckling och verka för att också EU går i denna riktning.
• Utarbeta en strategi för det multilaterala biståndet som står i samklang med våra mål för övrigt bistånd. Genderperspektivet ska ges speciell vikt.
• Arbeta för att EU-biståndet i högre utsträckning fokuseras på fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet som görs av olika aktörer i utvecklingssamarbetet som det civila samhällets organisationer.
• Öka SADEV:s kapacitet för granskning av biståndets resultat och effektivitet.

Vad av detta var det så svårt att komma överens om att det nu plötsligt finns en uppgörelse? Vad i detta bidrar inte till en biståndspolitik proppmätt på floskler och självklarheter? Var är politiken?

Okej, det finns två förslag som kanske kan ses som någon sorts produkt av tankearbete eller att man lyssnar på kloka lobbyister. Döm själva om det går att klassa som offensivt och blockskiljande:

• Ha en målsättning om att avräkningarna ska minska och att verka för att DAC:s regelverk tydliggörs.
• Öka andelen av biståndet till SRHR med en inriktning mot 10 procent.