Bloggen

Enligt en Robin Hood-tankelek skulle Ingvar Kamprads förmögenhet ge de i Sverige som lever under fattigdomsgränsen en engångsutbetalning på 278 000 kronor.

Hur mycket skulle ett lands fattiga få i en engångsutbetalning om de delade på samma lands rikaste persons förmögenhet? Det är inte lätt att räkna ut, men Bloomberg har gjort ett försök. I det så kallade Robin Hood Index har nyhetsbyrån undersökt 42 länder.

Cypern toppar listan. Om landets rikaste person John Fredriksens förmögenhet skulle distribueras över de cyprioter som lever under fattigdomsgränsen skulle var och en få motsvarande 387 000 kronor var. John Fredriksen är ursprungligen från Norge och har tjänat ihop sin hög med guldmynt i oljebranschen. Innan Fredriksen bytte medborgarskap var han Norges rikaste person.

På andra plats kommer Sverige. Här skulle Ingvar Kamprads förmögenhet på ca 379 miljarder kronor ge den del av Sveriges befolkning som befinner sig under fattigdomsgränsen en engångsutbetalning på 278 000 kronor.

I USA genererar förmögenheten av världens rikaste person, Bill Gates, inte mycket. Förmögenheten på cirka 709 miljarder genererar endast 14 600 kronor till de amerikaner som lever under fattigdomsgränsen.

Indiens rikaste person Mukesh Ambani har en förmögenhet på ungefär 185 miljarder kronor. Eftersom nästan var tredje person i Indien lever under fattigdomsgränsen och befolkningen är stor hamnar landet längst ner på listan. Utbetalningen skulle ligga på knappt 500 kronor, vilket räcker till 3 mål mat om dagen i drygt en månad.

Men det är lite oklart vad studien egentligen betyder. Hur fattigdom definieras varierar mycket mellan länder, och vad pengarna egentligen är värda i lokal valuta är svårt att beräkna. Därtill varierar utslaget efter befolkningsmängd, andel av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen och hur stor förmögenheten är hos en specifik person.

Intressantare hade kanske varit att få reda på hur mycket de personer som lever under fattigdomsgränsen hade tjänat på att få ta del av de rikaste 1 eller 10 procentens förmögenheter. Eller hur många mål mat man kan få för Bill Gates miljarder. Men fram till dess är kanske titeln Robin Hood Index tillräckligt tilltalande.

Och en sak kan man vara säker på. I Sverige skulle Robin Hood leva ett meningsfullt liv.

Gammal skåpmat vinner knappast några väljare. Men den insikten verkar inte ha infunnit sig hos nya M-ledningen.

Det började under Almedalsveckan. Moderaterna lanserade ett jobbpaket för 10 miljarder kronor som skulle vara ”Sveriges hittills största samlade satsning för att bryta utanförskapet”.

Enda kruxet var att paketet snabbt visade sig vara ett lätt förklätt sjätte jobbskatteavdrag – av de tio miljarderna var nio miljarder en skattesänkning. Förslaget var dessutom ofinansierat och beräknades i praktiken bara skapa 10 000 nya jobb.

Men skam den som ger sig. Efter sommaren var det dags igen. I en debattartikel på DN debatt återlanserades paketet. Nu kryddat med att nyanställda ska vara helt rättslösa och utlämnade åt arbetsgivarens totala godtycke. Fortfarande var förslaget lika ofinansierat.

Möjligtvis var man inte nöjd med uppmärksamheten då. För i lördags var det på nytt dags för M att göra ett utspel om jobbpaketet. Den här gången som budgetnyhet. Tio miljarder till jobben (ja, eller en miljard då) – och förstås ofinansierat.

Frågan är nu om Moderaterna kommer göra slag i saken och hoppas på att det blir fjärde gången gillt. Men om man vill vinna någon väljare på förslaget vore det förstås en bra början att visa på hur man tänker finansiera det.

När inte jämställdhet kan uppnås med argument byggda på ansvar eller egenvärde, då kan man ta fram argumentet Tillväxt. 

Mckinsey Global Institute släppte idag en rapport där man genomfört tankeexperiment gällande jämställdhet. Vad skulle hända med världens BNP om kvinnor medverkade på arbetsmarknaden i samma utsträckning som män?

Resultaten har gjort Dagens Arena förvirrade över hur många nollor som egentligen återfinns i en trillion.

Rapporten visar på att om världens arbetsmarknader skulle vara helt och fullt jämställda så skulle världsekonomin växa med 28 biljoner (OBS: 12 nollor) amerikanska dollar fram till år 2025. Världens BNP skulle öka med 26 procent, vilket ungefär motsvarar Kina och USA:s gemensamma BNP. I Indien skulle BNP öka med hela 60 procent, då landet ligger långt ner på listan över kvinnors medverkan på arbetsmarknaden.

Men även ett inte lika fullständigt extremt galet otrolig tankelek skulle också ge resultat. Om alla länder nådde upp till samma jämställdhetsnivå som det land i regionen som är mest jämställt så skulle världens BNP öka med 12 biljoner dollar. Alltså motsvarande Tyskland, Japan och Storbritanniens gemensamma BNP.

I studien har jämlikheten i 95 länder undersökts. Länderna står för 97 procent av världsekonomin och är hem för 93 procent av världens kvinnor. Resultatet visar att 40 av länderna har höga eller väldigt höga nivåer av ojämlikhet på minst hälften av de 15 punkter rapporten studerat.

Orsaken till att kvinnor i mindre utsträckning bidrar till världsekonomin beror främst på tre saker. Kvinnor medverkar på arbetsmarknaden i mindre utsträckning, de jobbar färre timmar och arbetar i högre grad i mindre produktiva branscher såsom jordbruk och vård.

Därtill utför världens kvinnor idag 75 procent av det oavlönade arbetet. Detta arbete beräknas uppgå till ett värde av 10 biljoner dollar årligen och motsvarar 13 procent av världsekonomin.

Dessa argument kan man alltså ta till när någon liten tillväxtivrare inte går med på att jämlikhet har ett egenvärde.

Vad krävs för att få asyl i Sverige och skiljer det sig åt från andra länder? I andra avsnittet av Människor & Migration guidar asylrättsjuristen Ignacio Vita och statsvetaren Lisa Pelling oss igenom asylprocessen. Vad behöver en människa som söker asyl kunna bevisa för att få skydd? Vi lyfter även människorättsorganisationernas roll i att stötta den sökande genom asylprocessen och förse myndigheter med korrekt landinformation.

Ibland misslyckas politiker med det här med att prata, alternativt att använda sin hjärna. Vi lutar åt det senare.

Pernille Benedixen är nyinvald medlem i det danska folktinget för Danske Folkeparti. Idag blev hon tagen på sängen av en journalist från Radio24syv.

Frågan journalisten ställer är huruvida Benedixen tycker att den danska statsministern Lars Løkke Rasmussen (V) är en hycklare när han vill hjälpa flyktingarna i närområdet samtidigt som han minskar det danska utvecklingsbiståndet med ett antal miljarder kronor per år. Benedixen svarar att man kan lösa frågan genom att ta BNP och hjälpa flyktingarna med i stället. Japp, ni hörde rätt, ta lite BNP alltså.

“Men okej Pernilla, vet du vad BNP är?”

“Ja (nervöst skratt).”

Well…

När vi ändå är inne på ämnet så får vi ej glömma denna :

Och en gammal goding:

27 forskare i migrationsrätt har gett oss receptet på ett humant Europa. Här är kortversionen.

“Flyktingsituationen är politisk kris som blottar Europas oförmåga att stå upp för grundläggande principer om människors lika värde och rättigheter”. Det skriver 27 forskare i migrationsrätt på Dagens Samhälle i dag.

De beskriver EU som ett rättsligt ramverk som har skapat den situation som nu beskrivs som Europas flyktingkris.

Vad består det här rättsliga ramverket av?

EU, eller Fort Europa, har under lång tid byggt upp ett system som främjar fri rörlighet för EU-medborgare, men försvårar och kriminaliserar rörlighet för de som inte är medborgare i EU. Inga lagliga vägar finns till Europa. På så sätt minskar man antalet personer som söker asyl trots att det är en mänsklig rättighet, och fler drunknar i Medelhavet.

Så vad behöver göras?

Sverige framhålls ofta som ett land i framkant på det humanitära området. Men Sverige bidrar dock aktivt till upprätthållandet av Fort Europa, där människors möjlighet att säkert och lagligt söka asyl gravt inskränks.

Enligt skribenterna måste EU:s migrationspolitik reformeras för att bli långsiktigt human och förankrad i de mänskliga rättigheterna. Och Sverige borde ta sitt ansvar och driva denna förändring i EU:s korridorer.

Hur river man Fort Europa?

1. Sverige har redan i dag möjlighet att utfärda humanitära visum till personer som tvingas ta farliga vägar till Europa. Det skulle göra stor skillnad för många som flyr: det skulle gå snabbare, vara billigare och mindre farligt. Dessutom finns det stöd för humanitära visum i lagen, både i EU:s viseringskodex och i den svenska utlänningslagen.

2. Sverige borde ta ut större flyktingkvoter via UNHCR för att förhindra att människor på flykt utsätter sig för stora risker under vägen till Europa.

3. Sverige borde förbättra systemet gällande anhöriginvandring, genom att göra det lättare för barn och äldre att få återförenas med sina anhöriga. Många av de anhöriga måste även de riskera livet på vägen till Fort Europa för att kunna söka asyl. En ändring i lagen skulle betyda att anhöriga ges lagliga vägar till Europa.

4. EU måste ta bort transportöransvaret. Skribenterna beskriver direktivet som ohållbart då det överför bedömningen av vem som omfattas av asylrätten och ansvaret över gränskontroll till privata marknadsaktörer. Transportöransvaret begränsar människors fria rörlighet, asylrätten och placerar Europa längre bort från människor på flykt.

5. EU måste ändra sin viseringskodex. Medborgare från länder anslutna till Schengen är vana att resa över gränser utan passkontroller. Men EU-förordningen innebär att Schengen-viseringen kan avslås om en person som vill komma över en gräns bedöms som trolig att söka asyl. EU borde därmed slopa kravet på visum för länder varifrån människor flyr. Detta för att förändra faktumet att de som löper störst risk för människorättskränkningar har sämst förutsättning att beviljas ett visum.

6. Sverige borde aktivt arbeta för en nedmontering av de murar och stängsel som begränsar människors rätt att söka asyl. Det är människor och inte medborgare som är bärare av rättigheter. Det måste avspeglas i både Sveriges och EU:s migrationspolitik.

Så, det kan man tänka på när man sitter där på sin kammare och är glad över att EU igår tog ett beslut om bindande flyktingkvoter.

I Göteborg och Malmö har politiker och myndigheter informerat om vad de gör för att förenkla situationen på städernas centralstationer. Men från Stockholm är det tyst.

De civila rörelser som hjälpt flyktingar när de kommer till Sverige har starkt kritiserat kommunala politiker för att inte hjälpa till – en kritik som växer. Som mest högljudd är den i Stockholm.

I en ledare på Dagens Arena ropar Per Wirtén efter Stockholmspolitikerna. Var är de egentligen?

Göteborgs Stads sociala resursförvaltning höll i helgen en presskonferens där de presenterade sin plan för flyktingmottagande, till exempel gällande arbetet med att ordna fram fler sovplatser. Chefen för social resursförvaltning, Michael Ivarsson, har även varit aktiv i media och rapporterat om framstegen med att ta fram nya tillfälliga boenden.

Och i Malmö har samverkan mellan kommunen, myndigheter och civila rörelser varit stor. I dag, onsdag, publicerades ett brev från kommunstyrelsen i Malmös ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh gällande stadens agerande gällande flyktingsituationen. Även om alla försök inte har varit lyckade så har kommunen i hög grad försökt att samordna insatserna på Malmö C.

Men i Stockholm har kommunpolitikerna varit frånvarande både på plats och i media. Det enda vi hittar är en Twitter-bild där Karin Wanngård (S), Stockholms finansborgarråd, står på Stockholms central och pratar med socialtjänsten.

Dagens Arena har under dagen sökt finansborgarrådet, men utan lycka. Det är dags att alla volontärer som sliter för att flyktingarna ska få tak över huvud och ett varmt mål mat, får reda på hur Stockholmspolitikerna tänkt lösa situationen.

Utrikes födda tar ut mindre semester, flex- och komptimmar och färre föräldra- och vabbdagar än inrikes födda.

Andelen personer som är frånvarande ifrån sin sysselsättning varierar mellan inrikes och utrikes födda. I genomsnitt är drygt 35 procent av de inrikes födda frånvarande från sin sysselsättning medan endast 30,5 procent av utrikes födda är det.

Endast där orsaken till frånvaron är sjukdom är siffrorna lika för inrikes och utrikes födda.

I kategorierna för semester, helgledighet, föräldraledighet/vabb eller flex/komp är inrikes födda frånvarande i högre grad än utrikes födda.

SCB menar att skillnaden kan förklaras genom landets demografi, där gruppen utrikes födda i genomsnitt är något yngre än gruppen inrikes födda.

Magdalena Andersson tar tillfället i akt och förklarar vilka som gynnas av regeringens skattepolitik. Ni vet den som drabbar alla som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden.

I tisdagens interpellationsdebatt i riksdagen ställde kristdemokraten Aron Modig finansminister Magdalena Andersson till svars för att regeringen i höstbudgeten avser höja bensinskatten. En höjning som motsvarar mellan 50 till 60 kronor för en medelbilist.

Extra provocerande tycker han det är att bensinskatten dessutom ska INDEXERAS, det vill säga följa den övriga ekonomiska utvecklingen. (Ni vet det där som alliansregeringen underlät sig att göra gällande i princip alla socialförsäkringar under sina åtta åren vid makten).

En bit in i debatten undrar Maria Malmer Stenegrad (M) vem som får ta del av regeringens budget. Finansministerns tog det gyllene tillfället att förklara hur skattechocken fungerar och vilka som gynnas av regeringens politik.

Alla barn som går i skolan.
Alla barn som går i förskolan.
Alla arbetslösa ungdomar som nu blir garanterade jobb, utbildning eller praktik inom 90 dagar.
Alla äldre som får mer personal på äldreboenden.
Alla pensionärer som får sänkt skatt.
Alla ensamstående föräldrar som får en höjning av underhållsstödet.
Idrottsrörelsen.
Handikapprörelsen.
Friluftsrörelsen.
Civilsamhället som stöder de som kommer till Sverige.
Alla kommuner som tar emot nyanlända.
Alla kommuner som har asylsökande barn i sina skolor.

Hon fortsatte: ”Till skillnad från förra regeringen som lånade pengar för att sänka skatterna, syns inte den här politiken direkt i plånboken. Men vad gör en skattesänkning i plånboken när resultatet blir att ens barn inte får det stöd det behöver i skolan?

Här har moderaterna och socialdemokraterna DJUPT olika ideologi och syn på vilka behov som finns i samhället.”

Försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland är politiskt sprängstoff.

Det statliga bolaget Vattenfall beslutade redan vid tillträdet av den nya vd:n Magnus Hall 2014 att den tyska brunkolsverksamheten skulle säljas. Det var vad som krävdes för att Vattenfall skulle kunna leva upp till sina klimatmål.

I dag inleds försäljningen som också är politiskt sprängstoff. Konflikten står mellan de som vill att Vattenfall fortsatt ska äga brunkolsverksamheten i Tyskland, men verka för att den fasas ut. På den sidan finner vi Vänsterpartiet och miljöorganisationer, som Greenpeace.

Under valrörelsen stoltserade Gustav Fridolin med en kolbit för att illustrera Miljöpartiets energipolitik. Då var partiets linje att avveckla kolkraften. Men när partiet hamnade i regeringsställning öppnade företrädarna för en försäljning.

Miljöpartiets interna linje är dock att kolkraften ska avvecklas. Beslutet togs på partiets kongress i juni 2015, då partiledningen fick lägga sig.

På den andra sidan finner vi de som vill att Vattenfall ska säljas. Allianspartierna drev detta hårt under valrörelsen 2014. Det föranledde Miljöpartiet att KU-anmäla alliansregeringens hantering av Vattenfall eftersom den enligt partiet stred mot EU:s klimatmål, skriver Supermiljöbloggen.

Även Socialdemokraterna drev att gruvorna skulle stänga ner. Efter regeringsbildningen skrev Socialdemokraterna i en något luddig överenskommelse med Miljöpartiet att:

”Socialdemokraterna och Miljöpartiet som mål att Vattenfall ska vara ledande inom energiomställning. Styrningen av bolaget ska skärpas så att det ökar andelen förnybar energi och på ett kraftfullt sätt bidrar till omställningen. Framtiden för bolaget måste ligga i att utveckla förnybar energi och inte kol och gas.”

Nu bjuds möjliga köpare in av Vattenfall. Utöver brunkolsverksamheten ska tio vattenkraftverk ingå i köpet. Vattenfalls vd Magnus Hall hoppas att han kan presentera en köpare för regeringen under det första halvåret 2016. Han vill inte berätta hur mycket Vattenfall har investerat i brunkolsverksamheten eller vilka krav bolaget kommer att ställa på en eventuell köpare.

Det är sedan upp till regeringen att besluta om huruvida en affär ska genomföras.

Det behövs stabila jourer för att kunna hjälpa trasiga unga och för att de ideella ska orka jobba kvar. Regeringens satsning räcker knappt till att släcka bränder.

Att förebygga och motverka mäns våld mot kvinnor är en prioriterad fråga för regeringen Löfven. Trots det står inga nya satsningar att finna i budgeten. Tidigare satsningar på till exempel strategier emot maskulinitetsnormer i skolan är viktiga, men de är allt för få och går allt för långsamt.

Samtidigt ökar antalet anmälda våldtäkter och det könsrelaterade våldet likaså.

Regeringens 100 årliga miljoner kronor till tjej- och kvinnojourerna är självklart välkomna – det är ingen som direkt har råd att tacka nej. Många av jourerna går redan på knäna och måste neka offer på grund av bristande kapacitet.

Det pratas mer och mer om utbrändhet hos personer som arbetar ideellt. En förening som arbetat med att hjälpa flyktingar vid ankomst till Malmö gick förra veckan ut och sa att de inte kunde fortsätta på samma sätt. Anledningen var att deras medlemmar brändes ut medan de gjorde ett jobb som borde vara myndigheternas.

Detta är vardag för dem som jobbar på Sveriges tjejjourer. ”Har ni utbildning för det?” är en fråga man ofta får när man nämner sitt ideella engagemang. Och de flesta av oss har inte det. Men om inte jourernas volontärer gör arbetet, så gör ingen det.

En förutfattad mening är att tjejjourer jobbar förebyggande. Det är också anledningen till att de troligen kommer att få en mindre andel av de 100 miljonerna än kvinnojourerna.

Det hade varit fantastiskt om vi fick vara där bara för att prata om mens och om den första kärleken. Men sanningen är att tjejjourerna främst släcker bränder. Försöker få personer att inte ta livet av sig eller att våga ringa en ambulans.

De stödsökande som jourerna pratar med målar upp en mörk bild av samhällets stödsystem. Stödet man får beror till stor del på var man bor eller vem som råkar tar emot en på den mottagning man går till. Många gånger har den stödsökande jobbat upp mod under lång tid för att våga söka hjälp, vid fel bemötande är det inte säkert att hen gör ett nytt försök.

Det behövs alltså satsningar i så många sfärer av samhället som möjligt. Inte bara några extra miljoner för att släcka bränder.

När regeringen i budgeten skriver att man genom stödet till jourerna vill ”bidra till ökad långsiktighet och bättre planeringsförutsättningar” och därför fördelar medlen i tvååriga bidrag, skrattar vi rått. I vilken värld är två år långsiktigt?

Det som behövs är permanenta och stabila jourer, både för att kunna hjälpa trasiga unga och för att de ideella ska orka jobba kvar. För annars kommer ingen alls att göra det.

Regeringen pratar om ett skriande behov av investeringar. Men samtidigt lägger de 40 miljarder per år på att minska den redan låga statsskulden. Varför då?

25 färska miljarder – eller en halv procent av BNP – ska få Sverige på fötter igen, lovar regeringen. Arbetslösheten ska minska till EU:s lägsta, bostadsbristen ska byggas bort, skolan ska rustas upp och klimatutsläppen minska.

Guld och gröna skogar med andra ord.

Det har varit tuffa prioriteringar och omprioriteringar, intygar Magdalena Andersson. Varenda krona ska ha vänts och granskats för att användas så effektivt som möjligt och leva upp till budgetens stolta titel: ”Investeringar för Sverige”

25 miljarder alltså. Det låter mycket. Det låter som investeringar. Men den som tittar lite närmare på finansplanen inser snabbt att det inte stämmer. Det här är i själva verket en åtstramande budget.

Samtidigt som regeringen tagit i med tårna för att pressa fram 25 miljarder så lägger de 40 miljarder kronor per år att beta av den redan låga statsskulden. Varför då?

Är det någon som på allvar tror att svenska räntor kommer att skjuta i höjden om vi lånar upp pengar och behåller statsskulden på 43,8 procent av BNP, i stället för att sänka den 40 procent vid mandatperiodens slut?

Sverige har redan en av Europas lägsta statsskulder. Betydligt lägre än till exempel Tyskland som brukar framhållas som ett föredöme (se diagrammet underst).

Varje procent i minskad statsskuld handlar om ungefär 40 miljarder kronor, alltså sammanlagt 120 miljarder till 2018. Med de pengarna skulle man ju till exempel kunna nå EU:s lägsta arbetslöshet, bygga bort bostadsbristen, rusta upp skolan och minska klimatutsläppen…

Bara en tanke så här från sidlinjen.

Många var de högerhjärtan som vreds i dödsångest när regeringen presenterade sin vänstervridna, jobbfientliga höstbudget på måndagsmorgonen.

Dagens Arena har listat skrikhögerns bästa reaktioner.

1. Finner inga ord.

2. På ett kommunikativt sätt förklarar Rebecca Weidmo Uvell hur regeringen suddar bort ETT OCH ANNAT. 

3. Jobb-och tillväxtmotorerna (Stockholmarna) får betala för regeringens utsugarpolitik.

4. Lars Beckman (M) – bara en av alla män som drabbas av skattechocken.

5. “Kulturell verkshöjd” får beskriva Jacob Forssmeds (KD) användande av en av vår tids mest överanvända symboler.

6. Där kom den.

7. Ingen aning om hur jag ska tolka detta.

8. Den gamla dängan. Förlåt BOMBEN.

9. Centerns pressis gick sociala medier-kurs. Lärde sig ironi och scrapbooking.

10. Kinberg Batra (M) – en slagkraftig utmanare.

Socialdemokraterna har alla skäl ta åt sig av den valanalys som presenterades på fredagen.

Väljarna vill ha mer och Socialdemokraterna måste bli bättre på att lägga konkreta politiska förslag om det som väljarna uppfattar som de stora samhällsutmaningarna. Så kan man något förenklat sammanfatta den valanalys av Socialdemokraternas valresultat från förra årets val som presenterades på fredagen.

Det är inte särskilt svårt att hålla med. Kanske har det också varit tydligare för alla de som befinner sig utanför partiets hägn att man inte lyckas gå i takt med tiden.

Redan utifrån resultatet i EU-valet kunde slutsatsen dras att partiet saknat förmåga att orientera sig i den postmoderna dagordningen. Ett parti med tentaklerna utåt hade förstått att det var läge att koppla samman de feministiska vindar som blåste med den välfärdspolitik som partiet gick till val på.

Socialdemokratin när den är som bäst lyckas fånga upp strömningar i samhället och göra progressiv politik av det. Det är inte ett parti som alltid är ett steg efter – och vars förslag upplevs som ett halvhjärtat och senfärdigt uppvaknande.

Det är en lärdom som inte bara kan dras utifrån misslyckandet att vinna den feministiska rörelsen. Lika mycket kan läxan läras utifrån den växande frustrationen över att regeringen inte gör mer för de flyktingar som nu anländer till Sverige.

I riksdagsvalet gjorde Socialdemokraterna sannolikt rätt analys i att – till skillnad från Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ – låta bli att använda Sverigedemokraterna som bollplank för att debattera invandringspolitiken. Men som också konstateras i valanalysen borde man ha förmått lägga konkreta förslag för en bättre fungerande integrationspolitik.

Det leder också fram till vad som i valanalysen pekas ut som partiets dubbla utmaning. Socialdemokraterna uppmanas lägga fokus på att forma en politik som gör skillnad. Människor måste få tillbaka förtroendet för S och tro på att politik som medel för förändring har framtiden för sig. På längre sikt måste man också förmå göra en samhällsanalys som ligger långt bortom nästa val. Gamla politiska verktyg fungerar inte längre – och S behöver hitta svar på vart man vill gå i stället.

Vad som gör det nästan skrattretande frustrerande är att valanalysen presenteras när vi bara har ett par dagar kvar till att regeringen lägger fram sin budget för det kommande året. En budget som innehållit många välkomna förslag, men som också saknat just de stora konkreta politiska förslag som behövs för att ge väljarna en känsla av politisk förändring.

Man kan bara önska att den socialdemokratiska partiledningen tar till sig av valanalysen. För partiet skulle må bra av att våga ta ut svängarna i politiken – både på kort och lång sikt.

Hur många människor är det som flyr och varför kan de inte ta sig till Europa utan att riskera sina liv? I första avsnittet av Människor och Migration tar sig asyljuristen Ignacio Vita och Arena idés utredningschef Lisa Pelling an nuläget i migrationsfrågan, varför vi behöver lagliga vägar till Europa och hur de skulle kunna se ut.