Bloggen

Plötsligt, efter Beyoncés »Who run the world – girls«, så står hon långt där nere – hon som kan bli USA:s första kvinnliga president.

Valen i USA vinns i det lilla. Det är lätt att bara se den stora nationella valkampanjen, men denna är egentligen ett aggregat av massor av mindre val och kampanjer i olika distrikt. Hur gränser dras till olika distrikt sätter agendan för vilka countys, kongresstolar och stater som ens är värda att försöka vinna för endera partiet.

Det är vetskapen om detta som gör att Hillary Clinton plötsligt dimper ner i Cleveland denna fredagskväll, på ett evenemang där biljetten lyder Jay-Z »and special guests« – gäster som visar sig vara Beyoncé och den demokratiska presidentkandidaten.

Varje gång Ohio röstat på en republikan som president har denne också hamnat i Vita Huset, med undantag för Kennedy 1960. Obama vann här med god marginal 2008, och med tajtare marginal 2012. Då vann han enbart Cuyahoga County där Cleveland ligger, men det räckte för att ta hela delstaten. För Clinton ser det just nu inte så lovande ut, men allt beror av hur många väljare som faktiskt röstar på valdagen.

Därför kastades vi ut i turn-out-the-vote-dörrknackning som volontärer för Clintonkampanjen under denna dag. Då handlar det inte om att övertyga sådana som vacklar, utan att påminna de som redan är demokrater om att de ska rösta, gärna tidigare än tisdag, och hjälpa dem att hitta rätt vallokal. Bokstavligen fem minuters genomgång på det lokala kampanjkontoret, sedan står vi ute i ett villaområde med en lista på dörrar och namn, kön och ålder på dem vi vill prata med. En imponerande valmaskin med detaljkunskap om vilka väljares dörrar som ska knackas. Kombinerat med event med världsstjärnor där kandidaten dyker upp och håller ett beljublat treminuterstal.

Effektivt i det lilla, snyggt i det stora. På tisdag vet vi om det räcker ända fram för Clinton.

Vad är »märket«, »samordningen« och »byten« när det kommer till avtalsrörelsen? Och vad är egentligen en avtalsrörelse?

Senaste avsnittet av Pengar & politik gör en grundlig genomgång av hur lönebildningen går till och hur avtalsrörelsen fungerar.

De amerikanska fackförbunden har få medlemmar och är i behov av förnyelse. Men på ett område kan den svenska fackrörelsen lära av den amerikanska: deras engagemang för papperslösa.

Dag ett på vår resa bjuder på en tur genom fackligt engagemang i USA. Som ser mycket annorlunda ut mot hur det ser ut i Sverige. Strax under 7 procent av arbetstagarna i den privata sektorn är organiserade. I den offentliga sektorn är det bättre, kring 35 procent, men jämfört med Sverige är det fortfarande mycket lågt.

Samtidigt finns förnyelse både inom de etablerade facken och inom nya rörelser vid sidan av dem. Ett sorts mellanting är New York Taxi Drivers Alliance, som under sina dryga tjugo år lyckats med det som alla sa var omöjligt – att organisera taxibranschen.

En framgångssaga på många sätt, där ledningen behåller sitt yrke som åkare och därmed behåller en stark markkontakt med medlemmarna. Men de senaste åren möter man nya utmaningar, med aktörer som Uber, som försöker få det till att de förare som kör deras bilder inte är anställda utan egenföretagare. Just nu väntar de på en dom i ett mål liknande det som i förra veckan i Storbritannien gav Uber bakläxa: förarna skulle ses som anställda.

Här är svaret givet på frågan vem de stödjer i valet: »Vi hade hoppats på Bernie Sanders.« Entusiasmen för Hillary Clinton är svalare. Clinton måste lyckas mobilisera bland de här grupperna av aktivister, med Sanders benägna hjälp, för att vinna på tisdag.

Samtidigt som de svenska facken, med sin organisationsgrad på över 70 procent, kan tyckas spela på en helt annan planhalva, eller planet, än sina amerikanska motsvarigheter, finns i vart fall en sak där de kan lära av USA. Här finns en stark drive för papperslösas rättigheter, och för en migrationsreform som ska ge medborgarskap till de som arbetar i USA men saknar rätt papper.

Visserligen har problematiken funnits längre i USA och är större till omfattningen, men samma problem finns nu i Sverige. Här måste de svenska facken bli tydligare. Om vissas villkor kan dumpas hur lågt som helst, och det inte finns vägar till medborgarskap, skapas ett parallellsamhälle med sämre villkor, som i längden också smittar av sig på resten av arbetsmarknaden.

Dagens Arena på plats i USA för att följa Clintonkampanjen under valets slutskede.

Det verkade ju kassaskåpssäkert. Men just när Clintonkampanjen såg ut att bara ha att hala in segern, så kastade FBI-chefen James Comey in en brandfackla med potential att bli en »game-changer« i presidentvalskampanjens slutskede. Alltså blir den sista veckan lite mer spännande än man kanske skulle ha önskat. Det är ett jämnt val. Mycket kan fortfarande hända.

Den närmaste veckan kommer jag att blogga från Arenagruppens studieresa till den amerikanska valrörelsen. Vi kommer att träffa fackliga och politiska aktivister, främst från Demokraterna, men även den republikanska sidan. Vi kommer också att knacka dörr för Hillary Clinton i Ohio och gå på valmöten.

Valrörelsen i årets presidentval kan lära oss mycket, även om den också är långt ifrån hur svenska valrörelser ser ut. Egentligen är det en gåta hur Donald Trump lyckats med konststycket att ta sig så långt som han har gjort. En populist som tänjer på sanningen och kommer med grova anklagelser går upp som möjlig vinnare. Strax efter att FBI-chefen kastat in sin joker i leken i förra veckan, kallar Trump det som skett för »större än Watergate«. Clintons mejlhantering må vara värd att kritisera, men de ord som används av hennes motståndare och de sätt som Trump-kampanjen exploaterar detta saknar helt motstycke.

Blir Clinton president nästa tisdag är det tack vare en fantastisk erfarenhet som hon samlat på sig under en lång karriär. Och trots ett kvinnohat som nått oanade proportioner. Kan hon spräcka det kanske högst belägna glastaket i världen och bli president i världens mäktigaste land?

Hon gör det i så fall i ett land som är dramatiskt polariserat, och där Trumps framgångar satt igång en rörelse som ingen vet vem som kan stoppa.

EU-kommissionen vill skapa en gemensam asylpolitik för EU:s medlemsländer, men hur ska den se ut? Hur kommer asylprocessen gå till och vilka rättigheter kommer de asylsökande att ha?

I det här avsnittet av Människor & Migration går asylrättsadvokaten Ignacio Vita och statsvetaren Lisa Pelling igenom hur förslagen till asylprocedurförordning och mottagandedirektiv ser ut. Vad innebär det att det i förslaget står att förfarandet ska bli enklare, tydligare och kortare? Hur ser kommissionens förslag kring säkra länder ut? Avsnittet diskutera rättssäkerheten i prövningarna och på vilka sätt förslagen tar hänsyn till ensamkommande barn och barns egna asylskäl.

Lyssna på avsnittet här eller valfri podcast-app. Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Relaterad läsning

Riksdagens fakta-PM Asylprocedursförordingen

Riksdagens fakta-PM Mottagandedirektivet

Hur ska EU:s asylsystem ändras? – Seminarium och utfrågning av Cecilia Wikström (L), som företräder Europaparlamentet i förhandlingarna med medlemsländeras regeringar och EU-kommissionen.

Om valet står mellan dagens ordning med helt oreglerade vinster, och en uppgörelse med Moderaterna, är det bättre att ta uppgörelsen. 

Moderaterna vill ha en blocköverskridande överenskommelse om vinstuttagsbegränsning för friskolor som inte levererar.

Men problemen med privata aktörer i skolan är större än att vissa friskolor plockar ut vinst, trots bristande kvalitet. Helt enkelt för att vinstdriften ger incitament till att dra ner på lärare och kvalitet. Och att etablera sig i områden där det bor många barn till medelklassföräldrar, som förväntas klara sig lättare och behöva mindre stöd.

Men en vinstreglering kan visa sig både svår att utforma på ett sätt som gör att den inte kan kringgås, och också bli svår att få igenom riksdagen. SD och allianspartierna säger frankt nej till sådana förslag

Alltså är det bättre att ta den utsträckta handen och inleda samtal, för att åtminstone åstadkomma de resultat som den svenska skolan så förtvivlat behöver.

Om valet står mellan dagens ordning med helt oreglerade vinster, och en uppgörelse med Moderaterna, är det bättre att ta uppgörelsen. Och hoppas att den moderata självinsikten att det inte »blev som vi hoppades« är genuin och förutsätter att det går att backa från det absoluta valfrihetsförespråkandet som tidigare präglat retoriken.

Bevara delningsekonomins positiva sidor, men se till att de negativa regleras ordentligt.

Uthyrningen på Airbnb förstärker bostadsbristen i New York visar en undersökning som Ekot refererar till idag. Färre hyresrätter kommer ut på marknaden, eftersom ägarna tjänar på att korttidshyra ut till turister.

Ytterligare ett exempel på hur teknikutvecklingen och den så kallade delningsekonomin tillåts få perversa effekter eftersom regleringen inte hinner med.

Teknikutvecklingen som möjliggör att man ska kunna dela saker på plattformar på nätet medför många positiva saker. Till exempel att samåka med andra privatpersoner, vilket kan göra att färre behöver äga en bil. Men när det sedan dyker upp aktörer som Uber – storföretag som ger sig in i en oreglerad bransch och använder förare som kanonmat visar de vad den globala kapitalismen i kombination med de oreglerade effekterna av ett tekniksprång får för konsekvenser.

Som ledarkollegan Daniel Mathisen skrev förra veckan är det ett tecken på att de gamla orättvisorna består: att glappet mellan politikernas handlingsutrymme nationellt och det globala kapitalet blir synligt. Och vi får inte låta oss förtrollas av de möjligheter tekniken ger, när det plattformarna gör är att packa om samma gamla maktordningar i modern tappning.

I New York har en domstol nyligen klubbat en lagändring som innebär att den som ändå hyr ut en hel lägenhet och inte bara ett rum via Airbnb, kommer att bötfällas. Lagstiftarna måste hänga med i utvecklingen och stävja de oönskade effekterna, samtidigt som man tar till vara det positiva som finns i delningsekonomin.

Kommunernas kostnader för stafettsocionomer skjuter i höjden. Om utvecklingen fortsätter som hittills kommer de kosta en kvarts miljard i år – och det bara för de 40 största kommunerna. 

Kommunerna blir allt mer beroende av stafettsocionomer. Med det skjuter kostnaderna i höjden, visar SVT:s kartläggning.

År 2013 låg de 40 största kommunernas sammanlagda nota på 40 miljoner kronor. Två år senare på fyra gånger så mycket – 164 miljoner. Och 2016 blir sannolikt ett rekordår. 129 miljoner kostade stafettläkarna under de sex första månaderna. Fortsätter det i samma takt landar den totala kostnaden på över en kvarts miljard.

Att kommunerna har svårt att hitta socionomer kommer knappast som en nyhet för Åsa Furén Thulin, avdelningschef för vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, SKL, är inte förvånad.

– Det har blivit en ond cirkel. Eftersom det varit brist på personal har socionomer kunnat välja arbetsplats. Flera har då valt att gå från sina fasta anställningar till bemanningsföretagen och då har kommunerna blivit tvungna att anställa via dem och då skenar kostnaderna, säger hon till SVT.

»Om kvinnor här i Saudiarabien säger det, vem är jag då att säga att ni ska göra på ett annat sätt?«

Svar: Du är statsminister i en regering som kallar sig feministisk.

Det mesta är redan sagt om Stefan Löfvens besök i Saudiarabien. Men jag vill ändå lyfta det här citatet en gång till.

Det sägs efter en träff med en äldre kvinna som jobbar på ett företag som rekryterar kvinnor i Riyadh, som lyfter att Saudiarabien är ett religiöst land och att ändra på könssegregationen kommer att ta tid. Historien återberättas bland annat i DN. Att statsministern under sin resa lyckas träffa kvinnor som tycker att de har det helt okej och att utvecklingen går åt rätt håll är kanske inte så förvånande. Men därmed behöver man inte köpa det saudiska kungahusets version med hull och hår.

En möjlig positiv utveckling ändrar inte grundproblematiken: Att kvinnor fortfarande år 2016 förvägras mänskliga rättigheter och hålls som hälften så mycket värda som en man – hade vi tyckt att det var okej om det gällde till exempel en segregation på grund av hudfärg?

En feministisk regering som inte har åsikter om att kvinnor är omyndiga i ett annat land, eftersom man just nu vill sno ihop några bra krigsmaterial-dealar – ja, det är något annat. Inte en feministisk regering. Vad man hade önskat sig lite CJ Cregg-ilska istället!

Vad är den svenska motsvarigheten till en Beyoncé-voter? 

Pengar & Politik gästas av Anders Lindberg, tf politisk chefredaktör för Aftonbladet, som precis kommit tillbaka från Grekland och Syrizas kongress. Avsnittet handlar om kvinnorna som ingen pratar om eller med i den ekonomisk-politiska debatten, när alla är upptagna av vad de arga männen behöver, om vad som är den svenska motsvarigheten till en Beyoncé-voter – Dylan-väljare? – och lite om LO:s samordning inför avtalsrörelsen.

Minst 27 remissinstanser är kritiska till betyg från årskurs 4. Ändå går regeringen vidare med förslaget.

Kritiken mot att införa betyg från årskurs 4 på prov är inte nådig, visar Dagens Arenas genomgång. Minst 27 remissinstanser riktar skarp kritik mot förslaget – däribland flera tunga remissinstanser som Skolinspektionen, Skolverket, ett flertal universitet samt de två lärarfacken.

– Det finns ingen som helst forskning som visar att tidigare betyg påverkar elevernas lärande positivt. Däremot finns det forskning som visar att lågpresterande och yngre elever kan få en negativ utveckling och prestera sämre, sa exempelvis Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Lärarnas tidning tidigare i höstas.

Endast fem remissinstanser, bland andra Svenskt Näringsliv, Friskolornas riksförbund och Engelska Skolan är i huvudsak positiva till förslaget. Resten har inga eller vaga synpunkter alternativt har avstått från att svara.

Att en stor majoritet av remissinstanserna sågar förslaget är dock ingen överraskning. När den dåvarande borgerliga regeringen hösten 2014 la förslag om att sänka betygspremiären till fyran, avstyrkte hela 34 av 44 remissinstanser förslaget.

Ändå väljer regeringen nu att gå vidare med den blocköverskridande överenskommelsen. En överenskommelse som kom till efter att SD deklarerade att de stödde alliansens linje, vilket gjorde att regeringen tvingade att kompromissa i frågan.

En kompromiss som utbildningsministern Gustav Fridolins (MP) statssekreterare Helene Öberg kommenterade på följande vis:

»Vi har förståelse för att det är ett olyckligt förslag, men när vi vet att det fanns en möjlighet för riksdagen att skarpt lagstifta om betyg för alla tioåringar, så bedömer vi ändå att det här är en bättre kompromiss och bättre väg att gå«.

En utebliven LO-samordning hade kunnat rubba maktbalansen på arbetsmarknaden.

Både Karl-Petter Thorwaldsson och Torbjörn Johansson var glada – eller var det kanske lättade – när de fick presentera den kommande LO-samordningen inför avtalsförhandlingarna 2017. Det blir en låglönesatsning, men ingen specifik kvinnosatsning. Den motsättningen finns kvar under ytan.

En låglönesatsning där alla som tjänar under en viss nivå – förslaget är 24 000 kronor i månaden – ska få en högre löneökningstakt i procent. Den träffar 50 procent av alla LO:s kvinnor, men innebär alltså ingen specifik kvinnosatsning.

Handels ordförande Susanna Gideonsson är noga med att påpeka att det finns andra saker också att förhandla om, som är viktiga för deras medlemmar, som att få till förändringar när det gäller visstidsanställningar till exempel. Kommunal lyckades under våren få igenom en satsning på undersköterskor, och ser därmed den här satsningen som ett komplement, som kan möjliggöra för dem att satsa på de som jobbar inom hemservice eller personlig assistans.

Till nästa år ska LO också utreda vilka problem som visstidsanställningarna ger och hur man ska förbättra omställningen för de som förlorat jobbet. Det innebär att »tankeförbudet om LAS är hävt« säger IF Metalls Anders Ferbe till Dagens Arbete.

Att gå fram i en avtalsrörelse till utan en samordning hade kunnat få långtgående konsekvenser för LO och för maktförhållandena på svensk arbetsmarknad. Därför var det viktigt att få till en samordning. Låglönesatsningen är också angelägen.

Men för att nå LO-kongressens mål om att utradera löneskillnaderna mellan kvinnor och män till 2028 kommer det att behövas mer. Ett ombud från Transport går också upp under representantskapet för att tydligt markera att de ännu inte tagit ställning till det samordningsdokument med gemensamma principer som har utarbetats. Sprickan inom LO finns kvar och kommer sannolikt att visa sig i andra former under kommande avtalsrörelser.

Efter att ha läst forskaren John Lapidus sabla ner systemet med privata sjukförsäkringar kan inte en jäkel tycka att varken det – eller Svenskt Näringliv – är en bra idé.

Ju fler som privatfinansierar sin sjukvård, desto mer blir det över för det offentliga, lyder Svenskt Näringslivs främsta argument för privata sjukförsäkringar, skriver John Lapidus, forskare i ekonomisk historia Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, på SvD debatt. Kan det verkligen stämma att det offentliga gynnas av detta system? Frågar han sig och konstaterar:

»Svaret är att det är enklare att odla myter än att föra en rak och ärlig debatt om olika välfärdsmodeller, där man öppet argumenterar för att sjukvård ska vara köp- och säljbar som vilken produkt som helst.«

Sedan punktar han upp åtta sjukt bra anledningar till att privata sjukförsäkringar är en riktigt dålig idé.

1. I varje land finns ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, ­läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket.

2. Till skillnad från andra förmåner som erhålls via arbetsgivaren är privata sjukvårdsförsäkringar fria från förmånsbeskattning. Vilket i praktiken betyder att det offentliga medfinansierar försäkringarna genom uteblivna skatteintäkter.

3. Skatteviljan kan antas minska hos den som köper en privat sjukvårdsförsäkring och därmed betalar två gånger för sin sjukvård – via skatten och via (den förvisso subventionerade) försäkringen. Den generella välfärdsmodellen bygger på att skapa välfärdstjänster så högkvalitativa att människor ur olika samhällsklasser vill ta del av dem, något som i alla tider har ansetts utomordentligt viktigt för att motivera ett visst skatteuttag. För de medborgare som bryter sig ur systemet försvinner detta avgörande motiv för att bidra till det gemensamma.

4. Privata sjukvårdsförsäkringar riskerar att leda till minskad tillit till den välfärdsstatliga lagstiftningen. I hälso- och sjukvårdslagen står att »Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården«. Vem kan ta en sådan lag på allvar när lagstiftarna uppmuntrar medborgarna att bryta mot den?

5. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är kostnadsdrivande. Bland annat skapas en kravkultur där patienterna/kunderna vill få ut maximalt av sin försäkring, såsom fler utlåtanden av fler specialister (second opinion). Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så ­mycket sjukvård som möjligt. Lägg därtill försäkrings­bolagens administrativa kostnader för att skade­reglera och kontrollera att folk talar sanning i sina hälsodeklarationer.

6. Det är både svårare och dyrare för arbets­lösa, sjuka och äldre att teckna privata sjukvårdsförsäkringar, varför den offentligfinansierade vården får ta hand om en allt större andel kostnadskrävande patienter ju fler unga och friska och ­anställda som tecknar privat sjukvårdsförsäkring.

7. Det får opinionsmässiga konsekvenser att det främst är de mest röststarka samhällsgrupperna som tecknar sjukvårdsförsäkring. Dessa får snabb tillgång till sjukvård och behöver inte längre bry sig om eventuella köer i den offentliga vården. Därmed försvinner en grupp medborgare som annars kunde ha satt press på politikerna att förbättra den offentliga vården.

8. De privata vårdgivarna mer ­betalt av försäkringsbolagen. I förlängningen kan det innebära att de privata vårdgivarna blir allt mindre intresserade av landstingens offentligfinansierade patienter, alternativt att de kräver mer ­betalt för att sluta kontrakt med landstingen.

En taffligt skött statlig lönesatsning på lärare visar på behovet av facklig samordning. Det är nödvändigt för att på sikt utjämna löneskillnader mellan könen.

Att lärarlönerna måste upp är politikerna överens om både till höger och vänster. Alliansregeringen gillade löneskillnader lite mer och skapade förstelärarreformen, en reform som fått hård kritik. Men även den rödgröna regeringens reform väcker ilska och frustration inom lärarkåren. Visserligen innehåller den mycket pengar. Men den verkar också vara dåligt genomförd av alltför många kommuner. Båda reformerna är statliga ingrepp i vad som egentligen är en partsfråga. Och något man tar till när det verkligen har lönerna verkligen har fått halka efter under alldeles för lång tid.

Kritiken mot lärarlönelyftet handlar om att det är godtyckligt vilka som kommer på fråga, att det blir väldigt orättvist på en arbetsplats när vissa får ett stort lönepåslag, och andra inget alls. Kriterierna är så breda att de passar alla behöriga lärare, och det är alltså en hårfin gräns mellan att få 3000 extra respektive ingenting. Att vissa kommuner dessutom inte gör satsningen permanent, och det därför för den enskilde är oklart om man får behålla pengarna längre fram eller om det bara blir en tillfällig satsning, gör inte saken bättre.

Så bygger man inte förtroende, när det stora problemet är lärarbristen och en allmän resursbrist i skolan. Och när unga begåvade studenter skulle behöva lockas till lärarutbildningen. Men är statliga extrapengar verkligen vägen att gå? I så fall finns det nog flera som är på kö. Det finns ju fler kvinnodominerade sektioner inom välfärden som också ser sig som eftersatta lönemässigt.

Att ansvarig minister säger att kunskapen om lönebildning är låg på sina håll bland kommunerna är därmed anmärkningsvärt, eftersom det är kommuner och landsting som ansvarar för att sätta lönerna, inte bara för lärarna, utan för flera  av de professioner som det talas om som underbetalda. Om lärare och sjuksköterska ska kunna bli yrken som unga vill välja och satsa på behövs inte examensbonusar, och inte heller löneökningar som inte bara är på två år, utan en riktig höjning av lönenivåerna.

Ska det till en reell förändring i framtiden måste partssystemet upp till bevis. Det måste gå att utjämna löneskillnader mellan sektorerna och de offentliga arbetsgivarna måste visa en verklig vilja att faktiskt höja löneläget i de kvinnodominerade branscherna inom välfärden. Något att ha i tanken när det nu strax är dags att se om det blir någon LO-samordning, eller något krav på kvinnosatsning inför avtalsrörelsen 2017.

Ryktet säger ja till det ena men nej till det andra. Det är väldigt synd. Ännu 2016 tjänar kvinnor 87,5% av vad männen gör. Det som skulle behövas är i stället en gemensam facklig strategi för att förändra detta. Och om det kommer statliga extrapengar till vissa branscher måste sådana satsningar skötas mycket bättre.

Juicen smakar inte så fräscht när den säljs kryddad med sexism.

Arbetet har ett antal artiklar granskat Joe and the juice, som Stockholmarna fått se poppa upp som svampar ur jorden i innerstan de senaste åren. Hakar på hälsotrenden och vänder sig till medvetna  kvinnor.

Men tydligen blandas fräscha juicer blandas med unket motstånd mot kollektivavtal. Och kryddas med ett mycket tydligt marknadsföringskoncept: sexism.

Det visar sig att företaget håller castings med presumtiva anställda. Facket misstänker att det handlar om att hitta personer med rätt utseende. Till finska Hufvudstadsbladet säger varumärkeschefen Kasper Garnell att kvinnor kan »få sig en oskyldig flirt i samband med latten«. Kanske därför som juicerna också har namn som »Pick me up«, »Sex me up«, »Kiss on lips«.

I en intern film som spreds på nätet i våras syns vältränade killar som inför en helt manlig publik tävlar om vem som kan göra godaste juicen. Och i Finland rekryteras just nu anställda med slogan »Detta är inte bara ett jobb. Detta är en kultur, brödraskap – du vill ju slåss för ditt team?«.

Det hade orsakat ett fullständigt ramaskri om det var unga kvinnor som anställdes. Men företag ska inte komma undan med sexism bara för att det är män som utsätts. Sexism och diskriminering hör inte hemma på arbetsmarknaden. Hotell och Restaurangfackets berättelse om hur det är att försöka teckna kollektivavtal med dem liknar mest en fars: »De svarar inte ens på mejl numera. Jag har sökt dem sedan maj och det enda besked jag får från företaget är att ägarna åker till Singapore, Japan och andra länder runt om i världen för att starta nya juicebarer«, säger Per Persson avtalssekreterare på HRF, i Arbetets artikel.

Att marknadsföra sig med CSR-frågor som jämställdhetsarbete och klimatmedvetenhet har varit en trend bland företag de senaste åren. Utan ett ordentligt värdegrundsarbete bakom klingar det lätt falskt. Men att göra helt tvärtom som Joe and the Juice är något helt annat. Här marknadsför man sig istället medvetet med grabbig kultur. Då smakar juicen inte så fräscht längre.