Bloggen

Det statliga bolaget SAS säljer ut nästan all sin verksamhet. Resultatet: ett bolag som gång på gång hamnar i kris med sina medarbetare.

För andra gången på bara en vecka går flygpersonal under SAS-flagg ut i konflikt. Den här gången är det Svensk pilotförening som tar ut 900 piloter i strejk.

Anledningen är minst sagt snurrigt, men handlar i likhet med måndagens strejk om relationen till bemanningsföretaget Global Employer Company (GEC), som ägs av det brittiska företaget Flybe och som i sin tur har anlitats av SAS. Vem som äger vad är kanske lite svårt att hålla reda på, men i flygbranschen är det numera vanligt att ha flera olika underentreprenörer.

Striden mellan GEC och fackförbundet Unionen den 22 februari handlade om att parterna inte kunde komma överens om ett kollektivavtal för de kabinanställda, trots att de förhandlat i månader. Facket krävde 18 000 kronor i ingångslön. Motparten vägrade. I början av februari hotade facket att ta till konfliktvapnet. Om lönerna inte höjdes skulle hela personalen gå ut i strejk.

I stället tyckte motparten att kabinanställdas löner skulle fortsatt ligga på samma nivå som Storbritanniens. Det vill säga en grundlön på 16 895 kronor och en rörlig del på ca 2000 kronor, som därutöver tillkommer*.

Enligt Erik Rantzow, talesperson för kabinklubben på GEC som intervjuats av tidningen Kollega, handlade det inte alltså om någon »lyxstrejk« utan om lönenivåer på någon tusenlapp extra, pensionsavsättningar och försäkringar.

Strejken utbröt och varade i två dagar. På tisdagen enades parterna om medlarnas bud och fackets förhandlingschef Niklas Hjert sa i ett pressmeddelande att »Unionens medlemmar har i dag fått kollektivavtal och schysta löner och bra villkor.«

Nu har markpersonal som arbetar med marktjänster, som exempelvis incheckning och bagage- och frakthantering även börjat oroa sig över att flera av deras tjänster säljs ut till bolag utanför Sverige. Risken finns att även deras löner och villkor kan komma pressas ner.

Att ett statligt bolag som SAS använder en modell där anställningsvillkoren försämras och löner dumpas är högst anmärkningsvärt. Det råder inget tvivel om att de försöker spara pengar genom att outsourca sin personal. Men det kan inte göras ostraffat. De långsiktiga effekterna är att flygningar ställs in, dåligt rykte, medarbetare i strejk och viktigast av allt, att personals välmående försämras. Frågan är om SAS verkligen har råd med det.

* Ändrat den 26 mars 2016, kl 11:41.

Gillar du god och dyr mat? Förstklassig service och kristallglas? Men även att de som lagar och serverar din mat har rimliga arbetsvillkor? Dagens Arena vägleder dig i Michelindjungeln.

Det regnade stjärnor över Sveriges bästa lyxkrogar igår. Fäviken Magasinet blev Sveriges första tvåstjärniga krog utanför Stockholm. Krogen har länge varit föremål för diverse foodiesars beundran.

En annan bra grej med Fäviken är att personalen har kollektivavtal, precis som 17 andra Michelinkrogar.

På den röda listan hamnar i vanlig ordning lyxkrogen Frantzén, som under 2014 hade en omsättning på 14,5 miljoner. En »överraskande gastronomisk resa ledd av krav på äkta råvaror och med frihet för fantasi och skapande« på krogen kostar 2 500 kronor. Med vinpaket 4 000 kronor. Men Björn Frantzén har inte råd med kollektivavtal.

Så, om du vill äta Michelinmat tillagad och serverad av personal som kan leva på sin lön, garanteras semester och inte tvingas arbeta orimligt långa dagar, dessutom utan OB-tillägg, ska du inte besöka Frantzén, Sushi Sho, Volt, Daniel Berlin, Vollmers och Ambiance à Vindåkra.

Men, det finns 18 andra alternativ. Här är hela listan.

Stjärnkrogar med kollektivavtal:
Mathias Dahlgren-Matsalen, Stockholm
Oaxen Krog, Stockholm
Fäviken, Järpen
Ekstedt, Stockholm
Esperanto, Stockholm
Gastrologik, Stockholm
Mathias Dahlgren-Matbaren, Stockholm
Operakällaren, Stockholm
Bhoga, Göteborg
Koka, Göteborg
Sjömagasinet, Göteborg
SK Mat & Människor, Göteborg
28+, Göteborg
Upper House, Göteborg
Bloom in the Park, Malmö
Borgholm, Öland
PM & Vänner, Växjö
Thörnströms Kök, Göteborg

Stjärnkrogar utan kollektivavtal:
Frantzén, Stockholm
Sushi Sho, Stockholm
Volt, Stockholm
Ambiance à Vindåkra, Malmö
Daniel Berlin, Skåne Tranås
Vollmers, Malmö

Här kan du kolla om din favvokrog har kollektivavtal.

Stefan Löfven har rört om i regeringen. Inte en dag för sent.

Statsminister Stefan Löfven har rört om i regeringen. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är numera även ansvarigt statsråd för regeringens etableringspolitik av nyanlända flyktingar. Således fyller Ylva Johansson det tomrum som uppstått i avsaknaden av en integrationsminister. Och som hon och andra ministrar haft svårt att fylla.

Regeringen har befunnit sig i krisläge sedan SD valde att fälla den första budgeten. Det politiska landskap där regeringen verkar är i högsta grad otillgänglig terräng: regeringspartierna är i minoritet i riksdagen, och över den ligger ständigt ett hot om att alliansen och SD ska sätta käppar i hjulet. Som grädde på moset, höstens stora flyktinginvandring har sannerligen inte hjälp den valhänta regeringen att bättre på förtroendesiffrorna.

Väljare och opinionsbildare ser regeringen som splittrad. DN:s Ewa Stenberg skriver i dag att Löfvens utnämnande av Ylva Johansson som etableringsansvarig sätter »överrock« på MP-ministrarna Fridolin och Kaplan, vilket spär på uppfattningen om att Socialdemokraterna i regeringen allt som oftast kör över Miljöpartiet. 

I diskussionen om regeringskrisen finns ett stort fokus på enskilda statsråd. Många menar att Stefan Löfven inte lever upp till förväntningarna som statsminister och att utbildningsministern Gustav Fridolin varit för idealistisk i sin politik. En bredare opinion börjar också se inrikesminister Anders Ygeman som socialdemokraternas framtid – han har i mätning efter mätning toppat väljarnas förtroendeliga.

Underligt kan man tycka, när Ylva Johansson varit i särklass bäst på att vara socialdemokratisk minister.

Det är inom arbetsmarknad politiken saker har börjat ta fart. Under Ylvas tid har bland annat jobbcoacherna försvunnit och etableringslotsarna blivit till snabbspår. Fas 3 har successivt börjat avvecklas och lagförslag om skärpta åtgärder mot missbruk av visstidsanställningar har lagts fram.

För två veckor sedan presenterade hon tillsammans med Gustav Fridolin och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, snabbspår för nyanlända lärare och förskolelärare, vilket innebär att nyanlända tidigt kan komma ut på arbetsmarknaden via praktik och anställning.

Det här ett exempel på hur väl både arbetsmarknadsdepartementet och utbildningsdepartementet kan samarbeta i frågan om etablering för nyanlända. Hennes nya ansvarsområden bör därför inte ses som ett övertramp på MP-områden utan snarare som en naturlig bieffekt.

Ylva Johansson är erfaren. Hon har varit minister två tidigare regeringar, bland annat skolminister, och besitter kunskap inom sitt sakområde som många andra av regeringens ministrar saknar.

Det var på tiden att Lövfen rörde om i regeringen. Och såg Ylva för den hon är: en stabil kraft med ryggrad.

Snabbspåren är ett gyllene exempel på att svenska modellen fortfarande fungerar.  

I går meddelade Kommunal och Sveriges kommuner och landsting (SKL) att de var överens om ett snabbspår för undersköterskor.

Snabbspåren är regeringens åtgärd för att få nyanlända med utbildning och erfarenhet inom bristyrken snabbare ut i arbete, och ersätter de tidigare etableringslotsarna. Fem snabbspår har presenterats, knappt tjugo är på gång.

Nyanlända med akademisk utbildning ska få möjlighet att läsa till den kompetens som behövs för att arbeta i Sverige – till exempel har Stockholms universitet 420 platser på lärarutbildningen för lärare som är nya i Sverige.

För kockar sker det en validering av nyanländas kunskaper, med hjälp av arbetsgivare. Snabbspåret för undersköterskor kommer att innehålla praktik, undervisning i svenska samt vissa kurser som ingår i en undersköterskeutbildning.

Snabbspåren är ett gyllene exempel på att svenska modellen fungerar – fackförbund, arbetsgivarorganisationer kommer i samarbete med Arbetsförmedlingen överens om fungerande vägar in i bristyrken för nyanlända.

Lärarnas riksförbund är oroliga för att arbetsbelastningen för lärarna kommer att öka när nyanlända lärare gör praktik på redan belastade skolor. Det finns en risk för det – de svenska välfärdsarbetarna går på knäna.

Men alternativet är att det dröjer väldigt länge innan de 1 900 lärare som precis kommit till Sverige inte kan komma in och avlasta den svenska skolan. Men som Lärarnas riksförbund också säger – arbetsgivarna ska aktivt arbeta med arbetsmiljön för dem som handleder praktikanter.

Lyckas snabbspåren bra kommer det att gå snabbt för nyanlända med utbildning och erfarenhet från bristyrken att få jobb. I vägen står dock långa handläggningstider hos Migrationsverket och regeringens förslag om tillfälliga uppehållstillstånd.

De hindren kräver andra åtgärder än en välfungerande svensk modell.

Politiker som fick en lönehöjning i Europaparlamentet 2009 ställde i högre grad än andra upp för återval.

Harmonisering av löner i Europaparlamentet 2009 medförde kraftiga löneökningar för politiker från vissa länder, och minskningar för andra.

Figuren visar att andelen politiker som ställde upp för återval ökade för de som fick en löneökning. Däremot påverkade löneökningen inte valda politikers frånvaro eller deltagande i omröstningar i parlamentet.

Källa: Fisman et al. (2015) Journal of the European Economic Association, 13(5), 871-905

Linna Martén / Uppsala universitet

Veckans graf är hämtad från det senaste numret av Magasinet Arena. Prenumerera på tidskriften här >>

Vill du vara säker på att få bostad? Då har du tre ställen att välja mellan.

I 250 av Sveriges 290 kommuner rådet bostadsbrist. På fem år har antalet bristkommuner fördubblats, visar SVT Nyheters granskning.

Endast tre kommuner uppger att de har överskott på bostäder:

Haparanda

Åsele

Hultsfred

Känns det lite torftigt? Misströsta ej. Ytterligare 37 kommuner uppger att de har »balans«. Så även Jokkmokk, Pajala, Österåker och Gotland är relativt säkra kort om du vill ha tak över huvudet.

Med signalpolitik av rang ska Sundbybergsmoderaterna få unga att skärpa till sig. Hjälp oss att hitta en ny slogan!

Årets tillväxtkommun 2014. Hög befolkningstillväxt. Rikt kulturliv. Diversifierat näringsliv. Högt bostadsbyggande. Kraftigt sjunkande ungdomsarbetslöshet.

Framgångssagan Sundbyberg – alla kommunalråds våta dröm.

Tills för några månader sedan. De stora bostadsbyggarambitionerna som gjorde Jonas Nygren (S) till kung av Sundbyberg, var också de som fick honom på fall.

I fjol tog han sig nämligen vatten över huvudet.

Han begick det ödesdigra misstaget att klampa in över Centerpartiets röda linje när han föreslog att ännu fler bostäder skulle byggas. Sveket lämnade så djupa ärr i centerpartisternas gröna hjärtan att de lämnade det sköra samarbetet med buller och bång. Med gott mod tog Moderaterna över.

»Vi kommer att ta ansvar kommande år«, lovade den nytillträdda Mikael T. Eriksson (M).

Bland det första Moderaterna tog ansvar för var de unga – de vars arbetslöshet gick ner med 13 procent under 2013.

»Vi ska inte curla unga«, proklamerade det moderata kommunalrådet Josefin Malmqvist i går.

Lösningen? Att skrota de kommunala sommarjobben för de som går i nian.
Anledningen? De har svårt att komma i tid.

Den andra delen i Sundbybergsmoderaternas nya plikt-linje är att slopa begreppet »garanti«. Det innebär dock inte att det blir svårare att få sommarjobb – men ungdomarna ska ha väldigt klart för sig att jobb, det är något man förtjänar. Riktigt hög nivå på signalpolitiken med andra ord.

Vi har onda aningar. Kanske har kommunens nuvarande slogan » Sundbyberg – där staden är som bäst« spelat ut sin roll? Moderaterna verkar vilja marknadsföra en mer hårdför linje. Nedan lite inspiration, men kom gärna med egna förslag!

Sundbyberg – här gör vi vår plikt
Sundbyberg – här finns inga garantier
Sundbyberg – vi curlar ingen
Sundbyberg – här skrattar vi inte på jobbet

Svåra och komplicerade beslut väntar EU:s statschefer i flyktingfrågan. Om den nya fördelningsmekanismen går igenom finns det risk för att fler moraliska dilemman uppkommer.

I går och under natten samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för årets första toppmöte. Dagordningen dominerades av två frågor: britternas möjliga utträde och flyktingfrågan.

Under natten diskuterades principen att asylsökande inte längre ska ha rätt att välja vilket land de söker asyl i. Tidigare har denna bestämmelse reglerats i Dublinförordningen som säger att det land en asylsökande kommer först till också är det land hen ska söka asyl i. Uppenbarligen har det inte fungerat eftersom vissa EU-länder inte brytt sig om att registrera flyktingar. Nu ska förstlandsprincipen bort och ett nytt fördelningsverktyg tas fram.

Men hur det ska se ut är medlemsstaterna däremot oense om. Det förslag som ligger på bordet just nu är att EU-länderna fördelar antalet asylsökande utifrån vissa kriterier som BNP, medlemsstaternas befolkning, arbetslöshet och antalet asylsökande som redan befinner sig i medlemslandet. Det här gynnar Sverige i den mening att Sverige skulle behöva ta emot färre flyktingar än vad vi gör i dag. Länder som Tyskland och Storbritannien skulle få ta emot fler. De länder som hittills inte tagit emot några flyktingar, exempelvis Lettland, skulle också tvingas ta emot flyktingar.

Hittills har den idén visat sig vara ganska ineffektiv, med tanke på att en av bråkdel av de 160 000 asylsökande man redan bestämt sig för att omfördela från Grekland och Italien, faktiskt har omfördelats enligt rådande principer.

Om principen om omfördelningen går igenom, kan andra frågetecken även uppkomma. Ett sådant är den moraliska frågan om »vilken typ« av flykting som ska omfördelas. Vilket land ska exempelvis ta emot de »utbildade« flyktingarna och vem ska ansvara för de mest traumatiserade? Dessa frågor är värda att tänka på nu när EU äntligen börjar diskutera nya reformer inom asylpolitiken.

I dag skulle EU kunna använda sig av UNHCR:s expertis i frågan och det system som tillämpas vid fördelningen av kvotflyktingar. Därför är det viktigt att diskussionerna sker i samråd med UNHCR.

Så kallade »hotspot« är en annan diskussion som blivit allt vanligare inom EU-sammanhang. Förslagen går ut på att skapa samlingscentraler så att flyktingar kan registrera sig tidigare.

I veckan kom uppgifter om att fyra av fem hotspots redan färdigställts på de Grekiska öarna och att flera länder utanför EU, Slovenien, Kroatien, Serbien och Makedonien, gått med på att ha en koordinerade registreringscentraler.

Hotspots verkar just nu ha blivit den enda lösningen för EU-stater och EU-politiker. Det är nödvändigt för att EU ska kunna koordinera ett ansvarsfullt och humanistiskt flyktingmottagande. Rent funktionsmässigt innebär mottagningscentralerna också att EU utökar sina gränser till andra länder bortom sina fysiska gränser.

Förhandlingarna har visat sig vara svåra. Men som Stefan Lövfen sade tidigare i dag – flyktingfrågan är »den största uppgift som unionen tagit sig an sedan den skapades«.

Allt fler talar om en förestående finanskris. Podden med gästen Andreas Cervenka reder ut vilken roll bankerna spelar i dagens ekonomi, hur de blev så stora, varför staten accepterar det och hur rädda vi bör vara.

Podden inleds med teveserien Billions och den nya filmen The big short och myten att ingen kunde förutse finanskrisen 2008.

Sandro Scocco, Arena Idés chefsekonom, kommenterar utspelen från Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Finanspolitiska rådet om speciella löner för nyanlända och menar att de förmodligen är olagliga. Det är anmärkningsvärt med en rapport som läggs fram av en myndighet, där ingen kollat om förslaget är lagligt.

Kina har tiofaldigat banksystemet på tio år. Alla lånen kanske inte är så lyckade. Kanske är tjugo procent av lånen dåliga lån. Det är samma sak som i Europa, fast här har vi kommit längre. Nästan en femtedel av alla lån är problemlån i Italien, menar Andreas Cervenka, journalist, SvD Näringsliv.

Den svenska bankmarknaden är sårbar i och med sin storlek, beroende av andra svenska banker och av utlandet, menar Andreas Cervenka. När Anders Borg nyligen hävdade att statens insatser efter finanskrisen inte endast räddade Swedbank utan även SEB blev det rabalder och sura miner från vd Annika Falkengren, menar Sandro Scocco.

Att man tillåtit bankerna att låna ut så pass mycket som man gör har drivit upp bopriserna, menar Andreas Cervenka och Sandro Scocco.

Underliggande för bankernas tillväxt är att efterfrågan minskat när människors löner minskat. För att hålla uppe efterfrågan har de rikaste lånat ut till de fattigare för att de ska konsumera och elda bostadsbubblor. Investeringar i företag har varit mindre lönsamma på grund av den låga efterfrågan, menar Sandro Scocco.

Bankerna lånar ut paraplyer när det är sol och tar tillbaka dem när det blir regn, menar Andreas Cervenka med ett citat som det finns många som kan göra anspråk på.

Risktagande och storlek har gynnats på bankmarknaden. Så bankerna har agerat rationellt. Detta är den svåra nöten att knäcka när man ska reglera bankerna, enligt Andreas Cervenka.

Ja, banktjänstemän har inte horn i huvudet, det är statens ansvar att se till att incitamenten blir rätt, menar Sandro Scocco.

Kreditregleringen som avskaffades 1985 byggde på en insikt om vad som drev fram finanskrisen 1929. Liksom guldmyntfot och Bretton Woods byggde på att man ville motverka att länder sänkte sina växelkurser för att tävla med varandra. Någon gång längs vägen glömde man bort de här insikterna . Om vi släpper lös det här gänget igen kan vi få effektivare fördelning av resurserna och staten kan få lägre räntor på statskulden, resonerade man. Och så fick vi finanskrisen. Och vi lärde oss inget av det utan vi är tillbaka på ruta 2007, menar Sandro Scocco.

1930-talets Chicagoplan om att bankerna inte ska kunna skapa obegränsat med pengar talas det åter om nu, vilket sågs som orealistiskt för tio år sedan. Baselkraven är myrsteg i jämförelse, menar Andreas Cervenka. Det är en form av maffiaförhållande: staten ger beskydd och så får man tillbaka i form av tillväxt och lägre statsskuldränta. Det här är väldigt svårt att bryta.

Det enklaste sättet att öka stabiliteten är att bankerna bygger upp mycket större buffertar, De borde stoppa aktieutdelningen i tio år, menar Andreas Cervenka.

EU:s nya förslag för att reglera upp krisbanker där staten ska ta deras dåliga lån och hämta in tillgångar hos hushåll som lånat ut tillgångar till banken, är helt orealistiskt. Hade vi gjort så under 1990-talskrisen hade Sverige gått i total kataklysm och vi hade straffat ut hela den svenska ekonomin, säger Sandro Scocco.

Vi har accepterat marknadstänket att alla stora banker går i konkurs med jämna mellanrum, att det är naturligt. Men kostnaderna för detta är monumentala. Man måste strukturera bankerna så att man minimerar risken för bankkrascher.

Vi kan inte ha de här krascherna. Man återhämtar sig aldrig. Och man får fascism i spåren, menar Andreas Cervenka.

Ibland får man höra att man är en domedagsprofet men det är fel diskussion. Jag har två barn och jag sätter fast dem i barnstol trots att risken att krascha är väldigt låg. Sannolikheten att Sverige får en finanskris är betydligt högre än att man krockar med bilen. Så varför ska vi ta den typen av galna risker som kan sluta med en finanskris, frågar sig Andreas Cervenka.

Om man är nervös för att vi har ett parti med rötter i fascismen som har nästan tjugo procent, och vi har en obehaglig glidning i språket och hur vi generaliserar – om man är nervös över det nu när vi har fyraprocentig tillväxt, och många känner sig rika, föreställ er hur det blir då efter en riktig kris. Det kan bli väldigt väldigt obehagligt, menar Andreas Cervenka.

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

Straffskärpning för människosmuggling kommer att slå mot offren, inte brottslingarna.

 31 människor dog förgäves. Båtolyckan skedde på turkiskt vatten för ungefär tre veckor sedan. Räddningspersonal kunde inte hjälpa till. Anledningen var att båten inte hade hunnit ut på internationellt vatten. Lagen om människosmuggling tillåter nämligen inte räddningsarbetare att transportera människor från inhemskt till internationellt vatten, trots att båten befinner sig i sjönöd. Flyktingar måste på egen hand ta sig ut på internationellt vatten, innan de kan bli räddade.

I går kom Moderaternas partiledare Anna King Batra, med ett förslag om straffskärpning för människosmuggling, från sex månader till två år. Förslaget om högre straff innebär bland annat att rättsvårdande myndigheter ska kunna använda hemliga tvångsmedel. På frågan om vad ett sådant tvångsmedel skulle kunna vara svarar hon SVT:

– Det kan till exempel handla om tillgång till signalspaning.

Samtidigt meddelade Österrike och Kroatien att man nu förstärker sitt gränsskydd ytterligare, vilket kan leda till att människosmugglingen ökar.

Det kan tyckas vara lite oklart vilka smugglare som Moderaterna syftar på, eftersom signalspaning vanligen inte bedrivs mot flyktingbåtar utan mot andra länder. Är det de på Medelhavet, på land utanför EU eller i Sverige man då syftar på?

Moderaternas utspel speglar den allmänna begreppsförvirringen som råder kring människosmugglingen på just Medelhavet. Bilden är att varje båt bemannas av en smugglare. Så var det kanske förr. I dag är det dock vanligt att människosmugglare, med rädsla för att själva drunkna under resan, tvingar flyktingar att själva köra båten. Detta trots att de flesta flyktingar saknar kunskap om hur man faktiskt kör en båt. Användandet av gummibåtar har därför blivit vanligt eftersom att de är enkla att använda.

På Moderaternas hemsida förtydligas dock bilden av vad de menar. Här talas det om passförsäljning och kriminell verksamhet i Sverige, och att EU tillsammans ska verka för att hindra människosmuggling.

Människosmuggling är ett brott, och det råder inget tvivel om att det som sker på Medelhavet och runt om i Europa är organiserat. Men så som människosmuggligen ser ut i dag kommer förslagen om högre straff inte ha en påverkan på smugglare eller göra så att allt färre personer väljer farliga vägar. I stället finns det stor risk för att offren, det vill säga flyktingarna, drabbas och att räddningsarbetare hindras i sitt arbete.

Lösningen på människosmugglingen är inte att höja straffet. Det måste till säkra vägar, så att behovet av olaglig verksamhet inte längre behövs.

Allianspartierna vill skapa jobb för nyanlända genom att sänka lönerna. Men räknar man på det är förslagen om låglönejobben dyrare för arbetsgivarna än dagens nystartsjobb.

Allianspartierna har lagt fram flera förslag om hur man ska få nyanlända i arbete. I augusti lanserade Moderaterna första jobbet-anställning, härom veckan presenterade Centerpartiet ingångsjobbet, Kristdemokraterna introduktionsanställning medan Liberalerna kräver sänkta ingångslöner för nyanlända i form av startjobb.

Tanken med dessa förslag är att det ska bli billigare för arbetsgivaren att anställa.

Men allianspartierna verkar ha glömt bort sin egen reform från 2007 – nystartsjobben.

Nystartsjobb innebär att en arbetsgivare som anställer en nyanländ får en subvention motsvarande dubbla arbetsgivaravgiften på löner upp till 22 000 kronor i månaden. Kostnaden sänks alltså rejält för arbetsgivarna.

Faktum är att nystartjobben till och med är billigare än låglöneförslagen som Centerpartiet och Liberalerna lagt fram. Enligt Samuel Engbom, samhällspolitisk chef på TCO, som räknat på det hela, är det billigare för arbetsgivarna att anställa någon med dagens nystartsjobb än med de föreslagna startjobben respektive ingångsjobben.

Debatten om de sänkta ingångslönerna tar inte slut. Nu har även Saco gett sig in i den.

Budskapet från akademikernas centralorganisation är tydligt: politiker har inte i lönebildningen att göra.

Saco ser inte sänkta ingångslöner som en väg framåt för ökad integration. Göran Arrius, ordförande för Saco, skriver på DN debatt:

»Saco:s utredare har nyligen gått igenom det samlade forskningsläget på området och slutsatsen är att vi vet mycket lite om effekterna av sänkta lägstalöner. De satsningar som gjorts på senare tid för att sänka arbetsgivarnas kostnader tyder snarare på att det inte är lönerna som är problemet.«

Kostnaderna för att anställa de som står längst ifrån arbetsmarknaden är alltså inte det som är problemet. Snarare kanske det är så enkelt att arbetsgivare, i valet mellan att anställa någon som är etablerad på arbetsmarknaden och någon som inte är det, väljer den förra.

Det kan handla som saker som referenser, branschkunskaper och erfarenhet av svensk arbetsmarknad som gör att unga och nyanlända har svårt att ta sig in på svensk arbetsmarknad. Det är »säkrare« att anställa någon som inte är helt ny på arbetsmarknaden.

Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, som alla vill lagstifta om löner, verkar helt ha tappat förtroendet för den modell som så länge hållit Sverige starkt – den svenska modellen. Och visst kan det vara jobbigt för politiker att behöva stå vid sidan om när så stora frågor som lön och villkor på arbetsmarknaden förhandlas fram.

Arbetsmarknadens parter har under snart hundra år kunnat lösa otroligt svåra frågor för svensk arbetsmarknad vid förhandlingsbordet. Parterna har ännu inte haft möjlighet att sätta sig ner för att prata om hur de kan bidra till en förbättrad integration.

Hotet om lagstiftning riskerar att lägga sig som en våt matta över de diskussionerna. Jan Björklund, Annie Lööf och Ebba Busch Thor måste ha förtroende för att arbetsgivarorganisationer och fackförbund kan lösa frågan om integration utan politikens inblandning.

Så lyssna på Göran Arrius, politiker. Håll er borta!

Regeringens förslag att försämra möjligheten till familjeåterförening för flyktingar är inte bara inhumant, det strider även mot Barnkonventionen. 

I dag kom det uppgifter om att alla allianspartier, förutom Moderaterna, planerar att rösta emot regeringens förslag om att inte tillåta familjeåterförening för alternativt skyddssökande.

Kanske är det även dags för regeringen att ändra sin ståndpunkt. Inte minst med tanke på Sveriges ambitioner att verka som föredöme för andra länder på områden som mänskliga rättigheter och jämlikhet. Därför var det extra välkommet att regeringen under hösten 2014 tillsatte en utredning som skulle göra Barnkonventionen till svensk lag. Argumentet löd: »mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik«.

Men frågan är om det ens är möjligt.

De nya reglerna för familjeåterförening kommer att tvinga allt fler barn på de osäkra båtarna. Enligt UNHCR har antalet barn och kvinnor som tar vägen över Medelhavet ökat. I juni 2015 utgjorde kvinnor och barn 27 procent av dem som tog den farliga vägen. I januari i år låg samma siffra på 55 procent. Många av dem som drunknat under den senaste månaden har varit små barn. Dessutom rapporteras det om flera händelser där kvinnor och små flickor utnyttjats sexuellt av bland annat smugglare.

Regeringsförslaget som tre av allianspartierna nu kritiserar står inte bara i konflikt med Barnkonventionen och principen att alltid tänka på barnets bästa. Det står även i kollision med regeringens ambition att bedriva en feministiskt utrikespolitik. Flickor och kvinnor, som via familjeåterförening och en enkel flygbiljett säkert kunnat ta sig till Sverige, tvingas nu ta farliga vägar med risk för exploatering och trafficking. När dessa barn nått sitt mål, det vill säga Sverige, kommer de ha upplevt sakerde hade kunnat slippa om de haft en säker flygbiljett.

Nu när delar av alliansen äntligen fått lite vett i sig, är det dags för regeringen att också tänka om. För går förslaget igenom kommer Sverige att splittra familjer eller orsaka att ännu fler barn dör på flykt över Medelhavet.

Regeringen har nu chansen att slippa bli kända för att de inte står upp för barns rättigheter.

En arbetsgivare kan i dagsläget fly sitt rehabiliteringsansvar för en anställd, och det kostar den inte ett öre. 

Lösningarna kring de ökade sjukskrivningarna är sannolikt lika många som inblandade aktörer. Stupstockar och ersättningsnivåer brukar vara frågor som delar politiker och debattörer.

Något som de allra flesta verkar vara överens om är däremot arbetsgivarnas roll. Det vill säga att arbetsgivarna inte gör tillräckligt.

Forskarna Pathric Hägglund och Per Johansson presenterar i dag rapporten »Sjukskrivningarnas anatomi«, innehållandes fem punkter för att förbättra sjukförsäkringen.

Intressant är att de menar att kostnaden för långa sjukskrivningar är för låga för arbetsgivare, som därmed tappar incitament att både tillse att människor håller sig friska på arbetsplatsen och vid sjukskrivning återgår i arbete.

Med det resonemanget kommer varken stöd till eller förstärkt rehabiliteringsansvar via lagstiftning för arbetsgivarna förbättra situationen för de sjukskrivna. Det måste helt enkelt kosta. Och det utan att kostnaden slår ut grupper från arbetsmarknaden som tidigare har varit sjuka eller har en större risk att bli det. Det är en svår balansgång, men den tycks nödvändig.

Det konstateras gång på gång att arbetsgivarna inte tar sitt ansvar i sjukskrivningsprocessen. De kan helt låta bli att delta i en rehabiliteringsinsats för en sjukskriven medarbetare, utan att det drabbar dem över huvud taget.

Ändå har ingenting gjorts för att kunna ställa en arbetsgivare till svars.

Både fackförbund och Försäkringskassan är maktlösa inför en arbetsgivares underlåtenhet, trots att återgång i arbetet är centralt för att komma ur en sjukskrivning.

Nästa stora reform inom sjukförsäkringen måste vara att tydliggöra arbetsgivarens ansvar. Och för de arbetsgivare som struntar i sina sjukskrivna anställda, måste det kosta.

Lönegapet mellan kvinnor och män blir allt mindre. Men Liberalernas politik riskerar att skapa en helt ny löneklyfta. 

Lönegapet mellan kvinnor och män, när deltider räknats om till heltider, är 13,2 procent. Omräknat i tid för en normalarbetsdag kl 8.00-17.00 betyder det att kvinnor som grupp arbetar gratis från klockan 15:57, enligt Lön hela dagens beräkningar.

Kvinnor tjänar i genomsnitt mindre än män. Det är ett faktum. Sedan fyra år tillbaka står 15:57-rörelsen på Sergels torg en gång om året och manifesterar ojämlikheten mellan kvinnor och mäns löner. Första året hette rörelsen därför 15:51-rörelsen. På fyra år har vi kvinnor alltså fått motsvarande sex minuter mer betalt i förhållande till männen.

Lönegapet har minskat med ynka 1,1 procent på fyra år. Fortsätter det i samma takt når vi jämställda löner först om 53 år. Som det ser ut nu så tjänar en svensk kvinna 2,2 miljoner mindre under sin livstid än en svensk man. Det motsvarar en bostad i Stockholm.

Den anledning till lönegapet mellan kvinnor och män som brukar lyftas är att kvinnor och män finns i olika yrken och sektorer. Men det är inte det enda skälet. En kvinna i offentlig sektor tjänar fortfarande i snitt 4 000 kronor mindre i månaden än en man i samma sektor.

Arbetet med jämställdhet på arbetsmarknaden är viktigare än någonsin och måste ske snabbare.

I stället går det bakåt.

Som det ser ut nu kommer lönegapet enbart inte drabba kvinnorna. Löneskillnaderna är på väg att lagstadgas. I alla fall om Liberalerna får som de vill med startjobben, ingångsjobben eller vad de nu kallas. Den här gången ska nyanlända och ungdomar i Sverige bara få betalt till hälften. En nyanländ flykting eller ungdom kan komma att jobba gratis efter klockan 12:00.

Frågan är om det arbete som lagts på att minska lönegapet mellan kvinnor och män då kommer att bestå eller om allt arbete i stället kommer att gå förlorat. För vad händer om lönerna pressas neråt?

Som en motaktion för det obetalda arbete kvinnor tvingas till varje dag har det vid flera tillfällen uppmanats att man slutar jobba efter klockan 15:57. Kanske är det dags att gå hem klockan 12:00.