Bloggen

Vilken roll spelar migrationsfrågor i valkampanjer?

Torsdagen den 23 juni röstade britterna för att lämna EU och i USA pågår kampanjandet inför höstens presidentval för fullt. På vilket sätt diskuteras migrationsfrågorna i de olika valkampanjerna och går det att se en trend i hur människors rörlighet görs till politiska utspel? Människor & Migration gästas av Håkan A Bengtsson, VD Arenagruppen, och Elizabeth Walentin, PR-konsult som arbetat i flera valkampanjer i USA.

I avsnittet diskuteras även vilket ansvar politiker och kampanjstrateger har för den rasism som kan ses som en konsekvens av kampanjerna i Storbritannien och USA. Avsnittet tittar även framåt, vad säger den senaste tidens valkampanjer om de kampanjer som kommer och vilken roll kommer migrationsfrågorna spela i det svenska valet 2018?

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Människorna i de utsatta områdena blir allt fattigare. 

Sverige har 53 så kallade utsatta områden. Bilden som ofta ges är att de präglas av brottslighet, våld mot blåljuspersonal och en uppgivenhet från invånarna. Expressens reportageserie Utanförskapet inifrån bekräftar till viss del bilden, men det som framförallt präglar dessa områden är fattigdom.

40 procent av invånarna i de utsatta områdena ingår i gruppen låginkomsttagare, och ökar. Låginkomsttagare är de 25 procent av Sveriges befolkning som har lägst inkomst. I de utsatta områdena är arbetslösheten hög, människors hälsa sämre och skolresultaten är dåliga.

Expressen målar upp en bild av områden som övriga samhället har lämnat, långt innan brottskartellerna tog över – ett klassamhälle där de rika övergett de fattiga.

Därför är det glädjande att läsa om Botkyrka kommun som har valt att ta tag i problemen långsiktigt. Där har arbetslösheten minskat och skolresultaten förbättrats. Allt är inte guld och gröna skogar, men kommunen visar att hårt och långsiktigt arbete lönar sig. En annan framgångssaga är skolan Ryaskolan i Biskopsgården som lyckats vända resultaten, trots att all statistik talar emot att området ska ha en framgångsrik skola.

Ett hinder för framgång i de här områdena är de parallella samhällen som byggts upp där brott är det som försörjer människor och där gängen håller områdena i skräck. Men det rör sig om en liten klick människor.

Alliansens ropar efter fler poliser och hårdare straff. Brott ska beivras, men fler poliser gör inte att resultaten i skolan går upp eller att samhällsservice magiskt återuppstår. Det krävs politik för ett jämlikt samhälle – åtgärder för att öka sysselsättningen, förbättra skolresultaten, ge unga en meningsfull fritid. Ge människor framtidstro. Och det är svårt. Men Botkyrka kommun visar att det går att vända trenden.

Energi- och samordningsminister Ibrahim Baylan, som har de utsatta områdena på sitt bord, har en tuff uppgift framför sig. Det kommer att krävas nära samarbete med kommuner, det lokala civilsamhället och resten av regeringen för att nå framgång.

Och Baylan får helt enkelt inte misslyckas. De barn och unga som lever i de här områdena har inte råd med det.

Näringslivet vill inte se kvotering till börsbolagens styrelser, men då måste jämställdhetsarbetet gå snabbare. 

Regeringen har under 2016 utlovat en lag om kvotering till bolagsstyrelser, om inte näringslivet skärper till sig och börjar rekrytera kvinnor till styrelserna.

Några som inte vill se kvotering är näringslivstopparna Antonia Ax:son Johnson, Viveca Ax:son Johnson, Jenny Lindén Urnes och Cristina Stenbeck. På DN debatt skriver de i dag skriver de att en kvoteringslag undergräver de principiella argumenten för självbestämmande i andra sammanhang för bolagen och att respekten för likabehandling sätts på spel.

Och i ärlighetens namn ­­– om jag fick välja – skulle jag heller inte se en lagstadgad könsfördelning för börsstyrelser, men det går för långsamt. Stiftelsen Allbright och organisationer som Rättivseförmedlingen gör vad de kan för att belysa bristen på jämställdhet och mångfald inom näringslivet, men »shaming« når sällan hela vägen.

För att en bolagsstyrelse ska anses vara jämställd ska könsfördelningen vara minst 40/60. I dag ligger styrelserna i snitt på ca 30 procent kvinnor. Med den utveckling som är just nu kommer vi se jämställda styrelser först om tio år. Det kanske inte låter som särskilt lång tid, men det är så lätt att vila i sina framgångar – »Nu har vi dragit jämställdheten ända hit, nu kan vi ta det lite lugnt!«, och plötsligt kan framstegen i stället bli till bakslag. Det syns, enligt Allbright, till exempel i börsbolagens valberedningar, som nu har färre kvinnor än 2013. Och det är valberedningarna som rekryterar till styrelserna.

Jämställda bolag är inte bara bra ur ett demokratiskt perspektiv, utan visar sig även öka lönsamheten för företagen. För att undgå en lag om jämställd representation räcker det inte för företagen att ha goda intentioner. Konkreta handlingsplaner och uppvisande av resultat krävs.

Det finns inte längre några skäl till att bolagsstyrelserna är ojämställda – det finns »tillräckligt« med kompetenta kvinnor att rekrytera. Då är det viljan som saknas. Om den inte kan uppbådas kan det vara dags för lagstiftning.

De som får medborgarskap med knapp marginal har högre politiskt deltagande än de som hamnade på andra sidan om medborgarstrecket. 

I Schweiz avgör vissa kommuner medborgarskapsansökningar i folkomröstningar. En ny studie finner att individer som mer eller mindre slumpmässigt (d.v.s. med knapp marginal) fick medborgarskap hade högre politiskt deltagande och bättre politisk kunskap drygt tio år senare, än de som med knapp marginal inte fick medborgarskap. Det tyder på att medborgarskapet
i sig kan påskynda integrationen.

Figuren visar att de invandrare som fick medborgarskap, ökade den politiska integrationen med 0,61 på en skala mellan 0 och 1. De med medborgarskap trodde till exempel i högre utsträckning att de kunde påverka politiken och kunde mer om det politiska systemet.

De allra flesta, oavsett politisk färg, har hyllat Margot Wallström för att Sverige knep platsen i FN:s säkerhetsråd. Men inte alla. Minst fyra borgare är sura som citroner denna dag.

Margot Wallström krossade igår allt motstånd och knep den prestigefulla platsen i FN:s säkerhetsråd.

Vägen dit har varit lite snårig. DN har, både på ledar- och nyhetsplats, inte missat en chans att rasa mot kampanjen. Och visst var icke-erkännandet av Västsahara lite shady. Det tvistas dessutom om hur mycket Sverige kommer kunna uträtta i säkerhetsrådet.

Men ÄNDÅ. Det är faktiskt MÄKTIGT. Och det tycker de allra flesta. Politiker och tyckare utmed hela den politiska färgskalan har hyllat Wallström och co:s insats.

Men inte alla. Minst fyra borgare kunde inte ha somnat på sämre humör igår kväll.

Klarar FN-kampanjen verkligen en granskning av institutet för mutor? Lars Beckman frågar experterna på Twitter: Va? VA?? VAAAA!!!???

Rebecca Weidmo Uvell kan i stundens hetta inte släppa att tiden som Slöseriombudsman är över.

Cecilia Wikström, »Löjlig kampanj gav meningslös svensk plats«. Men Cilla, det är väl ändå lite väl missunnsamt?

MUF vill hellre lägga allt krut på viktiga saker i NATIONENS INTRESSE. Som Nato-medlemskap till exempel.

BUBBLARE
Missa inte Dagens Nyheters subtila pik – en notis på ledarplats.

Europaparlamentet samlades i dag för att diskutera brexit. UKIP:s Nigel Farage gjorde ett minst sagt minnesvärt framträdande. 

Diskussionerna efter brexit har inte varit särskilt trevliga. I dag hade Europaparlamentet en debatt om Storbritanniens utträde, och UKIP:s partiledare Nigel Farage fick möjlighet att hålla låda.

Farage har varit en av förgrundsgestalterna i Leave-kampanjen och var minst sagt självbelåten när han framförde sitt anförande. Och han var inte nådig i sin kritik vare sig mot EU eller sina kollegor.

Nigel Farage menade att EU som ett politiskt projekt lever i förnekelse och gick sedan vidare och förolämpade varenda parlamentsledamot genom att påstå att ingen av dem ägnat sig åt en dags hederligt arbete. Föga förvånande möttes han av bu-rop och en och annan »face-palm« under sitt anförande.

För den som trodde att brexit-kampanjen var över, verkar dess retorik snarast ha flyttat in i parlamenten i stället.

Samtidigt som Nigel Farage skämmer ut sig själv i Europaparlamentets kammare, har David Cameron möte med övriga regeringschefer i EU kring vägen framåt för Storbritannien, Labour håller på att implodera och England gråter efter förlusten mot Island i fotbolls-EM. Storbritannien upplever dessutom en explosion av hatbrott efter torsdagens folkomröstning.

När Storbritannien som mest behöver stabilitet och för att kunna staka ut en väg framåt, verkar i stället allt falla samman.

Vill du se Nigel Farages attack, kan du se hela anförandet hos The Guardian. Ta fram skämskudden.

Arenagruppens Politiska Snackfest tar sig an brexit – hur drabbar Storbritanniens utträde ur EU Sverige? 

Dagens Arenas chefredaktör Lisa Gemmel tar med sig Daniel Mathisen och Björn Elmbrant in i studion för säsongens sista avsnitt av Arenagruppens Politiska Snackfest – en knapp halvtimme helt ägnad åt brexit.

Vart är EU på väg utan Storbritannien? En mer federalistisk union är inte på kartan, men EU måste bli mer demokratiskt och komma närmre medborgarna. Men hur ska det gå till?

Partiernas kris är synlig även i torsdagens brexit-omröstning och Sverige kan hamna i recession när Storbritannien lämnar EU. Och kan ett land verkligen vara en ö på det sätt som brexit-anhängarna önskar?

God lyssning och glad sommar!

Lästips:
Håkan A Bengtssons ledare om Storbritanniens väg fram till brexit.

Björn Elmbrant skriver om partiernas existensiella kris.

Hanna Finmo är ny chefredaktör för Dagens Arena.

Jingeln är skapad under Creative common-licens och hittas här.

Det är svårt att hitta ett mer illa valt tillfälle att försöka få bort Labours partiledare. 

Torsdagens brexit-omröstning har fått hela Storbritannien att gunga. Inte bara ska landet lämna EU och få en ny premiärminister – det stormar rejält inom Labour.

Sedan valresultatet presenterades i fredags morse har elva personer från Labours skuggregering lämnat sina uppdrag. Det hörs röster inifrån partier som kräver val av ny partiledare.

I ett läge där Tories är delat på mitten efter en smutsig valkampanj, och dessutom saknar permanent partiledare, har Labour ett guldläge att faktiskt driva politik och vara det stabila alternativet på ett stormigt brittiskt politiskt hav. Men i stället ägnar sig Corbyn-kritiker åt interna maktspel. Frågan är vad de egentligen tror att de ska få ut av det.

Labour-ledare Jeremy Corbyn har inte sluppit kritik sedan han klev på som partiledare för Labour, men det finns en tid och en plats för allt. Corbyn har ett starkt stöd inom sitt parti. Sedan han tog över ledarskapet har medlemsantalet exploderat. De nya, eller i vissa fall gamla, medlemmarna står företrädesvis till vänster. Det var inte heller Labour-sympatisörerna som röstade ut Storbritannien i EU – 63 procent av dem röstade för att stanna kvar i unionen.

Det finns kritik att rikta mot det Labour som Jeremy Corbyn leder. De nya medlemmarna är företrädesvis medelklass – Labour verkar ha svårt att nå ut till den arbetarklass det säger sig företräda. Corbyn anklagas även för inte vara »väljbar«. Men det är knappast så att det räcker till för driva en kampanj för en ny partiledare. I stället bör Labour ägna sig åt att föra en politik för att garantera att Storbritanniens utträde ur EU inte drabbar landets arbetarklass.

Det upprorsmakarna inom Labour ägnar sig åt är rent ut sagt dumt och skadligt för partiet både intern och externt. I en tid där förtroendet för de etablerade partierna redan är skrämmande lågt vill jag bara skicka en hälsning till dem som vill fälla Jeremy Corbyn: skärp er!

I dag fattar över 46 miljoner britter beslut om EU:s framtid.

De flesta som inte får rösta i dagens omröstning i Storbritannien vill tro att britterna kommer att vilja stanna i EU, men ingen verkar säker. De evinnerliga opinionsundersökningarna visar ömsom vinst för bremain, ömsom vinst för brexit. Med tanke på hur fel undersökningarna slog i Storbritanniens senaste allmänna val, liksom i omröstningen för Skottlands självständighet, så är det svårt att sätta någon tillit till opinionsinstituten.

Dagens folkomröstning är kulmen på en kampanj som varit definitionen av »högt tonläge«. Debatten har präglats av osanningar från båda sidor och många skrattade högt åt Nigel Farage och Bob Geldoffs flottilj-kamp i Themsen. Inte för att det var en strålande kampanjmetod, utan för att det så väl illustrerar hur kampanjandet har spårat ur.

Valkampanjandet har också präglats av mordet på den Labour-parlamentarikern Jo Cox förra veckan, men de flesta verkar tro att den brutala händelsen kommer att spela väldigt liten roll i hur britterna väljer att rösta.

EU är en union med uppenbara problem. Samarbetet har nått väldigt långt på vissa områden, medan det på andra områden finns ett starkt motstånd mot större samordning medlemsstaterna emellan. Det har blivit smärtsamt tydligt i samband med den ökande flyktinginvandringen det senaste året – EU vill ha en gemensam gräns, men medlemsstaterna är ytterst ovilliga att ta ett gemensamt ansvar för vad det innebär.

Det här är frågor om bremain-kampanjen inte kan ducka för, men inte heller resten av EU. Unionens samarbetsproblem i bland annat flyktingfrågan kommer att behöva lösas hur det än går i dagens omröstning.

Den vinnande sidan i dagens omröstning kommer att ha ett svagt mandat för sin linje. Även bland bremain-förespråkarna finns det en grundmurad EU-skepsis, och det är snarare hotet om en försämrad ekonomi än en kärlek till EU som får britter att vilja stanna i EU.

Bremain eller brexit ­ – det är en historisk dag som oavsett valresultat kommer att få efterverkningar både i Storbritannien och inom EU, och därmed för Sverige. Vårt öde ligger nu i 46 miljoner röstberättigades händer.

M har så mycket gemensamt med SD i sakfrågor att den enda konfliktlinjen kvar att finna är matmomsen.

Det senaste årets repressiva gir i migrationspolitiken har gjort det svårare för ett flertal partier att rikta kritik mot Sverigedemokraterna. Det gäller framför allt Moderaterna vars hårdare tag innefattar »flyktingpaus«, begränsa flyktingars rätt till sjukförsäkringen och nu senast att MINST permanenta den kontroversiella asyllagstiftningen som röstades igenom i riksdagen igår.

Men nu har Moderaternas PR-genier grävt djupt bland detaljerna i Sverigedemokraternas budget för att hitta konfliktlinjer. Gärna något som symboliserar vad Moderaterna VERKLIGEN står upp för (hushållens ekonomi). De hittade matmomsen. De gjorde en film. Resten är historia.

Vill ni inte klicka sammanfattas budskapet nedan. Håll till godo gott folk.

När alliansen lämnar bostadssamtalen, står fortfarande 250 kommuner med bostadsbrist. 

Beskedet om att alliansen lämnar bostadssamtalen kom inte som någon större överraskning. Samtalen har gått trögt, och blocken har stått långt ifrån varandra gällande lösningar på bostadskrisen.

Regeringen går nu framåt på egen hand med egen politik för att höja byggtakten i Sverige. Bostadsminister Peter Eriksson och finansminister Magdalena Andersson presenterade 22 förslag för ett snabbare bostadsbyggande som de menar har stöd i riksdagen. Men alliansens avhopp gör att de stora reformerna skjuts på framtiden.

Både regering och opposition intygar att de velat komma överens, men att det helt enkelt inte har gått. Och lösningarna på bostadskrisen ser verkligen olika ut från de båda sidorna. Där regeringen har satt in investeringsstöd, vill alliansen ha marknadshyror.

Men problemen kvarstår på den svenska bostadsmarknaden. 250 kommuner har bostadsbrist. Unga kan inte flytta hemifrån. Storstadsområdena riskerar brain drain, eftersom det är så dyrt att bo. Företagen kan inte hitta rätt kompetens. Resurssvaga personer är chanslösa om de inte redan är inne på bostadsmarknaden.

Samtidigt är det enkelt att tycka att i pragmatismens Sverige är de flesta överenskommelser är värda att ingå. Men det måste också finnas en gräns. En röd-grön regering kan inte gå med på en bostadsöverenskommelse som innebär marknadshyror. Om det var det krav alliansen ställde för att få till en uppgörelse, är det inte märkligt att samtalen föll. Om det endast är de skäl som alliansens anger i sin artikel på DN Debatt som har gjort att samtalen fallit samman, är det svårare att se att de båda sidorna verkligen inte hade kunnat komma överens. Kanske laddar alliansen inför valet.

Regeringens 22 förslag för ett snabbare bostadsbyggande är en bit på vägen, men Sverige hade verkligen behövt en bostadsöverenskommelse.

Veckan som gått har handlat mycket om SAS-strejk och LO-kongress. Men framförallt har den präglats av sorg efter tre terrordåd av ensamma gärningsmän. Arenagruppens politiska snackfest är tillbaka igen. 

Dagens Arenas chefredaktör Lisa Gemmel är tillbaka i poddstudion med Daniel Mathisen. Med sig har de Arenagruppens VD Håkan A Bengtsson.

SAS-strejken fick sig till slut en upplösning. Men vem vann striden i medierna?

Veckan har präglats av tre terrordåd med dödlig utgång, utförda av ensamma gärningsmän, men med politiska motiv. I Orlando mördades 49 människor när en gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse, i Frankrike mördades två polisanställda framför deras 3-årige son och det hela livesändes via Facebook. I Storbritannien mördades parlamentsledamoten Jo Cox. Finns det något samband mellan händelserna? Vad gör det höga tonläget i sociala medier för hoten och hatet?

LO-kongressen avslutas i dag. Det har valts en nygammal ledning och de kvinnodominerade förbunden har rönt framgångar. Men kan LO möta sin största utmaning – de interna motsättningarna mellan förbunden?

God lyssning!

Lästips:
Ulrika Kärnborgs ledare När terroristen blir publicist om morden i Frankrike.

Jingeln är skapad under Creative common-licens och hittas här.

Efter sin 28:e kongress är LO en tydlig feministisk påverkansorganisation. Men har de en organisation som klarar av att bära politiken?

Det var underbart att se det brandtal för jämlikhet som Karl-Petter Thorwaldsson höll när han presenterade sin linje som omvald ordförande för LO. Den fackliga centralorganisationen ska fokusera mer på skolan – det är där jämlikheten har sin grund.

Det är ett allt mer politiskt LO som i dag avslutar sin kongress. Där samordningen inför avtalsrörelsen misslyckades, har den politiska opinionsbildningen i stället fått ta plats. Och det är på gott och ont. LO har varit en jämlikhetens blåslampa på regeringen sedan de tillträdde, vilket varit nödvändigt, men det finns en fara för LO om det samtidigt innebär att den interna samordningen får stryka på foten.

Kongressen har nu gett LO-ordföranden ännu tydligare politik att driva. Och det är de kvinnodominerade förbunden Kommunal, Hotell- och restaurangfacket och Handels som har fått genomslag. Beslut har fattats om att heltid ska vara norm på arbetsmarknaden. LO ska arbeta för att möjligheten att allmän visstid ska tas bort ur lagen om anställningsskydd – ett beslut IF Metall reserverade sig emot. Kongressen har även ställt sig bakom en helt individualiserad föräldraförsäkring.

LO har efter sin 28:e kongress alla verktyg för att vara en fortsatt stark påverkansorganisation. Hur det står till med den interna sammanhållningen är däremot en annan fråga. Där går verkligen förbunden isär – Transport vill ha ett jätte-LO bestående av alla förbund, medan IF Metall och de andra LO-förbunden inom industrin mer och mer samordnar sig med Unionen och Sveriges Ingenjörer. Resultatet på kongressen blev en organisationsutredning.

LO har nu fått en ännu tydligare feministisk politisk profil. Men mycket återstår internt, till exempel har LO aldrig haft en kvinnlig avtalssekreterare. Representationen i de olika förbunden är långt ifrån jämställd, och jämställdhetsfrågan spräckte samordningen.

Parallellt med opinionsbildningen har den nya LO-ledningen en stor uppgift i att ena LO-förbunden igen. Det är en trovärdighetsfråga och en förutsättning för att kunna driva den feministiska jämlikhetspolitik kongressen har beslutat om.

Jacob, Husky och Poker släpar sin farfars farfars namn i smutsen. 

I tisdags begick Wallenbergarna Jacob, Husky och Poker debattartikel. Den började såhär:

»Vår farfars farfar Andre Oscar Wallenberg, som grundade SEB (obs ej sant red.anm.), skulle fyllt 200 år i år. Han var en entreprenör som på sina resor på världens hav blev fascinerad av de moderna amerikanska och skotska bankerna.«

Andre Oscar Wallenberg, genomgående i artikeln kallad AO, är en av giganterna bakom det svenska välfärdssamhället, skriver de tre bröderna. Ett välfärdssamhälle som många av oss i dag tar för givet, fortsätter de. Trots de prisande formuleringarna känner man AO vända sig i sin grav.

För detta med välfärdssamhället är en tradition den gamle gode AO nog gärna hade sett de yngre Wallenbergarna föra vidare. Men icke. Upprepade gånger har de släpat AO:s namn i smutsen. Det har varit skattesnurror för miljarder som sågades av Skatteverket. Och så investeringsbolaget Investor som var ett av de Sveriges åtta största företag som nolltaxerade 2014.

Hursom. På debattplats berättar Wallenbergarna om det goda de gör. Bland annat genom de allmännyttiga Wallenbergstiftelserna (ett annat effektivt sätt att gömma skattepengar). De satsar på forskning och entreprenörer. Men de lyfter också problemen: »livsvetenskaperna, biotech, big data, snabbväxande processorkraft samt autonoma och självlärande system förändrar förutsättningarna för marknader och samhällen blixtsnabbt.«

Ni hör ju, det finns inte en sekund att spilla. Det är dags för Sverige att BETALA TILLBAKA. Folkvalda måste, i likhet med entreprenörer som är beredda att pantsätta hem och hus för att nå framgång, sticka ut hakan. Seså.

»Vi skriver detta mot bakgrund av att verka med landsgagneligt fokus, vilket står inskrivet i Wallenbergstiftelsernas statuter och som fortsätter vara vår familjs ledord.«

Med vänlig hälsning,
samhällsbyggarna Jaju, Dodde , Boy-boy, Pirre, Husky, Poker och Joppi

Fler människor än någonsin dör när de försöker ta sig över till EU. För de som tar sig in i EU blir det allt svårare att få asyl. Vad kan egentligen EU-kommissionen göra för att stoppa döden på Medelhavet och för att få EU:s medlemsländer att arbeta bättre tillsammans? Människor & Migration gästas av Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU kommissionens representation i Sverige. Tillsammans med Arena Idés utredningschef, statsvetaren Lisa Pelling, pratar Areskoug Mascarenhas om EU-kommissionens roll i migrationsfrågan, avtalet med Turkiet och vad kommissionen kan göra för att på både kort och lång sikt hindra att människor dör på väg till säkerhet.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.