Bloggen

Den brasilianska socialistiska lokalpolitikern Marielle Franco är död. Hon och hennes chaufför Anderson Pedro Gomes sköts till döds i Rio de Janeiro i onsdags kväll. Oavsett vad mordutredningen kommer att visa har hennes död omedelbart fått en politisk laddning. 

Under torsdagen mobiliserades demonstrationer till hennes minne med tusentals människor på flera platser runt om i Brasilien. »Marielle: presente! Hoje e sempre!« ropade man, som i ett eko av de utrop man gjorde för de politiskt aktiva som »försvann« under militärdiktaturen. »Marielle: närvarande! Nu och för alltid!«

Ännu vet man inte vad som skett och ingen har anhållits, men många misstänker att politiska motiv låg bakom dådet.

Marielle Franco var känd som feminist, antirasist och HBTQ-aktivist. Inte minst var hon starkt kritisk mot det beslut som fattades genom dekret av president Michel Temer i februari om att flytta bort ansvaret för säkerheten i delstaten från polisen till militären.

Det beslutet togs som svar på en långvarig säkerhetskris i delstaten Rio de Janeiro.

För bara några år sedan var stämningen en annan. Det rådde en typ av optimism inför fotbolls-VM 2014 och de Olympiska spelen 2016. Stora pengar och politiska förväntningar investerades i att dessa mega-evenemang skulle bli kröningen på en utvecklings- och framgångssaga för Brasilien. Det blev inte som det var tänkt.

Säkerhetskrisen har löpt parallellt med en ekonomisk kris – delstaten fick ta nödlån från den federala regeringen för att undvika att bli bankrutt kort innan OS 2016. Dessutom tillkommer en politisk kris – den tidigare guvernören Sérgio Cabral Filho dömdes förra året till 14 års fängelse för korruption.

Det är inte första gången som militären spelar en roll i säkerhetspolitiken. Specialstyrkor och militärtanks har från tid till annan skickats in i Rio de Janeiros slumområden, favelas. Militarisering har varit en återkommande strategi.

Åren innan de Olympiska spelen testades en något annan modell, i form av så kallade Unidades de Polícia Pacificadora, där polisen som så många gånger förr gick in i favelorna. Men istället för att som tidigare dra sig tillbaka efter en tid handlade det denna gång om ett permanent övertagande. Polisen var där för att stanna.

Projektet väckte en del kritik, bland annat på grund av rapporter om polisbrutalitet och korruption. Men framförallt skapade det under ett antal år även enorma förhoppningar om att man äntligen funnit vägen att stävja våldet och drogkartellerna som så länge dominerat staden och delstaten.

Mordet på Marielle Franco får ytterligare en symbolisk dimension. Det representerar den generella säkerhetskris som Rio de Janeiro och andra brasilianska delstater befinner sig i.

Denna entusiasm tog fart efter att man, till synes framgångsrikt, lyckades gå in i några av de favelor som utgjorde högkvarteren för kartellerna. Det drog till sig omvärldens ögon som anade att detta kunde vara en modell att införa även i andra städer och länder.

De förhoppningarna grusades efter en tid, och militären har fortsatt att spela en roll. Till exempel i en 14 månader lång närvaro i favelan som Marielle Franco själv kom från, Complexo da Maré, som i efterhand dömts ut som ett fiasko.

År 2017 var såväl mordfrekvensen som antalet som dödats av poliser den högsta sen år 2009. Och nu har alltså det övergripande ansvaret för säkerheten lagts i militärens händer.

När en politiker mördas är det ett slag mot demokratin och en nationell tragedi. Det vet vi tyvärr alltför väl i Sverige.

Men mordet på Marielle Franco får ytterligare en symbolisk dimension. Det representerar den generella säkerhetskris som Rio de Janeiro och andra brasilianska delstater befinner sig i. Kanske blir mobiliseringen till hennes minne en politisk vändpunkt.

Läs också:

Välkommen Åsa!

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Minns dånet från 8 mars

Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

 Styr självkörande fordon i rätt riktning

Ett nya Karolinska på steroider

Om vi vill att tekniken ska lösa våra samhällsproblem krävs det att vi styr den i rätt riktning från början. Annars kan självkörande bilar lika gärna bli ett bakslag för miljön.

Inom bara några år kommer självkörande bilar att finnas till försäljning. Kanske så snart som 2020 om vi ska tro biltillverkarna själva. Det är inte en så liten förändring som man först kan tro, utan kan få stora effekter för bland annat huruvida trafikens inverkan på klimatet ska öka eller minska.

Därför behöver vi redan nu bestämma oss för hur vi vill forma den nya tekniken och hur vi vill att den ska forma oss.

I förra veckan presenterades så utredningen Vägen till självkörande fordon som ger några svar på denna fråga. Utredningen föreslår anpassningar av regelverket under de kommande fem åren för att bana väg för utvecklingen med självkörande fordon.

Den lägger förslag på modernisering av lagstiftningen för att reglera exempelvis hur fordonen ska övervakas och vem som ansvarar för dem, vid till exempel brott mot trafikreglerna. Den vill utöka möjligheterna till tester av självkörande fordon.

Ansvarigt statsråd, infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), hoppas att det ska gå snabbt att få till regelförändringar. Sverige ligger i internationell framkant inom biltillverkningen, och ett svenskt regelverk som främjar självkörande fordon kan översättas i snabbare utveckling och ett försprång på den internationella marknaden.

Exportmöjligheter i all ära men självkörande fordon har långt fler konsekvenser för samhället. Ett av de mest avgörande vägvalen gäller påverkan på klimatet. Tyvärr skjuter utredningen denna fråga på framtiden.

Om varje bilägare byter ut ett fullt fungerande fordon mot en ny bil blir det ett högt pris för miljön.

Huruvida automatiserad körning kommer leda till mer eller mindre utsläpp har diskuterats inom forskningen och av berörda aktörer under en tid. Å ena sidan kommer självkörande fordon nästan garanterat leda till mer miljövänlig körning. Det kan även ge möjligheter för bilpooler och gemensamma transporter.

Å andra sidan kan det lika gärna innebära att varje bilägare byter ut ett fullt fungerande fordon mot en ny bil, till ett högt pris för miljön. När kostnaden för bilkörning i form av tid och ansträngning försvinner kan bilåkandet bli mer attraktivt.

Om fordonet kan parkera sig själv utan konkurrens om centralt belägna parkeringsplatser ökar det bekvämligheten ytterligare. Vinster av mer miljövänlig körning kan alltså ätas upp av att bilåkandet ökar.

Kort sagt kan det faktiskt gå hursomhelst. Hur utfallet blir bestäms inte av någon naturlag, utan av hur vi använder och utvecklar den nya tekniken. Det påverkas i sin tur av de beslut som fattas idag och vilka incitament vi skapar.

Det borde vara uppenbart egentligen, men i teknikoptimismens tidevarv tål det att upprepas. Det råder nämligen en föreställning om att teknikutvecklingen lever sitt eget liv och på något sätt sker av sig själv. Nya innovationer uppstår och löser problem, till synes på eget bevåg.

Riktigt så enkelt har det aldrig varit. Forskare som Maja Fjaestad och andra har gång på gång visat att teknikutvecklingen samspelar med och möjliggörs av andra samhällsfaktorer.

Det kan vara allt från hur nya influenser och idéer sprids via handel, till hur höjda utbildningsnivåer kan skapa en efterfrågan som driver fram innovationer. Det kan även ske genom de morötter och styrmedel som formar teknikutvecklingen och dess användning.

Omvänt betyder detta att om vi vill att tekniken ska lösa våra samhällsproblem krävs det att vi genom politik styr den i rätt riktning. Vi kan inte helt lämna över till företagens intressen att avgöra vilka system och lösningar som anammas.

Fönstret för att styra den utvecklingen är nu. Därför krävs mer från politiken än lagtekniska lösningar för hur självkörande fordon ska införas i den existerande ordningen.

Det kräver att vi tar ställning i vägvalen redan idag, så att teknikutvecklingen inte springer ifrån oss i fel riktning.

Läs också:

Välkommen Åsa!

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Minns dånet från 8 mars

Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

Jag har under en tid försökt förstå varför frågan om tiggeri debatteras så intensivt.

Missförstå mig inte, jag vill inte relativisera problemet. Det är en skam att människor fortfarande lever i en sådan misär i Europa att de drivs till att tigga på iskalla gator i Sverige. Varje individ som behöver tigga ihop sitt levebröd är ett bevis på att samhället misslyckats.

Ändå är det värt att påminna sig om att det i hela Sverige enligt uppskattningar rör sig om mellan 3 000 och  5 000 personer från andra EU-länder som tigger. Vad gör att just denna fråga växer sig så stor och infekterad i debatten medan så många andra stora samhällsproblem faller i nästan total medieskugga?

Jag ställer mig den frågan efter flera veckor då Socialdemokraternas position i frågan avhandlats i otaliga artiklar och uttalanden i media.

Under en tid har det gått rykten om att partiet är på väg att svänga och ta ställning för ett tiggeriförbud. Sedan satte Stefan Löfven ner foten och förtydligade att inget nationellt förbud förbereds av regeringen.

Men redan i nästa andetag uttryckte han stort intresse för Eskilstunas förslag om att införa krav på tillstånd för att tigga.

Knappt hann det komma några följdfrågor om hur ett sådant förfarande egentligen ska fungera i praktiken och vilka kriterier som ska gälla förrän Magdalena Andersson uttalade sig. På en av årets kallaste dagar upprepade hon Åsa Regnérs tidigare uppmaning om att inte ge pengar till tiggare.

Partiledningen har alltså enligt partikongressen 2017 inget mandat att föreslå ett tiggeriförbud. Ändå är det uppenbart att man gör allt man kan för att signalera hårda tag. Frågan är då varför.

Det finns ett enkelt svar, nämligen att diskussionen befinner sig i skärningspunkter av, å ena sidan, sakfrågan migration, och å andra sidan, verktygslådan lag och ordning. Att förbjuda bort problem är den lösning som politikerna just nu har närmst till hands.

Men jag tror också att det finns ett mer komplicerat svar.

Skrapar man på ytan framkommer det att många socialdemokrater är rädda för vad som händer med ett samhälle när människor som tigger blir en så återkommande syn att en viss typ av utsatthet normaliseras i gatubilden.

Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter?

Detta, menar de, skulle göra människor avtrubbade och påverka tilliten i samhället och tilltron till välfärdsstaten. De ser en risk för att frågan om knappt 5000 personers tiggande ska spilla över på uppfattningen om politik i stort.

Jag tror att vi måste ställa oss exakt motsatt fråga. Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter? Vad händer med tilltron till välfärdsstaten när vårt svar på att människor ber om hjälp är att kalla på polisen för att med tvång lyfta bort dem ur snön?

Jag tror att det leder till mer cynism och mindre solidaritet. Det är ett steg i riktningen mot ett klimat där vi vänjer oss vid att genom politiken förflytta och förbjuda, snarare än lösa, problem som drabbar utsatta grupper.

Att fattiga människor från andra europeiska länder kommer till Sverige för att tigga är en baksida av den fria rörligheten inom EU. De, som andra EU-medborgare, använder rörlighet som en strategi för att förbättra sin situation. Det egentliga problemet är ju inte att deras utsatthet manifesteras på just våra gator utan att människor fortfarande lever i sådan djup fattigdom i Europa, trots flera års medlemskap i EU.

Så länge vi har den fria rörligheten, som ger oss så många andra fördelar och möjligheter, så finns det inga enkla lösningar. Vi kan och bör använda oss av lagboken för att stävja förekomsten av människohandel, men det saknas belägg för att människohandel ligger bakom mer än en liten andel av tiggeriet. Vi kan däremot inte kriminalisera bort fattigdom eller förhindra människor i ekonomisk nöd att be andra människor om hjälp.

Därför måste vi också akta oss för att förvandla tiggeriet till en symbolfråga och en måttstock för politisk handlingskraft.

Åsa Odin Ekman praktiserar på Dagens Arena går just nu ledarskriv, Aftonbladets utbildning för ledarskribenter.

Läs också: Minns dånet från 8 mars

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Veckans Pengar & Politik handlar om konsekvenserna av den avreglerade elmarknaden. Gäst är utredaren Mats Wingborg som nyligen kommit ut med en rapport i ämnet. 

Avsnittet handlar om konsekvenserna av den avreglerade elmarknaden. Det visar sig att avregleringen har lett till en rad konsekvenser, som oligopol, outsourcing och dödsolyckor i spåren av långa underleverantörskedjor. I podden förklaras också den ekonomiska modellen på elmarknaden.

Med Jenny Lindahl & Sandro Scocco, och gästen Mats Wingborg.

Den 8 mars hörs ett dån. Det är dånet som uppstår av tusentals små ljud som sker samtidigt.

Ekot av talkörer efter en raspande megafon.
Smattret av tangenter som med glöd dokumenterar, argumenterar, statusuppdaterar.
Dunset av rapporter som släpps och ger bevis svart på vitt om den ojämställdhet som fortfarande präglar vårt samhälle.
Ilskna utrop om att »detta är en dag för kamp, inte gratulationer!« som möter varje överlämnad blomma och »grattis på kvinnodagen!«

Tillsammans bildar alla dessa små små ljud ett dån på den internationella kvinnodagen som väcker din vrede till liv och omvandlar den till gemenskap och styrka. Det är samma dån som hördes under hösten, när tusentals berättelser tog plats genom #MeToo.

Minns det ljudet och den gemenskapen, för det ska bära dig genom de många stora och små kamper som behöver föras under resten av året när vår ilska ska översättas i handling och förändring.

Snart ett halvår efter #MeToo håller vi på att landa i vad det är som behöver göras. Hur gör vi för att det inte ska stannar vid berättelser, utan att det ska få samhällsomvandlande konsekvenser. På årets åttonde mars ordnas otaliga seminarier för att besvara den frågan. 65 av de svenska uppropen gick i tisdags samman i sju gemensamma krav riktade till politiker.

Minns det ljudet och den gemenskapen, för det ska bära dig genom de många stora och små kamper som behöver föras under resten av året..

Mycket av det som framkommit i berättelserna är redan brottsligt. Arbetsgivare är enligt organisatoriska och sociala arbetsmiljöföreskrifter från 2016 skyldiga att agera mot sexuella trakasserier, och dessutom att verka förebyggande.

Men det råder ett gap mellan det som står i lagen och hur kvinnor faktiskt behandlas, både av förövare och av det övriga samhället. Verktygen finns, men tillämpas inte som de ska.

Därför kommer det inte att gå att avsluta #MeToo-revolutionen genom ett penndrag eller med en enskild politisk reform. Patriarkatet är en best med många huvuden. Klipp av ett så står dig tusen åter.

Istället krävs ett träget och systematiskt arbete där vi steg för steg ställer krav på att de som har ett tilldelat ansvar att agera faktiskt också gör det.

• Krav på att arbetsgivare ska arbeta förebyggande och att agera kraftfullt mot varje förekomst av sexuellt våld.
• Krav på att rättsväsendets alla delar ska hantera anmälningar om sexuellt våld rättssäkert, med gedigen kunskap, och med respekt för brottsoffrets integritet.
• Krav på att människor i vår omgivning ska sluta vara medlöpare i en sexistisk kultur som har våldsamma konsekvenser för kvinnors liv.
• Krav på att politiken ska se till att det finns tillräckligt med pengar och resurser för att göra verklighet av de lagar de klubbat.

Det är tusen små och stora kamper som behöver föras, och det är både mödosamt och tungt. Hela vår gemensamma uthållighet sätts på prov i ett enda långt maratonlopp. Vi borde inte behöva orka, men det måste vi.

Minns då dånet av vrede, glädje och gemenskap under den 8 mars. Minns känslan av att samla kraft ur ett systerskap. Den här dagen finns till för att vi ska orka kämpa resten av året.

Läs också: Gör inte tiggeriet till en symbolfråga

Här är det verkliga hotet mot välfärden

Åsa Odin Ekman praktiserar på Dagens Arena går just nu ledarskriv, Aftonbladets utbildning för ledarskribenter.

Går du runt och oroar dig för att välfärdsstaten ska gå under på grund av invandringen? Låt dig inte luras av det faktum att samhällsdebatten hakat upp sig som en raspig skiva! Hotet mot välfärden består av något helt annat.

Problemet stavas kompetensförsörjning, eller snarare bristen på densamma. Alltså hur vi ska få tillräckligt många att vilja söka sig till arbetstillfällen inom det offentliga, och dessutom stanna kvar.

På grund av bland annat pensionsavgångar och en åldrande befolkning är rekryteringsbehoven inom välfärdens olika verksamheter enorma. Enligt arbetsgivarna SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, behöver kommunerna och landstingen rekrytera en svindlande halv miljon medarbetare fram till 2023. Utan personal ingen skola, vård, omsorg.

I ljuset av den siffran är det svårt att inte bli oroad av rapporten Personal som stannar som släpptes av Kommunal förra veckan. Enligt en medlemsundersökning som gjorts bland Kommunals medlemmar vill 27 procent av dem som arbetar inom äldreomsorgen inte vara kvar i yrket om tre år.

Dels är detta en ökning med fem procentenheter sedan motsvarande undersökning gjordes år 2012. Dels är siffrorna högst bland de yngre medarbetarna. Ett redan stort problem har alltså alla förutsättningar att växa sig ännu större i framtiden.

Orsakerna är förstås flera, men Kommunals medlemsundersökning ger en tydlig delförklaring. Bland de som vill lämna sitt yrke om tre år brister arbetsmiljön på punkt efter punkt. Det rör sig om allt från att medarbetarna uppger att de har små möjligheter till att påverka arbetsbelastningen till att så många som en tredjedel har svårt att hinna utföra sina arbetsuppgifter inom utsatt tid. Över hälften av de som vill lämna yrket tycker att de har små möjligheter att utvecklas.

Det är inte svårt att förstå varför personalen i en sådan situation söker sig vidare, samtidigt som det skapar ett akut problem för välfärden om yngre medarbetare inte ser en framtid inom sektorn. Om arbetsgivarna inte åtgärdar den bristande arbetsmiljön kommer det att bli omöjligt behålla kompetensen i ett läge då arbetsmarknaden skriker efter arbetskraft.

Därför är det rätt märkligt att läsa SKL:s rapport Sveriges viktigaste jobb finns i välfärden som släpptes för en dryg månad sedan.

Därför är det rätt märkligt att läsa SKL:s rapport Sveriges viktigaste jobb finns i välfärden som släpptes för en dryg månad sedan. I den framgår att SKL är akut medvetna om situationen och de presenterar inte mindre än nio olika strategier för att lösa den. Bland dessa borde rimligtvis en förbättrad arbetsmiljö spela en framträdande roll.

Men icke. Istället nämns arbetsmiljön bara i förbifarten, som om den inte var helt avgörande för att både attrahera och behålla arbetskraft. Istället lägger SKL krutet på att medarbetarna ska arbeta fler timmar och högre upp i åldrarna.

Det är mycket möjligt att det går att lösa en stor del av rekryteringsbehoven genom dessa åtgärder. Men det förutsätter att de anställda både klarar och vill arbeta mer och längre, vilket i sin tur kräver en mer hållbar arbetssituation. Det går inte att komma runt behovet av en bättre arbetsmiljö om man vill behålla de anställda.

Vi måste ha en högre ambition med vårt välfärdsbygge än att äldreomsorgen blir en genomgångsverksamhet med hög omsättning på personal. En sådan situation gör det svårt, om inte omöjligt, att erbjuda en äldreomsorg av den kvalitet som medborgarna förväntar sig.

Detta valår är det viktigt att komma ihåg att kommuner och landsting är politiskt styrda verksamheter. Våra politiker visar just nu stor beslutsamhet vad gäller att markera att de klarar av att upprätthålla lag och ordning. Jag önskar att de kunde visa samma handlingskraft för att säkra kompetensförsörjningen och därmed välfärden.

Åsa Odin Ekman praktiserar på Dagens Arena går just nu ledarskriv, Aftonbladets utbildning för ledarskribenter.

Nya Människor & Migration handlar om att det är tio gånger så vanligt att ensamkommande flyktingbarn begår självmord än jämnåriga infödda svenskar. Vad kan göras åt situationen?

Det är mer än tio gånger så stor risk att en ung ensamkommande begår självmord än en infödd svensk i samma ålder, visar en ny rapport från Karolinska Institutet.

Vad beror det på att ensamkommande mår så dåligt? Vilka slutsatser kan dras av att tolv personer som tog sitt liv 2017 var ensamkommande från Afghanistan? Vad måste göras för att förhindra självmord och självskadebeteende hos unga ensamkommande?

Människor & Migration gästas av en av rapportförfattarna, Ellenor Mittendorfer-Rutz, som tillsammans med asylrättsadvokaten Ignacio Vita och Arena Idés kommunikationsansvarige Maja Dahl diskuterar rapportens resultat och slutsatser.

Om du som lyssnar på det här samtalet mår dåligt eller känner någon som mår dåligt finns hjälp att få.

Akut 112
Vid akut självmordsrisk och/eller psykisk ohälsa
Tel: 112

Vårdguiden 1177
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning:
Tel: 1177

Nationella Hjälplinjen
Tel: 020-22 00 60, alla dagar 13-22.

Jourhavande präst
Tel: 112, alla dagar 21-06, och chatt.

Jourhavande medmänniska
Tel: 08-702 16 80, alla dagar 21-06.

BRIS
Tel: 116 111, vardagar 10-21 och lö-sö 14-21. Även chatt.

SPES – SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
Tel: 08- 34 58 73, telefonjour varje dag 19-22.

Kyrkans Jourtjänst
Jourtelefonen 031-800 650 alla dagar kl 06-24.
SOS-brevlåda (webbtjänst)

Mind Självmordslinjen
Tel 90101. Öppet dygnet runt. Chatt.

65,6 million people have been forcibly displaced from their home and worldwide people are talking about a refugee crisis. Is the crisis to big to handle or are there solutions we haven’t talked enough about yet?

In this bonus episode of Människor & Migration we have the pleasure to interview David Miliband, president and CEO of the International Rescue Committee. Together with Maja Dahl, head of communications at Arena Idé, David Miliband talks about what we need to do to help the people who have been forcibly displaced from their homes. Why is giving refugees money more effective than handing out blankets, clothes and food? How can the resettlement programs set more ambitious goals? Why are so many of todays solutions short term when we know that displacement are a long term problem?
They also discuss the need to change the way we talk about refugees. How the use of expressions like “heavy vetting” and “chain migration” changes the willingness to welcoming refugees. David Miliband describes the changes in the US since Donald Trump became president, and the threat that causes to the International Rescue Committees work in the country.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Idag, den 16e februari släpper Migrationsverket sin senaste prognos. Vilka analyser ligger bakom prognosen och hur tillförlitlig är den?

Människor & Migration gästas av Cecilia Tuvesson från Migrationsverkets omvärldsenhet, tillsammans med Arena Idés utredningschef Lisa Pelling och Kommunikationsansvarige Maja Dahl pratar Cecilia om hur prognoserna tas fram och vad de kommit fram till. Vilka vägar tar de personer som flyr till Sverige? Vad påverkar vilka vägar de tar? Hur många människor kommer att söka asyl i Sverige de kommande åren enligt Migrationsverkets beräkningar?

Nya Pengar & Politik uppmärksammar att det är 10 år sen börskraschen och att det skedde en minikrasch senast i veckan. Vi förklarar varför börsen och den verkliga ekonomin har olika preferenser. 

Veckans avsnitt av Pengar & Politik handlar om vad som är skillnaden på börsen och på verklig ekonomi. Hur hänger börskurserna ihop med inflation, löneutveckling och vinster? Och varför gillade inte börsen att ekonomin gick ganska bra? Allt det får du svar på av Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Dessutom uppföljning av några av frågorna på förra avsnittet om RUT och ROT.

Tidningen Forbes årliga sammanställning av världens miljardärer visar att gruppen växte med mer än 200 personer under 2017. Men bara 11 procent av de allra rikaste är kvinnor.

I slutet av 2017 fanns 2043 dollarmiljardärer i världen, enligt tidningen Forbes sammanställning. Det är en ökning med 13 procent jämfört med 2016 då det fanns 1 810 dollarmiljardärer.

Den absoluta majoriteten av de allra rikaste, nästan 9 av 10, är män. De kvinnliga dollarmiljardärerna ökade från 202 till 227 stycken mellan 2016 och 2017.

Sverige har sammanlagt 31 personer på listan över dollarmiljardärer, varav H&M:s vd Stefan Persson är rikast och hamnar på plats 43.

Flesta dollarmiljardärer av världens länder har USA, med 551 dollarmiljardärer, Kina med 309 och Tyskland med 120 stycken.

Pengar & Politik tar itu med RUT, efter att Skatteverket nyligen släppt nya siffror om hur reformen har fallit ut.

Problemet med RUT-avdraget och med de argument som företrädarna använder går igenom en rätt så total sågning i detta poddavsnitt. Något av innehållet i kritiken: Omfördelning sker till välbemedlade i Danderyd, samtidigt som det är dålig arbetsmarknadspolitik.

Podden bjuder också på en genomgång av vilka olika samhällsmodeller som finns i olika länder för att ta hand om så kallade personliga tjänster, så som barnpassning och äldrevård, och varför vår inte passar med RUT-avdrag.

Med: Jenny Lindahl och Sandro Scocco.

Har Sverige utvisat barn som felaktigt bedömts som vuxna? Människor & Migration diskuterar rättssäkerheten i medicinska åldersbedömningar.

2015 sökte över 35 000 ensamkommande asyl i Sverige. Hur många av dem som kommer att få uppehållstillstånd i Sverige hänger delvis på hur många av dem som bedöms vara under 18 dagen då de får beskedet. I maj 2016 gav regeringen Rättsmedicinalverket i uppdrag att skyndsamt utöka sin förmåga och kompetens att göra rättssäkra medicinska åldersbedömningar. Sedan våren 2017 har Rättsmedicinalverket tagit över alla medicinska åldersbedömningar och Migrationsverket har beställt nästan 11 000 bedömningar.

I flera artiklar i Svenska Dagbladet har Negra Efendić kunnat avslöja att de metoder som Rättsmedicinalverket använder kraftigt kritiseras av ledande forskare inom området, samt att en stor andel av second opinions går emot ursprungsutlåtandet. Hur pass allvarligt är den kritik som riktas mot RMV och vad består kritiken av? Vilken vikt ska läggas vid second opinions? Vem bär ansvaret?

I det här avsnittet gästar advokaten Emma Persson för att tillsammans med Arena Idés utredningschef Lisa Pelling och kommunikationsansvarig Maja Dahl, reda ut vad som händer med de medicinska åldersbedömningarna.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Pengar & Politik gästas av Per Molander för en diskussion om hans nya bok, Condorcets misstag, och det som kallas den politiska ekonomins fem stora dilemman.

Podden gästas av Per Molander, aktuell med boken Condorcets misstag, för en diskussion om marknadsjämvikt, människans natur, statens roll, kunskapssyn och utbildningsväsende. Den politiska ekonomins fem stora dilemman avhandlas också.

Per Molander har tidigare skrivit bland annat boken Ojämlikhetens anatomi.

Med Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

2017 års sista avsnitt av Pengar & Politik ger en tillbakablick på året som gått och skarpa analyser av det politiska läget i landet.

Pengar & Politik spanar efter de stora trenderna 2017, och hittar det totala genombrottet för GAL-TAN-skalan baserat på Marx reifikationsteori, socialdemokratins trademarkade trygghet och hur de claimat vanligt sunt förnuft och nu får svårt att leverera, samt det Orwellska dubbeltänket – eller som man skulle säga idag: samtidens kognitiva dissonans.

Med Jenny Lindahl, Sandro Scocco & gästen Viktor Barth-Kron