Bloggen

På Säkerhetspolitiska torget mitt emot presscentret i Almedalen har en rad seminarier avverkats i rask takt under dagen. Försvarsminister Sten Tolgfors har pratat om vikten av internationella insatser (fast vi skall samtidigt ha kvar en massa Jas Gripen och ubåtar för att kunna försvara oss från ”hot som kan komma över Östersjön”…). Socialdemokraternas Anders Karlsson har meddelat att Sverige måste fortsätta vara alliansfritt. Vänsterparitet gillar inte Natoövningar i Sverige. Folkpartiets Allan Widman gillar Nato både i Sverige och i övrigt.
Inga direkta överraskningar där alltså.

Mycket fokus har förstås ägnats åt den stora förändringen på försvarsområdet det här året – det formella avskaffandet av värnplikten. Från och med nu skall Sverige ha ett försvar helt baserat på frivillighet. Vad betyder det för svensk militär? På seminariet som avslutades nyss låg tyvärr fokus på teknikaliteter och budgetkostnader: Om människor skall kunna ha ett ”vanligt jobb”, och sedan kontraktsanställas i Försvarsmakten under en sexmånadersperiod – hur påverkar det den svenska arbetsmarknadsmodellen? Nu när värnplikten försvinner, vad händer då med reservofficersförbundet? Blir verkligen personalförsörjningen billigare nu än med pliktsystemet?

Johanne Hildebrandt – mer känd som kolumnist i Aftonbladet men för dagen paneldeltagare tillsammans med ÖB Sverker Göranson – kom närmast den negligerade kärnfrågan när hon käckt slog fast att ”dom bästa soldaterna är ju raggare från Sundsvall!”

Stämmer det? Eller närmare bestämt – för att konkretisera vad det hela handlar om – vilka egenskaper vill vi att våra soldater skall ha?

När vi nu helt går över till rekrytering baserad på frivillighet finns det helt enkelt en risk att ”stridisar” – personer, ofta unga män, med ett överdrivit intresse för vapen och problemlösningar som involverar våld och action – söker sig till krigsmakten. Det är knappast den typen av personer vi vill ha i försvaret. Vem som helst får förstås söka. Men tyvärr vet vi fortfarande inte vilka egenskaper militären letar efter hos sina rekryter. Företrädare både i Almedalen och annorstädes lämnar olika besked – men de reklamsatsningar som Försvarsmakten gått ut med de senaste månaderna får en att misstänka att det är just actiontörstande unga män som utgör målgruppen framför andra.

Kanske är farhågorna obefogade. Men raka besked saknas. Just nu är slutresultatet okänt. Ingen som vet, ingen som vet.

Göteborg & Co och Business Region Göteborg bjöd på frukost och debatt kring samarbetsklimatet i Göteborg på måndagsmorgonen i Almedalen. Det blev en rätt märklig tillställning och tyvärr ingen debatt om just samarbetsklimatet, den berömda Göteborgsandan.

I stället ägnade sig Göteborgs universitets rektor Pam Fredman, Röhsska museets chef Ted Hesselbom, entreprenören Therese Albrechtson samt varumärkesstrategen Johan Ronnestam åt en kringflackande diskussion om vad som är bra och dåligt med Göteborg. Bra är det “fantastiska nyföretagarklimatet”. Dåligt är att det “finns en offermentalitet”. Tråkigt är att folk blir nedskjutna på Avenyn.

Hesselbom tog flest poänger när han menade att det finns en mångfald i Göteborg som inte används, att en falsk bild av Göteborg som en medelklasstad reproduceras och problemet i att satsa för hårt på en event- och studentstad, i motsats till en stad att bo i.

Från publiken hördes kommentarer att bortom eliten i panelen är Göteborg en taskig stad att bo i som är svår att komma in. En pensionerad kommunpolitiker menade att Göteborg behöver ändra sitt smala politiska system. Innan publiken lämnade lokalen delade Göteborg & Co ut gratis Göteborgspass. Så nu blir det ett dygn av fri parkering och gratis inträde. Sen åker man hem.

Fredrik Reinfeldt var i kväll först ut som huvudtalare i Almedalen. In på scenen klev en statsminister som kan blicka tillbaka på fyra år av moderatstyre som präglats av kraschlandningar, kriser och en comeback ingen trodde på.

Första halvan av mandatperioden gick inte bra för Reinfeldt. Ministrar och medarbetare avgick till höger och vänster efter fusk med skatterna, oansvariga krogrundor och bråk med chefen. Trots otaliga arbetsplatsbesök bland folket gick regeringen kräftgång. Ingen ville ha reformer som gjorde det svårare för alla som redan hade det svårt. I september 2008 hade enligt opinionsinstituten de fyra borgerliga partierna tillsammans stöd från ungefär 40 procent av svenskarna.

Sen kom krisen. In klev landsfader Reinfeldt och rikshushållare Anders Borg. Med en sparsamhets- och nedskärningsiver värdig 90-talets socialdemokrati, med hög röst om att ruinens brant är bakom knuten, blev Sverige “bäst i Europa på krishantering”. I opinionsmätningarna blev det jämnt skägg, budgetbalans gick hem hos TCO-medlemmarna. Att vi nu vet vad 90-talets politik haft för effekter rör inte Moderaterna i ryggen. Att signalera ansvar funkar, att faktiskt ta ansvar är oviktigt

Nu vill Fredrik Reinfeldt få det till att han står på “lågavlönade, vanliga” människors sida. Han har minsann träffat dem under “sina många resor i Sverige”. Rimligtvis bör han då ha stött på åtminstone ett par stycken som drabbats av arbetslöshet i krisens spår, men det har inte färgat den människofientliga politiken.

Reinfeldt talar i stället om “människor som inte arbetar”, som om det vore ett val. Han vill dessutom få oss att tro att de nästan nio procent som är arbetslösa är glada över att statsskulden minskar och tacksamma för att a-kassan förstörts. Att de kommer hitta jobb nu när de tvingas gå till socialen.

Moderaterna struntar i att det finns människor som behöver mer stöd än välfärdens så kallade kärna. Reinfeldt säger sig företräda “Sveriges enda arbetarparti.” Om han med det menar ett parti som bara bryr sig om politik som angår de som redan har ett jobb stämmer det bra.

Sydeuropa måste skärpa sig är svaret på alla frågor som migrationsminister Tobias Billström får om hur det kommer sig att ensamkommande barn sänds tillbaka till länder som Grekland, Italien och Malta. Senast hördes det återkommande svaret i ”Heta stolen” under Almedalsveckan. Det är ett konstant duckande inför det faktum att Sverige bär ett tungt ansvar när människor sänds tillbaka till EU-länder där flyktingmottagandet brister på alla plan.

I juni kablades nyheten ut om 14-åriga gravida Nimo från Somalia. Hon skulle utvisas från Sverige till Italien där hon tidigare tvingats att bo på gatan. Billströms kommentar till protesterna mot Migrationsverkets beslut var att det vore fel att sluta avvisa ensamkommande flyktingbarn för att det finns enskilda EU-länder som inte sköter sina åtaganden.

Tobias Billström klarar helt enkelt inte av att se förbi visionen om ett gemensamt fungerande asylsystem i EU. Om det nu skulle bli så att Sverige ensidigt valde att stoppa utvisningar till Malta, vad blev det då av tanken om det gemensamma europeiska asylsystemet? Ska den tanken då bara kastas ut med badvattnet? frågar sig Billström.

Problemet är att ett fungerande gemensamt asylsystem i EU bara är på tankestadiet. Förhållandena för asylsökande i Grekland och Malta är inte acceptabla. Innan EU har ett hållbart asylsystem på plats – om det ens någonsin kommer att bli så – måste en svensk regering ställa sig bakom undantag. Allt annat är ett svek mot alla de människor som kommer i kläm i EU:s regelverk.

Fredrik Reinfeldt har god chans att stjäla många andra högdjurs medieutrymme under Almedalsveckan med eftermiddagens presskonferens. “Det blir inga skattesänkningar 2011”, inledde Reinfeldt med. Det är ett uppseendeväckande besked från en moderat statsminister i en valrörelse som kommer bli allt tätare och hetare.

Reinfeldt menar att svenska väljare letar efter företrädare som visar “balans och måttfullhet”, inte politiker som vill investera. Det är ett kaxigt påstående när arbetslösheten är uppåt 9 procent och visar på en grov cynism hos statsministern. Enligt Reinfeldt vill väljarna inte se investeringar som bidrar till fler jobb, vi väljare ser hellre att Sverige ligger etta på EU:s statsskuldsavbetalningslista. Som om vi på allvar skulle tycka att det är viktigare.

Statsskulden förresten. Reinfeldt skryter om att den har minskat från 46 procent till 41 procent under mandatperioden. I praktiken handlar den om att den borgerliga regeringen betalat av lika mycket som man sålt ut bolag för. Inte lika imponerande. “De offentliga finanserna är kanske de bästa i EU”, säger Reinfeldt. Kan ha att göra med att han tog över de kanske starkaste finanserna i EU från den förra regeringen.

Reinfeldt vill att väljarna ska se honom som ansvarsfull och statsmannamässig. Han säger sig stå över särintressen. Man undrar stilla vad han då är intresserad av och om Moderaterna plötsligt inte är ett parti som driver frågor. Får se om han pratar om det i kväll.

Så blev den till slut utsedd – kommittén i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Kommittén har fått i uppdrag att fram till maj 2013 se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet. Den har mandat att överväga förändringar som kan leda till “mer hållbara sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar”.

Stefan Löfvén, förbundsordförande för IF Metall, är en av ledamöterna. Tillsammans med Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman, Sven Erik Österberg, debatterar Löfvén i dag frågan om a-kassan på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Inlägget är ett problematiskt svagt försvar av fackförbundens förfogande över a-kassan. Löfvén och Österberg anger tre argument för att a-kassan ska vara i facklig regi även i fortsättningen:

1. “En obligatorisk avgift, som regeringen föreslår, är en ny skatt för alla.”

Löfvén och Österberg skriver att regeringen medvetet vill öka klyftorna. Det stämmer att regeringen bedriver en hjärtlös a-kassepolitik som går ut på att de som löper störst risk att bli arbetslösa ska betala mest, men varför måste en obligatorisk a-kassa se ut så? Skatter är ju ofta inkomstrelaterade. Hur det skulle vara dåligt att alla, inte bara de som mest behöver den, var med och solidariskt finansierade arbetslöshetsförsäkringen är svårt att förstå. Är skatt fel nu plötsligt?

2. “Det har redan visat sig att försämringar i a-kassan leder till att löntagarna lämnar, inte bara kassorna, utan också de fackliga organisationerna.”

Att beskylla en dyrare a-kassa för den minskade organisationsgraden är en grov förenkling. Medlemstappet i fackförbunden började innan de nuvarande reglerna infördes 2007. Att dyrare fackavgift och a-kasseavgift fått fler att lämna är solklart, men fackets problem är större än så. Frågan är huruvida det ska vara a-kassans uppgift att hålla fackförbunden flytande? Fackförbunden borde kunna organisera en solidarisk rörelse av arbetstagare med fler argument, särskilt då medlemskap i a-kassan inte förutsätter medlemskap i facket.

3. “Det system vi har i dag med fristående a-kassor i nära samarbete med fackförbunden har varit välfungerande under en lång tid, även under mycket svåra omständigheter.”

Löfvén och Österberg hänvisar till att IF Metalls a-kassa under svår belastning 2009 lyckades erbjuda sina medlemmar bra service och bemötande. Grattis. Varför en obligatorisk försäkring skulle ge dålig service och bemötande är oklart.

Löfvén och Österberg har helt rätt i att det förslag på obligatorisk a-kassa som seglar runt i alliansen är riktigt uselt och helt orimligt. Men bara för att ett förslag (som för övrigt inte har brett stöd i regeringen) är dåligt betyder det inte att nuvarande system är bra. Löfvén och Österberg hävdar att man vill “bygga vidare på det vinnande koncept som nu fungerat i över 100 år”. Med så bristfällig argumentation bakom konceptet är det svårt att känna entusiasm.

I dag strejkar grekerna ännu en gång och även i Spanien bubblar det. I Bangladesh hölls generalstrejk i helgen i protest mot landets styre. I Kina har fabriksarbetare vid såväl bil-, gummi- som skofabriker under våren protesterat mot inhumana arbetsvillkor. Den kinesiska elektronikjätten Foxconn, med vansinniga 800 000 anställda, tvingades för några veckor sedan att höja lönerna efter en våg av självmord.

I spåren av finanskrisens och regeringarnas enorma åtstramningspaket sprider sig strejkerna som löpeldar över världen. När världens fackförbund höll kongress i Vancouver i förra veckan var det inte traditionellt fackliga frågor, som löner och arbetsvillkor, som dominerade. Det hetaste var den politiska kampen, att det i sparpaketen läggs för stora krav på befolkningen.

Allt fler, från Björn Elmbrant till Paul Krugman, börjar samtidigt ifrågasätta om det verkligen är så smart att spara sig ur krisen. På Atens gator är svaret självklart:
– De här åtgärderna kommer inte att hjälpa. De kommer bara att leda till djupare recession och fattigdom, säger Despina Spanou, styrelsemedlem i de offentliganställdas fackförening Adedy.

Stora skillnader i levnadsförhållanden råder mellan funktionshindrade och den övriga befolkningen. Trots att riksdagen redan för tio år sedan beslutade om att personer med funktionsnedsättning ska ha rätt till samma levnadsstandard. Dystra sanningar radas upp i Socialstyrelsens rapport ”Alltjämt ojämt”.

Särskilt utsatta är unga personer med psykisk ohälsa. Bland dem har betydligt färre gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Socialstyrelsen understryker likaså vikten av krafttag för att personer med funktionshinder i större utsträckning ska komma ut på arbetsmarknaden. Skrämmande blir läsningen när Socialstyrelsen konstaterar att många personer med utvecklingsstörning eller autism får omoderna läkemedel och att de får kombinationer av läkemedel som det avråds från.

Men det är inte första gången ljuset riktas mot den pågående diskrimineringen mot handikappade. I våras belyste Riksförbundet för barn och unga med utvecklingsstörning (FUB) den strukturella fattigdom som personer med funktionsnedsättning befinner sig i. Regeringen uppmanades då att sluta blunda för det faktum att denna grupps fattigdom är akut.

Förra året skulle regeringen vara klar med en utredning om hur rullstolsburna diskrimineras genom bristande tillgänglighet. Den har fortfarande inte lagts på bordet – trots upprepade påminnelser från handikappförbundet DHR.

Det är inte första gången uppmaningarna om att komma tillrätta med dessa problem möts med tystnad från alliansföreträdarna. Denna tystnad kan bara tolkas som att funktionshindrades levnadsstandard inte är en särskilt prioriterad fråga för regeringen.

Svenska Dagbladets förstasidesnyhet har idag rubriken ”Väljarna misstror rödgrön villaskatt”. Enligt en ny Sifo-undersökning tror en majoritet av Sveriges villaägare att de skulle drabbas av höjd fastighetsskatt om de rödgröna vinner valet i höst.

Sanningen – som SvD så förtjänstfullt påpekar – är att 1,5 % av småhusen (7,5 % i Stockholms län) i landet kommer att få höjd fastighetsskatt genom de rödgrönas förslag. I en analys bredvid nyhetsartikeln skriver SvD:s Göran Eriksson att den utbredda missuppfattningen är ett ”gigantiskt politiskt marknadsföringsfiasko”. Sant förstås – och kommunikationsstrategerna hos V, S och MP kan knappast vara stolta.

Men hela skulden ligger kanske inte hos oppositionen. Som tidigare har påpekats här på bloggen är morgontidningarna i Stockholm synnerligen förtjusta vinkeln ”de rödgröna = storstadsfientliga”.

Det är självklart på gränsen till banalt – men medier rapporterar inte bara om det politiska spelet, de bidrar också i hög grad till att sätta den politiska agendan.

EU2020-strategin är okänd för den stora massan och kommer så att förbli. Ett tioårsprogram för sysselsättning och tillväxt som inbegriper många fluffiga skrivningar. EU ska växa sig stort och större genom ökad konkurrenskraft, utbildning och miljöomställning – för att nämna några av de många punkterna. Om detta fattade EU:s ledare beslut i slutet av förra veckan.

Fluffigheten till trots – det finns anledning att hålla huvudet på skaft även i denna fråga. Inför toppmötet framförde fackförbunden LO, TCO och Saco i ett gemensamt brev till regeringen kritik mot att EU-kommissionen i den nya EU2020-strategin lagt sig i hur medlemsländernas lönebildning ska gå till. Men lönebildningen är för arbetsmarknadens parter att sköta, inte för EU-kommissionen att sätta upp spelreglerna för – oavsett hur allvarlig finanskrisen varit och ännu är.

Med vändande post svarade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att allt är i sin ordning och att medlemsländerna själva får bestämma hur lönebildningen ska gå till. Nu har Littorin antingen låtit bli att läsa rådsslutsatserna, eller möjligtvis inte orkat ta sig igenom hela texten. I slutsatserna framkommer att stats- och regeringscheferna ger EU-kommissionen sitt fulla stöd. Det framhålls också att en ”lagom” lönesättning i den offentliga sektorn ska vara ett verktyg för att säkra att lönesättningen blir återhållsam inom den privata sektorn – med andra ord en omfamning av Svenskt Näringslivs gamla lönepolitiska modell.

En facklig ledare på Irland sa i höstas till mig att det sociala Europa ligger på marken och blöder. Det låter överdrivet även i mina öron. Men det finns också anledning att dra öronen åt sig. När EU lägger sig lönebildningen är det dags att känna oro över hur kommande påbud kan leda till lönekonkurrens. Littorins svar till fackförbunden är i sig ett talande exempel på hur vår nuvarande regering blundar för undermineringen av sociala rättigheter.

Noterade idag att “gräsrotsföreningen” alliansens vänner fortfarande finns kvar. Föreningen som beskriver sig som “ett fristående nätverk för fortsatt Alliansregering” har nämligen idag en helsida på reklamplats i SvD med den lite märkliga rubriken “Nu stödjer vi Alliansen!”. Har man inte alltid gjort det, liksom?

Som bland annat Alliansfritt Sverige tidigare påpekat är föreningen dock knappast oberoende från politiska intressen. Däremot verkar de ha skrapat ihop en del pengar under tiden som gått sedan starten 2008. En helsida i SvD nyhetsdel kostar nästan 160 000 kronor. Om man smackar på med en helsidesannons dagarna innan midsommar – när semestern hägrar för de allra flesta – hur mycket kommer man då (och hur mycket pengar har man?) satsa när valet närmar sig?

To be continued.

Socialdemokraterna har hittills inte direkt rosat den politiska marknaden med storslagen storstadspolitik. I Stockholm kan Socialdemokraterna inte komma överens om varken vinstuttag ur skattefinansierade verksamheter eller skattepolitiken i sig. I landets andra två storstäder, Göteborg och Malmö, tittar man lite hopplöst efter en politik som inte riktigt verkar finnas på partikansliet i Stockholm, ännu.

När Dagens Arena pratat med personer i den rödgröna arbetsgruppen för storstadspolitiken säger man att diskussionerna kretsar kring spännande utmaningar som man kan plocka bra poäng på: Segregation och mottagarpolitik, jämlika uppväxtvillkor, miljöutmaningar, kollektivtrafik samt bostadspolitik. Kanske är det något av det som Socialdemokraterna hoppas på att presentera i Almedalen, där partiet tänker lansera sig som “det nya storstadspartiet”.

Vi vet vad du tänker, men nej, Socialdemokraternas nya tagline är inget skämt. Det är inte heller den nya Superman-logga som likt ett hjärta ligger som en animation på Socialdemokraternas hemsida. Såhär ser den ut i stillbildsversion:

Alltså, inget skämt. Känns som om det är dags för politiskt och grafiskt krismöte.

Statliga Vattenfall investerar 13 miljarder kronor i att bygga ut kolkraften i Tyskland och öppna ett dagbrott för brunkol. Att kolverken är en smutsig energikälla är välkänt för de flesta, kolkraft släpper ut mer koldioxid sett till alstrad energi än både olja och naturgas. Det hindrar inte Vattenfall från ytterligare investeringar i brunkolen.

Utsläppen kommer öka med 4,5 miljoner ton koldioxid per år när utbyggnaden vid kolkraftverket Boxberg står klar – ett kraftverk som redan i dag släpper ut 15,2 miljoner ton koldioxid per år. Vattenfall lyckas ännu en gång manifestera bilden av företaget som Europas värsta miljöbov.

”Det är inte brunkolet som är problemet utan koldioxiden” säger Vattenfalls Europachef Tuomo Hatakaa om satsningen. Men det är en sanning som haltar – drömmen om ”ren kol” är långt ifrån verklighet. Möjligheten att kunna lagra koldioxid, så kallad CCS-teknik, är ännu i utvecklingsstadiet och är inte möjligt att ta i bruk förrän om tidigast tio–femton år.

Till den långa utvecklingstiden för koldioxidavskiljning och lagring kommer en radda nya problem. Robert Bryce, forskare vid Manhattan Institute slår hål på myten om lagring som en effektiv miljölösning i en debattartikel i New York Times. Att fånga in koldioxiden är en energiintensiv process och innebär att effektiviteten minskar med 28 procent – kolkraft som energikälla framstår då inte som lika intressant. För att transportera bort koldioxiden krävs många mil av ledningar och därefter lagringsutrymmen. Det är enkelt att föreställa sig de protester som kommer att höras när beslut ska fattas om var dessa ledningar ska dras och var lagringen ska ske.

Trots detta slår alliansregeringen ett slag för CCS-tekniken i ett utspel om den klimatpolitik som de borgerliga tänker driva om de vinner valet i september. Borgerliga politiker kramar kortsiktiga och ohållbara lösningar. Här kan man undra om inte Vattenfalls satsning på smutsig energi och ännu större utsläpp också blir den sista spiken i kistan för alliansens “miljöparti” Centern, vars ledare Maud Olofosson i positionen som näringsminister har ett tungt ansvar för kolinvesteringarna. Hon får allt svårare att stå för någon som helst trovärdighet – förra veckans kärnkraftsomröstning var ännu ett talande exempel.

Med anledning av dagens omröstning i Stockholms landstingsfullmäktige om sprututbytesprogram publicerade den samlade nykterhetsrörelsen, med IOGT-NTO i spetsen, en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken “Sprutbyte räddar inte liv“. I artikeln påstås det att sprututbytesprogram inte har några positiva effekter för injicerande drogbrukares hälsa och att programmen inte leder till vidare vård. Påståendena är både sorgligt felaktiga och ovärdiga en annars mycket vettig politisk rörelse.

Att sprututbytesprogrammen i Sverige (ännu) inte är fullt utbyggda beror till stor del på att det varit försöksverksamheter, testprojekt och pilotprogram, som på grund av den våta filt av moralism som vilar över den svenska narkotikapolitiken inte fått fungera fullt ut. Att sprututbytesprogram inte är effektiva är ett påstående som saknar grund.

Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Statens folkhälsoinstitut och Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar, med stöd i gjorda utvärderingar och gedigen forskning, sprututbytesprogram som en metod för att förbättra hälsa för injicerande drogbrukare. Man kan fråga sig varför IOGT-NTO med flera, som stödjer nämnda institutioners analyser i frågan om alkohol och hälsa, plötsligt underkänner deras kompetens.

Det enda rimliga svaret är att IOGT-NTO sitter fast i en moral som sätter likhetstecken mellan hälsoinsatser anpassade till hur människor faktiskt beter sig och en uppmaning till små barn att börja skjuta heroin.

I nykterhetsrörelsens narkotikapolitik finns inget utrymme för pragmatism och ingen respekt för den grupp man säger sig vilja hjälpa. Det är en verklighetsflykt injicerande drogbrukare och personer som arbetar med deras hälsa skulle må bra av att slippa.

Regeringen försöker ge sken av att de hundratusentals människor som har lämnat a-kassan till följd av deras politik är sådana som kanske ändå inte var i stort behov av den, människor över 55 och ”förmögna”. Skönt då att TCO avtäcker bluffen och visar att den största gruppen som gick ur a-kassan var under 55 år och att de som regeringen räknar som ”förmögna” innefattar sådana som äger en bostad värd en miljon kronor. Som TCO:s pressmeddelande säger: ”Det är orimligt att behöva avyttra bostaden för att kunna leva på pengarna i händelse av arbetslöshet.”