Rödgröna förslaget om kilometerskatt är integritetskränkande morrar i dag Folkpartiets Carl B Hamilton.
Man kan fundera på om Hamilton är omedveten om att lastbilar redan idag måste vara utrustade med färdskrivare som registrerar körningar och på så sätt ska se till så att kör- och vilotider upprätthålls. Eller anser han att även detta system är integritetskränkande?
Socialdemokraten Marie Granlund anmälde i tisdags utbildningsminister Tobias Krantz till konstitutionsutskottet (KU) “för hur han hanterat beredningen av propositionen om kvalitetsutvärdering av högskolor“, som presenterades för riksdagen i slutet av mars 2010.
Granlund menar att Krantz kastat ett förslag till kvalitetsutvärdering som Högskoleverket tidigare arbetat fram (på regeringens uppdrag), till förmån för en konsultprodukt som riskerar Högskoleverkets oberoende. Anmälan till KU gäller dock inte innehållet utan formen.”Det är solklart att propositionen inte är framtagen på rätt sätt”, säger Granlund, samtidigt som hon beklagar att beredningen av hennes anmälan inte lär ske förrän efter valet.
Föga förvånande tycker Krantz att beredningen uppfyller formella och reella krav, att en fyraårig process nu nått sitt slut. “Till syvende och sist är det ändå regeringen som ska lägga fram en proposition,” säger Krantz.
Högskoleverkets chef Anders Flodström, som under processens gång haft en hel del synpunkter på både process och innehåll, säger att “Propositionen är tillräcklig för att vi ska kunna ta fram ett system för utvärdering”. Granlunds KU-anmälan har han ingen åsikt om.
Frågan är om Granlunds KU-anmälan inte bör ses som ännu ett exempel på politiseringen av KU. Regeringen presenterar ett förslag som oppositionen inte gillar, ett beteende som karaktäriserar både den nuvarande och tidigare oppositionen.
Om Krantz brutit mot regeringsformen eller inte är en bedömningsfråga. Den som väntar på ett beslut från KU, väntar aldrig för länge.
Thomas Bodström, socialdemokrat och ordförande i justitieutskottet, skriver i dag på sin blogg att “En av de saker som jag anser är bedrövligt är det utbredda tiggeriet. När man går på stan får man ibland nästan bokstavligen kliva över människor som sitter med sina pappamuggar framför sig.”
Bodström vill säkert förebygga hemlöshet och att människor tvingas tigga för sin överlevnad, men den människosyn han representerar är beklämmande. Man kan till och med fråga sig om det är möjligt att lägga vettiga förslag när man så flagrant beskriver personer utan bostad och inkomst som en annan sorts varelser.
Med en rödgrön vinst i riksdagsvalet kommer kilometerskatten att återinföras för tunga fordon. Fördelen med en kilometerskatt är både minskade koldioxidutsläpp och att slitningen på vägarna minskar.
Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster var snabbt ute och skällde på förslaget. Men ett faktum är att flera europeiska länder redan använder sig av kilometerskatt och för att komma åt koldioxidutsläppen behövs effektiva politiska styrmedel.
Brittiska the Guardian skrev igår om en ny bok av akademikern Danny Dorling, som specialiserat sig på inkomstskillnader. I boken slår Dorling fast att London idag är “värdens mest ojämlika stad”, också jämfört med andra liknande städer som New York, Sydney och Stockholm:
De rikaste tio procenten i London har smått ofattbara 273 gånger så stor förmögenhet som den fattigaste tiondelen.
Denna inkomstskillnad innebär att en relativt stor grupp extrema höginkomsttagare i Storbritannien inte längre identifierar sig med samhället i stort – de kan inte tänka sig att skicka sina barn till samma skola som andra, de har löner som ligger skyhögt över vad som är normalt, de är inte beroende av samma hälso- och sjukvårdssystem som majoriteten av medborgarna, och så vidare. Dorling kallar det “social exclusion by choice”. Frivillig segregering, alltså.
Det kan vara värt att hålla i bakhuvudet när “segregation” kommer upp nästa gång i valrörelsen. Av någon anledning är det ju alltid invandrarna som skall integreras.
I debatten om förslaget om folkomröstning om Förbifart Stockholm hörs mest gnällspikar och formalister.
Det är inte sant som någon professor sagt att det är strider mot grundlagen att riksdagen ska kunna besluta om en folkomröstning i Stockholm.
De kommunalråd som älskar motorvägar och ylar om övergrepp på den kommunala självstyrelsen, kan ju i så fall börja med att tacka nej till det riksdagsbeslut om de 28 miljarder som krävs, och skaffa en finansiering av Förbifart Stockholm på egen hand.
Överorden om folkomröstningsförslaget döljer ett stort framsteg – att de rödgröna enats om att det behövs en Region Stockholm, något som moderaterna hittills benhårt sagt nej till.
Formalisterna inlägg döljer att det också finns en betydelsefull sakfråga: att Stockholm måste bli grönare. Läs chefredaktören för Kommunalarbetarens kloka inlägg!
BE
Vilken typ av kultur vi konsumerar varierar beroende på klass, kön, ålder och bakgrund. Vid tisdagens SOM-seminarium presenterades statistik över vår kulturkonsumtion.
Fler kvinnor än män läser böcker, fler män än kvinnor går på hockey. Folk under 30 prioriterar i högre grad än äldre generationer kulturutövning, förutom när det gäller handarbete, där 65-plussarna regerar. Högre tjänstemän konsumerar mest kultur, arbetare minst. Klassresenärer läser oftare böcker. Och så vidare. Inga stora överraskningar egentligen.
Det finns dock guldkorn. SOM-institutets forskare har även ställt frågor om musikförakt. Techno och house uppbringar mest ogillande, tätt följt av metal. Tredjeplatsen delas av dansbandsmusik och jazz (skillnaderna är stora beroende på ålder). Samtidigt innehar dansbandsmusik och metal plats två respektive tre gällande vad de som svarat i undersökningen mycket gärna lyssnar på. Kärlek eller hat, metalkillar mot jazzkatter.
Det är inte helt osannolikt att kulturelitens operavurm och hat mot dansband och metal har ett finger med i spelet vad gäller musik i offentligheten. Dansband i TV blir alltid till spektakel eller parodi, och när Opeth, ett av flertalet svenska metalband som gjort internationell succé (9,5 miljoner lyssningar på MySpace), spelar i Sverige är det på metalfestival i Sölvesborg. Inte i offentligheten.
Samtidigt debatteras huruvida vi ska uppföra ett nytt operahus i Stockholm. Av de som svarat på SOM-institutets undersökning är det färre än 5% som går på opera, en gång i kvartalet.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterar i dagens DN (inte på webben) den pågående avtalsrörelsen. Förutom att ge Pappers och Elektrikerna sitt fulla stöd i de pågående konflikterna med arbetsgivarna, passar hon på att kritisera att regeringen höjt avgifterna i a-kassan – en politik som uttryckligen syftar till att få branscher med hög arbetslöshet att hålla igen sina lönekrav.
Den här lönebegränsningspolitiken finns med i bakgrunden till årets avtalsrörelse. Ju högre arbetslösheten är i en viss bransch, desto dyrare vill regeringen att det ska vara att gå med i a-kassan, vilket i sin tur ska “bidra till att parterna fäster större vikt vid sysselsättning och arbetslöshet när de förhandlar löner och villkor“.
Att politiskt bakvägen – via kraftigt höjda a-kasseavgifter – försöka påverka lönebildningen gör att moderaternas tal om att “värna den svenska modellen” känns minst sagt ihåligt. Ett fundament i denna “svenska modell” är ju som bekant att det är arbetsmarknadens parter som själva gör upp om just löner och villkor.
Dem som sett de största höjningarna i a-kasseavgifterna de senaste åren är i många fall också dem som redan idag har riktigt låga löner. Till exempel betalar en anställd inom Hotell- och restaurang – där genomsnittslönen ligger på 19 800 kronor – idag 430 kronor i månaden till a-kassan. Att just dessa grupper uppmuntras att inte kräva för mycket är således riktigt uselt ur jämlikhetssynpunkt. Här finns dessutom också en jämställdhetsdimension, då en majoritet av anställda inom hotell- och restaurangbranschen är kvinnor.
I dag träffar Hotell- och restaurangfacket sin motpart Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare för att förhandla om nya kollektivavtal. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare vill, precis som regeringen, inte se några löneökningar alls i det centrala avtalet, medan Hotell- och restaurangfacket sneglar på det nyss slutna avtalen inom detaljhandeln som skulle ge ett lönepåslag för butiksanställda – där majoriteten av kvinnorna inom Handels finns – på 971 kronor på två år.
Hur det än ser ut när röken lagt sig i årets avtalsrörelse, säger det sig självt att inga arbetstagare tjänar på en politik som syftar till att hålla tillbaka löneökningar – oavsett om avsändaren av politiken är regeringen eller Svenskt Näringsliv. Att regeringens ekonomiska teorier, manifesterad i dyrare a-kassa och andra nedmonteringar av trygghetssystemen, inte leder till fler, utan färre jobb, är bevis på att en annan politik är nödvändig.
Statsvetareliten vid Göteborgs universitet presenterade i går resultaten från årets SOM-undersökning. Bland resultaten utmärker sig ett bottenrekord för monarkin, men det alla vill ha svar på är som vanligt frågan “Vilken eller vilka frågor tycker Du är viktigast i Sverige i dag? Ange högst tre frågor/samhällsproblem”
Föga förvånande, med tanke på att vi är mitt i arbetsmarknadsministerns skitår, tar “sysselsättning” över förstaplatsen från “sjukvård”. Jämfört med 90-talet är det dock färre som kryssar “sysselsättning”. I dag listas frågan som en av de tre viktigaste av 37% av de svarande, jämfört med omkring 50% åren 1993-1997.
Det är svårt att veta vad det här beror på. En snabb tolkning är att färre upplever jobbfrågan som viktig, men en kvalificerad gissning är snarare att hög arbetslöshet inte upplevs som lika dramatiskt nu som den upplevdes under 90-talskrisen. Efter den dåvarande rekordhöga arbetslösheten kom Sverige inte riktigt tillbaka till tidigare sysselsättningsnivåer, och vi har helt enkelt vant oss vid att full sysselsättning inte är att räkna med.
90-talskrisen var dessutom djup inte bara för arbetslösas privatekonomi utan för hela landet – fler upplevde läget som kris, och de då höga värdena för “sysselsättning” är troligtvis ett mått på det.
Samma tendens finns med miljöfrågan, som listades av 60% av de svarande efter Tjernobyl och säldebatt på 80-talet, långt större andel än i dag. “Miljö” sjönk sedan stadigt, 2004 nämndes frågan endast av 10% av de svarande. Efter de stora klimatdebatterna har miljön vänt, och nu klättrat upp till 21%, och en tredjeplats. Frågan är viktig, men klimatförändringarna chockar mindre än kärnkraftskatastrofer gjorde, verkar det som.
Ibland kan man få känslan av att regeringen tycker att riksdagen är en jobbig lillasyster – ett yngre syskon som man liksom kan sucka över och sedan inte behöver låtsas om.
En enig riksdag ville att regeringen skulle undersöka om det är möjligt att beskatta det schablonbelopp som Europaparlamentarikerna får i kostnadsersättning. En summa på ungefär 40 000 kronor i månaden som ska täcka olika utgifter som EU-politikerna har för till exempel kontor och mobiltelefoner. Ersättningen kommer utöver lönen på närmare 76 000 kronor och till det läggs sedan ersättning för resor och traktamente.
Uppdraget regeringen fick av riksdagen för snart ett år sedan var att ta upp frågan med EU-kommissionen och att undersöka om det finns någon möjlighet att i Sverige beskatta ersättningen. Men det ratas alltså av regeringen, något som belystes av Riksdag & Departement tidigare i veckan.
Regeringen har hänvisat till att Europaparlamentet har exklusiv rätt att bestämma de villkor som ska gälla för kostnadsersättningen och att de därför kan lägga frågan till handlingarna – trots riksdagens uttryckliga vilja att utreda saken närmare.
Man kan tycka att det är aningen nonchalant att regeringen inte brytt sig om att utreda vad en enig riksdag ställt sig bakom. Framför allt eftersom det handlar om höga ersättningar där EU-politikerna rimligtvis borde beskatta den del av de 40 000 kronorna som blir över och alltså kan gå till privata behov.
I dagens utspel från de rödgröna ges besked kring vad de tre partierna ser som en trafiklösning för Stockholmsområdet de kommande åren. Trafikpaketet innebär bland annat att runt tio miljarder ska satsas kollektiva trafiklösningar som Spårväg Syd och utbyggnad av Nynäsbanan och Roslagsbanan.
Om sedan byggandet av förbifart Stockholm ska inledas eller om pengar istället ska läggas på olika kollektivtrafiken (utöver de ovanstående tio miljarderna) kommer stockholmarna att få rösta om i en folkomröstning 2012. Detta en kompromiss mellan partierna där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot, medan Socialdemokraterna ställer sig bakom planerna på motorvägen som ska lätta trycket mellan de norra och södra delarna av Stockholm.
Den rödgröna politiken för trafiksituationen i Stockholmsområdet är ett välbehövligt besked. Förslaget är framför allt ett trovärdigt alternativ till alliansens enkelspåriga satsning på förbifart Stockholm där inga extra pengar läggs på kollektivtrafiken. Positivt är också att man ordentligt vill utreda vilka behov som finns i kollektivtrafiken.
De borgerliga politikerna har helt ignorerat behovet av en stärkt kollektivtrafik för de många stockholmare som är beroende av något färdmedel för att ta sig till arbeten eller skola. Alliansen har dessutom kidnappat pengarna från trängselavgiften för förbifart Stockholm. Den som drar sig till minnes kommer förmodligen ihåg att trängselavgifterna skulle gå till investeringar i kollektivtrafiken. Den rödgröna satsningen på kollektivtrafiken torde alltså välkomnas.
Mindre klok är nog däremot den planerade folkomröstningen om förbifart Stockholm. Säga vad man vill om förbifarten – men att låta Stockholms invånare få rösta på antingen kollektivtrafiksatsningar eller på motorvägen känns lite klumpigt formulerat. Och det är svårt att få det att låta trovärdigt att det sker för att ge beslutet verklig legitimitet och folklig förankring, även om partierna är öppna med att de inte är överens.
En risk finns också i att inte ge tillräckligt tydliga svar inför valet. Att bara lova att utreda vidare vinner man knappast väljare på, även om behovet av att undersöka framtidens kollektivtrafiklösningar är stort. Ett råd till de rödgröna är att tänka ännu ett varv för att ge ett tydligare svar innan valdagen den 19 september.
Avtalsrörelsen pågår för fullt. Pappers och Elektrikerna sitter i tuffa förhandlingar – med hot om utökade stridsåtgärder – och i slutet av veckan kommer Sveriges största fackförbund Kommunal att svara på budet från SKL, som omfattar över 370 000 anställda i kommuner och landsting. Behovet av ett starkt fack känns tydligare än vanligt.
Samtidigt publicerar SIFO en undersökning med det lite skakande budskapet att “över 200 000 medlemmar hotar att hoppa av facket”. Ännu fler, alltså. Föga förvånande är andelen potentiella avhoppare störst inom LO-sfären och lägst inom SACO.
Bland LO:s medlemmar är det nästan tio procent som inte tror att de kommer vara med i facket om ett år, och enligt undersökningen finns det flera gemensamma drag hos “avhopparna”: Det är yngre män som bor i stortstäder, och som har en stark tilltro till sin egen förmåga. Personer som överväger att lämna facket – både inom LO och TCO – läser också den egna facktidningen betydligt mer sällan än andra medlemmar.
Intrycket man får när man läser rapporten är alltså ganska entydigt: facken måste förändras så att också unga, urbana individualister som konsumerar sociala medier skall känna sig hemma i förbunden, och man måste än mer tydligt förklara poängen med kollektiv organisering och avtal.
Okej, visst. Men att förklara fackförbundens medlemstapp enbart med sociologiska förändringar är minst sagt enögt. Den nuvarande regeringen har som alla vet höjt avgifterna till a-kassan och facket – och sambanden mellan högre kostnad och medlemsflykt är tydliga.
För att vända trenden behövs alldeles självklart både nytänkande hos facket och en bättre – solidarisk – politik.
Svenska Dagbladet startar idag Faktakollen. Två dagar i veckan ska politikernas påstående i valrörelsen att kollas upp. Ett utmärkt initiativ, men det första försöket blev inget vidare.
SvD noterar att Socialdemokraterna säger att arbetslösheten ökar medan de borgerliga säger att sysselsättningen ökar. Tidningen slutsats: Båda påståenden stämmer.
De arma läsarna blir knappast så mycket klokare av det. Förklaringen till att antalet sysselsatta kan öka samtidigt som arbetslösheten ökar är framförallt att befolkningen ökar.
BE
Vulkanaskan från Island ställer till ekonomiska bekymmer för flygbolagen. Genast ropar flygbolagen i högan sky om att de behöver statligt stöd och en del europeiska politiker mumlar med.
Det är emellertid helt fel läge för ytterligare statssubventioner till flyget. Askmolnen från Island kan snabba på den utslagning av icke-bärkraftiga flygbolag, som ändå är helt oundviklig.
Och vad är det för fel om storföretagen redan nu skaffar sig bättre videokonferensutrustningar, så smådirektörerna slipper tillbringa halva sin vakna tid av dygnet på flygplatser? De kanske rentav kan ägna sig mer åt sina barn i stället.
BE
Tidskriften Fokus publicerade i fredags ett reportage som beskriver hur partieliten i Moderaterna gått från att utgöra kärnan i politikens i särklass mest effektiva valmaskin till en decimerad och splittrad grupp förvaltare som inte längre är på väg åt samma håll. De leds av en statsminister som tvingats rensa ut nästan hela sitt dream team och i stället sätter skräck i partiarbetare.
Fredrik Reinfeldt, som med idogt kampanjande runt om i landet gav de moderata gräsrötterna regn, som förkroppsligade de Nya Moderaterna i sitt tal till partikongressen när han till applåder förklarade att det finns en baksida med varje sänkt skattekrona, blev statsminister och fick annat att tänka på. Inledningsvis handlade det om att uppträda mer statsmannamässigt, vilket gick bra, men nu har Reinfeldt vuxit fast i Rosenbad och har inte längre tid med vardagliga bestyr, typ ta hand om partiet.
Borta är visionären Reinfeldt, och borta är även statsministern som försökte sig på konsten att känna med medborgarna. Reinfeldt har lagt ner det där med varma känslor. Han har slutat le. Ideologin och debatterna är numera Per Schlingmanns soloprojekt, och då blir det tomma tunnor. Inte ens Schlingmann verkar ha kul på jobbet.
Förtroendekapitalet för Reinfeldt bland väljarna är, om vi får tro opinionsundersökningarna, högre än det för någon annan partiledare, men det vinner man inga val på. Partiet måste vara taggat, maskinen måste fungera. Under vintern har vi sett en rad exempel på att regeringsarbetet inte fungerar, vilket ger en vink om hur det står till internt (Centerpartiet går det inte heller så värst bra för).
Som det ser ut nu åldras Fredrik Reinfeldt hastigt, och blir allt mer som Göran Persson, en politiker Reinfeldt ogillade med en frenesi som saknade konkurrens. I stället för att tala om sin politik med glädje låter Reinfeldt mest arg. Inte riktigt det stöd kommunpolitiker i valstugor behöver när de ska förklara varför det är så bra att de med mest pengar ska få störst del av kakan i fyra år till.
