Bloggen

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller om du bara vill skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor så kommer här som vanligt några förslag.

Den här veckan har vi med rätta pratat om kvinnomisshandel, och så krisen i Swedbank förstås. Vi borde kanske också ha pratat mer om vad vi ska ta oss till när bankerna sviker våra förväntningar, men det kommer väl småningom. Mycket snack om fotbollsspelare som inte spelade senaste landskampen blev det också.

Samt en hel del om hur EU:s färska upphovsrättsdirektiv kommer förstöra hela Internet. Om det nu blir så. Den expert vi intervjuade menade tvärtom att allt handlade om skräckpropaganda. De svenska EU-parlamentarikerna tycks dock inte dela den bilden. Endast tre röstade för direktivet, resterande 15 svenska ledamöter var emot. Det innebär att representanter för samtliga svenska riksdagspartier alltså röstade mot ett förslag som Sveriges regering stod bakom. Och det kan en ju snacka länge om. Det verkar ju inte heller som om saken är över, utan nu väntar nya fajter i ministerrådet.

Men en kan också snacka om vad som egentligen är det stora problemet med själva direktivet. Att det möjligtvis kan påverka vardagen är förstås en förklaring till uppmärksamheten, men inte fullt ut. För vi snackar om massiva protester, rekord i påverkanskampanjer, ja till och med bombhot. Starka krafter i rullning med andra ord. En sak att diskutera i sammanhanget är varför till exempel införandet av dataskyddsförordningen, den vi numera alla känner som GDPR, inte föranledde samma konvulsioner. Där kan vi verkligen snacka om en ändring som påverkat Internet och vårt sätt att leva. Till och med vår offentlighetsprincip har ju utmanats. Men EU-parlamentet tog det beslutet med stor enighet när det begav sig. Vill jag bara påminna om.

En annan sak att prata om är det här med att mäta lycka. FN:s lyckoindex kom visserligen redan förra veckan, men det är inte den listan vi borde snacka om. Utan förslaget om att använda kortisol som ett ”objektivt mått på välbefinnande”. Kortisol? Ja, det är alltså den hormon som kroppen producerar som reaktion på stress. Genom att mäta halten kortisol i befolkningen får vi alltså en klarare bild av folkhälsan, menar forskarna. Jag nöjer med mig att rekommendera läsning av rapporten, den är fantasieggande om inte annat. Och leder ofrånkomligen till tanken om hur livet skulle kunna påverkas genom om vi börjar dopa oss med kortisol i olika sammanhang. Om inte annat skulle det antagligen leda till tilt i lyckoindex.

Tack för att du läser Dagens Arena. Fortsätt med det, och ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Gäst i nya avsnittet av vår intervjupodd är Ulrika Boëthius, ordförande i Finansförbundet. Vi snackar om förtroendet för finansanställda, om kvinnolöner, misslyckade strejker och förbundets stora medlemstapp. 

Ulrika Boëthius har varit ordförande för Finansförbundet sedan 2012, och kan vittna om hur förtroendet för anställda i branschen har dalat. Inte minst utifrån den senaste tidens skandaler.

– Det är ganska jobbigt att vara finansanställd. Det är många som vittnar om att man inte alltid talar om att man är det när folk frågar vad man jobbar med, berättar hon bland annat i podden.

Ulrika Boëthius har engagerat sig djupt i kvinnors löneutveckling på svensk arbetsmarknad. Hon menar att det egna förbundet har lyckats väl med att hitta vägar till mer jämställda löner.

– Vi kan se effekt på vissa områden. Vi träffar de största företagens arbetsgrupper och det de beskriver är ett helt nytt systematiserat arbetssätt när det gäller lönebildningen i företaget, så det är väldigt hoppfullt.

Hon menar dock att arbetsmarknaden som helhet inte tar sitt ansvar, och att det bland annat borde vara lättare att ta till konflikt inom denna fråga.

– Man skulle kanske behöva en större möjlighet att strejka sig till en justering på det här området. Medlingsinstitutet är inte behjälpliga om du skulle ville strejka för någonting som eventuellt skulle gå utanför märket.

Angående strejker så är hon även självkritisk till den konflikt som hennes eget förbund drev 2014 mot Svea Exchange för att få företaget att teckna kollektivavtal.

– Bedömningen var att medlemmarna där var stridsbenägna. Det var en felaktig bedömning. Det som hände var att vi mobiliserade för att ta ut medlemmarna i strejk, men väldigt få ville strejka.

Hon är även kluven i synen på den förändring av konflikträtten som arbetsmarknaden står inför, och som hon själv skrivit under.

– Ja, den är lite svår. När den lades fram var det i stort sett i form av fait accompli, och med ett uttryck om att gör vi inte detta så blir det mycket, mycket värre. Jag tror att det kommer bli svårt, jag tror att vi kommer behöva fundera mycket på hur vi ska lösa ut knuten.

Finansförbundet har tappat hälften av sina medlemmar sedan storhetstiden i slutet av 1980-talet. Behovet av nya medlemmar blir allt tydligare, och förbundet satsar nu allt på en rekryteringskampanj.

Samtidigt genomgick förbundskansliet en kris förra året då kanslichefen sa upp sig efter en konflikt med styrelsen om verksamhetens fokus. Ulrika Boëthius bekräftar att det är en ödestid för förbundet, men också att en sammanslagning med försäkringsfacket Forena inte är aktuell. Om Finansförbundet fortsätter krympa finns istället en möjlig annan väg:

– Vem kan ge mest nytta för medlemspengen? Och den dagen svaret på den frågan för vår styrelse är Unionen, då kommer vi uppmuntra medlemmarna att säga att Finansförbundet ska ingå i Unionen.

Lyssna på hela samtalet i podden – och följ Arena Tyckonomi på Soundcloud, Spotify eller andra appar!

Vi älskar att ha dig som vår publik. Men vi vill att vår relation inte ska vara beroende av vad skatteminimerande globala teknikjättar bestämmer att deras algoritmer låter dig ta del av. Att bygga sin konsumtion av journalistik på sociala medieflöden är helt enkelt inte tillräckligt för att kunna ta ställning.

Vi hoppas därför att du redan nu prenumererar på vårt dagliga nyhetsbrev. Om inte, gör gärna det. Det är gratis. Eller, egentligen inte. Det handlar bara om hur du ser på vem som ska betala. Vi tror att du förstår att varken det fria ordet eller demokratin i sig är gratis. Det är därför du läser denna text.

Vi vill att det vi gör ska vara tillgängligt för alla. Men om du vill stötta oss med en donation blir vi glada och framför allt stolta över att ha ditt förtroende. Vilken summa du än kan skänka så hjälper det oss att fortsätta bedriva fri journalistik. Och du gör det enklast här!

Tack för ditt bidrag!

Marknadshyror och bruksvärdesprincipen. Pengar & politik gästas av Hyresgästföreningens Martin Hofverberg för att gå igenom allt som har med bostadspolitiken efter januariavtalet att göra.

Dagens avsnitt innebär en klargörande omgång, där Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg reder ut missförstånd kring marknadshyror, januariavtalet, hur bruksvärde och presumtionshyror fungerar och varför partsmodellen på hyresmarknaden behöver försvaras.

Som vanligt med Sandro Scocco och Jenny Lindahl.

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller om du bara vill skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor så kommer här som vanligt några förslag.

I vintras backade jag in i mina föräldrars bil. Den stod inte där jag trodde, och mina tankar var på annat håll. När jag såg SD:s Mattias Karlsson göra exakt samma sak i inledningen av SVTs färska dokumentär identifierade jag mig därför starkt med honom. Den känslan släppte dock ganska snabbt under tittandet. Dokumentären skildrar, lite försåtligt, en småländsk man med rötterna i knegarled som av någon oklar anledning radikaliseras. I takt med att min egen identifikation släppte blev jag istället mer och mer övertygad om att Karlsson är vår tids Karl Gustav Ossiannilsson. Om nu någon minns honom.

Ossiannilsson gjorde den idag osannolika resan från att ha varit det socialdemokratiska ungdomsförbundets första ordförande 1903 till att gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund, en organisation som väl enklast kan beskrivas som extremhöger. Ossiannilssons uppgörelse med socialdemokratin, romanen Barbarskogen, varnade för det kaos som väntar i den mån allmän rösträtt skulle införas och arbetarna därmed kunna få makten

Att vår trygga tillvaro kommer gå under i och med barbarernas intåg är en klassisk retorik för demagoger. Och den är livsluft i det parti som Karlsson tillhör. Men han delar uppenbarligen också Ossiannilssons dragning åt svulstiga och tårögda stridshyllningar. Ossiannilsson skrev ju till exempel texten till Sveriges flagga, en sång som det är lätt att föreställa sig att Mattias Karlsson diggar vid sina kulturfester. Ossiannilssons politiska resa högerut bromsades inte förrän vid andra världskrigets utbrott. Först då tycktes han ha sett nyktert på nationalismens baksidor. Vi får se om och när Mattias Karlsson når samma insikt.

En av de som skarpast bemötte Ossiannilsson under 1900-talets tidiga år var Bengt Lidforss. Det var Lidforss som fick Ossiannilsson att lämna uppdraget som socialdemokratisk ungdomsledare, och det var han som hårdast kritiserade Barbarskogen, något som säkerligen gjorde boken än mer läst. Lidforss själv var måhända en ännu mer fascinerande person än såväl Ossiannnilsson som Mattias Karlsson. Han var helt enkelt den tidiga svenska socialismens intellektuella superstar. Som professor i botanik gjorde han många kopplingar till naturvetenskapen, även i sina politiska spaningar. Hans åsikter om raser och därtill följande resonemang innebar dock ironiskt nog att även hans verk numera är att betrakta som icke rumsrena. För så fungerar ju historien.

Jag tycker dock, måhända en smula opassande, att det fortfarande är roligt när Lidforss i Socialistisk journalistik från 1907 inleder med att berätta om myrstackar. Han återger detaljerat om hur det i dessa stackar finns inneboende skalbaggar som lever på myrornas arbete, och ändå accepteras. Men när skalbaggar som levt i symbios med andra sorters myror placeras i den aktuella stacken äter myrorna upp de främmande baggarna. Och sen käkar myrorna också upp de skalbaggar som till dess hade accepterats. Socialisten Lidforss kunde därefter inte låta bli att önska sig ankomsten av en utomstående kapitalistisk förtryckare som på samma sätt kunde öppna ögonen på landets arbetare.

Jag undrar hur Bengt Lidforss hade sett på marmorkräftan. Denna mutation som uppstod först på 70-talet, långt efter Lidforss död, och som nu återfinns på listan över de invasiva arter som ansvariga myndigheter räds mest. Det mest skräckinjagande med denna mutant är tydligen att den förökar sig utan befruktning. Den behöver helt enkelt ingen hane för att få ur sig avkommor.

För den som, likt en modern Bengt Lidforss, vill skriva en text om hur mannen på sikt har spelat ut sin roll i vårt samhälle finns med andra ord numera en hållbar metafor ur naturvetenskapen. Vilket i sin tur skulle ge marginaliserade män i glesbygd näring till nya skräckinjagande framtidshistorier att bygga förvirrad ideologi kring. Ett sorts kretslopp, helt enkelt. Och det hade botanikern Lidforss förstås uppskattat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Kristdemokraternas nya tuffa retorik och hatet som skolstrejkerna för klimatet vållar hos vissa vuxna. Det är ämnen som avhandlas i senaste avsnittet av Arena Tyckonomi.

Arena Tyckonomi gästas denna vecka av Felicia Ferreira, chefredaktör och ledarskribent på tidningen Dagen, och Susanne Sjöstedt, politisk redaktör för Tidningen Ångermanlands röda ledarsida som är närstående Socialdemokraterna.

Med tanke på Kristdemokraternas framgångar i opinionen under senare tid blir det en hel del fokus på partiet. Felicia Ferreira berättar att tidningen Dagen och KD i mångt och mycket delar värderingar, men att tidningens ledarsida förhåller sig kritiskt till den hårda retorik som partiet använt sig av de senaste åren.

– Genom åren har vi haft omväxlande hat och kärlek, från båda håll åt båda håll: man gläds med partiet när det går bra, men vi är också en blåslampa för att försöka få dem att göra rätt saker, säger hon.

Susanne Sjöstedt håller med om KD:s skärpta retorik och menar att partiföreträdarna försöker fånga upp missnöjda väljare från övriga allianspartier och SD.

– M upplever nog många som lite ledarlöst. Bland SD finns det nog en del som känner att »jag vill ha lite konservativ ekonomisk politik och socialpolitik, men jag vill helst slippa hela den här rassestämpeln«. Och då blinkar ju Ebba Busch Thor lite mycket med ena ögat just nu i retoriken, säger Susanne Sjöstedt.

– Att Ebba Busch Thor skriver en debattartikel om menskonst är ingen slump. Det är ju någon som har suttit på kammaren och tänkt att det där kommer trigga precis rätt personer, säger hon.

Sara Skyttedal, KD:s förstanamn inför valet till Europaparlamentet, sa i en uppmärksammad intervju med DN på frågan om hon föredrog Macron eller Orbán, att hon hade svårt att välja. »Båda är lika destruktiva. Jag vill störta båda två«, sa hon om de respektive ledarnas helt olika visioner för EU och Europa.

– Det är viktigt att läsa hela intervjun och hennes kommentarer. Men det är ingen nyhet att Sara Skyttedal uttrycker sig spetsigt. Jag misstänker jag att det hon försöker prata om är subsidiaritetsprincipen, att inte EU ska få för mycket makt. Den frågan är viktig, men tippar det över för mycket åt det nationalistiska hållet då kan det bli riskabelt, säger Felicia Ferreira om Skyttedals uttalanden.

– Det ska bli intressant att se om hon får gå helt oemotsagd från partiets sida under en hel EU-valrörelse. För det är ju inte första gången hon sticker ut hakan. Jag tycker hon har gett uttryck för en del nationalism till och med, säger Susanne Sjöstedt.

– Vilket ju skorrar väldigt falskt med Kristdemokraternas historia, om det skulle vara så, fyller Felicia Ferreira.

På frågan om Kristdemokraterna bedriver ett kulturkrig där syftet är att lyfta »symbolfrågor« som böneutrop och genusdagis för att elda massorna (Anders Lindberg, Aftonbladet 24/2 2019) instämmer båda.

– Ja, jag tror att man vill omdefiniera hur fokus ska se ut i genusfrågan och andra frågor, säger Felicia Ferreira.

Sjuksköterskorna blir färre, managementfolket blir fler. Antalet administratörer har nu gått om läkare. På Karolinska har de lika många chefer som vårdplatser. I Region Kronoberg finns fler kommunikatörer än på stora företag. Vad är det som händer, undrar vår gästskribent Fanny Nilsson.

Det susar förbi en kort notis i flödet. Kommunikationsdirektören för Region Kronoberg får med omedelbar verkan lämna sin post. I femton månader ska hon dock fortsatt få lön: 75 000 kronor per månad. Historien berättar inte vad hon gjort för att bli sparkad, det är heller inte intressant. Däremot undrar man vad en kommunikationsdirektör gör dagligen för en så hög lön. I samma region tjänar en specialistläkare i snitt 62 000 kr i månaden. I veckan gick de två sjukhusen i Växjö och Ljungby upp i stabsläge på grund av vårdplatsbrist. Det saknas sjuksköterskor.

Region Kronoberg har ett rikligt uppdaterat twitterkonto, instagram och facebooksida, samt flera bloggar. På deras tjusiga hemsida kan man läsa att det arbetar 15 personer på kommunikationsavdelningen. De är en liten stab, tycker de själva, får jag veta när jag kontaktar dem.

Jag ringer runt till några svenska företag. På SAS Sverige arbetar nio kommunikatörer med liknande uppgifter. I landets största fastighetsbolag Vasakronan är man nio personer på kommunikationsavdelningen. På IKEA Sverige är man åtta anställda, men där gör även andra i koncernen liknande jobb. I Sverige finns 20 landsting/regioner. Det är oklart hur många kommunikatörer de totalt har på lönelistorna.

I Region Kronoberg är kommunikatörernas största uppgift att stötta chefer i hur de ska kommunicera i verksamheten, får jag veta. De håller utbildningar för cheferna i detta, hur man guidar sina anställda till rätt information, som intranät och nyhetsbrev. De jobbar inte med regionpolitikerna, för de har egna kommunikatörer. Man har en person avsatt för hantering av pressfrågor.

Jag får också veta att Folktandvården i Region Kronoberg köper extra tjänster då de behöver mer ”stöd”, eftersom de är mer konkurrensutsatta av privata aktörer. När jag frågar mer kring detta får jag vet att det är känsligt politiskt, och blir hänvisad till kommunikationschefen.

När man tittar på siffrorna väcks oron att där det borde anställts en sjuksköterska har man rekryterat en managementkonsult för det trippla priset.

För att snyggare paketera och förklara varför det inte finns sjuksköterskor.

I veckan kom även den chockerande uppgiften att Karolinska sjukhuset nu har ungefär lika många chefer som vårdplatser, genom Hanne Kjöllers text i DN. 865 chefer och 993 vårdplatser. En vårdplats är en säng på ett sjukhus med vårdpersonal. En chef är… ja, det kan man faktiskt fråga sig. Men hen behöver uppenbarligen kommunikatörer.

Vårdförbundets tidning Vårdfokus visade förra året med sin gedigna granskning ”Fler styr färre vårdar” att så kallad administrativ personal nu har gått om antalet läkare i svenska landstingsvården. Mellan 2010 och 2017 har det skett en kraftig ökning av chefer, handläggare och administratörer. Antal läkare har ökat med 16 procent, administratörer med mer än det dubbla – 36 procent. Siffrorna kan jämföras med att Sveriges befolkning ökat med sju procent under samma tid, en befolkning som också åldras och blir mer omsorgstung. De senaste åren har sjuksköterskorna haft motsatt trend – de har minskat i antal.

Men sjukhusens anställda skriker ju av tyngden från den administrativa bördan – är det inte bra att de får hjälp? Tyvärr visar Vårdfokus granskning att det inte är personal som faktiskt hjälper läkare och sjuksköterskor som har ökat. Vårdadministratörerna som de kallas har minskat med flera procent.

Trenden är likadan inom stor del av offentlig sektor, vilket professorn i statsvetenskap Patrik Hall visat med statistik från SCB. I stället för stödjande personal anställs fler av de som han kallar managementbyråkrater. Det har skett ett skifte från lägre utbildad stödpersonal till folk med fina organisationsutbildningar. Problemet är inte bara att dessa managementpersoner inte hjälper den faktiska verksamheten. De är också skitdyra.

Sannolikt är kommunikatörerna kompetenta för uppgiften att hjälpa stressade chefer hantera sin frustrerade personal. Stabsläge betyder nämligen ofta att anställda inte får gå hem förrän det svåra läget är bättrat. Men är det verkligen det som behövs? När man tittar på siffrorna väcks oron att där det borde anställts en sjuksköterska har man rekryterat en managementkonsult för det trippla priset. För att snyggare paketera och förklara varför det inte finns sjuksköterskor.

Till slut når jag den tillförordnade kommunikationsdirektören i Region Kronoberg, Kristina Jordevik. Efter att ha förklarat att hon ser det som att medborgarna är ”delägare” i region Kronoberg, säger hon: ”Det är viktigt att man känner att det här är en organisation som vill mig väl.”

Om organisationen ville befolkningen väl, hade man inte låtit managementfolket äta upp den inifrån. Det finns en tragisk ironi att de människor som vill styra välfärden mot ett effektivt näringslivstänk med medborgare som ”delägare”, är samma som dränerar budgeten med sina orimliga löner. De som sliter på golvet behöver inte fina powerpoints och slogans. De behöver mer riktig hjälp att ta hand om oss.

Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare i akutvården.

Läs två psykologers replik angående Kry här: »Dra lärdom av privata aktörer, där det inte krävs 865 chefer«

… och Fanny Nilssons replik på densamma: »Inte ens patienterna står på er sida, Kry«

Att de totala pensionerna gick ned åtta procentenheter i förhållande till slutlönerna mellan de som är födda 1938 resp 1950 är allvarligt nog. Det faktum att skillnaderna är ännu större (hela 12 procentenheter) för de som inte kan balansera med en tjänstepension illustrerar politikens nederlag. Folkhemmets vision om en pension på 60 procent av slutlönen är dock kanske inte ett mål i sig. Vem förstår ens begreppet slutlön 2019, liksom?

Det handlar ju främst om att få oss att inte rädas ålderdomen, precis som på Erlanders tid. Förklaringsmodellerna till pensionssystemets kollaps är förstås rimliga. Vi lever längre, befolkningspyramiden är skev, och om vi bara jobbar längre så får vi en återställare av pensionssystemet. Men är det svaret vi vill ha från politiken? Bör vi inte också prata om meningen med en förbättrad folkhälsa verkligen var att vi först och främst skulle arbeta längre i livet? Eller om det finns andra sätt att skapa en tryggad ålderdom. Dagens system skapar oro för framtiden, och det är trots allt tvärtemot den ursprungliga tanken med pensionssystem. Denna oro får många att vilja kliva in i tidsmaskinen och färdas tillbaka till mer systemtrygga tider. Vilket naturligtvis passar ett parti med en förvriden tidsmaskins-ideologi.

Häromveckan tyckte jag för övrigt att svenska myndigheter borde testas oftare, inte minst de som sällan får någon uppmärksamhet. Nyligen tog jag därför mig själv på orden och surfade in på Revisorsinspektionens och Fastighetsmäklarinspektionens hemsidor. Där kunde jag snabbt konstatera att hela 1-2 procent av de verksamma inom myndigheternas tillsynsområde fick disciplinära påföljder. Varje år. Och trots det fanns inga uppgifter på myndigheternas hemsidor om vilka revisorer eller fastighetsmäklare som varnats. Helt enligt regelverket, visade det sig. Men till vems nytta? Det är sånt som vi medborgare bör fråga oss, och våra förtroendevalda. Det är i slutändan politiker som fastställer sådana här regler för våra myndigheter.

Om du i helgen tvärtom vill förfasa dig över offentlig data som är alltför missbrukad så rekommenderar jag att du droppar uppgifterna om den kinesiska databas som avslöjar vilka kvinnor som tillgängliga för barnalstring. Verkligheten tycks åter överträffa all fiktion.

En annan sak som är svår att bedöma om det är på låtsas eller på riktigt, för att citera Doktor Kosmos, är Islands bidrag till  årets Eurovision-tävling. Det är svårt att motstå denna ”anti-kapitalistiska BDSM-techno”, vars budskap är helt i linje med de tongångar som föds i svansen hos tidigare nämnd tidsmaskins-ideologi. Själva sången är nämligen en kongenial skildring av den debatt som inte minst präglar det kommande valet till Europaparlamentet. Med domedagsröst varnar islänningarna: Europa går under och hatet ska segra. Och för en gångs skull hoppas även jag på att hatet ska segra. För det är så sången heter.

För övrigt har några av er noterat att vi kopierat the Guardians slogan. Att även Dagens Arena är gratis för den som behöver det, och stöttad av den som kan. Vi ser också med glädje att denna påminnelse om grunden för en fri press ger effekt. Vi vill tacka alla er som nu regelbundet bidrar med någon hundring eller två, och skickar med uppmuntrande hälsningar som peppar oss. Alla dessa donationer påminner oss om vilka vi arbetar för. Och hur många ni är. Men ni får gärna bli ännu fler, för det är endast så vi kan bli ännu bättre. Så vi kan fortsätta diskutera framtidens samhälle, utan att hänfalla till den där tidsmaskins-ideologin. Läs mer om hur du kan stötta oss här.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena

Nu ska läkare börja arbeta som sjuksköterskor. Har ni hört så knasigt? Bristen på sjuksköterskor är akut och arbetsgivarna överträffar varandra i kreativa lösningar, men fixar inte grundproblemet. Svenska sjukhus har lägst antal vårdplatser i EU. Det beror på att sjuksköterskorna inte är där. Detta är vårdens absolut största problem.

Det har funnits flera upplägg de senaste åren, men i fokus står nu Mölndals sjukhus. Där har man skickat ut ett brev till läkarstudenter som går näst sista terminen med uppmaning att söka jobb som sjuksköterskor.

Detta är dåligt för alla – läkare, sjuksköterskor, patienter. Den är bara bra för arbetsgivaren som slipper ta itu med de verkliga problemen: varför ingen vill jobba i deras verksamhet.

Som läkarstudent kan man börja jobba som underläkare efter 4,5 års utbildning på ett särskilt förordnande. Man är då klar med bulkkurserna internmedicin, kirurgi och psykiatri och har ett år kvar. Legitimerad läkare blir man efter allmäntjänstgöring (AT), en särskild anställningsform där man har exakt samma arbetsuppgifter som andra underläkare. Eftersom landstingen struntar i att erbjuda tillräckligt med AT-platser måste underläkare jobba i genomsnitt 2,5 år från examen till legitimation. Denna väntan gör att Sverige årligen förlorar 1 200 så kallade specialistår, enligt rapporten ”Underläkare – var god dröj”.

Sverige har också brist på läkare, särskilt erfarna specialister. Att underläkare börjar arbeta som sjuksköterskor kommer inte hjälpa. Det är även samhällsekonomiskt galet. Läkare och sjuksköterskor har genuint olika utbildningar – läkaren är ingen uppgraderad sjuksköterska. En nybakad doktor kan mycket om diagnostik och behandling, men har noll högskolepoäng i omvårdnad och läkemedelsadministrering, som är centralt i sjuksköterskeutbildningen.

Folk jobbar inte i vården av ideella skäl. Florence Nightingale-tiden är förbi.

”Man kan alltid ställa sig frågan vad som är omvårdnad och vad det är för kunskaper man måste ha.” sa verksamhetschefen i Mölndal Jerker Persson och underminerade därmed ett helt forskningsfält. Vårdförbundet är såklart väldigt arga.

”Varför säger sköterskor nej till fler händer i vården?” frågade sig Expressens ledarredaktion den 9/3. De menar att Vårdförbundet pinkar revir och är konservativa. Läget kräver kreativa lösningar, resonerar man. Brist på vårdplatser orsakar dödsfall, och det sjuksköterskornas fel att folk dör. Skulden ligger inte hos arbetsgivare eller politiker. Men folk jobbar inte i vården av ideella skäl. Florence Nightingale-tiden är förbi. Man vill gärna ha kisspaus, lunchrast och en ledig helg då och då – och framför allt vill man ha betalt för många års högskolestudier.

Men de kreativa lösningarna är också behäftade med död. Det blir tydligt i sjuksköterskan och professorn Linda Aikens forskning. Med studier publicerade i medicinens absoluta finrum, tidskrifterna Lancet  och BMJ, har Aiken visat på den ökade dödligheten som färre sjuksköterskor innebär. Aiken har studerat effekterna av bemanningsväxling, när man flyttar sjuksköterskors uppgifter till andra yrkesgrupper, som undersköterskor. Det är dramatiska resultat. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är kopplad till ökad risk för patienter att dö med 11 procent. Datan kommer från ett mycket stort patientunderlag. Aikens forskningsgrupp har visat att sjukhus med god sjuksköterskebemanning har färre intensivvårdsdagar, kortare vårdtider och färre återinskrivningar. De har dessutom 30 procent lägre kostnader för infektioner.

Men i Mölndal ska man inte flytta sjuksköterskornas uppgifter till undersköterskor och sekreterare, utan till underläkare.

Det första läkarjobbet jag erbjöds var ett sådant upplägg. Arbetsgivaren formulerade det som en ”utbildningstjänst”. Underförstått skulle jag avlasta de stressade sjuksköterskorna. Utbildningen var att skolas i sjuksköterskeuppgifter, inte ägna mig åt det jag pluggat i fem år. Lönen var sämre än vad jag tjänade som undersköterska. Jag tackade nej och fick istället jobb på en akutmottagning för 6 000 mer i månaden. Där fick jag under handledning av extremt kompetenta akutläkare lära mig undersöka, diagnostisera och behandla. Helt enkelt det samhället har betalat för, genom att bekosta min sjukt dyra utbildning.

Läkare ska inte jobba som sjuksköterskor. De ska snabbt få komma vidare i sina yrkesroller och öka sin beredskap för att självständigt handlägga patienter. Patienterna förtjänar rätt person på rätt plats. Sjuksköterskor måste få förbättrade villkor, annars kommer de fortsätta att blöda ut från vården. Det leder till och kommer fortsätta att leda till att folk dör. Det är obegripligt att arbetsgivare och politiker inte ser lösningarna. För att tala som en läkare: Man måste stoppa blödningen, inte sätta på ett dyrt och dåligt plåster.

Fanny Nilsson arbetar som underläkare, och är förtroendevald i Sveriges yngre läkares förbund Stockholm.

Läs mer om sjuksköterskeflykten: Krisen i vården stavas usel personalpolitik

Bostadsfrågan blir allt hetare i samhällsdebatten. Men trots att hälften av svenskarna bor i småhus så hörs de sällan i denna diskussion. Därför tog Tyckonomi Intervju ett snack med Villaägarnas chefekonom Håkan Larsson.  

Villaägarna organiserar 300 000 hushåll i småhus, men medlemmarna är inte en homogen grupp. Organisationen rymmer välbärgade villaägare på exklusiva adresser, men också många som valt småhus därför att det är den billigaste formen av boende, berättar Håkan Larsson i podden.

Många av landets småhusägare sitter dock på en stor del av rikets kollektiva bostadsyta, och därför borde kanske en diskussion om ökad rörlighet på bostadsmarknaden ta avstamp med fokus på denna grupp. Det tycker dock, kanske inte så oväntat, Håkan Larsson är en dålig idé.

– Det är bara att kolla på statistiken över vad som byggs. Det är inte småhus, trots att folk vill bo i småhus. Någonstans där måste man börja planera för fler småhus. Istället vill man på något vis tvinga bort människor från det och det tycker jag är lite bakvänt resonerat. Istället bör man ju öka utbudet, eller göra det mer effektivt att hyra ut en del av bostaden, säger han.

Villaägarna är en organisation som uppstått ur ett skattemotstånd, och det präglar fortfarande deras verksamhet, inte minst när det gäller diskussionen om fastigheters beskattning. Håkan Larsson uttrycker en stor oro över att den nya regeringsförklaringen ska innebära en återgång till tidigare syn på fastighetsskatten.

Lyssna på hela intervjun här – och följ oss på Soundcloud, Spotify eller i andra poddappar!

Hur ska vi rädda världen? I dag presenterade Agenda 2030-delegationen sitt slutbetänkande om hur regeringen ska arbeta för att utrota fattigdom, vända klimatutvecklingen och uppnå jämställdhet. Inga små mål. Inget litet uppdrag. Vi som törstar efter radikala klimatåtgärder eller fördelningspolitik får dock fortsätta att längta. Svaret på mänsklighetens framtid tycks vara kommittéer och mål, inte realpolitik.

Agenda 2030 är lillasyster till millenniemålen, fastslagna av FN. Deadlinen var då 2015 och målen var högt satta: utrota hunger, ge alla basal utbildning och stoppa HIV. På vissa plan nåddes stora framgångar. Mål 7, att halvera antalet som inte har rent dricksvatten uppnåddes fem år före tiden och nio av tio barn börjar i dag i grundskola.

Sedan millennieskiftet har en annan fråga kommit att dominera diskussionen om mänsklighetens framtid: klimatet. Från 2015 formulerades nya mål. De utökades till 17 och fler täckte klimat- och miljöaspekter. Men de är också motsägelsefulla. Mål nummer 8 ”Verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt” och mål nummer 13 ”Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna” sätter fingret på miljörörelsens (och mänsklighetens) svåraste knäckfråga. Evig tillväxt i en ändlig värld.

Kanske var det den konflikten som fick delegationens ordförande att hoppa av. Parul Sharma är människorättsjurist och erkänd hållbarhetsexpert. Samma år som arbetet drog igång, 2016, kallade hon svenska företags hållbarhetsarbete för ”bullshit” i en intervju i DN. ”Jag måste kunna se de nästkommande generationerna i ögonen” sa hon då, och fick till och med sommarprata i P1 om världens sorger. När näringslivet blev mer involverade i delegationens arbete året därpå tog det stopp för henne. ”För mig är tyvärr detta inte förenligt” sa hon då.

Världen brinner, Greta Thunberg är på god väg att få varenda unge i världen att fredagsskolka, och vi ska ”uppmuntra” näringslivet och ”bjuda in till samtal”.

Vad har man då kommit fram till? Hur ska Sverige vara ledande i att styra om kursen från apokalyps till hållbarhet? Jo, med fler utredningar, förtydligande av mål och ”forum för dialog”. Delegationen, som egentligen är en kommitté, har som ett av sina huvudförslag att regeringen ska införa en ny kommitté.

Världen brinner, Greta Thunberg är på god väg att få varenda unge i världen att fredagsskolka, och vi ska ”uppmuntra” näringslivet och ”bjuda in till samtal”. Man vill ju bara lägga sig ner under sin blöta filt av klimatångest och ge upp.

Delegationen har haft som metod att prata med civilsamhället, företag, kommuner och regioner. Enligt dem har alla samstämmigt efterfrågat mer central styrning, och det är därför man har landat som man gjort: Agenda 2030 bör bli ett nationellt mål, arbetet med genomförandet av agendan bör redovisas samlat i budgetpropositionen och det förvaltningspolitiska målet bör justeras.

Det ska bli ”en naturlig del av varje organisations DNA”, som nuvarande ordförande Ingrid Petersson uttryckte det på presskonferensen i dag. Man har inte gått in på några sakpolitiska frågor för den tiden och kompetensen har man inte haft, och uppdraget har varit brett och inte djupt. En annan ledamot, Henrik Henriksson, vd för Scania och ledamot i delegationen kommenterade: ”Det här är ett aggressivt förslag, det här är ett framåtlutat förslag. Här håller vi inte igen.”

Det hela är kanske förvaltningspolitiskt korrekt. Utredning blir till remiss som blir till kommitté. Delegationen är säkert väldigt kompetent. Men aggressivt känns det knappast. Det kanske var fel på beställningen, kanske har tiden sprungit förbi och uppdraget var fel. Det är inte bara ekosystemens kollaps som är exponentiell, utan även vår insikt om hur nära katastrofens rand vi faktiskt står. ”Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska få panik” sa Greta Thunberg på klimatmötet i Davos. Ännu en kommitté känns inte som en panikåtgärd. Snarare som att byta batterier i brandvarnaren medan världen brinner.

Fanny Nilsson är fristående skribent.

Hur kommer Arbetsförmedlingen fungerar i framtiden? Och varför har socialtjänsten blivit den nya a-kassan? Lyssna på senaste Pengar & Politik för svar på dessa frågor och mer.

En av punkterna i regeringsuppgörelsen rör Arbetsförmedlingens uppdrag. Pengar & politik sätter dagspolitiken i ett sammanhang, och går igenom vad arbetsmarknadsutredningen handlade om, och hur man kan anta att januari-uppgörelsen om att privatisera förmedling av arbete är tänkt att fungera.

Med: Sandro Scocco och Jenny Lindahl

»Bebisen är redan ute, i famnen på barnmorskan. Men livmodern slutar inte blöda. Svimma inte nu, svimma inte nu.« Vår gästkrönikör Fanny Nilsson skriver om den politiska kvinnovården.

Blodet väller ut över de gröna operationsdukarna. Det droppar ner på mina nya sneakers. Förlossningsläkarnas ansikten är delvis täckta av munskydden men deras blickar är stressade. Bebisen är redan ute, i famnen på barnmorskan. Men livmodern slutar inte blöda. En stor, röd, pumpande muskel, plötsligt avbruten i sitt kraftiga arbete av skalpellen. Svimma inte nu, svimma inte nu. Annan kirurgi var aldrig såhär blodig. Men gravida kvinnor har också en buffert för det här, en extra liter blod i omloppet. En liter som nu täcker hela operationsbordet.

Det är kvällen den 8 mars för två år sedan, jag sitter omskakad på läkarexpeditionen efteråt och tittar på de intorkade röda stänken på mina skor. Förlossningsläkaren håller en utläggning om kvinnor och vård som jag inte riktigt tar in. Plötsligt spänner hon ögonen i mig.

­– Alla är rädda för att prata om det här. Men det är politik. Muttan är politik.

Successivt under kursens gång klarnar det. Våldtäktsmottagningen, hur lagstiftningen inte är anpassad efter det fysiologiska svaret som sker vid starkt fysiskt hot. Att vem som drabbas av livmoderhalscancer är strikt korrelerat till klass. De stora bristerna i vården efter förlossningsskador. Att det tar i genomsnitt åtta år att få diagnos för det behandlingsbara smärttillståndet endometrios. Men också den stora desinformation som sker av hormonskeptiker och ovetenskapliga hippies kring p-piller. Att som feminist och läkare under utbildning få komma in i kvinnovården var omskakande.

Vad är ens ”kvinnovård”? Å ena sidan är det alltihop kring barnafödandet, å andra sidan de sjukdomar som drabbar äggstockar, livmoder och … ja, muttan. Därför är det intressant att göra en jämförelse med det närmaste man kommer ”mansvård”, nämligen urologi. Som bakgrund kan det vara intressant att veta att stor del av grundforskningen kring fysiologi, och därmed vår förståelse av kroppen, är gjord på män. Vita män i lumpen. I flera bra böcker har Karin Johannisson skrivit om detta, den kvinnliga kroppens outforskade mark.

I en studie publicerad 2017 av tusen svenska kvinnor som genomgått kirurgi för olika gynekologiska besvär visade forskare att en väldigt liten andel fick information om hur det kunde påverka deras sexuella liv eller blås- och tarmfunktion. Det kan jämföras med den stora och självklara diskussion kring erektion, utlösning och kisseri som föregår all prostatakirurgi. ”I prostatacancervården är vi så fixerade vid erektionsförmågan att man nästan glömmer bort grundsjukdomen”, som en urolog uttryckte det. Standardiserade formulär, obligatoriska kvalitetsmått och nervsparande kirurgi är urologernas vardag för att bevara männens livskvalitet.

Men kvinnor hamnar ibland också hos urologen, eftersom de har en blåsa. Forskaren och läkaren Carin Sjöström har i en studie från förra året visat att svenska kvinnor får sämre vård för tidigt stadium av blåscancer jämfört med män. Kvinnorna i studien fick inte behandling för sin cancer i samma utsträckning som männen, och de äldre än 75 år hade en sämre överlevnad när läkarna avstod att behandla. Då forskarna jämförde män och kvinnor som fick behandling var överlevnaden lika.

Att leva i en jämställd relation, att få vara en yrkesarbetande mamma eller att välja ett normöverskridande utseende är alla ideologiska strider mellan feminister och konservativa. Att ha sämre chans att överleva sin cancer för att man råkar ha en mutta är däremot svårt att snacka bort. Hur objektivt medicinska vi än tror att vi är, smyger sig samhällets föreställningar in i våra bedömningar och behandlingar. Och det är helt enkelt politik.

Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som läkare i akutvården.

Är hamnkonflikten löst nu och hur fungerar “flygskam”? Per Svensson, DN Ledare och María-Elsa Salvo, Arena Opinion pratar också om EU, Macron och liberalismen i en tid när politiska rörelser på högerns och vänsterns ytterkanter röner framgångar.

Kvällen innan strejk skulle bryta ut i alla Sveriges hamnar, fick Hamnarbetarförbundet sitt efterlängtade andrahandsavtal med arbetsgivarna. Men María-Elsa Salvo och Per Svensson är överens om att konflikten mycket väl kan fortsätta, när det blir dags att försöka få på plats de lokala avtal som Hamnarbetarförbundet vill ha.

Hamnkonflikten var huvudorsak till att regeringen tillsatte en utredning om att på politisk nivå begränsa strejkrätten. En sådan begränsing får kritik av Per Svensson.

– Det finns något orimligt i att ett fackförbund som ändå organiserar så många av dem som arbetar i hamnarna, inte ska erkännas som fackförening fullt ut, säger Per Svensson.

María-Elsa Salvo ser vissa politiska fördelar med att fortsätta processen att begränsa strejkrätten.

– Det finns fortfarande en majoritet i Sveriges riksdag för att införa proportionalitetsprinciper och avskaffa möjligheten till sympatistrejker bland fackförbunden, som Centerpartiet har drivit jättehårt. Så om man ser utredningen som ett sätt att hålla tillbaka de krafterna från högern så finns det fortfarande ett syfte med att lägga lagförslaget, säger María-Elsa Salvo.

Frankrikes president Emmanuel Macron publicerade i veckan ett manifest för Europa i ett trettiotal tidningar i EU-länderna. Per Svensson känner sig kluven till Macrons budskap om ett starkare EU.

– I grunden tycker jag att det är bra att han skriver det här manifestet, det är vad jag står för, Jag är i grunden för en starkare politisk union, men problemet är att eftersom det finns så många politiskt osympatiska regeringar i EU, så blir en ökad överstatlig makt problematisk, säger Per Svensson.

Att försvara den liberala demokratins grundpelare, i en tid när demokratin är hotad, är vad Per Svensson ser som sin och DN Ledares huvuduppgift, särskilt inför valet till Europaparlamentet.

– Att försvara den liberala demokratin är inte tillräckligt som politisk vision, du måste som politiskt parti ha en större vision av vad du vill med det europeiska samarbetet. Och där tror jag till exempel den sociala pelaren och sociala frågor är superviktiga, säger María-Elsa Salvo.

Men Per Svensson vänder sig emot att de liberala värdena skulle vara något urvattnat och otillräckligt.

– Liberalismen är ingen blandsaft, det är en egen saft, säger han.

Lyssna på hela avsnittet här, och följ podden på Soundcloud, Spotify eller andra poddappar!

Så var det dags för fredagsmys igen. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller du bara vill skapa lite friktion vid mellanmänskliga kontakter så kommer här som vanligt några förslag.

Veckans arbetsrättsliga snackis var förstås upplösningen på hamnkonflikten. Många nostalgiker hade kanske sett fram mot en gammal hederlig arbetsmarknadskonflikt, och nu slutade allting istället lite gåtfullt. Åtminstone för alla utomstående. Vem vann egentligen? Ja, det får vi reda på först när de magiska lokala avtal som löste knuten ska förhandlas. Hur ska Hamnarbetarförbundet då sätta press när det råder fredsplikt? Ja, nostalgikerna har kanske nya högtider att se fram mot, då gamla favoriter som maskning och gömma nyckel kan plockas fram ur gömmorna. Det borde åtminstone ha varit anledningen till att arbetsgivarna så länge motsatte sig de lokala avtal som medlarna ville erbjuda. Fortsättning lär följa.

Idag är det ju annars den internationella kvinnodagen, en av få bestående lämningar från Sovjetunionens glada dagar. Och just idag lär jag inte behöva föra jämställdheten på tal, det kommer ske i många spalter, även hos oss förstås. En sak som kanske inte kommer föras på tal är dock diskrepansen mellan resultatet från LOs jämställdhetsbarometer och ansvarig myndighets siffror. Den förra visade på ökande klyftor, medan Medlingsinstitutets årsrapport häromveckan visade på minskat lönegap mellan könen. Hur kan det komma sig? Ja, svaret är förstås att båda rapporterna har rätt. Medlingsinstitutet väger siffrorna utifrån faktorer som utbildning och erfarenhet (som om det var möjligt rent objektivt). LO kollar vad folk de facto har i plånboken. Båda metoderna har säkert sina förespråkare. Diskutera gärna saken vidare i smågrupper. Helst även andra dagar än 8 mars.

Själv vill jag dock gärna lyfta fram en av mina idoler. Jag brukar nämligen göra det just denna dag. För är det någon text som jag gärna vill att du ska läsa idag så är det denna. Inte för att jag en gång skrivit den, utan för att Elin Lindley var en av alla de bortglömda kämpar som gjort att vi står där vi gör idag. Och mycket av det hon trodde på duger att tro på även idag. Välj själv vilka av hennes idéer du vill bära vidare. I dessa tider av klimatskam, där alltför stor barnalstring lyfts upp som ett problem i sammanhanget, kanske till och med hennes tankar om kastrering kan få ny luft.

Jag hoppas att du lyssnar på våra poddar, och att du läser vår långa lördagsintervju med en lite annorlunda investerare. Du har väl för övrigt redan fixat vårt nyhetsbrev, samt sett till att alla kloka människor du känner också får det. Här gör du det annars. Det är så vi kan växa, och få det öppna demokratiska samtalet om ett bättre och mer rättvist samhälle att ständigt vinna ny mark. Och det vill vi ju.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena