Bloggen

Ingen vet varför Jo Cox mördades. Men även förvirrade galningar får sina föreställningar ur ett sammanhang, från auktoriteter i samhällsdebatten. 

Jo Cox gjorde det vi vill att politiker ska göra: prata politik med medborgare på gator och torg. Hon attackerades av en man som skrek »Britain first«.

Britain first är en organisation sprungen ur British national party som anammat en paramilitär stil med träningsläger för sina medlemmar och uppmanar till »direktaktion« mot »global islamisk jihad«. De uppmuntrar före detta soldater att ansluta sig med slogan »Isis hunting club«.

Gruppen tar avstånd från mordet på Jo Cox och säger sig inte ha någonting att göra med det.

Vi svenskar tänker i första hand på mordet på Anna Lindh. Hur en uppslitande valkampanj kan trigga igång en ensam galning med suddiga politiska motiv. Men vi borde också fundera på Breivik, Lasermannen, Peter Mangs och på Soldiers of Odin.

Jo Cox hade uttalat sig för att Storbritannien skulle ta emot fler flyktingar. Hon var en uppåtstigande stjärna i Labour med bakgrund i Oxfam och Rädda Barnen. Jo Cox hyllas i dag av syriska aktivister. Som Anders Lindberg påpekar var både Jo Cox och Anna Lindh framgångsrika kvinnor som stod upp för humanism och allas lika värde. De valdes inte som mål av en slump.

Även förvirrade galningar får sina föreställningar ur ett sammanhang, från auktoriteter i samhällsdebatten.

Politisk debatt ska vara tuff och hård. Folkomröstningar ska hållas. Men det är när debatten kletar samhällsproblem på en viss grupp människor, som vi måste se upp. När vi funderar över formuleringar som hur mycket flyktingar kostar, borde vi därför i stället fundera över vad krig kostar. Vi vet alltid vad det leder till att förknippa vissa samhällsproblem – välfärdsbrist, arbetslöshet, kriminalitet – med en viss grupp människor.

Vi vet att hatsajternas, Britain firsts hemsida liksom Sverigedemokraternas publikationer, hela affärsidé är att koppla brottslighet till invandrare. Nästa steg är att gå till »direktaktion«. Som Breivik, Lasermannen. Som Peter Mangs. Som Soldiers of Odin.

Vi vill att politiker ska kunna fortsätta tala med människor på stan utan stora säkerhetspådrag. Vi borde börja fundera på hur vi kan dra en gräns mellan en tuff politisk debatt, något vi vill ha. Och en debatt där människor utmålas som problem, något som vi alltid vet vart det leder.

Jo Cox stod upp för allas lika värde i en tid när flyktingfientligheten breder ut sig. Politiken och demokratin behöver fler som hon.

Hanna Finmo tillträder som ny chefredaktör för Dagens Arena och chef för Arena Medier. Hon kommer närmast från TCO.

Den 1 september tillträder Hanna Finmo som ny chefredaktör för Dagens Arena och chef för Arena Medier inom Arenagruppen. Hon arbetar för närvarande på TCO där hon bland annat varit talskrivare och sedan 2014 förbundssekreterare

– Vi är mycket nöjda med och stolta över rekryteringen av Hanna Finmo. Hanna blir chefredaktör för Dagens Arena som har stark position i samhällsdebatten. Hon blir även chef för Arena medier där förutom Dagens Arena även bland annat Magasinet Arena ingår, säger Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen.

Hanna Finmo har gått på JMK och studerat på Pol-mag-programmet vid Uppsala universitet. Hon har varit chefredaktör för tidskriften Tvärdrag och för S-kvinnors tidning Morgonbris.

– Arenagruppen har en spännande politisk idé – att erbjuda en samlingsplats för radikala och progressiva åsikter. Det ska bli roligt och utmanande att vara med och utveckla en av dess verksamheter, Dagens Arena, som redan idag är en stark och viktig röst i samhällsdebatten, säger Hanna Finmo.

Kontaktuppgifter
Hanna Finmo: 070 4801110
Håkan A Bengtsson: 073 6541300

Vårdföretagarna verkar få slut på argument när det kommer till att försvara vårdvalet.

Få kan ha missat att Stockholms förlossningsvård är i kris. Tusentals kvinnor står utan plats att föda medan arbetsmiljön på de befintliga förlossningsklinikerna är under all kritik. Alla – barnmorskor, de födande och partners – gör vad de kan i en ohållbar situation.

När BB Sophia tvingades lägga ner var det till följd av en ohållbar affärsplan, där ersättningen från landstinget inte räckte för att täcka kostnaderna. Efter nedläggningen fann sig flera barnmorskor utan jobb, och födande utan plats.

Barnmorskorna på BB Sophia vill inte återvända till landstinget, efter att ha arbetat på en förlossningsklinik där de hade tid att utföra ett bra jobb. Problemet är att i vårdvalets Stockholm räcker inte kostnadsersättningen för en förlossning till att bedriva den typen av vård som bedrevs på BB Sophia.

Om detta skrev jag i en ledare – om förlossningskrisen, om BB Sophia och hur vårdvalet är orsaken till haveriet.

Till min förvåning finner jag ett stycke ur min text i en debatt från Vårdföretagarna som argumenterar FÖR vårdval. Det är direkt oärligt av Vårdföretagarna.

Ja, barnmorskorna på BB Sophia hade en bättre arbetsmiljö än i den landstingsdrivna förlossningsvården, men det är vårdvalets fel att det ser ut så. Det är vårdvalet som gör att det inte går att planera förlossningsvården på ett bra sätt och det är vårdvalets fel att Stockholms läns landsting står utan förlossningsplatser.

Alla som föder barn ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida genom hela förlossningen, det ska finnas en toalett i varje förlossningssal och alla ska veta att det finns en plats för dem på en förlossningsklinik i länet när det är dags att föda. Det kan inte vårdvalet lösa. Men för alliansen i Stockholms läns landsting verkar vårdvalet vara överordnat allt. När Socialdemokraterna vill avskaffa vårdval förlossning, för att förlossningsklinikerna bättre ska kunna samarbeta, kallar sjukvårdslandstingsrådet Marie Ljungberg Schött det för »planekonomi«.

Det är uppenbart att Vårdföretagarna har ont om argument när de tar dem från en vårdvalsmotståndare. Men de borde även berätta för läsarna att de har slut på argument för sin sak, och precis som alliansen i Stockholms läns landsting vara ärlig med att vårdvalet står över allt – även födandes rätt till en trygg förlossningsvård.

Moderatledarens strategi går ut på att såga statsministern och cementera blockpolitiken. I dagens parlamentariska läge är det knappast en väg framåt.

Det var en stärkt statsminister som gick in riksdagsårets sista partiledardebatt. Med sig in i kammaren hade han styrkan från en energiöverenskommelse mellan fem av riksdagens partier. Hans inledningsanförande fokuserade mest på energi- och samordningsminister Ibrahim Baylans uppdrag att förbättra levnadsvillkoren i de mest utsatta områdena i Sverige.

Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra fortsatte däremot på den inslagna linjen – att attackera Stefan Löfven och en i hennes tycke brist på en plan för Sverige. Men i stället för att själv ge en bild av vad ett alliansstyrt Sverige skulle innebära, väljer hon att på Expressen debatt berätta om allt som statsministern inte gör.

»Min uppmaning till riksdagen kvarstår – begrav blockpolitiken!« Så avslutade Stefan Löfven sitt inledningsanförande i partiledardebatten. Men nu är det här vi står – mitt i ett blockpolitiskt skyttegravskrig och utan ett tänkbart krigsslut. Med energiuppgörelsen finns det ändå öppningar för en tid efter blockpolitiken. En öppning moderatledaren vänder ryggen till.

I Ekots lördagsintervju meddelade Anna Kinberg Batra att hon inte med säkerhet kommer att släppa fram en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering efter valet, även om den skulle vara större än allians-alternativet, samtidigt som hon stenhårt håller fast vid blockpolitiken. Hur något block ska kunna bilda regering efter valet med den strategin, hade hon inget svar på.

För Kinberg Batra blir alternativen färre och färre – riksdagmajoritet kan det block hon företräder endast få med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller så sätter hon sin tillit till att Stefan Löfven är beredd att göra det hon inte är – släppa fram en minoritetsregering som sitt eget parti inte är en del av.

Med två år kvar till valet är det en märklig strategi från Anna Kinbergs Batras sida. När Kristdemokraterna i mätningar konsekvent ligger under riksdagsspärren, borde hon snarare öppna för ett ökat samarbete med Löfven för att ha en chans att regera efter valet. Men i både tal och skrift jobbar Kinberg Batra på att slå in en allt större kil mellan blocken. I dagens parlamentariska läge är det knappast en väg framåt.

Återigen lanserar Timbro den hoppfulla idén om att sänkt skatt leder till ökade skatteintäkter. 

I dag, tisdag, lanserar Timbro återigen idén att om skatterna sänks, så ökar i själva verket skatteintäkterna.

En idé som härstammar från 1974 års Lafferkurva och som med jämna mellanrum lanseras av borgerligheten.  Självklart argumenterade Svenskt Näringsliv redan under alliansperioden för att skattesänkningarna om 140 miljarder per år ökade skatteintäkterna, trots att de minskat 5000 kronor per capita i fasta priser.

Timbro lanserar fyra argument (vi har börjat känna igen dem):

1. Människor som tidigare låtit bli att jobba på grund av höga skatter, ska plötsligt börja arbeta mycket mer, menar Timbro. Finns det då en onormalt stor grupp människor, själva sinnebilden av homo economicus, som i dag tjänar precis under gränsen för statlig inkomstskatt 37 000 kronor, för att slippa statlig inkomstskatt? Nej, någon sådan grupp finns inte i statistiken. Människor styr inte sin egen arbetstid på det individuella sättet.

2. En massa människor utbildar sig inte i dag för att det inte lönar sig, menar Timbro. Ser vi då en mängd tomma platser på universiteten för att folk »smart nog« tycker att en gymnasieexamen är det mest lönsamma? Nej, universiteten tycks fulla av dumskallar som inte inser sitt eget bästa. Smart nog av samhället tar vi skatt av de här välutbildade människorna som är dumma nog att utbilda sig rakt in i en skattefälla.

3. Om de rika tjänar mer har de råd att anställa fler »enkla tjänster«, menar Timbro. Visst, men hur mycket mer måste de rika tjäna för att »ha råd« att anställa fler bartenders? Och hur mycket mindre måste vi andra tjäna för att ojämlikheten ska ge jobb? Det mesta tyder på att vi måste nå en amerikansk nivå av orättvisa för att den här teorin ska fungera. Det räcker inte att nå Tysklands nivåer eftersom de har färre personliga tjänster än vi har i Sverige, där vi, hör och häpna, har världsrekordmånga personliga tjänster, nämligen inom offentlig sektor (färre trädgårdsarbetare och fler undersköterskor alltså).

4. Eftersom kapitalskatten är lägre än skatten på arbete, så är skatten på arbete »orättvist« hög, menar Timbro. Här finns en poäng, men man ska väl komma ihåg att det är mycket resursstarka individer som använder sina egna företag för att plocka ut maximal utdelning i stället för att skatta som högavlönade löntagare.

Timbros slutkläm är att sänkt skatt är det enda sättet att rädda välfärden. Well, låt oss fundera över hur det gått för dem som testat Lafferkurvans lockelse tidigare: Reagans statsfinanser blev knappast strålande av stora skattesänkningar. Likadant gick det för regeringen Bildt 1991–1994. Och även alliansregeringen lyckades minska intäkterna per capita till välfärden. Det är ingen slump att »självfinansierade skattesänkningar« dömts ut av såväl Paul Krugman som en rad andra tungviktare.

Men för all del, kämpa Timbro!

Efter dagens energiuppgörelse är det svårt att se hur alliansen ska gå till val med en gemensam energipolitik. 

Dagens energiöverenskommelse är viktig för Sverige. Genom en långsiktighet i energifrågan kan näringslivet och industrifacken andas ut, samtidigt som Sverige tar avgörande steg mot en helt förnybar energiförsörjning 2040. Om dealen nu håller.

Uppgörelsen var oerhört viktig för Ibrahim Baylan. Det har varit tyst från samordnings- och energiministern i princip sedan Stefan Löfvens regering tillträdde. Att nu kunna presentera en heltäckande överenskommelse med en bred majoritet i riksdagen var en ren nödvändighet för Baylans förtroende.

Men det var glest där framme på podiet under presskonferensen. Varken Vänsterpartiet, som inte var inbjudna, eller Liberalerna står bakom uppgörelsen. Liberalerna lämnade i slutet av maj förhandlingarna, efter att de inte fått som de ville med att avskaffa subventionerna för den förnybara energin. Subventionerna hotar kärnkraften, menade partiledare Jan Björklund.

Det är positivt att riksdagens två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, står bakom överenskommelsen. Det ger goda förutsättningar för en långsiktig majoritet för uppgörelsen i riksdagen, men det slår även in en kil i alliansen. Liberalerna har aviserat att de vid en alliansvinst i nästa val är beredda att riva upp en energiuppgörelse de inte är med i, eftersom de inte vill stå bakom en energiuppgörelse som dikteras av Miljöpartiet.

För frågan om energin måste ju lösas inom alliansen senast 2018, om det är tänkt att de fortfarande ska gå till val som en enhet.

Utan ett tydligt slutdatum för kärnkraften kan Miljöpartiet lätt framstå som förlorarna i dagens överenskommelse, men frågan är om det inte är alliansen. I två stora överenskommelser, försvar och energi, har nu Liberalerna ställt sig utanför. De blocköverskridande överenskommelserna kommer att bli färre i det parlamentariska läge Sverige befinner sig i. Det kräver att allianspartierna håller vad de lovar, för att själva kunna ta initiativ till liknande förhandlingar i regeringsställning.

Frågan är om moderaternas Anna Kinberg Batra kommer att få in alliansfamiljens bråkstake Björklund i ledet till valet. Annars går alliansen i spillror eller så är allt förtroende förbrukat. Inget av alternativen torde vara särskilt lockande för det borgerliga blocket.

Av de fattigaste rasifierade i Sverige, kommer hälften aldrig lämna det fattiga område de växte upp i, utan bo kvar där som vuxna. Det är samma låga rörlighet som för fattiga svarta i amerikanska ghetton.

Det här visar en ny svensk studie från Göteborgs universitet. En av forskarna bakom studien, Torun Österberg, besöker podden och berättar om resultaten.

Det jämlika Sverige som fanns ännu 1990 är i dag totalt förändrat. 1990 tjänade människor i rika Hovås i genomsnitt 43 procent mer än människor i Hammarkullen. 2006 tjänade man 262 procent mer i Hovås.

Bland de tio procent fattigaste i storstäderna så har var femte ur gruppen synliga minoriteter bott i de fattigaste områdena både som ung och vuxen, medan den erfarenheten nästan inte alls finns bland majoritetsbefolkningen, där endast två procent upplevt den.

Att så få ur majoritetsbefolkningen bott länge i fattiga områden, gör att det kan bli politiskt ointressant att föra upp de här frågorna på agendan, enligt Torun Österberg.

Även majoriteten av fattiga barn i Sverige har utländskt ursprung, Hur mycket tar man de här gruppernas rättigheter till vara i politiken? Och hur mycket lyssnar man till starkare lobbygrupper?

När de fattiga är synliga minoriteter, det vill säga underklassen är etnifierad, kan stödet för välfärdsstaten minska.

Vad händer när en människa inte får stanna i Sverige och hur går det till när en hen får beskedet?

I det här avsnittet av Människor & Migration går podcasten igenom hur återvändande går till. I avsnittet intervjuas Kristina Rännar, processledare för återvändande på Migrationsverket, om hur myndighetens arbete med återvändande.

Hur gör myndigheten när det är ett ensamkommande barn som ska utvisas och vad gör de om personen som ska utvisas inte lämnar landet frivilligt? I studion finns även asylrättsjuristen Ignacio Vita och statsvetaren Lisa Pelling som går igenom vad som händer när en person inte kan utvisas och hur regeringens politik slår mot de som väntar på att återvända.

Egenanställning är arbetsmarknadens svar på den omhuldade delningsekonomin. 

Det finns ny anställningsform på svensk arbetsmarknad – egenanställning. Det är som en anställning, fast ändå som att vara egenföretagare. Du slipper allt praktiskt, som att fakturera och betala in skatter, men får själv hantera avsättningar till semester och pension. Detta trots att du har en anställning.

Egenanställningsmarknaden växer, detta trots att anställningsformen är omgärdad av juridiska oklarheter. Företagen marknadsför sig med att det är smidigt och enkelt. Det låter för bra för att vara sant, och det är det också.

De tre största aktörerna heter Frilans Finans, Cool Company och Firmify. Från de två senare företagen får du inte ut någon lön om kunden inte betalar fakturan – trots att du anses vara anställd av egenanställningsföretaget.

Likadant är det med semesterersättning. Det förväntas att du som jobbar själv räknar med semestersättning och pensionsavsättningar i den lön du får i handen, det är inget som företaget står för. Det tvistas även om huruvida egenanställning är a-kassegrundande eller inte.

Det som talar till egenanställningsföretagens fördel är att de står för försäkringar, sjuklön och arbetsgivaransvar. Och det stora problemet ligger egentligen inte i hur de här företagen fungerar, utan vad det säger om utvecklingen av den svenska arbetsmarknaden.

Det är just nu inne med delningsekonomi – de borgerliga partierna gör allt de kan för att svarttaxi och olaglig uthyrning av bostäder ska få ske via Uber och Airbnb. Egenanställning är nästa steg i denna omhuldade utveckling av ekonomin.

Jag ser framför mig en utveckling där extremfallet är att alla anställda inom ett egenanställningsföretag finns inlagda i en app. En arbetsgivare kan sedan välja och vraka mellan människor och kompetenser. Egenanställningsföretagen tjänar pengar – individen står risken, för utan uppdrag blir det ingen lön. Det är ett steg längre än de sms-anställningar vi numera är vana vid att höra om.

Ännu är vi inte där, men arbetsmarknaden går i skrämmande rask takt mot ett läge där individen fullt är ansvarig för sin egen anställning, trots att arbetsgivare och jobb finns. Den vägen har gått via konsulter och bemanningsföretag till människor som tvingas att bli egenföretagare för att få jobb.

För sidoinkomster är egenanställning en smidig lösning för den som inte vill ha ett eget företag. För den som försörjer sig via egenanställning riskerar det att bli en fälla med otrygga anställningsförhållanden som leder till en fattig ålderdom.

När en extrem kandidat vinner en knapp seger minskar sannolikheten att partiet vinner både kommande och nästkommande val.

Figuren visar sannolikheten att ett parti vinner valet till representanthuset i USA beroende på om en politiskt extrem kandidat (till höger om mittlinjen) eller moderat kandidat (till vänster) vann primärvalet.

När en extrem kandidat vinner en knapp seger minskar sannolikheten att partiet vinner både kommande och nästkommande val. Det tyder på att de extrema kandidaterna filtreras bort i de allmänna valen och att de har en negativ långsiktig effekt på partiets valresultat.

 Linna Martén, Uppsala universitet

Nytt avsnitt av Arenagruppens Politiska Snackfest! Delar av ledarredaktionen snackar svenska värderingar, auktoritära ledare och hur negativa de svenska ledarsidorna egentligen är till invandring. 

I veckans avsnitt av den Politiska Snackfesten är det Vesna Prekopic, lärare och skribent, som gör Lisa Gemmel och Daniel Mathisen sällskap.

Anna Kinberg Batra höll nationaldagstal där hon pratade om svenska värderingar och lovskola. Vad händer egentligen med Moderaterna? Och vilka är dessa svenska värderingar hon pratar om?

Dagens Nyheter publicerade den 2 juni en text om vår längtan efter auktoriteter. Vi ser det i att partier som Sverigedemokraterna växer i Sverige, Victor Orbans Ungern och Donald Trumps framgångar i USA. Den Politiska Snackfesten diskuterar fenomenet och varför vi har hamnat här.

Förra veckan publicerade Niklas Bolin, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck den vetenskapliga artikeln Invandring på ledarsidorna i svensk nationell dagspress 2010-2015. Forskarna har tittat närmre på hur Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska dagbladets ledarsidor skriver om invandring – negativt, neutralt eller positivt. Vad är egentligen en negativ syn på invandring i forskarnas ögon, och vilken roll spelar ledarsidornas syn på medborgarnas syn på migration?

Länkar till sådant det pratas om i podden:
Så tror svenskarna att det går i fotbolls-EM.

Lästips:
I Magasinet Arena skriver Karim Jebari om vad den politiska psykologin säger om varför vi dras till auktoritära ledare.

Jingeln är skapad under Creative common-licens och hittas här.

Länge trodde jag att sexuella trakasserier var något kvinnor fick stå ut med, till och med att det gjorde mig attraktiv. 

Varannan svensk kvinna har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Det är partners, kollegor, vänner och helt okända män som tar sig rätten till andra människors kroppar.

I Aftonbladets nya artikelserie får vi möta kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt, försök till våldtäkt och som lägger upp strategier för att slippa känna sig rädda i vardagen.

Varannan kvinna du möter varje dag har erfarenheter av sexuella trakasserier. Det här är inte individproblem, det handlar om strukturer.

Jag trodde länge att jag aldrig blivit utsatt för trakasserier. Att jag var en av dem som fredats. Men sen kom #prataomdet, där det uppmuntrades att prata om gråzonerna, om de där gångerna man kanske sagt ja, men menat nej, eller helt enkelt inte sagt något alls, för det kanske är enklast så.

Då började jag fundera. Och mindes den där killen som på en fullsatt tunnelbana mitt på dagen skulle veta vart jag var på väg. Som fortsatte att prata med mig fastän jag tydligt signalerade att jag inte ville, och som försökte ta på mig. De enda som reagerade var några av hans kompisar som flinande sa »lägg av nu, hon vill inte«. Först när jag gått av tunnelbanan, rädd och hög på adrenalin, frågade en medpassagerare om jag var ok. Vad säger man då?

Eller den där killen jag träffade på en studentpub, som trots att jag sa nej till att göra mer än att kyssas där och då, enträget fortsatte ge mig förslag, drog med mig in på toa och veckor efteråt gav mig förslag via sms som jag ihärdigt ignorerade.

Under lång tid förklarade jag för mig själv att det var sådant som vi tjejer fick stå ut med. Försökte även få det till att det visade att jag var attraktiv och att jag därmed skulle vara tacksam för uppmärksamheten.

Det här är erfarenheter som jag delar med hälften av alla kvinnor i Sverige. För många rör det sig om mycket värre övergrepp. Det är hot om våld via sociala medier. Det är våldtäkter.

För att orka behövs initiativ som #inteensam. Men framför allt måste männen börja bete sig. För det handlar om män, pojkar, killar som använder ord och sin kropp för att förminska och förödmjuka kvinnor runt omkring sig.

Det är inte kvinnorna som ska behöva anpassa sina liv efter rädslan. Det är männen som ska sluta trakassera och våldta.

Tänk att något så enkelt ska vara så jävla svårt.

Dagens Arenas Lisa Gemmel har träffat Kommunals nyvalde ordförande Tobias Baudin, för ett samtal om föräldraförsäkring, värdediskriminerade yrkesgrupper och LO-samordning.

Det är en glad och stolt nyvald ordförande som Dagens Arenas chefredaktör möter på Kommunals kongress.

– Det här är något jag velat med 100 procent av mitt hjärta och jag lust att komma i gång nu, säger Tobias Baudin, nyvald ordförande för fackförbundet Kommunal.

Du kallar Kommunal för Sveriges viktigaste feministiska organisation. Utifrån det, vilka frågor vill du driva?

– Villkoren på arbetsmarknaden, kvinnor tjänar fortfarande betydligt lägre än männen, både inom LO-kollektivet men skillnaden blir ännu större om vi jämför med tjänstemännen. Och heltider, vi har 2016 och fortfarande är det deltiden osm är norm på kvinnodomunerade arbetsplatserna. Det måste bli slut på det och få heltider överallt.

Kommunal gjorde en väldigt bra avtalsrörelse. Man lyckades höja undersköterskornas löner genom att visa att de var värdediskriminerade. Är det här men metod som är vägen framåt för Kommunal?

– Jag tror det. Det här gav verkligen resultat. Det här är ett historiskt bra avtal för undersköterskor. Det vi också gör är att föra in mer pengar i kollektivavtalet. Nästa gång är det som gäller, men det blir mer kronor att dela ut, så det är ändå många vinnare på det här avtalet.

–Vi kommer att fortsätta på ungefär samma väg, men exakt hur kan jag inte säga.

Samtidigt var det här fråga som delvis låg till grund för at LO-samordningen sprack, vad jag förstår. Den här konflikten, kommer det att hända igen? 

– För mig är samordningen väldigt viktig. Vi är starka om alla 14 förbund är enade, när det är 1,5 miljon medlemmar som står bakom våra krav. Men det kommer ju inte att vara till vilket pris som helst, så det finns inga garantier för att vi kommer att ha en samordning i framtiden. Jag tror det, jag hoppas det, men de diskussionerna får vi ta sen, säger Tobias Baudin till Dagens Arena.

Se hela intervjun med Tobias Baudin på vår Facebooksida.

Lyssna på intervjun via Soundcloud, iTunes eller här nedanför.