Bloggen

Läser på Aftonbladets webb att socialdemokraternas Thomas Bodström ska vara med i Fångarna på fortet. Nej, det är inget skämt. Bodströmsamhället ska på export till Frankrike och jaga nycklar för att vinna pengar, i stället för att försöka hitta lösningar på politiska låsningar och problem i Sverige.

Bodströms sommarplaner är så pinsamma att det är svårt att komma på något att säga, mer än att det är det logiska steget för fåfängans kung, en man som sätter sig själv och sin karriär i första, andra och tredje rummet. Eller som Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos skriver: Thomas Bodström är inte politiker – han är ett bemanningsföretag.

Dagens Arena startade som en webbaserad ledarsida i november 2007. Utgångspunkten var att Sverige saknade radikala och progressiva röster i samhällsdebatten. Programförklaringen inleddes med: ”Framtiden är inte given. För att bygga en bättre framtid krävs gemensamma lösningar och långsiktiga perspektiv. Det råder i Sverige en akut brist på röster som kommenterar samhället utifrån den insikten.”

Det gäller i högsta grad även i dag, två och ett halvt år senare. I dag har Dagens Arena utvecklats från ledarsida till tidning. Vi står på tre ben – opinion, nyheter och fördjupning. Vi förmedlar dessa utifrån ett oberoende, radikalt och progressivt perspektiv.

Oberoende, eftersom vi inte är lojala med partier eller organisationer, utan med våra värderingar. Radikalt i meningen att de grundläggande värderingarna om jämlikhet, jämställdhet, social rättvisa, demokrati och frihet står i förgrunden. Progressivt i betydelsen att vi ser med nyfikenhet på vår tids problem. Vi blickar inte tillbaka, men betraktar inte heller framtiden som given, utan möjlig att påverka, styra och förändra.

Dagens Arena är tänkt att fungera som din redaktör i mediebruset. Vi skannar och väljer ut nyheter åt dig så att du sparar tid. Här hittar du det urval som förändrar. Vi gör de fördjupningar som ingen annan gör så att du alltid är först med det senaste. Här får du också opinionsmaterial i form av analyser från ett perspektiv som andra medier inte ger dig.

Dagens Arena är en ny tidning, men med samma röst.

Vi har med rådgivning av webbstrategen Tommie Nordholm på A Pretty Different Factory och med webbutvecklarna på We Up North utformat den nya sidan. Innehållet breddas och formen förändras. Dagens Arena blir den första tidningssajten i Sverige som släpps i WordPress 3.0. De sociala medierna är en viktig del av nya Dagens Arena. Gilla eller följ oss på Facebook och Twitter.

Surfa runt, lär känna den nya sidan. Och hör mer än gärna av dig om du har synpunkter.

Så var det det här med förbifarten igen. Den borgerliga regeringen har beslutat lägga 28 000 000 000 svindlande kronor på en fet motorväg, som varken kommer avlasta innerstaden eller ha särskilda bussfiler eller hjälpa Sverige (utan stjälpa) att nå miljömålen. Den behövs visst för att trafiken ska flyta. Men nu säger experter att den är igenkorkad redan om tio år. Beräknad hastighet: 20 km i timmen. Ops, vilket flyt.

Lars Calmfors är en av de främsta idémässiga grundarna av regeringens politik på arbetsmarknadens område: a-kassa, jobbskatteavdrag, återhållsamhet i arbetsmarknadsutbildningen (läs här, här och här bland annat). Den nuvarande regeringen lysssnade och utformade sin politik efter Calmfors.

Därefter tillsatte regeringen ett råd som syftar till att granska regeringens politik (inte bara finanspolitik). Ordförande blir Calmfors: han har föreslagit de reformer som genomförts och sedan ska han utvärdera samma reformer!

Utvärderingen resulterar i att regeringen i grunden har gjort rätt (nämen), men på marginalen hade man kunnat göra lite annorlunda (tempo, info, förberedelser). Lite fernissa för att försöka mildra bilden av att vara hjärnan bakom regeringens politik.

Och allt detta görs under en skepnad av att rådet (och Calmfors) är “oberoende” och “fristående” – de står för sanningen om hur man bäst “optimerar” politiken oberoende av värderingar. Regeringens politik blir därmed den rätta. De som tycker annorlunda har inte förstått verkligheten och hur den hänger ihop: med lite skolning kommer de också fram till samma sak.

Är det någon som tror att Calmfors kommer att rösta på den rödgröna oppositionen den 19 september?

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) till slut lagt fram förslag om att betyg ska ges från årskurs sex, med andra ord till tolvåringar, från och med höstterminen 2012. Björklund hävdade under sin presskonferens att tidiga betyg handlar om “rätt till tydlig information”, och att betygen gör det “lättare att sätta in stöd”.

Den nya betygsskalan går från A till F. Visst kan man diskutera huruvida ett “D” är mer informativt än “G plus”, men att ett “D” skulle vara “tydlig information” som gör uppföljning lättare är naivt i överkant. Betygens funktion är och förblir en (i många avseenden godtycklig) rankning av elever som söker till gymnasiet och högskolan.

Lärarförbundet påpekar i sin reaktion på förslaget att betyg i sig inte ökar elevernas kunskaper. Vidare är Lärarförbundet kritiska mot att ingen bred parlamentarisk överenskommelse kommit till stånd. Som bekant kommer den rödgröna oppositionen riva upp många av Björklunds reformer, om man vinner valet i höst. Skolan får ingen ro.

Betyg från årskurs sex i stället för årskurs åtta är långt ifrån det värsta Jan Björklund gett upphov till under sin politiska bana. Utbildningsminsterns karriär har byggts på en politisering av skolan, där expertisen får stå tillbaka till förmån för Björklunds ofta nyckfulla tyckande. De nya betygen är blott ännu ett tråkigt och dumt exempel på hur det blir när makten blir viktigare än förnuftet.

Fantastiskt roligt att jämföra SvD:s och DN:s ettor i dag! Medan SvD har ett granskande perspektiv på en WHO-studie om cancerrisker med mobilanvändande, så har DN ett basunerande perspektiv. Martin Jönsson, redaktionschef på SvD skriver träffande på sin blogg att granskning av vem som finansierar forskning är minst lika viktig som rapporteringen av forskningens resultat.

Ni har väl inte glömt att Dagens Arena ska expandera? Jo, det händer en hel del bakom kulisserna och vi har jobbat frenetiskt i ett par månader. Lansering av nya Dagens Arena blir i mitten av nästa vecka

Nya Dagens Arena kommer att vila på tre ben: opinion, nyheter, fördjupning. Ny tidning, samma röst. Du kan följa oss på Facebook och Twitter.

För inte så länge sedan, trots stormsvalor om en svensk arbetslöshet som hotar att bita sig fast på en hög nivå, den tickande bostadslånebomben i Stockholm och tecken på finansiell oro ute i Europa, förklarade finansminister Anders Borg att nu hade våren kommit. Han påstod sig räkna med ett reformutrymme i budgeten på 10, 20 eller 30 miljarder kronor att sprätta iväg i form av borgerliga vallöften i augusti.

Men nu då? Om tio länder i Europa ska skära ner sin stora budgetunderskott och alla andra stramar åt, vem ska efterfråga svenska varor? När kommer den återhämtning som Borg utgått från? Finansministern borde leva upp till sin självbild som ekonomiskt ansvarfull genom att ställa in sin planerade utdelning av valgodis.

BE

“Det finns inga papperslösa flyktingar. Flyktingar har papper (pass, id-handlingar) och får asyl i Sverige.” skriver i dag SvD:s kolumnist Merit Wager. Hon fortsätter att ondgöra sig över de rödgröna politikernas enligt henne oförblommerade stöd för att papperslösa ska ha rättigheter som möjlighet till vård och att barnen ska kunna gå i skola.

Det är förbluffande hur Merit Wager avhumaniserar papperslösa. Människor som drömmer om ett bättre liv kommer aldrig med förbud att kunna hållas borta från Sverige, men det är en insikt som verkar vara långt bort i de wagerska tankebanorna.

Ståndpunkten att det inte skulle finnas några flyktingar som står utan id-handlingar eller pass måste i sig vara en av de mer absurda åsikter som släppts fram på en dagstidnings ledarsida den senaste tiden. Men det i sig är inte det allvarligaste problemet med inlägget, utan själva den människosyn som Wager ger uttryck för.

Papperslösa återfinns längst ned på samhällsstegen. Arbetsvillkoren för papperslösa innebär många gånger att de måste ställa upp att arbeta för en mycket låg timlön, samtidigt som de helt är i händerna på arbetsgivarens nycker.

Vad som däremot tydliggörs med Wagers debattinlägg är den borgerliga bristen på solidaritet. En obehaglig tilltro finns till att långtgående lagstiftning och gränsövervakning ska hålla människor på avstånd. Runt om i Europa hörs dessa röster allt högre. Det må vara en otacksam uppgift för en europeisk vänster att ta strid mot dessa röster – men det finns minst sagt ett stort behov

Äntligen sätter LO ner foten och begär att Högsta domstolen omprövar Arbetsdomstolen dom i Lavalmålet. Hur kan ett fackförbund, som följer svensk lag, och även får grönt ljus av Arbetsdomstolen, senare dömas av att betala skadestånd av samma domstol?

Det är, som LO skriver, en Kafkaartad situation. Och det är inte en dag för tidigt att pröva det i högsta instans. Eller det är det visst det. Det borde faktiskt ha gjorts för länge sedan.

Frågan är å andra sidan vad ett utslag från Högsta domstolen kan få för konsekvenser. I bästa fall kan det slås fast att man inte kan bli dömd om man följt svensk lagstiftning – trots att den senare visar sig att lagstiftningen strider mot EU-rätten.

Det vore bra i sig. Men det förändrar inte de förödande konsekvenser Lavalmålet har fått för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Efter Laval har facket endast rätt att kräva minimivillkor i kollektivavtalet för utstationerade arbetare. Rätten att ta till stridsåtgärder har även begränsats. Den utstationerade arbetsgivaren behöver endast visa upp ett anställningsavtal som “bevis” för att villkoren på arbetsplatsen motsvarar minst minimivillkoren i ett centralt branschavtal.

Upplagt för fusk och exploatering?

Även på arbetsplatsen i Vaxholm år 2004 hävdade arbetsgivaren att de lettiska byggnadsarbetarna hade relativt schysta villkor. De tjänade minst 75 kronor i timmen sa chefen. Det var först när Byggnadsarbetaren, som enda tidning, åkte till Lettland och verkligen träffade de arbetarna som sanningen uppenbarade sig.

35 kronor i timmen brutto.

Lita aldrig på en arbetsgivare.

Sveriges Radio Värmland har efter wallraffande kunnat avslöja att NWT-koncernen, som bland annat äger och driver 12 lokaltidningar, har som policy att ge 50% rabatt på annonser till partier, om de är borgerliga. NWT-koncernens VD Mats Muregård har valt att inte kommentera.

Det är givetvis upp till varje tidningsägare att agera som man själv vill på en marknad. Men när en ägare som driver lokaltidningar, en mycket viktig källa till nyheter och offentligt samtal, på det här sättet väljer att gynna partier från en viss politisk inriktning känns det som det går väl långt.

Muregård sänker med sitt agerande den publicistiska lägstanivån ned i ett tidigare okänt mörker. Tråkigt.

Uppdatering: Det här var kanske inget nytt i sig, men det blir ju inte mindre tråkigt för det.

Ekot och P1 Morgon har granskat processen kring utförsäljningen av 25 förskolor i Stockholms stad, alla efter valet 2006. Granskningen visar att de 25 förskolorna tillsammans kostat inte mer än 3 miljoner kronor. Det vill säga typ gratis, med tanke på att flera av aktörerna som tagit över verksamheten kunnat plocka ut uppåt en miljon om året i vinst.

Cecilia Brinck, moderat gruppledare i utbildningsnämnden i Stockholm, tycker inte att vinsterna är en intressant fråga.

– Jag har ingen generell åsikt om goodwillvärdet på verksamheterna. Det är inte självklart hur man ska värdera en sådan här verksamhet, och värderingen i sig är inte en politisk fråga.

Mer behöver nog inte sägas för att förklara hur den borgerliga majoriteten i Stockholms stad tänker: Utförsäljning till varje pris.

I vilken utsträckning bör man kräva att vänstersinnade människor, politiker och organisationer lever som de lär? Frågan ställs nu åter på sin spets i samband med den skandalomsusade renoveringen av fackförbunden Byggnads och Kommunals huvudkontor på Hagagatan i Stockholm.

Bygget har tidigare blivit polisanmält för felaktig asbestsanering och Arbetsmiljöverket har varit där inte mindre än fem gånger. Ändå fortsätter problemen. I senaste numret av tidningen Byggnadsarbetaren träder de anställda fram och vittnar om usel arbetsmiljö, obefintlig samordning, spruckna tidsplaner och underentreprenörer utan kollektivavtal.

Hur kunde det gå så snett? Borde inte fackets arbetsplats vara ett föredöme?

Förklaring stavas som vanligt pengar.

Vid upphandlingen valde facket så kallad styckad entreprenad. Det innebar att arbetsplatsen styckades upp på minst 25 företag och ett okänt antal underentreprenörer.

Det är allmänt känt att denna form av entreprenad bäddar för dålig arbetsmiljö. Arbetsmiljöverket har flera gånger påpekat detta och det vet Byggnads om. De är själva snabba med att kritisera de byggherrar som använder sig av den.

Men styckad entreprenad är billigare. Och Byggnads ville inte slösa för mycket med medlemmarnas pengar.

Intresse stod mot intresse.

Kanske tänkte man att de pengar man sparade skulle gynna den goda saken i stort. En liten arbetsplats vägde lätt mot den breda kampen på hela arbetsmarknaden.

I vilket fall så tänkte man fel. Och resultatet blev dubbelmoral och en trovärdighet naggad i kanten.

I dag tror jag att de ångrar sig. Och det tack vare  den rakryggade rapporteringen från den förbundsägda tidningen Byggnadsarbetaren – ett föredöme för alla organisationstidningar.

I går presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) den smått chockerande uppgiften att man räknar med att gå 18,6 miljarder plus 2010. Vad hände med kommuner och landsting i ekonomisk ravin i finanskrisens spår? Vart tog mörkret vägen, och vad skulle man med 17 miljarder i statligt stöd till?

En av huvudslutsatserna SKL drar i sin rapport är att “Det är svårt att göra ekonomiska prognoser!” Chefsekonom Mats Kinnwall menar att arbetslösheten inte blivit så stor som man befarat, att tidigare gjorda placeringar gått från att vara förlustaffärer till vinster samt att man effektiviserat verksamheterna, utan att behöva skära ner så mycket personal.

En annan bild ger socialdemokraten Ilmar Reepalu, kommunalråd i Malmö och 2:e vice ordförande i moderatledda SKL. Enligt Reepalu får omkring 25 000 personer gå under 2009 och 2010. Samtidigt är det oerhört svårt att hitta användningsområden för regeringens extramiljarder, eftersom de är tillfälliga.

– Ingen har använt de här valårspengarna, det går inte när vi inte vet om samma pengar finns längre fram, säger Reepalu. Det är inte så att vi anställer på våren bara för att tvingas avskeda på hösten. Kommunerna jobbar inte på det sättet.

Pengar från regeringen som inte går att använda är dock inget nytt i regeringens krishantering. Dagens Arbete har publicerat en granskning av bilstödet, där det framgår att endast 4 av de totalt 28 miljarderna i stödpaketet till fordonsindustrin hittills använts. Inte för att fordonsindustrin plötsligt går bra, utan för att stödet är hopplöst dåligt konstruerat.

45 miljarder i krishanteringstöd som inte går att använda. Var det någon som sa regeringsduglighet?

En rejäl vinst blir det för Skanska som efter beslutet i Stockholms landstingsfullmäktige under gårdagen fick i uppdrag att bygga Nya Karolinska sjukhuset i Solna. Desto dyrare blir det däremot för stockholmarna som får stå för notan.

Finansieringen av NKS menade de borgerliga politikerna bäst skulle skötas genom samverkan mellan offentliga och privata intressen. Lösningen skulle i slutändan visa sig dyrare, men som Moderatpolitikern Catharina Elmsäter-Svärd beskriver det hela “Vi betalar mer för att lägga risken på någon annan.”.

Enligt den borgerliga majoriteten kommer bygget av själva sjukhuset att kosta 14,5 miljarder kronor. Oppositionen påpekar att slutsiffran snarare kommer att hamna på 22 miljarder kronor. Till det kommer utgifter för drift och skötsel av sjukhuset, totalkostnaden blir 52 miljarder kronor, och med oppositionsberäkningarna tjugo miljarder högre.

Men för att det inte ska komma ut hur mycket pengar det faktiskt är fråga om har räntekostanden på de borgerliga partiernas begäran sekretessbelagts. Därmed kan inte ens oppositionen berätta hur finansieringen ser ut.

Journalisten Anna Creutzer på E24 har dock räknat på siffrorna och kommit fram till en rad intressanta slutsatser. Som att de privata intressen som skjuter till 1,3 miljarder kronor kommer att få en ränta på 13,5 procent (!) och att lånet från diverse olika storbanker har ett påslag som är tre till fyra gånger högre än vad som är rimligt. Efter att ha räknat på budgeten ställer hon sig också frågan om politikerna redan från början räknat med att Skanska ska spräcka budgeten.

Till på köpet har det visat sig att den enda budgivaren var just Skanska – trots att landstingsfullmäktige villkorat upphandlingen med att det måste vara tillräcklig konkurrens.

Upphandlingen av nya Karolinska brister på många plan. Stockholmarna borde ställa sig själva frågan om de inte har rätt att få veta vart de egna skattepengarna går.