Bloggen

Utredare föreslår att man ska införa ett nytt abortregister där kvinnors personnummer framkommer. Vilka är för? Kristdemokraterna.

 Man menar att detta skulle underlätta att följa upp komplikationer, utvärdera metoder och förbättra det förebyggande arbetet.

Chatrine Pålsson Ahlgren (KD), ledamot i riksdagens socialutskott, säger till SvD:

" – Register väcker alltid lite olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger hon."

Jag vill att mina komplikationer ska vara en privatsak, och att de ska följas upp i min journal. Inte i ett nationellt register för socialtjänst och forskare. Chatrine borde tänka ett steg längre, klokare, i sitt förebyggande av aborter. Man undrar vad hennes huvudsyfte egentligen är?

MN

Sträckläser Johan Erlandssons Då kan man lika gärna kittla varandra (Atlas 2009) om Allan Edwall, på tunnelbanan, bussen, promenerandes och på ett tåg igenom Sverige. Tar upp det här av två anledningar; dels för meningen som föranleder titeln "Man får inte spela spela en komedi bara för att den är rolig", och följt av att man då lika gärna kan kittla varandra. Och vidare dels för den debatt som kom att bli kring Edwalls pjäser och engagemang. Det handlar om allvaret i kulturpolitiken, och det handlar om vänsterns förhållande till kultur och till sin publik. Och idag handlar det om kopplingen till Hägglunds utspel om det världsfrånvända vänsteretablissemanget, att Alliansen måste sätta stopp för kulturdekadensen. Och denna diskussion är inte ny, så klart.

Man kan läsa följande stycke för att ta del av Erlandssons bok, men också för att själv dra paralleller till idag.

"Sif Ruud spelade i Mannen på trottoaren en framgångsrik kirurg som av solidaritet med arbetarklassen sadlar om till brevbärare. Allan Edwall gjorde en generalmajor som vittnade om sin unge vän Sasonovs kamp för att rädda almarna i Kungsträdgården i Stockholm.
Expressens Lars Linder skrev om föreställningen:
>>På de anklagades bänk: 60- och 70-talets vänster. Brott: den har avskilts sig från folket och arbetarklassen och därmed även från sin historiska uppgift.
Det låter allvarligt, och det är det. Men dessutom är det den förmodligen roligaste pjäsen som går i Stockholm för närvarande. På ett viktigt och nästan oavvisligt villkor: att publiken tillhör svarandesidan, den åtalade vänstern. Annars lär en hel del finesser gå dess näsa förbi.<<
Trots Linders positiva toner blev pjäsen ingen stor succé. DN:s Bengt Jahnsson kallade den till och med för ett fiasko, även om han inte kunde låta bli att notera att Edwalls generalmajor inhöstade en >>vrålapplåd<<. Som så ofta var det Edwalls fysiska skådespeleri som fick publiken på fall, enligt Jahnsson >>en ypperlig pantomim sketch, men fullständigt omotiverad i pjässammanhanget<<.
Tanken var att Mannen på trottoaren skulle tv-sändas. Sändningen skulle ske i januari 1980 med efterföljande direktsänd debatt. Men fredagen den 30 november 1979, dagen innan bandningen skulle börja, drog sig Dramatenledningen ur. Det blev upprinnelsen till decennieskiftets stora kulturbråk. Författarna Anders Ehnmark och P O Enquist skrev ett upprört inlägg på Expressens kultursida. Under rubriken >>Kamrat Någon klipper till…<< anklagade de Dramaten för att ha tagit politisk hänsyn, att Dramaten – eller en osynlig makthavare där som de kallade för >>Någon<< – ville skydda vänstern genom att inte televisera pjäsen. Ehnmark och Enquist skriver:
>> >Vad händer om detta kommer ut i stugorna<, säger Någon oroligt. En sak är att spela på Målarsalen för en motiverad publik. Men att kasta ut detta över svenska folket! >I dessa högervindens tider<, säger Någon. >Vi måste skydda den lilla vänstern<, säger Någon.<<
Och de fortsätter: >>Någons resonemang är klassiskt, för att inte säga sovjetiskt, uttrycker en välkänd misstro mot folks förmåga att tänka och handla förnuftigt. Det som på Målarsalen framstå som ett progressivt reningsbad skulle hos den enfaldige arbetarklassen kunna väcka misstankar om att vi inte har den bästa av vänstrar.<<
Det tog en vecka innan styckets regissör, som också var tänkt som TV-versionens iscensättare, Staffan Roos, svarade på kritiken. Han skrev att Ehnmark och Enquists artikeln var en ren lögn. Roos menade att beslutet att ställa in TV-föreställningen enbart var av konstnärliga anledningar:
>>Förarbetet på televiseringen avbröts därför att vi som tillsammans gjort Mannen på trottoaren inte hann ena oss under den korta tid som stod oss till buds mellan tv:s förfrågan om televisering och den aktuella bandningen.
Då – och nu kommer det viktiga – gjorde jag den konstnärliga bedömningen att projektet skulle bli svårt att genomföra; varför riskera en undermålig produkt alldeles i onödan?<<
Redan dagen därpå svarade Ehnmark och Enquist att det visst var ideologiska skäl som låg bakom beslutet att ställa in och att det var en minoritet, en >>Någon<< som låg bakom:
>>Denne någon saknar visserligen formellt ansvar, men hans makt är i praktiken större än teaterledningens, regissören, TV 2-teaterns eller statsmakternas (som i kulturpropositionen i våras just begärt ökade transmitteringar från Dramaten).<<
I samma tidningen, Expressen, den 12 december 1979, träder >>Någon<< fram. Det visar sig att någon är – Allan Edwall. Allan skriver:
>> >Någon< är väl jag, fast jag känner verkligen inte igen mig själv i >Någon<. Jag var ju inte ensam om att fatta det här beslutet. Ingen av oss i ensemblen har enskilt stoppat pjäsen.<<
Han fortsätter:
>>Varje medborgare har rätt att säga nej. Det bör också gälla skådespelare.<<
I artikeln anger Allan två huvudskäl till att ensemblen är emot televiseringen: dels den direktsända debatten som skulle följa sändningen, dels TV-överföringen som sådan. Han säger:
>>Vad hela ensemblen, utom två, starkt reagerat mot är att TV-visningen skulle kopplas ihop med en paneldebatt om den svenska vänstern.<<
Han säger att pjäsen inte är något åskådningsmaterial för en sådan debatt, det vore falsk varubeteckning. Och om TV-överföringar skriver han:
>>Jag tycker man ska visa svenska folket vad vi gör på teatrarna. Men man måste hålla på kvaliteten. I princip tycker jag det är fel med sådana här överföringar. Det blir förstås billigare och enklare för TV. Naturligtvis är det bättre för artister och tittare med en TV-version – utan debattpanel.<<
Debatten var inte slut där. Tre dagar senare hoppas Jan Myrdal in och skriver inlägg där han bekräftar Ehnmark och Enquists version att det var Edwall, >>driven av VPK-taktiska hänsyn<<, som lyckades stoppa bandningen av Mannen på trottoaren. På andra sidan uppslaget ger Allan Edwall återigen sin
version. Efter ytterligare ett par mindre debattinlägg, från SVT-chefen och Teaterförbundet, stannar diskussionen av.
P O Enquist menar fortfarande, när jag intervjuar honom 2008, att det var politiska skäl som ledde till att pjäsen aldrig televiserades.
-Det blev avblåst i sista stund, på grund av att den här politiska diskussionen inte var lämplig för folket i stugorna. Staffan Roos hade gjort en strålande föreställning där inte minst Allan var fenomenalt rolig. Det hade varit kanon att få ut den i TV.
Anders Ehnmark säger:
– Vi uppfattade det som att det var ett räddhågat och fegt beslut för att folk inte skulle få höra de här argumenten. Då skulle de tro att det är nåt fel på vänstern, men det vore ju tvärtom en frank och öppen kritik, kritik mot tokvänstern."

Jag funderar på om det är Hägglund som är >>Någon<< idag, som skulle underskatta människor. Man får inte spela komedi bara för att den är rolig. Ändock; Normbrytande kultur är ett måste, men också tätheten i sammanhanget. Samma brott kan diskuteras – Avskiljer man sig från sin verkligen uppgift, att finnas där folket finns? Idag kan det handla om medelklassen och om de problem vanliga människor möter idag.
Det här handlar inte om en nostalgitripp. Snarare handlar det om idag, och vad kulturen kan vara för idag.

MN

Shadi Sadr deltog 2002 i en paneldebatt där hon tillsammans med Anna Lindh diskuterade kvinnors situation i Mellanöstern. Sadr har tillsammans med Palme-pristagaren Parvin Ardalan flera gånger besökt Sverige för att väcka opinion i kvinnorättsfrågor. Man kan också säga att Sadr känner till insidan på  det beryktade Evin fängelset rätt väl. Där hamnar man om man sätter sig upp mot teokratin och religiös milis i Teheran. Där hamnar man om man som advokat/jurist slåss för kvinnors rättigheter.

Imorse vid niotiden blev Shadi Sadr bortrövad av milisen, det skedde på öppen gata i Teheran. Shadi Sadr var på väg till fredagsbönen. Shadi Sadr är återigen tillfångatagen och fängslad för sina åsikters skull, och för sin kamp för kvinnors rättighet.

Det räcker nu. Vi kan aldrig kompromissa med mänskliga rättigheter, och där är kampen, som Sadr tillsammans med andra, för djupt beundransvärd. Att Sadr blir insläpad i en bil i närheten av universitetet i Teheran samtidigt som milis skjuter tårgas mot demonstranter betyder idag att Iran inte gett upp sin kamp för frihet, och att vi inte får sluta se. Det räcker nu.

MN

Ungdomar betalar inte för något som de kan få gratis – Morgan Stanley är en investmentbank i London som lät sin 15-åriga sommarpraktikant skriva en rapport om tonåringars konsumtionsvanor.

Läs killens rapport som ett inslag i debatten om framtida väljare. Matthew Robson för Morgan Stanley dissar twitter (tråkigt, inga läsare och sms-uppdatering kostar), TV (man ser det man vill, man slötittar inte + att kabeltv kostar pengar), papperstidningar (de kostar pengar och är inte angelägna) och Robson dissar slutligen annonser ty dessa är störandre och meningslösa, dessutom ett normaliserat inslag i vardagen. 

Journalister har sedan ifrågasatt Robson, de känner egna tonåringar. Som läser tidingar, som kollar på TV etc. Det är väl mer fenomenet som är intressant, det här behovet, som verkar finnas, av att veta hur tonåringar tänker. Vad vill de köpa? Och senare, vad ska de rösta på? För här handlar det inte om engagemang, det blir inte politiska frågor som avgör. Robson berör dock ett klassperspektiv när han pratar om huruvida man har råd med en ipod, men det hela är mycket flyktigt med ett konstaterande att vissa är low-income families.

Det som biter sig fast för mig är Robsons krassa konstaterande; Ungdomar betalar inte för något som de kan få gratis. Här ryms fildelningsfrågar, telefonen och televisionens framtid, medias målgruppsproblem, men sinom tid frågor som vård-skola-omsorg etc.

Oavsett vad man tycker så hamnar denna rapport som nyhet på Financiel Times förstasida.

MN

Alla har inte semester. Imorgon börjar Sveriges ordförandeskap på riktigt. Ministermöte i Stockholm för rättsliga och inrikesfrågor 15-17 juli. Stockholmsprogrammet läggs fram nu, idag alltså, och förväntas antas 30 november-1 december i Bryssel. Reinfeldt pratar gärna om hur viktig han kommer vara för ekonomin och klimatet som ordförande. Man förstår att han väldigt gärna lägger fokus på dessa frågor. The future group består av representanter från ordförandeländerna under 2007-2009. Sverige är sist ut som ordförande, och i en rapport man givit ut, Freedom, Security, Privacy – European Home Affairs in an OpenWorld, är rekommendationen att hösten 2009 driva igenom förändringarna. Varför pratar inte Reinfeldt om att han ska stå ansvarig för att driva igenom Stockholmsprogrammet?

Mona Sahlin sa i Almedalen att en rödgrön regering river upp FRA för att göra om och göra rätt.
Mona Sahlin måste riva upp Stockholmsprogrammet också.

Alliansfrittsverige.nu presenterade igår en artikelserie – ”Detta är Stockholmsprogrammet”. Än så länge hittar jag enbart dagens ledare på Expressen och Aftonbladet i dessa frågor, DN och SvD verkar nöja sig med gulliga reportage om Reinfeldts förväntningar på ordförandeskapet. Jag har gärna fel.

MN

Newsmill ger fart i kulturdebatten och det hela blir ju rätt intressant. Marcus Birro ger sig in i det hela för att hylla Göran Hägglund som rebell, han ställer sig ju mot etablisemanget – kulturvänstern. Glappet mellan kulturelit och vanliga människor är för stort. Vänsterkant, mest i DN kultur tror jag (och som hänger på stureplan?) är elitister som föraktar vanliga människor. Vanliga människor vill ha vanlig kultur. Kulturhögern är inget etablissemang, utan vad som specifikt pekas ut är de omtalade konstverk som producerats på Konstfack. Ickekonst som graffiti, psykvård, och kanske även killen som byggde illegala hus åt uteliggare. Vad gäller opera etc. så påpekas inte samma glapp. Men Hägglund = rebell enligt Birro, Hägglunds ord är som punk i Birros öron, och att kulturvänsterna blir upprörd tyder bara på att Hägglund har rätt.

Denna tes kritiseras av Eskil Forsell, pol.kand. Uppsala, först med ett resonemang om vad det innebär att vara rebell (att göra uppror mot aukoritet eller generellt accepterad uppfattning), sedan med en kritik mot kritiken av klyftan mellan elit och vanligt folk;

"Att notera att det finns en klyfta mellan de två är en sak, att mena att detta är ett problem en annan. Vid lite eftertanke inser man snart att det ju faktiskt måste finnas en klyfta mellan vad som är allmänt accepterat och utmanande åsikter. Sinom tid kanske de en gång utmanande åsikterna blir norm och på det viset har samhället utvecklats. Se bara kvinnofrågan i början av 1900-talet.
Klyftan är i sig alltså inte problemet. Nej, istället är det tydligen att de normer vi har i dagens samhälle ifrågasätts. Detta ser Göran Hägglund som ett problem och gör anspråk på 'vanligt folks rätt att få vara ifred'."

Hur liten är den här gruppen som utgör etablissemanget? Vad är det för typ av förtryck? Är det när Nina Björk skriver om skitdrömmar? Är det när musikrecensenter sågar kommersiella skivor? Eller är det någon slags politisk kraft som försvarar kulturvänstern? Vad är det som vanliga människor vill ha? Vill de alla ha samma sak eller är det vad Hägglund pekar ut som orimligt och ett brott mot friden som man inte vill ha?

Ett klipp från de tidigare kulturpolitiska målen från 1974:

"[…]att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande, att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet, att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället, att bevara och bruka kulturarvet, att främja bildningssträvandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet."

Och hur ska det kunna komma fram omtyckta produkter om det inte finns en bredd och en mångfald? 1974 menade man att kulturen skulle motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Man menade att den kommersiella konkurrensen – liksom all annan konkurrens – tenderar att likforma i monopol och att det därför behövs kompletterande insatser. En likriktning av kulturen, utan kompletterande insatser ger ju inte ett fritt val åt var och en, utan gör det upp till var och en att ta del av majoritetens val.

Kultur ska inte bara konsumeras för nytta. Kultur är inte detsamma som underhållning, kan inte bara vara vackra tavlor, biofilmer eller kungastatyer. Kultur ska väl också delas, produceras och uppröra, engagera och agendan sättas av de som brukar den, i en mix med innovatörer.

Ska den nya kulturutredningen nu avskaffa alla kulturpolitiska mål? Bengt Göransson frågar sig om den reella innebörden blir att reducera kulturpolitiken till att handla om skattebetalarnas intresse av låga skatter, inte om medborgarnas behov av att tillsammans hävda kulturens värde?

En reflektion;

Vad tror man? Att man inte kan avguda Harry Potter, dataspel, Orup, Marian Keyes,  trots att man främjar en kulturell mångfald med granskande och ifrågasättande perspektiv? Smink och feminism. Orup och Elektro. Bourdieu och Bengtzing. Blondinbella och Nobelpriset. Dataspel och kandidatuppsatser. Detta är Birros retorik. Man kan inte älska både dödsdansen och Lillbabs. Inte både Knasen och Marcel Proust, det får man inte, för det förvirrar kulturvärldens apostlar. Jag tror inte på det.

Livet är så här. Inte svart eller vitt. Utan just så här. Ibland tänker jag att det är kontrasterna som gör det intressant. För vad är kvalitet? Nina Björk sätter det i kontrast till kvantitet, och vad är det vi egentligen vill ha? Kvantitet är mycket mer exakt. Mer är alltid bättre.

– Omänskligt exakt. Det säger att mycket, högljutt och stort är bra och att litet och lågmält är dåligt. Inte "bra" eller "dåligt" i några mänskliga termer, utan i ekonomiska. De enda termer vi behöver. Siffrornas termer, skriver Björk. Och också att hennes hjärta tar tillbaka ordet kvalitet när det nu slängs ut från de kulturpolitiska målen.

Om "verklighetens folk" ska få kultur så handlar det också om att stödja kommunala musikskolan, kulturstöd till aktörer och organisationer. Göra det lätt för människo
r att göra saker, inte bara lätt att beställa dvd på postorder. Underhållning, på underhållning, på underhållning, men sen behövs det andra också. Av intresse. För överlevnad. Samhällsutvecklingen kräver det. Det behövs feministisk queerteori. Det behövs normkritiska perspektiv. Och det behövs de som går över gränsen. Men "vanligt" folk ska få vara ifred. Vem är det som underskattar? Vem är det som förtrycker?

MN

Hur vill vi att konst och kultur ska organiseras, finansieras och administreras i Sverige? Ska kultur subventioneras? Finkultur och fulkultur, vad ska vara viktigt? Ska marknadens villkor styra även kultur? Det som säljer överlever? Vad är ett fritt kulturklimat? Kulturarbetaren blir kulturentreprenör och slutar aldrig springa, man måste överleva, som att man alltid befann sig mitt uppe i en kris, den nya kulturmarknadskrisen. Om man ser till Kristdemokraterna är svaret givet, man säjer sig förespråka den fria konsten, och företräda verklighetens folk. Så här skriver Göran Högglund i en debattartikel på Newsmill;

"Även om kulturen ska ha maximal frihet måste det någon gång, någonstans, fattas beslut i enskildheter. Vilken är bibliotekets roll? Hur ska bidragsbalansen se ut mellan olika kulturområden? Vilka satsningar ska göras och inte göras?

Det vore absurt att sådana överväganden skulle frikopplas från en kvalitetsdiskussion. Eller det vore snarare omöjligt. Känns det exempelvis rimligt att skattepengar används i kulturprojekt där intet ont anandes människor tvingas ingripa i påhittade självmordsförsök? Eller när konstelever vandaliserar en tunnelbanevagn som hårt arbetande människor betalat med sina skattepengar??"

Den nya a-kassan går hårt åt på kulturarbetare. Man kan inte på samma vis stämpla upp till heltid, för att kompensera glapp mellan de korta heltidsjobb som är norm i kulturbranchen. Du är inte trubadur på heltid, mellan 08.00-17.00. Du står inte på scen måndag-fredag. Med de nya reglerna får du 75 dagar som du kan stämpla som deltidsdagar. Ersättning totalt 300 dagar, men efter de 75 deltidsdagarna måste du vara arbetslös på heltid för att få a-kasseersättning, eller ersätta dig på annat vis.

Riskerar vi att a-kassan blir försörjning istället för omställningsförsäkring? Skulle lösningen vara kulturentreprenörer? Producera det som säljer, och gör det snabbt, snyggt och effektiv! Var kommer kulturen som samhällskritisk granskare in? Göran Hägglunds inlägg är tydligt, han verkar inte tycka att det är rimligt att konst exempelvis kan vara ett inslag i debatten om den svenska psykvården.

Vad vill du att kultur och konst ska vara?

MN

Senast vi skrev om Bananas the movie var när den stoppades från Los Angeles filmfestival. Nu fortsätter turerna och producenten och regissören Fredrik Gertten stäms av bananföreteget Dole.

"- Trots att mina amerikanska kontakter sagt att när ett stort företag som Dole säger att de ska stämma så gör det det också, så trodde jag inte att det skulle gå så långt, säger Fredrik Gertten till DN.se.

– Dole kom ju med alla de här hoten redan innan de ens sett filmen.
Fredrik Gertten menar att stämningen är oproportionelig och att Dole inte har något att komma med."

SLAPP-teknik – Strategic Lawsuit Against Public Participation, amerikanska storföretag försöker ofta skrämma och tysta kritiker genom att dra igång kostsamma rättsprocesser för att få motparten att dra sig ur, lägg ner sin kritik, foga sig.  Bananas the movie är filmen Dole inte vill att du ska se.

Det var första gången jordbrukare från ett land i tredje världen var företrädda och representerade i en amerikansk domstol. Och de vann skulle fallet bli prejudikat och många, många skulle följa i deras fotspår och stämma Dole. Advokaten Juan Dominguez vann i rätten och sex arbetare skulle erhålla 3,2 miljoner dollar i skadestånd. Detta var 2007 och Gerrten gjorde sin dokumentär kring fallet. I efterhand kom nya uppgifter, anklagelser om falska vittnesmål lades  fram av Doles nya advokatbyrå och det hela tog ny vändning, Juan Dominguez riskerar att bli av med sin licens och Gertten stäms. Gertten tar det hela mycket allvarligt, men är också förvånad och en smula knäckt över den uppståndelse det blivit. Han planerar redan att påbörja en ny film om alla turer det varit med bananföretaget Dole.

Bananer är en frukt (fröväxt förvisso…) som andra, högt älskad i Sverige, och skogen de växer i är en del av den natur som är vårt viktigaste, jordens lungor. Jag kan inte förstå hur man kan vilja slänga ner tonvis med gifter över träd, bananer och människor i vårt 2000-tal. De som arbetar för Dole upplever att de skadas av kemikalier, Dole sätter hårt emot. Fairtrades granskning av bananbranchen, bl.a. Dole, visar utöver detta att arbetarna inte kan leva på sin lön, att kvinnor diskrimineras, att fackföreningar motarbetas och, som sagt, att bananarbetarna utsätts för mängder av miljö- och hälsofarliga kemikalier. Men det visste du väl redan. Ändå är det fortfarande den uppmaningen som behövs – inköpare, handelspartner, konsumenter kan inte efterfråga denna vara och sådana former kan varken tillåtas eller accepteras.  När man väljer vilka bananer man ska köpa är det mer än några kronors skillnad på kilopris det handlar om. Det är en människas liv och värdighet. För att inte säga din värdighet.

Dole bemöter Gerttens dokumentär på sin hemsida, och se trailer m.m. för Banans the movie på den sajten, och varför inte ta sig en funderare kring hur oproportionerlig stämningen mot Gertten är.

MN

Almedalen slut för denna gången. Som vanligt intensivt, roligt, tröttande och emellanåt tröttsamt. Nu tar jag semester och kommer varken att blogga eller skriva ledare under juli. Dagens Arena tackar för sig, för alla fina och ofina kommentarer och hoppas att vi ses i augusti igen!

NB

Medan Fredrik Reinfeldt gick omkring och såg trevlig ut som EU-ordförande, oklart om det räcker med det, agiterade Mona Sahlin i Almedalen för solidaritet och rättvisa. Ingen borgfred med regeringen verkar råda. Det var ett rappt och roligt valtal, som uppenbarligen värmde och inkluderade de ännu tveksamma.

Till citatbanken om Iran: "Mänskliga rättigheter är mer än mäns rättigheter."

BE

Kanske ska vi vara glada att Fi inte kom in i Europaparlamentet, eftersom det hade betytt att Gudrun Schyman i så fall förmodligen inte hade kandiderat i riksdagsvalet. Få, om ens någon, i politiken är bättre än Schyman på att samtidigt underhålla och leverera ett politiskt budskap som känns som att avsändaren faktiskt brinner för på riktigt.

Efter en och en halv timme i ett knökfullt klassrum på Visby Högskola – under rubriken "Hur löser feminister den ekonomiska krisen?" – står det klart att svensk politik skulle må så mycket bättre – och vara så mycket roligare – med Schyman med på båten, det vill säga i riksdagen. Inte bara smattrar det pratminus om snart sagt alla politikens områden ur munnen på henne: Schyman är ideologisk, påläst, rolig, smart – och tillåter sig att dessutom att vara arg.

Känn bara på den här, angående alliansens skatteavdrag för hushållsnära tjänster och behovet av att i stället göra dessa till riktiga arbeten, med riktiga löner utan subventioner från staten och om "högavlönade kvinnor som skaffar en 'liten människa' från ett fattigt land":
– För att få sitt jävla livspussel att gå ihop! Där har ni det globala patriarkatet i en liten ask!

Schyman poängterade också det faktum som dessvärre inte syns i särskilt många seminarierubriker: Att rätten till en tillvaro utan våld – det vill säga mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män och mäns våld mot barn – ytterst är en välfärdsfråga och borde engagera betydligt fler än de feminister som arbetar med frågan i dag.

AH

I pressrummet sitter en fotograf och plockar fram bilder på Mona Sahlin till morgondagens tidning. Kollegerna påpekar att man just inte ser att det är Sahlin på bilden, eftersom hon är skymd. Vederbörande svarar att det ju är meningen, att så lite Sahlin som möjligt ska synas. Bilden föreställer ju nämligen "Sahlin i skuggan av Reinfeldt".

Där har ni vinkeln, i den borgerliga mediehegemonins förlovade land. Knappa tre timmar före talet.

AH

PS. Oavsett hur det går för Sahlin på Almedalens scen i kväll kommer hon att bjuda på överlägset bäst musikunderhållning: Marit Bergman. Det är annat än de saggiga coverband som hittills fyllt utrymmet.

Det behövs en ny Stockholmsanda. Om 50 år kan det bo tre miljoner människor i regionen. Det kan man läsa i den socialdemokratiska jobbkommissionen för Stockholm, som presenterade sin rapport i Almedalen häromdagen. I kommissionens rapport sågas idén om Stockholm som ett finansiellt centrum. Tack för det, det räcker med halsbrytande bankaffärer för ett tag… I stället lyfts idén fram om Stockholm som kunskapshuvudstad i Europa. Uppfriskande i kommissionen är att det inte längre finns några "vi" och "dom", staden mot länet. Allt är Stockholm, där man utgår som en självklarhet att Mälardalskommunerna också en dag ska finnas med. Som Gert Fylking brukar säga: Äntligen!

BE

SKB samlar landets ledande ledarskribenter på landets ledande tidningar för att höra vad de tycker om slutförvar för kärnkraftsavfall.

 Inlägg från debatten; Förändras uppdraget om regeringen imorgon beslutar att bygga tio nya kärnkraftsverk eller om de skulle besluta att ta bort de tio som vi har idag? SKB säger nej. Kärnkraftsavfallet måste fortfarande tas omhand. SKB är naiva om de inte inser sitt inlägg i energidebatten, deras agerande i frågan spelar ju roll. Slutförvar är fel ord för det här är inte slut. Det blir Östhammar och inte Oskarshamn, men det är ju inte det intressanta med kärnavfall.

 Det visar sig i det stora att ledarskribenterna främst anser att platsvalet är en ickefråga. Det tycker inte de aktivister som fyller upp flera platser med sina "Atomkraft – Nej tack".

Det hela ger intrycket av att vi gräver ner stridsyxan om vi kommer överrens om det här, men inget kunde väl vara mer fel. Hela världen är ense om att vi måste satsa på nya energiformer. Visst, vi kan ha några fler vindsnurror, men vattenkraften är fullt utbyggd och politikerna måste våga säga; Ja, vi behöver mer kärnkraft, säger Maria Abrahamssons, ledarskribent på SvD.

 Frågan i nästa val blir om vi ska dubbla de 5000 ton kärnavfall som vi står med idag.

Frågan blir intressant först när någonting händer, fram tills dess går det att argumentera för att allting är lugnt.

Frågan är varför man tror att man funnit de slutgiltiga lösningarna, som om det vore historiens slut.

Frågan varför man inte uppmuntrar debatten, tar emot den stridsyxa Abrahamsson kastar, den brandfackla hon tänder.

 Frågan är varför vi inte bestämmer oss för om vi vill eller inte vill ha kärnkraft. Och när vi bestämmer oss för att vi vill inte ha kärnkraft, först då kan vi bestämma oss för att satsa på andra former för att lösa våra energibehov. Men så länge frågan ligger kvar på bordet kommer det aldrig bli en helhjärtad satsning på nya energiformer.

 Och saknas det inte att någon vågar säga att vi har råd att tänka nytt? Redan nu visar det sig att kärnkraften är dyrare en solenergi. Varför säger ingen något excellent om solenergi, kieselceller, vågkraft och det sköna med vindkraft. Var är de progressiva förslagen om städer, bondgårdar etc kan bli självförsörjande med hjälp av vindsnurror och dylikt. Detta är faktum. In med det i debatten. Den enda som nämnde det var Abrahamsson som sa att visst, vi kan nog bygga något vindkraftverk här och där men att kärnkraft är det enda för henne.

Sverige är bäst i klassen i EU, så varför inte se hur man blir bäst i klassen på att exportera miljötekniken som vi vet hur man använder.

MN

"S, V och MP har ingen politik." Det förklarade Synovates så kallade opinionsanalytiker Nicklas Källebring på ett seminarium i Almedalen i går. Kan vi lita på hans siffror i fortsättningen sedan han så tydligt offentligt tagit ställning för den ena sidans läsart?

BE