Bloggen

Varmt välkommen säger vi i dag till Sirin Kara som ska göra ledarskribentpraktik hos oss under de två kommande veckorna.

Att Sirin Kara under två veckor blir en del av Dagens Arenas redaktion känns superkul! Under tiden här kommer Sirin att fokusera på att skriva opinionsbildande artiklar.

Sirin Kara går ledarskribentutbildningen som ordnas i regi av Campus Bommersvik och Aftonbladets ledarredaktion. I utbildningen ingår två perioder med praktik. Dagens Arena bistår utbildningen med praktikplatser.

Sirin är utbildad statsvetare och nationalekonom och arbetar som utredare på Tankesmedjan Tiden. Sirin bor i Stockholm. Hon har bland annat skrivit en rapport om lagliga flyktvägar.

Följ Sirin på twitter på @ronyasirin. Tips mejlas till sirin.kara@arenagruppen.se

Varmt välkommen Sirin!

Juryn förväntar sig något nytt, något innovativt, något genomtänkt och framförallt – inte en kvinna!

När jag var i 20-årsåldern jobbade jag i krogbranschen. En återkommande anekdot vid ölen efter 12-timmarpasset var servitrisen som till sina engelskspråkiga gäster svarade »I’ll ask the cock«, när gästerna undrade om de fick byta polentan mot pommes frites. Ursäktande fniss. Höhöhö.

Den där anekdoten säger dock mer om krogbranschen än önskvärt. Mathias, Björn, Magnus, Sayan, Niklas, Anton, Jacob, Stefano, Ulf, Håkan, Ulf, Gustav, Björn, Stefan, Karim, Mats. Och så Agneta och Titti. Det är namnen på krögarna på Sveriges 18 stjärnkrogar. Ett urval:

Och den där gigantiska skylten som man nuförtiden möts av i köpcentret Ringen. Magnus, Maximillian, Stefano, Daniel, Adam, Albin, Marco, Claes, Linus och Mikael. Tio hipsterdudes står bakom Teatern, Södermalms nya matscen – snabbt, enkelt, opretentiöst:

Johan, Anders, Danny, Fredrik, Daniel, Jesper, Fredrik, Jimmi, Jonathan, Håkan, Jonas, David, Johan, Sebastian, Tommy, Jonas, Christofer, Manfred. Det är namnen på semifinalisterna till Årets kock 2016.

Fredrik, Stefano, Stefan, Jonas, Henrik, Peter, Paul, Håkan. Och så Ulrika och Malin. Det är de som sitter i semifinalsjuryn.

Mats, Torsten, Christer, Gert, Fredrik, Roland, Rikard, Per, Anders, Patric, Stefan, Jonas, Robert, Karl, Michael, Christian, Andreas, Magnus, Markus, Stefan, Peter, Tommy, Tom, Viktor, Gustav, Tomas, Klas, Daniel, Filip, Thomas. Och nu Jimmy.

Sedan Årets Kock instiftades 1983 har en enda kvinna vunnit det prestigefulla priset. Hon heter Kristina Pettersson och året var 1988. En enda. På 33 år. Här är Karin:

Men, misströsta ej. Sedan 2012 arbetar Årets Kock aktivt med att få fram fler kvinnliga kockar i tävlingen. Därför instiftades ett tjejpris – Karin Franssons mentorpris.

Inte ett ont ord om henne. Men det är inte där prestigen finns. Och det är sannolikt inte någon av hennes kvinnliga adepter som enligt  juryn kommer klara av att hålla sig till de komplicerade tävlingsreglerna. Exempelvis:

– Grönsaker får tas in tvättade men inte skalade eller skurna.
– Svamp får tas in putsad men inte skuren eller hackad.
– Frukter får tas in tvättade men inte skalade, skurna eller hackade.
– Lök får inte tas in skalad.

För bara en kan bli Årets Kock, bara en kommer stå ensam med en guldmedalj, bara en kommer att få känna känslovågen av overklighet, lättnad och fullständig glädje. Och det kommer inte vara en kvinna.

Människor & Migration gästas av journalisten Mats Wingborg för att prata om villkoren för dem som plockar bär i de svenska skogarna. 

Den kommersiella plockningen av vilda bär är en speciell bransch. Råvaran är gratis och allemansrätten ger alla människor som vistas i Sverige rätt att plocka den. Varje år kommer tusentals människor till Sverige för att jobba som bärplockare. Många av dem måste skuldsätta sig för att kunna komma hit. Hur fungerar egentligen rekryteringen av dessa människor och hur ser deras villkor ut? Människor & Migration gästas av Mats Wingborg, journalist som följt den kommersiella plockningen av vilda bär i mer än tio år och skrivit nio rapporter om arbetsvillkoren för utländska bärplockarna. Tillsammans med statsvetaren Lisa Pelling pratar Mats Wingborg om hur systemet för bärplockare ser ut och vilka förändringar som skulle kunna göras för att stärka plockarnas villkor.

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Vill du läsa mer om arbetsvillkoren för de utländska bärplockarna och om bärsäsongen 2015. Läs Mats Wingborgs rapport Så var säsongen för utländska bärplockare 2015.

Nyanlända och unga riskerar att bli testpersoner i högerns låglöneexperiment. 

Det blev inte »inkörsportsjobb« som blev Liberalernas förslag på låglönejobb, utan »startjobb«.

På DN debatt i dag presenterar partiet en anställningsform som för arbetsgivaren endast kommer att kosta i form av lön, och då endast 14 000 till 16 000 kr i månaden. Varken arbetsgivaravgifter eller kollektivavtalade försäkringar ska arbetsgivaren behöva betala.

Det finns forskning som säger att sänkta ingångslöner kommer att ge något fler jobb. Problemet är att det skulle den berömda höjningen av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen också göra. Likaså skulle en låg ersättning från a-kassan göra människor mindre arbetslösa. Det gick sådär.

För att se om sänkta ingångslöner verkligen fungerar, skulle Sverige behöva ägna sig åt randomiserade experiment. Det vill säga att till exempel några län provar det här med lägre ingångslöner, andra inte. Det är dock väldigt svårt att göra, dels för att förutsättningarna skiljer sig så mycket åt mellan olika delar av Sverige, dels för att det ter sig oetiskt att ge människor olika lön för samma arbete bara för att de bor i olika delar av landet.

Den randomiserade studie som har gjorts tittar på om olika nivåer av minimilöner i delstater i USA ger effekter på arbetslösheten. Det visade studien att det inte gjorde. Lägre löner gav inte lägre arbetslöshet.

Å andra sidan är experiment kanske det tre av fyra allianspartier vill ägna sig åt, fast med nyanlända och unga som testpersoner. Men om sänkta ingångslöner inte leder till fler jobb, kommer det enda som har hänt vara att vi har sänkt ingångslönerna i Sverige.

Och det är sannolikt det slutliga målet för högersidan och Svenskt näringsliv.

Det är inte lätt att rösta rätt i Europaparlamentet. Moderaternas Anna Maria Corazza Bildt toppar den svenska feltryckarligan.

Det är inte lätt att rösta rätt i Europaparlamentet. Vid nästan varje omröstning är det någon parlamentariker som trycker på fel knapp, visar en kartläggning av Europaportalen.

I parlamentet kan politikerna korrigera sina röster i efterhand, dock utan att det förändrar det slutgiltiga omröstningsresultatet.

Dagens Arena har tidigare skrivit om hur KD:s parlamentariker Lars Adaktusson tryckte på fel knapp i en omröstning gällande HBTQI-personers rättigheter. Men det är inte »Håret« Adaktusson som toppar den svenska feltryckarligan, utan det moderata »Håret« Corazza Bildt.

Hon tryckte på fel knapp hela 49 gånger under den kartlagda årsperioden – långt över snittet på 6,7 feltryckningar per parlamentariker. Liberalernas Cecilia Wikström, som tillsammans med Miljöpartiets Peter Eriksson har gjort minst antal efterkorrigeringar, är förvånad.

– Det verkar lite mycket. Så många gånger kan man inte ha råkat trycka fel, säger hon till Europaportalen.

Generellt ligger de svenska parlamentarikerna högt på feltryckarlistan, eller så är de bara ovanligt måna om att korrigera sina röster i efterhand. Endast fransoserna ändrade sina röster oftare, i snitt 24 gånger per parlamentariker. Motsvarande siffra för svenskarna var 12 gånger.

Allra flest efterkorrigeringar gjorde franska extremhögern Nationella fronten med närmare tusen ändringar.

Migrationsöverenskommelsen från oktober är svårtolkad. Det gäller inte minst rätten till familjeåterförening. 

Snart ska riksdagen börja behandla höstens omsvängning i flyktingpolitiken. Våra folkvalda ska omvandla migrationsöverenskommelsen med allianspartierna från den 23 oktober 2015 och åtgärdsförslagen som regeringen presenterade för att skapa »andrum« för svenskt flyktingmottagande till lag.

Förslaget är att det ska bli en »tillfällig« lagstiftning, som ska gälla de närmaste tre åren. Det handlar om mycket genomgripande förändringar, som sätter årtionden av humanitära landvinningar på undantag. Och det finns ingen garanti för att förändringarna verkligen blir tillfälliga.

I min ledare från den 23 januari skrev jag att regeringens förslag till förändringar i asyllagstiftningen innebär att den enda möjligheten för människor som beviljas skydd i Sverige att få återförenas med sin familj är att omvandla sitt tillfälliga tillstånd till ett permanent tillstånd genom att skaffa ett jobb.

Riktigt så illa är det inte. Asylsökande som kan bevisa att de är utsatta för individuell förföljelse och därmed får skydd i Sverige som flyktingar (de brukar utgöra ungefär en tredjedel av dem som får skydd) kommer visserligen att få tillfälliga uppehållstillstånd, men de behåller rätten till familjeåterförening.*

Däremot innebär regeringens förslag att människor som inte kan bevisa att de är utsatta för individuell förföljelse, men som till exempel flyr från krigets Syrien och får uppehållstillstånd som »alternativt skyddsbehövande« enligt EU:s skyddsgrundsdirektiv, mister rätten till familjeåterförening helt och hållet.

Det finns några mycket svårtolkade formuleringar i regeringens migrationsöverenskommelse med allianspartierna från i höstas. Där står det så här: »Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.«

Problemet är att EU-rätten enbart kräver rätt till familjeåterförening för flyktingar (se EU:s familjeåterföreningsdirektiv Artikel 3.2). Så om regeringens förslag om att »anpassa asylreglerna till miniminivån i EU« går igenom, har alternativt skyddsbehövande ingen rätt till familjeåterförening. Alls. (Övriga skyddsbehövande, som idag får skydd enbart enligt svensk lagstiftning, kommer inte att få uppehållstillstånd överhuvudtaget).

I regeringens eget åtgärdsförslag från den 24 november 2015 fortsätter otydligheterna.

Under rubriken »Begränsad rätt till anhöriginvandring för skyddsbehövande med tidsbegränsade tillstånd« står det »Alternativt skyddsbehövande som har tidsbegränsade uppehållstillstånd ska inte ha rätt till familjeåterförening.« Eftersom alla alternativt skyddsbehövande ska beviljas tillfälliga uppehållstillstånd ska det förmodligen alltså läsas: alternativt skyddsbehövande ska inte ha rätt till familjeåterförening. Punkt.

På Migrationsverkets hemsida går det att ladda ner en tydlig sammanställning över hur många av dem som fått skydd i Sverige under de senaste åren som fått de enligt de olika skyddsgrunderna. (»Beviljade uppehållstillstånd 1980-2014 flyktingar m.fl.«) Under de senaste fem åren har flyktingarna utgjort inte mer än ungefär en tredjedel av dem som fick skydd. 2014 var det 11 341 av 35 642, alltså 32 procent. (Siffror för 2015 finns här).

Snart börjar riksdagen förvandla höstens utspel och migrationsöverenskommelser till lagtext och Sveriges nya flyktingpolitik.

Om de förslag som nu ligger på bordet röstas igenom kommer alltså två tredjedelar av dem som får skydd i Sverige helt att förlora rätten att återförenas med sin familj. Familjemedlemmar som skilts åt under flykten kommer att tvingas välja mellan att leva åtskilda eller ta med barnen i gummibåtarna.

Jag och asylrättsjuristen Ignacio Vita har spelat in ett specialavsnitt av vår podcast Människor & Migration om regeringens förslag till ny asyllagstiftning.

Vårt viktigaste budskap är att förslagen ännu bara är just förslag. De kan stoppas. Just nu mobiliserar människor, till exempel genom Folkkampanj för Asylrätt. Åtgärdspaketen kan öppnas, de värsta förslagen kan plockas ut. Lyssna gärna.

Om du har ont om tid: lyssna bara på jingeln i början, samplad av min geniala podd-kollega Maja Dahl. Det är The Soundtrack of flyktinghösten 2015.

*) Förslagen innebär dock ett tufft försörjningskrav: Om familjemedlemmarna ansöker om återförening mer än tre månader efter att den härvarande personen beviljats tillstånd måste personen i Sverige kunna försörja inte bara sig själv utan hela sin familj för att familjen ska ha rätt att resa till Sverige. Det är ett mycket tufft krav, och organisationer som Röda Korset är oroliga för att många familjer inte kommer att klara av dem.

Debatten om lägstalönerna är på väg att fastna i en semantisk pajkastning. Det är dags att lyfta blicken och titta på konsekvenserna. 

Debatten om lägstalönerna är på god väg att kantra.

DN skriver i dag på ledarplats om ett LO som de anser har gått över den retoriska gränsen. Detta i kölvattnet av att den oberoende tidningen Arbetets politiske redaktör Martin Klepke liknat Centerpartiets förslag om sänkta ingångslöner för nyanlända vid apartheid. En liknelse som kanske var ett semantiskt övertramp.

Däremot riskerar tyckonomin att fastna i en debatt om begreppen kring sänkta löner. Det är direkt skadligt.

Vi måste klara av att lyfta blicken i skyttegravskriget och i stället prata om de långsiktiga konsekvenserna av förslagen. För där är vi på de olika sidorna av det politiska spektrat inte överens, men genom att stöta och blöta varandras idéer kommer de att bli bättre.

Debatten måste handla om det fattig-Sverige som lägre ingångslöner kommer att orsaka. Hur fattigdom är stigmatiserande och kommer att fördjupa de redan befintliga klyftorna. Och att en säkring av de redan låga ingångslönerna kommer att försätta människor i fortsatt bidragsberoende.

Vi måste prata om varför arbetsgivare i dagsläget väljer bort att anställa nyanlända, trots de subventionerade nystarts- och instegsjobben.

Och så kan DN:s, SvD:s och Expressens ledarsidor få förklara varför det är en bra idé att barn i en redan utsatt situation kommer att få föräldrar som riskerar att fastna i fattigdom, vilket kommer att bidra till försämrad hälsa hos barnen, sämre skolresultat och så vidare. Men säkert också komma med bra idéer för integrationen som kan ta oss vidare.

Men det är den debatten vi måste ha. Om vikten av investeringar i bostäder, infrastruktur och offentlig sektor så att jobb skapas och samtidigt ger ett bestående mervärde.

Utan fokus på lösningar kommer vi heller inte att kunna bidra till att förbättra de förslag som regering och opposition lägger. Jag sitter inte på alla svar, men vi behöver en diskussion bortom begreppen. Bara så kommer vi framåt.

Är du Swedbankkund? Här får du några anledningar att byta bank. Eller lägga pengarna i madrassen.

»Det råder kaos i Swedbank och någon måste offras«, skriver Carolina Neurath i en analys efter att Swedbanks styrelse, med ordförande Anders Sundström i spetsen, sparkar vd:n Michael Wolf.

Michael Wolf har tillsammans med andra Swedbank-direktörer ägnat sig åt privata fastighetsaffärer och experter är eniga om att Wolf nu offras för att föregå Finansinspektionens granskning av affärerna.

Och ja, det råder kaos i Swedbank. För kunderna. 2014 var ett rekordår för Swedbank. Banken gjorde en vinst på 16 miljarder kronor och utdelningen till aktieägarna landade på 12 miljarder.

Samtidigt ligger kundernas ränta på löne- och sparkonton runt nollstrecket. »Vi har haft en bra volymutveckling och varit bra på att hålla nere kostnaderna«, förklarade Wolf kanonvinsten när resultatet presenterades i februari 2015.

I samma veva uppdagades att styrelsen höjde Wolfs lön med 60 procent, från 8 till 13 miljoner per år. Hans förmåner, som pension, höjdes från 3,2 till 4,5 miljoner kronor årligen. Detta efter att regeringens reglering av vd-lönen gick ut – Swedbank är den bank som utnyttjade mest av skattebetalarnas pengar under finanskrisen.

I en mycket lyssningsvärd lördagsintervju med styrelseordföranden Anders Sundström motiveras löneökningen med att Wolf har gjort ett fantastiskt jobb. Vilket emellertid inte avspeglar sig i kundnöjdheten.

Av alla banker har Swedbank de mest missnöjda kunderna. I fjol drog en grupp aktiesparare banken inför Allmänna reklamationsnämnden eftersom de fonder som de betalar dyra pengar för att bankens förvaltare ska placera på ett bra sätt, drar in mindre pengar än de som placeras av en dator.

Aktiespararna kräver tillbaka 7 miljarder kronor. Swedbanks svar? Hot om att dra enskilda kunder inför domstol.

Enligt SvD Näringsliv har Sundström nu kastat Wolf åt vargarna för att rädda sitt eget skinn. Sundström har enligt flera aktieägare hanterat affärer klumpigt och försatt banken i kontant blåsväder. Styrelseordföranden, som lyfter 350 000 kronor i månaden (2014) för sitt styrelseuppdrag i banken – »Det är tyvärr det samhälle vi lever i som ser ut på det här sättet« – var också inblandad i SCA-härvan där han rest med privatplan för att delta i olika jakter. Något han förklarar med att man har lite olika läggningar:

»Jo, jag har deltagit i en jakt, i flera jakter, många jakter har jag faktiskt deltagit i och varför gör jag det? Jo, jag känner att mycket i framgång i att utveckla näringslivet ligger i att utveckla nätverk. Lära sig att lyssna. Vi har lite olika läggningar. Man kan välja att träffas hemma och prata. Man kan göra det på en restaurang, man kan göra det på kontoret. Man kan också göra det på en jakt.«

Offentlig verksamhet är inte företag, hur gärna än ekonomer vill få in den i marknadsmodeller.

Forskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl skriver i dag på SvD debatt att styrningsprincipen new public management bör bli styrande för den svenska skolan.

Med »resultatmätning, ansvarsutkrävande, konkurrens och traditionella managementmetoder« kommer det vara möjligt att vända den negativa utvecklingen i skolan, menar de båda forskarna. De ser det dessutom som något positivt att lågpresterande skolor väljs bort till förmån för högpresterande.

Det är uppenbart att forskarna uppskattar marknadiseringen av den svenska skolan och vill nu ge den sjuka skolmodellen mer av samma medicin.

Men, offentlig verksamhet är inte företag, hur gärna än ekonomer vill få in den i marknadsmodeller. De som arbetar inom verksamheter styrda av new public management vittnar om ökade administrativa bördor och en liten möjlighet att använda sina kunskaper.

Bo Jansson, ordförande för Lärarnas riksförbund, varnade redan för tre år sedan för att lärarprofessionen blivit kidnappad av administrativa uppgifter och tvånget att mäta allt.

Fackbossen efterfrågade emellertid mycket av det som Heller Sahlgren och Jordahl ropar efter, som tydligare utvärdering och införande av nationella prov. För Jansson är det här exempel på pedagogiska verktyg, inte mätinstrument för att konkurrensutsätta skolornas verksamhet.

Och det är här skon klämmer. Vad är det egentligen vi ska mäta och varför? Ska vi mäta resultaten för att »slå ut« de skolor som då inte håller måttet, eller ska vi mäta för att kunna ge de alla skolor möjlighet att ge eleverna den utbildning de förtjänar?

I det fria skolvalets Sverige är mätningarna till för att slå ut skolor som är dåliga, trots att sådana skolor inte borde finnas.

Och här är problemet med new public management – marknadstänket står över det egentliga syftet med verksamheten. I skolan blir inte alla elevers rätt till lika utbildning det viktiga, utan att de skolor som eleverna av olika skäl inte vill gå på slås ut.

Den svenska skolan destruktiva spiral kan inte lösas av »resultatmätning, ansvarsutkrävande, konkurrens och traditionella managementmetoder«. Den kan däremot lösas av likvärdig utbildning. Det innebär, i teorin, att en elev inte ska behöva byta skola för att stärka sina resultat.

För att det ska bli verklighet måste det tas fram forskningsbaserade mätverktyg som möjliggör att varje skola kan ge varje elev det den behöver för att uppnå kunskapsmålen och utvecklas.

Hit är det långt, men ökad detaljstyrning är inte en väg framåt. I stället måste vi vända och vrida på varje sten för att göra svensk skola likvärdig. Kommunaliseringen, de oändliga förändringarna i lärarutbildningen och, ja, det fria skolvalet.

Regeringen ska nu se över de styrmodeller som finns för offentlig verksamhet, för att se vad som kan komma efter new public management. Det är inte en dag för sent.

Förhoppningsvis leder det till att lärare får tid att att vara lärare, och att målet om en likvärdig skola kommer stå högre än det fria skolvalet. Det är vägen framåt för den svenska skolan.

Hösten 2015 gick Sverige från “Hela Sverige skramlar” till “andrum” och id-kontroller. Snart ska riksdagen förvandla höstens migrationsuppgörelser och åtgärdsförslag till lagtext. Det här står på spel.

I det här specialavsnittet av Människor & Migration förklarar asylrättsjuristen Ignacio Vita och statsvetaren Lisa Pelling vilka förslag som ligger på bordet, och vilka konsekvenserna kan bli. Vem kommer ha möjlighet att få skydd i Sverige, hur ofta kommer de tillfälliga uppehållstillstånden behöva förnyas och vad krävs för att kunna få hit sina anhöriga?

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Riksdagsledamoten som ville ha garageboende för flyktingar vill nu skrota ränteavdraget – om man kompenserar de som tjänar över 50 000 kronor i månaden med sänkt skatt.

I måndags drog förhandlingarna om bostadspolitiken igång. Samma dag skrev Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson en debattartikel och klargjorde att Moderaterna vägrade att rucka på ränteavdragen.

I sociala medier slog moderater på stortrumman. »Ett nedtrappat ränteavdrag ökar månadskostnaderna med 2 000-4 000 kronor för en vanlig villa eller bostadsrätt«…

…och »Vi kommer inte äventyra barnfamiljernas ekonomi«, löd budskapet.

Något som fick finansminister Magdalena Andersson att ryta till.

»Det som Moderaterna sprider propaganda om nu har inte varit uppe på bordet«, sa hon till Dagens industri.

Men alla moderater är inte emot en nedtrappning av ränteavdraget. Riksdagsledamoten Fredrik Schulte (M) skrev så sent som i oktober en motion, där han argumenterade för att slopa ränteavdragen.

Men, eftersom ränteavdragen i huvudsak gynnar de som tjänar över 50 000 kronor i månaden har Schulte ett villkor för att ta bort rikemansbidraget – alla höginkomsttagare måste kompenseras med en särskild skattesänkning.

Hmm, Schulte, det namnet känner jag igen, tänker ni nu. Ja, lita på er magkänsla. Det är samma Schulte som föreslog »garageboende« för flyktingar och som i riksdagen fick en rejäl lektion av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i argumentationsteknik, människosyn och vett i kammaren.

Denna veckas spaning i Pengar och politik är att Sverigedemokraternas framgångar inte längre förklaras med hur folk har det materiellt, utan av deras preferenser, ideologi och vad de tycker i opinionsundersökningar.

Fråga regeringen om SD:s framfart, och du kommer att få höra att eftersom reallönerna ökat finns inget skäl för missnöje. Eller att Socialdemokraternas tillbakagång beror på att Sverigedemokraterna och Moderaterna förflyttat sig mot en löntagarposition i det politiska fältet. Fråga SOM-institutet och de kommer att förklara att Sverigedemokraternas väljare är som folk är mest, men med en stark preferens för främlingsfientlighet. Fråga opinionundersökningsföretaget Novus och de har en berättelse om att politiker och medier sprider en problembild av egenintresse men att folk egentligen har alla skäl att vara nöjda med utvecklingen.

Sandro Scocco anser att “the bottom 90” har all anledning att vara missnöjda med sin relativa ekonomiska situation. Reallönerna må ha utvecklats jämt, men realinkomsterna spretar rejält. Den ökande inkomstspridningen har gjort att varje decentil har en sämre utveckling än decentilen som tjänar mer. Arbetsinkomsten för grundskoleutbildade män är lägre idag än den var för tjugo år sedan. Detta beror troligen på att försämrade arbetsvillkor som gör att man inte kommer upp i heltidslön.

Är det då de som förlorat ekonomiskt som röstar på Sverigedemokraterna? Ja, trots att Anders Sannerstedt på SOM-institutet framställer SD-väljarna som medelsvenssons så är de överrepresenterade främst bland lågutbildade män men också i hela “the bottom 80”, konstaterar Sandro.

Varför röstar män i högre utsträckning än kvinnor på Sverigedemokraterna? Högerextrema väljare uttrycker i allmänhet en större besvikelse på sin egen position i samhället än andra väljare. Möjligen har de högre förväntningar än kvinnor. Arbetsmarknadens försämrade villkor kan möjligen också upplevas särskilt kränkande för män.

Är då Sverigedemokraternas väljare så missnöjda som de har skäl att vara? Ja. Sverigedemokraternas väljare utmärker sig för att vara mest missnöjda med välfärden och polisen, samt med demokratin och politikerna, konstaterar Mikael Feldbaum. Att som SOM-institutet göra främlingsfientlighet till en fråga bland alla andra är fel eftersom den fungerar som en syndabock, en panacea, en universallösning som löser alla andra problem, menar Sandro.

När medelklassen börjar rösta på Trump har vi problem. Den utbredda känslan att ingenting går att göra åt de högerextrena partierna är farlig. Det går att minska fattigdomen bland pensionärer, sjuka och arbetslösa, menar Sandro Scocco.

Länkar:
Sverigedemokraternas sympatisörer, Anders Sannerstedt

Väljarna är arga på goda grunder, Sandro Scocco, SvD

SCB:s partisympatiundersökning

Löner, sysselsättning och inkomster: ökar klyftorna i Sverige? Niklas Bengtsson, Per-Anders Edin och Bertil Holmlund

Vita kränkta män – reaktionens massbas, Enmansutredningen

The political aftermath of financial crises: Going to extremes, Manuel Funke, Moritz Schularick, Christoph Trebesch

Bitterness in Life and Attitudes Towards Immigration, Panu Poutvaara, Max Friedrich Steinhardt

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

I dag beslutar regeringen om pengar till riktlinjer för endometrios. 200 000 livmodersbärare kan se fram emot en bättre vård.

I Sverige har 200 000 personer med livmoder sådana smärtor vid mens att värktabletter inte hjälper och de tvingas stanna hemma från arbetet eller skolan.

Dessa människor har ökad risk för infertilitet och cancer i äggstockarna. De lider av smärta vid sex och toalettbesök. Men många vet inte varför.

Sjukdomen endometrios drabbar runt 10 procent av kvinnor i fertil ålder. I snitt tar det åtta år att få en diagnos. Endometrios innebär att livmoderslemhinnevävnad växer utanför livmoderhålan, vilket kan resultera i inflammationer, ärrbildning och organdestruktion.

Många lider oerhört av sjukdomen på grund av smärta, som av vården ofta avfärdas som »normal« mensvärk. Det finns inget botemedel, och många drabbade tvingas genomgå operationer för att minska smärtan.

I december kom Socialstyrelsen med en rapport som föreslog nationella riktlinjer för sjukdomen. Det har hörsammats av folkhälsominister Gabriel Wikström (S), och i dag väntas regeringen besluta om sex miljoner kronor till Socialstyrelsen för att ta fram de efterlängtade riktlinjerna.

Äntligen.

Det är lätt att bli konspiratorisk när en ser hur de som drabbas av endometrios behandlas av sjukvården. Långa tider för diagnos, avfärdande av symptom som normala vid mens och den ytterst begränsade forskningen som görs på denna folksjukdom.

Kvinnors sjukdomar och skador kopplat till mens och barnafödande tas inte på allvar. Smärta och underlivsskador ses som vanliga biverkningar och lämnas därhän av vården.

Dagens beslut om pengar till riktlinjer för endometrios är en stor seger för alla som kämpar för en jämlik och jämställd vård.

Förhoppningsvis leder beslutet även till mer forskning om sjukdomen så 200 000 livmodersbärare kan slippa smärta.

Flera opinionsmätningar visar att regeringen Löfven rasat i opinionen sedan valet. Men regeringen Reinfeldt tappade ännu mer på sin tid. 

Den senaste tiden har det haglat opinionsundersökningar som pekar på krisande siffror för den rödgröna regeringen. Moderaterna är större än Socialdemokraterna, visade DN/Ipsos januarimätning. Det lägsta stödet för Socialdemokraterna sedan år 1967, visade i sin tur siffrorna från SvD/Sifo. Och bara två procent av väljarna har mycket stort förtroende för regeringen, enligt en mätning från Novus/TV4.

Hur såg då opinionssiffrorna ut för alliansregeringen efter ett och ett halvt år vid makten?

Ännu sämre, visar gamla Sifo-mätningar som statsvetaren Anders Sundell sammanställt i en graf.

Drygt 18 månader efter valet 2006 hade stödet för alliansregeringen minskat med tio procentenheter (den ljusblå linjen). Det kan jämföras med den rödgröna regeringen som nu tappat drygt nio procentenheter sedan valet 2014 (den röda linjen).

Fi:s pensionsförslag är ingen framgångsrik lösning. Reell förändring kräver ett jämställt samhälle.  

Snart börjar de orange kuverten att trilla ner i folks brevlådor och på hallmattor. Skräcken inför kuvertet är stor. För kvinnor finns det skäl till det.

Kvinnor som i dag har gått i pension får i snitt ut 6 000 kr mindre än männen i månaden, enligt P1 morgon.

6 000 kr mindre. Per månad. Det är oerhört mycket pengar.

Anledningen till skillnaden i pension beror på ett ojämställt arbetsliv och ansvar för hemmet.

Till följd av den bedrövliga pensionssituationen för kvinnor i Sverige vill Feministiskt initiativ förändra intjänandeperioden för pension. I dag är den 40 år, Fi vill att den ska bli mellan 20 och 25 år. Det gör att kvinnor (och män) kan välja de bästa åren de arbetat, sett till arbetstid och inkomst, och på sättet få en högre pension.

Problemet med ett sådant system är att det egentligen inte löser någonting.

Kvinnor har fortfarande lägre lön. De jobbar fortfarande mer deltid. De har fortfarande ett mycket större ansvar för hem och barn.

De låga pensionerna kommer inte att kunna rättas till genom ett förändrat pensionssystem. Det är samhället som måste förändras.

Fi:s lösning kommer kanske att förbättra för några kvinnor, men långsiktigt är det helt andra förändringar som måste till.

Jämställda löner och en helt individualiserad föräldraförsäkring är lösningen. Det är förvisso åtgärder Fi också propagerar för, men att förändra pensionssystemet så som de vill skulle invagga kvinnor i en falsk förhoppning om en förbättrad pension.

Dagens samhälle skickar en stor del av kvinnorna rakt ut i fattigdom när de blir pensionärer. Det är skamligt att jämställdheten inte har kommit längre.