Bloggen

SKB, Svensk Kärnbränslehantering, har reagerat över min ledare om dagens kärnkraftsomröstning i riksdagen och skickat en replik:

I en ledare i Dagens Arena framförs att Svensk Kärnbränslehantering skulle ha ”presenterat sin lösning” för slutförvaring men att vi ”fått bakläxa på grund av brister i säkerheten”.

Det är sant att säkerhetsmyndigheterna genom åren, liksom miljöorganisationer, berörda kommuner, universitet och högskolor, Kärnavfallsrådet och många andra, kommit med synpunkter och förbättringsförslag på det arbete som SKB utför. Detta har varit till stor gagn för utvecklingen av det svenska kärnavfallsprogrammet. SKB:s metod har dock ännu inte prövats formellt. Detta kommer att ske först när vi lämnar in våra ansökningar om att få bygga Kärnbränsleförvaret, vilket beräknas ske till årsskiftet. Först då kommer en formell prövning att ske enligt såväl kärntekniklagen som miljöbalken, varpå regeringen kommer att kunna fatta beslut.

Jimmy Larsson-Hagberg
Presschef Svensk Kärnbränslehantering AB

Mitt svar: SKB:s metod har inte prövats formellt ännu, det har jag inte skrivit heller. Men metoden har fått kritik av berörda myndigheter, forskare och miljöorganisationer om bristande säkerhet. Det har jag skrivit.

Den tidigare så ideologiskt drivna arbetsgivarorganisationen Teknikarbetsgivarna verkar i denna avtalsrörelse ha lämnat över stafettpinnen till Transportgruppen. Vd:n Peter Jeppsson uppmanar både till strejkbryteri på finlandsfärjor och för en hårdnackad kamp för arbetsgivarens rätt att säga upp piloter ena dagen, för att sedan hyra in dem via bemanningsföretag nästa dag. Det sistnämnda har som bekant resulterat i dagens flygstrejk. All heder till Unionen och Svensk pilotförening som tar kampen mot ideologen Jeppsson.

Andreas Carlgren, centerpartistik miljöminister, har under dagen, liksom andra företrädare för borgerligheten, gått hårt åt Miljöpartiet för att de inte tagit tillräckligt stort “avstånd” från Greenpeace-aktionen i går, då en grupp aktivister tog sig in på Forsmark. Greenpeace arbetar som bekant ofta utifrån principen om civil olydnad.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påminna om att Centerpartiets förre partiledare, Lennart Daléus, lämnade sitt uppdrag och riksdagen för att ta över VD-stolen på just Greenpeace Nordic. I och för sig tyckte Daléus redan då att miljöfrågorna försvunnit från Centerpartiet. Något han förstås fick helt rätt i.

Herman Lindqvist ”reder ut” ett antal frågor om Victoria och Daniel i dagens Metro (sidan 12). På frågan om kronprinsessan och hennes make får adoptera barn svarar han ”de kan inte adoptera, för det barnet skulle inte få arvsrätt”. På frågan om de kan välja ett ”modernt” namn på sitt barn säger Herman Lindqvist javisst, bara det inte är som en ”popstjärna”. Och vad händer om de skiljer sig om ett år? ”Det vore sorgligt.”

Inte så mycket ”reder ut” som tycker en massa märkliga saker om Victoria och Daniels liv, alltså. Det värsta är hans svar om adoption. Han säger inte huruvida de kan adoptera eller inte, utan att deras eventuellt adopterade barn inte skulle har något egenvärde i sig eftersom det inte ärver kung och fosterland. Sjukt, minst sagt!

Missa inte Devrim Mavis ledare om monarkin i morgon.

Trots att Sveriges utrikesminister troligtvis kommer att bli föremål för en förundersökning om brott mot mänskligheten i Sudan, så har det varit tyst från utrikesdepartementet och regeringen. Istället har utrikesministern själv uttalat sig på sin egen blogg. Där viftar han bort anklagelserna med hänvisningar till en sju år gammal rapport författad av en av hans kollegor i styrelsen för Lundin Oil.

Bloggen Alliansfritt Sverige ställer den högst relevanta frågan: ”Är det alltså så att Lundin Oil tillåts föra utrikesdepartementets talan?”

Hanteringen av frågan förstärker bara bilden av Sveriges utrikespolitik som en one-man-show. Alliansen har i princip outsourcat utrikespolitiken på Carl Bildt. Därmed har man även på ett oansvarigt sett möjliggjort för privata intressen av utöva påtryckning och inflytande över svensk utrikespolitik. Det är väldigt allvarligt.

Just nu syns två sorters journalister och åsiktsmaskiner i mediernas paneler – de som ägnar sig åt politik och de som ägnar sig åt sport. I dag släppte Statistiska centralbyrån (SCB) sin sista stora mätning av partisympatier före valet, i morgon drar världsmästerskapen i herrfotboll igång.

Alla har en åsikt, en analys och en vilja att smartast, snyggast och skarpast kunna förutse hur det går. Det finns Valtipset och det finns Stryktipset. (Flertalet spelbolag har dessutom under flera år erbjudit spel på politiska resultat.) Sanningen är förstås att vi inte vet – att det finns enormt stora osäkerheter om man försöker förutsäga vad alla röstberättigade svenskar skulle göra om den 10 juni i stället var den 19 september. Ännu svårare blir det för den som med ett statistiskt underlag präglat av stora hål försöker förutsäga framtiden.

Samma sak är det med VM i fotboll. Alla vet att det inte räcker att hålla koll på lottning, vilka som är skadade, vem som gjort den bästa försäsongen eller i vilken proffsliga de flesta spelarna jobbar till vardags. Det kommer alltid en målspottare från ingenstans, en playmaker som “förändrar fotbollen för all framtid”, ett praktfiasko.

Vi kan inte förutse faktor X. Men tror oss ändå kunna gissa till och med vilken det blir. Kärleken till politiken gör oss blinda för att det inte går att se in i framtiden. Vi vill nämligen så gärna att det ska vara val i dag. Att det ska hända nu.

Fotnot: Angående valet i september: Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och Miljöpartiets aktivister kommer vara extremt trötta framåt augusti, vilket kanske får en effekt. Angående VM i fotboll: Holland vinner genom att vara det enda lag som kommer ha en bra dag varje dag det är match. USA är dark horse och kan på Miracle-manér slå ut Tyskland i åttondelsfinal, och då kan allt hända.

De borgerliga dagstidningarna gillar verkligen vinkeln att den rödgröna oppositionens politik är ”storstadsfientlig”; i otakt med stockholmaren i gemene man. Alltid intressanta Marika Lindgren Åsbrink skriver idag på sin blogg om den farliga missuppfattningen att samtliga Stockholmare bor i stora villor, tjänar över 40 000 kronor i månaden och har städhjälp. Läs storstadsbloggen själva – men nedan en par enkla fakta att hålla i bakhuvudet:

– De rödgröna vill höja inkomstskatten för människor med en månadsinkomst som överstiger 40 000 kronor. Nu redovisar inte SCB hur många som hamnar exakt under 40 000-kronorsstrecket, men 12,3 % av invånarna i Stockholms län har en inkomst över 41 667 kronor i månaden. Ingen skattehöjning för de 85 % som tjänar minst, alltså…

– De rödgröna är storstadsfientliga och vill (förmodligen, åtminstone) också ta bort RUT-avdraget om de vinner valet i höst. I Stockholms län har det använts av 1,9 % (!) av befolkningen…

– Oppositionen vill också införa någon typ av ”skatt på förmögna”… Inget bra för stockholmarna? Nu har vi ju ingen statistik för hur många som betalar någon typ av förmögenhetsskatt eftersom den ju togs bort 2007, men året innan betalade 5,3 % av stockholmarna förmögenhetsskatt…

Talet om en ”Stockholmsfientlig politik” döljer det faktum att Sveriges största stad förstås rymmer människor med väldigt olika inkomstnivåer och livssituationer. Därför är det både märkligt och provocerande att den tydliga minoritet i Stockholm som tjänar riktigt bra gång på gång får representera ”storstadsbon”, som samtliga politiska partier behöver blidka för att vinna valet i höst.

Nyheten om Lundin Oils brott mot mänskligheten i Sudan toppar Ekots sändning. Den här gången kommer informationen från en rapport författad av European coalition on oil in Sudan, ECOS, en sammanslutning av fler än 50 europeiska frivilligorganisationer. Det står nu klart för var och en vilken roll oljebolagen haft i inbördeskrigets Sudan. Satellitbilder visar hur de oljerika områdena avfolkats. Metoderna beskrivs i rapporten:

“Urskillningslösa attacker mot civilbefolkningen, nedbränning av bostäder, plundring, förstörelse av livsförnödenheter, dödande av civila, våldtäkter på kvinnor, kidnappningar av barn, tortyr, och tvångsförflyttningar.”

Ekots rapporteringen är saklig och hårda frågor ställs till företrädare för oljebolaget (som i vanlig ordning förnekar all kännedom). Men en sak blir jag inte klok på: varför nämns inte Carl Bildt?

Inte ens i en bisats talar Ekot om att Sveriges utrikesminister var styrelsemedlem i Lundin Oil mellan åren 2000 och 2006. Han tillsattes samma år som Amnesty International kom ut med en väldigt kritisk rapport om oljeutvinningen i Sudan. Han måste varit medveten om vad som hände där nere. Det menar i alla fall författaren Kerstin Lundell i boken “Affärer i blod och olja – Lundin Petroleum i Afrika” (Ordfront 2010).

Finns det någon halare och mer teflonindränkt politiker än Carl Bildt? Är det hans kyliga byråkratiska överklassmanér som på något magiskt sätt gör honom höjd över varje misstanke? När ska den blodbesudlade oljan kleta fast på Carl Bildt?

Jag tror inte att Per Schlingmann är ett geni. Jag tror däremot att det är oerhört enkelt att lura en journalist. Det enda du behöver göra är att odla hästsvans, smälla upp en PowerPoint, prata nationalekonomisvenska och uttala de magiska orden: ”vi vill trygga den svenska modellen”.

Då kommer det att hamna i tidningen och du lämnas ifred att, tillsammans med din skalliga kompis, fortsätta arbetet med att underminera den svenska modellen för att slutligen se hela rasket rasa samman som ett korthus.

Moderaterna säger att de vill trygga den svenska modellen genom att behålla turordningsreglerna i LAS. Det är inte så konstigt eftersom arbetsgivare redan i dag får igenom tre av fyra undantag. Däremot, anmärkte man i en passus, vill man göra några ”mindre justeringar”. Dessa mindra justeringar är att förlänga provanställningar från 6 till 12 månader. Snacka om att skapa otrygghet.

Den aspekten var det dock ingen av de större tidningarna som vinklade på.

Formuleringen kan tyckas märklig. Men det handlar om den pressade situation som personal inom vården befinner sig i. Socialstyrelsen har i en rapport visat att antalet vårdplatser de senaste tio åren minskat med 7000. Patienters säkerhet sätts på spel liksom personalen blir allt mer pressad.

Överläkare Klas Sjöberg i Malmö har jämfört situationen för personalen i sjukvården med den ”kokta grodans princip”. Läggs en groda i varmt vatten så kommer den att hoppa upp ur vattnet eftersom den känner att det är varmt. Om vattnet i stället värms upp långsamt kommer grodan inte märka det förrän det är för sent.

Den kokta grodans princip gäller alltså likväl för vården. Personalen får vänja sig med allt mindre resurser, men i och med att det sker successivt har det inte varit tydligt hur pass illa det står till. Situationen i vården är nu ohållbar, men någon bättring finns inte sikte.

Göran Hägglund har i egenskap av socialminister ett ansvar för den rådande situationen. Han är svaret skyldig till den vårdpersonal som steg för steg får se sin egen arbetssituation försämras.

Enligt en opinionsundersökning från Demoskop är Moderaterna Sveriges största parti och alliansen långt före de rödgröna i opinionen. Givetvis har undersökningen skapat en hel del diskussion – att Moderaterna skulle bli större än Socialdemokraterna är i mångas ögon otänkbart och från ett socialdemokratiskt perspektiv katastrofalt.

I mätningen minskar Socialdemokraterna från 33,8 procent till 29,9 procent. Moderaterna ökar från 30,6 procent till 34,5 procent. Därför är det vikigt att påpeka att den statistiska felmarginalen i Demoskops mätningar för partier av den storlek som Socialdemokraterna och Moderaterna har är 4,2 procent, plus eller minus.

Undersökningen säger med andra ord ingenting med säkerhet. Det hindrar inte Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan från att i Expressen hänvisa till att de socialdemokratiska väljarna ligger på sofflocket. Underförstått menar Baylan att Socialdemokraterna “egentligen” har ett större stöd i opinionen.

Att på det sättet skylla på väljarnas beteende i stället för att skylla på det egna partiets beteende är inte bara dumt, det stänger dörren till självkritik av politiken och gör att allt handlar om hur man kommunicerar med väljarna, inte vad man kommunicerar. Berättelsen blir att bara det blir lite bättre kommunikation så vänder opinionen.

Man har bara de väljare man förtjänar, bara de röster som tror på ens politik. Det finns inga mandat att plocka hem på skuggröster man säger sig ha.

Jag har blivit uppmanad att i morgon sluta upp på Sergels Torg för att “hylla de återvändande”. De återvändande är i det här sammanhanget de svenska medborgare som greps i samband med bordningen av Ship to Gaza-konvojen. Vissa går så långt som att kalla dem hjältar.

Man kan tycka olika om konvojen i sig, men jag har svårt att förstå hur man så fort går från att diskutera händelsen och efterspelet till att kalla de svenska medborgare som deltagit i aktionen för hjältar – och ställa hyllandet av dem i fokus. Det känns som om jag är bjuden på någon slags fest.

Det känns inte som om det som hänt är något att fira. När jag i morse såg av bilden på några av aktivisterna (och Carl Bildt) i dagens Expressen kändes allt ännu konstigare. (Nu kan en bild alltid vinklas, med någon måtta får det väl vara.) Det får mig att undra vad allt det här handlar om.

Tidigt på morgonen den 25 maj dödsstörtade en 19-årig anställd från taket på en av tekniktillverkaren Foxconns fabriker i staden Shenzen i Kina. Det visade sig vara det tionde självmordet bland företagets anställda bara i år. Historien fick spridning och skapade rubriker i global media, mycket på grund av att Foxconn Technology Group, dotterföretag i Hon Hai Group, tillverkar produkter åt bland annat Apple, Dell, Hewlett-Packard och Sony-Ericsson.

Självmordsvågen skapade en våg av kritik mot låga löner och usla arbetsvillkor på fabrikerna i Kina. Och uppmärksamheten verkar har givit resultat. Häromdagen meddelade Foxconn att man planerar att höja lönerna med hela 30 procent för sina 800 000 anställda. Visserligen från en snittlön på endast 132 dollar i månaden, men ändå.

Även kinesiska bilarbetare har i veckan lyckats höja sina löner. Den här gången genom en regelrätt strejk, vilket är ytterst ovanligt i Kina där det saknas oberoende fackföreningar. En anledning till att strejken fick hållas kan vara att den drabbade den japanska biltillverkaren Hondas fabriker. Kina och Japans frostiga relationer går långt tillbaka.

NY Times spekulerar i att de båda händelserna kan vara en första indikation till ett förändrat förhållningssätt från storföretagen gentemot Kinas arbetarklass. Det kanske inte längre är lika lönsamt att endast exploatera och suga ut dem så mycket som möjligt. Medan den japanska ekonomin till exempel går på knäna tuffar Kina på i fortsatt rekordtakt. Kina har förvandlats från att bara tillhandahålla billig arbetskraft till att bli en allt viktigare marknad för slutprodukterna. Honda säljer allt fler bilar i Kina, även till de egna anställda. Då kan företaget bjussa på lite högre lön. Pengarna rullar ju tillbaka ändå.

I måndags inleddes en ny klimatförhandlingsrunda i Bonn. Nu ska förhandlingarna på allvar skjuta fart igen. Men knappast någon tror längre att ett bindande avtal kan bli klart under det här året.

Politiskt ledarskap saknas och luften har gått ur förhandlingarna. EU fokuserar på finanskrisen och Obama-administrationens stora strid om sjukförsäkringarna tycks ha satt stopp för nödvändiga beslut på miljöområdet.

Förvisso är det tjänstemän som sitter på Hotell Maritim i Bonn för att fortsätta diskussionerna om ett globalt klimatavtal. Men fortfarande, tystnaden är för stor och konflikten för djup. Det stora tryck som fanns inför klimattoppmötet i Köpenhamn finns inte längre kvar.

Förhandlingarnas stora problem är det bristande förtroendet mellan industri- och utvecklingsländerna. Redan när förhandlingarna inleddes i måndags stod det klart att bråket från Köpenhamn skulle fortsätta. Länder från Latinamerika blockerade den förhandlingstext som skulle läggas fram eftersom de anser att texten tar för stor hänsyn till rika länder.

EU fortsätter samtidigt att slarva bort möjligheterna att sätta press på klimatförhandlingarna. Trots att EU-kommissionen faktiskt räknat fram att det inte skulle bli särskilt mycket dyrare att minska utsläppen med 30 procent istället för 20 procent tyder allt på att det blir tvärstopp för en sådan höjning. EU-länder som Frankrike och Tyskland höjer rösten för att andra länder måste göra mer innan EU kan gå längre. På så sätt fastnar klimatförhandlingarna i sin egen rundgång, inget land vågar ta steget före.

I Bonn är det dags att visa att klimatförhandlingarna faktiskt kan gå framåt. Men risken är överhängande att resultatet från mötet blir magert, detta samtidigt som klimatförändringarna inte tar någon paus. En efterlysning borde utfärdas i Bonn: Sökes – politiskt ledarskap och en skärpning från världens ledare.

Samtliga partier i Stockholms landsting har enats om upphandlingen av Nya Karolinska sjukhuset. Den nya överenskommelsen innebär att lånebehovet minskar liksom lägre kostnader. Totalt sett betyder det en lägre kostnad på ungefär sju till nio miljarder kronor (enligt dagens penningvärde två till tre miljarder kronor).

Det är välkommet att byggandet av det nya sjukhuset nu kan inledas om bara ett par veckor – ett nytt sjukhus behövs. I bakgrunden finns egentligen en bred överenskommelse om att sjukhuset ska byggas. Men det bör upprepas att om upphandlingen gått igenom enligt det ursprungliga beslutet hade det inneburit en betydligt dyrare lösning för alla stockholmare. Sju miljarder är trots allt en hisnande siffra.

Fortfarande har det varit några turer för mycket kring Nya Karolinska, där landstinget bröt mot de egna upphandlingsreglerna och där den verkliga kostnaden sekretessbelades. Att Catharina Elmsäter-Svärd (M) tvingades backa ska vi alla dra en djup suck av lättnad över.