Bloggen

Jingeln är skapad under Creative common-licens och hittas här.

Rättelse: Vid ett tillfälle säger Lisa Gemmel att Almega och Sveriges Ingenjörer har varslat om strejk. Det ska självklart vara Unionen och Sveriges Ingenjörer.

Miljöpartiet har nu tre veckor på sig att bestämma sig för om de vill ha kvar Gustav Fridolin och Åsa Romson som språkrör. Det är försvinnande kort tid. 

I helgen började det ropas om att Miljöpartiets språkrör borde avgå efter den senaste veckans kontroverser. I dag kom då beskedet: Åsa Romson och Gustav Fridolin ställer sina platser till förfogande inför partikongressen, men vill fortsätta att leda partiet.

De vill fortsätta leda partiet, men behöver då förnyat förtroende.

Och det är smart. Om tre veckor har Miljöpartiet partikongress. Då ska det väljas ny partisekreterare efter Anders Wallner. Nu öppnar språkrören upp för en debatt om vilken ledning partiet ska ha, och i vilken riktning partiet vill gå. Samtidigt är det så kort tid för valberedningen att jobba, att det kanske inte ens är realistiskt att hitta två nya kandidater som är villiga att ta deras plats, och som partiet kan enas kring.

Det har pratats om att regeringskollegorna Isabella Lövin och Per Bolund kan vara lämpliga efterträdare, men frågan är om de är villiga att ta över ett krisande parti.

Sannolikt leder Romsons och Fridolins besked till en, inom Miljöpartiet vanlig, öppen diskussion, där medlemmar kan få prata av sig och sedan kan se en framtid för partiet. Med Gustav Fridolin och Åsa Romson vid rodret.

65 miljoner? Eller 100 miljoner? Hur mycket man ska lägga på EU-parlamentarikernas limousineservice har varit en av parlamentets surdegar. Nu har man äntligen fattat beslut.

I januari lade Europaparlamentets generalsekreterare Klaus Welle fram ett förslag om att »fräscha upp« parlamentets limousineservice i Bryssel och Strasbourg.

I stället för att som nu hyra in chaufförer och bilar vid behov, föreslog Welle att parlamentet ska anställa 110 chaufförer på heltid, rapporterar Politico. Något som skulle innebära att den årliga budgeten för limousineservicen skulle öka från dagens 65 miljoner till över 100 miljoner kronor. Bara chaufförernas uniformer beräknas kosta sisådär en miljon kronor. Per år alltså.

Låg en önskan om mer lyx och flärd i den gråa vardagen bakom förslaget tro?

Nej, det Klaus Welle hade i åtanke när han knåpade ihop sitt förslag var parlamentarikernas säkerhet. Genom att anställa chaufförerna skulle man kunna göra tuffare och mer noggranna bakgrundskontroller. Och med egna bilar skulle man kunna installera särskild specialutrustning, till exempel överfallslarm.

Dessutom, argumenterade generalsekreteraren vidare, bär parlamentariker ofta runt på ytterst viktiga och hemliga dokument. Dessa kommer vara bättre skyddade om chaufförerna och parlamentarikerna är »bekanta med varandra«.

Omröstningen om »limousineplanen« skulle egentligen äga rum förrförra veckan. Men kritiken var så hård att det hela blev framskjutet en vecka.

»Enligt mig skulle en officiell chaufförtjänst göra oss till mer synliga måltavlor. När vi åker taxi eller bil vet inte chaufförerna om att vi är EU-parlamentariker, däremot är det tydligt att vi är det om vi har en egen chaufförtjänst. « skrev exempelvis den liberala Europaparlamentarikern Kaja Kallas i ett blogginlägg, enligt Politico.

Hur slutade omröstningen då? Med några smärre ändringar röstades »limousineplanen« tillslut igenom med en överväldigande majoritet. 409 röstade för, 221 emot och 13 lade ner sina röster.

Det finns vissa saker som kan vara värda att bråka om. Andra får dig bara att se dum ut. 

Målarna sade nej till medlarnas andra bud, och utvidgar nu strejken. Måleriföretagen är besvikna på Målarnas agerande.

»Målareförbundet har försatt måleribranschen i en oerhört svår situation. De verkar inte bry sig om den skada de utsätter både företagen och deras medarbetare för när låter den utvidgade strejken rulla ut,« säger Måleriföretagens VD Björn Hellman i ett pressmeddelande.

En av de största frågorna är inte längre de omtvistade ackordlönerna – där verkar parterna kunna nå en överenskommelse. Nej, den fråga som sägs ha sänkt avtalet den här gången är en jämställdhetsfråga.

Måleribranschen är byggindustrins mest jämställda. Det är bra och det ska uppmuntras.

När fler kvinnor kommer in i en bransch, innebär det även att fler i branschen blir gravida. Som gravid målare kan det vara farligt för fostret att arbeta med vissa färger och liknande. Därför har vi något så finurligt i Sverige som graviditetspenning.

Vid fysiskt tunga eller farliga arbeten kan den som är gravid få ersättning så den gravida kan vara hemma inte behöver riskera sin egen eller fostrets hälsa. Det är en del av socialförsäkringen.

Sverige har även en lagstiftning som säger att för det fall du blir uppsagd på grund av arbetsbrist under din föräldraledighet, börjar uppsägningstiden inte löpa förrän du börjar jobba igen.

Målarna vill nu få in i kollektivavtalet att detta skydd även ska omfatta dem som går på graviditetspenning. Det vill inte Måleriföretagen.

Det är en fullständigt idiotisk fråga för Måleriföretagen att ta strid mot. Det borde kosta företagen försvinnande lite och vilket skäl kan de möjligtvis anföra mot en sådan reglering?

Det finns frågor som är värda att bråka. Det här är inte en sådan. Det riskerar bara att få en att se dum ut.

Vad innebär det att leva som papperslös i Sverige idag och hur mår de barn som gör det? 

Henry Ascher, barnläkare och docent i barnmedicin, gästar podcasten Människor & Migration och pratar tillsammans med statsvetaren och Arena Idés utredningschef Lisa Pelling, om hur vardagen ser ut för barn som lever i papperslöshet.

Under nästan 2 år har Henry Ascher tillsammans med Åsa Wahlström Smith följt 19 barn som lever papperslösa i Sverige. Syftet med studien var att ta reda på hur barnen själva uppfattar sin situation och vilka strategier de har för att ta sig igenom vardagen. Resultatet har nu publicerats i rapporten Bli inte hopplösa. I podden berättar Henry Ascher om barnens strategier och berättelser. Hur är det att konstant vara rädd för att bli upptäckt av fel person och riskera att skickas ut från landet? Dessutom pratar vi om ändringarna som regeringen gjort i sitt lagförslag och hur förslaget påverkar barn som lever papperslösa.

Länkar till rapporter, texter och podcasts som nämns
”Bli inte hopplösa” En studie om vardagsstrategier hos barn på flykt i en papperslös situation – Forskningsrapport av Henry Ascher och Åsa Wahlström Smith

Ombilda regeringen, Stefan – Lisa Pellings ledare på Dagens Arena

Sveriges nya flyktingpolitik – det här står på spel – Människor & Migration

Lagrådsremissen – det regeringen vill att du ska köpa – Människor & Migration

Kritiken mot Sveriges nya flyktingpolitik – konsten att såga en lagrådsremiss – Människor & Migration

Debatten om Yasri Khans uteblivna handslag befäster antimuslimska fördomar och konspirationsteorier.

Den senaste veckan har flera avslöjanden skakat Miljöpartiet. Först ut var måndagens kritik mot Mehmet Kaplan efter uppgifter om att han ätit middag med högerextrema Grå vargarna. Kritikstormen fortsatte, men riktades i onsdags mot partistyrelsekandidaten Yasri Khan för att han av religiösa skäl inte vill skaka hand med kvinnor.

Inom 48 timmar hade Kaplan och Khan lämnat sina politiska uppdrag.

Bakom avslöjandena om middagar och handslag låg en rad tvivelaktiga beslut och uttalanden från båda parter. Exempelvis att Mehmet Kaplan tidigare jämfört Israels politik och nazismen, och att Yasri Khan uttryckt sitt stöd på sociala medier för Turkiets auktoritära statsminister Erdogan. Ändå är det en middag och en hälsning som väckt mest ilska.

»Eftersom ingen har tid att bilda sig en åsikt om komplicerade saker längre hugger folk på bagateller de begriper«, skriver Erik Helmerson i en ledare för Dagens Nyheter.

Det ligger något i detta. Ett handslag är mer greppbart än ett politisk ställningstagande om autoritära regimer på andra sidan klotet.

Problemet är de insinuationer och antimuslimska fördomar som följt med i drevet. Khans val att inte skaka hand med en kvinnlig reporter har blivit en symbolfråga som illustrerar föreställningen av muslimer som blidkar sin omgivning, men som i själva verket har en »dold agenda«.

»Att vägra skaka hand med kvinnor är en form av extremism«, kommenterar en muslimsk man i Kairo ett reportage för Sveriges Radio. Det är »bara extremister inom Daesh eller muslimska brödraskapet har den inställningen till kvinnor«, förklarar en annan.

Och så blev en hälsning ett bevis för att du är islamist.

Att behandla män och kvinnor lika borde vara en självklarhet för politiker och privatpersoner, oavsett religiös åskådning. Men kritiken mot Yasri Khan har tagit en obehaglig vändning.

För en del kritiker handlar det inte om Khans särbehandlande av kvinnor och män i sitt val av hälsning. I stället är kritiken riktad mot symboliken i en religiös hälsningsfras. I linje med högerextrem propaganda är ett uteblivet handslag en del i konspirationen om att muslimernas kollektiva mål är att islamisera Europa.

Kritik mot makthavare är en obeveklig grund i det demokratiska samhället, och mycket av den kritik som riktats mot Yasri Khan är befogad. Men när denna kritik går över i att befästa antimuslimska fördomar och konspirationsteorier hamnar debatten i ett farligt läge.

Våldsbejakande extremism finns i en fjärdedel av Sveriges kommuner. Trots det är det bara sju procent som har en  färdig handlingsplan mot våldsbejakande extremism.

Den nationella samordnaren mot extremism, Mona Sahlin, har just genomfört en enkät* för att se över kommunernas arbete mot våldsbejakande extremism. Resultatet av enkäten är slående.

En fjärdel av Sveriges kommuner har uppget att våldsbejakande extremism förekommer i regionen. Vanligast är högerextremism, följt av islamistisk extremism.

Men trots att extremismen blir allt mer utbredd, är det endast 7 procent av kommunerna som har en färdig handlingsplan för hur man ska förebygga och motverka utvecklingen, samt hur man ska hjälpa de som hoppar av extremistisk verksamhet. Detta ser Mona Sahlin som allvarligt.

»Rekryterarna färdas över hela vårt land. Extremismen känner inga kommungränser därför hjälper det inte att bara vissa kommuner tar frågan på allvar – alla 290 kommuner, myndigheterna och staten måste vara delaktiga, ingen kan smita undan« skriver hon i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Mona Sahlin skriver också att samhällets åtgärder ofta komma för sent, när något redan inträffat, och att det nu är upp till kommunerna att agera före katastrofen sker.

»Hade det varit möjligt att stoppa 22-åringen i Trollhättan innan han beslutade sig för att hugga ner lärare och elever? Jag tror det hade varit möjligt. Det måste vara möjligt.« avslutar hon debattartikeln.

*Enkäten besvarades av 208 av landets 290 kommuner.

Högern skyller nedläggningen av Findus fabrik i Bjuv på socialdemokratisk politik. I själva verket är det de av högern omhuldade marknadskrafterna som bär skulden. 

Det kontroversiella beslutet att lägga ner Findus fabrik i Bjuv innebär att 450 anställda blir av med jobbet. Beskedet har väckt starka reaktioner från regeringen. Statsminister Stefan Löfven, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och näringslivsminister Mikael Damberg är några av de som engagerat sig och krävt ansvarstagande från fabrikens ägare.

Men från högern låter det annorlunda. Som en fortsättning på Spotify-debatten lyder förklaringen att det är arbetarrörelsens politik – med höjda skatter och ingångslöner, som driver företagen på flykt.

Högerns förklaring till trots beror nedläggningen av verksamheten vare sig på bristande lönsamhet, för höga skatter eller några lagar. Bakom beskedet ligger i stället samma marknadskrafter som samma högern säger sig vilja värna.

I slutet av 2015 köptes Findus av Nomad Foods, ett riskkapitalbolag registrerat på skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna. Enligt klassisk marknadslogik köpte Nomad Foods upp ett starkt varumärke i syfte att konsolidera sina marknadsandelar. Under den senaste tiden har Nomad Foods störtdykt på New York-börsen.

För att visa sig dugliga inför marknaden och kunna upprätthålla företagets vinster och utdelningar Nomad Foods därmed skära ner på kostnaderna, och den nyköpta Findusfabriken blev ett lämpligt mål. Produktionen i Bjuv läggs ner och flyttar till någon av Nomad Foods andra europeiska anläggningar, för att minska transportkostnaderna till marknader i Syd- och Västeuropa.

På tisdagen träffade Mikael Damberg Findus ledning för att få en förklaring gällande beslutet om nedläggning. Beslutet är strategiskt och ligger fast, lät det då. Men Nomad Foods meddelar att de ska satsa på forskning och utveckling i Bjuv, som plåster på ortens sår.

Fabriken i Bjuv har beskrivits som en »spjutspets i svensk livsmedelsproduktion« av Hans-Olof Nilsson, ordförande för Livsmedelsarbetareförbundet. För Bjuv är Findusfabriken mer än så. Sedan 1941 har Findus varit byns stöttepelare, en stabil arbetsgivare som stått kvar i med- och motgång. Nästan alla Bjuvsbor har minst en familjemedlem som jobbar eller har jobbat på företaget.

Beslutet om nedläggning har upprört många. Under en demonstration den 9 april samlades 4000 för att protestera mot nedläggningen. Bland annat Ylva Johansson och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson talade på demonstrationen.

Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson kommenterade händelsen under rubriken »Efter Bjuvbesöket: Som om S bryr sig om företag….«. Ludvigsson menade då att vänstern bör sluta hyckla genom att visa sitt stöd för Bjuv och fabriksarbetarna, och istället »de facto göra vad som krävs för att värna jobb och svenskt företagande.«

Det är inte skattetrycket som gör att Nomad Foods väljer att lägga ner svenska fabriker. Om högern hade haft koll på nyhetsläget bortom Spotify-debatten, så hade de kanske noterat att företag som Nomad Foods själva bestämmer hur mycket, eller snarare hur lite, de betalar i skatt.

Vad högern inte förstår är att ett värnande av jobb och svenska företag kräver ett värnande av arbetarna på dessa företag. Detta innebär ett långsiktigt ansvarsfullt ägande, vilket företag som Nomad Foods aldrig kommer vilja stå för.

Kristoffer Tamsons (M) vill förbjuda tiggeri för att undvika obehag. Känner du igen tonen? Att människor känner sig provocerade, mår dåligt och får sänkt livskvalitet är typiskt borgerliga argument för att förbjuda tiggeri.

År 2000 diskuterades tiggeriförbud i Stockholms tunnelbana. Socialborgarrådet Kristina Axén Olin (M) lanserade samma år ett förslag om att ge ut särskilda foldrar med uppmaningen att inte skänka pengar till tiggare. Kampanjen fick hård kritik av Iris Birath (V) som menade att den var »smaklös« och vittnade om »en cynisk människosyn«.

År 2007 föreslog Malmöpolitikern Carl-Axen Roslund (M) att polisen ska få rätt att köra bort folk som ber om pengar på gator och torg. »Att behöva se tiggare på affärsgator och offentliga platser försämrar både min och andras livskvalitet«, argumenterade han.

År 2011 införde Sala kommun, som första kommun i landet, ett förbud mot tiggeri på allmän plats. Efter två veckor hävde Länsstyrelsen i Västmanland beslutet med argumentet att det inte var förenligt med ordningslagen.

År 2012 meddelade Centerpartiets rättspolitiska talesperson Johan Linander att partiet vill göra det straffbart att organisera tiggeri – något som han beskriver som »slaveri«. »Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. I själva verket går pengarna rakt ner i fickan på en profitör«, sa han till SvD. Ett halvår senare meddelade dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) att hon vill kriminalisera organiserat tiggeri.

År 2014 skrev Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson en debattartikel där hon föreslog ett förbud mot gatutiggeriet. »Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären«, argumenterade hon.

I februari år 2015 meddelade oppositionsborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr (M), att hon vill låta vakter avhysa EU-migranter. »Vi får många mejl från stockholmare som menar att gränsen är nådd. Stockholm har förändrats på ett sätt som är problematiskt. Det är tid att agera nu«, sa hon till DN. (När Dagens ETC senare kontrollerade saken visade det sig handla om sju arga mejl.)

Peabs prestigeprojekt Mall of Scandinavia är ett praktexempel på hur det inte får gå till på en byggarbetsplats.

»Det är som jag sa till dig – gå inte med i facket. För då kommer du knulla mig, allihop.«

Det fick en byggarbetare, anställd för att bygga Solnas nya shoppingmecka Mall of Scandinavia, höra när hans chef fick reda på att han gått med i facket.

Det inspelade samtalet är en del av Uppdrag gransknings reportage om hur underleverantörer hotat dem som gått med i facket. Och dessutom gett byggarbetare löner långt under kollektivavtalade villkor – trots kollektivavtal och avtalsenliga löner var ett krav från huvudentreprenören Peab. Det framkommer även att byggarbetare tagit amfetamin för att orka arbeta så mycket som 48 timmar i sträck.

Peab säger sig inte haft vetskap om brotten mot lag och kollektivavtal.

Hur ska vi egentligen ha det i byggbranschen?

Så sent som i söndags kväll tecknade Byggnads och Sveriges Byggindustrier kollektivavtal. Ett av Byggnads krav inför avtalsrörelsen var att huvudentreprenören ska kunna bistå med fullständig information om alla underentreprenörer, även de utanför Byggnads kollektivavtalsområden. Ett krav som inte nämns med ett ord i det slutliga avtalet.

För det som händer när underentreprenörer anlitar underentreprenörer är att huvudentreprenörer förlorar kontrollen. De vet inte längre vilka byggarbetare som utför sysslorna, och framförallt inte till vilka villkor.

Fusket inom byggbranschen måste förhindras, vilket det förhoppningsvis kan göras med huvudentreprenörsansvaret och de elektroniska personalliggare som numera finns inom sektorn.

Det här handlar inte bara om schyssta villkor för dem som arbetar. En byggarbetsplats är livsfarlig. Utan rätt kunskaper och möjlighet till återhämtning riskerar byggarbetarna livet.

Peabs skrytbygge Mall of Scandinavia är ett praktexempel på hur en byggarbetsplats inte får se ut. Det är skrämmande att Peab haft så dålig koll på vad som hände när deras prestigeprojekt byggdes.

Kanske räcker huvudentreprenörsansvaret och personalliggarna för att få ordning på byggbranschen. Annars är det dags för arbetsgivarna att ge med sig och öppna upp för en översyn av huvudentreprenörens ansvar. Det kan vara livsavgörande.

Niklas Svensson går i strid mot S-toppens tilltänkta arvode från Rädda Barnen.

I fredags rapporterade Expressen att Rädda Barnens valberedning lagt ett förslag om heltidsarvodering för föreningens tilltänkta nya ordförande, Veronica Palm.

Med Twitter-lansen i högsta hugget inledde Expressens stjärnreporter Niklas Svensson sitt fälttåg. Reportaget »Miljonregn när Palm tar över Rädda Barnen« följs av ett sedvanligt russinplockande av fakta och citat, och så har Svenssons 99 900 följare på Twitter fått en ny person att hata.

För ett år sedan beskrev Åsa Linderborg från Aftonbladet Niklas Svensson som ett barn av vår tid. Han började som bevakare av »Expedition: Robinson« och tog enligt Linderborg med sig anslaget till Rosenbad. »Intriger, skvaller och spel, vem ska in och vem ska ut? Så bevakas politiken överallt nuförtiden, men Svensson var en av dem som tog arbetssättet till Sverige«, skrev Åsa Linderborg då.

Näthat och trakasserier riktat mot politiker är ett välkänt problem, men fenomenet sträcker sig över flera yrkeskategorier. Så sent som i förra veckan rapporterade Myndigheten för kulturanalys att 35 procent av svenska författare och 21 procent av konstnärerna utsätts för hot och trakasserier.

Mycket av detta hat är särskilt riktat mot kvinnor. I en ny undersökning från engelska The Guardian granskades 70 miljoner kommentarer på tidningens websida. Åtta av de tio mest utsatta skribenterna i granskningen var kvinnor.

Hatet mot Veronica Palm kommer inte som en chock, men Niklas Svenssons granskning ger ändå anledning att lyfta på ögonbrynen.

Det arvode som Palm föreslås få var 46 800 kr i månaden. Ett arvode som enligt Palm är omkring 20 000 kr lägre än hennes tidigare lön som riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Eller, som Expressen beskrev det; »Miljonregn!« och »Chockhöjning!«.

I sitt reportage valde Svensson att inte lyfta det faktum att det var ett heltidsuppdrag som skulle arvoderas. 46 800 kr i månaden är inte en chockerande heltidslön för en ordförandepost, men beskrevs ändå som en »chockhöjning«. Niklas Svensson har själv tidigare vägrat att svara på frågor om sin egen lön, men gissningsvis handlar det om betydligt mer chockerande siffror.

Förutom det faktum att Palm förväntas arbeta heltid med uppdraget motiverade Rädda Barnen arvodeshöjningen för ordförande samt vice ordförande med att organisationen »står inför stora förändringar och utmaningar – såväl lokalt, nationellt som internationellt – vilket ställer höga krav på det nya ordförandeparet.« Men för Svensson var detta knappast en förmildrande omständighet.

Några dagar efter reportaget om Rädda Barnen kommer beskedet att organisationen valt att dra tillbaka sitt arvodesförslag. Beslutet följs av ett förnöjt twitter-firande från Niklas Svensson, som kan andas ut efter ytterligare en lyckad strid.

»Nu hög tid att avsluta för kvällen efter några intensiva arbetstimmar«, skrev Svensson samma kväll på sin Twitter. Och avslutar därmed ännu en dag i medietrollens tjänst.

Mehmet Kaplans (MP) avgång var nödvändig för att upprätthålla förtroende för regeringen. Det är märkligt att språkrören inte verkar se det.

Det var ingen bomb som slog ner när Stefan Löfven meddelade att Mehmet Kaplan (MP) lämnar regeringen. De senaste dagarnas avslöjanden om Kaplans, om än oplanerade, samröre med den turkiska fascistorganisationen Grå Vargarnas Sverigeledare, hans uttalande 2009 där han liknade Israels behandling av palestinier med nazisternas behandling av judar samt hans kontakter med en av regeringen Erdoğans omöjliggjorde ett fortsatt arbete som minister. En bild som delades av Stefan Löfven. Förtroendet var förbrukat. 

En minister måste veta i vilka sammanhang hen ska röra sig i och hur eventuella misstag ska bemötas. Åtminstone måste ens stab ha de kunskaperna. Att råka hamna på samma middag som en uttalad fascist kan hända, men bör inte ske för en minister. För det fall att så händer, ska krishanteringen ske väsentligt mycket bättre än i Mehmet Kaplans fall.

Här har det brustit för Kaplan – antingen i eget omdöme eller bland dem han valt till sin stab. Det får han nu ta konsekvenserna för.

Det anmärkningsvärda är det uttalande som Miljöpartiets språkrör har gjort. Medan Löfven deklarerat att han delar Mehmet Kaplans bedömning att han bör avgå, är språkrören mer intresserade av att bedyra vilken fin människa Mehmet Kaplan är. Mehmet Kaplan är troligen den människa som språkrören beskriver. Men han är också en minister som har visat att han inte är uppgiften mogen.

Mehmet Kaplans avgång var nödvändig för att upprätthålla förtroendet för regeringen, oavsett om det var hans eget beslut eller om det skedde efter påtryckningar från Löfven. Det är märkligt att Gustav Fridolin och Åsa Romson inte verkar ha sett det också.

Den bittra fejd som i åratal pågått mellan två SD Stockholm-falanger har nu blossat upp till storstrid. En empatiknapp för hemlösa fick bägaren att rinna över.

Styrelsen för Sverigedemokraterna i Stockholm har sedan ett par månader tillbaka drivit en kampanj för att stötta »svenska« hemlösa.

I samband med kampanjen lärde ordförande Jimmy Hasselbäck känna den hemlösa Lars Bick. Lars hade en idé. Han ville sälja en pin att sätta på jackkragen till förmån för »svenska« hemlösa– en empatiknapp helt enkelt.

Och Jimmy Hasselbäck, som den entreprenör han är, var inte sen att haka på. Han fick med sig styrelsen för SD på att finansiera hela kalaset och har storslagna planer för hur empatiknappen ska sprida sig i landet – »som att sälja majblommor«, kommenterar han projektet i Stockholm Direkt.

Enligt tidningen har Jimmy har också gjort Lars till »coordinator för de svenska hemlösa i Stockholm och i förlängningen kanske hela Sverige« – mot Lars vilja.

Men empatiknappen skulle skapa djupare splittring i partiet än vad någon någonsin kunde ana.

Inblandad i dramat är nämligen den mäktige gruppledaren Dan Kareliusson. Han är den som av högst oklar anledning har avsagt sig SD:s vågmästarroll i landstinget och gett alliansen all makt. Det var också han som utan silkesvantar uteslöt Rickard Wall ur partiet efter dennes uttalanden om »tjusiga tiggarkvinnor«.

Med andra ord – ingen ger sig ostraffat in i strid med Dan.

När ryktet om Jimmy Hasselbäcks empatiknapp nådde Dan gick han i taket. Hjälparbete är minsann inte något som SD ska bedriva under partiflagg med partipengar. Dessutom är partiets folkvalda helt åsidosatta av partiets distriktsstyrelse med Jimmy Hesselbäck i spetsen, enligt Dan.

»Den här styrelsen har en egen agenda. De kör sitt race och tilldelar sig själv löner«, säger han till Stockholm Direkt som följer händelseutvecklingen på nära håll.

Men Jimmy är inte den som viker sig för gamla, vita gubbar. När han fick höra att Dan påstått att han är samarbetsvillig – då var gränsen nådd.

»Om han säger att han månar om ett bättre samarbete inom partiet är det den värsta lögnen jag hört. Det kommer jag att slunga tillbaka ordentligt«, säger Jimmy.

Enligt båda parter pågår en bitter maktstrid inom partiet, mellan i huvudsak två olika falanger. Men empatiknappen kan utgöra dödsstöten för SD-styrelsen. Dan Kareliusson hotar nu nämligen med att avsätta hela styrelsen.

»Nuvarande styrelse har inte involverat den politiska gruppen i något sammanhang. Vi har lagt fram ett eget förslag till styrelse som ska tas upp på partiets årsmöte i maj«, säger Dan Kareliusson, till Stockholm Direkt.

Västvärldens tillgång till billiga kläder har ett högt pris för arbetarna.

Sju kronor i timmen. Tolv timmar om dagen. Varje dag, året runt.

Så ser verkligheten ut för en textilarbetare i en av H&M:s fabriker i Kambodja, rapporterar Aftonbladet. Samtidigt lyfts H&M fram som förkämpe i arbetet med social och ekologisk hållbarhet.

I en uppföljning av reportaget om en Kambodjansk textilarbetare avslöjar Aftonbladet i dag att kränkningar av arbetare misstänks ha skett på minst sju fabriker som sytt kläder åt H&M i Kambodja, sedan 2014. Gravida uppges sparkas, fackmedlemmar förlorar jobbet och flera arbetare ska ha hotats och förödmjukats.

Situationen för textilarbetare i Kambodja är bara den senaste i en rad skandaler för det snabba modets klädindustri. Tidigare har nära 300 arbetare svimmat i en annan av H&M:s kambodjafabriker, flera bränder har rapporterats i H&M:s textilfabriker i Bangladesh och företaget har fått skarp kritik för undermåliga arbetsförhållande vid fabriker i Indien.

Samtidigt prisas H&M för sitt hållbarhetsarbete och fick år 2014 ta emot Fairness Award i Washington för sina insatser för utvecklingsmöjligheter i fattiga samhällen. Men bakom dessa utmärkelser döljer sig en mörk verklighet.

Begreppet »fast fashion« beskriver det massutbud av billiga, standardiserade kläder i lägre kvalitet som kommit att bemärka den moderna klädindustrin. På samma sätt som snabbmaten tog över våra kök tar det snabba modet nu över våra garderober.

Den amerikanska aktivisten Livia Firth, som även var med och producerade dokumentären »The true cost« om våra kläders sanna kostnader för människor och miljö, beskriver det snabba modet som en modern drog.

»De snabba modeföretagen är som knarklangare«, beskriver Firth i en intervju med CNN. Dessa företag åker till tredje världen med löften om att lyfta miljontals människor ur fattigdom. Men när verksamheten är på plats och produktionen ökar, då pressar företagen snabbt ner priserna och arbetsvillkoren, menar Firth.

H&M:s senaste steg i CSR-målningen av sitt rykte är ett samarbete med rapartisten M.I.A. Som en del vad H&M kallar »En global moderörelse för planeten« inleds på måndag World recycle week, där företaget har som mål att samla in 1 000 ton kläder till återvinning. För att göra reklam för kampanjen har M.I.A spelat in en låt och musikvideo där hon sjunger »we generate this nation – this generation, we rewear it«.

Precis som M.I.A. sjunger i sin reklamlåt så är det vi människor som skapar vårt samhälle. Som världsmedborgare och konsumenter har våra beslut makt att påverka den globala klädindustrin. Men för att utmana den ohållbara klädproduktionen räcker det inte med att »återanvända«, som H&M menar.

En global moderörelse för planeten skulle innebära att bryta vårt beroende av det snabba modet, och ställa krav på material och arbetsvillkor. Först då får vi en verkligt hållbar klädindustri.

Är det okej att ha pengar i Panama? Borde anställda på Nordea fällas för skattebrott? Vad får vårbudgeten för betyg? Och kan man inte googla på DN? 

Dessa frågor får svar i detta avsnitt av Pengar och politik. Sandro Scocco önskar sig miljardbelopp i böter för Nordea, om de begått skattebrott och sågar styrelseordförande Björn Wahlroos försvar. Mikael Feldbaum tycker att Magdalena Andersson borde sparka sin kompis Skatteverket generaldirektör Ingemar Hansson. Och Sandro spiller morgonkaffet när han läser DN och undrar om de förbjudit googling på redaktionen.