Bloggen

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bjuder han bland annat på en optimal tablå för det nya smala SVT som så många tycks efterfråga.

DDR-Ebba

Noterar att Ebba Busch Thor hållit ett tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå som väckt viss uppmärksamhet. Tillspetsade kommentarer borgar för medial spridning. Den här gången spelade Ebba DDR-kortet och antydde att den kommunistiska muren skulle stå kvar på Skolverket, med anledning av förslaget att inte specifikt nämna nationalsången i lågstadiets musikläroplan.

Detta är förstås ett slags agendasättande utspelspolitik som är så typisk för just vår tid: säg något som retar upp motståndarna och mobiliserar de egna. Det är ett väl upptrampat spår som praktiseras av flera framgångsrika politiker i dagens polariserade politiska landskap. Boris Johnson har exempelvis liknat Jeremy Corbyn vid Josef Stalin. Jag behöver inte nämna alla andra populistiska politiker vid namn här. Bara konstatera att allt oftare går skammen på torra land.

Men det här med DDR år 2019? Är det någon under 40 som vet vad Östtyskland var och representerade? Ebba Busch Thor själv var ju bara två år gammal när muren föll. Så vem i den kristdemokratiska staben som drog DDR-kortet? Utspelet passar in i mönstret av en alltmer uppskruvad högerkonservativ retorik; nationalsången hotas eller rationaliseras bort av några statsliberaler på ett statligt verk. Men var det ändå inte lite väl långsökt?

Men så kommer jag att tänka på att Per Gudmundson numera är presschef för Kristdemokraterna. Han tillhörde en gång den utomparlamentariska vänstern men ingår numera i den inomparlamentariska konservativa högern. I sin tidigare egenskap av ledarskribent på Svenska Dagbladet skrev han för ett par år sedan om Stellan Arvidson som spelade en stor roll då den svenska skolan moderniserades och demokratiserades. Socialdemokraten Arvidson var inte en av de mest framträdande i sitt parti men betydelsefull för framför allt den svenska utbildningspolitiken. På hans mer problematiska konto finns hans fäbless för Sovjet och DDR. Han var länge ordförande i Förbundet Sverige-DDR. Arvidson intressanta livshistoria skildras i Birgitta Almgrens bok Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken som Per Gudmundsson fiskade upp och spetsade till: ”Svenska skolan skulle `förbereda socialismen´”. Nu var skolreformerna ett resultat av en kollektiv politisk process, och inte något Arvidson hämtade hem från DDR. Däremot var John Deweys progressiva pedagogiska visioner om att förena teori och praktik, reflektion och handling formade i spänningen av det dubbla arvet från Platon och Rousseau en helt fundamental inspirationskälla för efterkrigstidens skolreformer. Han var upplysningsvis amerikan. Men varför knäcka en bra story?

Smal TV

Detta slags politiska strider handlar förstås i grund och botten om att konstruera, bygga upp och vidmakthålla myter och motmyter, hålla vännerna vid gott mod och odla fiendebilderna. Myter tenderar ibland att leva sitt eget liv. Ännu 50 år efter 1968 lever till exempel bilden av de vänstervridna medierna vidare. Numera laddas myten dessutom också av det ständiga högerpopulistiska talet om det vänsterliberala medieetablissemanget. I efterhand blir alla katter röda i dagens konservativa ögon. Men visst, tidsandan var annorlunda och många vinklar från den tiden känns daterade i dag. Precis som många av dagens debatter snart kommer att kännas otidsenliga. En sak är säker, bilden av att medierna i allmänhet och public service i synnerhet skulle luta åt vänster stämmer inte. Jag skulle snarare vilja säga att public service under dagens hårda konservativa tryck har förändrats på ett sätt som missgynnar vänstern.

Allt detta bildar fond när Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna nu kräver ett smalare public service-uppdrag och har inlett ett samarbete i riksdagen för att driva igen en radikal förändring av SVTs och SRs uppdrag. Argumentationen är att public service inte ska ägna sig åt bred underhållning. Så i framtiden kommer vi inte att få se Ebba Busch Thor tävla i SVTs Så ska det låta utan bara i TV4s Let’s dance.

DDR-TV

1972 brukar betraktas som vänstervågens höjdpunkt, inte minst i SVT. Tidsandan gjorde alla lite mer vänsterlutande på den tiden.
Men en blick på programmen i SVT 1972 gör bilden lite mer komplex. Jag hittar förstås en och annan tidstypisk och härlig premiär. Som den i dag kultförklarade Tårtan, men den var mer anarkistisk än politisk, mer spontanistisk än vänsteristisk. Ville, Valle och Viktor var nog ett barnprogram i sin tid, om jag minns rätt. Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet och Sandlådan gick i teve det året. Sven Wolter och Maria Hörnelius ingick förstås i den radikala göteborgska ensemblen. Kanske kan Carin Mannheimers dramaserie Dela lika också rangeras in i det radikala draget från Västsverige. Men vad ska man säga om Midsommar i Ransäter med Gunde Johansson, Zara Leander, Sven Ingvars och Tage Erlander (han kom därifrån)? Ett program i 1968 års anda? Eller Barnjournalen? Och hur ska man se på Nygammalt med Bosse Larsson eller Bygdeblad med Owe Thörnqvist? En folkparksscen känns kanske lite sossigt förstås. Man undrar vad som döljer sig bakom programtiteln Om dessa buskar kunde tala?
Dags att deklarera med mera var en skämtsam information med Eva Rydberg, Björn Skifs och Sveriges Jazzband. Brittiska Familjen Ashton minns jag själv väl. Karl Erik Karlsson (som var folkpartist) höll auktion på Skansen. Det var Povel Ramel vid pianot och Lill Lindfors och Svante Thuressons krogshow, Hagge Geigert förstås och Våra favoriter med Gnesta-Kalle och gästartister. Inte särdeles vänster i mina ögon. Snuskgubben Benny Hill skulle väl kunna anklagas för såväl sexism som sexuella trakasserier idag, omfattande filmbevis föreligger från 70-talet TV-tablåer. Summa summarum, tidsandan var inte så entydig som myten i efterhand ger sken av, och som paradoxalt nog odlats av såväl vänstern som högern i oskön förening. Tiden var precis som SVTs utbud 1972 mer komplex och mångfacetterad.

Den nya public service

Så låt mig därför för sakens skull ägna mig åt en framtidsorienterad och lika obalanserad framtidsspaning och konstruera en fantombild av SVTs programtablå i en smalare och mer konservativ värld, helt oseriöst men kanske lite seriöst ändå:

Helgmålsringning

Synodens Dag Sandahl har kommit till heder igen och ringer in helgen. Han berättar om nödvändigheten av att (citat) ”vara en finne i röven”. Direktsändning från Långe Jan på Ölands södra udde.

Go’kväll

Programmet har överlevt med ny profil. Bland annat berättar kristdemokraten Per Gudmundsson om sin klädkod: den engelske gentlemannen på väg till Reform Club i London. Han gör också ett försök att restyla Miljöpartiets Amanda Lind. Det går inte så bra. Det föll på håret.

Babels torn

Det nya kulturprogrammet som ersätter Babel. Dagens tema: Kris är granne med kaos, om Svenska akademin. Horace Engdahl och Anders Olsson samtalar i fyra timmar om hur en stabil kulturinstitution som Svenska Akademin kunde dekonstrueras av en liten kulturtidskrift vid namn Kris, som dessutom sedan länge är nedlagd. Postmodernismens största och enda seger, så här långt.

Kommissarie Morse

Orginalserien med den lätt aristokratiske och cyniske kriminalkommissarien repriseras för femtioelfte gången. Oxfordandans akademiska kulturarv måste spridas. John Thaw som den bildade polisen konfronterar i varje avsnitt den vegeterande lågheten och andra slimma brott. Sex och otrohet leder konstant till död och våld. Men gåtorna löses alltid till sist av den buttre och deprimerande Morse som förfäras över tidens gång och förfall. Själv lyckas han bara få till valhänta och misslyckade framstötar vad gäller det motsatta könet, som aldrig leder till något. Morse finner tröst i den klassiska bildningen, Wagners operor och The Times korsord.

Knep och Knåp

Uppföljande studiosamtal. SVTs kulturchef Johan Hakelius diskuterar tillsammans med Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl skillnaderna och likheterna mellan Morses favoritkorsord i the Times och svenska knep och knåp.

Timbrotimmen: En smal sak

Timbros Karin Svanborg-Sjövall tar ett brett grepp och berättar om sina favoritteorier. I sammanfattning: allt blir bättre om allt blir smalare, som exempelvis public service, staten och alla möjliga skatter.

Partiledarduell

Statsministern Jimmie Åkesson och oppositionsledaren Annie Lööf duellerar.

Vår tids dansbaneelände

Från dansbane-sex, via jazzgung, till rave-extas och hip hop-stomp. Uppdrag granskning uppmärksammar i ett undersökande kritiskt reportage allsköns fördärvliga kulturella uttryck som släppt lös okontrollerbara lustar och handlingar, i historien och i nutiden.

Programinformation

SVTs tillträdande VD Gunnar Strömmer presenterar Uppdrag Gransknings nya chef Rebecca Weidmo Uvell.

Rehnguldet

Första delen i Richard Wagners Niebelungens ring i direktsändning från Bayreuth.

När Wagners drake försvann

Studiosamtal. Vid världspremiären av Rehnguldet i Bayreuth kom draken aldrig fram. Den skickades efter tillverkningen i Paris till Beirut istället för Bayreuth. Dessa fransmän!  Vänsterwagnerianen Björn Wiman (även nya public service behöver visa på någon form av bredd) förklarar hur allt gick till och hur det kom sig att de franska diftongerna ställde till det.

Jag Anders PJ

PJ Anders Linder samtalar med sig själv om viktiga saker. Samproduktion med Axess-TV.

Hembygdsrörelsens framtid

Hembygdsrörelsens betydelse för det svenska kulturarvet. Direktsändning från Tönnersjö hembygdsgård i Eldsberga socken. Men var är folket? Programledare: Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas tankesmedja

Nattsändningar ur SRs arkiv

Vem älskar Yngve Frej och God natt jord samt andra mycket långsamma TV-produktioner från den gamla tråkiga tiden. Allt för att motverka det svenska folkets allt mer dåliga nattsömn och därmed förbättra folkhälsan.

SCBs felaktiga statistisk

SCB har alltså redovisat felaktiga siffor för arbetslösheten. Arbetslösheten låg inte på 7,1 procent utan bara på 6 procent. Vilket i och för sig är för högt och långt ifrån full sysselsättning.
Det påminner mig om flera saker.
SCBs arbetslöshetsiffor är inte en precis siffra utan baserade på skattningar som grundar sig på enkäter och intervjuer. Samma sak med BNP-statistiken. De är inte så exakta som vi lätt förleds att tro.
Skandalen är också en påminnelse om vad knappa resurser kan leda till, som att myndigheter av kostnadsskäl tvingas spara, lägga ut uppgifter på privata aktörer och acceptera låga anbud, som inte alltid håller måttet.
Detta är inte första gången det blivit fel inom det arbetsmarknadspolitiska fältet. För ganska länge sedan gjorde nationalekonomen Susanne Ackum en undersökning som gav en felaktig bild. Undersökningen visade att de olika åtgärder som arbetsmarknadsutbildningar och beredskapsjobb inte lett till några effekter vad gäller sysselsättningen. Det var något med att de som hade fått jobb inte var med i statistiken.
Centerns Martin Ådahl brukar hänvisa till forskning och statistik när han argumenterar för sin ”reformering” av arbetsförmedlingen. Dagar som dessa tvivlar jag på både det ena och andra. Som det återkommande mantrat att politiken ska bygga på fakta och forskning.

Nyheter blir snabbt gamla

I söndags berättade Petter Stordalen om ”Kärleken till Gunhild”. Senare samma gick tidningen ut med nyheten att Peter och Gunhild skiljer sig.
Det händer att nyheter snabbt blir gamla.
Den amerikanske vänstertidskriften The Nation hyllade i sitt oktobernummer Evo Morales: ”Bolivia’s Remarkable Socialist Success Story.” Efter valfusket har han nu tvingats avgå.
En gång berättade Håkan Quist, som var chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, att han hade skrivit en ledare som argumenterade mot en folkomröstning om kärnkraft. Ledaren publicerades samma dag som Olof Palme tillkännagav att partiet bytt fot. Det var bara att skriva en ny ledare. Nästa dag.
På den tiden hade socialdemokraterna tidningar vars ledarsidor förväntades företräda partilinjen. Nu finns varken det ena eller andra. Och knappt någon partilinje.

Jan Myrdal slutar och Gunnar Myrdal märksammas

Jan Myrdal meddelar att han skrivit sin sista skriftställning i Folket i Bild. Det kanske var bra det. Hans senaste bok var för övrigt en pinsam och svårbegriplig historia där han dök ner i diverse sexuella ångestladdade komplikationer från ungdomsåren.
Jans syster Kaj Fölster uppmärksammar mig däremot på att en stor konferens i USA behandlat fadern Gunnar Myrdals bok ”The american dilemma” som kom ut för 75 år sedan. Det åtta timmar långa seminariet An american dilemma for the 21th century ligger utlagt på nätet för den som vill se och lyssna.

Murens fall

Man blir lite trött på alla skribenter som vill berätta om var de var när muren föll så här 30 år senare och deras egna upplevelser av Östkommunismen. För mig räcker det att gå till källorna som ZDFs nyhetssändning dagen därpå.

Och att läsa Annika Ströms Melins lysande bok Världen sedan 1989 som också ger oss instrument förstå den värld vi lever i idag, 30 år senare. (Ett kapitel hittar du här.)

Liberal dödshjälp?

Frågan om aktiv dödshjälp står på dagordningen för Liberalernas Riksstämma i helgen.

(Missa för övrigt inte vår podd om ämnet)

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling försöker se framtiden an. Det går sådär.

I tider då alarmister och olyckskorpar hörs allt oftare brukar det uppstå ett sug efter en motreaktion. Det finns en marknad för framtidslösningar som inte innebär stängda gränser, värnandet av nyckelharpan eller en återgång till förindustriell standard. Och det är förstås utifrån detta behov böcker som Helautomatisk lyxkommunism ska läsas. Denna skrift av den engelske vänsteraktivisten Aaron Bastani kom i somras, och är nu alltså redan tillgänglig på svenska. Fully Automated Luxury Communism är originaltiteln, och FALC följaktligen en akronym för kommunikation i sociala medier och på plakat.

Bastanis grundläggande budskap är att det inte finns någon anledning till oro, för med teknikens hjälp kommer vi fixa dagens utmaningar. Oavsett om det gäller klimat, naturresurser eller sjukdomar. Förutsägelser som till exempel Moores lag utgör i stort Bastanis bevis på att teknisk utvecklingstakt kommer göra det mesta både enklare och billigare i ett hastigt tempo.

I stort är detta bara en uppdaterad version av Abundance, bestsellern från 2012 där författarna Peter Diamandis och Steven Kotler entusiastiskt beskrev det överflöd som väntade oss inom en snar framtid. Även den fick stor uppmärksamhet, men översattes dock aldrig till svenska. Vilket kanske inte är så konstigt. Johan Norberg har ju typ skrivit samma bok flera gånger.
Bastanis version av denna gemensamma framtidsvision innehåller dock en egen politisk vinkel. Precis som redan titeln antyder så finns det ett budskap om att framtidens framgångar måste kontrolleras av det gemensamma. Inte för att de ska bli möjliga, utan för att vi alla ska kunna dra nytta av dem. Och det är ju ingen ny diskussion, om en säger.

Själv har jag dock lite svårt för den här totala tilltron till teknikens framsteg, oavsett vem som torgför den. Visserligen långt ifrån den skepsis som till exempel Jan Lindholm gav uttryck för i en essä som vi nyligen publicerade. Men när framtidsprofeterna anger gruvdrift i rymden som en förutsättning för det framtida lyckolandet så brukar jag zooma ut. Jag vet, det är fel att ge upp och allt det där. Men min fantasi räcker helt enkelt inte till.

Jag läste nyligen, av helt andra anledningar, en skrift om demokrati av författaren Folke Fridell. Texten skrevs 1947 och handlade om dåtidens jakt på effektivitet inom industrierna, något som upprörde syndikalisten Fridell:

Jag har redan sagt att deras gudom heter effektivitet. Deras livsuppgift är att höja volymen. Det är ett hårt påstående och gäller givetvis inte individuellt. Kanske kan man inte säga någonting ont om detta. De fattar sin uppgift på allvar och deras uppgift är att placera in de ovetande människorna i sitt maskinella sammanhang, så att minsta möjliga irritation uppstår i produktionshastigheten. Det är svårt för dessa den moderna maskintidens kammarherrar att skilja på vad som är maskin och vad som bara är ynklig människa! Det blir nästan ett brott mot maskinreligiositeten att stoppa upp inför människan.

Och även om detta kanske handlade om en annan sorts maskintro än den FALC och Abundance förkunnar så kan jag ibland landa på samma ställe som den gode Folke. Mitt i all teknisk rörelse står vi ynkliga människor där och hoppas på det bästa.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. När det gäller Dagens Arenas framtid är den helt beroende av våra supportrar. Så varför inte bli en, du med? Läs mer här.

Vad är Liberalernas problem? Brist på pengar eller brist på ideologi? Hör vad politiska redaktörerna Matilda Molander, VLT och Per Svensson, DN, tänker om saken inför partiets landsmöte i helgen.

På fredag inleds Liberalernas landsmöte i Västerås. Både Per Svensson, politisk redaktör på DN och Matilda Molander, som har samma roll på Västmanlands läns tidning (VLT) tycker att partiet har skäl att vara rejält oroliga.

– Förhoppningsvis är det krisläge. Det jag tycker är oroande är hur länge Liberalerna kan ligga på väldigt låga opinionssiffror innan det egentligen händer något, säger Matilda Molander.

– Liberalerna är också splittrade efter både en partiledarstrid som också var en ideologisk strid, och på grund av rädsla att den konflikten ska blossa upp tror jag att det finns en rädsla hos företrädare att göra något dramatiskt. Det gör att de blir lite tysta och profillösa just nu, säger Per Svensson.

Matilda Molander säger att hon behövde googla inför poddsamtalet för att få reda på vad Liberalerna har kommit med för förslag den här perioden.

– Innan Nyamko Sabuni blev vald till partiledare visste man vad hon tyckte i alla frågor, och nu några månader efter att hon valts till partiledare har man ingen aning om vad partiet står, säger Matilda Molander.

När det gäller Liberalernas hållning till Januariavtalet konstaterar de två panelisterna att Nyamko Sabuni verkar både gilla läget, men beklaga att partiet är bundet.

– Man kan likna partiets hållning till JA med någon som tagit ett sms-lån, och inte är så entusiastisk, men tänker att nu måste jag ju ändå betala av på det här lånet, säger Per Svensson.

Har Erik Ullenhags-falangen eller Sabuni-falangen mest anledning att vara missnöjda så här efter några månader med Sabuni som partiledare?

– Så här långt skulle jag säga att skulle vara mer missnöjd om jag hade hållit på Sabuni, för än så länge har hon inte presterat något av det jag trodde att hon skulle göra, säger Matilda Molander.

Hon pekar också på att Liberalerna har misslyckats med något som Centerpartiet lyckats med i sin kommunikation.

– I valet svarade tror jag 18 procent av unga kvinnor att man skulle rösta C, medan bara 4 procent kunde tänka sig att rösta på Liberlarna. Då har man ju misslyckats, säger hon.

Matilda Molander tror att Liberalerna skulle kunna fylla ett politiskt utrymme genom att mycket tydligare profilera sig i dels rättspolitiska- och integrationsfrågor, men också i frågor som rör yttrande frihet.

– När man talar om yttrandefrihet och public service och mediernas roll behövs en folkpartistisk akademiker som visar var skåpet ska stå. Men det händer inte, säger Matilda Molander.

– Det måste finnas ett parti för besserwissrar, tycker Per Svensson.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om LO, EBT, KDS, KD och SD. Och så om Martin Ådahls Anders Borg-komplex.

Vaktombyte i Borgen

I veckan meddelande Karl-Petter Thorwaldsson sin avgång. Det blev två mandatperioder och åtta år på posten som LO-ordförande. Beskedet kom nog som en överraskning för de flesta.

Vaktombytet i samband med kongressen nästa år kommer i en tid av stora utmaningar för facket i allmänhet och LO i synnerhet. Samarbetet med Socialdemokraterna har väl alltid varit omdiskuterat. Men det har onekligen komplicerats av januariöverenskommelsen. Samtidigt är det ett tag sedan 80-90 procent av LOs medlemmar röstade på Socialdemokraterna. Och under senare har Sverigedemokraternas frammarsch ritar om arbetarväljarnas preferenser. Sedan har vi detta med den vikande organisationsgraden. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har av Centern och Liberalerna tvingats hota med lagstiftning om arbetsrätten om inte parterna gör som politikerna säger. Och ovanpå på allt detta innehåller Ursula von der Leyens programförklaring för EU förslag om att införa en europeiska minimilön och en europeisk arbetslöshetsförsäkring. Rätt svårsmält för de svenska parterna och inte riktigt kompatibelt med den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Inte för att detta är utmaningar som kan läggas på en enda persons axlar. Ändå kommer de förstås att bäddas in diskussionerna om vem som ska bli LOs nya ordförande. Man kan notera att samtidigt pågår samma process i TCO, som söker en efterträdare till Eva Nordmark som gått och blivit arbetsmarknadsminister. Men det sker i närmast total medieskugga. Fortfarande är det väl så att LO för både medier och fackets kritiker är liktydigt med facket. Trots att TCO numera är nästan lika stort som LO. Och nyliberala och konservativa kritiker av ”fackets makt” pekar nästan alltid bara ut LO och nämner sällan TCO eller SACO. LO är kort sagt mer i skottgluggen och kommer förmodligen att så förbli även efter nästa kongress.

Jag noterar att Daniel Suhonen, Katalys och Reformisterna, säger att ”det vore bra om den nya ordföranden har en tydlig arbetarkoppling.” Jag undrar så smått vad han menar? Det är väl en oskriven lag att LOs ordförande ska komma från de egna leden och härstamma från fabriksgolvet som det hette förr i tiden.
Vi får gå tillbaka till LOs bildande för att hitta ett enda undantag. LOs första ordförande Fredrik Sterky kom från överklassen precis som Hjalmar Branting. Sterky solidariserade sig tidigt med den framväxande arbetarrörelsen och spelade en avgörande roll under dess inledande formativa period. Han var mer vänstersinnad än Hjalmar Branting och motsatte sig samverkan med liberalerna (som då ännu betraktades som en vänster i svensk politik). Sterky hade nog inte gillat Januariöverenskommelsen, han heller. (Jag letar efter Sten Sjöbergs bok om Fredrik Sterky som jag en gång läste. Varför hittar man inte böcker när man behöver dom? Har jag lånat ut den? Har den rensats ut? Detta är kort sagt ett stort mysterium.)

Precis som på Sterkys tid ömsar Sverige och vår omvärld skinn. Vi lever med en stor osäkerhet om vart vi är på väg. Facket och politiken var på den tiden intimt sammanbundna. Socialdemokraterna bildades 1889, LO 1898. Fredrik Sterky var aktiv i de tidigaste socialdemokraatiska föreningarna men blev också en central facklig ledare. Han hade en teoretisk som organisatorisk talang. Han startade Ny Tid i Göteborg. Han arbetade ett tag på Arbetet i Malmö. Översatte böcker. Skrev bland annat folkskriften Socialismen, arbetarklassens befriare. Där han även pläderade för fri kärlek och kvinnors frigörelse, äktenskapet likställdes av Sterky med prostitution. Och han valdes alltså till LOs första ordförande 1898. Men han hann bara sitta i två år. Han avled några dagar in på 1900-talet på sin fyrtioårsdag i sviterna av en lunginflammation han ska ha ådragit sig på Axel Danielssons begravning i Malmö en vecka tidigare.

Så här i backspegeln, ett par decennier in på 2000-talet kan vi i varje fall konstatera att samhället och hälsoläget trots allt utvecklats till det bättre. Även LO-ordförandena lever längre numera. Och vem vet kanske kan Karl-Petter Thorwaldsson vid 55 års ålder se framemot en politisk comeback. Men bara Gud och det socialdemokratiska partiet vet – om och när.

Ebbas nya kristdemokrater

Det har gått lite trögt för Ebba Bush Thor det senaste tiden. Jag minns henne inte ens från den senaste partiledardebatten. Opinionssiffrorna verkar plana ut. Och hon har den senaste tiden varit rätt osynlig på det stora hela. Hon fick också en lite mindre smickrande uppmärksamhet i början av hösten. Först skrev DN om när hon ställde upp som vigselförrättare vid Margaux Dietz och Jacob Liebermanns ”bröllop” som inte var något bröllop, utan mest ett PR-jippo. Dietz är en så kallade influenser som har hundratusentals följare i sociala medier. I samma veva skrev kvällstidningarna om att Ebba Bush Thor var med på Micael Bindefelds bjudresa till Tel Aviv i samband med hans 60-årsfirande. Allt det där kanske inte riktigt flyger i gamla kristdemokratiska kretsar. Den här typen av extravaganser ligger nog ganska långt från Lewi Pethrus eller för den delen Alf Svenssons räjonger. Eller  frikyrkokaffet efter söndagens högmässa i pingstförsamlingen. För att inte tala om ett gammalt hederligt Pingstbröllop. Det behöver man väl inte vara moralist för att inse.

Ingen kan väl tvivla på att Ebba Busch Thor har förflyttat Kristdemokraterna högerut. De nya kristdemokraterna är inte ett mittenparti. Men vad var de gamla kristdemokraterna i så fall för något? De riktigt gamla kristdemokraterna var nog rätt höger i de flesta värdefrågor och precis som nu i opposition mot nya trender och förhållningssätt. De utlösande faktorerna var motståndet mot abort och att kristendomskunskapen ersattes av religionskunskap i skolundervisningen. Men vi ska inte glömma homosexet i filmen 491, samt skildringar av övergrepp och tidelag. Filmen skakade Sverige i sina moraliska grundvalar och förbjöds att visas offentligt. Ett tag. Kontroversen medverkade till att ett nytt parti föddes fram, Kristen Demokratisk Samling (KDS), i dag Kristdemokraterna. Är detta de gamla kristdemokraterna? För efter det försökte ju Alf Svensson och Göran Hägglund tona ner de moralistiska övertonerna. Abortmotståndet och en del annat lades i malpåse. Detta var kanske de nya kristdemokraterna.

Jag anar att den här spänningen fortfarande finns kvar i partiet och det ska bli intressant att följa rikstinget i Umeå med dessa glasögon. Om det är de gamla, de nya, de nygamla eller gammalnya kristdemokraterna som sätter tonen framöver. Som en gammal agnostiker/ateist är detta universum mest förvirrande och svårbegripligt.

Den nya Sverigedemokraterna

Det sker personförflyttningar i Sverigedemokraterna. Henrik Vinge föreslås bli ny vice partiledare. Hans framtoning och bakgrund pekar på att han signalerar ett försök att bredda Sverigedemokraternas väljarbas. Vinge är jurist. Och allmänt polerad. I slutfasen av förra valrörelsen tappade partiet en rad väljare. Motståndarna kunde dra nytta av olika impopulära och extrema inslag i partiets politik. Inte minst minskade stödet bland LOs medlemmar i slutet av valkampanjen. Uppenbarligen vill partiet undvika detta i nästa val. Den senaste tiden har partiet övergett sitt abortmotstånd och accepterar nu principen om dubbelt medborgarskap. Vi kan nog förvänta oss fler sådana policyförändringar.

Kanske är detta en manöver som framöver kommer att kunna beskrivas i termer av de Nya Sverigedemokraterna. Men som Amanda Sokolinicki uttrycker det i Dagens Nyheter: ”SD har ändrat sig om allt förutom invandringen.”

Den gamla Anders Borg

Detta med Sverigedemokraterna påminner mig om en av politikens värsta kardinalsynder. Nämligen att underskatta sin motståndare. Jag har följt och skrivit om Anders Borg sedan början av 1990-talet, då han var en ung radikal libertarianskt lagd moderat medlem i Fria Moderata Studentförbundet. Jag minns att jag och Janne Sundling gjorde ett porträtt av honom i ETC när han jobbade på Bildts statsrådsberedning: “De är den nya intellektuella högern. Det är de som kommer att över efter Bildt. Anders Borg är framtiden.” Det händer ibland att man får rätt utan att själv önska det.

Tio år senare åt jag lunch med Anders Borg, då han precis blivit anställd som chefsekonom på Moderaterna. Under lunchen berättade han om sina planer för partiet. Efter lunchen tänkte jag att om han driver sina idéer kommer Socialdemokraterna att få problem i nästa val (2006). Sedan blev Fredrik Reinfeldt partiledare och de nya moderaterna föddes och innehållet var exakt ordagrant vad Anders Borg har talat om under den där lunchen. Strax därpå träffade några ledande socialdemokrater, Urban Ahlin och Magdalena Andersson, och sa något om att nästa valrörelse nog skulle komma att utspelas på ett annat sätt än de tidigare valrörelserna. Jag minns att de avfärdade min kalkyl; ”det är samma gamla höger”.

Nu läser jag Anders Borgs nya bok Finansministern (Mondial). Han har inte gett ut så många böcker som man kan tro. En svårtuggad bok som argumenterade för fri radio Förmynderiets teori – en kritik av public service-ideologin och den än mer svårbegripliga Generell välfärdspolitik – bara magiska ord. Båda utgivna av Timbro.

Under läsningen inser jag att jag fortfarande inte riktigt begripit mig på den där karln. Är han ett politiskt geni eller som uppfinnaren i Lorry? Men till skillnad från honom säger Anders Borg aldrig: ”Jag tänkte inte på det. Hejdå!”

Martin Ådahl och Anders Borg – inte sant?

Jag har alltid tänkt att Martin Ådahl har något slags Anders Borg-komplex eller att han vill vara som honom. Han vill gå till historien och driva igenom en systemförändrande reform. Han läser alla forskningsrapporter och kommer på en lösning som han ska driva igenom till vilket pris som helst. Han är grottar ner sig i detaljer som det heter i ett reportage publicerat av Arbetet, men är i grunden en teoretiker där teorin är kartan som styr åtgärdslistan. Och så är det kompromisslösheten. Om än med charm och ett enormt inslag av obrutet självförtroende.

Fast nu är han nog lite pressad. Martin Ådahl är ju mannen som ligger bakom den kritiserade omgestaltningen av Arbetsförmedlingen som alla möjliga från DN, vi på Dagens Arena förstås, Lars Calmfors och nu även liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kritiserar och vill revidera. Man kan notera att den rödgröna regeringen inte haft förmågan att mota detta kaos i grinden.

Och i veckan kritiserade även Anders Borg hela detta projekt längs med fotknölarna. Det måste ha svidit i den ådahlska självbilden. Han tänkte kanske inte att det skulle kunna hända.

Uppdrag granskning

Veckans Uppdrag granskning berörde mig mycket starkt och djupt. Övertygande drivs tesen att anklagelserna om att en läkarna skulle vara antisemit och kränkt sina medarbetare och underordnade saknar grund. Det hela framstår som en häxprocess, som om det vore hämtat från Dramatens ”Häxjakten”. Trots att en oberoende advokatutredning friade mannen har han förlorat rätten att verka som läkare på sjukhuset och får sitta och vända papper. Var finns arbetsrätten och hur har facket agerat i den här frågan? Finns det mer som inte framkommit? I så fall skulle man gärna vilja veta det. Andra medier har uppenbarligen inte gjort det viktiga jobb som Uppdrag granskning nu utfört. Detta framstår som en klockren rättsskandal.

Och så detta med varslet.

I filmen Wag the dog, en komedi förvisso, hamnar den amerikanske presidenten i fokus för en sexskandal.  En filmproducent anlitas som förflyttar fokus till en historia om att USA håller på att dras in i ett krig med Albanien.

Samma dag som Uppdrag Granskning-reportaget sändes presenterade Karolinska sitt stora besparingspaket som innehöll varsel av 600 anstälda på sjukhuset. Vilket skapade stora rubriker dagen därpå.

Wag the dog? Det verkar i alla fall Uppdrag Gransknings reporter hålla med om.

Moderaternas aktiekung

Dagens industri avslöjar att riksdagens mest militanta moderat också är den som äger flest aktier. Johan Forsell äger aktier på drygt 3 miljoner. Inte dåligt för en kille som bara är 40 år gammal och en uppenbar pretendent att ersätta Ulf Kristersson när det är dags.

Dags att skapa reda i oredan

Ännu en vecka där ännu fler exempel på oredan vad gäller missförhållanden inom bygg, beträffande upphandlingar och på arbetsmarknaden i detta land. Förbifart Stockholm försenas ett antal år. Vilket ökar slutnotan. Den italienska firma som vann upphandlingen har fråntagits uppdraget. Det är hög tid att beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna för detta och andra liknande haverier. Och så detta: SVT rapporterar om en restaurangägare i Norrköping som åtalas för människoexploatering och laga hot. Två anställda ska ha tvingats arbeta för endast mat och husrum och fick arbeta upp till 12 timmar om dagen – sex dagar i veckan. Detta är inte ett undantag, utan regel på dagens arbetsmarknad.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar behovet av ett forum för lokal debatt. Och vem som äger frågan.

Häromveckan skrev tretton socialarbetare i Eskilstuna en debattartikel där de kritiserade kommunens förda politik på ett flertal områden. Häromdagen fick de svar på tal från tre kommunalråd som alla ansåg att kommunens medarbetare ska följa demokratiskt fattade beslut. Vilket kanske inte låter så konstigt, men svaret från de ledande kommunpolitikerna signalerade samtidigt en viss irritation över frispråkigheten hos de anställda. Något som i sin tur fick den lokala ledarsidan på Eskilstuna-Kuriren att rasa. På till synes rätta grunder varnade tidningen för politiker som vill tysta anställda. (Själva sakfrågan berör vi för övrigt här)

Detta är ett klockrent exempel på hur en fråga av lokal angelägenhet kan dryftas i ett öppet och ansvarstagande forum. Eller, det senare stämmer i alla fall, det är tydligt vilka regelverk som styr redaktionen och det finns en tydlig utgivare att ställa till svars om så krävs. Men särskilt öppet är det inte. Eskilstuna-Kuriren placerar det mesta av sitt innehåll bakom en betalvägg (likt de flesta medier som bygger på en prenumerationsaffär). Å andra sidan har den tryckta tidningen alltid kostat att köpa så det är ju inget nytt. Problemet är dock som bekant att allt färre vill betala för en lokal bevakning. Vilket medför att dessa forum för diskussion blir allt färre.

Det digitala landskapet utmanar allt, inklusive den lokala demokratiska debatten, och denna text är inget inlägg om att värna en struktur som bygger på forna tiders beteende. I den bästa av världar hade de ansvarstagande redaktionella forum som inte hänger med i vår nya tid ersatts av sådana som gör det. Men så tycks det inte ha blivit. Det kurerade samtal som den redaktionella processen bör erbjuda, och som bygger på balans och allsidighet, har i allt större utsträckning ersatts med engagemangsstyrda trådar i olika sociala medier där väldigt lite saklig diskussion sker. Fler kommer kanske till tals, men åsikterna är endast undantagsvis vederhäftiga och samtalen leder sällan till några kompromisser eller synteser. Samtidigt nedmonteras den redaktionella bevakningen av Sverige löpande, och de ansvarstagande forumen för lokal diskussion likaså.

Under de senaste åren har det funnits en förhoppning om att lokaljournalistiken skulle uppfinna sig själv igen, utifrån en rad försök till så kallad hyperlokal bevakning som poppat upp i och med de nya digitala plattformar som erbjuds. Men denna rörelse tycks inte ha vägt upp den nedmontering som sker inom medieindustrin. “De fyller sällan tomrummet efter de journalister som försvunnit”, konstaterar medieforskaren Carl-Gustav Lindén vid Helsingfors universitet i samband med en nordisk presentation över situationen som nyligen presenterades.

Även den mest utmejslade journalisthatare kan nog inse att det är ett krisläge för det offentliga samtalet när de redaktionella lokala plattformarna en efter en försvinner, och inte ersätts av något liknande. Ytterligare ett problem är att staten pekas ut som den som ska lösa detta. I det nya mediestöd som riksdagen fastställt finns det öronmärkta resurser för redaktionell bevakning av så kallade vita fläckar. Och det blev omedelbart rusning till stödet. Vilket i och för sig är bra, då det visar att det finns aktörer som vill bedriva lokal journalistik. Baksidan är dock att detta stöd riskerar att leda till styrning av innehållet.
När stödet för första gången nu delades ut blev det mycket fokus på vilken geografi den sökande ansåg sig vilja bevaka, i förhållande till närvaron av en redaktion i det aktuella området. En specifik databas spelar en nyckelroll i bedömningen, nämligen denna. Men eftersom stödet ska gå till bevakning av områden, inte till geografisk placering av redaktion, kommer efterkontrollen ofrånkomligen att handla om innehållet. Har rätt saker skildrats för att stödet ska ha ansetts ha gått till rätt redaktion? Och plötsligt har vi fått statlig kontroll ännu lite närmare den redaktionella processen. Vilket den medborgare som värnar en fri press ändå bör känna lite obehag inför.

Dessvärre står nu mediebranschen inför ytterligare utmaningar, då annonsintäkterna fortsätter att falla. Det gör att de flesta landsortstidningar lär blir än mer beroende av sina betalande läsare. Jag tror att alla tjänar på att inse det är vi själva som äger frågan om lokaljournalistikens framtid. Och framför allt inte lägger över på staten att lösa detta. För då har vi i princip gett upp. Och det ska en ju aldrig göra.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Givet texten ovan, kolla gärna in detta.

PODD | Vad är faran med en överdriven tro på sanningen och mörkar medier etnisk tillhörighet? Det pratar vi om i senaste avsnittet av Den Svenska Modellen.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som görs gemensamt av Dagens Arena och Kvartal. I det senaste avsnittet pratar chefredaktörerna Jonas Nordling och Jörgen Huitfeldt om public service-kritikers problematiska bild av saklighet och deras bristande uppfattning om redaktionell process. Dessutom berörs den pressetiska regeln kring angivande av etnicitet. Används den för flitigt, eller för sällan?

Du hittar avsnittet här. Eller i de flesta spelare.

PODD | I senaste avsnittet träffar vi Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder och snackar om deras roll i januariavtalets politiska landskap.

Senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd gästas av Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder som berättar besvikelsen över januariavtalets beslut om marknadshyror, hur hon anser att Stefan Löfven därmed svek ett vallöfte och att hennes organisation aldrig kommer acceptera ett sådant förslag och därför nu kampanjar mot regeringen.

Hon berättar också om sommarens granskningar av villkoren för de egna medlemsvärvarna, men även om hur hyresgäströrelsen inte alltid når ut med sin berättelse om läget i många förorter, trots det mediala intresset för trygghetsfrågor och trots att det är deras medlemmar som är direkt berörda.

Du hittar hela avsnittet här, eller i de flesta poddspelare.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om läget i Tyskland, säsongens sedvanliga fotbollsångest och den okända svenska seden att operera in mikrochips.

Fotbollsångest

Denna helg blir det förstås stort fokus på sista omgången och kampen om det allsvenska fotbollsguldet. Mer dramatiskt än någonsin. Lika dramatiskt är det i botten av tabellerna, vilka lag trillar ur? Dagarna som dessa påminns jag om Bill Shanklys klassiska ord: ”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så…”

Bill Shankly var under 16 år Liverpools legendariska manager och tränare. David Peace har skrivit en roman om Shankly: ”Red or Dead”. Sin socialistiska livshållning översatte han med framgång till fotbollen, som ju är ett lagspel när allt kommer omkring, trots allt snack om stjärnor och stora egon:
”The socialism I believe in isn’t really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life.”

I år kämpar bland andra Kalmar FF för sitt allsvenska kontrakt. Jag läste Lasse Hansson i Barometern som skrev att ”Kalmar FF måste bli Kalmar FF igen”. Det går inte att köpa sig framgång, påkostade Guldfågeln Arena står som en symbol för framgångsåren. Hansson menar exempelvis att ledarna måste till exempel finnas på plats i stan. Med tanke på att Kalmars ordförande är bosatt i Djursholm i Stockholm kan jag förstås förstå den invändningen. Det blir inte bättre av att tränaren Magnus Pehrsson är bosatt i Bjärred och pendlar till Kalmar. Det skulle nog Bill Shankly aldrig har gjort. Han förstod sina fans. Efter förlusten mot Falkenberg förra helgen hamnade Pehrsson i upprört samtal med förbannade kalmaritiska fans, och två dagar innan helgens avgörande match avgår han sedan under dramatiska och oroande former.
Det blir en stor dos fotbollsångest i Kalmar denna helg.

För oss Halmstadsfans är det ändå lite tryggare, HBK är på säker mark inför sista omgången och blir kvar i Superettan. Innan säsongen körde igång tippades laget vinna! (Suck!) Men det har trots allt gått lite bättre mot slutet.
Det såg värre ut i somras. Då postade ett fans från ”Kvastarna” en vitsig bild på klubbens facebooksida. Motivet var det klassiska från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” när Max von Sydow talar med döden, men med replikskiftet omskrivet:

– Vem är du?
– Jag är Division ett södra.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Jag har länge gått vid din sida.

Sådana dagar är det alltid trösterikt att läsa ett bra reportage om fornstora dagar, som Kalle Forssells text i Expressen om Igor Sypniewski som värvades till HBK under Jonas Therns tid som tränare. (Nuvarande förbundskapten Janne Andersson var på den tiden assisterande tränare.) På den tiden spekulerades det i att Thern (också en enorm begåvning både som spelare och tränare) en gång skulle bli landslagstränare. I stället trädde alltså hans assisterande tränare  fram. Forssell lyckats aldrig intervjua Thern om Sypniewskis sejour i Sverige. Däremot får han prata med Janne Andersson som i sin tur säger: ”du ska snacka med Jonas Thern om Igor”. Förbundets presschef Jakob Kakembo Andersson säger för övrigt att Janne Andersson har en ”sällsynt förmåga att alltid sätta just Halmstad i centrum för alla konversationer”. Redan Fredrik Ström beskrev Halmstad som en stor liten stad.

Igor var förmodligen en av de bästa spelarna som någonsin spelat i Allsvenskan. Han gjorde succé i Halmstad. Men det varade inte så länge. Depressionerna och missbruket tog över. Kalle Forssell berättar om ett komplicerat liv efter den korta tiden i Halmstad och en misslyckad fortsatt fotbollskarriär. Skilsmässa. Ett hårt liv. Under senare år har han tilldömts ett kortare fängelsestraff efter att lett ett huliganupplopp för sin gamla klubb LDS Lodz!

Jag påminns om att fotbollsspelare inte är några fysiska maskiner utan precis lika komplicerade som alla andra. Varken livet eller fotbollen är en rätlinjlig rationell historia, utan tvärtom ofta präglad av press och stress där skiljelinjen mellan succé och nederlag är mycket tunn. Det kommer vi att påminnas om i helgen.

Igor säger inte så mycket i Kalle Forssells reportage, men ger ändå ett omdöme om Allsvenskan som liga:

”De sprang sönder folk. De sprang något så fruktansvärt. Det var mycket, mycket fysiskt spel. Mycket kondition.”

Myten om Norden

När man kommer från norr och besöker det stora landet i söder är det som om tyskarna ibland blir längtansfullt våta i ögonen. Myten om Norden och särskilt den svenska modellens förträfflighet verkar fortfarande vara så stark att de tenderar att blunda för revorna i fasaden. Själv blir jag allt som oftast lite generad å våra vägnar.

Men samtidigt är det nog lite kluvet numera ändå. När jag i veckan deltog på Friedrich Ebert Stiftungs stora konferens om Digital Capitalism slogs jag av just det. Ena stunden hörde jag att digitaliseringen egentligen inte innebär att vi behöver vara oroliga för att jobben försvinner utan snarare över att kvaliteten och innehållet i arbetet utarmas. Utvecklingen i de nordiska länderna bekräftar den tesen. Strax därpå berättas om det svenska företaget som tvingat sina anställda att montera in ett chip i kroppen. Som ett uttryck för vår naivitet inför tekniken. Det var inget jag överhuvudtaget kände till. När jag googlar läser jag om de anställda på innovationshuset Epicenter i centrala Stockholm som opererat in microchip med ett unikt ID i sina kroppar för att de ska kunna öppna dörrar, för secure printing, digitala visitkort och för att prata med smartphone-appar.

Ibland är det trots allt bra att komma ut och lära sig något om vårt eget land. Kanske kan vi på så sätt få syn på både bra och dåliga sidor av vårt land.

CDU och Die Linke – sant?

I delstatsvalet i Thüringen förra helgen tappade de röd-röd-gröna sin majoritet. Die Linkes Bodo Ramelov har som ministerpresident fram till nu lett delstaten, och styrt där som en pragmatisk socialdemokrat. Die Linke är visserligen nu största parti. Men samtidigt tappade kristdemokratiska CDU stort, liksom socialdemokratiska SPD och die Grünen (ett mindre tapp!). Så vem ska nu forma en majoritet? Under veckan har samtal förts om ett samarbete mellan CDU och Die Linke. Det är kanske inte så troligt. Men vem ska forma en ny majoritet? Rent matematiskt är detta det mest logiska alternativa. Men politiskt skulle det vara något av en revolution om CDU gör upp med Die Linke, särskilt som vänstern är det största partiet och kristdemokraterna i så fall får bli en junior partner.
I östra Tyskland har Die Linke starka rötter till det gamla maktägande kommunistpartiet, SED, som sedan PDS var en direkt arvtagare till innan det nuvarande vänsterpartiet formerades. Hela diskussionen har förstås en särskild laddning nu när Tyskland nästa vecka firar 30-årsminnet av Murens fall.

Björn Höcke får kallas fascist

Alternative für Deutschland (AfD) gick förstås framåt i Thüringen också, och tog många väljare från framför allt CDU. Partiet leds av Björn Höcke som får beskrivas som en person som står långt, långt till höger i AfD. Han är själv inte från öst utan född gamla Västtyskland. Han har klagats för antisemitism och beskrivits som en börda för partiet. Han har sagt att minnesmonumentet för Förintelsens offer i centrala Berlin är ett minnesmärke präglat av skam mitt i huvudstaden och aldrig borde ha uppförts.

Det tillhör vanligheterna att han kallas fascist. Något som till och med blivit föremål för en juridisk process där den administrativa domstolen i Meinigen slagit fast att Höcke får kallas för ”fascist”. Domstolen motiverar sitt utslag med att beteckningen inte är tagen ur luften utan kan baseras på verifierbara fakta.

Jag vet faktiskt inte om domstolens utslag är ett lugnande eller oroande besked.

SPDs långvariga ledarskapskris

Socialdemokratiska SPDs nuläge täcks inte tillräckligt av ordet ”kris”. Det hela går djupare än så. Vilket valresultatet i Thüringen bara var ännu en bekräftelse på. Parallellt pågår ett partiledarval. Mycket tyder på att Olaf Scholtz som nu är vice kansler och finansminister i koalitionsregeringen med CDU och Klara Geywitz, en regionalpolitiker från östra Tyskland, kommer att vinna den striden.

Opinionsmätningarna visar att SPD passerats med råge av Die Grünen. Medan SPD haft uppenbara ledarskapsproblem under lång tid har Die Grünen lyckats få fram starka politiker. Det nuvarande radarparet Annalena Baerbock och Robert Habeck framstår som ledarna för det progressiva i Tyskland för tillfället. SPD har länge sett ner på lösningen med två ledare. Men mot bakgrund av dagens kris har partiet fått överge gamla dogmer på det här området. SPD kopierar de Gröna och föreslår alltså nu en duo i ledningen. Även om ingen väl tvivlar på att det är Olof Scholtz som är nästa kanslerkandidat. Scholtz är statsmannamässig och en klassisk maktpolitiker med pondus och självförtroende. Men är SPD längre ett statsbärande parti?

SPDs problem har många förklaringar. Den ständiga interna maktkampen och de ideliga partiledarbytena har inte direkt skapat någon arbetsro eller kontinuitet. Och kanske har partiet också någon form av ledarskapsproblem. Partiledarbytena har avlöst varandra. Som inte alltid har varit till de bättre. Andrea Nahles fick inte någon längre respit när kritiken grep omkring sig. Hon avsattes under förödmjukande former. Känns mönstret igen? Det har nog skapat en intern bitterhet intern. Själv har hon gett sin, som hon säger, sista intervju som offentlig person. Den publicerades inte i Die Zeit eller Der Spiegel utan i tidskriften Blick Aktuell. Aus Liebe zur Heimat. Det ska nog ses som en alldeles uppenbar sista inlaga mot det mediala och politiska etablissemanget som kastade ut henne.

De svenska sossarnas eviga kris

Det kanske inte är mycket bättre i Sverige. Men ibland tänker jag att socialdemokraterna har varit i kris sedan sin tillkomst. Av en händelse hittar jag en samtalsintervju i Expressen från 1983, där den tidigare ministern Lars Engqvist (fast på den tiden var han chefredaktör för Arbetet som inte finns längre) säger:

”Ett av socialdemokraternas viktigaste problem i dag är att man helt saknar lödig utopi, man saknar helt enkelt idéer om hur det framtida svenska samhället skall se ut. Be en socialdemokrat tala om 1990-talet och han ger dig en mycket suddig bild av ett slags moderniserat folkhem. Per Albins folkhemstanke från 30-talet är fortfarande den enda vision om framtiden som socialdemokratin har.”

Mycket har hänt sedan dess, men socialdemokraternas kris verkar bestå.

Alla försvunna helgons helg

Det är Allahelgonahelg. Vi ska tänka på de som fattas oss. Jag vaknar till Lasse Bergs ord i radion om när hans dotter gick bort: att sörja är att vara människa. Särskilt denna helg kan jag rekommendera Anders Sundelins Brevbäraren som försvann. Boken handlar om Bosse Janssons försvinnande i april 1976. Han är sedan dess spårlöst försvunnen. Anders följer alla möjliga spår. Tog han sitt liv? Föll han offer för någon agenthistoria? Bosse Jansson reste mycket i öst och var aktiv i Svensk-albanska föreningen.
Det är en fascinerande historia ännu drygt fyrtio år efter själva försvinnandet. Anders Sundelins bok är ett slags journalistiskt detektivarbete. Men han kommer inte närmare en lösning. Försvinnandet är, och kommer med intill sannolikhet gränsande visshet att förbli, en gåta. Men boken är i lika hög grad en resa till en tid som flytt och en värld som skattat åt förgängelsen. Den maoistiska vänster Bosse Jansson var en del av försvann också från den politiska jordens yta. Kanske är Brevbäraren som försvann ett slags sorgearbete och ett långt farväl till den politisk miljö författaren själv en gång var en del av, men sedan dess distanserat sig ifrån och på olika sätt försökt förhålla sig till.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar landets alla tomma hus. Och funderar på vem som äger dessa. Egentligen.

Det är lätt att glömma hur Stockholms innerstad hade tomma, förfallna bostadshus. Men det är tvärtom inte länge sedan, jag minns flera av dem. (Trots min ringa ålder…). Och jag påminns än mer efter att ha bläddrat i den kommande boken Ockuperat! som Verbal snart ger ut. Husockupationer av åsidosatta bostadshus i centrala Stockholm var inte helt ovanliga fram till början av 90-talet. Att hitta ett förfallet tomt bostadshus i Stockholms innerstad idag är inte riktigt lika lätt. Vilket kanske i sig inte är dåligt utifrån ett resursutnyttjande. Men framför allt är det förstås ett bevis på att det rent ekonomiskt är vansinne att hålla ett hus tomt på en bostadsmarknad som Stockholms. Du tjänar inget på att låta ett hus i A-läge förfalla.

Så ser det dock inte ut i många andra delar av landet. Var och en som åkt bil genom Sverige lär ha noterat alla tomma ödehus.
Visst, det har alltid funnit övergivna byggnader, och få saker kittlar väl vår fantasi som bortglömda platser. Dagens Sverige erbjuder på det viset ett eldorado för historiker som Jan Jörnmark, författare som Sven Olov Karlsson eller bloggar som denna.
Men det är en sak när de tomma husen står bortglömda på en plats dit ingen längre tar sig. Vemodigt, men kanske inte mycket mer än så. Annat är det med tomma hus som står i tätorter och byar där folk fortfarande bor.

I många fall har fallfärdiga hus blivit alternativ för den som inte får en plats på en alltmer stängd bostadsmarknad, men även i de fallen finns det få uppsidor i långa loppet. Och när husen sedan lämnas vind för våg i en miljö där grannar fortfarande finns, där de varje morgon möts av ett sönderfallet ödehus på andra sidan vägen, så antar jag att det påverkar dem som bor där. Och så ser det ut på många orter i dag.

Sedan länge har det funnits stöd för att riva tomma hyreshus, men det används uppenbarligen alltmer sällan. När det gäller enstaka ödehus tycks det helt saknas strukturer, åtminstone på statlig nivå. Det är kommunala angelägenheter. Många kommuner har också börjat med att kartlägga sina tomma hus, framför allt för att bedöma deras värde ur ett bostadsförsörjningsperspektiv. På något vis börjar vi kanske inse att de där tomma husen är en gemensam utmaning.

Journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström skrev 1939 pamfletten Vem äger ditt hus (på uppdrag av Hyresgäströrelsen). Hans budskap var att dåtidens påvra bostadsstandard till viss del kunnat skapas på grund av en felaktig bild av ägarskapet. Att husen sågs som en privat angelägenhet. ”Ditt hus äges av Sverige, av det svenska samhället”, konstaterade dock Nordström och menade dessutom att det kollektiva ägandet vilade på dubbla grunder. Det fanns en ekonomisk grund för att hävda ett gemensamt ägande, genom det allmännas bostadssubventioner i olika former. Men framför allt fanns det en moralisk grund utifrån ”den kontroll över landets bostäder, som riksdagen lagfäst och som alltmer kommer att utrota det hittills rådande privata vinstmomentet i bostadsproduktionen och som har slutligt mål: folkets sundhet, hälsa och fullt utvecklade effektivitet.”

Synen på hemmets härd som den privata borgen hotades inte på något sätt av ett mer kollektivt synsätt på boendet, menade Nordström: ”Nej! Tvärtom! Men den uppfostras, och därmed stärkas den.”
Visst, Nordström verkade i en tid där han kunde beskriva utvecklingen så här:
”Det är ju helt enkelt ett nytt Sverige som skall vara vårt mål, ett Sverige som ständigt skall lysa och tindra för vår inre blick, ett Sverige som vi skola våga hoppas något av, ett Sverige som vi inte bara skola »älska» på det vanliga konventionella poetiska sättet, med vackra ord döljande en ruskig verklighet, utan där vi, vilket betyder oändligt mycket mer, skola kunna trivas och arbeta som aldrig förr, tillsammans och till det helas gagn.”

Vid närmare eftertanke skulle nog i och för sig ovanstående kunna yttras av de flesta politiker även idag. Men kan de fylla orden med en realistisk förhoppning om en bättre framtid? För Nordström handlade det om att rycka upp Lort-Sverige och bostadseländet med rötterna. Att få 30-talets medborgare att till slut lämna sin medfödda ”slav-mentalitet”.
Jag tror att det växer fram en annan sorts mentalitet i en bygd där husen står tomma och förfallna, en mentalitet som är minst lika skadlig för vårt gemensamma samhällsbygge. Och därmed en fråga för oss alla. Så där hade Lubbe rätt, även de tomma husen äger vi tillsammans.

För dig som går igång på bostadspolitik kan jag för övrigt rekommendera helgens intervjupodd där Marie Linder, ordförande i just Hyresgästföreningen, får förklara vilken roll de spelar i Januariavtalets politiska landskap. (Alla våra poddar hittar du för övrigt här.)
Och om du fortfarande inte prenumererar på vårt nyhetsbrev så rekommenderar jag det starkt. Det är det enda sättet att säkerställa att du tar del av allt vi publicerar. Det kommer kostnadsfritt, sju dagar i veckan. i din mejlbox. (Läs mer här)
Och slutligen: Det enda sättet att säkra denna redaktions fortsatta existens hittar du här. Tack för ditt stöd!

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

I veckans avsnitt testar vi vad som skiljer de fackliga organisationerna LO och TCO åt när det gäller synen på arbetskraftsinvandring. Hur ska reglerna se ut och vad är bästa sättet att stoppa missbruk? Utredarna Åsa Odin Ekman och Tove Nandorf medverkar.

Från LO:s perspektiv bör möjligheten att få arbetstillstånd i Sverige som medborgare i något land utanför EU avgöras av huruvida det råder brist på arbetskraft eller inte i yrket ifråga. Här bör Arbetsförmedlingens yrkesprognoser vara vägledande, menar LO:s utredare Tove Nandorf.

LO vill dessutom att arbetsgivare ska vara tvungna att annonsera ut en tjänst i minst tre månader innan rekrytering från länder utanför EU kan bli aktuellt. I dag gäller att en annons ska finnas ut i EU i tio dagar.

– Vem hinner utföra en seriös rekryteringsprocess på tio dagar? Först ska arbetssökande hinna se annonsen, sedan skicka in en ansökan och sen ska det behandlas. Jag tycker att det vore rimligt att man förlänger tiden till tre månader och att arbetsgivarna ska behöva visa hur rekryteringsprocessen har utfallit, säger Tove Nandorf i podden.

TCO vill inte strama åt möjligheterna att arbeta i Sverige genom arbetsmarknadsprövningar. Däremot vill de, liksom LO, stärka arbetstagarnas rättigheter genom att göra anställningsavtalet juridiskt bindande.

Åsa Odin Ekman, utredare på TCO, menar att man inte löser problemen med att människor utnyttjas och får jobba för usla villkor genom att begränsa arbetskraftsinvandringen till bristyrken. Fusk och utnyttjande förekommer även i yrken där det finns stor efterfrågan på arbetskraft.

– Jag tror inte att man kan lösa frågan om utnyttjande eller inte utnyttjande genom att prata om bristyrken. Det viktga är att vi säkersätller att villkoren i kollektivavtalen också eftelevs, säger hon.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politisk dogmatism, LO:s samordning, modsens kris och Apotekstjänst kopplingar till Ådalen 31.

Häxjakten

Den nya uppsättningen av Arthur Millers ”Häxjakten” är ett unikt samarbete mellan Stadsteatern och Dramaten. Båda teatrarna är utlokaliserade på grund av renovering, det är väl något stambyte. Båda teatrarna har också haft turbulens på chefsposten. Jag kan bara säga att regissören Alexander Mørk-Eidem har begått ännu en scentriumf. Kammarspelet verkar inte vara hans grej, snarare de stora uppsättningarna med en mångfald av röster och roller. Den stora ensemblen gestaltar här ett kollektivt trauma och kanske också en kollektiv mänsklig historisk erfarenhet om vad okunskap och osäkerhet kan åstadkomma. ”Häxjakten” är som ett knytnävsslag i magen.

Millers pjäs bygger på faktiska händelser, visserligen omarbetade för scenen men allt är hämtat från verkligheten, även persongalleriet och deras namn. Det utspelade sig i Salem i Massachusetts i gamla New England, USA, 1692 och 1693 då mer än 200 personer anklagades i en häxjakt bortom det fattbaras gräns. 14 kvinnor och 5 män dömdes till döden genom hängning ­– för ”trolldom”. Ytterligare en människa slogs ihjäl. Och åtminstone fem personer dog i fängelset. 25 personer fick alltså sätta livet till. Salem var en strikt religiös enklav där tron i hög grad styrde samhället och de enskilda medborgarnas liv och leverne. Den nya världen som skulle bli Amerikans förenta stater började ju byggas av just sådana små religiösa samfälligheter som flydde från det intoleranta Europa. Jag läser att Salem ska ha varit under ekonomisk process och hotat av ursprungsbefolkningen – indianerna.

McCarthyismen som fond

Det är lätt att peka finger och förfäras över att de där människorna som levde för 300 år sedan var inskränkta och inkrökta religiösa fundamentalister. Men den problematik som skildras i Häxjakten är dessvärre allmängiltig och fortfarande aktuell. Både mänsklighetens långa historia och vår egen tid ger många exempel på händelser då masshysterier satt rättssäkerheten ur spel eller där majoriteten demoniserat minoriteten. Arthur Miller skrev Häxjakten 1953 och bakgrunden var förstås den tidens häxjakt på kommunister i synnerhet och vänstersympatisörer i allmänhet som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthys. Det hände i Salem 1692. Och i USA på 1950-talet.

Vad var Förintelsen om inte Salem i gigantisk industriell skala? Även i vår tid tillvitas enskilda grupper och människor vissa egenskaper utifrån mer eller mindre främlingsfientliga och rasistiska schabloner, baserad på religion, ursprung eller hudfärg. Det har hänt även i vår tid att den som nyss var en vän eller granne plötsligt ska bort, skickas tillbaka eller till och ­– förintas.

Salem var ett slutet samhälle. Kanske kan slutenhet och enklaver av olika slag producera sådana här mekanismer, där den andre görs till ett hot eller skapar föreställningen att någon av dina ”egna” inte är riktigt pålitlig eller har givit sig i lag med de andra eller den onde. Metoo var en välkommen revolution. Men det går inte att komma ifrån att Metoo hade vissa inslag av ryktesspridning som inte höll streck efter en vidare granskning. Där medierna och de sociala medierna gjorde sig själva till domare. Stadsteaterns uppsättning av ”Häxjakten” har därför en särskild laddning. Stadsteaterns Benny Fredriksson tvingades avgå på lösa boliner och tog mycket illa vid sig och ändade sitt liv. Det var ett slags häxjakt. Hans namn nämns förstås i programbladet. Mina tankebanor går vidare. De passerar Knutby och den aktuella debatten om de apatiska flyktingbarnen, utan att riktigt kunna reda ut hur allt hänger ihop med Millers pjäs. Sedan kommer jag att tänka på intoleransen i olika politiska miljöer.

Vänner och fiender i politikens värld

Krig är bottenlösa tragedier. Men inbördeskrig är särskilt brutala och kompromisslösa, de lever vidare länge, mycket länge. Inbördeskriget i Spanien är fortfarande ett oläkt sår. Något som aktualiseras av att Socialistregeringen nu genomför en flytt av Francos grav från Valle de los Caídos – ”de stupades dal”. Han ska inte längre vila sida vid sida med de som stred för demokratin i Spanien på 1930-talet. Högern protesterar.

Även i de politiska partierna kan motsättningar inom ett parti bli väl så djupa som konflikterna mellan partierna. Så kallade partivänner kan bli fiender för livet. Små politiska partier eller grupper tenderar att bli enklaver eller sekter, ofta binds de samman av en mer eller mindre dogmatisk idé och föreställning om hur världen borde ta form och gestaltas. Särskilt ytterkantspartier till både vänster och höger har därför en lång tradition av kontinuerliga splittringar. Maktlösheten leder inte sällan till att de ger sig på sina egna. Kanske blir kraven på ideologisk rättrogenhet större när gruppen är liten. Partierna långt till vänster har också splittrats i parti och minut. Högerextremisterna bildar nya grupper och partier hela tiden.

När Ordfront firade tioårsjubileum 1979 gav författaren Folke Isaksson föreningen rådet att ”sky dogmatismen som pesten”. Det var ett gott råd som det väl gick si och så med att efterleva. Ordfronts framgångssaga bröts paradoxalt när föreningen blev riktigt stor. Det var för övrigt en kontrovers om krigen i forna Jugoslavien som ställde till det, en del av en kontrovers som debatten om Peter Handke och Nobelpriset är ett litet efterskalv till. Maoisterna har för övrigt haft sin dos av asketism och klosterkluster. Den så kallade rebellrörelsen i slutet av 60-talet följde den kinesiska kulturrevolutionen i spåren och jagade högeravvikare eller så kallade ”kapitalistfarare”. Torbjörn Säfve har skrivit en bok om denna märkliga korta parentes i vänsterns historia: ”Rebellerna i Sverige: dokumentation, kritik, vision”. Den finns för övrigt upplagd på nätet: http://fib.se/fib_1/rebellerna.html Från Salem till rebellerna går det en krokig linje, men dock en linje.

Samtidigt leder det fel att bara tro att de här mekanismerna odlas på ytterkanterna. Jag tror att de är så pass allmängiltiga att de finns i alla slags politiska grupper och partier. Socialdemokraterna har tidigare varit rätt befriade från sekterism. Men numera är det vanligt att höger och vänster stämplas på den ena och andra. Även andra partier har sina kotterier. Det fanns en gång frisinnade och liberaler i Folkpartiet. Och ljusblå och mörkblå moderater, innan dom blev nya och gamla.

Och är inte mobbing ett slags häxjakt i mildare form? Närhelst tre människor möts kan det bildas grupper. Det kanske börjar med att två talar illa om den tredje. Med sådana tankar försöker jag hämta mig från ”Häxjakten”, ett knytnävsslag i mänsklighetens solar plexus. Med en förhoppning att jag och vi trots allt alltid kan rannsaka även oss själva i någon mån.

Från Marmaarbetarnas till apoteksarbetarnas seger?

Så var det detta med Apotekstjänst, som med rätta hamnat i skottgluggen för att sjukhus har försatts i nödläge och så många operationer ställts in. Ägarna har tidigare sålt DVD:er och CD-skivor. Det kanske var något i den där affärsmässiga förflyttningen till sjukvården som inte funkade.

Jag noterar att företaget ägs av Cecilia och Gerard Versteegh. De är arvtagare till släkten Versteegh som ägde de fabriker i Ådalen där arbetsmarknadskonflikten fick ett så tragiskt slut 1931. Fem människor dödades av militärens kulor. Den generationens Gérard Versteegh anställde strejkbrytare. Bilderna med banderollen ”För Marmaarbetarnas seger” har för evigt skrivits in i vår historia. Tiderna förändras. Nu får vi hoppas på medborgarnas och apoteksarbetarnas seger.

Exit Brexit denna vecka

Nu är det nog snart över. Äntligen. Efterspelet eller efterskalven i EU och i Storbritannien lär vi få leva med och prata om länge. Det var David Cameron som utlyste folkomröstningen 2016. Han verkar inte vara så förtjust i sin efterträdare, även om han tror att Boris Johnsons deal kommer att gå igenom och han får sin Brexit. Cameron säger att den ”smorda smågrisen” lätt kan glida ur händerna på oss vanliga dödliga. Man undrar om det var uttryck för beundran eller snyggt inlindad kritik av Boris Johnsson.

Vi kommer att sakna Storbritannien i EU och särskilt britternas fantastiska förmåga att uttrycka sig dräpande och vara elaka med ett leende på läpparna.

Sverigedemokraterna denna vecka

DN/Ipsos senaste opinionsmätning visar att Sverigedemokraterna fortsätter attrahera nya väljare. Nu ligger de på 23 procent, bara en procent efter Socialdemokraterna. DN toppade med att SD nu är hack i häl på S. Studie ett har förstås ännu ett av dessa samtal om Socialdemokraternas kris och väljartapp till Sverigedemokraterna. En relevant fråga. Mindre uppmärksammades att moderaterna nu ligger på 16 procent, alltså 7 procentenheter efter SD. Om detta stämmer är Moderaterna nu bara tredje största parti. Kanske för tidigt att avgöra. Men trenden i andra mätningar ger samma indikationer. Det kan vara ett fundamentalt maktskifte på gång i svenska politik.

Socialdemokraterna sliter därför med invandringsfrågornas längs ledder. Men det tycks inte leda till någon form av återhämtning. Och moderaterna fortsätter för sin del högerut, ännu mer högerut. Kärnkraftspolitiken ska nu läggas om med stöd av Åkesson. Med mera. Ulf Kristersson sa att när Sverigedemokraterna inte bjöds in till samtalen om gängkriminaliteten ”brast något”. Den rödgröna regeringen ”borde skämmas”. För det fick Kristersson en stor och lång applåd på moderatstämman.

När det gäller Sverigedemokraterna har många gått från förnekelse , via appeasement till join the club.

LO samordnar – lite mindre

LO lönesamordnar i år utan Kommunal och Pappers. Detta har hänt förr i den fackliga historien. Tidigare har det varit IF Metall som mält sig ur samarbetet. Det gjorde Stefan Löfven på sin tid. Och Leif ”Blomman” Blomberg bröt linjen på 80-talet. Verkstadsföreningen erbjöd ett avtal som tillgodosåg alla metallarbetarnas krav. Vi får se hur det går för Kommunal. De får oväntat stöd från Svenska Dagbladets ledarsida där Olof Ehrenkrona ser positivt på Kommunals avhopp och ser det som ett ”uttryck för en intressekonflikt inom arbetarrörelsen”.

Men också ett uttryck för att frågor som berör människors arbete”har halkat allt längre ned på den politiska agendan samtidigt som arbetslivet befinner sig i den största omvandlingen sedan industrialismens genombrott.” En intressant reflektion även för den som inte delar Ehrenkronas slutsats:  ”Kanske också ett gott tecken på en nödvändig avpolitisering av ett viktigt samhällsområde.”

Själv försöker jag i kriser och förändringar ta lärdom av historien. Jag tar fram några böcker vi på Arenagruppen gett ut på Premiss förslag: Harald Gatus: ”Lönen, makten och värdigheten. Fem nedslag i industriarbetarnas historia”. Och Anna Öberg-Danielssons och Tommy Öbergs: ”Vem ska bestämma på lönemarknaden? Industriavtalets lönenorm utmanas” och ”Ledartröja eller tvångströja: den svenska lönebildningens ansikten eller berättelsen om hur vi hamnade där”. Beställ på Bokus eller Adlibris. Bra helgläsning i dessa föränderliga tider. De ger perspektiv på det som nu händer. Och de vittnar om att inget är för evigt, inte ens specifika lönebildningsregimer.

I krisens tecken

Det är med ekonomin som med vädret. Efter högtryck kommer lågtryck. De blir olika långvariga. Ibland blir det en lång värmebölja. På samma sätt följer högkonjunktur på lågkonjunktur. Ibland blir det överhettning. Inte undra på att nationalekonomin alltid har påmint mig om meteorologi.

Jag läser att finansanalytikern Peter Malmqvist förutspår en riktigt djup ekonomisk kris inom 12 månader. Han ser inte något lyckligt slut på det som sker nu. Ja, Malmqvist brukar ju få rätt. I finanstidningen Dagens Industri skriver Andreas Cervenka: ”Kapitalismen miljardärer överger Friedman och omfamnar Marx”. Och i Dagens Nyheter skriver Jan Eklund att ”De giriga finanshajarna får mothugg”. Han och hela DN:s kulturredaktion verkar ha sett HBO-serien Succession.

Jag har svårt att se vad allt detta kan leda till just nu. Jag är ju inte meteorolog. Jag har bara läst nationalekonomi.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling kollar in den nyväckta klappjakten på public service. Och anar en felaktig bild av sanningsbegreppet.

För mindre än ett år sedan rådde närmast konsensus kring public service i Sverige. En parlamentarisk utredning hade slagit fast framtiden, och allt verkade frid och fröjd när riksdagen röstade genom den nya finansieringsmodellen. Men det var då. Sedan har såväl M som KD bytt linje och sällat sig till SD, där de starkaste kritikerna av public service har huserat det senaste decenniet.

Det ändrade politiska landskapet föranleder nu vissa intressanta reaktioner, som denna debattartikel från SVT till exempel. Varför är det så tyst från vänster och mitten, frågar debattörerna som naturligtvis noterat att det alltså är desto livligare på högerflanken. Men även om bolagen SVT, SR och UR är de gemensamma målen för det konservativa blocket så är inte drivkraften homogen. Här samsas tvärtom en rad olika angreppsvinklar. Några vill begränsa public service utifrån att det skadar en fri konkurrens, andra utnyttjar den nya avgiftens möjligheter till skattepopulism (Vanligt läte: Pengarna kan gå till något bättre). Mest påtagligt är dock mantrat om saklighet. Att bolagen inte klarar av att vara neutrala och sakliga. Åtminstone inte på det sätt som riksdagen fastslagit. Och som den statliga Granskningsnämnden ska bevaka.

SD har ju länge drivit linjen att det behövs starkare granskning av innehållet. I deras årliga mediemotion i riksdagen står sedan flera år:

Vi föreslår att det, åtminstone vad gäller public services nyhets- och faktaförmedling, ska finnas ett samhällsorgan som genomgående kontrollerar saklighet och informations korrekthet i de fall en anmälan gjorts. Detta skulle kunna göras genom att granskningsnämnden, eller ett specialinriktat organ, sätter samman ett vetenskapsråd som får till uppgift att kontrollera anmälda programs eller reportages saklighet. 

Det kanske låter klokt att låta vetenskapsmän faktagranska varje anmält inslag utifrån saklighet, men i själva verket bygger sådana här förslag på rätt stora tankevurpor. Långt från all journalistik kan enkelt granskas utifrån en sådan svartvit syn på saker. Tillvaron är liksom lite mer komplex än så. Ta bara klimatfrågan som exempel. Eller den om migrationen. Fakta blandas med åsikter och värderingar, och så ser samhällsdebatten ut i de flesta frågor. Och så bör saker skildras för att främja fortsatt diskussion.
Men framför allt bygger förslag som SDs på en tanke om att journalister inte vill återge korrekta fakta som går att kontrollera, och att det därför krävs ett organ som tar dem i örat. Det är emellertid en felaktig och direkt skadlig bild av redaktionell process. Ingen journalist vill återge felaktig fakta. Svårare än så är det inte. Ibland blir det fel. Så är livet. Då rättar vi, om möjligt.

Den som när en önskan om ett vetenskapsråd som ska rensa ut lögner och förfalskningar från public service har antagligen en bild av att det bara finns en sanning. Vilket det ju sällan gör. Vi vet dock att grupper som drivs av en stark tro på en allt annat överskuggande sanning inte är de mest konstruktiva att bygga ett demokratiskt samhälle kring.

Det är på sätt och vis logiskt, i en tid där polariseringen ökar, att public service blir politiserat. Det är ju i grunden en risk med politiskt styrda medieföretag. När några partier börjar driva en linje om förändring öppnas Pandoras ask. Allt blir partipolitik vilken ställning du än intar. Att som SVTs företrädare då ropa efter mot-röster känns inte så klokt. Åtminstone inte om du som publicist vill hålla politiken borta från journalistikens innehåll.

Och det är kanske den enda sanning vi behöver i dagsläget.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör

PS Varför inte stötta en riktigt fri press utan direktiv från något parti eller riksdag? Nu kan du även bli månadsgivare via giro. Alla bidrag välkomnas!

PODD | I senaste avsnittet av Den Svenska Modellen avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Podden Den Svenska Modellen är ett samarbete mellan Dagens Arena och Kvartal, där chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling diskuterar journalistik. I detta avsnitt avhandlas transparensen kring Kvartals finanser samt färsk forskning om varför det är så många gnälliga män i nätets kommentarsfält.

Du kan lyssna på avsnittet här.

Du hittar alla våra poddar här.

(Du kan självklart även lyssna i den spelare som du brukar använda. Sök på Dagens Arena, och glöm inte att samtidigt prenumerera i spelaren så du inte missar något framtida avsnitt.)

PODD | Malin Hawind berättar om sin nya bok om smuts och renlighet i senaste avsnittet av vår intervjupodd.

I senaste avsnittet av Dagens Arenas intervjupodd berättar etnologen och journalisten Malin Haawind om sin nya bok Satans skit – en bok om smuts. Det är den fjärde boken hon skriver på ämnen som kan vara jobbiga att prata om, efter att tidigare borrat i gräl, mat och barn.

– Smuts är ett utmärkt ämne för att komma in på andra, djupare, ämnen. I smutsen vilar moralfrågor, värderingsfrågor. Vi kommer in på klass, kön, ja hela rubbet, säger hon i podden.

Du hör hela intervjun här.

Ett utdrag ur Malin Haawinds nya bok återfinns som essä hos Dagens Arena. Den hittar du här.

***

Här hittar du alla våra podd-intervjuer!

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om moderater i Farsta, Leonard Cohen och vem som numera är den verkliga oppositionsledaren i vårt land.

Dom kallar oss mods – igen

Ulf Kristersson blev i varje fall bjuden till Carl Bildts 70-årsfirande på det där slottet i Italien häromveckan. Enligt tidningsuppgifter var det många gamla moderata före detta stjärnor på slottet denna helg. Men fler gamla än nya moderater, skulle jag tro.
Moderaternas eller den politiska högerns moderna historia ramas in av två betydelsebärande partiledarstrider. Den första utspelade sig på en moderatstämma på Farsta Gymnasium 1970. Redan placeringen säger väl något om tidsandan; vilket parti skulle förlägga en stämma där i dag? Under dramatiska former avsattes Yngve Holmberg som partiledare. In kom Gösta. Gösta Bohman. Det kommande decenniet skulle moderaterna ta sig ur sin långa svacka och växa till det största borgerliga partiet. Nu var det slut på kryperiet för Socialdemokraterna och socialismen, något föregångarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg ansågs ha representerat. De var ljusblå. Nu tog de mörkblå över.
Bohmans grundhållning var att om socialdemokraterna närmade sig moderaternas position i någon fråga skulle moderaterna ta ytterligare ett steg till höger. Den traditionen fick vi en liten påminnelse om när moderaterna häromveckan hoppade av samtalen om gängkriminaliteten. Samtal som Ulf Kristersson själv hade föreslagit och initierat.
Nu tvekar partiet om att vara med i den parlamentarisk kommitté som ska utreda migrationspolitiken. Moderaterna har redan hoppat av förhandlingarna om höghastighetståg. Ulf Kristersson har samlat många av moderaternas så kallade liberala intelligentia kring sig, som inte kom i fråga under Reinfeldts tid. Nu talar ledande moderater om ett ”Juholt-läge” i partiet. Men Christian Sonesson, det moderata kommunalrådet i Staffanstorp som styr ihop med Sverigedemokraterna, tycker i en artikel i Svenska Dagbladet att partiet gått från klarhet till klarhet: ”Det är jättebra att partiet lyssnar på folket och sänker bränsleskatten till exempel.”

”Dom är ju socialister dom där folkpartisterna.”

För moderater av den gamla skolan har Gösta Bohmans partiledarperiod en nästan messiansk betydelse. Det var då moderaterna växte från ett marginaliserat till ett statsbärande parti. Trots att han var en på många sätt knepig person, kolerisk och oberäknelig, vilket det finns många interna vittnesmål om. Jag intervjuade själv honom en gång, han hade fortfarande ett arbetsrum i riksdagen, det var väl någon gång 1990 eller 1991. Jag frågade honom vad han tyckte om ”Ny start för Sverige” som Carl Bildt och Bengt Westerberg hade skrivit ihop. Han svarade: ”Det kommer aldrig att gå, dom är ju socialister dom där folkpartisterna”.
Den andra avgörande personstriden utspelade sig i ungdomsförbundet då Fredrik Reinfeldt 1992 i det beramade ”Slaget i Lycksele” avsatte Ulf Kristersson. Reinfeldt var ingen duvunge, men en politiker av en annan taktisk ull. Kanske var det där och då som de ”nya moderaterna” tog form. Men var det en parentes i moderaternas historia? Nu är arvet från de nya moderaterna bortsopat, på samma sätt som New Labour nästan är pestsmittat i dagens Labour. Inte så konstigt att varken Fredrik Reinfeldt eller hans efterträdare Anna Kinbergs Batra var nerbjudna till Carl Bildts fest i Italien.
Men här hemma i gamla Svedala är det inte direkt någon moderat feststämning, även om Ulf Kristersson fick sin revansch och blev partiledare till sist. Utspelen från Kristersson har duggat tätt inför veckans partistämma i Västerås. De har en gemensam nämnare; nu är det rättning höger som gäller på alla fronter. Kanske i Bohmans anda. Det är en kombination av traditionell högerprofilering vad gäller brott och försvar och fortsatt liberaliseringen av det ena och andra. Liberalkonservatism 2.0, men med mer av det mesta.

Jimmie Åkesson är oppositionsledare

Men nu handlar det inte bara om att förhålla sig till socialdemokraterna för M, utan kanske främst om att försöka förhindra att KD eller SD tar kommandot på högerkanten. Det är alltid mycket fokus på att socialdemokraternas tappar arbetarväljare till Sverigedemokraterna, vilket förorsakar en närmast existentiell politisk ångest för vänstern. Jag kommer att tänka på Kjell Höglunds låt som lyder ”Höglund har blivit gammal – och reaktionär”.
Men moderaterna är hotade på sin politiska hemmaplan. Jag lyssnade på partiledardebatten i veckan. Sorry, Ulf Kristersson men du är faktiskt inte oppositionsledare längre. Han heter numera Jimmie Åkesson. Han är som en gammal moderat av säg Gösta Bohmans typ. Stabilt långt till höger. Populistisk så in i Norden. Han gör ständiga utfall mot den föregivet socialdemokratiska maktapparaten. Som det inte är så mycket med numera. Den här gången påstod Åkesson att det nästan bara är socialdemokrater som får bli regionala skyddsombud, vilket verkar vara skälet till att SD nu vill avskaffa dessa. Vilket förstås är fake news. Men varför spräcka en bra historia? Åkesson är effektiv, populistisk, skrupellös och tänjer på sanningen långt över det acceptabla. Men han är vår tids Gösta Bohman, om man adderar ett mått av ”folklighet”, främlingsfientlighet och invandrarmotstånd. Gösta Bohman på sin tid kunde i en av sina böcker skriva att den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer kritiserat LO under den stora arbetsmarknadskonflikten 1980. När en journalist påpekade att Geijer avled redan 1979, svarade Bohman: ”Men han sa ju det!” Bohman hävdade att kärnkraft var mindre farligt än att cykla. Och han slogs för sin rätt att få dumpa sin avföring i den stockholmska skärgården. Sådana saker.
Ulf Kristersson är inte någon ny Bohman, trots sina högerinstinkter och förflyttning mot gamla liberal-konservativa positioner. Han låter mer som en föreläsare på ett seminarium än som en politiker. ”Slaget i Lycksele” innebar också ett hack i karriären. Som fortfarande kastar sin skugga över Moderaterna. Dom drömmer kanske fortfarande om att någon ska stiga ut ur de historiska skuggorna. Även om väl knappt någon minns partistämman på Farsta Gymnasium. Eller ens varit där.

Kungen träder fram igen

Lars Tobisson var i alla fall på plats i Farsta. Men han blev aldrig minister. Kanske var han för mycket gammal statsvetare. Men han var och är påläst och utredande till sin natur. Nu har han gett ut ännu en bok, den här gången på Timbro förlag: Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer. Han står så att säga fast vid de gamla moderata positionerna efter Fredrik Reinfeldts utflykter i mitten rike: ”Efter alla åsikts- och positionsbyten i trianguleringens tecken kände väljarna en osäkerhet om var partiet egentligen stod.”
Tobisson redogör bland annat för den så kallade Torekovskompromissen som slöts på Hotell Kattegatt i Torekov då 1974 års regeringsform manglades igenom. Överenskommelsen präglades av den radikala tidsandan. En konsekvens blev att talmannen tog över många av kungens uppgifter. Efter turbulensen efter 2018 års val öppnar Tobisson för en återgång till gamla tider: ”Frågan är om det är alldeles otidsenligt att begära att monarken, som kan förutsättas vara på plats när det gäller, gör rätt för apanaget genom att fylla samma funktion vid regeringsbildningen som sina utländska kollegor.” I vissa politiska rum och politiska kretsar är det som om tiden har stått stilla.

Män med gitarr…

Var blev alla trubadurer av? Med skägg och en gitarr på den ofta rätt stora magen. Trubaduren Sid Jansson har precis gått bort. Han var en spelman i själ och hjärta och en fantastisk personlighet. Själv växte jag upp med alla dessa samkväm då vi satt och lyssnade på gitarrmän som sjöng in oss i den svenska vistraditionen och en och annan ny låt. Det fanns förstås också kvinnliga trubadurer, som Jeja Sundström. Men annars var det rätt många män med gitarr. De sjöng förstås särskilt om sådana herrar som Gösta Bohman. På Bengt Sändhs och Finn Zetterholms skiva Folklår, våra allra fulaste visor”minns jag ”Rullan går på G Bohmans vind”. Å andra sidan gjorde Eddie Meduza ”Rösta på Gösta”, Moderaternas slogan 1976. Men han var inte någon trubadur direkt.
Men numera ser jag ofta unga män på stan, inte minst på Södermalm, som påminner mig om den här tiden. Det är män med skägg vart man ser. Någon hävdar att hipstern är en produkt av nyliberalismen och välfärdssamhället. (!) En annan menar att hipstern är ett uttryck för ökad ekonomisk och social osäkerhet, att klassresorna inte ter sig lika enkla och självklara längre. Åter en annan att hipstern representerar en ”privatisering”. Jag vet inte. Dom har i varje fall ingen gitarr på magen. Än.

När debatten går i spinn behöver politiken lugna ned sig

I veckan kom SNS med ett intressant papper om ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990 – 2016.” Det låter kanske inte så upphetsande. Men det är en viktig studie. Andelen parlamentariska kommittéer som inkluderar representanter från flera riksdagspartier har blivit allt färre. Det brukade vara ett forum för kunskapsutbyte och dialog, som ofta bar vidare in i politiken i form av kreativa kompromisser. I dag är de statliga utredningarna som regeringen tillsätter ofta rena beställningsverk och inte sällan ledda av en enda person. I en tid när det politiska klimatet blir allt mer konfrontativt finns behov av utrymme för samtal och dialog. När debatten går i varv och inte sällan i spinn behöver politiken och politikerna lugna ned sig.

Ett perfekt läge?

I veckan skrev Mats Wingborg här på Dagens Arena om kaoset på arbetsförmedlingen apropå den av Centerpartiet framtvingade totala omläggningen av verksamheten. I Dagens Industri rasar även Företagarnas VD Günter Mårder mot reformeringen av arbetsförmedlingen, och beskriver det som en forcerad reform som kan leda till fullständigt kaos. Mårders lösning är att reformen ska förankras ”högerut” och kräver en ”panikartad insats” av den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. Men hon är på semester. Hennes statssekreterare Roger Mörtvik säger till Dagens Industri: ”Hon har jobbat otroligt intensivt perioden innan och just nu är det lite väntan på Arbetsförmedlingens avrapportering. Det är perfekt läge.”

Elledningarna på Hydra

Jag blev starkt berörd av den nya filmen om Leonard Cohens och Marianne Ihlens kärleksrelation och liv på den grekiska ön Hydra på 60-talet. Där etablerades då en konstnärskoloni, en glänta i historien då några människor sammanstrålade, vid sidan om resten av världen, på denna undersköna plats. Miljön på Hydra präglades av gränslöshet, droger och så kallade öppna relationer.
Det är en vacker men inte enkel kärlekshistoria. En berättelse om den egofixerade, egensinnige, kvinnoslukande mannen och sedermera världsberömda artisten och hans musa som kanske också var medskapande när konstnären blev till. Det hela är smärtsamt att följa och se. Inte minst för att så många gick vilse i drogerna. Mariannes son från ett tidigare äktenskap har levt huvuddelen av sitt liv på olika institutioner.
När Marianne låg för döden skrev Leonard ett sista brev till sin gamla kärlek, han dog själv tre månader senare: ”I want to wish you a very good journey. Goodbye old friend. Endless love, see you down the road.”
Marianne lever vidare i sånger som ”So long Marianne” och ”Bird on a wire”. Den senare sägs handla om de elledningar som sattes upp på ön på Mariannes och Leonards tid. Jag var på Hydra första gången på 1980-talet. Jag minns att folk fortfarande pratade om Cohen och hans hus, ingen nämnde Marianne. Hon hade åkte hem till Norge, börjat jobba som sekreterare och gift om sig.
Första kvällen på Hydra gick strömmen. Jag fick gå hem i totalt mörker. Det påstods att en katt hade hoppat upp på de där elledningarna och kortslutit elen. Nästa dag när solen gått upp upptäckte jag att jag hade promenerat längs ett stup. Men det tog inte slut där. Livet gick vidare.