Bloggen

Vad innebär digitaliseringen och automatiseringen? Pengar och Politik pratar framtiden i nya avsnittet. 

Lever vi i den andra maskinåldern – en digitaliseringsvåg som kommer svepa med sig de gamla jobben och skapa en ny ekonomi? En ekonomi där Yuccien – den unga urbana kreativa klassen – frodas och omväxlande kör taxi och jobbar med bokföring åt kompisarnas företag?

Nej, om vi tittar på produktivitetsutvecklingen så ser det inte ut som att den ökar snabbare idag än historiskt. Tvärtom har produktiviteten ökat långsammare sedan 1970-talet. Vi har heller inte sett stora investeringar i ny teknik, vilket vi borde gjort om ny teknik användes i produktionen i större utsträckning.

Data talar alltså för att vi har en långsammare produktivitetsökning idag än för 30 år sedan.

Skill biased tecnological change, den vetenskapliga grunden för digitaliseringen, är en sämre förklaring av inkomstojämlikhet än vad Reaganomics och försämrade arbetsvillkor är. Men ett symptom på att nationalekonomin fokuserar på historiematerialism snarare än institutioner.

Inte heller tycks digitaliseringen ligga bakom dagens låga inflationen. Vi borde isåfall ha en högre tillväxt, när produktionen kraftigt ökat. Istället ser vi en svag efterfrågan och låg löneutveckling, vilket är en starkare förklaring av den låga inflationen.

Vi kommer inte att leva som Yuccies, eller i vart fall inte både arbeta som revisorer och taxichaufförer.

Länktips:

Powerpoint av Sandro Scocco, Digitalisering.

»Skill-biased technological change and rising wage inequality: some problems and puzzles.«

Ha en fin dag.

/Redaktionen

Vi har ju utgiftstak, budgetmål, inflationsmål, klimatmål och massa andra restriktioner. Då kan vi lika gärna ha ett tak för antal flyktingar, tycker Lars Calmfors.

Lars Calmfors begår i dag ledarkrönika i Dagens Nyheter. I den föreslår han att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk Volymkommission ­– en utredning som ska titta på hur vi kan sätta ett tak för invandringen.

För, resonerar Calmfors, vi har ju tak och mål för till exempel klimat, budget, utgifter och sysselsättning. Varför då inte sätta ett tak för hur många människor på flykt vi kan ta emot?

Calmfors fortsätter med att konstatera att ett sådant tak kan strida mot FN:s flyktingkonvention, men att asylrätten ändå är satt ur spel, så det är dags att se över människors rätt att söka skydd.

Det gör ont att läsa. Få saker skaver så mycket som när människors behov av skydd jämförs med ett utgiftstak.

För problemet är inte nödvändigtvis antalet flyktingar som kommer till Sverige, utan att vi var helt oförberedda på att det fleråriga kriget i Syrien till slut skulle nå oss med full kraft och att det finns en bristande solidaritet i världen som gör att endast ett fåtal länder verkligen står upp för asylrätten.

När ord som »systemkollaps« och »volymer« används i allt högre utsträckning av politiker och debattörer, etableras en sanning om att asylrätten inte är möjlig att upprätthålla. EU:s agerande hjälper inte saken heller.

EU:s överenskommelse med Turkiet har lett till att människor nu i stället tar flyktvägen från Libyen till Italien, i stället för mellan Turkiet och Grekland. Det »tak« som flyktingutbytet mellan Turkiet och EU innebär, hindrar inte människor från att ta sig till Europa. I stället blir färdvägen ännu farligare.

För att citera Lisa Pelling om behovet av begränsning av antalet flyktingar:

»Vi har knappt börjat än. Vi har inte testat att låta privatpersoner ta emot asylsökande i sina hem. Tusen familjer vill bli jourhem för ensamkommande barn bara i Stockholm. Vi har inte börjat genomföra Akademikerförbundet SSR:s smarta förslag, insamlade från tusentals människor som är proffs på att ta emot ensamkommande barn.«

Sverige behöver inte ett tak för människor på flykt, vi behöver ett tak för populistiska förslag. Och det taket är nu nått.

Twitter fyller tio år, men har svårt att få tjänsten att växa. Vem vill egentligen bli del av ett hörn av internet där hatet och hoten frodas?

För en vecka sedan fyllde Twitter tio år. Samtidigt går det allt sämre för bolaget på börsen eftersom tjänsten har svårt att locka till sig nya användare. För att få sina medarbetare att stanna, erbjuder Twitter dem stora bonusar och fler aktier.

Men är Twitter värt att rädda?

När jag skaffade Twitter för sju år sedan var det en ganska härlig plats att hänga på. Jag hade lite politiska diskussioner med folk och delade med mig av mina med- och motgångar. Några av mina bästa vänner hade nog aldrig korsat sina vägar med mina om det inte varit för Twitter.

De senaste åren har tonen på Twitter hårdnat. »Snälltolkning« av tweets lyser ofta med sin frånvaro och flera användare har som enda syfte att sprida anonymt hot och hat – så kallade trollkonton. De flesta som finns på Twitter har sannolikt någon gång ställt sig frågan: är det värt det?

Under påskhelgen har det pågått ett drev mot Malmös kommunalråd Nils Karlsson (MP) (@FilosofenNils på twitter). En av hans tweets om IS återuppväcktes bland annat av Expressenjournalisten Niklas Svensson. Resultatet blev, efter en helg av att twittrare önskat livet ur Karlssons familj genom terrordåd, att han valde att lämna Twitter.

Nils Karlsson har tidigare varit kritiserad för inlägg han har gjort på Twitter och under helgens drev mot honom använde han hårda ord och svordomar.

Vad ska en tvingas tåla och i vilken utsträckning får en skylla sig själv?

Inte sällan får feminister och rasifierade stå ut med med hot och hat – unga tjejer kan få våldtäktshot som svar på en argumentation om varför de är feminister. Det rasistiska hatet är inte snällare det.

Ingen förtjänar hot om våldtäkter eller terrordåd mot sina barn eller hat grundad i sin härkomst. Där finns det inget »skylla sig själv«, hårda ord eller ogenomtänkta tweets till trots. Den som har många följare på Twitter har även en oerhörd makt att i svensk kontext sätta dagordningen. Tyvärr tar inte alla det ansvaret, vilket gäller politiker såväl som journalister och opinionsbildare.

Trots det fina med Twitter går tjänsten mer och mer mot en sophög full av anonyma hatkonton. Twitter behöver fler användare för att få styr på sitt värde. Få är dock lockade av en plats där allt misstolkas och hatet frodas. Det är här bolaget måste lägga sitt fokus för att få styr på verksamheten.

I den riktning som Twitter är på väg måste bolaget jobba hårt för att om några år ha något kvar att rädda.

Processen att förvandla höstens migrationspolitiska utspel till lag är igång. Hör om den skarpaste kritiken, de mest välformulerade sågningarna, och de smartaste alternativa förslagen i nya avsnittet av Människor & Migration.

Processen att förvandla höstens migrationspolitiska utspel till lag är igång. Den 11 februari skickade regeringen ut ett förslag till ny lagstiftning på remiss. I det här avsnittet av Människor & Migration går statsvetaren Lisa Pelling, asylrättsjuristen Ignacio Vita och Arena idés kommunikationsansvarig Maja Dahl igenom remissvaren.

Om regeringens förslag går igenom kommer alla som får skydd i Sverige att få tillfälliga uppehållstillstånd, och mer än två tredjedelar kommer inte att få återförenas med sin familj. Bara ett jobb kommer att ge permanent uppehållstillstånd, vilket gör att nyanlända kommer att vara mycket utsatta på arbetsmarknaden. Vad säger facken och myndigheterna, domstolarna och MR-organisationerna? Hör om den skarpaste kritiken, de mest välformulerade sågningarna, och de smartaste alternativa förslagen.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Är du osäker på hur du gör för att lyssna på podcast i din telefon eller dator? Klicka här för en enkel beskrivning.

Mer läsning som remissvaren

Louise Danes sammanställning av svaren – Konsten att såga ett lagförslag (eller: en lista på remissvar med anledning av regeringens förslag om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige)

Dagens Arena – 22 av 22 remissinstanser sågar regeringens nya migrationspolitik

Svenska Dagbladet – Röda korset: Regeringens förslag ogenomtänkt hafsverk

Glad påsk önskar Dagens Arena. Vi tar nu helgledigt.

Vi vill passa på att rekommendera några av våra mest uppskattade texter.

Är social housing lösningen på Sveriges bostadskris? >>

Därför är en rökplym viktigare än nya bostäder. >> 

22 av 22 remissinstanser sågar regeringens migrationspolitik. >> 

Här är stjärnkrogarna med kollektivavtal >>

Så blev det för dyrt att bli sjuk i Sollefteå >>

Anne Ramberg. »Historiens dom kommer att blir hård« >>

3300 kvinnor har ingenstans att föda. Det är Filippa Reinfeldts fel. >>

Betongsossens återkomst >>

Ett hett påsktips från oss på Dagens Arena är också att byta ut den där trisslotten mot lite grävande journalistik. Här kan du ge stöd till skarp och grävande kvalitetsjournalistik som får genomslag och gör skillnad.

Och om du har en vän som du tycker ska läsa texter som »Så blev det för dyrt att bli sjuk i Sollefteå« och »Betongsossens återkomst«, ge bort en prenumeration Magasinet Arena i påskägget! Du själv får en antologi med Magasinet Arenas bästa texter under 20 år.

På tisdag den 29 mars är vi tillbaka.

Glad påsk!

Föreningslivet underlättade spridningen av den nazistiska rörelsens politiska budskap. 

Socialt kapital antas ofta stärka demokratiska system, men 1925-1933 växte Hitlers parti NSADO snabbare i tyska städer/byar med högre föreningstäthet (en proxy för socialt kapital).

Resultaten tyder på att föreningslivet underlättade spridningen av den nazistiska rörelsens politiska budskap.

(Klicka på bilden för att se en större version.)

Källa: Satyanath et al. (2016) »Bowling for Fascism: Social Capital and the Rise of the Nazi Party», Journal of Political Economy, forthcoming.

Linna Martén, Uppsala universitet

När medmänniskor klarar av att inge varandra hopp även i de värsta av situationer, måste nu politikerna visa att de kan göra detsamma. 

Efter terrordåden i Paris skrev jag att politikerna måste ge oss möjlighet att se strimmor av rädsla genom hoppet, snarare än att känna glimtar av hopp genom rädslan. Det är lika relevant då som det är nu.

Vem ska politikerna egentligen inge med hopp?

De som utförde dåden i Paris och Bryssel var inte personer som kommit nyligen till Europa, utan personer som vuxit upp här. Det var även fallet med den man som sprängde sig själv och en bil i centrala Stockholm 2010.

För att förhindra terrordåd, är det ett måste att förhindra att människor radikaliseras. Radikaliseringen sker i deras närmiljö, genom familj, vänner och internet.

Skälen till varför människor väljer att gå med i fascistiska rörelser som IS, eller begå terroristdåd själva som Anders Behring Breivik, är många – utanförskap, strulig bakgrund, ensamhet, uppfostran för att nämna några. Radikalisering verkar dock oftast ha känslomässiga orsaker, snarare än ideologiska, enligt en promemoria från regeringskansliet. Några några push-faktorer för radikalisering upplevd utsatthet för förtryck, diskriminering och utanförskap.

För att förhindra radikalisering räcker det troligtvis inte med etablering och integration – det krävs en känsla av tillhörighet och en upplevd möjlighet att påverka samhället. Även känslan av att kunna ha flera identiteter samtidigt – svensk, muslim, fotbollsfantast och så vidare – är viktig.

Radikalisering har troligtvis lika många orsaker som det finns radikaliserade människor. Men jag tycker mig ändå se ett behov av att ge dessa människor ett hopp om en framtid i ett demokratiskt samhälle där de upplever sig ha en plats.

Och ofta finns det källor till hopp även i de värsta av situationer. Efter gårdagens terrordåd började medmänniskor i Bryssel att hjälpa varandra. Genom hashtaggarna #opehouse, #ikwilhelpen och #BrusselsLift erbjöd Bryssel-borna varandra bostad, skjuts och stöd mitt i krisen – strimmor av hopp i rädslan.

Nu är det upp till politikerna att bevisa att det kan göra detsamma.

Med bara två veckor kvar till industrins löneavtal går ut står parterna långt ifrån varandra. Risken för konflikt blir större för varje dag som går. 

Det var länge sedan en avtalsrörelse var så svårarbetad. Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, säger att parterna aldrig varit så långt ifrån ett avtal när det bara är två veckor kvar till dess att industrins löneavtalet går ut.

De opolitiska ordförandena, OpO:s, som går in sista månaden av det gällande industriavtalet, har inte ens lämnat fram ett förslag till lönenivå. Och det börjar brinna i knutarna.

Varför är det så tungrott?

Årets avtalsrörelse verkar präglas av ett »alla mot alla«-problem. Med den fallna samordningen, utmanas industrimärket. Analysen om vad som är grundproblemet med de ojämställda lönerna, delar även LO-förbunden i två.

Frågan om de så kallade sifferlösa avtalen ställer arbetar- och tjänstemannafack emot varandra.

Arbetsgivarna å sin sida går ut med krav på lägre löner för vissa grupper – något som står i direkt strid med det fackliga löftet. Hotet om lagstiftning av löner från en majoritet av borgerliga partier, lägger sig även det som en våt filt över avtalsförhandlingarna.

Fack och arbetsgivare är inte överens om hur bra deras bransch går, och därmed hur stora löneökningar som det går att avtala om.

Varsel om konfliktåtgärder inom industrin känns allt mer troligt. Det är heller inte osannolikt att strejk kommer att utlysas inom 6F:s avtalsområden, eftersom de begärt högre löneökningar än industrin.

Det är inte ett optimalt läge för arbetsmarknadens parter att stå så långt ifrån varandra. Snart kommer de att behöva ta ett stort ansvar för att välkomna tusentals nyanlända ut på arbetsmarknaden. Den psykosociala arbetsmiljön blir allt sämre. Jämställdheten på arbetsmarknaden blir inte bättre.

De här frågorna riskerar att påverkas negativt om parterna kommer allt för sargade ur avtalsrörelsen.

Mycket hänger på att industrins parter kommer överens – och det snart.

MUF Stockholms kampanj för att stödja Fotografiska har uppenbart inspirerats av Christofer Fjellners (M) TTIP-vurmande. 

I veckan har vi bevittnat något häpnande. Fotografiska har anmält regeringens museireform till Konkurrensverket eftersom fri entré på statliga museer kan göra att färre besöker Fotografiska.

»Vi hade aldrig öppnat om den nuvarande museireformen med fri entré hade gällt när konsthallen invigdes«, sa Fotografiskas grundare och varnade för »kulturell utarmning«.

För er som inte besökt konsthallen skulle en kunna beskriva den som sinnebilden av den breda medelklassens trygghetszon. Hit kommer du för att slippa tänka och äta blomkål med rostade mandlar. Här finns inget som skaver. På sin höjd ett fotografi av en tjock människa.

Men håll i er, det blir bättre. MUF Stockholm samlas i dag för ett stödbesök på konsthallen. Under hashtaggen #backafotografiska gör ungdomsförbundet uppror mot att staten konkurrerar ut den fria kulturen.

Man kan tycka att ett ungdomsförbund bör ha bättre saker att uppbåda vrede över, men jaja.

Den stora frågan handlar ju faktiskt om vem som inspirerat till denna sammansvärjning. Vi kan bara komma på en enda person: den moderata Europaparlamentarikern och fd. Ayn Rand-vurmaren Christofer Fjellner.

Ja, det kan låta lite konspiratoriskt men låt oss berätta.

Den före detta MUF-ordföranden var en av Fredrik Reinfeldts hårdaste kritiker. Han var så arg på att den dåvarande partiledarens dragning mot mitten att han drog igång kampanjen »Enjoy capitalism«. Men det var i hans ungdomsår. Nu har han växt till sig och var 2014 Sveriges andra mest aktiva parlamentariker. Han beskriver sig själv som en gammal glad nyliberal – »one of the few surviving« –, han är den som slåss allra hårdast för snusets rättigheter och sist men inte minst: Han tycker att TTIP är det bästa handelsavtalet någonsin.

Och det är här det blir riktigt intressant. För det är många som inte skulle hålla med honom om det. Exempelvis cirka alla som värnar arbetstagares rättigheter, tycker att transparens är en bra grej och anser att det är problematiskt om storföretag får massa makt på bekostad av miljö, välfärd och annat.

De allra högsta rösterna har höjts mot en investeringsklausul i handelsavtalet, ISDS. Den innebär att företag kan stämma stater om de förändrar lagstiftningen på ett sätt som gör att företagen inte kan tjäna så mycket pengar som de räknat med. Ja, det kan låta både meckigt och sinnessjukt, vi vet.

Men att det ens finns en diskussion om huruvida detta är rimligt, tycker Christofer Fjellner känns som en »blast from the past«. »Hade Shakespeare skrivit något om investeringskapitlet i TTIP hade det hetat »Much ado about nothing.«, sa han till Dagens Arena för ett tag sedan.

Men det är alltså i princip detta som Fotografiska, uppbackade av MUF Stockholm, nu vill driva. De anmäler en reform för att konkurrensvillkoren har förändrats. Och vem är Sveriges starkaste TTIP-förespråkare? Och har känningar i MUF? Ja precis, Christofer Fjellner.

Är du fortfarande tveksam till vår tes? Då kan vi berätta att det inte går så bra för Fjellerns linje i TTIP-förhandlingarna. ISDS har bytts ut mot en annan klausul, som bland annat innebär att oberoende domare, inte företagens egna, ska avgöra frågan när ett företag stämt en stat. Det tycker Fjellner är en skitdålig idé. Han vill inte ens prata om hur dålig den idén är.

Ni hör ju. Kopplingarna mellan Fjellners ISDS-vurmande och MUF Stockholm är solklara. Men konsthallen är förmodligen bara TTIP-anhängarnas första testballong. Nu återstår det bara att se vad som blir deras nästa.

Regeringen föreslår nu att flyktingar måste ha jobb för att få permanent uppehållstillstånd och få ta hit familjen. Vad innebär förslaget för etableringen? Och har vi verkligen en flyktingkris, eller bara en utgiftstakskris? Lisa Pelling, Arena Idé, gästar Pengar och politik.

– Förut var det starka reaktioner på danska socialdemokraters retorik om att flyktingar som kom till Danmark skulle jobba, men nu säger vi samma sak själva, säger Sandro Scocco.

– Hur ska man tolka att pengar ska avgöra vem som får uppehållstillstånd i Sverige, undrar Mikael Feldbaum.

– Skyddsbehovet borde inte påverkas av pengar, säger Sandro Scocco.

– Regeringens förslag sänder signalen att invandrare kostar pengar, menar Lisa Pelling.

– Lagrådsremissen är helt förödande för etableringen av flyktingar. Människor kommer bli knäckta.

Sandro Scocco menar att regeringen inte har särskiljt och motiverat de olika delarna i flyktingpolitiken.

– Om du sitter i ett flyktingläger i Libanon så fattar du nog inte beslut utifrån om AMS ändrar sitt interna regelverk, så att du kan få en tolvmånadersåtgärd. Tillfälliga uppehållstillstånd och anhöriginvandring sänder däremot säkert signaler. Vi gör nu något direkt destruktivt, säger Sandro Scocco.

– Det är obegripligt att man väljer att införa den nya lagen retroaktivt. De ensamkommande barn som kom före den 24 november kommer att få åreförenas med sin familj. Men de som ko efter den 24 november, som råkade sova en natt på vandrarhemmet i Rostock, de kommer aldrig mer att få träffa mamma och pappa, säger Lisa Pelling.

Sandro Scocco menar att olika frågeställningar i flyktingmottagandet inte sorterats ut.

–Mottagningskapacitet är en första del. Regeringen har hävdat att den brister men det finns inga gjorda analyser. Här behöver vi mer seriös data.

– Det andra är det politiska. Här har asylinvandringen utlöst enorma politiska spänningar.

– Det tredje är de statsfinansiella frågorna. De två första kan vi diskutera. Det statsfinansiella är inget att debattera. Att vi skulle stå inför en statsfinansiell kris är rent och skärt nonsens. Den frågan existerar över huvud taget inte. Den kortsiktiga statsfinansiella effekten är kanske 30 miljarder i merkostnader. Nu har Finansdepartementet tagit av marginaler i budgeten och av biståndet. Nu tittar man på myndigheters anslag för att trolla fram pengar med knäna. Detta utlöser konflikten mellan välfärd och flyktingmottagande. Men till och med Konjunkturinstitutet säger att det bara är att låna upp de 30 miljarderna. Men regeringen kan inte få riksdagens stöd för att höja utgiftstaken, för att slippa skära ned på biståndet. Då kommer Moderaterna och Liberalerna kräva andra saker i utbyte. Då väljer regeringen att skära i den befintliga budgeten istället. Men detta har inget med den långsiktiga hållbarheten för statsfinanserna att göra. Gemene man får då bilden att om vi tar emot flyktingar så måste vi skära ned på välfärden, säger Sandro Scocco.

– Borde inte Centerpartiet, som ju vill ha en generös invandring, oroa sig över om vi underinvesterar i de invandrare som kommit hit. Om de ska kunna ta jobb framöver behöver barnen ro att läsa läxor och bra svenskundervisning. Får de det idag? undrar Lisa Pelling.

– Motsatsförhållandet mellan välfärd och invandring är falskt. Det är ju bara om vi får en alldeles för låg sysselsättningsgrad som vi faktiskt får en sådan motsättning. Om vi med tillfälliga uppehållstistånd nu skapar en sämre sysselsättningsgrad bland dem som kommer nu, än hos dem som kommit tidigare, så blir konflikten mellan välfärd och invandring en självuppfyllande profetia, säger Sandro Scocco.

– Ur ett statsfinansiellt perspektiv så betalar vi fortfarande av på statsskulden. Vi har ungefär samma bruttoskuld idag som på 1990-talet. Men statsskulden då ökade till 83 procent av BNP. Det var en ordentlig statsfinansiell kris. Men flyktingkrisens bidrag i förhållande till finanskrisens bidrag var oerhört marginell. Idag fortsätter bruttoskulden att falla trots flyktingkrisen. Det är kris i utgiftstaken, menar Sandro.

– Vi kanske har en institutionell kris, snarare än en flyktingkris, sammanfattar Mikael Feldbaum.

PS: Vi ber om ursäkt för det surrande ljudet i början av podden.

Dagens Arenas Tf chefredaktör Lisa Gemmel är med på TCO:s lista över framtidens 99 mäktigaste.

Organisationen TCO har sammanställt en lista över de 99 personer mellan 18 och 35 år som i framtiden tros ha störst makt i Sverige.

Dagens Arenas tillförordnade chefredaktör Lisa Gemmel har utsetts till en av de journalister som TCO tror kommer att ha ännu större makt i framtiden.

– Det är otroligt roligt att få vara med på TCO:s lista över framtidens 99 mäktigaste. Det är ett erkännande av inte bara mig, utan av Dagens Arenas genomslagskraft, säger Lisa Gemmel.

Redaktionen säger stort grattis till Lisa!

Män får fast anställning genom att vara medförfattare på artiklar. För kvinnor krävs det egna publiceringar. 

En ny amerikansk studie studie visar att män får mer erkännande för sitt bidrag till grupparbeten än kvinnor – i alla fall i mansdominerade branscher.

Figuren visar hur utsikten att få fast anställning för forskare i nationalekonomi påverkas av andelen egenförfattade forskningsartiklar. Bland dem som har skrivit alla sin artiklar själva finns ingen könsskillnad, men bland dem som har många medförfattare har män större chans att få anställning.

Källa: Sarsons H. (2015) Gender Differences in Recognition for Group Work. Working Paper, Harvard University.

Anna Sandberg, Stockholms universitet

När riksdagen debatterade nyanländas etablering fokuserade Löfven på utbildning. Oppositionen på lägre ingångslöner. De borde prata om de tillfälliga uppehållstillstånden. 

På Liberalernas initiativ diskuterade riksdagen i dag nyanländas väg in på arbetsmarknaden. Den blev en tydlig höger-vänster-debatt som enkelt kan sammanfattas med utbildning vs sänkta ingångslöner.

Men endast två debattörer, Jonas Sjöstedt (V) och Maria Ferm (MP), valde att lyfta riksdagskammarens elefant – de tillfälliga uppehållstillstånden.

Jonas Sjöstedt tog tillfället i akt att lyfta några av alla de remissvar som inkommit på regeringens förslag till ny migrationspolitik. Samtliga fackliga centralorganisationer varnar ett stort försvårande för etablering, LO och TCO för utnyttjande av nyanlända, som hamnar helt i beroendeställning gentemot arbetsgivaren.

Sjöstedt lyfte även Arbetsförmedlingens massiva sågning av förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd, som helt sätter etableringen ur spel.

De tillfälliga uppehållstillstånden är det en riksdagsdebatt om vägar till jobb för nyanlända måste handla om.

Varken utbildning eller sänkta ingångslöner råder bot på det faktum att ingen kommer att våga satsa på sin egen så länge det finns en risk att för att vid nästa uppehållstillståndsprövning få avslag. Inte heller kommer en arbetsgivare våga satsa på någon som kan försvinna med nästa beslut från Migrationsverket.

Regeringens åtgärder och högerns förslag kommer falla platt så länge de tillfälliga uppehållstillstånden finns kvar. Men varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra vågade erkänna den elefanten i rummet. Så länge de gör det kommer vägen in till arbetsmarknaden att vara stängd.

Sveriges största rockband Kent lägger ner. Sättet de nu väljer att avsluta sin karriär på är rätt och värdigt.

Det har nu gått mer än ett dygn sedan Kent, genom en video full av referenser till deras karriär, meddelade att de nu gör sista plattan, sista turnén, sitt sista år som Kent. Och jag känner en stor sorg. Kent var bandet som hjälpte mig att bli stor.

Isola var det album som fick mig att till slut helt lämna den sociala tryggheten i Backstreet boys, och välja att lyssna på den musik som jag tyckte var bra – socialt stigma till trots. I Kent hade jag en ständig vän. I deras låtar rymdes de stora känslorna som jag inte kunde uttrycka själv.

Kent nådde fram till mig eftersom de, liksom jag, inte visste var de passade in. Eller hade svårt att acceptera när vi väl började göra det.

Kents sjätte studioalbum, Du & jag döden, markerade vad jag trodde var slutet för mig och mitt viktigaste band. Vi hade vuxit ifrån varandra.

Jag och Kent fann varandra igen med deras senaste skiva, Tigerdrottningen. Då hade jag gjort den resan som Kent gjort några år före mig. Jag hade lämnat uppväxtorten bakom mig – den som alltid kommer att skava – och etablerat mig i storstaden. Skogarna från den skivan hittade tillbaka till min inre tonåring – den låten ÄR jag.

Genom Tigerdrottningen bemödade jag mig även att på riktigt att ta in de politiska dimensionerna i bandets musik. Kanske var det för att skivans första singel – La belle epoque – sågs av många som en klockren samhällsanalys av ett Sverige allt mer präglat av en borgerlig politik där individens förmåga att klara sig själv står över lösningar för alla medborgare. Samtidigt ville MUF:aren Bodil Sidén visa på sin sida av Sverige, och skrev om texten till en renodlad hyllning till arbetslinjen.

Jag insåg genom debatten som följde La belle epoque att jag var den som knyter handen i fickan i Om du var här på skivan Isola. Jag var det lilla egot som alltid stod där bakom och höll med, det var därför låten Stoppa mig juni (lilla ego) alltid rört upp så mycket känslor hos mig. Tonårsjaget hade fått med sig något mer från Kent än bara ett känslomässigt stöd.

För som Elin Grelsson Almestad sa i en intervju i ETC i samband med senaste skivsläppet så vänder sig Kent till en ängslig medelklass, som känner att vi borde göra något men inte riktigt orkar. Sanningen känns.

Kent har under sina mer än 20 år som band ständigt varit aktuella, utan att kompromissa. Sättet de nu väljer att avsluta sin karriär på är rätt och värdigt.

Så tack Kent för att ni bar mig, och många fler, igenom tonåren. Tack för att ni fick mig att skämmas. Tack för att ni fick mig att stå på egna ben. Tack för politiken.

Tack som fan.