Bloggen

Den kärnkraftsdebatt som inte existerade i Sverige inför beslutet om att öppna för nya kärnkraftsreaktorer har uppstått i Tyskland. Här handlar diskussionen om en förlängning av levnadstiden för reaktorerna. En pressad Angela Merkel ger sig ut på energiturné och försöker plocka pluspoäng genom att besöka vindkraftverk. Men hur skickligt hennes strateger än försöker visa på förbundskanslerns miljötänk lyckas inte riktigt grönmålandet.

Debatten om kärnkraften har dominerat den tyska offentliga diskussionen i flera månader och lär fortsätta att bra tag till. Noteras kan också att Tyskland har en miljöminister som vågar ta strid mot beslutet om att förlänga kärnkraftsreaktorernas verksamma tid in i oändlighet.

I går fördömde EU-minister Birgitta Ohlsson utvisningen av romer från Frankrike. Ohlsson tycker att en rimlig åtgärd är att straffa Frankrike med ekonomiska sanktioner. “Det ska svida i plånboken”, enligt Ohlsson, som menar att Frankrike trampar på “EU:s hjärta” – mänskliga rättigheter.

På fråga från SVT:s Rapport om vad hon tycker om att kollegor i regeringen hon själv sitter i vill utvisa romer från Sverige för att de “tigger” vill hon inte svara. I stället säger Ohlsson “Vi måste göra situationen mer komplex än att bara göra det till en fråga om kriminalitet. Det [tiggeri] är social misär och inget annat.”

Gissningsvis har någon sorts rekord i tyngden på en kastad sten i glashus slagits. Birgitta Ohlsson är minister, med andra ord svarar hon för hela regeringens politik, i alla lägen. Om det är något som bör betecknas som misär är det den borgerliga regeringens vedervärdiga syn på romer. Men det har tydligen inget med vare sig EU:s eller Ohlssons hjärtan att göra.

Trafikverket satsar 400 miljoner för att undvika att förra vinterns tågkaos upprepar sig. Gott så. Nu kanske det blir några färre växlar som fryser sönder i vinter.

Men tyvärr kan man nog inte hoppas på samma sak när det gäller felande tåg. När dåvarande näringsminister Björn Rosengren drev igenom bolagiseringen av SJ för tio år sedan styckades bolaget upp i sju separata bolag. Bland annat hamnade underhållet i Euromaint AB.

Ett syfte med att bolagisera var att få konkurrens för att pressa priserna. Problemet var att det knappt fanns någon konkurrent och priserna förblev oförändrade. Skillnaden var att man nu förlorat kontrollen över sitt eget underhåll.

I stället för att spara underhållskostnader på bättre konkurrens och pressade priser blev det enda sättet att spara i stället mindre och sämre underhåll – något vi alla fick känna av i vintras.

De enda som tjänat på hela soppan är riskkapitalbolaget Ratos. De äger i dag Euromaint som förra året gjorde en rekordvinst.

Bidrar samhällskunskapsundervisningen till en socialdemokratisk hegemoni eller är den ett hyllande av thatcherism? I en ny rapport har Anna Maria Forssberg och Johan Edman gått igenom samhällskunskapsböcker från de fyra senaste årtiondena. En av de viktigaste slutsatserna är att det inte går att kategoriskt stämpla undervisningen efter politisk färg, men att det som diskuteras i litteraturen präglas av hur samhället ser ut och de värderingar som råder. Under 00-talet framhävs exempelvis “samvariationen mellan låg arbetslöshet och större lönespridning” i litteraturen.

Forssberg och Edman menar dock att det egentliga problemet inte är vad som presenteras, utan att det som presenteras inte beskrivs som politiskt färgade teorier. Om nu syftet är att undervisa om samhället vore det bättre att säga att en högerposition är att vilja pressa ner ingångslöner, en vänsterposition är att inte vilja göra det och att företrädare från båda håll menar att just deras politik är den bästa för att skapa sysselsättning. Alldeles oavsett ställer det höga krav på lärare som kan förklara att olika personer ser olika på det vi alla kallar “samhället”.

Bemanningsbranschen vädrar morgonluft. Under andra kvartalet ökade efterfrågan för nästan samtliga bemanningsföretag. Framförallt sker ökningen i industrin, där också jobben försvann under finanskris och lågkonjunktur.

Det största bemanningsföretaget inom industrin, Uniflex, ökade omsättningen med 72 procent till 281 miljoner. Det är den största kvartalsomsättningen någonsin för företaget.

Tendensen är tydlig. De fasta jobben som försvann under krisen ersätts nu till stor del av inhyrda, med ökad otrygghet och många fall lägre löner som följd.

När varselvågen var som störst kritiserades företagen från fackligt håll för att man varslade många fler än nödvändigt. Syftet var att sedan själva kunna bestämma vilka man ville återanställa och i vilka anställningsformer.

Fackens farhågor ser ut att besannas.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sällat sig till skaran av aktiva politiker som släpper böcker. Inte helt oväntat har boken en titel med ordet “vision” i sig. Det får oss att hoppas på stora penseldrag, långa perspektiv, fritt tänkande.

Fritt är det minsann i Sabunis bok, fritt och galet. För att bekämpa arbetslösheten bland nya svenskar vill Sabuni ha fler “enkla jobb” med låga ingångslöner, med motiveringen: “Ja, det leder till ökade inkomstskillnader. Men om alla medborgare samtidigt har möjlighet att utveckla sig själva genom utbildning och träning, är en låg lön i början av yrkeslivet ingen katastrof.”

Enkla dåligt betalda jobb som murar fast djupare samhällsklyftor är alltså en bra väg till integration. Känns det igen? Försämringar för de som står längst ner, eftersom det är “bra på sikt”. Var det någon som sa Anders Borg? Nyamko Sabuni kryddar med den borgerliga rut-favoriten “svarta jobb förvandlas till vita”, som om det var lönen och avsaknad på skattebidrag som gör att det städas svart i villorna på Djursholm, inte att överklassen tycker att de har rätt att skattefuska och därmed neka städaren pension och a-kassedagar.

Sabuni skriver att det måste finnas “restriktioner som hindrar dem [arbetsgivarna] att utnyttja billig arbetskraft hur som helst”. Fint. I dag är ingångslönen för en undersköterska 15 685 kronor, för ett butiksbiträde 17 325 kronor – om det är ett heltidsjobb, vilket “enkla jobb” som bekant ofta inte är. Var utrymmet för en lägre lön finns är oklart, men det är inget problem för Sabuni – det är ju jättebra i längden att ha låg lön, i Anders Borgs Sverige. Det är detssutom på sin plats att påpeka att bland högutbildade nya svenskar saknar var tredje arbete. Varför de ska in i en låglönesektor med ännu lägre löner än i dag är även det oklart, ur alla möjliga perspektiv.

Det är inga trevliga visioner i Nyamko Sabunis bok direkt. Men att “lägre löner för invandrare” just nu är det mest debatterade politiska förslaget som (på ett avlägset plan) rör vid strukturell rasism är ett bevis för en passiv opposition. En stor del av boken är en kritik mot den tidigare förda politiken, som bevisligen inte fungerat den heller. De rödgröna partierna har utmärkta företrädare och inte sällan god analys om vad som gått snett och vad som vore kloka reformer. Varför är det så tyst?

När valrörelsen nu går in i slutspurten kommer de som vill argumentera för att den borgerliga regeringen ska bli av med jobbet inte sakna argument. För den som trots fyra år av politik för de rikaste inte haft tid att sätta sig in i detaljerna, men ändå vill sitta vid köksbordet, runt fredagsölen, på läktaren, i fikarummet eller på bussen och prata med sin omgivning om regeringen Reinfeldt, finns hjälp att få.

Man kan exempelvis kolla in Ordfronts storsäljare Bokslut Reinfeldt (Stefan Carlén, Christer Persson, Daniel Suhonen) som kom redan i våras, ETC Förlags Högerregeringen 2006-2010 (debuterande Andreas Johansen) som släpps i dagarna eller Verbals kommande Högerns Svarta Bok (red. Felix Antman Debels och Kristian Borg).

Har man inte tid att läsa rekommenderas Ekots partiledarintervju med Fredrik Reinfeldt. Statsministern lyckas med konststycket att först erkänna att arbetsmarknadspolitiken lett till att många fastnar i otrygga anställningar, sen stå upp för regeringens svar på den kritik EU-kommissionen riktat mot Sverige i frågan utan att själv ha läst svaret, för att till sist föreslå att reglerna ska bli ännu sämre. Var det någon som sa “regeringsduglighet”?

I morse inledde P1 sina utfrågningar av partiledarna och först ut var Kristdemokraternas Göran Hägglund. Hägglund, som vanligtvis inte har svårt att svara för sig och kan kosta på sig att vara rak och ärlig, fick det inte lätt i dag. Intervjun symboliserade tydligt hans stora dilemma: han måste attrahera och värna de värdekonservativa väljarna, samtidigt måste KD bli mer allmänborgerligt för att kunna växa, och det utan att helt uppgå i alliansgeggan och därmed inte längre ha något existensberättigande. Tufft.

Hägglund hade inga svar om var ”politikens gränser” går, något som hans parti nu ändå gör till en profilfråga. Han kunde inte svara på varför ett skattegap mellan löntagare och pensionärer ger fler jobb, men sa att det är motiverat att gapet finns, samtidigt som KD ska ”arbeta för att minska gapet”. Han sa att Reinfeldts besked om ytterligare skattesänkningar är viktigt, men pratade ändå om andra prioriteringar före sänkt skatt. Han kunde inte ge ärliga svar på frågorna om hur människor har kommit i kläm av de nya reglerna i sjukförsäkringen.

Som Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen sa i vår efterföljande analys, kommer nog de värdekonservativa väljarna ändå att kunna mobiliseras när det väl är dags att rösta – de har inget annat parti att gå till. Det gör att KD troligen klarar riksdagsspärren. Men det är också allt. Hägglund och hans partikamrater bör vänja sig vid att KD är dömt till att förbli ett parti som valsar runt fyra procent.

Den misslyckade regeringssatsningen som skulle ge unga människor möjlighet att köpa sin första lägenhet har tagit ännu ett varv genom medierna. Två år har gått sedan förvärvsgarantin infördes och fortfarande är det bara en enda person som utnyttjat garantin, rapporterar SVT.

Den ursprungliga planen med garantin var att den under två års tid skulle kosta 5 miljarder kronor och räcka till 5000 förvärvsgarantier. Personer som har svårt att få lån, och då framför allt ungdomar, skulle kunna få möjlighet att köpa en bostad genom ett statligt borgenärskap.

Ansvarige ministern Mats Odell försvarar sig, precis som regeringen brukar göra, med att finanskrisen ställt sig i vägen och försvårat för unga att ta lån. Ett resonemang som tycks en aning märkligt, det var väl just på grund av svårigheten för unga att ta lån som garantin infördes?

Att regeringens satsning på ungdomsbostäder är ett fiasko är väl i ärlighetens namn inte en nyhet, fortfarande – precis som vid tidigare rapporteringstillfällen – är det bara en och samma person som utnyttjat garantin. Det är ett symptom på att regeringen fortfarande inte har någon bostadspolitik som ger unga personer möjlighet att skaffa sin första bostad utan år av boende i andrahand eller extra år hos föräldrarna.

För övrigt skrev Expressens Eric Erfors nog så klokt om Mats Odells politiska misslyckanden tidigare i somras. Läsning rekommenderas här >>

Kristdemokraterna går till val på att förbjuda medlemskap i och stöd till “rasistiska organisationer” för att “ingen ska behöva vara rädd”. Kristdemokraternas ungdomsförbund kommer med ett utspel att förbjuda Antifascistisk Aktion (AFA) eftersom organisationen “har våld som affärsidé”.

Man får tänka lite för att förstå vad det här handlar om. Med en god portion välvillighet kan man få det till att Kristdemokraterna sett hur enskilda personer, organisationer och företag känner sig hotade eller har utsatts för brott av personer som är medlemmar i en viss typ av organisationer. Den samlade kristdemokratin vill därför stoppa brotten genom att förbjuda organisationerna. Att säga att det är både naivt och populistiskt är en underdrift.

Personer som för fram politiska idéer genom våld attackerar demokratin som idé. Men våld är redan brottsligt. Vi behöver inte fler lagar. Att göra det kriminellt att vara med i samma organisation som någon som begått brott i organisationens namn är att ge upp inför attackerna på demokratin och löser förstås inga problem i praktiken.

Kristdemokraterna vill offra organisations- och yttrandefriheten för att på sitt egna vis kunna bekämpa symptomen, inte orsakerna, på ett samhälle som föder rasism och ideologiskt våld. Dumt på så många nivåer.

Den begynnande valrörelsen nådde ett bottennapp med Folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om att underlätta för burkaförbud i skolorna. Det är bara att hoppas att övriga partiföreträdare inte accepterar att debatten förs i de sumpmarker där Björklund fiskar och som i sig kommer att innebära en legitimering av Sverigedemokraterna.

I dag invigdes Stockholm Pride, en årlig festival fullmatad med politik, kultur, kärlek och sex som sedan länge är att betrakta som en institution. Regnbågsflaggor vajar från lokaltrafikens bussar och Kulturhuset omvandlas till ett hus där ovetande turister plötsligt kryssar mellan bisexuella riksdagspolitiker och queeraktivisteliten.

Samtidigt som Pride gradvis etsat sig fast i Stockholms kulturmedvetande har homo- och bisexuella och transpersoner vunnit allt mer juridisk mark i Sverige. Sedan 30-talet har det varit kamp för reform och under de senaste 15 åren har förändringar kommit slag i slag. Fortfarande finns mycket att göra, inte minst när det gäller att se till att de lagar som stiftats faktiskt efterföljs, men samtidigt frågar sig många vad som är nästa steg, när de juridiska problemen blir allt färre. Vad ska rörelsen göra?

Ett av svaren får den som besöker just Kulturhuset i Stockholm, som under Stockholm Pride är högkvarter för den politiska sidan av veckan. Där hittar man politisk expansion – det erbjuds inte bara seminarier om hbt-personer och äldrevård eller för en bättre vård för transsexuella. Även aktivism för möjligheten att vara offentlig med en psykisk sjukdom och diskussioner om kamp mot diskriminering på grund av vikt tar plats. Pride lockar successivt allt fler aktörer som arbetar mot diskriminering.

Det är en logisk utveckling. Homo- och bisexuella och transpersoner diskrimineras för att de avviker från en norm om heterosexualitet och stereotypa könsmodeller. Men normen har inte bara ett kön och en sexualitet. Den har också en hudfärg, ett visst sätt att röra sig, en kroppsform, ett språk. En mängd attribut synonyma med “normal” och därmed ofarlig, värdig ekonomiska och sociala belöningar.

Normer om hur vi ska se ut och leva skapar ojämlikhet och orättfärdiga maktordningar. De är destruktiva, omoraliska och konserverande. Att bryta ner normer är en viktig uppgift för politiken. Under Stockholm Pride gnälls det en del på de makthavare som springer runt och solar sig i den rätt så hippa stämningen. Man kan hoppas att de även suger upp det som just nu gör Priderörelsen så dynamisk och intressant.

För omkring ett år sedan blev det en hel del uppståndelse kring Sundsvalls rättspsykiatriska klinik, på vilken både unga kvinnor med självskadebeteenden och personer dömda för mord vårdades tillsammans, på samma avdelningar. Efter kritiken kom liknande situationer runt om i landet fram i ljuset och ansvarig minister Göran Hägglund uttalade sig om det olämpliga i att ostraffade och straffade patienter blandades.

Sundsvalls rättspsykiatriska klinik lyssnade på kritiken och placerade patienter med självskadebeteende på en separat avdelning. Efter att det nu visat sig att man inte lyckades ge effektiv vård på den separata avdelningen har man gått tillbaka till blandningsprincipen. Till Ekot säger klinikens presschef Bengt Eriksson att “ur någon slags etisk synpunkt är [kritiken] begriplig, men i praktiken var det faktiskt inga större problem.”

Anledningen till att den separata avdelningen inte fungerande som det var tänkt är enligt kliniken att man saknar kompetens och resurser, vilket bland annat ledde till en smittoeffekt bland patienterna. Bengt Eriksson menar att det “är orimligt att tro att landstingen skulle ha den här specialvården, åtminstone de mindre landstingen”.

Troligtvis har Eriksson hyfsat rätt i sin analys. Alla landsting har i dag inte resurser att ta hand om alla typer av patienter. Att psykiatrin inte fungerar som den borde är inte heller någon direkt nyhet, medan de politiska lösningarna tyvärr oftast kokar ner till fluffigt snack om att det ska bli bättre. (Om något alls sägs, i maj påpekade Anna Hellgren på Dagens Arena att den rödgröna budgetuppgörelsen inte nämnde psykiatri en enda gång på 100 sidor.)

De rödgröna presenterade i Almedalen en gemensam politik för hälso- och sjukvård, ett dokument i vilket ungefär en och en halv sida ägnas åt psykiatrin. Fokus läggs på barn och unga – de rödgröna vill etablera samverkansmodeller för “barn och ungdomar med problem” i kommuner och satsa på skolhälsovård. Partierna vill även utöka antalet vårdplatser och säkerställa tillgången till olika terapiformer. Från den borgerliga alliansen finns ännu inget förslag åt vilket håll man vill, men en inte så vild gissning är att “barn och ungdomar med problem” kommer att stå i fokus.

Det låter bra, men det låter som det alltid har låtit. Trots att det är så förbannat viktigt. Många politiker, kanske särskilt Göran Hägglund, har tappert försökt höja psykiatripolitikens status. Det går tyvärr inte så bra. Man kan lockas att tro att psykiatrifrågan är för komplicerad för att bli debatterad, men med tanke på hur de två blocken lyckats popularisera inte helt enkla frågor såsom arbetsgivaravgifter, momssubventioner och skolpolitik känns det som en billig ursäkt. Problemet är snarare att det saknas konflikt – alla partier står lika handfallna inför frågan och ger samma svar som låter bra.

Så länge psykiatrin sitter fångad i ett förenklingarnas nät går det bara att ha sympati för Sundsvalls rättspsykiatriska klinik. Sättet att bedriva verksamheten känns genomkorkat, men när det inte finns några alternativ kan vi bara applådera att de försöker bäst de kan, samt sucka.

Tips i sommarhettan! Läs DN:s sköna artikel om RUT-avdraget: ”Populärt i storstäderna”. Passa också på att läsa om paret på Östermalm med barnflicka: ”Utan rutavdraget har vi inte haft råd att anlita henne”. Titta på statistiken en gång till. Läs Marika Lindgren Åsbrink. Läs Dagens Arena. Och fundera sedan lite över om inte rapporteringen om denna skitfråga är något överdriven. Alternativt vinklad.