Bloggen

Dags för fredagsmys igen! Och för en gångs skull borde vi snacka mer om medier. För allt fler verkar gilla det vi journalister gör.

Så här på Pressfrihetens dag är det förstås läge att snacka lite om hur journalistiken mår. Att mediebranschen fallit samman och att journalisterna har det tufft på alla sätt, det är ju gamla nyheter. Och som före detta ordförande i Journalistförbundet kan jag förstås skriva boken om alla dessa bekymmer. Men den vill ingen läsa, så jag avstår.

Desto roligare är det då istället att bläddra lite i SOM-institutets senaste rapport om svenska trender. Speciellt när det gäller svenskarnas förtroende för olika yrkesgrupper. Andelen svenskar som säger sig ha ett stort förtroende för journalister är nu 39 procent. Det kan kanske tyckas lite, men det är faktiskt en fördubbling jämfört med 2011. Faktum är att siffran gått uppåt alltsedan dess. (Att denna utveckling sammanfaller med mitt eget ordförandeskap för landets journalister förbjuder min blygsamhet mig från att kommentera.)
Dagens siffra är till synes den högsta för journalister någonsin i mätningen. Och vi journalister har nu distanserat oss från rikspolitikerna som bara får 32 procent av folket att känna stort förtroende. Nu kanske vi istället borde sikta mot polisernas ställning i samhället, 57 procent av svenskarna känner stort förtroende för den yrkesgruppen. Sjukvårdspersonalens 86 procent känns dock ouppnåeligt. Och så ska det väl vara.

Undersökningen visar även att svenskens medieanvändande stabiliserats efter många års fritt fall. På lägre nivåer naturligtvis, men det är åtminstone glädjande om en ny normalnivå har uppstått. Att närmare 80 procent av svenskarna regelbundet konsumerar digital journalistik innebär att en kritisk massa trots allt finns att bygga en affärsmodell kring. För är det något tvåhundrafemtio år av yttrandefrihet har lärt oss så är det att en fri press behöver en fungerande ekonomisk struktur. Tiotusenkronorsfrågan är dock fortfarande hur det ska gå till. För även om allt fler gillar det vi gör, så är det alltjämt si och så med intäkterna.

För en nätsajt som Dagens Arena är detta förstås en mycket närvarande utmaning, inte minst eftersom vi är direkt beroende av donationer och inte har någon betalvägg eller prenumerationslösning. Vi vill ju vara gratis för de som behöver det och stöttade av de som kan, som vi brukar skriva. Det är för övrigt en slogan som vi lånat från engelska tidningen the Guardian, som i mångt har en liknande syn på journalistik som Dagens Arena. Och därför är det extra roligt att just the Guardians arbete med att locka betalande supportrar nu tycks ha gett bra utdelning, och fått stopp på tidningens krisande ekonomi.

Så: om du vill visa din uppskattning för journalister så här på Pressfrihetens dag, varför inte stötta ett riktigt oberoende mediehus?

Vi finns bara till för dig.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Det är alltid jobbigt med strejk. Många människor drabbas nästan oavsett vilken bransch det handlar om. SAS-piloterna framställs nu som kräsna gaphalsar. De borde hålla käft och vara nöjda. Piloterna står i princip helt ensamma just nu. Det är obegripligt, tycker Sofie Eriksson.

35 888 kronor före skatt. Så står det i den här pilotens lönespecifikation. En bild på densamma florerar på sociala medier just nu. Knappt 36 000 är ingen låg lön, men inte riktigt i enlighet med de närmare 100 000 som beskrivs vara snittlönen i många artiklar. Piloterna själva hävdar att den senare siffran är ren propaganda från arbetsköparens sida.

Må så vara. Det vet faktiskt inte jag. Lönespridningen är stor inom yrkesgruppen, där grundlön, typ av tjänst och lönetillägg i hög grad påverkar slutlönen. Men. Det konstiga i den här konflikten är inte de spretiga uppgifterna om hur mycket en pilot egentligen tjänar, utan att så många verkar överens om att piloterna kräver för mycket. Som om det finns en gräns för när löntagare inte längre får kräva förbättringar i en avtalsförhandling.

Angreppen på de anställdas moral är ett vanligt knep när arbetsköpare inte vill tillmötesgå de fackliga kraven. Man pytsar ut lönesiffror till allmänheten i syfte att skapa en bild av att det här minsann är högavlönade grabbar som egentligen borde sätta sig ner och hålla käft. Tänk på undersköterskorna för bövelen!

Taktiken känns igen från när andra mansdominerade fackförbund tagit ut medlemmar i strejk.

Taktiken känns igen från när andra mansdominerade fackförbund tagit ut medlemmar i strejk. Vi minns Byggnadsstrejken för några år sedan. Byggnadsarbetarna utmålades till högavlönade män som borde förstå att det är kvinnornas tur nu. Som om undersköterskorna skulle få högre lön för att en rörmokare inte får det. Som om byggföretagens vinster inte fortsatt öka sedan förra avtalsförhandlingen. Att Byggnads krävde bättre kontroll av arbetsmiljön och fler lärlingsplatser var det dessutom inte många som reflekterade över. Arbetsköparnas lobbyorganisationer, och nästan alla andra, fokuserade på att diskutera varför byggnadsarbetarna krävde en lönehöjning över märket. Att arbetare kräver en större andel av det mervärde man skapar är i sig inget märkligt. Vad som syns, och inte syns, i debatten är det däremot.

Vad är det då SAS-piloterna själva framhåller som viktiga punkter? I Svensk Pilotförenings eget dokument är det följande tre punkter som lyfts fram:

• Förutsägbara scheman som möjliggör att det går att planera privatlivet – så att vi vet när och hur länge vi skall jobba.
• Att SAS även i fortsättningen skall vara ett företag med fasta och direkta anställningar.
• Att få behålla existerande samarbetsavtal som säkrar rätten till en tryggt och förutsägbar anställning och som bidrar till ett fortsatt lönsamt SAS.

Trygga anställningar och förutsägbara scheman. Det här är saker som har bäring i alla yrkeskategorier.

Svensk Pilotförening skriver i sitt uttalande att många av SAS-piloterna idag inte har kontroll över när och hur länge de ska jobba. I värsta fall kan man få jobba sju helger i rad. Piloten ovan beskriver i sitt inlägg till bilden på lönespecifikationen att han får sitt schema för nästkommande månad ungefär två veckor i förväg. Ett schema som ska gälla kvällar, nätter, helger och dagar i en månad framöver. Det bör vara tydligt för varje människa att det är svårt att kombinera det här med att ha ett välfungerande familjeliv, till exempel.

Vi behöver samtidigt inte ta ställning till om kraven är rimliga egentligen. De är ju inte ställda till oss, utan till arbetsköparen. SAS i detta fall.

I slutändan handlar det faktiskt om en konflikt mellan löntagare och arbetsköpare, eller som det ju oftast heter – arbetsgivare. Löntagarna kräver mer inflytande och en större bit av kakan medan arbetsköparna vill maximera vinsten. Detta gäller givetvis också när löntagarna inte är lågavlönade. I vanliga fall när fackförbund går ut i strejk kommer uttalanden från andra fackförbund som backar upp i opinionen. Ibland tar man till än mer kraftfulla åtgärder som sympatistrejk. Idag ser vi ingenting av detta. Piloterna står i princip ensamma i debatten.

Det är alltid jobbigt med strejk. Många människor drabbas nästan oavsett vilken bransch det handlar om. Det är ju därför vi försöker undvika dem. Strejk är fackföreningarnas och löntagarnas enda direkta verktyg i en konflikt med arbetsköparen. När strejken blir ett faktum är det viktigt att fackföreningsrörelsen står enad, för smutskastningskampanjerna kommer i princip varenda gång.

Fler borde backa piloterna. Nästa gång är det kanske du som strejkar.

Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna

Veckans panel tar sig an allt om första maj. Kommer traditionen att överleva ett generationsskifte, och hur ska man hantera nazister som vill demonstrera denna dag? Med Sofie Eriksson, SSU och Jenny Lindahl från Arenagruppen.

Sofie Eriksson, som bor i Dalarna och firat första maj i många mindre orter, upplever att det är svårt att få med unga i demonstrationstågen.

– Vi ser redan nu att det är mycket färre som vill gå i demonstrationståg, för att det är så få som går. Däremot är det lättare att få med folk på en picknick eller att lyssna på tal för att uppmärksamma dagen. Jag kan tänka mig att många unga, vilket jag har känt själv, tycker att det känns lite cringe att gå bakom några blåsande gubbar och så vet man att hela byn kollar, säger Sofie Eriksson

Jenny Lindahl tror att det beror mer på var man befinner sig eller vilken generation det handlar om.

– Jag har gått i första maj-tåg i Sjöbo, och jag tror Socialdemokraterna hade 38 pers och Vänsterpartiet hade 37 i sina tåg. Man räknar varenda huvud för man vill vara störst. Jag tänker att det är samma sak oavsett om det är 70-tal, 80-tal eller 90-tal – det är lika konstigt beteende ändå i jämförelse med ett normbeteende på orten.

– Däremot i Stockholm kan det vara trendigt att gå i första maj-tåg, på samma sätt som man åker på Lollapalooza, så går man på första maj. Det är ett event.

Hon menar att det kanske är ett tecken på att demonstrationståg inte är ett bra sätt att organisera folk på mindre orter:

– Att bete sig på ett sätt som är väldigt apart för samhället, det kan inte jag se att det är bra politisk kommunikation.

Sofie Eriksson har en känsla av att hennes parti inte bryr sig så mycket om första maj längre:

– Min känsla är att Socialdemokraterna bara vill ha 1 maj överstökat så man kan ägna sig helt åt EU-valet. Det är tråkigt, man borde kunna göra mycket mer av det.

Jenny Lindahl tycker att medierna gör fel när de bara rapporterar om första maj utifrån vad ministrar säger i sina tal.

– Medier rapporter inte om första maj för vad det är utan som att det är ett riksdagspolitiskt event. Man skildrar det aldrig som en folkrörelse. Man kanske inte skulle ha ministrar på talarlistorna överhuvudtaget, man kanske bara borde låta det vara arbetarrörelsens dag – det vill säga arbetare dom demonstrerar.

Sofie Eriksson har på nära håll upplevt nazisternas närvaro i Dalarna – både på första maj och under årets resterande dagar. Både hon och Jenny Lindahl tycker att det finns skäl att införa något slags förbud som riktar sig mot våldsbejakande organisationer, och som skulle förhindrar Nordiska motståndsrörelsen att få demonstrationstillstånd.

– Det finns alltid risk att ett förbud slår mot fler än vad det var meningen. Men jag upplever att viljan att neka demonstrationstillstånd eller ta tag i ordningsstörningar är mycket högre när det gäller autonoma än nazister. Det kan vara gammal vana. Så jag skulle vilja säga att fel rörelser drabbas även idag, säger Jenny Lindahl.

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Dags för fredagsmys igen! Snacket i helgen kan kanske handla om var det offentliga samtalet ska föras? Det borde vi nämligen prata mer om.

I påskhelgen skrev vår krönikör Fanny Nilsson en uppmärksammad text om digitaliseringen i vården. Fanny är en skribent som väcker känslor och engagemang, och att sjukvården numera är medborgarnas viktigaste fråga bekräftades även i SOM-institutets rapport häromveckan. Så det är inget konstigt att denna krönika delades flitigt. Och som chefredaktör och utgivare är jag förstås nöjd när vår journalistik konsumeras av många och att diskussioner startar på flera håll på grund av något vi publicerat. Samtidigt är jag lite kluven till detta.

I just denna text utmanas framför allt en politiker, liberalen Daniel Forslund som är biträdande regionråd i Stockholm. Som något naiv utgivare hoppades jag naturligtvis att krönikan, som jag ytterst ansvarade för, skulle medföra en reaktion från Forslund i form av en önskan att föra debatten vidare under mitt ansvar. Jag vet, det var konstigt tänkt. För så fungerar ju inte det offentliga samtalet längre.

Istället valde Forslund att gå i direkt klinch med vår medarbetare på hennes Facebooksida, och samtidigt på hennes twitterkonto. Och i dessa tider får en kanske vara glad att en politiker går i svaromål överhuvudtaget. Men nog gynnar det fortfarande samtalstonen om debatter sker oftare inom grundlagsskyddad och pressetiskt upptrampad mark. Tänker jag.

Som politiker bör en dessutom alltid fundera över så kallade signalvärden, och i det här fallet är det en signal som säger: skit i ansvarstagande redaktioner, jag går direkt på individen. Det är emellertid inte så den svenska pressfriheten är konstruerad, och den som vill bevara denna frihet bör kanske ibland ägna detta en tanke eller två.

Självklart försökte vi lite försynt påpeka var ett replikskifte kunde ske under ordnade former, men än så länge har något sådant inte inkommit.

Nu tänker du kanske att jag bara gnäller för att vi är beroende av publik och därför vill ha ensamrätt på publika diskussioner. Det kunde vara så, framför allt om vi tjänade något på en stor publik. Men det gör vi egentligen inte. Visst är det som sagt underbart med många läsare, och varje journalist vill ha så stor publik som möjligt. Men Dagens Arena kapitaliserar inte på sin räckvidd överhuvudtaget. Dumt kan kanske tyckas. Men jag vet inte. Vi skulle kunna sälja vidare data om dig direkt, utan att du egentligen märker det. Köpare finns. Men det tar emot. Det känns inte bra. Så vi avstår.

Vi vill vara öppna och ärliga i vår relation med dig. Vi finansieras just nu till fullo via donationer, och ju fler som stöttar oss, desto bättre kan vi bli. Så enkelt är det. Jag hoppas att du vill hjälpa oss vidare. Varför inte bli månadsgivare? Här är info om hur.

Tack för att du följer Dagens Arena!

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör 

Uppdatering: Daniel Forslund har nu inkommit med en replik. Den kan du läsa här.

Vad har kvinnor tillåtits sjunga och ha på sig? Och varför är hemska saker som ätstörningar och övergrepp inte med i boken? Hör journalisten och författaren Anna Charlotta Gunnarson, aktuell med boken Kvinnorna som formade pophistorien, i Dagens Arenas intervjupodd.

– Jag har skrivit på den här boken i fem år, men jobbat med den i 20 år, i mitt huvud. Jag hade tänkt skriva den som min första faktabok, men så fort man gör någonting som har ett prefix som handlar om kvinna eller tjej så blir man väldigt lätt ihopkopplad med det, om man just är kvinna. Så då skrev jag först en annan bok om popmusik och samhälle, Popmusik rimmar på politik, där jag med lite större penseldrag ville visa hur det gick att utläsa samhällsutveckling utifrån popmusik, berättar Anna Charlotta Gunnarson i Dagens Arenas intervjupodd.

– Och så har jag nu gjort den här boken om kvinnornas roll, för det finns så enormt många spännande historier som just handlar om hur tjejer haft det i musikindustrin; vilken typ av låtar de har kunnat göra, vilka instrument de haft med sig på scen, hur de har tvingats att se ut, hur de har valt att se ut, hur man har kunnat bilda grupper, hur man har kunnat bete sig som soloartist, producent, tekniker och så vidare. Det har jag tryckt in i en bok,

Hon berättar även att hon sparat drygt 20 kapitel.

– Där finns bland annat sånt som är oerhört deprimerande. Ätstörningar, våld, sexuella övergrepp. Eftersom Metoo kom mitt i min skrivprocess så kom detta upp till ytan ändå, jag behövde inte lyfta upp det. Så jag sparade det, och kan kanske göra en riktigt hemsk bok sen. Men nu blev det istället en blandning av det jobbiga och det skithärliga.

Under arbetet med boken överraskades Anna Charlotta Gunnarson framför allt av en sak.

– Det finns så sjukt många tjejer som gjort saker i maktposition, som har producerat och hjälpt fram andra. Det var anslående att få den här inblicken i ett kvinnligt musikuniversum som jag inte riktigt visste fanns.

I avsnittet berättar hon vidare för Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling om några specifika kvinnor som spelat en viktig roll inom musiken. Du hör hela avsnittet här:

Vi älskar att ha dig som vår publik. Och vill fortsätta att locka dig med vår journalistik. Men för det krävs resurser. Vi har inget presstöd, inga avtal med de stora digitala jättar som lagt beslag på annonsintäkterna. Vi är helt oberoende. Och därför helt beroende av stödet från våra supportrar.

Så om du vill stötta oss blir vi glada. Det ger oss möjlighet att fortsätta vara så bra som du vill att vi ska vara.

Klicka här för att veta mer om hur du kan göra för att bli månadsgivare.

Bör Riksbanken få större makt över att skapa pengar och fördela dem? Det diskuterar Enna Gerin från Katalys och Arvid Åhlund från Dagens industri i veckans podd. Dessutom: samhällets syn på skjutningar i förorten & Patrik Lundbergs hyllade text om sin mamma.

På Dagens industris debattsida förespråkar Katalys, Reformisterna och nätverket Positiva pengar en reform där staten istället för privata banker skapar pengar. Katalys och Dagens industris ledarsida är också på samma sida när det gäller att överskottsmålet för statsbudgeten är stadigt, och att det vi behöver är stora statliga investeringar i att bygga samhället.

Det här diskuterar ledarskribenten Arvid Åhlund på Dagens industri och Enna Gerin från tankesmedjan Katalys, som är överens om att Riksbankens metoder för att nå inflationsmålet är problematiska – men tror olika om hur mycket svenska politiker kan göra på egen hand för att ändra den ordningen och så småningom kunna höja räntan.

– Inflationen är låg i Sverige eftersom den är låg i andra länder. Riksbanken har att ta det i beaktande och de gör det bästa de kan – de har försökt nu i 10 år. Man tar till massa olika instrument för at öka inflationen. Den hade varit ännu lägre om de inte gjort det, men åtgärderna har haft massa kontroversiella effekter som till exempel ökningen i tillgångspriser, säger Arvid Åhlund.

– Att räntan är låg beror på att vi har stora obalanser i den internationella ekonomin som gör att folk sparar för mycket och spendera för mycket, säger Arvid Åhlund.

– Men det har ju med den nyliberala åtrstramningspolitiken vi har haft, ledd av Merkel, att göra. Och det berör vår kritik mot Magdalena Andersson, om bristen på investeringspolitik, säger Enna Gerin.

Katalys har arbetat med en ny ekonomisk politik sedan tankesmedjan startades 2013, säger hon.

– Då var vi ganska ensamma om det här, men nu känner vi ett helt annat momentum för de här frågorna, säger Enna Gerin.

– Det här är egentligen inte en höger-vänsterfråga, utan tittar man nyktert på hur ekonomin ser ut  idag gör ju Enna till stor del rätt analys, det vill säga att ett sätt att få bukt med det här är statliga satsningar, säger Arvid Åhlund.

Med anledningen av de tre unga män som mördades i Sätra i södra Stockholm förra veckan, diskuterar panelen också hur samhället egentligen hanterar skjutningar, otrygghet och gängkriminalitet i utsatta förorter. Ses det här som ett problem som angår alla? Nej, menar Enna Gerin. Både och, säger Arvid Åhlund, som dock tror att medelklassen måste känna hotet av våld nära inpå sig rent fysiskt för att kanske ta in problemen på allvar.

Enna Gerin beklagar att lösningar på problem som förs fram handlar mer om brott och straff, än om sociala åtgärder.

– När vi i vänstern försöker förklara våldsvågen genom att peka på sociala problem blir man avfärdad direkt för att man ursäktar kriminalitet eller våld mot blåljuspersonal. Jag är väldigt frustrerad över det. För 20-30 år sedan var det common sense att man förklarade det här med sociala orsaker – nu är det nästan tabu.

Vad är egentligen reformutrymme och hur blir vi lurade i debatten om budgeten? Det handlar nya avsnittet av Pengar och politik om.

Det kallas reformutrymme, men vad är det? Sandro Scocco gör klart att det vi tror är pengar att sätta sprätt på i feta reformer i själva verket är en nedskärning, och att som systemet är riggat så måste den offentliga sektorn dra ner på personal varje år, så länge inga beslut fattas som kompenserar för den automatiska åtstramningen.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco

Så är det åter dags för fredagsmys. Något att snacka om i helgen kan kanske vara att över 7 procent av de polisanställda även hade funktioner i andra företag? Nästan var femte hade dessutom inkomster från annat håll än polisen. 

Stat, kommun och landsting upphandlar årligen varor och tjänster till ett värde som motsvarar en sjättedel av Sveriges BNP. Stora summor med andra ord. Och då finns naturligtvis risk för oegentligheter. Inte korruption och sånt, för det har vi ju inte i Sverige. Men i alla fall.

Därför känns det ju skönt att Riksrevisionen valt att titta på risken för att något kan gå snett när det gäller dessa upphandlingar. Och då framför allt så att det då inte föreligger »förtroendeskadliga« affärer mellan närstående.

Deras rapport kom redan för en månad sedan, men gav inga större rubriker.  TT rapporterade följande:

Granskningen av så kallade närståendetransaktioneromfattar fem myndigheter: Arbetsförmedlingen, Polisen, Skogsstyrelsen, Tillväxtverket och Trafikverket. 

– Mellan ungefär 1,5 och 3 procent av dessa myndigheters anställda har själv eller genom anhörig koppling till en leverantör, säger Marianne Danielsson, projektledare på Riksrevisionen. 

Med anhörig avses här make/ maka, sambo, föräldrar, barn samt syskon och kopplingarna gäller inkomster från leverantör eller funktion i företaget, exempelvis en styrelsepost. 

Låt oss stanna upp där en liten stund, och konstatera följande:

Den här rapporten är som ett smörgåsbord för en granskande journalist.

Enligt Riksrevisionen låg de kopplingar som fanns mellan anställda och företag ofta nära myndighetens kärnverksamhet.

Vid Arbetsförmedlingen har det handlat om arbetsförmedlingstjänster.

Vid Trafikverket har anställda haft kopplingar till tekniska konsultföretag.

Hos Polisen handlar det om anställda med kopplingar till säkerhetsbranschen.

I Skogsstyrelsens fall är det kopplingar till företag i skogssektorn.

På Tillväxtverket har det varit kopplingar till olika typer av management- och utvärderingskonsulter.

Riksrevisionen menar att närheten till kärnverksamheten innebär »en särskild risk för att de ska te sig förtroendeskadliga«.

Granskningen visar också att 1,6 procent av de anställda hade en inkomst från ett företag som förekom bland arbetsgivarens leverantörer. Nästan lika många hade en anhörig med koppling till en leverantör.

Vid Arbetsförmedlingen och Polisen hade 4,6 respektive 7,2 procent av myndighetens leverantörer någon sorts koppling till en anställd.

Men rapporten visade också att 7,4 procent av de polisanställda även hade funktioner i andra företag, oftast som vd eller styrelseledamot. Drygt 8 procent hade dessutom inkomster från annan näringslivsverksamhet. Ytterligare nästan 12 procent hade även lön från annan arbetsgivare än polisen. Och då har uppdrag i ideella föreningar, bostadsrättsföreningar och offentligt kontrollerade företag utelämnats i båda dessa fall, enligt Riksrevisionen. Siffrorna hos de polisanställda var dessutom bland de lägre i undersökningen. Det såg alltså ännu mer »förtroendeskadligt« ut på övriga myndigheter i granskningen.

Låt oss så återvända till TT:s artikel:

Uppgifterna som samkörts kommer dels från Statistiska centralbyrån och Bolagsverket, dels från myndigheterna själva. 
Alla namn på personer och företag har varit anonymiserade för Riksrevisionen, men anställdas tjänstekategorier och företagens verksamhetstyper och branscher framgår. 
– Vi har funnit 99 fall av närhet, som skulle kunna innebära större risk, mellan anställda antingen i den del av organisationen där inköpet gjordes eller i positioner som ger möjlighet att påverka inköpet, säger Marianne Danielsson.

99 fall. De blir en ju lite nyfiken på. Men trots att jag lusläst rapporten vet jag inte vilka de är. Och när vår reporter vill prata mer om fallen så återkommer inte utredaren. »Riksrevisionen har inte haft möjlighet att närmare granska de aktuella inköpen och kan därför inte bedöma om det har förekommit faktiska oegentligheter kopplat till några av fallen«, skriver de i ett uttalande.

Riksrevisionen har alltså inte gått vidare. Det är måhända inte deras uppdrag. Men ingen annan verkar få veta vilka risker de konkret har identifierat. Fallen presenteras istället så att det närmast vattnas i munnen på en annan:

»Ett exempel på en sådan koppling var en anhörig till en anställd som hade en ledande position i ett företag som bedrev veterinärverksamhet, från vilken Polisen i samma del av landet gjorde inköp för strax över 100 000 kronor under åren 2014–2016.«

Så 99 potentiella fall av smaskigt jäv ligger där och väntar för den som vill granska vidare. Men redan siffrorna ovan borde räcka om det blir tyst vid middagsbordet.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och stötta oss gärna så att vi kan fortsätta.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

I senaste avsnittet av vår intervjupodd träffar vi Nina Ekelund på Hagainitiativet, ett företagsnätverk för klimatfrågor. Hon tycker allt går för långsamt inom politiken, men är även besviken på Svenskt Näringsliv.

Nina Ekelund är generalsekreterare för Hagainitiativet, ett nätverk av stora företag som sedan 2010 arbetat för att minska näringslivets klimatpåverkan. I poddsamtalet förklarar hon varför de finns, och hur de arbetar.

– Vi måste ha vassare klimatmål än regeringen, annars har vi inget existensberättigande, och vi måste också se till att vi klarar det. Det var ambitiöst för tio år sedan, men inte idag. Till stor del är det lönsamt för näringslivet att minska sina utsläpp. Det stärker varumärket. Vilken 80-talist vill jobba i ett företag som inte tar klimatansvar? Ska vi få företagsledare att jobba med de här frågorna måste vi kunna visa på att de får sådana vinster. Vårt andra mål är att påverka politiken, som vi tycker går för sakta. Vi vill se mer och högre ambitioner.

Nina Ekelund har själv en lång bakgrund från politiken. Som kristdemokrat har hon haft en lång rad uppdrag ända in i regeringskansliet, men hon har inte längre någon hemvist hos Kristdemokraterna.

– Vi har helt olika politiska åsikter. Kristdemokraterna har placerat sig till höger om Moderaterna och där befinner inte jag mig. Jag tycker ju att klimat- och miljöfrågorna är viktiga och att det är viktigt att profilera sig som parti i de frågorna. Det är en utmaning som vi står inför nu och inget du kan skjuta på till kommande generationer.

Hon återkommer gång på gång till politikens långsamhet i klimatfrågan, men även företagens tröghet.

– Företagen står ju för innovationerna, det gör inte staten. Ska vi få till innovationen måste staten sätta upp målet, och innovationerna måste företagen bidra med. Den växelverkan är viktig.

Nina Ekelund anser dock inte att hennes arbete handlar om att få svenska företag engagerade i miljöfrågor.

– Jag struntar i om de är engagerade. Leverera minskningar! Vi har inte tid att vänta, för politiken går för sakta.

Hon menar också att det nätverk med 14 stora företag inom olika branscher kan göra mer i frågan än företagens egna organisationer.

– Vi jagar på genom att träffa Svenskt Näringsliv och säga att de måste vässa sig. 60 000 företag är med i Svenskt Näringsliv, och det kan vara svårt att nå fram där. Vi är inte hela näringslivet, och det är därför vi är viktiga. Vi är en liten grupp.

Hagainitiativet brukar anklagas för att vara en del av näringslivets greenwashing, det vill säga ett sätt att ha ett miljöengagemang som mer är av kosmetisk karaktär. Det ser helt enkelt bra ut.

– Frågan är om det inte är värre med greenhush, att man är tyst om sina goda exempel. Vi vet att det smittar om du har ett lyckat exempel att visa upp. När det gäller greenwash så är det upp till journalister att se till så företagen håller sig på den rätta sidan, och sedan är konsumenterna väldigt duktiga på att säga till, samt att kräva transparens i form av till exempel årliga klimatbokslut.

Enligt Nina Ekeleund har danska, finska och brittiska näringslivsorganisationer visat större förståelse för nödvändigheten att lyfta klimatfrågan.

– De verkar ha varit mer drivna av att det här kommer att skapa arbetstillfällen, det gäller att haka på, det är det här som gäller.

Just nu arbetar Hagainitiativet med ett upprop riktat mot EU om skarpare klimatmål som flera enskilda svenska företag skrivit under, men även näringslivets organisationer i Danmark och Finland – men inte i Sverige. Vilket gjort henne något besviken.

– Jag har pratat med dem, om att de borde vara med. Vi behöver skicka tydliga signaler till EU i den här frågan.

Någon självkritik över det svaga gensvaret vill hon dock inte ta på sig.

– Självkritisk kan man vara, men i det här fallet har de fattat saken i både Finland och Danmark så problemet ligger nog inte hos mig i första hand utan någon annanstans.

Lyssna på hela avsnittet på länken nedanför och följ oss på Spotify, Soundcloud eller andra poddplattformar!

IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson gäster Pengar och Politik för att ge sin bild av konjunktur och politik inför avtalsrörelsen.

Avsnittet handlar en del om korv – vill man verkligen veta hur korv tillverkas? Och på samma sätt: vill man veta hur kollektivavtal tas fram?  Vad menar Sandro Scocco med att livslångt lärande är bra för den svenska falukorven?

Men framförallt: vilken analys gör If Metalls förbundsordförande av läget för räntor, inflation, konjunktur och politik inför avtalsrörelsen?

Med: Marie Nilsson, Sandro Scocco och Jenny Lindahl.

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och vill du skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor i helgen så kommer här en tanke om hur dina åsikter landar bäst.

Som alla utgivare har jag en kluven inställning till läsarkommentarer.

Bra journalistik ska engagera. Eller, det är bra om journalistik engagerar. Och det gör den. Det är därför alla medieföretag ser på kommentarsfunktionen såsom Erasmus av Rotterdam sägs ha sett på parrelationer. Det vill säga att varken kunna leva med eller utan varandra.

På Dagens Arena har vi valt bort kommentarsfältet på vår hemsida, men den finns fortfarande i vår Facebookgrupp. Men jag ska erkänna att jag varje dag funderar varför. Ansvaret att hålla en såväl pressetisk som grundlagsfähig nivå faller på utgivaren, det vill säga undertecknad. Och detta stjäl resurser som en redan ansträngd redaktion skulle kunna använda till bättre saker. Som journalistik. Som engagerar. Och som vi vill att du ska kunna kommentera. Ja, du fattar dilemmat.

Jag tror innerligt att det endast är genom stötande av åsikter som den bästa av världar kan växa fram, och skulle (om de inte var så många) utan tvekan kunna tatuera in den gamle historikern Christopher Laschs ord i pannan:

”Man vinner ingen debatt genom att överrösta sin motståndare. Man vinner den genom att förändra motståndarens uppfattning, något som kan ske endast om man lyssnar aktningsfullt till motargumenten och ändå får deras förespråkare att inse att det är något fel med dessa argument. Medan detta sker kan vi mycket väl inse att det är något fel med våra egna.”

Självklart kan tyckas, men ta valfri längre diskussion inom sociala medier och du inser att vi befinner oss långt därifrån.

En sak som länge förbryllade mig var varför samma män, för det är nästan alltid män, återkommande spyr så mycket galla över artiklar på vår Facebooksida. Det är som ett självskadebeteende att hela tiden gå in på vår sida bara för att ta del av något som de bevisligen tycker mycket illa om. Men så insåg jag att det var Facebook som var syndaren. Eftersom den som någon gång engagerat sig i form av en kommentar på en sida matas med mer material från just den sidan. Bara så du vet, innan du spyr galla över den här texten.

Jag hoppas att du lyssnar på mina intervjupoddar. Där försöker jag leva upp till citatet ovan.

För övrigt vill jag i balansens namn lovorda de tjänstemän på Finansdepartementet som häromveckan hjälpte mig att skriva denna artikel. Jag har ju tidigare aviserat min ambition att genom mikrogranskningar stresstesta den svenska offentligheten, och därefter visat på flera nedslående resultat hos olika myndigheter. Då är det extra roligt att notera hur flera tjänstemän inom regeringskansliet ansträngde sig för att hitta ett brev som nämndes på en presskonferens i Köpenhamn. Och som journalist i dessa tider gäller det att gripa varje halmstrå av hopp.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Svensk valrörelse och inställning i EU-politiken, frihandelsavtal och varför den sociala pelaren ses som ett hot. Det tas upp i samtalet mellan Per Hilmersson, internationell chef på TCO och Ylva Nilsson, frilansjournalist och tidigare korrespondent i Bryssel.

 Den svenska valrörelsen inför valet till Europaparlamentet 26 maj väntas bli både lik och olik tidigare EU-valrörelser.

– Det är första valrörelsen där vi inte har något parti som driver utträde ur EU, så jag ser fram emot en mer positiv valrörelse. Det är också första valrörelsen där man pratar om EU:s värderingar, säger Per Hilmersson.

Ylva Nilsson känner igen den debatt som vissa partier vill sätta på agendan nu, om att begränsa EU:s makt.

– Så fort vi lämnade debatten om ja eller nej till EU, gick i stort sett samtliga partier över till att driva att vi ska begränsa EU.

Ylva Nilsson kom nyligen ut med boken Så förs svensk EU-politik – med ett tvärsäkert kanske där huvudtesen är att Sverige drivs av en ryggmärgsreflex att säga nej till de flesta nya initiativ på EU-nivå – ofta utan några begripliga motiv – och sedan kan mjukna upp när ett visst förslag ändå väntas gå igenom.

– Det är inte en hållning som leder till inflytande i Bryssel.

Bakgrunden till den här inställningen spårar hon till andra världskriget, och hur Sverige stod i princip utanför konflikten.

– Vi kom ur kriget hela och oskadda och var rätt stolta över det. Vi har den här attityden med oss, att vi klarar oss bra själva, säger Ylva Nilsson.

Som ett väldigt välorganiserat land har Sverige mycket att vara stolta över, men vår självrättfärdighet är inte berättigad på många områden.

– Svenska myndigheter är totalt inkapabla att hantera it-säkerhet. Det är också skrämmande att se att Finansinspektionen är fullständigt blind inför att svenska banker jobbar efter profittanken. Det är som att vår gemensamma självbild att allt är gott i Sverige också präglar det myndigheter gör.

Sverige har haft en bundsförvant i Storbritannien, som också ofta är skeptiska till att ta steg mot mer EU-samarbete. När Storbritannien nu är på väg att lämna EU kommer Sverige stå mer ensamma i att driva sin linje gentemot Bryssel.

– Jag önskar att Sverige kunde bli lite mer visionärt och ta Storbritanniens roll i försvaret av frihandel, konkurrenskraft och en moderat budgetpolitik. Det tror jag behövs. för annars kommer Storbritannien skapa ett hål som någon annan kommer att fylla, säger Per Hilmersson.

Enligt Ylva Nilsson ställer dagens omfattande frihandelsavtal, som omfattar fler gemensamma regler exempelvis kring tvistelösning mellan företag och stater, ställer helt nya frågor på spel. Då måste Sverige argumentera bättre för sin frihandelsvänliga linje, än man gör i dag.

– Att bara gå runt och vara frihandelstaliban, som Sverige kallas i Bryssel, räcker inte.

TCO menar att de och andra fackliga organisationer har bidragit till viktiga förändringar i nyligen eller pågående frihandelsförhandlingar.

– När det gäller till exempel Ceta var svensk fackföreningsrörelse väldigt framgångsrik i att få in skrivningar om att det här inte får underminera kollektivavtalen och arbetstagares rättigheter. Vi ser också frihandelsavtalen som ett verktyg att skapa en mer rättvis globalisering, säger Per Hilmersson.

Men han tror också att Sverige kan behöva bli bättre på att driva andra initiativ som kan kompensera för frihandelsavtal som kan slå negativt mot arbetstagare.

– Sverige sa nej till att upprätta en globaliseringsfond, men vi har själva använt den senare.

– Vi i LO, TCO och Saco har föreslagit att EU borde stötta medlemsstater i att bygga upp strukturer för omställning, det kan handla om till exempel experter och kunskapsutbyte, säger Per Hilmersson.

Lyssna på hela avsnittet på länken nedanför och följ oss på Spotify, Soundcloud eller andra poddplattformar!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Men vi vill att vår relation inte ska vara beroende av vad skatteminimerande globala teknikjättar bestämmer att deras algoritmer låter dig ta del av. Att bygga sin konsumtion av journalistik på sociala medieflöden är helt enkelt inte tillräckligt för att kunna ta ställning.

Vi hoppas därför att du redan nu prenumererar på vårt dagliga nyhetsbrev. Om inte, gör gärna det. Det är gratis. Eller, egentligen inte. Det handlar bara om hur du ser på vem som ska betala. Vi tror att du förstår att varken det fria ordet eller demokratin i sig är gratis. Det är därför du läser denna text.

Vi vill att det vi gör ska vara tillgängligt för alla. Men om du vill stötta oss med en donation blir vi glada och framför allt stolta över att ha ditt förtroende. Vilken summa du än kan skänka så hjälper det oss att fortsätta bedriva fri journalistik. Välj något av nedanstående sätt, och märk betalningen Dagens Arena.

Swish: 123 480 98 85
Bankgiro: 5215-1628

Tack för ditt bidrag!