Bloggen

På fredag spelar svenska U21 landslaget EM-kvalmatch mot Israel på Ness-Ziona Stadium i Tel Aviv. Det senaste dygnets massaker på fredaktivister i Ship to Gaza kommer inte rubba planerna, enligt fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell. Lagrell känner ”olust” inför matchen, men delegerar ansvaret uppåt.
– Uefa och Fifa följer strikt FN:s olika beslut. När FN fattar beslut om sanktioner mot något land så följer fotbollen det direkt, säger han.

Matchen är ju redan planerad, då måste den ju spelas, det handlar ju bara om fotboll, inte politik, inte sant? Resonemanget känns så slitet, så gammalt, så trött och så cyniskt.

Sport är politik. Det var det i Berlin 1936, det var i Peking 2008, det är det i Sydafrika i sommar och det är ta mig tusan på fredag i Tel Aviv. Företrädare för världens största idrott måste börja ta sitt ansvar och sluta gömma sig bakom slitna klichéer. Och om inte ledarna gör så får spelarna göra det. Emir Bajrami, Martin Olsson och alla andra – stanna hemma!

Nu höjs röster för en intellektuell, mångsidig bojkott mot företrädare för staten Israel. Svenska fotbollsförbundet – anslut er nu och behåll er värdighet.

Gazakriget, Goldstonerapporten, gårdagens massaker och 43 år av ockupation, förnedring och mord – men U21-killarna ska ju bara rulla boll, joxa lite med trasan. Kom igen! Det är hög tid att sluta blunda. Världen ser er.

Socialminister Göran Hägglund (KD) fortsätter hävda att kömiljarden är en framgångssaga – trots att det där med hur mycket landstingen egentligen lyckats minska köerna tycks allt mer oklart. Efter att de friserade köerna upptäckts, där patienter – ofta ovetande – ställdes i en kö för självvald väntan, skärptes reglerna vid årsskiftet.

Men ända fram till april kunde landstingen fortsätta placera patienterna i de två köerna och Göran Hägglund säger att det kommer ta ytterligare månader innan landstingen halt fått ordning på statistiken. Uppemot vart fjärde landsting kommer inte att kunna redovisa kötiderna enligt de nya kriterierna.

Därmed möjliggörs fortsatt missvisande siffror och att Hägglund kan fortsätta hävda att kömiljarden leder åt rätt håll. Med riksdagsvalet som väntar i september har Hägglund allt att tjäna på att fortsätta kunna prångla ut hur landstingen kommer tillrätta med vårdköerna.

De landsting som faktiskt lyckats redovisa siffror har växande köer enligt uppgifter som Ekot kommit över. Kömiljarden förblir en flopp – men det kommer förstås Hägglund aldrig att medge.

Muf:s ordförande Niklas Wykman har under de senaste dagarna kommunicerat via sociala medier att Ship to Gaza är ett “äckligt utnyttjande av Gazaborna” och “storpolitik och krigsprovokation“. Det är givetvis Wykmans rätt, till och med plikt, att som ordförande för en viktig politisk organisation säga vad han tycker. Vi har till uppgift att bedöma vad han säger.

Innan den israeliska militären bordade Ship to Gaza kunde vi säga att Wykman inte verkar ha sinne för varken proportioner eller principer. Efter bordningen blir det lite mer på allvar. Wykman har (som enda ledamot i Moderaternas partistyrelse) uttalat sig igen. Nu skriver han “Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.” Till Aftonbladet.se säger Wykman att hans uttalande inte ska tolkas som om att han tycker det är bra att Ship to Gaza bordades.

Att Wykman inte stödjer att en konvoj med förnödenheter stoppas på internationellt vatten och ett ännu okänt antal människor dödas och skadas känns rimligt. Men ärligt talat Wykman, vem är det som är en nyttig idiot?

Under buller och bång sparkade biståndsminister Gunilla Carlsson Sida:s chef Anders Nordström. Detta bara två och ett halvt år efter att samma biståndsminister var “både glad och stolt över att ha kunnat rekrytera Anders Nordström”. Nordström ansågs då vara precis vad Sida behövde – ett fullblodsproffs i biståndsbranchen, tung och respekterad. Förändringarnas vindar blåste.

Nu får Nordström ensam stå ansvarig för att Carlsson anser att Sida fungerar dåligt. Helt fel har inte biståndsministern, Sida är en myndighet som inte fungerar så bra – kritiken finns väl sammanfattad i en promemoria från Utrikesdepartementet, publicerad den 19 maj 2010. Men det är knappast Anders Nordströms fel.

Problemet är att biståndsbranchen är oerhört byråkratisk, samtidigt som den befinner sig i en slags kvasi-diplomatisk zon, med allt vad det innebär av sociala koder och arbetsmetoder som är anpassade mer efter ett diplomatiskt protokoll än efter verkligheten. Samtidigt ställs stora krav på effektivitet, men också på att de länder som är mottagare av biståndet är drivande i processen. Och så inget fusk förstås.

Ekvationen blir omöjlig, och ställer enorma krav på Sida:s handläggare, som saknar både tid och i många fall adekvat kompetens att utföra myndighetens uppdrag. Systemfelen är djupt rotade och samtidigt en del av en kultur som är omöjlig att ändra över en natt genom att byta chef.

Gunilla Carlsson har utsett Anders Nordström till syndabock i ett politiskt spel som mer handlar om hennes egen vilja att synas i medier (något ingen biståndsminster rimligtvis kan hoppas mycket på). Det är tråkigt och dumt att Carlsson efter fyra år på jobbet inte inser att ingen ny generaldirektör i världen kommer kunna driva svenskt bistånd lika effektivt som ett företag.

Moderaten Daniel Snällman, kandidat i landstingsvalet i Stockholm i höst, verkar bli först att plocka fram nazikortet i valrörelsen. Snällman skriver följande på sin blogg, med anledning av att Vänsterpartiet vill höja skatterna för de som tjänar mest pengar:

“Samma teknik användes för övrigt även i Tyskland på 30-talet för att genom att skapa en vi/dem känsla kunna sluta folket samman mot en fiende. I det fallet gällde det judar som klassades som “överklass” enbart för att väcka en avund och kunna få folk att ty sig till en viss ledare som självklart lovade en total rättvisa.”

Lars Ohly är med andra ord nu inte bara kommunist, utan även nazistledare. Fräscht debattklimat.

Dagens Arena har sökt någon inom Moderaterna som kan kommentera Snällmans utspel. Det har visat sig att de flesta är på konferens på Ålands Hav, utanför mobiltäckning, men de har lovat att återkomma.

Uppdatering: Daniel Snällman har gjort en pudel på sin blogg och säger sig vara mycket ångerfull.

SvD skriver idag på nyhetsplats om de rödgrönas förslag till ny fastighetsskatt, under rubriken “Medelklassen får ny rödgrön husskatt”. Beräkningar från SCB som tagits fram på uppdrag av Villaägarnas riksförbund visar att 55 % av de svenskar som äger villor eller fritidshus med ett taxeringsvärde på över 4,5 miljoner tjänar mindre än 40 000 i månaden.

Därav rubriken.
Eller inte.

41 664 svenskar äger hus som beräknas vara värda mer än 4,5 miljon. Enkel matematik ger vid handen att den “drabbade medelklassen” utgörs av 22 915 personer! Jag undrar ju lite hur många människor som får sänkt fastighetskatt vid en eventuell rödgrön valvinst… SvD?

Det talas mycket om hur viktigt det är att vinna medelklassen. Det kan man tycka vad man vill om – men om riksdagsvalet kommer att handlar om att blidka en grupp motsvarande en fjärdedels procent av Sveriges befolkning kommer åtminstone jag att bli provocerad.

Natten till den 20 mars skrevs historia. Unionen och Sveriges ingenjörer sa ja till årets första avtal – utan IF Metall i sällskap. Att tjänstemännen gick först är ett trendbrott och kommer få mycket stor betydelse för framtidens lönebildning. Det hävdade flera experter under ett seminarium i går, skriver TCO-tidningen.

Trendbrottet är ett uttryck för att styrkeförhållandena förskjutits på arbetsmarknaden. Tjänstemännen har blivit fler samtidigt som arbetarna blivit färre. Ännu organiserar dock LO fler anställda inom till exempel industrin, men tjänstemännen står för merparten av lönesumman – 62 procent.

Tjänstemännens avtal löper ut fyra månader innan LO-förbundens. Så av allt att döma kommer tjänstemannaförbunden sätta märket även inför nästa avtalsrörelse. Och troligtvis har de erövrat täten för överskådlig framtid.

Kristdemokraternas partistyrelse har lagt fram en proposition till partiets kongress i juli med titeln “Från den stora staten till det starka samhället”. Propositionen ger en god inblick i kristdemokratisk idédebatt, som i mångt och mycket går ut på att allt är Socialdemokraternas fel.

I den dryga 30 sidor långa skriften får man veta att “Socialdemokraterna vill stänga in människor så att de endast har ett litet givet utrymme att röra sig inom, för annars finns risken att man väljer fel, enligt deras sätt att se det”. Vidare kan man läsa att de rödgröna vill driva en politik som syftar till att förvägra människor “de möjligheter och drömmar man har, eftersom politikerna anser att deras val kan bli fel”, vilket enligt Kristdemokraterna leder till att människor blir statens egendom.

Lite fånigt blir det. Vi bor inte i Nordkorea.

Den som letar efter lite mer faktiskt ideologiska utgångspunkter hittar tyvärr mest plattityder om att människor själva vet bäst och kan själv (ett politiskt perspektiv skribenten och bloggaren Elin Grelsson formulerat sig väl kring). Den som läser skriften informeras även om att Sverige vilar på en kristen värdegrund och att det är “konstigt” att elever i skolan får lära sig så lite om det genom religions- och filosofiundervisning.

“Från den stora staten till det starka samhället” innehåller ändå ett par politiska krav. Bland annat vill skriftens författare (i subsidiaritetsprincipens namn får man anta) göra vårdnadsbidraget statligt och införa obligatoriska “valfrihetsreformer” för kommun, landsting och regioner. Man anser även att grannsämjan runt om i landet skulle må bra av att hyresgäster själva skottade snö, i stället för att det ska ingå i hyran.

Allt är dock inte mörker och förvirring. Kristdemokraterna vill göra det enklare och snabbare att bli medborgare i Sverige, en åsikt värd att applådera.

I tisdags gjorde SvD stor nyhet av att de rödgröna i sin utrikespolitiska överenskommelse enats om att ”kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”. Forskningsledaren för Totalförvarets forskningsinstitut (FOI) uttalar sig och varnar för ”antiamerikanism” och ökade spänningar i världen. Borgerliga politiker, med Carl Bildt och Jan Björklund i spetsen, är kritiska.

Idag kommer så Henrik Brors analys i DN (inte på webben): ”S-ledningen har tappat kontrollen.”

Vänsterpartiet har tagit över de rödgrönas utrikespolitik, sossarna har svängt till vänster – och Mona Sahlin som statsminister KAN FÅ PROBLEM MED TROVÄRDIGHETEN när hon reser till Washington och Bryssel.

Ett par korta kommentarer:

1. Vad är det som är så provocerande med att världens absolut största militärmakt – som ensam står för mer än 40 % av världens militärutgifter – uppmanas att gå före i nedrustningsfrågorna?

2. De rödgröna skriver i överenskommelsen att man också skall arbeta för att Ryssland, Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea skall avveckla sina kärnvapen, och att man vill upprätthålla EU:s vapenembargo mot Kina. Bilden av en opposition som ensidigt fokuserar på USA:s militärmakt känns alltså lite… förenklad.

3. Vad är det med Henrik Brors? Hur kommer det sig att han får skriva på nyhetsplats, där hans analyser har rubriker som ”S-ledningen har tappat greppet”? Det är en klockren DN-ledare. Faktiskt.

4. Och, ja – det är alldeles självklart att ett omedelbart och ensidigt tillbakadragande av samtliga amerikanska trupper i världen skulle skapa internationell oro och spänningar. Konstigt vore väl annars.

Hade det varit mer riktigt – och mer i samklang med den faktiska utrikespolitik som en rödgrön regering förmodligen kommer att föra vid en eventuell valvinst i höst – att skriva något i stil med att ”USA bör leda nedrustningen i världen, och föregå med gott exempel genom att börja avveckla sina militära baser utanför landets gränser”?

Kanske. En höna av en fjäder är det likväl.

Som både Urban Ahlin (S) och Hans Linde (V) konstaterar har alliansens utrikespolitik under Carl Bildts ledning knappast prioriterat nedrustningsfrågorna. Där har de rödgröna en chans att göra skillnad på riktigt.

Först var han tyst i en hel månad. Sedan bröt han tystnaden i ett klipp från en paneldebatt som lades ut på Youtube. I klippet sitter en brunbränd och avspänt leende Svanberg. Han började med att säga att han, efter krisåren i Ericsson, hade trott att BP skulle bli en ”lugnare resa”.

Och plötsligt stelnade det avspända leendet till ett känslokallt flin.

Hur många, mot bakgrund av den största oljekatastrofen någonsin, känner med BP:s ordförande att ”han tvingats boka av sin eftermiddagstennis och hugga i på jobbet – räck upp en hand?”

Det frågar sig Andreas Cevrenka i Svd. Och han ställer också den retoriska frågan: har åren i Ericsson-toppen gjort något läskigt med Svanbergs ego?

Arbetsförmedlare ordnar mindre än ett jobb i månaden i snitt har Svenskt Näringsliv kommit fram till i en egen undersökning. Bemanningsföretagen är mycket effektivare. Arbetsförmedlingen bör således privatiseras, lyder slutsatsen.

Resonemanget lider av många brister. För det första: den borgerliga regeringen har kraftigt minskat resurserna och försämrat verktygen myndigheten har till sitt förfogande. Inte konstigt då att resultaten inte blir lysande.

För det andra: att jämföra Arbetsförmedlingen med bemanningsföretag är att blanda äpplen och päron. Det handlar om två olika samhällsgrupper. Dagens bemanningsföretag hjälper bara människor som är lönsamma, i första hand personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen hjälper de som kanske inte är så lönsamma, som av en eller annan anledning blivit långtidsarbetslösa och har en svag koppling till arbetsmarknaden.

För det tredje: Undersökningen kanske inte ens stämmer. Enligt Arbetsförmedlingen själva har Svenskt Näringsliv missuppfattat siffrorna. I själva verket ordnar arbetsförmedlare två jobb i månaden i snitt. Varje jobb kostar därmed samhället ungefär 30 000 kronor. Om det kostar 30 000 för att en långtidsarbetslös ska hitta tillbaka till arbetsmarknaden tycker jag faktiskt att det låter som en ganska billig investering.

Det finns säkert mycket att förbättra inom Arbetsförmedlingen. Men att låta Manpower ta över tror jag inte en sekund på.

I SVT:s Agenda 23 maj diskuterades problemen för regeringens minsta parti – få väljare vet vad Kristdemokraterna står för, och i frågor där partiet har starka åsikter, exempelvis hbt-frågor eller abortpolitik, tvingas man gång efter annan ge med sig. I Agenda hävdade partiledaren Göran Hägglund att en sådan verklighetsbild är felaktig, att Kristdemokraterna är ett tydligt parti, “på familjernas sida”.

Om man tror att opinionssiffror ger en fingervisning om vad väljarna föredrar och om Göran Hägglund har rätt i att Kristdemokraterna är tydliga, måste slutsatsen bli att verklighetens folk inte tycker att (KD)-politiken är något att ha. Tyvärr är det nog inte riktigt så bra. Mer troligt är att Kristdemokraterna på klassiskt småpartimanér inte syns så mycket mellan valen. Framåt augusti borde valrörelsen lösa det problemet.

Kristdemokraternas egentliga problem är att partiet blir allt mer meningslöst. Verklighetens folk är inte värdekonservativa och det lär inte bli det inom en nära framtid. Kristdemokraterna har länge försökt locka över de väljare som Centerpartiet övergett, men att de skulle vilja gå högerut var nog en liten missräkning.

Nya Dagens Arena är på plats sen i fredags, men vi jobbar fortfarande med att optimera sidan. Det är en del som fattas, en del ser inte ut som det ska och en del fungerar inte riktigt. Hör gärna av er om ni upptäcker saker som inte funkar som de ska!

Maria Larsson (KD) vill “tillämpa de positiva erfarenheter” som regeringen har av kömiljarden och utveckla ett likadant system för skolan, där skolor ska “lockas att bli bättre och belönas”. Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja såga denna fullständiga galenskap. För det första har kömiljarden knappast blivit någon “positiv erfarenhet”, som vår granskning från förra veckan visade. Den har gett landstingen incitament att fuska bort köerna kortsiktigt för att få pengar, i stället för att jobba bort köerna strukturellt. För det andra är det som att så kallade “lågpresterande” skolor gör sämre ifrån sig eftersom regeringen hittills inte har gett dem ett köttben att jaga. Det är en otroligt nedvärderande syn på lärare och vad de är satta att göra i skolor där många barn befinner sig i besvärliga livssituationer. För det tredje kommer en “skolmiljard” inte på något sätt att bidra till en långsiktig förbättring i dessa skolor, utan till lockelsen att få kortsiktiga pengar genom att krydda betygen. Otroligt idiotisk politik!

Regeringen vill att sfi-studerande som snabbt klarar av utbildningen ska kunna få en skattefri bonus. Ett försök som inleddes i höstas ska nu göras permanent.

Bonusen kommer knappast att nå dem som mest skulle behöva stödet. När bonustestet inleddes i höstas påpekade många remissinstanser att få av de studerande kommer klara kraven och att de som klarar dem med all sannolikhet skulle klara dem ändå.

I sin iver att införa prestationsbaserade instrument känns det som att regeringen missar en viktig poäng. Bonusen kommer i sig inte förbättra möjligheten att lära sig ett språk, vad som behövs är en förbättrad kvalitet på själva utbildningen.

Oppositionspartierna pekar på att svenskundervisning på elevens modersmål och praktik i slutskedet av studierna når längre. Fler lärare för att minska belastningen och grupper som utgår från elevernas kunskapsnivå vore också välbehövliga insatser.