Bloggen

Det pratas om att M är beredda att fälla regeringen. Men behöver en alliansregeringen aktivt eller passivt stöd från SD? Dagens Arena bad statsvetaren Jonas Hinnfors att reda ut det hela.

– Man ska vara medveten om att fäller man en regering med ett visst underlag ska man vara beredd att regera med det underlaget. Jag är inte beredd att regera med stöd av Sverigedemokraterna, sa Annie Lööf i söndagens Agenda.

Därefter har man kunnat läsa att både Centerledaren och Liberalernas Jan Björklund sagt att det inte är aktuellt att regera med passivt stöd av SD.

Vad menas då med passivt stöd?

– Det är inte helt lätt det där, säger statsvetaren Jonas Hinnfors.

Riksdagen kan tvinga regeringen eller en minister att avgå genom en misstroendeförklaring. För att fälla regeringen eller ministern krävs att 175 ledamöter röstar ja till förslaget, det vill säga en majoritet av riksdagens 349 ledamöter. Alliansen behöver därmed aktivt stöd från SD för att fälla regeringen Löfven.

För att alliansen i sin tur ska kunna ta makten behöver den SD:s aktiva eller passiva stöd. Vid en statsministeromröstning krävs det 175 nej-röster för att en statsminister inte ska bli vald. Med dagens mandatfördelning har SD följande alternativ.

De kan rösta ja – vilket innebär ett aktivt stöd för en alliansregering.
De kan lägga ner sina röster – vilket innebär ett passivt stöd för en alliansregering.
De kan rösta nej – vilket innebär att de inte stödjer en alliansregering alls.

– I praktiken är alltså en nedlagd röst en slags ja-röst även om man inte uttryckt ett ja. Detta skulle man kunna betrakta som passiva ja-röster, säger Jonas Hinnfors.

Vid en omröstning om sakfrågor är reglerna annorlunda.

Då räcker det med att nej-rösterna inte är fler än ja-rösterna för att ett förslag ska gå igenom. För att alliansen med sina 142 mandat ska få igenom ett förslag krävs ja-röster från SD – alltså ett aktivt stöd – förutsatt att de rödgröna röstar nej.

Vad har då de andra allianspartierna sagt?

Redan i höstas sa KD-ledaren Ebba Busch Thor att alliansen snarast möjligt borde gå fram med en gemensam budget.

Moderaterna har varit mer vaga.

I måndagens Aktuellt till exempel, sa Anna Kinberg Batra att det ”inte är aktuellt att regera med SD”.

– Hon ger betydligt mindre tydliga besked jämfört med C och L. Hon har sagt att SD inte är ett parti som är som andra och att man inte vill regera med dem. Vad det innebär är dock oklart, säger Jonas Hinnfors.

Det är en historisk dag då både stupstocken i sjukförsäkringen och Fas 3 avskaffas. 

Samarbetsregeringen har mycket att bevisa. Den saknar visioner och riktning. Ofta ter den sig tafflig, och statsministern verkar ha oerhört svårt att sätta ner foten.

Samtidigt är det en regering som på vissa områden faktiskt gör skillnad.

Från och med i dag finns inte längre faserna hos Arbetsförmedlingen. Förnedringen Fas 3 kan äntligen förpassas till historieböckerna.

I dag är även första dagen utan stupstocken i sjukförsäkringen sedan 2008. Under åtta år har sjukskrivna behövt vara rädda för att stå utan försörjning, om deras sjukskrivning blev långvarig. Den som är sjuk kommer att få vara sjuk, och inte tvingas ut i arbetslivet.

Och den som är arbetslös kan få tillgång till rätt insatser från början, i stället för att behöva vänta på en tidsgräns. Det ger ökad möjlighet för arbetsförmedlarna att individanpassa stödet, och faktiskt få använda sina kunskaper för att hjälpa människor i arbete.

Arbetet som ligger för regeringen nu är att upprätthålla nivåerna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktiga verktyg för att undvika att fattigdomen breder ut sig i Sverige.

Dagens Arena kan inte annat än hålla med kungen. Reinfeldts insatser som statsminister har varit både mångåriga och betydelsefulla. För kungens kompisar.

Igår beslutade kungen om medaljförläningar för H.M. Konungens medalj och Litteris et Artibus (ja, ni läste rätt). Den allra finaste medaljen, Hans Majestäts Konungens medalj av den tolfte storleken med kedja, ger han till Fredrik Reinfeldt för »mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister«.

I ljuset av vart Moderaterna i dagsläget verkar vara på väg kan det verka rimligt. Men vi vill ändå passa på att påminna om några saker som Reinfeldts betydelsefulla insatser som statsminister ledde till. Och ja, det är tjatigt, men 140 årliga miljarder i skattesänkningar sätter sina spår.

Jobbskatteavdraget skulle enligt den före detta statsministern få ner arbetslösheten, gynna de som tjänar minst och minska de växande klyftorna (han sa faktiskt det). Det slutade såhär:

Den femtedel av befolkningen som tjänar allra minst fick 5 procent av skattesänkningarna. Medan höginkomsttagarna fick 45 procent. Det kan också gestaltas såhär:

Den rikaste procenten fick 26 gånger mer än den fattigaste procenten. Denna fördelning var utfallet i princip alla fem gånger som regeringen Reinfeldt genomförde skattesänkningar. Kalaset bekostades bland annat av höjningar av a-kasseavgiften som gjorde att 500 000 personer lämnade a-kassen under två år, sänkt ersättning i sjukförsäkringen och nedskärningar i välfärden. I budgeten för 2014 satsade Reinfeldts regering 600 miljoner på skolan och 18 miljarder på ytterligare skattesänkningar.

Resultat: Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökar allra snabbast.

Till Reinfeldts arv kan vi vidare föra rut-avdrag, fas 3, sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter, subventioner av nystartsjobb för unga, rut- och rotavdrag och sänkt restaurangmoms. Listan kan göras oändlig.

Dagens Arena ringde upp hovet för att höra om det fanns någon motivering till varför just Reinfeldt skulle prisas med denna medaljernas medalj, utöver hans »mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister«. Vad kungen skulle säga om han kallade upp Reinfeldt på scenen för att överlämna medaljen (om på grund av att Reinfeldt tyvärr inte kan närvara vid ceremonin på grund av ett inbokat framträdande i Skåne)?

Men en sådan motivering fanns inte. Kanske visste ordenskansliet? Men det svarade inte.

Så vi får se oss utlämnade att dra samma slutsats som hovet: Mångåriga har Reinfeldts insatser sannerligen varit. Betydelsefulla likaså. För kungens kompisar och några till.

Fotnot:
Hans Majestäts Konungens medalj av den tolfte storleken med kedja har tidigare tilldelats Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Göran Persson.

2008 infördes nya regler för arbetskraftsinvandring till Sverige. Hur ser det systemet ut och vad är nuvarande systems för- och nackdelar? Statsvetaren Lisa Pelling och Åsa Odin Ekman, TCO’s utredare i integration- och migrationsfrågor samt expert i regeringens kommande utredning om arbetskraftsinvandring, förklarar hur arbetskraftsinvandringen till Sverige ser ut och hur situationen ser ut för gruppen som Lisa Pelling kallar för skyddssökande arbetskraftsinvandrare.

Lyssna på avsnittet här:

Prenumerera på podden via iTunes, RSS, Facebook och Twitter.

Läs även Åsa Odin Ekmans texter på TCO’s utredarblogg.

Det är en besvikelse för abortmotståndarna att hovrätten inte tänker pröva frågan om samvetsfrihet.

Göta hovrätt meddelar i dag torsdag att de inte kommer att ta upp fallet med den arbetsvägrande barnmorskan Ellinor Grimmark, som vägrat utföra aborter på grund av sin religion.

Hovrätten har inte avgjort frågan, utan hänvisar den vidare till Arbetsdomstolen. En besvikelse för abortmotståndarna, som vill få frågan om samvetsfrihet prövad.

I Arbetsdomstolen kommer rätten i stället att titta på om Region Jönköping gjort fel när de inte erbjöd barnmorskan jobbet, på grund av att hon vägrade utföra vissa arbetsuppgifter. Det innebär att frågan om samvetsfrihet sannolikt inte kommer att prövas i sak, det vill säga om Sverige kan tvingas att införa samvetsfrihet i vården.

Det ter sig även osannolikt att Arbetsdomstolen kommer att döma till barnmorskans fördel.

För i mina ögon har inte barnmorskan blivit diskriminerad. Diskriminering kräver att en arbetsgivare fattar ett beslut eller har en bestämmelse som missgynnar den aktuella personen i förhållande till någon i en jämförbar situation.

Skulle en annan barnmorska söka arbete hos Region Jönköping och vägra att utföra aborter för att det till exempel var en tråkig arbetsuppgift, skulle denna barnmorska heller inte få jobbet.

Ellinor Grimmark har alltså inte missgynnats utifrån sin religion, utan för att hon inte vill utföra vanligt förekommande arbetsuppgifter för en barnmorska. Det är en viktig skillnad.

Utgången i målet är oerhört viktig för den svenska vården och kvinnors rätt till abort. Men den kan också ha långtgående konsekvenser för den svenska modellen som säger att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, och i stor utsträckning bestämma arbetets innehåll. I gengäld har arbetstagarna rätt att organisera sig fackligt. Det är en princip vi inte vill rucka på.

En gemensam alliansbudget kan fälla regeringen. Men hur bra är det för Moderaterna, egentligen? 

Jimmie Åkesson gav i går beskedet till Dagens industri att Sverigedemokraterna är beredda att rösta på en alliansbudget som innehåller Moderaternas migrationspolitik, och därmed fälla regeringen.

Det är ett krav som tidigare har kommit från Muf, men även från flera moderata förbund runt om i landet. Sara Skyttedal, KDU:s intrigmakerska, har en fälld rödgrön regering som mål när hon kommer hem från Thailand.

Den testballong som alliansen i Gävle skickat upp, verkar vara fortsatt uppe i luften. Men frågan är om Jimmies löfte är ett hot eller en möjlighet för Moderaterna.

Lägger alliansen en gemensam budget som innehåller en moderat migrationspolitik, kan det tolkas som att de är redo att långsiktigt regera med stöd av Sverigedemokraterna, eller sträcka ut en hand till den regering som Moderaterna precis fällt. Det senare ter sig osannolikt.

Och det vara varje oppositionsledares våta dröm att få fälla en regering och få ta över.

Eller?

För flyktingkrisen kommer inte att försvinna för att det blir regeringsskifte. Bostadsbristen kommer inte att vara löst. Tågen kommer fortfarande att vara försenade och spåra ur.

Anna Kinberg Batra kan även stöta på problem med att få med sig Centerpartiet och Liberalerna, trots påtryckningar från bland annat Dagens industris ledarsida.

Det är väldigt tacksamt att stå vid sidlinjen som coach för ena laget och gnälla på det andra lagets speltaktik. Det är inte lika kul att behöva ta ansvar för den oreda som till mångt och mycket, i moderatledarens fall, är sin företrädares verk.

Ett alternativ är att fälla budgeten  och tvinga fram ett extra val. Men vi ska i sammanhanget komma ihåg – opinionsundersökningar är inte valresultat. Trenden må gå Moderaternas väg, men det står mycket på spel.

Sara Skyttedal borde även akta sig väldigt noga om hon tror på opinionsundersökningarna. Ett extra val kan mycket väl göra att hennes moderparti åker ut ur riksdagen, och det kan göra att alliansen inte blir största blocket.

Anna Kinberg Batra har mycket att fundera över, verkar det som. Men det borde egentligen vara enkelt – tacka nej till att styra med stöd av Sverigedemokraterna. Allt annat är ovärdigt

Asylsökande sätts att vänta, utan sysselsättning och sammanhang. I tomheten växer aggressiviteten. 

I går miste en kvinna livet till följd av ett knivbråk på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal. Offret, en 22-åring som vid tillfället arbetade ensam på boendet, dödades sannolikt av en 15-åring som bodde på hemmet. Sådant får helt enkelt inte hända.

I söndags sände Aktuellt ett inslag om den maktlöshet det innebär att vänta på ett asylbesked. De träffade Samer Abu Khalil som väntat i nästan två år på ett beslut från Migrationsverket.

Samer Abu Khalil är läkare. Han vill lära sig svenska och arbeta. I det skiljer sig han sannolikt inte från någon av de flyktingar som kommit till Sverige. De väljer att komma hit för att kunna starta om sitt liv.

Men utan ett beslut från Migrationsverket om ett uppehållstillstånd, kan han inte göra något. Han får inte påbörja SFI – svenska för invandrare, han kan inte öppna ett bankkonto. Han får inte ens skaffa ett gymkort.

I stället känner han hur irritationen växer. Små ljud, som grannens radio, stör. Han blir aggressiv. Ett beteende han inte känner igen hos sig själv.

I det vakuum det innebär att vänta på uppehållstillstånd förväntas de asylsökande just vänta, sysslolösa och utan egentlig kontakt med det svenska samhället.

De ensamkommande flyktingbarnen kommer till ett helt nytt land där de inte kan språket, och placeras i en miljö där de i princip endast möter personer i samma situation. Med få vuxna förebilder och utan möjlighet att få hjälp att bearbeta det de varit med om, torde även deras aggressivitet växa.

Det som hände i Mölndal är en tragedi. Tanken att det hade kunnat undvikas är inte helt orimlig.

Den som arbetar på HVB-hem ska aldrig behöva arbeta ensam. Att risken för aggressivitet är stor bland en grupp unga, traumatiserade människor i ett okänt land utan vuxna i sin närhet som sätter gränser är inte en högoddsare.

De som kommer till Sverige som flyktingar, särskilt ensamkommande barn, måste få möjlighet att träffa terapeuter specialiserade på trauma.

Migrationsverket måste även få möjlighet att höja sin kapacitet så att det inte tar flera år mellan registrering och beslut.

Till sist måste de som kommer till Sverige få möjlighet till sysselsättning under tiden de väntar på ett beslut. Integrationen kan inte vänta till dess att ett uppehållstillstånd är beviljat, eftersom det i dagsläget beräknas ta minst två år.

Möjligheten att få lära sig svenska och att på olika sätt aktivera sig är oerhört viktigt för de människor som hoppas på att få bygga sig ett nytt liv i Sverige.

Samer Abu Khalil har väntat i 20 månader på att få starta om sitt liv. Vi måste ge honom den möjligheten omedelbart.

340 miljoner kostade jämställdhetsbonusen under 2015 – en rekordhög nota. 

Jämställdhetsbonusen infördes 2008 får att få ett mer jämställt uttag av föräldradagarna – ett misslyckat projekt visade det sig. Visserligen har uttaget att föräldradagarna jämnat ut sig sedan 2008, men just jämställdhetsbonusen har visat sig ha begränsad effekt. Bara fyra procent av föräldrarna tog hänsyn till bonusen när de fördelade föräldradagarna mellan sig, enligt Försäkringskassans undersökning.

Enligt Försäkringskassans nya siffror har kostnaden för bonusen ökat successivt sedan den infördes och slog förra året rekord. 340 miljoner kronor fick skattebetalarna  punga ut i fjol. Hittills har jämställdhetsbonusen kostat 1,3 miljarder kronor. År 2017 slopas den.

Professor Agnes Wold spräcker myter om amning och städning och gör föräldraskapet så ångestfritt det kan bli.

Sommaren 2015 blev jag för första gången gravid. Även om det var ett önskat tillstånd, så var skräcken påtaglig. Så mycket kan gå fel under de 40 graviditetsveckorna. Att jag dessutom hade tillgång till sökmotorer gjorde inte saken bättre.

Informationen som kastas över den som är gravid, ammande eller förälder är enorm. Rädslan för att göra fel och på så sätt skada fostret eller sitt barn är konstant närvarande, och stundtals förlamande. Skulden när en ätit en bit gravad lax kan vara enorm. TÄNK om jag nu fick i mig listeria som orsakar ett missfall?

Men jag hade tur. För sommaren innan hade det sänts ett Sommar i P1 med en professor vid namn Agnes Wold.

Wold pratade om hur det var att vara kvinnlig forskare och inte få forskningsmedel. Och om hur samhället (läs patriarkatet) ständigt överöser oss livmoderbärare med förhållningsregler kring hur vi ska leva våra liv. Hon pratade om hur amning inte har några bevisade effekter på barns utveckling av allergier, och mycket mer.

Lyckan som dessutom följde när Agnes Wold fick möjlighet att vinterprata och pratade om hur städningshetsen bara är ännu ett sätt att skuldbelägga kvinnor, var från min sida total.

Jag vill personligen tacka dig Agnes, för hur du har gjort hela grejen med att bli förälder, specifikt mamma, så mycket mindre ångestfylld. Jag har bättre kunnat värja mig mot amningshets och åsikter kring vad jag stoppar i mitt barn för mat. Jag har även slutat känna skuld för att jag aldrig prioriterar städning.

Mitt tips till blivande föräldrar med livmoder är att lyssna på Agnes Wolds sommar- och vinterprat, och titta på Min sanning på SVT när hon intervjuas av Anna Hedenmo. Helt skuldfri kan en aldrig bli som förälder, men med en dos Agnes Wold tar du dig en bra bit på vägen.

Socialtjänsternas och polisens situation är akut, men inte på grund av flyktinginvandringen. 

De har varnat länge nu, socialsekreterarna. De har höjt sina röster, försökt få allmänhet och politiker att förstå, att nu går det inte längre. De orkar inte mer.

Sedan ökade flyktinginvandringen till Sverige, antalet ensamkommande flyktingbarn med det. Och plötsligt fanns en syndabock.

Det läge som länge varit akut hos landets socialtjänster, har nu blivit extremt. 86 av 290 kommuner har redan Lex Sarah-anmält sig själva, och lika många överväger att göra det, enligt SVT:s Agenda. De Lex Sarah-anmälningar som görs till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) verkar hamna mellan stolarna. Ivo tackar för anmälan, och skickar i sin tur problemet till regeringen. Kvar står socialtjänsterna, numera på knäna.

Men problemet är inte nytt. För ett år sedan gjorde Akademikerförbundet SSR en undersökning om villkoren hos deras medlemmar. Svaren är skrämmande.

70 procent av socialsekreterarna uppgav att de hade hög personalomsättning på arbetsplatsen. Nästan lika många svarade att det var svårt att få erfaren personal och att allt fler väljer att sluta. Hälften av de svarande menade att kommunen inte klarade kvalitet och rättsäkerhet.

Vems ansvar är egentligen socialtjänstens villkor?

Det enkla svaret är att det är kommunerna som har brustit i sitt ansvar. Som arbetsgivare till socialsekreterarna är de ansvariga deras villkor. Vi ser en grupp som dras med dålig arbetsmiljö, låga löner och låg status. Så var fallet långt innan mer än 35 000 ensamkommande flyktingbarn kom till Sverige under ett år.

Socialtjänsten är heller inte ensamma om att ha drabbats av långsiktiga nedskärningar och försämringar i arbetsmiljö och villkor. Ropet på 2 500 fler poliser från rikspolischefen Dan Eliasson har heller inte sitt egentliga ursprung i den stora flyktinginvandringen.

Polisen har tvingats till nedskärningar under flera års tid, och myndigheten genomgår just nu en gigantisk och kostsam omorganisation. Men det är lätt att gömma sig bakom flyktingarna.

Egentligen behöver Sverige en grundlig förstärkning och förbättring av välfärden. Frågan nådde nya nivåer av akut under 2015, men har sin bakgrund i år av negligering av offentlig sektor.

Vill regeringen rädda sitt eget skinn är det frågan om välfärden de ska ta tag i. Och då handlar det inte om att gå med på alliansens nedskärningspolitik, utan att hitta en välfärdsmodell för framtiden.

Alla allianspartier är öppna för att försämra välfärden för nyanlända. När asylrätten och välfärden ställs emot varandra, måste regeringen klara av att stå upp för något.  

Föga förvånande är inte Moderaterna det enda alliansparti som vill se skillnader i välfärd för dem med medborgarskap och dem med tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Centerpartiet har redan tidigare satt asylrätt framför rätt till välfärd.

Från flera socialdemokrater har jag hört att det en av anledningarna till att regeringen vill begränsa flyktinginvandringen, är för att kunna bibehålla välfärden. Samtidigt verkar inte Stefan Löfven klara av att säga nej till Moderaternas förslag.

Men statsministern verkar ha svårt att säga nej till de flesta av alliansens förslag i dagsläget, som inte rör sänkning av lägstalöner. Frågan är om det är en medveten strategi.

Genom att inte säga nej till allianspartiers förslag kan Löfven dels skapa splittring genom att sträcka ut samarbetshanden till de borgerliga, dels hålla dörren öppen för möjligheten att genomföra alliansens förslag när flyktinginvandringen återigen tar fart efter vintern.

Det är samtidigt skrämmande att allt fler partier nu så tydligt sätter asylrätten och välfärden emot varandra. Ännu värre blir det om den välfärden ska villkoras.

Barns välfärd ska självklart inte sättas på undantag, bedyrar Ulf Kristersson. Men det finns en gigantisk tankevurpa i det.

Det går inte att tro att barns rätt till välfärden räcker. Om föräldrarna lever i fattigdom och utanförskap, hjälper det inte att barnen har rätt till skolgång. Särskilt inte när den svenska skolan blir allt mer ojämlik.

En välfärdsstat ska vara till för alla. Att alliansen vill ge mest till dem som redan har är ingen nyhet. Men att Löfven inte kan säga blankt nej till en sådan ordning, är minst sagt oroande.

När regeringen misslyckats med att värna asylrätten, måste de åtminstone sätta stopp för försämringar i välfärden för dem som lyckas ta sig hit.

Fem Seko-medlemmars kampanj har spritt sig som en löpeld över nätet. 

Den fackliga vardagen är långt från den bild som kablats ut den senaste veckan. Mina två år som ombudsman på ett fackförbund bestod av dagliga medlemskontakter, förhandlingar med arbetsgivare och resor. Det handlade om uppsägningar och dålig arbetsmiljö, en medlems lön inför nytt arbete och årsmöten med fackklubbar.

Det är därför glädjande att se den kampanj i sociala medier som fem aktiva medlemmar i Seko har dragit igång, #fackligvardag. I inlägg på Facebook, Twitter och Instagram, delar förtroendevalda och ombudsmän med sig av det som är det fackliga arbetet.

Här hittar ni ett urval av alla inlägg som fackliga förtroendevalda och ombudsmän gjort de senaste dagarna.

Strax före jul efterlyste Finanspolitiska rådet en ”complete makeover” av svensk ekonomi. Förebilden var 1990-talets Lindbeckkommission. Makeovern skulle gå ut på att finna särskilda flyktingjobb:

”Ännu viktigare är att det kommer fram nya typer av jobb, med lägre löner, låga kvalifikationskrav och betydligt mer flexibla anställningsvillkor.” ”Det fordras nya typer av jobb.”

”Vi ser inga bekymmer med trösklar för människor som kan svenska bra, som har yrkeserfarenhet eller som har en avslutad gymnasieutbildning.” ”Allmänt sänkta lägstalöner ser vi inte behov av”. ”Det är speciellt för personer som kommer hit och inte har, och inte kan förväntas få, en kompetens motsvarande en gymnasieutbildning.”, sade expertmyndighetens ordförande John Hassler.

Rådet ville att regeringen skulle tillsätta en expertkommission för att skapa de här lågavlönade jobben, endast för flyktingar. Podden Pengar och politik tillsätter den expertkommission som Finanspolitiska rådet efterlyser och ger sig ut på jakt efter de låglönejobb som Sveriges lågutbildade flyktingar enligt rådet ska arbeta med. Är det RUT-jobb? Eller mini-jobs? En rad teorier avhandlas i jakten på de särskilda flyktingjobben.

En slogan för Finanspolitiska rådet angående flyktingar är ”Gärna en utbildning, men först ett ordentligt jobb”. John Hassler hade väl aldrig blivit professor om han använt sin egen logik på sig själv, filosoferar Sandro Scocco. Den mer traditionella logiken är ju: först en utbildning, sedan ett jobb.

Podden konstaterar också att Sverige tillsammans med USA är ett extremt land. Inga andra höginkomstländer har lika många personliga tjänster som dessa två länder. I USA utförs dessa tjänster privat och i Sverige i offentlig regi. Om Sverige skulle ta små steg för att sänka skatter och sänka löner för enklare jobb, är det troligare att vi skulle hamna i en tysk eller europeisk situation med färre personliga tjänster, än i en amerikansk modell med många enkla tjänster. Att gå från enkla tjänster i offentlig regi, till samma mängd tjänster i privat regi, skulle förmodligen kräva en omläggning enligt amerikansk modell med working poor.

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

Brist på intern kritik ledde till Annelie Nordströms avgång. Den åtgärdsplan Kommunal nu rullar ut borde kopieras av hela fackliga rörelsen – den har inget att förlora.

Det var ett väntat besked att Kommunals ordförande Annelie Nordström inte ställer upp för omval vid kongressen i maj. Förvåningen låg snarare i att hon inte avgår direkt.

Inom psykologin finns ett begrepp som heter grupptänkande, eller »groupthink«, som kortfattat innebär att en homogent sammansatt grupp kan hamna i ett läge av konformt tänkande där ingen är kritisk eller säger emot. Och grupptänkande är verkligen något Kommunals högsta ledning verkar ha drabbats av.

Aftonbladets granskning visar på en förbundsstyrelse som i sin representation och sina investeringar helt har tappat fokus på medlemmarna. Det är lätt hänt när ingen sätter stopp. Men det är också ett förtroenderaserande förfaringssätt som får allvarliga konsekvenser för de ansvariga.

Samtidigt är det ett dåligt läge för Kommunal att stå utan erfaren ordförande. Avtalsrörelsen 2016 är fortfarande i sin linda. Kravet om en satsning på undersköterskors löner ligger fast. Ett krav som Kommunal nu måste ro i land för att kunna återfå en smula av det tappade förtroendet. Det kan vara ett skäl till varför Nordström väljer att avgå först vid kongressen.

Spekulationerna om efterträdare kan nu ta vid. Ett hett tips är LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin. Han har profilerat sig bra genom att vara ansvarig för välfärdsfrågorna i LO-ledningen. Han framstår som en trygg och sansad person.

Frågan är väl om han är tillräckligt »ren« för att kunna ta vidare det förändringsarbete som Kommunal nu ska påbörja. Han var vice ordförande i Kommunal så sent som 2012. Den internkultur som Aftonbladet blottlagt har inte vuxit fram de senaste åren.

Kommunal ska nu att sjösätta sin åtgärdsplan, en plan vars innehåll egentligen borde vara en självklarhet för varje medlemsstyrd organisation.

Det skulle inte skada att övriga fackförbund och centralorganisationer kopierar åtgärdsplanen och införlivar den i sin egen verksamhet. Den fackliga rörelsen har inget att förlora och allt att vinna på det.

Fackmedlemmar som inte anmält sina arbetsskador gick i fjol miste om 145 miljoner kronor i ersättning, enligt LO-TCO Rättsskydd.

I år har LO-TCO Rättsskydd dragit in 190 miljoner kronor i ersättningar och skadestånd åt fackets medlemmar genom att vinna mål i domstol för medlemmarnas räkning.

Men många anmälde inte sina arbetsskador och fick därför inte heller ärendet prövat av Försäkringskassan. Därmed gick medlemmarna miste om ersättningar på sammanlagt 145 miljoner kronor, skriver Arbetsvärlden.

2005 inkom 569 arbetsskadeärenden till LO-TCO Rättskydd. 2015 handlade det om 69 ärenden.

Enligt LO-TCO Rättsskydd beror det minskade antalet ärenden dels på att kunskapen om att man ska anmäla sin skada är låg, både bland fackets medlemmar och de fackliga företrädarna.

Dels handlar det om att många tror att det är omöjligt att få sina skador godkända av Försäkringskassan. Något som är felaktigt, menar Claes Jansson, enhetschef vid försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd.

– Tittar man på statistiken ser man att bifallsfrekvensen har ökat rätt väsentligt. För tio år sedan godkändes 30 procent, nu ligger man på 55 procent.

Räknar man de anmälningar där Försäkringskassan inte ens prövar ärendet – till exempel om man anmäler skadan för tidigt – har andelen bifall emellertid legat relativt konstant på mellan 25–30 procent under de senaste åren, enligt statistik från Försäkringskassan.