Bloggen

Med tanke på vad jag skrev i ledaren i dag, att tonläget hos de borgerliga ökar i takt med att de förlorar greppet om väljarna, är det närmast skrattretande att läsa vad alliansens partiledare säger i reportaget i SvD i dag. Lyssna bara:

Maud Olofsson: Vi satsar på jobb – de satsar på bidrag!
Jan Björklund: Tre miljoner människor går back!
Göran Hägglund: Det blir en boende-chock!

Och bäst och mest desperat av alla:
Fredrik Reinfeldt (som går sida vid sida med folket vars förtroende han bär): Alla som är rädda om vårt land, gör ert yttersta!

Just nu pratas det mycket fattigdom. De rödgröna oppositionspartierna har vind i seglen när det gäller att sätta agendan för vad som ska diskuteras, och tvekar inte att slå sig för bröstet för att deras lösningar är så smarta och ansvarsfulla. Lite väl hårt, kanske.

I samband med att budgetmotionen läktes publicerade de rödgröna på sin blogg ett inlägg med rubriken “Rödgrön satsning på ensamma mammor“. Ensamstående mödrar beskrivs där som “särskilt prioriterade”, vilket betyder en höjning av underhållsstödet med 100 kronor 2011 och 150 kronor 2012, satsningar för att underlätta för kommuner att erbjuda barnomsorg på obekväm tid, satsningar på heltidsjobb samt höjt bostadsbidrag.

När de rödgröna i går presenterade budgetmotionen i sin helhet menade man att för en ensamstående tvåbarnsmamma blir det ungefär 440 kronor per månad.

440 kronor. Det är i kronor vad man väljer att kalla en särskild prioritering för en grupp inom vilken 60% lever under den relativa fattigdomsgränsen.

Man hade kanske kunnat vänta sig lite mer inspiration. Att gå upp i heltid är inte något alla ensamföräldrar upplever som möjligt, av förklarliga skäl. Om oppositionen inte tänker till lite mer känns det fortfarande som om den smartaste vägen ur fattigdom för ensamföräldrar är att hänga på dejtingsajter.

I dag är pressfrihetsdagen. 168 journalister sitter fängslade på olika platser i världen liksom 120 cyberdissidenter.

Utrikesminister Carl Bildt skriver i en debattartikel om de journalister som sitter fängslade i Iran “många av dem för sin rapportering i samband med förra årets presidentval och oroligheterna därefter. Inget annat land bedöms ha fler journalister i fängelse.”. Bildt gör rätt i sin kritik mot den iranska regimen. Men den bistra sanningen är att han borde ha sett längre än så.

Reportrar utan gränser listar i dag 40 presidenter och andra maktspelare som utgör ett aktivt hot mot pressfriheten. Bland dessa nämns ryske premiärministern Vladimir Putin, Kinas president Hu Jintao och Zimbabwes president Robert Mugabe.

Bildt anser att informationsteknologin ska bidra till att stötta pressfriheten “genom den nya teknikens försorg har många modiga personer redan gett oss tillgång till information, bilder och reportage som vi aldrig hade kunnat ta del av för bara tio år sedan”. Det är tråkigt att han inte tar tydligare ställning än så. Knappast hjälper det den kinesiske cyberdissidenten och demokratikämpen Hu Jia som sedan 2008 sitter fängslad för vad som kallas omstörtande verksamhet. Inte heller hjälper det ryska demokratiorganisationen Memorial som de senaste åren fått se flera av sina medarbetare mördade.

Tystnaden och bristen på kraftfulla åtgärder riskerar att leda till att fler journalister fängslas och mördas. Bland de fängslade journalisterna återfinns Dawit Isaak, som i Eritrea suttit fängslad i 3144 dagar. Med tyst diplomati skulle han bli frigiven – men när nu åtta har gått kan vi konstatera att denna diplomati inte varit särskilt lyckad.

På Dagens Nyheters debattsida ifrågasätts i dag det bistånd på 1,14 miljarder kronor som EU ovillkorat bidrar med till Eritrea. Bakom debattartikeln står Reportrar utan Gränsers ordförande Jesper Bengtsson, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson och ett antal andra representanter för publicist- och människorättsorganisationer. De undrar: “Har EU i dagsläget alls en trovärdig politik när det gäller att stärka mänskliga rättigheter?” Här borde Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson för länge sedan vidtagit åtgärder.

Delstatens Arizonas beslut att anta en ny lag som gör det illegalt att befinna sig i staten utan uppehållstillstånd har kantats av protester ända sedan ett förslaget först dök upp i kongressen. Både av förespråkare och av kritiker beskrivs den som “den hårdaste invandringslagen i landet“.

Även om siffrorna av naturliga skäl är ganska osäkra, landar de flesta på att det finns någonstans mellan tolv och tretton miljoner papperslösa människor i landet. Den stora majoriteten kommer från Mexico. Skillnaderna i livschanser är motorn bakom invandringen.

Under arbetarrörelsens klassiska dag i helgen demonstrerade så 60 000 människor i Los Angeles, inte i första hand för traditionella industriarbetares rättigheter, utan för att protestera mot Arizonas invandringslagar. Kopplingen är på intet sätt förvånande – men se det ändå som ett tidens tecken.

Ersättningsnivån i den svenska a-kassan är bland de sämsta i OECD. Endast Korea, Polen och Turkiet har lägre ersättningsnivåer vid arbetslöshet, visar en jämförelse som TCO gjort.

Men så har det inte alltid varit. År 2002 låg Sverige på 5:e plats. Därefter har vi rasat till nuvarande 21:a plats. Anledningen är att taket i a-kassan förblivit oförändrat, trots löneökningar och inflation.

Idag får endast en av tio får ut 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet, visar en rapport från Arbetslöshetskassornas samorganisation, SO. Majoriteten får istället ut högst 50 procent.

Och ännu värre blir det om regeringen får fortsätta ännu en mandatperiod. Vårpropositionen innehöll inte ett ord om höjda nivåer.

Blir det däremot regeringsskifte så lovar de rödgröna att höja taket från dagens 680 kronor om dagen till 930 kronor om dagen.

Det finns en anledning till att vi i Sverige inte bränner bildäck och bygger barrikader så fort en fabrik läggs ner. Vi har haft ett trygghetssystem att falla tillbaka på, och därför inte lika desperat kämpat för varje enskilt jobb. Det har också fört med sig att olönsamma fabriker och näringsgrenar gått under och nya och mer lönsamma kommit i dess ställe. Kort sagt: strukturomvandling.

Frågan om a-kassan och socialförsäkringarna kan lätt bli ett bollande med siffror när det i själva verket handlar om en kamp mellan ideologier.

Den socialdemokratiska framgångsrika modellen är under attack. Fyra år till med Reinfeldt och bildäcken kommer att brinna även i Sverige.

I veckan meddelade Justitieombudsmannen att drogtesterna som införts på Brinellgymnasiet i Nässjö inte strider mot bestämmelsen i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF), om skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Fritt fram för “frivilliga drogtester” med andra ord.

Regeringen skickade snabbt fram Inger Davidson, kristdemokratisk vice ordförande i justitieutskottet, som lovade att samma drogtester ska införas på alla skolor i landet om de vinner valet i höst. Till Ekot levererade Davidson den skarpa analysen

“Jag tror att det kan vara bra att ha någonting att skylla på när man bjuds på droger. ‘Det här kan jag tyvärr inte ta för vi har slumpvisa drogtester i mitt plugg’. Det är ett jättebra sätt att komma åt det här.”

Det märks att Davidsson, 65, har bra koll på hur unga människor tänker. Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca har en lite mer nykter syn på narkotikapolitik.

“Jag vill se en misstanke innan drogtest, och vill att socialtjänsten ska administrera det. Men frågan är mycket större, Det här ligger i linje med mer kameraövervakning i skolor, samtidigt som antalet barn per fritidsgrupp ökat från 18 till 20 barn per personal sedan förra valet.”

Socialdemokraterna å sin sida tycker att regeringens förslag i stort sett är bra och bör genomföras. Att den människosyn och strategi för preventivt arbete som “frivilliga drogtester” ger uttryck för relativt okomplicerat fått fäste hos Socialdemokraterna är allvarligt.

Den okritiska interna analysen av Bodströmsamhällets effekter är inte förenligt med ambitionerna att låta Sverige vara ett möjligheternas land.

Regeringen har utsett en kommitté som ska se över socialförsäkringssystemet. Det kan ju behövas efter att systemet åderlåtits för att finansiera skattesänkningar för höginkomsttagare.

Men det är föga förvånande inte kommitténs uppgift.

I stället ska den se över möjligheterna med en obligatorisk a-kassa och en sjukförsäkring byggd på samma modell som pensionssystemet, skriver Riksdag och departement.

Det låter skrämmande.

Och vad värre är har moderaten och socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson, blivit utsedd att leda kommittén. Ulf Kristersson har under åren profilerat sig under rubriker som “tuffare tag mot bidragsfuskare” och “skärpta krav för invandrare“.

Huga!

SKTF stod på onsdagen värd för ett seminarium om jämställda löner med rubriken “Hur svårt kan det vara?” Rätt svårt och komplicerat, skulle det visa sig.

Kvinnors medelinkomst (om alla deltider räknas upp till heltid) är omkring 84% av mäns medelinkomst. Dock brukar man framföra att löner måste analyseras utifrån sektorer och att olika yrken har olika lön En sådan viktad analys lämnar en oförklarad löneskillnad på omkring 6%. Minst är skillnaden i kommunal sektor, störst bland privata tjänstemän.

Men statistik är ett trubbigt instrument för att förklara hur det faktiskt ser ut. Exempelvis är det ju knappast så att alla kvinnor som vill arbetar heltid, vilket ger en större faktiskt skillnad i inkomst. Och när kvinnor om 20 år utgör en större andel av läkarna ger den en putsning av statistiken, trots att undersköterskorna sannolikt kommer tjäna ungefär lika dåligt.

Bristerna till trots kan man ändå utläsa i statistiken att män och kvinnor värderas olika när de går till jobbet, och att det förekommer på hela arbetsmarknaden. Den lägre värderingen av kvinnors arbete existerar både på ett strukturellt plan och genom direkt diskriminering. Kvinnor hamnar i omvårdande låglönesektorer, samtidigt som kvinnor missgynnas i befattningsfördelningen.

Panelen hos SKTF var överens om att ovan nämnda lönediskriminering är en konsekvens av ett patriarkat, och att varken den enskilde arbetstagaren eller arbetsmarknadens parter ensamma kan lösa problemet. Och någonstans där landade man, som så ofta, i att det är väldigt komplext alltihop. Det finns ingen enkel lösning, vilket inte hindrade panel att bolla idéer.

Feministiskt initiativs Gudrun Schyman föreslog att en jämställdhetsfond instiftas, för att dela ut pengar till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden ska enligt Schyman finansieras av ett påslag på arbetsgivaravgifterna med 0,5%, vilket Schyman menade genererar 8 miljarder om året. Schyman förslog även att medlingsinstitutet ska få nya direktiv, med syfte att öka kvinnors löner.

Socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor Claes Borgström kallade Schymans förslag för naivt, och ville hellre se ökade statsbidrag till kommunerna, finansierat av skatter. Några nivåer på stöd eller skattehöjningar nämnde Borgström inte. Moderaternas Hillevi Engström, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, föreslog sänkte skatter.

Med andra ord verkar det som om det behöver tänkas åtminstone ett varv till. Svårt var ordet.

“Vänsterkartellens skattechock” är Maud Olofssons beskrivning av de rödgrönas miljöskatteförslag. Plumpa uttryck tycks vara vad Centerledaren behöver ta till eftersom det är synnerligen oklart vad hon vill uttrycka med den egna politiken.

Trots att Alliansregeringen i samband med förra riksdagsvalet kom på att det var dags att börja prata om klimathotet och att vi sedan dess hört statsminister Fredrik Reinfeldt och miljöminister Andreas Carlgren tala om att Sverige ska vara ledande i kampen mot klimatförändringarna verkar det lite sisådär med insikten om att en omställning behövs – även i Sverige.

Olofsson passar i dag på att säga att Centerns politik blivit sönderhackad från kritiker som menar att Centern inte är ett grönt parti och att de rödgröna har någon slags dold agenda – allt framfört vid en presskonferens i Stockholm på onsdagsförmiddagen. Känslan blir att Olofsson håller presskonferens mer för att hon måste säga något negativt om miljöskatteförslaget, typ vad som helst, än för att hon har något väsentligt att uttrycka.

Sakpolitiken riskerar att gå förlorad med slagord som vänsterkartellen, Tobleronepolitik och dyngstack, något Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap belyste i ett inlägg på sin blogg. Han beskriver det väl: “Farväl sakpolitiska diskussioner om hur viktiga samhällsproblem skall lösas under den kommande mandatperioden”.

Med helsidesannonser på sidan 3 i både Svd och DN uppmanar i dag signaturen Mats Roslin i ett öppet brev till “svenska folket” att stoppa vad han kallar “skattesänkarfesten”.

Det låter ju lovärt tills man börjar läsa. I den efterföljande texten utvecklar Roslin ett märkligt och osammanhängande resonemang som snubblar över både statssocialism, unken folkhemsnostalgi, nationalism och moralkonservatism.

Mats Roslin är en fiktiv sprattelgubbe. De som håller i trådarna är bland annat Skattebetalarnas Förening, en intresseförening som lobbar för sänkta skatter. Syftet med kampanjen är att teckna en nidbild av alla som är kritiska till den borgerliga regeringens skattepolitik. Tajmingen är också väl vald med tanke på de rödgrönas utspel om höjd skatt på bland annat bensin och förmögenhet.

För Skattebetalarnas Förening är världsbilden enkel: skatter, fördelningspolitik, offentlig sektor är dåligt och står i vägen för de fria marknadskrafterna. Kort sagt: frihet är ohämmad kapitalism.

Alla som har några invändningar – att till exempel klimatet spårar ur, att inkomstklyftorna ökar dramatiskt, att utsugningen av tredje världen fortgår – är konservativa, inskränkta, kort sagt: Mats Roslin.

Förhoppningen kan bara vara att budskapet slår tillbaka på mottagaren. Vem går längre på det där? I spåren av klimatkrisen och finanskrisen borde denna seglivade liberala myt en gång för alla framstå för just vad den är – en myt, en hägring, en fantasi.

I går hade Expressen en hel förstasida, där man på grundval av en opinionsmätning dömer ut Mona Sahlin. Jag har skrivit om fenomenet förut, att bräckliga eller fejkade opinionssiffror används för att styra vår bild av politikens faktiska innehåll.

Idag har samma tidning hela löpsedeln på att statsminister Fredrik Reinfeldt anser att Sahlin träffat “fusköverenskommelser” med de andra partierna. Så har han sagt förut, men jag köper ändå tidningen, läser sidan 8–9, men där finns inte ett ord om vad detta fusk skulle består i. Facit ges på måndag när skuggbudgeten presenteras. Så i skrivande stund är det bara Reinfeldt som slänger skit på Sahlin. Hur intressant är det?

Om nyhetsförmedling måste bygga på någon slags relevans, varför hela Expressens löpsedel?

BE

Nu är alla fyra nya redaktörer för Dagens Arena på plats! Dessa är, som jag tidigare har skrivit, Victor Bernhardtz, Mikael Färnbo, Yonna Waltersson och Magnus Åsblad. De signaturer ni ser dyka upp här på bloggen tillhör alltså detta fantastiska gäng. Vi kämpar vidare med utbyggnaden av Dagens Arena och kommer lansera en helt ny tidning inom kort.

Höghastighetståg är det senaste förslaget från de rödgröna. Sverige ligger efter andra EU-länder när det kommer till höghastighetståg och underhållet av järnvägsnätet är eftersatt. Enligt förslaget från MP, S och V ska höghastighetsjärnväg byggas mellan Stockholm och Linköping, samt mellan Göteborg och Borås, liksom flera andra satsningar på järnvägsnätet.

Investeringar i höghastighetsnät har utkristalliserat sig till en riktig höger-västerfråga och inte oväntat var statsminister Fredrik Reinfeldt snabbt ute och kritiserade planerna som han menar blir alldeles för kostsamma. Men frågan är snarare hur hållbart det är att inte satsa på en utbyggd järnväg.

När Jim Arkedis, säkerhetspolitisk expert på den amerikanska tankesmedjan PPI (Progressiv Policy Institute), i dag befann sig i Stockholm för diskussioner om den amerikanska energi- och säkerhetspolitiken menade han att de europeiska höghastighetstågen är ett föredöme som USA är på väg att följa – närmast i tiden är planerna på att bygga en höghastighetsbana mellan Tampa och Orlando i Florida. Med både europeiska länder och USA som satsar på höghastighetståg ter sig allianspartiernas hårdnackade motstånd som allt mer märkligt.

Ur klimatsynpunkt behövs alternativ till flyg och lastbilstransporter. Också den senaste veckans flygstopp till följd av isländska askmolnet visar på behovet av ett alternativ till flyget, med en järnväg som fungerar smidigt. Möjlighet att kunna pendla längre sträckor utan att det tar upp timmar av dagen är en annan fördel.

Men det är viktigt att biljettpriset för framtida resor med höghastighetståg inte blir för dyrt. I dagsläget kan det många gånger vara billigare att ta bilen om du är en familj som ska ut på resa i Sverige. Likaså är flyget ofta det mest prisvärda för den som behöver ta sig mellan låt säga Stockholm och Malmö. Det är den fortsatta utmaningen.

Sverigedemokraterna duger inte längre för Kenneth Sandberg, en av partiets profiler i Kävlinge. Sandberg, som tidigare suttit i partistyrelsen, är enligt SvD kritisk mot vad han upplever som en styrning mot mitten. Det bör påpekas att “mitten” i Sanbergs värld innebär att man inte ställer upp på i princip totalt stopp för migration till Sverige, inklusive personer som söker asyl.

Sandberg anger även interna stridigheter och toppstyrning som skäl till sitt avhopp. I och med det sällar han sig till en lång rad sverigedemokrater som mer eller mindre öppet kritiserar den interna partikulturen. (Exempel på en gnisslande intern stämning under de senare åren finns att läsa om i bland annat Fokus, Sundsvalls Tidning, Expo, SVT och Nerikes Allehanda.)

Med tanke på hur det gick för Ny Demokrati ska man kanske inte vara särskilt förvånad att det skär sig i (SD). Vi pratar trots allt om medlemmarna i ett parti inom vilket en överväldigande majoritet ser som sin enda uppgift att kämpa för att maximal enfald ska råda i Sverige. Det brukar inte hålla i längden.

I en artikel på DN Debatt i lördags attackerade statsrådet Åsa Torstensson (C) och finansborgarrådet Sten Nordin (M) de rödgrönas förslag om folkomröstning om Förbifart Stockholm: “Istället för att ta ansvar för Sveriges behov sätter de partitaktiska hänsyn i första rummet…”, skrev Torstensson och Nordin. Deras beskrivning av de rödgröna gäller i hög grad för de själva. Varför annars de senaste dagarnas påhopp på Miljöpartiet för att vilja ödelägga landsbygden och lägga ner lastbilsindustrin, påståenden som de borgerliga själva inte ett ögonblick kan tro på.

Ansvar för Sveriges behov? Det finns växande folklig skepsis mot en ohämmad bilism, som bilkramarna i Moderaterna och Centern inte har några långsiktiga lösningar på, och som därmed hotar regeringsinnehavet både i Rosenbad och i Stadshuset. Inte undra på att det blir så desperata rallarsvingar.