Jag tror ofta att man mår sämre om man tillåter sig att gnälla för mycket. Men att få göra det med likasinnade kan vara både befriande och peppande.
Det börjar närma sig jul och med denna, den trötthet som alltid infinner sig så här års. Det är inte bara mörkret och längtan efter lite sammanhållen ledighet (huruvida jul nu kan betraktas som ledigt?), utan även att denna gudsförgätna månad är så fylld av olika evenemang.
Många av dem väldigt roliga och trevliga, det ska i sanning sägas, men dygnet har ju som bekant fortfarande bara 24 timmar.
I mitt fall har december även kryddats med först en dos springmask (hos barnen) och sedan en rejäl skopa dunderförkylning (även denna hos barnen), vilket inte direkt har minskat tröttheten och stressen.
Men nu ska inte detta bli en blogg om mitt privatliv och hur synd det är om mig.
I stället vill jag hylla ett av de evenemang jag bevistade i går. Det var ett gäng förlagsmedarbetare i Stockholm som sågs på en aw och temat var gnäll. Gnäll om vad som helst.
Jag är i grunden inget fan av gnäll. Jag tror ofta att man mår sämre om man tillåter sig att gnälla för mycket, det är som att det spär på ilskan och frustrationen och bara förstärker denna.
Som missnöje med två stora aktörer som utnyttjar sin makt, men på sikt kommer att döda vår bransch.
Men i just det här fallet var det befriande och väldigt roligt – rent av peppande.
Dessutom vill jag hylla denna form av förlagsöverskridande verksamheter. Det pratas ofta om att den svenska branschen är sluten och ganska ogin. Och med tanke på att detta var det första sådant här gränsöverskridande möte på över två år, kanske det stämmer.
Men jag tror att det är viktigt att man från olika förlag ses och snackar om utbyter erfarenheter. Visst, vi är på ett sätt konkurrenter, men vi är också, och kanske primärt, kollegor som delar utmaningar, motgångar och påfrestningar.
Och egentligen gäller detta alla branscher: man har väldigt mycket att lära av sina konkurrenter. Och om man sluter sig, vägrar dela med sig och vägrar lyssna till andra, kommer det bara straffa en själv i längden.
För då fastnar man lätt i gamla hjulspår, lär sig mindre och blir en stofil i förtid.
Under gårdagskvällen kunde vi utbyta erfarenheter kring returordrar som kommer tidigt, missnöje med en viss stor aktör – eller vänta – två stor aktörer som utnyttjar sin makt, men på sikt kommer att döda vår bransch med sitt stelbenta och kontraproduktiva agerande.
Men det blev också snack om hur man kan arbeta emot detta beteende, hur man kan komma runt det och varför det ändå är så väldigt roligt att jobba med böcker och bokutgivning. För pappersboken är ju inte på något sätt död! Det var en sak jag lärde mig i går.
Så jag uppmuntrar härmed alla mina förlagskollegor till fler kvällar med gnäll och även andra kvällar – inom en snar framtid!
Och er andra uppmuntrar jag att läsa många böcker i jul.
Tove Leffler är förlagschef på bokförlaget Atlas, där hon även gett ut två böcker.
