Bloggen

Stora idrottsevenemang beskrivs oftast i termer som folkfest, men är de verkligen det för människorna som bygger arenorna där idrotten utövas? Människor & Migration tittar närmare på vad som händer i skuggan av VM och OS. 

Olympiska spel, världsmästerskap och andra stora idrottsevenemang omskrivs ofta i termer av folkfest och idrottarnas prestationer. Rörligheten som beskrivs är idrottssupportrarna som kommer dit som turister, men inför evenemangen har andra rapporter nått fram. I samband med byggen av arenorna har människor tvångsförflyttats från sina hem. Gästarbetare utsatts för grova övergrepp, blivit fråntagna sina pass, samt fått jobba under osäkra och farliga former. De tre senaste olympiska spelen har sammanlagt 71 arbetare dött och från bygget inför fotbolls-VM i Qatar rapporteras om mellan 1000-1400 döda så här långt.

Det här avsnittet av Människor & Migration gästas av människorättsjuristen Parul Sharma för att prata om idrottsevenemang och brotten mot mänskliga rättigheter som sker i samband med dem. Vad har egentligen organisationer som Fifa och IOK för ansvar när de lägger sina största evenemang i länder där mänskliga rättigheter är svaga? Vilken möjlighet finns att stärka arbetares rättigheter i bygget av mästerskapsarenor? Vad kan fackföreningsrörelsen göra och vad är företagens ansvar? Kan man verkligen påstå att idrotten är opolitisk när människor dör i bygget av arenorna där idrotten utövas?

Parul Sharma lyfter även den delen som sällan pratas om, trafficking och barnsexhandeln. Medan brotten mot migrantarbetarna syns ute på öppet på byggena, sker sexhandeln med teknikens hjälp allt mer dolt.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Friskolelärare får i snitt 26 procent mer i lönelyft jämfört med kommunala skolor. Anledningen är lägre lärartäthet, visar en granskning från Lärarnas tidning.

För läsåret 2016/2016 har Skolverket fördelat nästan 3 miljarder kronor till landets skolhuvudmän inom det så kallade lärarlönelyftet. Hur mycket pengar varje huvudman får baseras på antalet elever i skolorna – inte antalet lärare. Och eftersom lärartätheten generellt sätt är lägre på fristående skolor innebär det att friskolelärarna i snitt får mer pengar än kollegorna i kommunala skolor.

En granskning från Lärarnas tidning visar att friskolelärarna får 7 800 kronor mer per lärare och år. Tittar man på de 25 största friskolekoncernerna är skillnaden ännu större – 11 400 kronor. Och ser man till enskilda friskoleföretag ökar skillnaderna ytterligare. Plusgymnasiet får exempelvis nästan dubbelt så mycket i lärarlönelyft som de kommunala skolorna.

Veckans avsnitt av Pengar & politik handlar om det mest centrala ekonomisk-politiska ämnet: skatter. Vilka är omfördelande och vilka är orättvisa? Vilka behöver bli högre och ska några sänkas? 

Sandro Scocco och Jenny Lindahl pratar om hur högt det totala skatteuttaget, alltså skattekvoten, behöver vara.

Det handlar också om höstbudgeten och de olika allianslinjerna för att stoppa delar av den. Plus att Sandro delar med sig av ett budgetskämt han brukade dra när han var lite yngre.

Dessutom: vad är egentligen så speciellt med momsen ur skattesynpunkt?

Tillfälliga uppehållstillstånd och kraftigt begränsas möjlighet till familjeåterföreningen – S omsvängning i migrationspolitiken är rejält ifrågasatt. Nu går partiet till kongress, vilken politik kommer de ta med sig därifrån?

Den 8-12 april går Socialdemokraterna till kongress. Migration har alltid varit en fråga där konfliktlinjerna har varit skarpa inom partiet. Efter hösten 2015 är konflikterna hårdare än någonsin. I det här avsnittet går statstvetaren Lisa Pelling och asylrättsadvokaten Ignacio Vita igenom kongresshandlingarna för att se vilket parti det egentligen är som går till kongress och vad vi kan förvänta oss för migrationspolitik från regeringspartiet Socialdemokraterna framöver.

Vad betyder det att motionerna om migrationspolitik har sorterats under rubriken säkerhet? Hur ställer sig partistyrelsen till motionerna som syftar till att riva den nya lagen?

Avsnittet lyfter även socialdemokraternas migrationspolitiska historia och diskuterar hur man utifrån den kan sia om partiets väg framåt.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

PPM-systemet är under attack efter SvD Näringslivs avslöjanden kring fondbolaget Allra. Joel Dahlberg, journalisten bakom granskningen gästar veckans Pengar & Politik.

I det senaste avsnittet av Pengar & Politik berättar journalisten och författaren Joel Dahlberg hur PPM-systemet är uppbyggt och varför det inte fungerar särskilt bra. Vi får också veta mer om skandalen i premiepensionsfonden Allra.

Sandro Scocco räknar ut att om vi inte hade det här dyra PPM-systemet skulle vi ha råd att bjuda alla fattigpensionärer på en resa till Kanarieöarna om året, och Jenny Lindahl har ringt upp Ulla Hoffmann för lite skvaller från arbetsgruppen som tog fram systemet.

Pascal Soriot, vd för läkemedelsjätten Astra Zeneca, höjde sin ersättning med över 70 procent förra året – till 140 miljoner kronor.

Därmed toppar han listan över vd:ar med högst lön och övriga ersättningar på Stockholmsbörsen, visar Dagens Nyheters genomgång av de årsredovisningar som hittills kommit in. Anledningen till den rejäla påökningen är Pascal Soriots aktiespararprogram som gav totalt 76 miljoner i utdelning. Den fasta lönen landade i sin tur på 13 miljoner kronor.

Även Atlas Copcos vd Ronnie Läten fick ett rejält påslag förra året tack vare hans aktie- och optionsprogram. Totalt landade ersättningen på 46,8 miljoner kronor, en höjningen med 79 procent jämfört med 2015.

Nummer två på listan, ABB:s vd Ulrich Spiesshofer, fick i sin tur sänkt ersättning. Förskingring i bolagets verksamhet i Sydkorea minskade nämligen ledningens bonusar, skriver tidningen.

I helgens DN sågade Katrine Marçal den typiske läsaren av den inflytelserika tidningen The Economist, som en statuströstande man som glupskt och okritiskt suger i sig tidningens sanningar. Björn Werner känner sig träffad och obekväm. 

Jag hade länge en trevlig rutin.

Den kom inplastad på fredagar, följde med hem upp i lägenheten och lade sig, till hälften uppmanande, till hälften förtroendeingivande någonstans därhemma. Först dagen efter, medan jag genomled lördagförmiddagens dyningar från fredagens vad som nu hände, fick den följa med ut på en cappuccino.

Där, jag tänker mig att det är en en sorts vårluft man kan huttra sig igenom om man sveper in sig i en filt, serverade The Economist världen för mig. Ett svep kring jorden, ekonomiskt, politiskt, kulturellt.

Och förstås, skriande liberalt. Ibland lånade jag en åsikt. Oftare skakade jag på huvudet. Vi hade det fint, The Economist och jag.

Därför kan jag inte annat än att ta det personligt när Katrine Marçal på sin nya arbetsplats DN nu påstår att ”vi måste prata om The Economist-mannen”. Här har man duckat undan epitet som kulturman, vejat för ”skön snubbe”-loket och med nöd och näppe undvikit att bli mediekillen för att plötsligt krocka in i denna osynliga vägg.

The Economist-mannen, skriver Marçal, är oftast rik. Men framförallt är han en person som helhjärtat slukar allt som står i den mjuka, tunna men välmatade tidningen, där fakta och experter och skarpa liberala åsikter trängs som stockholmare på tunnelbanan klockan 17.13. En tidning han läser lika mycket för innehållet som för statusen det innebär att ha den framför sig på flygplansbordet.

Det går en ilning av igenkänning genom kroppen. Vaga minnesbilder av mig själv stolt instagramande en bild på en belgisk öl och omslaget av den brittiska tidningen, någonstans i luften mellan Berlin och Bryssel. Så mycket man av världen har jag sällan känt mig som då, på väg med stora tankar mellan stora städer. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag var viktig.

Sen blir jag arg. Varför unnar Marçal mig inte denna känsla? Varför vill hon stänga det enda fönstret för oss orika och inte särdeles högerorienterade män iklädda vår enda, skrynkliga studentkavaj med ett ihoprullat magasin under armen att känna oss som att kanske också vi är på väg mot ett champagnemingel på ett toppmöte i Davos. Får man inte det? Verkligen?

The Economist kolporterar en saga, menar Marçal. Den om ”De öppna gränsernas, teknikoptimismens och finansmarknadernas förlovade slut på historien.” Men vem gör inte det? Varenda lifestyleinstagram är en dröm proppfull med liberal ideologi. Varenda kändisprogram. Varenda Hollywoodfilm. I The Economist lär vi ju oss åtminstone något om världen. Någonstans inbillar jag mig att det är bättre.

Vad hände med den där trevliga rutinen förresten?

The Economist började komma sent, på tisdagar veckan efter. Istället för kontinentala cappuccinolördagar tvingades jag nu försöka ta mig igenom 75 sidor av tättskriven liberala förnumstigheter en onsdag efter blodpudding och Netflix.

Jag läser inte The Economist så mycket längre

Nordea och Danske bank misstänks ha slussat flera miljarder kronor till skatteparadis, via blufföretag i Europa. Det avslöjade den danska tidningen Berlingske på måndagen. För Nordea är det bara en i raden av trassliga historier.

Det är Danske banks estniska verksamhet, men också till en del Nordeas danska verksamhet som pekas ut i penningtvättshärvan. I centrum står två banker i Moldavien och Lettland, och de tvättade pengarna ska komma från kriminalitet i Ryssland. Penningtvätten ska vara en del av en större härva där flera europeiska banker är inblandade, rapporterar Sveriges Radio som citerar Berlingske och The Guardian. Under tisdagen framkom uppgifter om att även SEB och Swedbank, samt telekombolaget Ericsson, ska vara inblandade i penningtvätten.

För Nordea är det här bara en i raden av härvor och skandaler av olika slag. Dagens Arena listar dem:

* Panama papers-skandalen – Nordea hjälpte rika kunder fly undan skatt

I maj 2016 drämmer storsläggan till mot Nordea. I ett internationellt jättesamarbete mellan nyhetsredaktioner, däribland SVT, avslöjas den gigantiska skatteplanering som skett via brevlådeföretag kopplade till advokatfirman Mossack Fonseca i Panama. Nordea visade sig vara den svenska bank som hade fingrarna djupast ned i syltburken. Banken misstänks ha haft hundratals aktiva brevlådeföretag, som deras rikaste kunder fått använda för att komma undan skatt.

Medan Nordeas vd Casper von Koskull hjälpligt beklagade det inträffade och spärrade 68 bankkonton, men utan att medge att de gjort sig skyldiga till brott, passade bankens styrelseordförande Björn Wahlroos på att sätta hela historien så att säga i perspektiv:

– Jag vill trots allt påminna om att vi talar om obefintligt små pengasummor i sammanhanget, sade Wahlroos i en intervju med finska Hufvudstadsbladet.

* Upptaxeras med 765 miljoner efter skatteplanering

Det räckte inte med Panama-smällen: strax efter avslöjandet om den gigantiska skatteplaneringen avslöjades att Nordea själva gjort ett för dem fördelaktigt skatteupplägg via Jersey och Bermuda när de sålde sina huvudkontor. Det hela ledde till en upptaxering från Skatteverket med 765 miljoner kronor.

* 50 miljoner för att inte ha hindrat penningtvätt

2015 utdömde Finansinspektionen böter på maximala 50 miljoner kronor till Nordea, för stora brister i sitt arbete mot penningtvätt. ”Nordea har i princip släppt igenom vad som helst”, sa Finansinspektionens chefsjurist Per Håkansson till Dagens Industri med tillägget att det är extra allvarligt när det gäller Sveriges största och en av Europas största banker.

Även Handelsbanken fick böter vid det tillfället, men något lägre: 35 miljoner kronor.

* Nordea misstänks sakna upp till 80 miljarder kronor

I juni 2016 avslöjade SvD Näringsliv att ett hemligstämplat PM från Finansinspektionen visade att Nordea hade underskattat risker i sin företagsutlåning, och att banken skulle behöva 50-80 miljarder kronor extra i kapital. Som en följd av det här inledde Finansinspektionen en särskild granskning av Nordea.

* Prickade för dåliga investeringsråd

För bara ett par veckor sedan fick Nordeas filial i Finland böter och en varning för att ha gett dåliga investeringsråd till äldre personer, utan att ta reda på tillräckligt mycket bakgrundsinformation om kunderna för att kunna ge råd om placeringar, skriver Yle. Det hela började uppdagas då Nordea rådde en 90 år gammal kund att sälja sin aktieportfölj, och i stället placera pengarna via bankens investeringsinstrument, rapporterar Helsingin Sanomat.

 NALLE-BONUS:

Björn “Nalle” Wahlroos kallar 80 procent av svenskarna ”finansiella idioter”

Det var i maj 2015 som den före detta kommunisten Björn, även kallad “Nalle”, Wahlroos uttalade de numera bevingade orden om hur han ser på gemene mans förmåga att begripa ekonomi.

»80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten som saknar idéer till de 20 procent som har det« sade Wahlroos enligt SvD Näringsliv som citerar Finans.dk.

Trots ovan nämnda störande moment har Nordea lyckats hålla fast vid sin uppåtgående ekonomiska utvecklingskurva, senast med en redovisad vinst över förväntan för helåret 2016, nämligen 12 miljarder kronor.

Om e-handeln faktiskt hotar den fysiska butiken blir personalen den viktigaste konkurrensfördelen i detaljhandeln. Det kan vara superbra för löntagarna eller så riskerar det att slå väldigt mycket fel; vi har redan sett det, Jucie-killar och American Apparel är omdebatterade exempel. 

Jag har, liksom många av mina tidigare kollegor inom detaljhandeln, funderat mycket på vart gränserna för serviceproduktion går. Hur mycket person är jag som säljare i en butik, om en kund kontaktar en privat? Säger förnedrande saker? Om någon behandlar en som bokstavligt talat en maskin? På ett företag där jag arbetade hade vi arbetskläder. Det var bra för då kunde sura kunders bemötande rinna av en när det var dags att gå hem, när vi bytte om och låste in uniformen i skåpet, tyckte arbetsgivaren. Och kanske var det bättre, det markerade åtminstone att vi var på jobbet och inte var där i egenskap av privatperson. Det var nämligen inte alltid helt självklart.

För några år sedan när jag gick journalistutbildningen skrev jag ett arbetsplatsreportage. Jag besökte en liten butik som säljer krämer och skönhetsprodukter och som är en del av en större kedja. Företaget har en mycket mjuk och etiskt trevlig profil och deras produkter luktar typ välgörenhet. Som tidigare anställd i branschen var det intressant att få studera arbetet utifrån, vad var det egentligen vi höll på med?

En av de som arbetade där skulle snart sluta. Hen var lite mer frispråkig än kollegan som just hade kommit in i någon slags timpool. Personen som snart skulle sluta arbeta på företaget beskrev vad arbetet som säljare egentligen innebar.

– Företaget vill utge sig för att vara välgörare. Och genom att komma in här och handla så ska det kännas som man gör något bra. Det är verkligen en livsstil vi säljer snarare än en produkt. Och då måste ju vi representera den livsstilen när vi är här som säljare. Om man väljer att tro på det utanför eller inte, spelar ingen roll om man inte låter det lysa igenom, sa hen.

Eftersom företaget marknadsför sig genom sina säljare så är det viktigt att de, som personer, kan associeras till företagets profil och värderingar genom sitt bemötande.

– Så som vi skrattar med kunderna här, när vi lägger en hand på axeln och på det sätt vi pratar med dem, så hade jag aldrig gjort med främmande människor annars.

»För anställda i detaljhandeln omfattar arbetet ofta – förutom det fysiskt krävande i att packa upp varor, prismärka, stå i kassa och det emotionellt krävande i att samspela med kunder – också ett krav på att skapa förtroende för de saluförda varorna genom att framställa det egna jaget och den egna kroppen på sätt som överensstämmer med det budskap som butiken ifråga vill förmedla till sina kunder« läser jag i  konsumtionsforskaren Magdalena Petersson Mcintyres bok Att älska sitt jobb – passion, entusiasm och nyliberal subjektivitet.

Petersson Mcintyre har intervjuat personer som arbetar inom detaljhandeln och även praktiserat på ett flertal ställen som säljare och syftet med boken är att undersöka varför så många säger att de älskar sitt jobb, trots otrygga anställningar och i många fall risiga villkor. Hon har också studerat forskning och läromedel för service och handels-utbildningar och kunde se hur beskrivningen av säljarens roll skilde sig åt i det empiriska underlaget och i litteraturen:

»Samtidigt är kontrasten mellan beskrivningen av yrket och de intervjuades skildringar av vardagen slående. Utifrån deras berättelser kunde en god säljare lika gärna beskrivas så här: En god säljare accepterar sexuella trakasserier och att bli utskälld och hotad. Hen lägger sin fritid på att lära sig jobbet, är alltid tillgänglig, blir aldrig anställd, lägger lönen på varor från butiken, blir uppsagd om hen inte accepterar outtalade krav på och regler för kropp och konsumtion, hetsas att leva upp till försäljningsmål som ständigt ökar, har ofta ont i magen och är ständigt övervakad. Dessutom måste en god säljare älska sitt jobb – på riktigt!«

En god säljare accepterar sexuella trakasserier och att bli utskälld och hotad.

Framtiden för den fysiska handel, och säljjobben när allt fler köper sina varor över nätet pratas det om lite då och då.  Handelsanställdas förbunds rapport Tar e-handeln över?  publicerades förra året och konstaterade att det mest troliga scenariot för relationen mellan e-handel och den fysiska handeln var att cirka 20 procent av hela handeln skulle ske över nätet om tio år. En av de stora konkurrensfördelar som den fysiska kan tävla med är personalen:

»Dagens kunder ser ett stort värde i den fysiska personalen, men frågan är om det o ckså kommer att vara så i framtiden. I vilken mån är det en generationsfråga? Är det trendberoende? Synen på personal i butiker kan vara direkt avgörande för var framtidens handel ligger. Om den fysiska personalens service betraktas som mindre viktig i framtiden kommer e-handeln öka mer dramatiskt.«

Det finns alltså ett värde för den fysiska handeln att värna om sin personal, eller det så kallade mervärde det ger oss som kunder att få en trevlig upplevelse av butiksbesöket. Personalen får oss att känna saker och att uppleva saker när vi går i butikerna, och upplevelsens roll blir större och viktigare. Drar vi den här upplevelseaspekten ganska långt så landar vi hos företag som Joe and the Juice, där snygga killar ska sälja en latte med en flirt och American Apparel, där du kan köpa T-shirts av den snygga tjejen som du såg i stringtrosor på reklampelaren vid bussen*. Båda företagen säljer en produkt genom en idé om sex. Inte på det gamla traditionella sättet: sälj grej med tjej, utan genom att försöka skapa en personlig relation till kunden som bygger på kundens idé om att ligga med personen som arbetar på företaget. En lite erotisk upplevelse om du så vill, även om det bara stannar på idéstadiet och som personalen förväntas spela med i eftersom det ju är deras jobb och de ju älskar sina jobb.

Fotnot: *AAs kampanjer bygger på att flera av modellerna också arbetar i butikerna.

Idag blir bostadsbristen ett hinder för slagna kvinnor att bryta upp. Utan fler lägenheter att flytta till är risken stor att hon blir kvar. 

Varför lämnar hon inte bara? Hur svårt kan det egentligen vara att bara dra? Frågan ställs ofta om kvinnor som lever i en relation där mannen (för ja, det är oftast en man) utövar våld.

I en sammanställning 2013 från WHO, världshälsoorganisationen, uppskattas det att 35 procent av världens kvinnor någon gång har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en partner eller sexuellt våld av en annan person än en partner. Den plats som egentligen borde vara den tryggaste, kan således många gånger vara den farligaste platsen.

Enligt en ny rapport om brottsutvecklingen i Sverige från BRÅ, brottsförebyggande rådet, minskar det dödliga våldet i nära relationer. Mellan åren 2008 och 2013 dödades i snitt 13 kvinnor per år, jämfört med 17 personer under både 00-talet och 1990-talet.

Enligt Nina Forselius, utredare på BRÅ, kan den eventuella orsaken till minskningen vara samhällets tydligare insatser mot psykisk sjukdom och alkoholmissbruk. Samt en större medvetenhet och uppmärksamhet från mödravård, förskolor och socialtjänst. Hon lyfter också fram att en annan orsak kan vara den minskade toleransen generellt i samhället mot våld.

»All minskning av mäns våld är välkommen men jag tycker inte att man ska dra för stora växlar på att det minskar när det är såhär små tal. Vi ser samtidigt att övrig brottslighet som män utsätter kvinnor för ökar«, säger Olga Persson, generalsekreterare på kvinnoförbundet Unizon.

Den plats som borde vara den tryggaste, kan många gånger vara den farligaste platsen.

Beatrice Unander-Scharin, vice ordförande på ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, säger till mig att hon märker att bristen på bostäder är en tydlig orsak till att många kvinnor blir kvar i skyddade boenden en längre period.

Att inte kunna påverka sin situation blir ytterligare ett trauma för dessa kvinnor. Och i många fall kan bristen på bostäder till och med påverka i den utsträckning att hon blir kvar ett helt år på ett temporärt boende som ett skyddat boende.

För att underlätta för dessa kvinnor krävs ett ordentligt samhällsskydd i form av fler och lättillgängliga bostäder.

Det finns fall där situationen kan bli så pass ohållbar att hon till slut av praktiska skäl blir tvungen att gå tillbaka till honom, berättar Beatrice Unander-Scharin. Och är barn med i bilden blir det ytterligare en aspekt som gör henne mer beroende av ett tryggt boende. Unizon driver samma linje som ROKS.

Unizons generalsekreterare Olga Persson säger till Metro: »Våld är ett brott. Ändå ser vi fortfarande idag att kvinnor och barn flyttas till skyddat boende – men ingen insats sätts in mot den misstänkte förövaren. Han blir inte anhållen och häktad, och kontaktförbud beviljas inte.«

Men, framhåller Unizon, det är inte fler skyddade boenden som behövs utan fler bostäder för kvinnor och barn att flytta vidare till efter tiden på kvinnojourens skyddade boende.

Kvinnojourernas skyddade boenden tvingas neka kvinnor och barn som söker skydd pga bostadsbristen, de skyddade boendena är fullbelagda med kvinnor och barn som är redo att flytta vidare till ett eget boende. Unizon föreslår exempelvis förtur i hyreskön, kreativa samarbeten mellan jourer och bostadsvärdar och fastighetsbolag som några av lösningarna för att kvinnor och barn ska kunna gå vidare.

Samhället har uppenbara brister som måste åtgärdas och det snarast.

Först 2012 påbörjades ett arbete för att ta reda på vad som gått fel i de fall där samhället inte kunnat skydda en kvinna från att bli mördad. Utredningarna görs av socialstyrelsen och omfattar sjukvården och socialtjänstens arbete. Det enda vi har fått är en samling pappersprodukter som påtalar redan välkända brister om främst hög arbetsbelastning och bristande rutiner i socialtjänst och sjukvård. Inga konkreta förbättringsförslag finns.

Samhällets slapphet och oförmåga att skydda mina medsystrar är oerhört beklämmande. Sverige 2017 har ett mycket tydligt ansvar att underlätta för kvinnor att kunna ta sig ur våldets järngrepp. Bostadsbristen får effekter även för kvinnofriden.

 Sarah Delshad

I Danderyd kommer privata tjänstemän att få nio gånger mer i tjänstepension än i norrländska kommuner som Vilhelmina och Överkalix. Det visar prognosen från Collectum vars årliga pensionsbesked landar i brevlådorna snart.

Danderyd sticker klart ut i toppen med flera tusenlappar mer i månaden än tvåan på topplistan, Lidingö. De privata tjänstemännen i Danderyd väntas i snitt få ut 26 300 kronor i månaden i tjänstepension, jämfört med dem i Lidingö som kommer få ut 17 000 kronor. Därefter följer skånska Lomma, där privatanställda tjänstemän kan räkna med 13 500 kronor i tjänstepension.

Pensionsinkomsterna i toppen skiljer sig drastiskt från de kommuner där privatanställda tjänstemän enligt prognosen kommer att ha tunnast plånbok som pensionärer. I botten finns Överkalix där den genomsnittliga förväntade tjänstepensionen är 2 800 kronor i månaden. Hundralappen mer får Vilhelminas tjänstemän, 2 900 kronor i månaden, och snäppet över det blir det i Sorsele: 3 000 kronor i månaden.

I snitt väntas privata tjänstemän i hela landet få 6 200 kronor i månaden i tjänstepension.

Enligt Collectum, som förvaltar tjänstepensionen ITP för alla privata tjänstemän med kollektivavtal, ligger den allmänna pensionen numera bara på knappt hälften av den tidigare lön, och därför är tjänstepensionen allt viktigare.

Sverigedemokraterna har effektivt kopplat ihop brottstatistiken med frågan om invandring. Men kan man verkligen göra en sådan koppling?

Det gamla politiska slagträt om lag och ordning har effektivt kopplats ihop med frågan om invandring i propagandan från till exempel Sverigedemokraterna. Men  vad säger forskningen? Och är verkligen Tino Sanandajis bok Massutmaning så sansad och gedigen som påståtts? Med Jenny Lindahl, Sandro Scocco och Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi.

Det är trögare att få in kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper än i bolagsstyrelser. Och allra sämst ser det ut i toppen – bara 16 av Stockholmsbörsens 301 bolag leds av en kvinna.

Trots en ökning av bolagen på börsen sedan förra året har det inte blivit fler kvinnor på vd-posterna: 16 vd:ar var kvinnor både 2016 och nu 2017, trots att bolagen på Stockholmsbörsen har ökat från 284 till 301 stycken. Det visar Dagens Industris kartläggning.

Även jämte vd-posten är det tunt med kvinnor i ledningsgrupperna i bolagen: endast 22 procent är kvinnor. Det här kan jämföras med bolagens styrelser – som ofta är uppe till diskussion när det gäller kvotering – där 31 procent av ledamöterna är kvinnor.

Men skillnaderna är stora mellan bolagen. Storbolagen har i snitt en jämnare könsfördelning än mellanstora och små börsbolag. En förklaring kan enligt Dagens Industri vara att ledningsgrupperna har färre kvinnor eftersom de har ökat i styrelserna.

Men Karin Thorburn, professor i finansiell ekonomi vid Norsk Handelshøyskole som undersökt effekterna av Norges kvoteringslag, tror snarare att mer jämställda styrelser kan få en positiv smittoeffekt på rekryteringen till ledningarna.

– Det har varit mycket fokus på styrelsen. Men det är också lättare att rekrytera kvinnor dit eftersom styrelsen är en grupp där personer med olika erfarenheter kompletterar varandra, säger Karin Thorburn till Dagens Industri.

Hur ser Kanadas migrationspolitik ut och finns det något där som Sverige borde ta efter?

I det här avsnittet av Människor och Migration gästar Peter Mörkeberg som är immigration officer på Kanadas ambassad, och pratar med statsvetaren Lisa Pelling om Kanada-modellen. Kanada har en strikt reglerad invandring, men på vilket sätt regleras den och hur många människor ger Kanada skydd? Vi diskuterar hur poängsystemet ser ut för arbetskraftsinvandringen och det sponsringssystem som gör att personer med asylskäl kan få skydd i landet om någon ekonomiskt hjälper dem dit.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

De tidsbegränsade anställningarna blir både fler och mer otrygga. Medan anställningsformen vikariat minskar har anställningar vid behov och per timme skjutit i höjden.

Sedan början av 90-talet har de tidsbegränsade anställningarna ökat sakta men säkert – från nio till 15 procent. Det visar en ny rapport från LO.

I dag har totalt 638 000 personer en tidsbegränsad anställning. Men skillnaderna är stora mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän. Bland arbetare har 25 procent av kvinnorna en tidsbegränsad anställning, vilket kan jämföras med 17 procent av männen.

Bland tjänstemän handlar det om 13 procent av kvinnorna och 10 procent av männen.

Samtidigt har de allra otryggaste formerna av tidsbegränsade anställningar på bekostnad av vikariaten. Anställningsformen vikariat har minskat med anställningar vid behov och per timme – som erbjuds exempelvis via sms från arbetsgivaren – har ökat.

År 1990 var 48 procent av alla tidsbegränsade anställningar vikariat, i dag handlar det om 18 procent. Vid behov och per timme-anställningar har under samma tidsperiod ökat från 11 till 41 procent.