Bloggen

Efter att ha läst Mona Sahlins bok Möjligheternas land funderar man framför allt vad den är till för. Undertiteln “Min vision för Sverige” antyder att läsaren ska få ta del av vad personen som kanske är landets nästa statsminister vill. I korthet är svaret som ges att Sverige ska vara ett land för alla, inte bara för de rika och de med mest gynnsamma förutsättningar, underförstått att så inte är fallet. So far so good, klassisk och vettig socialdemokrati. Sen blir det mindre bra.

Möjligheternas land är nämligen inte så mycket en vision som ett 300 sidor lång redogörelse för vad Mona Sahlin tycker exakt precis just nu. Texten är mer en väldigt lång debattartikel än en bok, en debattartikel som är så dagsaktuell att epitetet “vision” blir lite fånigt.

Visst, det finns en hel del moderata reformer som måste skrotas och Sahlin argumenterar väl för varför och hur, men det är sakpolitik. Att ge sin version av hur samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet täljdes fram är intressant, men hade passat bättre i memoarerna (och hade gärna fått vara en gnutta självkritiskt). Det kan ju visserligen vara så att Mona Sahlin själv anser att det rödgröna samarbetet är så revolutionärt inom Socialdemokraterna att det ska räknas som vision, men det håller inte.

Möjligheternas land är antagligen menad som peppig sommarläsning för de socialdemokrater som snart ger sig ut på gator och torg för att valarbeta. Gissningsvis fyller den det syftet rätt så bra. Den som är ute efter politisk idédiskussion och filosofi bör läsa något annat.

På måndagskvällen släppte Dagens Arena reportaget om skattefusk och utnyttjade arbetare i statens miljardprojekt. De polska bemanningsföretag som figurerar i reportaget har kunnat utnyttja en gråzon i lagstiftningen. Det har sedan lagt grunden för att tyska byggjätten Bilfinger Berger ska kunna lägga låga bud i de stora svenska upphandlingarna.

Genom att använda sig av ett bolag i Sverige under ett år för att sedan avveckla verksamheten undkommer företagen vad som kallas fast driftställe. Det är i sig inte olagligt att starta och lägga ned företag med ett års mellanrum. Samtidigt har flera av de här företagen lämnat en skatteskuld efter sig. Vår granskning visar att den summan sammanlagt är 2,5 miljoner kronor. Ofta har företagen till att börja med betalat in arbetsgivaravgifter men någon gång under ettårsperioden slutat att betala.

Tidigare har det inte varit möjligt att driva in dessa pengar, men i våras trädde ny lagstiftning i kraft på EU-nivå i och med samordningen av socialförsäkringar i EU. Den innebär att Kronofogdemyndigheten kommer att kunna driva in obetalda arbetsgivaravgifter i andra EU-länder. Men som i så många andra fall handlar det om prioriteringar och möjligheten att komma åt de här företagen i Polen är begränsad.

I och med att lagstiftningen just introducerats kan Kronofogdemyndigheten i dagsläget inte ge besked på i vilken mån det kommer att vara möjligt att betala in obetalda avgifter. När vi researchade reportaget talade vi bland annat med Ulf Wredlert som är chef för utlandsavdelningen på Kronofogdemyndigheten:
– Det handlar om prioritering, men om företag restförts för obetalda arbetsgivaravgifter kan man tänka sig att det handlar om så pass stora summor att det blir intressant att driva in, sade han till oss.

Kronofogdemyndigheten kommer även ha rätt att driva in obetalda avgifter retroaktivt, men det tycks som att detta skulle innebära en för stor arbetsbelastning för att det skulle vara aktuellt.
– Hur vi ska gräva bakåt är inte klart. Det blir en fråga om vad vi mäktar med, sade Ulf Wredlert.

Samtidigt finns det faktorer som försämrar möjligheten att komma åt de kvarlämnade skulderna. I och med att företagen undviker fast driftställe minskar möjligheten att deras affärer ska upptäckas. Det är också först vid upptäckten att det är samma ägare som står bakom samtliga företag som den omfattande skatteskulden står tydlig. Om Kronofogden sedan ska kunna driva in de obetalda avgifterna krävs att myndigheten lyckas komma i kontakt med företagen – och för att det ska uppnås krävs ett samarbete mellan de enskilda EU-länderna som lär ta tid att utvecklas.

I vilken mån vi i framtiden kommer att få se Kronofogden driva in den här typen av obetalda arbetsgivaravgifter och om det kommer att sätta stopp för fusket återstår alltså att se.

Miljöpartiet borde ha funderat lite kring teori och praktik innan de spikade agendan inför sin dag i Almedalen. ”Grönare städer” låter bra och talar tydligt till de medelklassväljare i storstäderna där MP står starkt. Men när partiet ska ge svar på hur man ska nå dit har det slagit slint. Att införa ett femårigt moratorium mot köpcentrum har mycket lite att göra med en framsynt miljöpolitik.

I teorin är det helt rätt. Så som städer i dag är byggda utgår det från ett bilberoende. Att invånare i en stad måste ta bilen för att komma till jobbet eller köpcentret sliter på miljön och är inte hållbart i längden. Självklart är det bättre om fler kan ta cykeln eller åka kollektivt.

Visst är det också synd när köpcentrum som läggs utanför städerna gör att städernas inre utarmas. Ta Borlänge som exempel. Stadens stora köpcentrum Kupolen har gjort att det knappt finns några butiker kvar i stadens centrum. Kupolen lockar sedan bilburna besökare från omkringliggande städer som Falun och Mora, som var och en bidrar till sin beskärda andel utsläpp. Så långt in i resonemanget har Miljöpartiet rätt. Men sedan då. I Borlänge byggs just nu ett nytt Ikea och nya jobbmöjligheter skapas. Vill Miljöpartiet förbjuda det? ”Nja, Ikea vill vi inte förbjuda” blir svaret från de två språkrören och det står då klart hur ogenomtänkt förslaget är.

Det räcker inte med medelklassmys där familjer gör cykelutflykter till butiken med närodlade grönsaker. Miljöpartiet riskerar här bara att distansera sig ännu mer från väljare på landsbygden som tror att MP i en rödgrön regering bara ska göra alla nödvändiga resor dyrare. För under Miljöpartiets tal i Almedalen påpekas också en hel del kloka saker. Som att den rödgröna höjningen av bensinskatten fortfarande innebär att Sverige har lägre bensinskatt än många andra EU-länder och samtidigt bidrar till den nödvändiga omställningen av drivmedel där fortsatt resande är möjligt.

Ett år efter lanseringen av begreppet ”verklighetens folk” stod Göran Hägglund åter i talarstolen i Almedalen. Den här gången vände han på steken och började indignerat varna för ”overklighetens folk”.

Overklighetens folk är feminister som bränner pengar, normkritiska miljöpartister, vänsterpartister som vill dela på föräldraförsäkringen. Overklighetens folk är alla de som lägger sig i, som är progressiva, tänker kritiskt och ifrågasätter. Overklighetens folk är de rödgröna som straffar alla vanliga hederliga människor som sitter vid sina köksbord (de sitter alltid vid köksborden) för att de lever som de alltid har gjort i någon sorts genuin, ursprunglig, Carl Larsson-idyll. Vid en rödgrön valseger kommer dessa att drabbas en veritabel ofrihetschock – ett ord Hägglund använde inte mindre än 8 gånger.

Men hur overklig Kristdemokraternas verklighet än är så är det ganska intressant vad Göran Hägglund här försöker göra. Även om man inte säger det rakt ut så är partiledningen väl medveten om sin farliga balansakt på fyraprocentsspärren och kämpar därför med näbbar och klor för sitt eget existensberättigande. I ett politiskt landskap där det blivit väldigt trångt i mitten och där Kristdemokraterna har svårt att finna någon syre satsar partiet i stället på en antipolitik, populism och hoppas kunna rida på en våg av politikerförakt.

I går kväll i Almedalen höll Mona Sahlin ett av sina bästa tal sedan hon blev partiledare för Socialdemokraterna. Talet var välformulerat och ärligt, med sin utgångspunkt i klassisk socialdemokrati, levererat på hemmaplan. Över förväntan har många sagt. Sahlin gillar att slå ur underläge.

Almedalsveckan har i år, i stort, varit en framgång för Socialdemokraterna. De rödgröna har, till slut, börjat leverera gemensamma uppgörelser inte bara i anden utan också på papper. Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har under veckan betat av välfärdssatsningar, skolpolitiken, sjukvårdspolitiken och kulturpolitiken.

Efter en genomläsning är det tydligt att Sahlin och Socialdemokraterna har haft mycket att säga till om, vilket är symptomatiskt för samarbetet. Sahlin är den som i stor utsträckning till syvende och sist bestämmer.

Det är viktigt för den som vill bli statsminister. Statsministern är nämligen inte bara en representant för det ledande partiet, statsministern är också en person – som måste vara tung, bli lyssnad på, vara respekterad och stundtals ingjuta rädsla. Vänsterpartiet och Miljöpartiet måste släppa mycket av sin prestige och det ser just nu ut att fungera.

Nu ska man inte tro att de uppgörelser som presenterats varit en lätt match att baxa fram, men de är ändå väntade. Att Vänsterpartiet skulle hålla fast vid sin radikala betygspolitik är lika osannolikt som att Miljöpartiets syn på vinst i vården skulle prägla en rödgrön politik. Många lyfter fram utrikespolitiken som den svåraste nöten att knäcka, men i ärlighetens namn är det svårt att se hur den till slut blir något annat än klassiskt socialdemokratisk, med ett par nyanser.

De rödgrönas största utmaning just nu är snarare att vässa valmaskinen och hur man kommunicerar. SSU har promenerat runt i Almedalen under parollen “en av fyra ungdomar saknar arbete”. Socialdemokraterna har andra siffror för ungdomsarbetslösheten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har delvis egna berättelser. Ett splittrat budskap är inget de rödgröna har råd med. Mona Sahlin har fler fötter att sätta ner.

Investeringar i kolkraftverk som får miljörörelsen att ryta av ilska. Lägg till ett uns av ideologiska principer om statligt ägande av företag. Servera tillsammans med facklig oro över att utförsäljningar ger sämre löner och villkor för de anställda.

Resultatet: en tjafsig debatt om huruvida Vattenfall bör eller inte bör säljas ut som knappast gjorde någon klokare. Vattenfall ska inte säljas, säger ansvariga ministern Mats Odell, som i nästa andetag lägger till att nya ägare bör släppas in i företaget. För miljöns skull, menar ministern, den europeiska energiomställningen innebär kostnader som Sverige inte ska ta.

Så värst mycket tydligare är inte Thomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiska talesperson. En utförsäljning av Vattenfall är inte aktuell. Men vad göra med de tyska kolkraftverken? ”Visionen är att Vattenfall ska vara helt och hållet på förnybar energi, men det ligger långt bort, då måste man ange tydliga riktlinjer”, säger Eneroth.

I slutändan tycks svaret bli att om alliansen vinner valet kommer delar av Vattenfall att säljas ut. Då läggs ansvaret för miljöomställningen på privata aktörer. Och om de rödgröna vinner, då blir det fortsatt ägande. I det ingår också smutsiga tyska kolkraftverk – där miljöomställningen läggs på framtiden.

När Maud Olofsson äntrade scenen i Almedalen på onsdagskvällen var det som ledare för ett parti i kris. Centern har under ganska lång tid harvat farligt nära fyraprocentsspärren, och har tappat många av sina gamla kärnväljare i och med förflyttningen högerut och uppgörelsen med de andra allianspartierna om kärnkraften. Särskilt dålig tajming var det förstås att centerledamoten Solveig Ternström dagen till ära annonserade att hon skulle hoppa av partiet och gå över till Socialdemokraterna – just på grund av sveket i kärnkraftsfrågan.

Av detta syntes intet i Olofssons tal. Däremot var det långt, retoriskt snårigt och full fart framåt. Ingenting i Centerns budskap behöver förändras, verkar beskedet vara. Sverige behöver fler entreprenörer, ökad frihet och mer RUT-avdrag (för kvinnornas skull). Det enda som tydde på att Olofsson trots allt tar sin politiska lågkonjunktur på allvar var ett par småstick utan substans mot Miljöpartiet – vilket förstås är förståeligt. Rimligtvis har Centern förlorat många sympatisörer dit.

Sedan var det inte mycket mer. Ett av få hårda fakta som nämndes i talet var dessutom djupt missvisande. Utan att blinka försökte Olofsson få det till att arbetslösheten gått ned under alliansens tid vid makten. Att 125 000 fler är sysselsatta första kvartalet 2010 än motsvarande period 2006 stämmer säkert – men som alla vet har befolkningen också ökat under samma tid. Arbetslösheten i procent är förstås skyhögt över den nivå den låg på när borgarna tog makten.

Det finns ingen händelse i modern tid som skakat om svensk arbetsmarknad så som det famösa skolbygget i Vaxholm år 2004. Det lettiska företaget Laval un Partneri betalade byggnadsarbetarna skräplöner och Byggnads och Elektrikerna satte företaget i blockad. Blockaden, som först förklarades laglig av Arbetsdomstolen, förklarades sedan olaglig av EG-domstolen. Lavaldomen var ett faktum. Därefter skyndade sig nuvarande regering att implementera domen i svensk lagstiftning.

Lex Laval innebär att löntagare som utför arbete i Sverige men är anställda i ett utländskt baserat företag inte behandlas lika på den svenska arbetsmarknaden. Fackets möjlighet att kräva lika villkor har dramatiskt försämras. Ett klart dråpslag mot den svenska modellen.

Det var LO:s Wanja Lundby-Wedin, TCO:s Sture Nordh, Saco:s Anna Ekström och socialdemokraternas Sven-Erik Östberg rörande överens om på dagens seminarium i LO:s högkvarter i Almedalen. Konstigt vore väl annars.

Mot denna massiva mur av kritik ställde sig endast ensam Anna König Jerlmyr (M). Man måste ändå beundra hennes mod samtidigt som man undrar varför regeringen inte skickat någon mer lämplig representant. Det kan ju i och för sig ha något att göra med att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin överraskande avgick med omedelbar verkan under morgonen. Det hettar till i Almedalen.

LO och TCO presenterade i alla fall en strategisk plan hur de ska arbeta med Laval framöver. För det första vill man se över implementeringen av Lavaldomen i svensk rätt. Facken menar att regeringen har gått längre än vad som var nödvändigt. I svensk lag gäller de nya principerna inte bara för EU-länder, utan också för alla andra länder. Något som inte var påtvingat.

Den andra, och mer radikala, punkten är helt enkelt att försöka riva upp och skriva om utstationeringsdirektivet. Om det direktivet förändras försvinner också den juridiska grund som Lavaldomen vilar på.

”Vård skall alltid ges efter behov” deklamerade Mona Sahlin tillsammans med de andra rödgröna partiledarna på presskonferensen vid Ingvar Carlssons sommarstuga utanför Visby alldeles nyss. Ytterligare en rödgrön överenskommelse på ett centralt politikområde, lanserat med presskonferens och rapport. Oklart är dock hur mycket som verkligen är nytt.

”Vård efter behov” är en princip som ingen i det politiska Sverige kan säga emot. Sjuk- och hälsovården är också ett område där Socialdemokraterna och de rödgröna har hög trovärdighet, och som en stor majoritet av väljarkåren ser som centralt och viktigt. Om välfärden verkligen har en ”kärna” som den moderatledda regeringen så ihärdigt påpekar – då är det sjukvården det handlar om. Idén att alla människor har rätt till samma vård oavsett plånbok, utbildning eller något annat slår en djupt rotad känsla för vad som är rättvist hos de svenska medborgarna.

Därför är det givet att de rödgröna väljer att lyfta fram sjuk- och hälsovården inför valet. Men man riskerar måhända också att anklagas för att ropa ”vargen kommer” i onödan. När partiledarna och språkrören fick frågan om de kunde ge några konkreta exempel när patienter som ”köpt sig före” i de offentliga vårdköerna – vilket är vad de rödgröna varnar för – var det inte mycket konkret som kom fram. Partiledarna vill stämma i bäcken innan det är för sent, menar Wetterstrand. Gott så. Likaså det självklara påpekandet att mer resurser till välfärden rimligtvis också leder till bättre välfärd.

Nu återstår bara att läsa själva överenskommelsen, som är ganska omfattande. Av det jag hittills sett i rapporten är det mest avskaffandet av vårdföretagens fria etableringsrätt som sticker ut. Fortsättning följer.

De rödgröna presenterade i går en skolpolitisk uppgörelse, i en av Visbys många ruiner. De tre partierna vill införa betyg från årskurs sju, skriftliga omdömen från årskurs ett samt en ökad lärartäthet till 90-talets nivåer, det vill säga 9 lärare per 100 elever.

Att det betygshatande Vänsterpartiet och det betygskeptiska Miljöpartiet byter fot i frågan kommer inte som en överraskning – det var mer en tidsfråga – men det är skönt att det äntligen kommer besked om politiken från de rödgröna. Många är vi som gått runt och väntat på uppgörelser i nyckelfrågor som aldrig riktigt kommit. Om de rödgröna kan komma överens även om utrikespolitiken blir valrörelsen både roligare och inte lika svår.

Men det är besked med reservationer. Thomas Östros ande vilar över uppgörelsen: “Insatserna ska vara förenliga med vad ekonomin tillåter” står det och så lär det stå i alla uppgörelser från de rödgröna. Å andra sidan har de rödgröna också lovat att alltid satsa 12 miljarder mer än den borgerliga alliansen på välfärd. Pragmatism och populism i lycklig harmoni.

Almedalsveckan går under onsdagen in sin mest intensiva fas. Fler utspel, uppgörelser och trix är att vänta. Under torsdagen talar Mona Sahlin, men det väntas även större utspel från alliansen samma dag. I skrivande stund kommer besked om att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin avgår och att centerpartisten Solveig Ternström ska stödja de rödgröna. Man kan tycka vad man vill om Almedalsveckans nära kontakter mellan politiker, lobbyister och journalister. Men att inte vara här blir helt enkelt orimligt.

Jan Björklund läser uppenbarligen inte Svenska Dagbladet. Där stod i dag att väljarna ratar den björklundska varianten av Folkpartiet och vill se lite mer socialliberalism à la Bengt Westerberg. Enligt undersökningen, som Synovate har gjort, är de tre största hindren för att FP ska växa: 1) Jan Björklund 2) Skolpolitiken 3) Avsaknad av socialliberalism. Ändå körde Björklund på i samma gamla spår i sitt Almedalstal i går: mer betyg, mer kärnkraft, mer krav. Mycket märkligt, när han hade kunnat göra något nytt.

Björklund hyllade dessutom Kina och landets skolsystem, utan att nämna ett ord om att det är en diktatur. I stället berömdes det faktum att den kinesiska skolan bygger på disciplin, som att det är disciplin som gör att barn blir bättre på grammatik.

All forskning talar emot Björklunds politik och hans syn på hur skolan ska fungera. När han nu får bekräftat även från väljarna att den inte är något att ha borde han börja lyssna. Kanske är det enda sättet att ta sig ur Reinfeldts skugga.

Så skulle den då äntligen presenteras: Borgkommissions rapport om välfärdens framtida finansiering. Detta kontroversiella samarbete mellan de två antagonistiska tankesmedjorna Arena Idé och Timbro lett av forskaren Per Borg. Välfärden, som verkar ha blivit något av årets tema i Almedalen, lockade även denna gång – det var knökfullt i S:ta Carins ruiner på Stortorget i Visby.

Problembilden är känd sedan länge (åtminstone sedan i våras då Sveriges kommuner och landsting (SKL) släppte sin rapport i ämnet): medborgarnas efterfrågan på välfärdstjänster kommer att öka mycket mer än vad dagens finansiering klarar av. På sikt uppstår ett finansieringsgap av en sådan omfattning att det krävs långtgående åtgärder och nya idéer för att täppa till det.

Frågan är oerhört komplex, och även om Borgkommissionen har en hel del idéer på lösningar, är dess främsta budskap att det krävs en bred parlamentarisk utredning vars viktigaste uppgift vore att formulera själva problemet.

Men om den fromma förhoppningen var att den efterföljande diskussionen skulle präglas av samma typ av blocköverskridande samarbete och problemformulering som Borgkommissionen, då kom den förhoppningen snart på skam.

När en rätt bister Ylva Johansson (S) äntrade scenen och anklagade kommissionen för att använda det framtida demografiska problemet som täckmantel för att införa ett systemskifte (läs: en större öppenhet för privata alternativ). Då var det gloves off för Timbros Thomas Idergard som började predika privatiseringarnas lov.

Det var rätt synd på en annars mycket intressant diskussion. Problemen med välfärdens framtida finansiering kommer inte att försvinna, utan endast öka. För att säkra välfärd för kommande generationer krävs en långsiktig plan som behöver formuleras och realiseras rätt snart. Annars riskerar vi faktiskt ett haveri som kommer att orsaka mycket lidande och orättvisa. Vad som verkligen behövs är en bred demokratisk diskussion utan överdrivna ideologiska reflexer och skygglappar.

För den som gillar utrikespolitik har det varit en intressant tisdag.
Förmiddagen inleddes med att bland andra Folkpartiets Allan Widman, Svenska Freds Anna Ek och Expressens ledarskribent Anna Dahlberg talade om den svenska ”vapenlobbyn”.

Intressant nog var det ingen i panelen som bestred att vi i Sverige har en vapenlobby – även om Anders Svärd (enmansutredaren bakom den så kallade KRUT-utredningen) inte såg några större problem med lite sund (och öppen) lobbyism. Större problem är dock den ”dolda lobbyismen”, som bygger på en anda av samförstånd och täta nätverk mellan politiska makthavare, Försvarsmakten och vapenindustrin.

Allan Widman kritiserade vapenlobbyn framförallt utifrån försvarspolitiska grunder – ”förkärleken för att köpa svenskt underminerar successivt den svenska försvarsförmågan” – och Anna Ek utifrån moraliska utgångspunkter. Anna Dahlberg från Expressen ställde den kanske mest relevanta frågan av alla: Varför har vi journalister abdikerat från granskningarna av vapenindustrin och Försvarsmakten?

Det handlar trots allt om stora mängder skattepengar varje år när Försvarets Materialverk beställer nytt och redan existerande system skall underhållas – för att inte tala om den svenska vapenexportens följder. Åtminstone jag blev pepp – så vänta er fler granskningar av vapenlobbyn på Dagens Arena framöver!

I övrigt framstår det som alltmer klart – om det inte vore det redan – att Carl Bildt ÄR alliansens utrikespolitik. När Martin Ådahl – till vardags vid tankesmedjan Fores – på ett seminarium med titeln ”Vad är Sveriges utrikespolitik” ställde frågan om vilken utrikespolitisk linje alliansen skulle falla tillbaka på om Carl Bildt av någon anledning försvann blev det knäpptyst bland de borgerliga företrädarna. Till slut kände sig Kerstin Lundgren från Centern tvingad att säga något: ”Det är… folkrätten. Och mänskliga rättigheter.”
Suck.

Annars var det glädjande att höra att de rödgröna om de vinner valet i höst – som första EU-medlem – kommer att erkänna Västsahara som en självständig stat. Det vore nåt. För visst har Fredrik Malm (FP) rätt när han säger att det framförallt är EU-tungviktarna Spanien och Frankrike som måste byta fot i synen på Marocko för att någon verklig förändring skall komma till stånd – men man kan ju driva en linje inom unionen också. Det är skillnad på politikens form och dess innehåll. Carl Bildt predikar gång på gång vikten av att agera inom EU (”tillsammans blir vår röst i världen starkare”) – men vad EU med sin starka stämma faktiskt skall säga verkar vara mindre viktigt. Där kan nog Hans Linde hjälpa till.

Det vore orättvist att säga Vänsterpartiets – för dagen omdöpt till Välfärdspartiet – partiledare Lars Ohly höll ett tråkigt tal i Almedalen ikväll. Men det bjöd inte på några överraskningar. Som namnbytet signalerar vill Vänstern formera sig som välfärdspartiet nummer ett – en tydlig rollfördelning i det rödgröna samarbetet där (S) antas ha förtroende på jobbområdet och får ansvara för statens finanser, och (MP) mutar in miljön och småföretagen som sina profilfrågor.

Ohly skall ha en stor eloge för att han vägrar köpa borgarnas politiska språk: Gång på gång avvisade han Reinfeldts tal om ”välfärdens kärna”. Att leva i ett land med ”världens bästa välfärd” innebär inte bara att sjukvården fungerar hyfsat – det betyder till exempel också att barn inte växer upp i fattigdom, att människor har rätt till en bostad, till tryggt arbete och till heltid. På samma sätt är det beundransvärt att (V) vågar prata visioner – att hålla ett tal där man sätter ribban högt och tecknar en framtidsbild av Sverige som når längre än nästa budgetår. Men på det sätt som medielogiken fungerar just nu känns det som att man spelar borgarna i händerna. Ohlys visioner blir till ”önskelistor” hos Reinfeldt och alliansen – och med stor sannolikhet också i mycket av massmedia.

Intressant att notera var också att medan Reinfeldt igår ägnade en stor del av sitt tal åt att kritisera de rödgröna, pratade Ohly mest på om Vänsterpartiets ambitioner. Naturligtvis fick alliansen sig ett par slängar, men det värsta kommunistspöket Ohly kunde säga om statsministern var att tanken på honom vid makten i fyra år till var det som fick upp honom ur sängen särskilt sega mornar. Frågan är vad som lönar sig opinionsmässigt – att prata om sin egen politik eller att kritisera motståndaren? Efter kvällens tal är jag tyvärr inte helt övertygad om att (V) har valt rätt.

I konkurrens med bland andra BP:s styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg fick miljöminister Andreas Carlgren på måndagen se sig utsedd som mottagare av Greenwashpriset, utdelat av Miljöförbundet Jordens Vänner. Han nominerades till priset efter att ha försvarat Förbifart Stockholm som en miljöinsats. Förbifarten kommer att leda till mer trafik och högre utsläpp, men när Carlgren presenterade förslaget hette det att det var ett ”miljö- och klimatalternativ för Stockholm”.

Att grönmåla handlar om att företag levererar vilseledande information för att framstå som grönare än vad de egentligen är. Oljebolaget BP förvandlades från British Petroleum till Beyond Petroleum och Europas största koncern inom försvarsindustrin, BAE, säljer ”miljövänliga vapen”. Bara några få exempel från de senaste årens omfattande skörd av kampanjer som ska stärka varumärken i en miljömedveten tillvaro.

Förbifart Stockholm är nu inte det enda regeringsbeslutet som miljöministern under mandatperioden legitimerat som miljöinsats (det kan tilläggas att i pressmeddelandet om förbifarten nämndes ordet miljö 13 gånger). Carlgren har varit med om att ta bort konstgödselskatten, inleda vargjakt och försämra strandskyddet. Senast var det beslutet att tillåta nya kärnkraftreaktorer – något som av miljöministern motiverats med att det kommer ge mer förnybar energi, ett argument som endast centerpartister tycks tro på.