Bloggen

Det behöver föras en liknande kamp för socialsekreterarna, som det görs för lärarna.

Alla är eniga – det är kris inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård, ändå händer inte mycket när det gäller arbetsvillkoren. Kommunerna har pengar för att anställa folk, det finns tjänster att söka, men det är inga som söker tjänsterna.

Det menar Cecilia Grefve i en intervju i DN, regeringens nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, som har besökt ett 50-tal kommuner under två år för att få en bild av hur illa läget är. Och det är riktigt illa.

Hälften av socialsekreterarna och biståndshandläggarna säger att de sällan eller aldrig har tillräckligt med tid att utföra sitt arbete. Var fjärde socialsekreterare söker eller ska börja söka annat jobb, enligt DN.

En del av dem som söker sig bort från sin kommunanställning går i stället till olika bemanningsföretag, där man lockar med högre lön och bättre arbetsvillkor. Vilket ger den absurda situationen att en socialförvaltning kan tvingas hyra in personal från privata uthyrare till dubbla kostnader, mot om de varit anställda hos kommunen.

Krisen inom socialtjänsten är inte ny, men den måste tas på större allvar än den verkar göras av kommunerna. Att nio av tio kommuner har svårt att anställa är katastrof.

Det är dessutom, som DN skriver, inom den del av socialtjänsten som utför det mest kvalificerade arbetet som krisen är som störst. De som drabbas av bristerna inom socialtjänsten är de som redan är mest utsatta, inte minst barn och unga. Det handlar om allt från olika stödjande insatser till att placera barnen för att ta dem från deras vanliga miljö, ett arbete som ofta hänger ihop med skolans förutsättningar för att klara sitt arbete med de elever som behöver hjälp för att klara sin skolgång.

Jämför man socialtjänstkrisen med skolkrisen och lärarnas arbetssituation, har lärarna, lärarfacken och politikerna länge höjt sina röster i den offentliga debatten. Alla kämpar för att situationen för verksamma och blivande lärare ska bli bättre.

Det måste föras en lika högljudd kamp för socialsekreterarna, inte minst av politiker och chefer inom kommun och förvaltning.

SD gjort en tydlig högergir samtidigt som AKB slår fast att skälet att inte samarbeta med SD är sakpolitiskt – inte ideologiskt. 

Sverigedemokraterna sträcker inte bara ut en hand till Moderaterna, de står redo med vidöppen famn. Det stod helt klart efter Jimmie Åkessons sommartal i helgen. Tack och lov säger sig Anna Kinberg Batra vara ointresserad av denna invit, men i SVT:s Agenda-intervju formulerar hon sig ändå lite för vagt för att man ska kunna vara helt säker på vad som händer i valet 2018. För regeringsskifte verkar hon vara helt inställd på.

När Agendas Anna Hedenmo ställer den direkta frågan »Är du beredd att bilda en borgerlig minoritetsregering som i praktiken har stöd av Sverigedemokraterna?« är svaret från Anna Kinberg Batra upprepningar och varianter på att hon vill ha regeringsmakten. Känslan är kosta vad det kosta vill, men hon har bestämt sig och »vill ha ett annat valresultat«, hon »vill leda en annan regering« och den »bästa regeringen för Sverige är starkast möjliga alliansregering«. Men utan Sverigedemokraterna.

Mats Winborg och Daniel Suhonen skriver dagen efter Agendaintervjun på DN Debatt att risken är stor för en blåbrun röra efter valet 2018. Alliansen styr redan tillsammans med SD i fem kommuner, SD har svängt i frågan om vinster i välfärden och är nu för det, man är också för en fortsatt marknadisering av skolan och kommunal primärvård. Att SD:s ekonomiska politik gynnar medel- och höginkomsttagare har ytterligare närmat partiet alliansen och moderaterna.

I Agendastudion ger Anna Hedenmo till sist upp sina försök att få Anna Kinberg Batra att säga om hon i praktiken tänker sig ett maktskifte med hjälp av Sverigedemokraterna. Ett samarbete är inte aktuellt, upprepar Anna Kinberg Batra. »Aldrig?« frågar Anna Hedenmo, som tar fasta på frasen »inte aktuellt«. Sju gånger ställer Anna Hedenmo frågan. Inte en enda gång är Anna Kinberg Batra tydlig med att dörren är stängd.

Anna Kinberg Batra kan i intervjun tydligt säga att SD är ett rasistiskt parti, men vägrar säga att hon aldrig kommer samarbeta med dem.

»Skälet till att jag inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna är ju politiskt«, säger Anna Kinberg Batra.

Och här ringer alla varningsklockor högt: Det är alltså inte ideologiska skäl som kommer hindra att moderaterna samarbetar med sverigedemokraterna – det är sakpolitik.

Gissningsvis filar Jimmie Åkesson redan nu på några skarpa förslag i moderaternas smak, nu när dörren står på glänt.

Arbetsmiljöverket bör hota skolor med vite när arbetsgivarna inte tar sitt arbetsmiljöansvar.

Jo, lärare förtjänar höga löner och det är de på väg att få. Statliga satsningar som förstelärarreformen och lärarlönelyftet gör att många lärare fått ett rejält lönetillskott. Samtidigt slåss partierna om att vara det mest lärar- och skolvänliga partiet.

Lönefrågan är definitivt ett sätt att locka fler till yrket, men lönen kommer aldrig vara den avgörande faktorn så länge arbetsmiljön inte förbättras.

I våras kom Arbetsmiljöverket med nya arbetsmiljöregler, där den psykosociala arbetsmiljön uppgraderades till att vara lika viktig som den fysiska. Det tar nu Sveriges kommuner och landsting (SKL) fasta på när det gäller skolan och kommer i höst presentera råd och åtgärdsförslag för att förbättra arbetsmiljön.

Det är välbehövligt, för på många skolor är läget katastrofalt.

Andningshål, stöd mellan kollegor, riskbedömningar av hur arbetstiden ligger och hur mycket en lärare jobbar, det är några exempel på vad som kommer finnas i SKL:s material till skolorna, rapporterade Ekot i veckan.

Det är utmärkta råd. Men lärarna behöver också backning från rektor, som i sin tur behöver backning från huvudman, det vill säga kommunen eller den som driver en fristående skola. Det är alltid huvudmannen som har det yttersta ansvaret att se till att rätt förutsättningar finns för lärare och rektorer att göra ett bra jobb. Och där är bristerna stora.

2014 publicerades Skolinspektionens granskning av i princip alla skolor i landet. Kritiken mot huvudmännen var förödande, 9 av 10 höll inte måttet när det gällde kunskapsnivån för att klara att stötta rektorerna, vilket påverkar lärarnas arbete och i förlängningen elevernas utveckling och resultat.

Lägg till detta att allt fler inom skolan sjukskrivs för stress, något som påverkar verksamma lärare och rektorer, men också blivande.

Vad gör huvudmännen i sin arbetsgivarroll för att förebygga stressrelaterade sjukskrivningar och i värsta fall att lärare och rektorer säger upp sig på grund av arbetsmiljön? De här frågorna är minst lika viktiga som lönen, om inte viktigare just nu.

Arbetsmiljöverket har just nu en pågående nationell tillsynsinsats där 30 procent av landets skolor ska granskas. Det finns bland annat en gedigen checklista på förebyggande åtgärder som ska uppfyllas av huvudmännen, men gissningen är att allt för få skolor lever upp till dem i dem annat än i policydokumentform.

Skolinspektionens hot om vite till skolor vars verksamhet inte håller måttet har det senaste året mångdubblats. Det tycks vara effektivt att hota skolorna med att hosta upp mellan 100 000 och tre miljoner om inte bättring sker. Nu är det dags att även Arbetsmiljöverket börjar öka tillsynstakten och hota med vite när arbetsgivarna inte tar sitt ansvar för personalens hälsa.

Det kommer garanterat att ge effekt.

I juni enades alla partier utom SD om ett nytt överskottsmål och skuldankare. Hur smart var det nya finanspolitiska ramverket och vad kommer det leda till? Pengar och politik gästas av ekonomijournalisten Per Lindvall.

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

Roland Paulsen borde formulera seriös systemkritik i stället för att raljera över folk som jobbar. För vissa är treskift inte ett val.

Roland Paulsen har utmärkt sig som en vältalig, rolig och välbehövlig kritiker av vår tids absurda arbetslinjehets. Inte minst hans bok från förra året, Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen, är briljant. I dagens DN kan man läsa hans raljerande och hyperironiska text Välkomna tillbaka till jobbet – här får ni några goda råd. Men hur välbehövd arbetskritiken än är, infinner sig frågan vem han egentligen vänder sig till med sina »ironiska tips« här?

Inte är det till dem som verkligen behöver goda råd: de som inte tillhör den fina medelklassen där alla har jobb som det dessutom är mer eller mindre fria arbetstider på. Eller till de människor som lyckats få ett, troligtvis lågavlönat, jobb och bokstavligen sliter ut sina kroppar, men där jobbet kan vara skillnaden mellan ett vettigt liv och misär.

Kanske är jag inte tillräckligt ironiskt eller humoristiskt lagd, men jag önskar att Paulsens skarpa intellekt hade producerat en allvarligt formulerad systemkritisk text, kanske med några goda råd åt arbetsgivare och makthavare i stället för att raljera mot de som arbetar nio till fem, om de nu har tur att sluta så pass tidigt. Några råd om hur man tar hand om sin personal vars semester inte kunnat råda bot på sömnproblem och förslitningsskador, hade varit mer konstruktivt.

»Fokusera på att bli hatad av din familj (att ständigt arbeta är ett av de enklaste sätten). Känn dig sårad när du väl lyckats. Hata tillbaka. Det kommer att göra hemmet till en ännu outhärdligare plats och jobbet till en relativt fridfull tillvaro«, är ett av Roland Paulsens råd.

Vilka förväntas le igenkännande åt detta? De människor som tvingas ha två jobb, jobba treskift eller tar ännu ett nattpass, för att kunna sätta mat på bordet till sina barn? Nej, självklart inte. Och javisst, alla är vi varande eller blivande löneslavar under större delen av året och förenas av längtan till mer tid för oss själva, våra barn, våra vänner. Ingen vill ju bara äta, sova, dö.

»Ingen skriver om de människor som tvingas kämpa för livet«, säger Vladanka från Norsborg, som hade 19 timmars arbetsdag när hon började jobba som städerska.

Nej, just det.

I Europa ärver superrika sina pengar i högre utsträckning än i resten av världen, visar ny rapport.

Andelen miljardärer som ärvt sina förmögenheter är som störst i Europa, skriver Bloomberg.

Hela 65 procent av Tysklands rikaste personer har ärvt sina förmögenheter, vilket kan jämföras med USA där siffran ligger på 29 procent eller Kina med 2 procent.

Även Sverige har en hög andel arvsmiljardärer, 63 procent enligt studien The origins of the superrich från Peterson Institute for International Economics.

Slopad arbetsgivaravgift för unga förintar inte klassamhället.

Det ska sägas direkt: Annie Lööf är en bra talare. Hon är tydlig, kort och koncis. Och hon har bestämt sig för att fånga kvinnornas röster.

I den senaste opinionsundersökningen från SIFO har Centerpartiet gått upp nästan två procent och har nu ett väljarstöd på 8 procent. Och det är framför allt de unga kvinnorna som väljer Centerpartiet (11,9 procent).

Den trenden kan mycket väl hålla i sig, särskilt efter Annie Lööfs sommartal och de frågor hon valde att fokusera på: sexuella trakasserier mot kvinnor, att införa en samtyckeslag och att aktivt arbeta mot hedersrelaterat våld. Det ska tillsättas 50 trygghetsmiljoner för att stärka polisens arbete mot brotten mot kvinnor, om Annie Lööf får bestämma.

Och får Annie Lööf bestämma ännu mer, vill hon införa en hederskommission som ska samla kompetens och ta fram statistik om hedersbrott, för att sedan kartlägga vad som fungerar bäst för att motverka hedersbrott.

Med korta, självklara fraser, som gjorda för t-shirttryck, som »Ett nej är ett nej«, »Varje kvinna har rätt att känna sig trygg« och »Varje kvinna har rätt till sin egen kropp« tar hon tydligt ställning för att satsa på alla kvinnors trygghet, oavsett var de bor eller var de kommer ifrån. Spelar hon de här korten väl, kommer hon att fortsätta vinna röster.

Men när Annie Lööf applicerar sin trygghetsretorik på jobben blir det lite svårare att ta henne på allvar. Annie Lööf konstaterar att arbetsmarknaden är tudelad. I ena ringhörnan finns de lågt utbildade, med låga kunskaper i svenska och utan yrkeserfarenhet. I den andra finns de med god utbildning, goda kunskaper i svenska och ett långt cv.

Den här klyftan måste överbryggas, säger Annie Lööf. Den insikten och intentionen är såklart bara att applådera. Men Annie Lööf har fel i att vi sakta men säkert är på väg mot ett samhälle med en ny »underklass«. Vi är redan där. Det visade bland annat Aftonbladets artikelserie Klassresan från i våras.

Lösningen på det klassamhälle vi redan har, och som Annie Lööf säger sig vara emot, är inte att hon upprepar sin standardlösning slopad arbetsgivaravgift för unga som ett mantra. En från början ineffektiv reform blir inte bättre bara för att man envisas med att testa den om och om igen.

Den största och mest långsiktiga investeringen är att göra skolan till en jämställd och likvärdig samhällsbyggande arena. Först när våra barn och unga får lika goda livschanser, som en god utbildning är grund för, då kan vi börja överbrygga klassklyftorna.

Om det sa Annie Lööf inte ett ord.

Festivalsommaren är slut, skolvardagen har börjat, och med den ett nytt läsår där alla vuxna måste tänka och agera utifrån nolltolerans mot sexuella trakasserier

»Det pratas typ inte om det, förutom när det händer…ibland. Fast ibland gör det inte ens det. I sexan typ var det en kille som tafsade, men det blev inte så mycket av det. Han bara slutade av sig själv. Det var inte så att nån lärare kom in och hjälpte till eller så«, berättar de 16-åriga gymnasieeleverna Bella och Helena i P1-morgon.

Polisen publicerade i våras en rapport om sexuella ofredanden bland ungdomar som visade att mellan 2011 och februari 2016 har drygt 10 700 anmälningar gjorts. Skolan visar sig vara den fysiska plats där de flesta blir utsatta. 1081 anmälningar för sexuella ofredanden på skolor kan jämföras med 119 anmälningar från festivaler.

Ändå talas det sällan om vad som sker i skolornas korridorer, på toaletterna och skolgårdarna. I värsta fall även inne i klassrummen.

Liksom mobbing ska verbala och fysiska sexuella trakasserier ska inte förekomma i skolan. Men i polisrapporten framkommer det att sexuella ofredanden ständigt pågår i vardagen. Ungdomarna har känslan av att både samhället och deras närmaste omgivning anser att viss utsatthet får man helt enkelt räkna med.

Skolverket är med all rätt kritiska till skolornas brister i det förebyggande arbetet, och utbildningsminister Gustav Fridolin bekräftar i P1 slutsatsen att det är detta arbete som måste prioriteras på skolorna. Det behövs vuxna bland ungdomarna och det behövs vuxna som agerar både innan något händer, när något händer och efter att något hänt.

Kristina Ljungros, förbundsordförande för RFSU, är enig med Gustav Fridolin och framhåller behovet av en särskild satsning på sex- och samlevnadsundervisningen. Men det ska vara för alla lärare och fokus måste vara förebyggande. När trakasserier sker, då har våldet redan normaliserats, säger hon.

Båda har rätt i sin analys. Men förutom att det behövs ett mycket konsekvent, medvetet och långsiktigt arbete ute på skolorna från all skolpersonal, som normkritiskt diskuterar allt ifrån värderingsfrågor, maskulinitetsfrågor till konkreta sex- och samlevnadsfrågor, bör man också grundutbilda personal och elever i lag och rätt.

Vi behöver börja kalla företeelser vid dess rätta namn. Kristina Ljungros talar helt rätt om våld. För det är våld mot kvinnor, som tillåts pågå i en miljö som borde vara trygg och i en omfattning som borde vara omöjlig.

Ungdomar behöver utbildas i att om man blir utsatt för beröringar, tafsande, skämt, förslag, blickar och bilder som är sexuellt anspelande och nedvärderande, är det ett brott man är utsatt för. Och skolpersonal som ser eller hör det hända behöver påminnas att det är ett brott man bevittnar och därmed är skyldig att agera.

Festivalsommaren är slut, men skolvardagen har börjat, och med den ett nytt läsår där alla vuxna måste tänka och agera utifrån nolltolerans mot sexuella trakasserier.

»Det är nu vi kan göra skillnad, det är nu skolan börjar. Sätt in resurserna nu, när skolan börjar. Det är samtalen som förändrar«, säger Kristina Ljungros i P1-studion. Snälla, hörsamma henne. Bellas och Helenas alltför vanliga berättelse om sexuella trakasserier och passiva vuxna måste blir aktiva och börja höras.

Om tanken med läslovet är att ge eleverna läsuppgifter inför lovet, finns det skäl att oroa sig över hur genomtänkt satsningen är.

Regeringen vill alltså döpa om höstlovet till läslovet, enligt samma princip som gjorde att man döpte om vinterlovet i februari/mars till sportlovet. Ja, helst ska man ju idrotta året om, precis som man bör läsa året om. Men precis som man fokuserar på att idrotta under sportlovet ska man nu bli inspirerad att läsa böcker under en hel vecka, sa Gustav Fridolin och Stefan Löfven samstämmigt under söndagens presskonferens.

Men en lässatsning som syftar till att nå alla barn och unga bör ske i skolan, inte utanför. För det är inte alla som själva eller med sina föräldrar självmant söker upp litteraturens värld. Och om tanken med läslovet är att, som Gustav Fridolin uttrycker det, ge eleverna läsuppgifter inför lovet, finns det ännu mer skäl att oroa sig över hur genomtänkt läslovet är.

»Skolans möjligheter att skapa lustläsning är begränsade, men om man viger en hel vecka till lusten kan det vara startskottet«, sa den tidigare läsambassadören Johan Unenge när kampanjen läslovet lanserades för ett år sedan på Bokmässan. Det är bedrövligt om det är den grundsynen på skolan som fått utbildningsministern och statsministern att nappa på läslovslobbyismen.

Ett annat perspektiv är författarnas. Sveriges Författarförbund oroade sig för ett år sedan när satsningen skulle dra igång, för att författarna inte skulle få betalt när deras böcker användes i läsprojekten. För man ställer väl upp för barnens bästa? Och hur är det med biblioteken – finns de ens tillgängliga för alla? Med bemannad, utbildad personal?

Läsfrämjande insatser kan göras på många sätt, men ska de verkligen nå fram till de barn och unga som behöver dem bäst, måste de ske i skolan. Där det finns utbildade vuxna som har tid och kunskap att lotsa, inspirera och uppmuntra till både läsande och skrivande.

Om läslovet fokuserar på aktiviteter utanför skolan, är den dessvärre exkluderande i sin grundidé. Och det kan väl knappast vara meningen – litteraturen ska öppna världar, inte stänga dem.

Socialdemokraterna måste påminna sig om sina egna grundvärden. Där ingår inte ett tiggeriförbud.

Man brukar ju vara lite trögstartad på jobbet efter sommarledigheten, men det som händer just nu på regeringskansliet är minst sagt märkligt.

När civilminister Ardalan Shekarabi (S) går ut offentligt och provar tanken att införa tiggeriförbud i Sverige, är det inte bara obegripligt, det är framför allt ovärdigt en socialdemokratisk minister.

Moderaterna har välkomnat utspelet, Miljöpartiet har dementerat att något sådant förslag kommer att komma och Sverigedemokraterna glädjedansar förmodligen medan de ser hur ännu en fråga flyttas fram från mörkrets vrå till ljuset.

Frågan om ett tiggeriförbud är ju knappast ny, den är väl utredd och redan fördömd, särskilt av S och MP. Vad är det då som händer? Kan det vara som DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg tror, att det finns en vilja från tongivande socialdemokrater att lyfta frågan nu för att förhindra den att följa med till valet.

Utspelet är en testballong och det har tagits emot med blandade känslor inom S, vissa välkomnar en diskussion om ett förbud medan andra tydligt tar avstånd från det. Är det också en testballong för hur mycket det redan decimerade Miljöpartiet kan tåla, så här post-flyktingöverenskommelsen?

Socialdemokratisk politik får inte handla om att plocka kortsiktiga retoriska poäng. Vems parti håller S på att bli är frågan efter denna vecka? Ska det vara ett parti som måste matcha alliansens skrik efter fler poliser och hårdare straff, i stället för att lyfta blicken och se på det klassamhälle som växer sig allt starkare? Och ska det verkligen vara ett parti som vill trycka ner dem som redan är längst ner på vårt samhälles botten?

Den här sortens populism är helt ovärdigt en röd-grön regering. Nästa gång det ska provtänkas högt från S, bör man ropa orden solidaritet, trygghet och rättvisa så högt det går. Det kan behövas som en påminnelse för vilka grundvärden man har.

Övriga landet bör lära och ta efter Nyköpings integrationsarbete, inte minst inom skolan. Här pratas det inte bara, det görs.

Politik är ju att vilja, men det är också vad man väljer att sedan göra med den viljan.

2011 bestämde sig Nyköpings kommun för att på sansat blocköverskridande sätt växla upp kommunens integrationsarbete. Man skulle nu gå från integrering till sammanhållning och man skulle sätta upp konkreta och mätbara mål för integrationsarbetet i kommunen. 2013 klubbades integrationsutskottets strategiförslag igenom och sedan dess har man konkret arbetat med sina mål. Det har gått bra, skriver Nyköpingspolitikerna på SvD Debatt.

Arbetet har delats upp i tre målområden: språket, försörjningen och delaktigheten i samhället. Självklart för att de hänger ihop. Utan språket uteblir jobbet. Utan språket och jobbet uteblir delaktigheten i samhället.

En del av Nyköpings strategi innebär att man ska möta upp målgruppen redan under etableringstiden. I samverkan med Arbetsförmedlingen ska man underlätta och bidra till en snabbare etablering. Praktikplatser och traineeanställningar ska till exempel erbjudas. Det låter bra som vilja, låt oss hoppas att det också görs.

På skolfronten har Nyköping vågat utmana de föreställningar som finns om hur man kan hantera skolvalets segregerande effekter, genom att helt enkelt se till att alla elever, även från kommunens ytterområden, samlas på en och samma plats. I stället för att ha fyra grundskolor, har man numera en i centrala Nyköping. Och i dag tar man välförtjänt emot kommunens integrationspris.

»Om människor som aldrig annars skulle träffas sammanförs under sådana här former vidgas förståelsen för andra kulturer och andra sätt tänka och värdera. Då får vi ett finare samhälle än vi hade innan«, säger skolans rektor Henrik Eriksson.

Det är vackra ord och fullt realiserbara, för skolungdomarna såväl som för deras föräldrar.

Nu föreslår Nyköpingspolitikerna att regeringen tar fram nationellt stöd till integrationsarbetet, med mätbara mål och konkreta åtgärder. Absolut, men problemet är inte att det saknas fint formulerade dokument, det saknas pengar.

Ta exempelvis språket, det kanske viktigaste av allt.

För drygt ett år sedan fattade regeringen beslut om att alla nyanlända i Sverige ska ha rätt till svenskundervisning från sin första dag i landet. Men bara en av tre asylsökande har fått ta del av satsningen »Svenska från dag ett« mellan januari och juni i år. Och de som tar del av satsningen får i snitt totalt 24 timmars undervisning, det vill säga cirka två timmar i månaden, berättade Ekot i somras. Det saknas helt enkelt pengar till mer, cirka 500 miljoner enligt Studieförbunden själva.

Det saknas ofta också politiskt mod för ett framgångsrikt integrationsarbete. Modet att våga pröva idéer som inte har prövats tidigare och modet att säga till den politiska motståndarsidan att nu gör vi det här ihop. Det modet borde fler kommuner än Nyköping visa upp att de har.

Avsaknad av klassanalys. Hade S trott på projektet att lösa segregationen hade superministern Ibrahim Baylan fått prata om hur bilbränderna ska få ett slut.

Det brinner bilar runt om i Sverige. Mellan 1 juli och 16 augusti har upp emot 300 bilar brunnit bara i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men det är inte enbart ett storstadsfenomen. Det har brunnit i städer som Norrköping, Linköping, Vingåker och Örebro. Den gemensamma nämnaren är att det brinner i segregerade områden.

Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki konstaterade i Aktuellt igår tisdag att det är en klick arga unga män, ofta kriminella, som bränner bilar. De visar upp sin tuffhet för varandra, visar sitt samhällshat och visar att de trots allt har makt, i sitt eget område. »Vi kan utgå från att de misslyckats i skolan, vi kan utgå från att de är arbetslösa«, säger Sarnecki.

Uppsalaforskaren John Östh förklarar bränderna på ett liknande sätt: det är låg utbildning, arbetslöshet och invånare som är avskärmade från övriga samhället som ligger bakom brotten.

Vi vet detta. Vi vet att det behövs mer resurser till fler poliser. Vi vet att det behövs bättre skolor och fler jobb till de boende. Men vi får inte glömma grundorsaken till problematiken, som är boendesegregationen. Sarnecki ställer i Aktuelltstudion frågan varför vi ens har dessa förorter, som blir en ofrivillig samlingsplats för arga unga människor utan hopp om sin framtid.

Att DN:s ledarredaktion avfärdar att bilbränderna är en klassfråga är föga förvånande.

Desto mer anmärkningsvärd är dock regeringens avsaknad av klassanalys. Fram för att presentera åtgärder skickas Ygeman och Johansson – med hårdare tag ska ligisterna tas till fånga. Snabbare lagföring och införande av jourdomstolar är givetvis ett måste, men hur förhindras barn och unga att överhuvudtaget dras in i destruktivitet och kriminalitet?

För några månader tändes ett hopp om att Stefan Löfven hade svaret, när han med buller och bång gav samordningsminister Ibrahim Baylan i uppdrag att ta tag i segregationen.

Senare visade det sig emellertid att det enbart blev kaffepengar till Baylans förfogande. Och de flesta förslagen framstår dessvärre som tandlösa. Exempelvis syftar inte ett enda till att rätta till den sneda inkomstfördelning som regeringen själv pekar ut som ett av huvudproblemen. Det hade varit mer förebyggande än att skrämmas med skärpta straff.

Polisen behöver mer resurser, ja. Men det är först när politiker på riktigt börjar satsa pengar på att arbeta långsiktigt med segregationsfrågan, som bränderna kommer att slockna.

Med stora hål av sorg i hjärtat måste vi fortsätta kampen mot hatet och våldet. 

En vit lastbil körde i går kväll in folkmassan på en strandpromenad, Le Promenade des Anglais i Nice mitt under det franska nationaldagsfirandet. I skrivande stund är 84 personer döda, flera av dem barn. Många är även svårt skadade.

Händelsen rubriceras av media som ett terrordåd, och sannolikheten är att det är så. Men ännu vet vi faktiskt ingenting mer än att Frankrike ännu en gång utsatts för ett fruktansvärt massmord, det tredje på 18 månader.

Frågorna gällande dådet är många. Den mest brinnande är kanske ändå: Hur kunde det hända igen? Och i Frankrike som för närvarande dessutom befinner sig i en form av undantagstillstånd?

Svaret är tyvärr att det här kommer att fortsätta att hända. Det går inte att värja sig mot ensamma galningar, terrorister eller inte. Det ser i vi fallet Breivik, i mannen som mördade politikern Jo Cox, Anna Lindhs mördare, terrorattacken i Orlando och så vidare. Organiserade attacker, likt dem i Paris eller Bryssel tidigare i kan däremot i vissa fall förhindras genom polisarbete, men framför allt är det långsiktigt arbete för att till exempel förhindra radikalisering som krävs.

Men terrordåd kommer att drabba oss igen, i Europa, i Mellanöstern och på ställen som än så länge varit fredade.

Det som skiner igenom vid varje attentat är medmänskligheten. Hur människor som befinner sig i attentatens närhet sträcker ut sina händer gentemot främlingar för att hjälpa.

Medmänskligheten och kärleken är starkare än terrorn och hatet. Men varje terrordåd, om det så är i Orlando eller Bagdad, river ett stort hål i själen. Med stora hål av sorg i hjärtat måste vi fortsätta kampen mot hatet och våldet.

Vi är tillbaka i augusti. Men era tips vill vi ha redan nu!

Dagens Arenas redaktion tar nu en traditionsenlig semester. Vi gör det som en redaktion som är mycket nöjda med vad vi har åstadkommit under våren.

Under våren har vi i samarbete med Magasinet Arena bland annat granskat hyrläkarbranschen och företaget Orange som hyr ut utländska sjuksköterskor. I juni har vi tittat närmre på assistansbranschens vinster, en granskning som kommer att fortsätta under våren. Våra ledarskribenter har hörts i Godmorgon världen!, kommenterat regeringsombildningen i Ekot och debatterat i Aktuellt.

Även om vi är lediga kommer ni under sommaren så klart att få lästips från oss.

Den 17 augusti är vi tillbaka igen. Men redan nu vill vi ha era tips på vad ni tycker att granska och vad ni vill debattera.

Mejla tips på granskningar till Nina Brevinge.
Mejla debattartiklar till Johanna Senneby.

Du som har mer övergripande tankar på hur Dagens Arena borde utvecklas under hösten och ämnen att ta upp mejlar till tillträdande chefredaktör Hanna Finmo.

Ha en riktigt skön sommar önskar Dagens Arenas redaktion tf chefredaktör Lisa Gemmel!

Vad kommer partiledarna garanterat att säga i sitt Almedalstal? Spela floskelbingo med Dagens Arena. Sist ut är Vänsterpartiet.

»Stefan Löfven har gjort ett stort misstag«. Så sa en besviken Jonas Sjöstedt för snart två år sedan, efter att hans parti fått nobben av statsministern om att sitta med i regeringen.

Så här i efterhand kan man konstatera att det var en vinstlott för Vänsterpartiet. Som oppositionsparti har V kunnat kritisera såväl den hårdare flyktingpolitiken som försäljningen av Vattenfall, i stället för att likt Miljöpartiet tvingas vika sig alternativt lämna regeringen i protest.

Och som samarbetsparti har Vänsterpartiet fått igenom en rad förslag i budgetförhandlingarna – välfärdsmiljarder, pengar till förlossningsvården, gratis medicin och glasögon till barn och höjt bostadstillägg för pensionärer för att nämna några.

Dessutom har partiet gått framåt i opinionsmätningarna. Visserligen blygsamt, runt en procentenhet sedan valet 2014, men skulle V suttit t i den rödgröna regeringen hade siffrorna förmodligen sett dystrare ut för partiet. Partier tenderar nämligen att backa när de innehar makten.

Det återstår att se om partiets stora hjärtefråga – vinsterna i välfärden – blir ytterligare en framgång att föra till protokollet eller om Jonas Sjöstedt själv gjorde ett »stort misstag« när han gick till val på en enda fråga som än så länge bara resulterat i en uppskjuten och reviderad utredning.

I dag, söndag, drar Almedalsveckan 2016 sin sista suck och klockan 19 äntrar Jonas Sjöstedt scenen. Och då, mina vänner, är det dags för årets sista floskelbingo!