Bloggen

Sexigt är det inte. Men i det lilla är det smart.

Sug på ordet ”demonstratorer” – en av delarna i de jobbförslag Stefan Löfven presenterade under S-kongressens inledande presskonferens. Socialdemokraternas nya jobbförslag kan knappast anklagas för att vara publikfriande. Det är fokus på jobbupphandling och industrialiseringsstrategier.

Men förslagen är egentligen inte särskilt dumma. I Sverige genomförs varje år upphandlingar för motsvarande 600 miljarder kronor. Att sätta de upphandlingarna i arbete för att skapa jobbmöjligheter åt långtidsarbetslösa är i grunden smart.

Att privata företag har varit drivande för nya innovationer är en myt som näringslivet lyckats etablera som en sanning. Kraven har följt därefter – att färre regleringar och sänkta skatter är det som gynnar företagsamheten.

För den som tror på detta är ekonomiprofessorn Mariana Mazzucatos bok The Entrepreneurial State en rekommenderad läsning. Riskkapitalisterna visar sig vara mer intresserade av ”trygga” investeringar och ofta är det staten som tar de stora riskerna när innovationer ska utvecklas.

Företagen satsar dessutom allt mindre pengar på forskning och utveckling. Men är däremot snabba på att kapa åt sig vinsterna som de statliga innovationssatsningarna genererar.

Så när Stefan Löfven utannonserar ett mer statligt engagemang för nya innovationer är det en korrekt politisk analys. Ska Sverige skapa nya jobb genom innovationer måste staten vara en aktivt drivande part.

Smart i det lilla alltså. Men det krävs mer. Jobbmålet är fortfarande långt ifrån i hamn. Några stora investeringar skulle till exempel kunna vara på sin plats.

Jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga underkänns i ny rapport. Socialdemokraterna borde se det som en direkt uppmaning till handling.

Den så omhuldade före detta finansministern Anders Borg och hans parhäst Fredrik Reinfeldt får i dag ett stort rött underkännande av två KTH-professorer på DN debatt. De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga och jobbskatteavdraget har bidragit till att hålla ineffektiva företag vid liv ­– och minskat omvandlingstrycket, menar de.

Tillväxten har sedan den borgerliga regeringen tillträdde dessutom fallit mer än den amerikanska. Tidigare såg det ut på motsatt sätt – och den svenska tillväxten var högre än den amerikanska.

Syftet med jobbskatteavdraget var att det skulle leda till lägre löner – och att det på så sätt skulle skapas fler jobb. Under förra året uppgick kostnaderna för jobbskatteavdraget till 100 miljarder kronor. Lägg till det sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter, subventioner av nystartsjobb för unga, rut- och rotavdrag och sänkt restaurangmoms och du kommer upp i hela 156 miljarder kronor.

156 miljarder – det är en magstark siffra när det har handlat om att pressa fram en låglönemarknad. Miljardrullningen och den ineffektiva politiken borde mana till eftertanke på Socialdemokraternas kongress som inleds under fredagen.

Den rödgröna regeringen har i stort sett köpt den tidigare borgerliga regeringens politik. Det är bara om ungdomsrabatten (och en uns av rut- och rotavdrag) man har vågat ta strid. När det nu blir tydligt att reformerna varit ineffektiva måste det också leda till politisk handling.

De för S haltande opinionssiffrorna visar en längtan efter mer politik. I grund och botten är det något positivt. Människor i vårt land vill se politiken för fler jobb, en fungerande skola och bättre vård.

Socialdemokraterna kan alltså inte stå still och stampa. Här är 156 miljarder som kan sättas i arbete på ett smartare sätt.

Mobbning är ingenting man ska ta lätt på. I värsta fall får det stora psykiska och fysiska konsekvenser för den som utsätts. Det kan man tycka att riksdagsledamöter borde förstå.

Moderata riksdagsledamoten Finn Bengtsson är utfryst av sitt parti. Att hans kritik mot Decemberöverenskommelsen inte möts med klackarna i taket är inte särskilt svårt att förstå. Men precis som i förskolan blir inga problem lösta genom att du fryser ut den som gruppen inte gillar.

Mobbning – vare sig den handlar om barn eller vuxna – är ingenting man ska ta lätt på. I värsta fall får det stora psykiska och fysiska konsekvenser för den som utsätts.

Det kan man tycka att riksdagsledamöter borde förstå. Att Finn Bengtsson går så långt som att prata om vuxenmobbning och har behövt ha ett enskilt samtal med talmannen är något vi behöver se allvarligt på.

På vanliga arbetsplatser har arbetsgivare alltid ett ansvar om någon riskerar att fara fysiskt illa eller mår psykiskt dåligt. I värsta fall är det möjligt att begära ett skyddsstopp.

Men riksdagen är ingen vanlig arbetsplats. Och någon riktig arbetsgivare finns inte. När Jenny Bengtsson i en krönika skrev om riksdagens arbetsmiljö kom hon fram till följande:

”Förtroendevalda politiker är inte formellt anställda och omfattas inte av arbetsmiljölagen och arbetsrätten som arbetstagare gör. Faktum är att det inte egentligen går att åtgärda riksdagsledamöternas psykosociala arbetssituation […]. Inga formella mekanismer finns för det och varje parti har ansvar för sin egna grupp. Och där stannar det, så vida det inte är något direkt olagligt som skett.

Där finns ingen skyddskommitté. Där går det inte att vända sig till ett skyddsombud för att få sin psykosociala arbetsmiljö åtgärdad. Där kan inga skyddsombud kräva åtgärder för att rädda de riksdagsledamöter som upplever sig hotade eller kränkta. För vilka åtgärder skulle ett skyddsombud kräva för att lösa problemen? Extra val?”

För Finn Bengtsson finns alltså få lösningar. Mobbningen av honom kan fortsätta om inte den moderata riksdagsgruppen bestämmer sig för att börja bete sig som vuxna.

Så Anna Kinberg Batra, det är dags att du tar ansvar för riksdagsgruppens förehavanden.

Göteborgs-Posten har slängt på en tropikhjälm på reporter Arne Larsson och skickat ut honom i en förortsdjungel vid namn Bergsjön.

Under en vecka har GP landsatt reporter Arne Larsson i Bergsjön för att lära sig mer om området och dess befolkningen. Där ska han röra sig i terrängen ”utan fast bas” och varje dag blogga om sina upplevelser.

– Tanken är att jag ska röra mig i stadsdelen, utan någon fast bas. Vi och andra medier får ofta kritik för att vi målar förorten i svart, jag vill hitta fler nyanser, säger Arne Larsson till GP.

Informationen om Bergsjön är på förhand knapphändig. Arne Larsson har hört en del skrämmande historier om bestialiska mord och knarkhandel. Han har också granskat statistik som visar att människor i Bergsjön lever korta brutala liv.

Privat har han knappt satt sin fot i där.

– För ganska många år sedan fick jag en kattunge av en arbetskamrats son, som då bodde i Bergsjön, och vid något tillfälle har jag skjutsat min son till en fotbollsmatch. Ärligt talat tror jag inte jag besökt Bergsjön privat mer än en handfull gånger under mina dryga 20 år i Göteborg, säger han till GP.

Operationen ska pågå i en vecka. Sen är det dags att dra sig ur.

– Förhoppningen är att en vecka på plats ska ge en lite bredare bild av Bergsjön. Jag ser fram emot att få veta mer – och hoppas verkligen att läsarna vill följa med på den resan, avslutar Arne Larsson.

Aftonbladet-podden Lilla drevet undrar varför ingen seriös ekonom svarar på Roland Paulsens arbetskritik. Nu gör Pengar och politik ett helt avsnitt till om arbetstidsförkortning, teknikutveckling och att dela på jobben. Sociologi förtjänar ett bättre öde än som opium åt kulturvänstern.

Vad är problemet med sex timmars arbetsdag?
Går det att dela på jobben?
Kommer digitaliseringen att befria oss från arbete?

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

Jag är köttätare. Troligtvis skulle jag aldrig få vara representant för medlemmar i en förening för veganer.

Handlar det om demokrati? Är det min demokratiska rätt att få representera folk i veganföreningen? Självklart inte.

Trots det fortsätter Sverigedemokrater envist att hävda att de ska få inneha förtroendeuppdrag i de olika LO-förbunden. Senast i går sände SVT Jönköping ett inslag på ämnet där en före detta medlem i Transport, aktiv i Sverigedemokraterna och kommunpolitiker för desamma, fick tid att haspla ur sig massor om demokrati och föreningsrätt.

Låt oss få några saker rätt här. Demokratin är intakt. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen så uppenbarligen har folk fortfarande rösträtt i allmänna val (även om det givetvis lockar att ifrågasätta ungefär 13 procent av väljarnas val).

Och föreningsrätten handlar om rätten att starta föreningar och tillhöra föreningar. Och att föreningarna också har rätt att själva formulera värdegrund och stadgar. Som till exempel, i LO-fackens fall, kan innehålla att föreningens medlemmar ska “verka för en samhällsutveckling på grundval av alla människors lika värde”.

Alltså. Om Veganföreningen deklarerar att den är till för veganer finns ingen rätt för köttätare att tillhöra den. Än mindre att representera den. Det tror jag till och med Sverigedemokrater fattar.

Det kanske i grund och botten är så att SD:are generellt är dåliga på vad demokrati är helt enkelt. Vem kunde ha anat.

I dag presenterade alliansen i Stockholms landsting sitt budgetförslag för 2016. Stockholmarna har tre spännande år framför sig. Dagens Arena guidar dig till vad som kan hända när landstingsalliansen får fritt spelrum.

1. SL

Problem: Stockholmarna reser mer med kollektivtrafik. Men biljettintäkterna har inte ökat lika mycket. SL har också råkat spendera 1,2 miljarder kronor på konsultkostnader.
Ansvarig: Kristofer Tamsons (M).
Känsla: Bekymrad.
Lösning: 100 kronors höjning på SL-kortet (3 chipspåsar),  ”kännbara inbromsningar” av frekvensen i kollektivtrafiken och ”nolltolerans mot fuskarna”.

2. Nya Karolinska Sjukhuset

Problem: Bygget av Nya Karolinska skulle kosta 14,5 miljarder kronor. Redan nu är kostnaden för sjukhusbygget uppe i 25 miljarder. Anledningen är att alliansen i landstinget struntade i sina egna regler och godkände upphandlingen trots att det bara fanns en enda budgivare: Skanska, som nu bygger sjukhuset tillsammans med det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree.
Ansvarig: Torbjörn Rosdahl (M).
Känsla: Förnekelse.
Lösning: Ingen. Men en solklar win för vårdvalsivrarna: Nya Karolinskas specialistsjukvård tränger bort vanliga hjärtinfarkt-Svenssons. De kan sedan fångas upp av privata vårdföretag som med hjälp av den fria etableringsrätten kan öppna upp på en blinkning. Och Filippa Reinfeldt kan skratta hela vägen till banken.

3. Färdtjänsten

Problem: Taxichaufförer som kör för det upphandlade färdtjänstbolaget Fågelviksgruppen (Taxi Kurir och Taxi 020) och facket larmar om löner på 24 000 kronor för 360 timmars arbete och dödsfall. Förarna har varken kollektivavtal, pension eller försäkring. Enligt Kaliber har antalet klagomål på färdtjänsten mer än fördubblats sedan upphandlingen.
Ansvarig: Kristofer Tamsons (M).
Känsla: Vill inte lägga sig i.
Lösning: Gör en ny upphandling utan krav på rimliga arbetsvillkor för färdtjänstchaufförerna enligt principen “lägsta pris vinner”. Jobbar även på en “framtidsvision” för färdtjänsten i Stockholm.

4. Nya vårdplatser

Problem: År 2011 satsade alliansen i landstinget 47 miljarder kronor på ett nytt sjukhus och 500 nya vårdplatser på Stockholms befintliga sjukhus. Resultatet 2014: Noll nya vårdplatser. Däremot har akut personalbrist på sjukhusen lett till att flera hundra vårdplatser inte kan hållas öppna.
Ansvarig: 2011: Filippa Reinfeldt (M). 2015: Anna Starbrink (FP).
Känsla: Filippa: tyngd av allvaret, Anna: inte uttryckt några känslor kring fadäsen offentligt.
Lösning: Banta Södersjukhuset från dagens cirka 700 platser till runt 400-500 och i stället bygga ett nytt akutsjukhus med 300-400 nya vårdplatser i Söderort för runt 7 miljarder kronor.

5. Vårdval förlossning

Problem: Under det första året som det kontroversiella BB Sophia har varit öppet har 808 föderskor hänvisats dit – trots att de velat föda någon annanstans. Nästan en tiondel av Stockholms gravida kvinnor hänvisas till en annan förlossningsklinik än den de valt. Trots alliansens storsatsningar på vårdvalet.
Ansvarig: Ella Bohlin (KD).
Känsla: Obrydd.
Lösning: Producera ”neutral landstingsproducerad information”, för att upplysa Stockholms kvinnor om alternativen.

6. Utförsäljning av vårdcentraler

Problem: Runt 2007 säljer Stockholms moderatledda landsting ut vårdinrättningar i länet till vrakpriser. Efter några år redovisar mottagningarna miljonvinster. Exempelvis såldes Vallentuna Doktorn till fyra läkare för 285 000 kronor, sju år senare har ägarna gjort aktieutdelningar på 5,6 miljoner kronor. Ett annat exempel är Serafen, som såldes till vårdinrättningens egna läkare för 700 000 kronor. De sålde sedan mottagningen vidare till Capio för 20 miljoner.
Ansvarig: Torbjörn Rosdahl (M) (tillträdde 2010)
Känsla: Tänkte fel
Lösning: Ingen

Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Ett socialdemokratiskt mål som i dagsläget ser ut att vara långt ifrån möjligt att uppnå. Politiken finns helt enkelt inte på plats. Och när regeringen väl kommer kunna regera på egen budget har ett år redan gått förlorat.

Stefan Löfven måste leverera reformer för fler jobb. Nu. Innehåller inte nästa helgs S-kongress några rejäla nyheter på jobbfronten är det inte bara jobbmålet som kommer försvinna bort i horisonten. Väljarna lär också få nog.

Den kommande veckan ägnas Dagens Arenas ledarsida helt åt jobben. Om den repressiva arbetslinjen. Om att vi måste börja prata om jobb på andra sätt. Och vad det är för lönepolitik som behövs för att skapa nya jobb.

Redan i dag kan ni läsa Lisa Pelling om att alliansen under de åtta åren vid makten har bevisat att trickle-down-teorin inte fungerar. Vad som behövs nu är en modern omfördelningsteori. Men det kommer inte ske i en handvändning. Stefan Löfven måste snarast bevisa att han förmår ändra riktning.

Men diskussionen måste förstås vara bredare än vad Socialdemokraterna gör eller inte gör. Vårt bidrag kommer ni att kunna läsa på ledarplats i veckan.

Lisa Pelling: Hästskitsteoremet har motbevisats
Per Wirtén: I arbetslinjens skugga

Ensamstående mammor får se sitt höjda underhållsstöd finansiera SL:s skenande konsultkostnader, nya grafiska profil och Stockholms landstings misskötta ekonomi.

Från och med september höjs SL-kortet med 110 kronor. Eller i finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahls (M) termer: 3,3 chipspåsar.

Det har alliansen i Stockholms läns landsting bestämt.

Anledningen är, som vi tidigare fått berättat för oss, att landstinget går jättemycket back. Och det ska kollektivresenärerna betala för. Inte bara i cash, utan också i form av ”kännbara inbromsningar” av frekvensen i kollektivtrafiken och ”nolltolerans mot fuskarna”. Ja, alltså de som redan i dag inte har råd med SL-kortet. Böterna ska också bli mer ”kännbara”.

Orden är Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting, självutnämnd ”vakthund” när det gäller kostnaderna i landstinget.

Hans partikollega Anna König Jerlmyr, ansvarig för Moderaternas politikutveckling inom området ”livspusslet”, har förstått varför en tillgänglig kollektivtrafik är viktig (om än med en underton av tveksamma värderingar).

”Vi vet att kvinnor är de som åker kollektivt mer. Vi ser att de som har större risk att bli sjukskrivna är förstagångsmammor som har lite längre restid till jobbet. Det är viktigt att vi har en utbyggd kollektivtrafik där vi har möjlighet att känna trygghet i att man kan hämta och lämna barnen i tid.”

Men Tamsons står fast vid att biljettpriserna måste höjas med följande argument: “Vi har en resandeökning med 1,5 procent det senaste året, men biljettintäkterna har bara höjts med 0,4 procent och det tyder på att folk reser på ett annat vis än tidigare. Man åker inte kollektivt varje dag utan cyklar eller tar bilen vissa dagar och det påverkar mycket.”

Han hade kunnat resonera: Vi har en resandeökning med 1,5 procent det senaste året, men biljettintäkterna har bara höjts med 0,4 procent och det tyder på att folk inte har råd att åka kollektivt, eller att de inte vill betala för en kollektivtrafik som bara blir sämre. Eftersom vi vill att fler ska åka kollektivt i stället för att ta bilen sänker vi biljettpriserna. Och i stället för att låta de som är mest beroende av kollektivtrafiken pröjsa för att vi inte har kunnat sköta landstingets ekonomi, så tar vi pengar från Förbifarten för att täcka budgethålen.

Men sannolikheten för att dessa ord kommer att formuleras av honom är ungefär lika stor som att Göran Lambertz aldrig mer kommer att synas på DN Debatt.

Det alliansen i Stockholms landsting sysselsätter sig med är borgerlig fördelningspolitik i sin allra renaste form. Och den leder till att ensamstående mammor i Stockholms förorter får se sitt höjda underhållsstöd finansiera SL:s skenande konsultkostnader, nya grafiska profil och Stockholms landstings misskötta ekonomi.

Ger handelsavtalet TTIP fler jobb och starkare tillväxt eller bara en maktförskjutning som undergräver demokratiska principer och arbetstagares rättigheter? Dagens Arena är på plats i Bryssel.

Intensiva förhandlingar pågår mellan EU och USA för att göra handelsavtalet Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP, till verklighet.

Förra veckan presenterade handelskommissionär Cecilia Malmström ett resolutionsutkast för Europaparlamentarikerna. Kritiken var hård.

Särskilt framträdde investeringsskyddet ISDS, som ska skydda utländska investerare men också fått kritik för att undergräva demokratiska principer, som den stora stötestenen. Det är även ISDS som fackliga rörelser runt om i Europa  högljutt protesterat mot.

Nästa vecka ska parlamentarikerna rösta om EU-kommissionens utkast – en omröstning som kommer att forma de fortsatta förhandlingarna med USA.

Den här veckan finns Dagens Arena på plats i Bryssel för att bevaka handelsavtalet. Vi kommer bland annat att träffa svenska parlamentariker som är engagerade i frågan, EU:s förhandlingschef Ignacio Garcia Bercero samt EU-parlamentets rapportörer.

Mer läsning kommer du att hitta inom kort på Dagens Arena!

SCA-avslöjaren journalisten Torbjörn Isacson delar i Arenapodden Pengar&politik med sig av Sverker Martin-Löfs famous last words och berättar om den globala direktörsklassens lyxliv och hugg i ryggen.

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

När 18 amerikanska delstater införde minimilön så vände den fattigaste tiondelens löner upp.

Lönerna har backat för nästan samtliga lönegrupper i USA under de senaste åren. Fram till 2012 hade den fattigaste tiondelen förlorat mest. Då införde 18 amerikanska delstater minimilön. Plötsligt vände den fattigaste tiondelens löner upp.

Källa: Elise Gould, The Economic Policy Institute Blog, 20 feb 2015

Veckans graf är hämtad från det senaste numret av Magasinet Arena. Prenumerera på tidskriften här >>

Nagelbitare väntar i kväll. Dagens Arena guidar till valnatten.

Så smått börjar britterna bege sig mot valurnorna. Labourledaren Ed Miliband har redan röstat, liksom Ukips Nigel Farage och SNP:s Nicola Sturgeon. Den enda av dem som redan nu kan börja andas ut är Nicola Sturgeon. När valresultatet i morgon bitti är färdigräknat pekar mycket på att hennes parti kan ha fått uppemot 50 av de 59 skotska mandaten.

Men för alla andra kommer valet vara en riktig nagelbitare. Mätningar in i det sista har visat hur Tories och Labour ligger helt jämt. I The Guardian fick båda de stora partierna i dag 35 procent i den sista mätningen inför valet. Kampanjandet kommer pågå in i det sista för att få de egna väljarna att lägga sin röst – särskilt i de valmanskretsar där läget är tajt.

Vallokalerna stänger först vid klockan tio brittisk tid. I vanliga fall brukar den vallokalsundersökning som offentliggörs strax därefter kunna ge en tydlig fingervisning om vart det barkar. Men i Storbritannien är inget längre sig likt (som Håkan A Bengtsson skriver bra om i dagens ledare).

När skotska SNP nu ser ut att gå mot en jordskredsseger har det inneburit att vallokalsundersökningen delvis måste äga rum i andra områden än tidigare – det kommer alltså inte gå att göra några jämförelser med tidigare val.

En lång natt väntar med andra ord. Först framåt klockan sex i morgon bitti kommer det vara möjligt att utläsa ett säkrare valresultat. Men några hållpunkter finns ändå. Skulle till exempel vallokalsundersökningen visa att Tories får 290 mandat eller fler är det sannolikt att de kommer att kunna bilda regering.

I Storbritannien är 323 den magiska siffran. Så många mandat krävs för att forma en majoritet. Då Labour kommer kunna räkna med stöd från SNP krävs det färre mandat för dem att bilda regering. Får Labour 263 mandat borde partiet kunna bilda en minoritetsregering (räkna dock med bråk och en hel del spinn från Tories som tycker att det största partiet ska få bilda regering).

Då ska du hålla koll (svensk tid):

Klockan 02.00: Nuneaton beräknas vara färdigräknat. Är ett i dag Toriestyrt område som är en typisk valkrets som Labour behöver vinna för att säkra en valseger.

Klockan 03.00: Första valkretsarna i Skottland kommer vara färdigräknade. Kirkcaldy var exempelvis en gång i tiden Gordon Browns säkra fäste, men kan nu gå över till SNP.

Klockan 04.00: I Thurrock kan Ukip vinna ett första mandat. I bland annat Brent Central och Hornsey & Wood Green behöver Labour vinna mandat från Liberaldemokraterna för att säkra valseger. Natalie Bennett, partiledare för det gröna partiet, får samtidigt se om hon vinner ett mandat i Holborn från Labour.

Klockan 05.30: Kommer Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg förlora sin valmanskrets Sheffield Hallam? Läget har varit extremt jämt, men mätningar på slutet har visat att Clegg gjort en framryckning.

Klockan 07.00: Ukips Nigel Farage öde avgörs i South Thanet.

Det blir en spännande natt i valets Storbritannien. Dagens Arena kommer att följa händelseutvecklingen i kväll och tidigt i morgon bitti. Stay tuned.

Av de fackanslutna britterna röstar drygt 40 procent på Labour, en siffra som man nu bestämt sig för ska öka. Sättet att värva röster för tankarna till USA.

Stämningen mellan facket och Labour är betydligt bättre i dag jämför med tiden under Tony Blair och Gordon Brown. Under ett besök på TULO (Trade Union and Labour Party Liaison Organisation), samordningskansliet mellan Labour och facket, berättar dess nationella samordnare Byron Taylon om en valkampanj som för tankarna till amerikanska valkampanjer.

Av de fackanslutna röstar drygt 40 procent på Labour, en siffra som man nu bestämt sig för ska öka. I stället för telefonsamtal till fackanslutna som säger ”Du borde rösta på Labour” ringer nu fackliga företrädare till medlemmarna och ställer frågan om vilka frågor som medlemmen tycker är viktigast i valet.

Byron Taylor exemplifierar med ett samtal till en kvinna som under telefonsamtalet säger att hon står i valet mellan att rösta på Labour och Ukip. Samtidigt är en av de frågor som engagerar henne mest de kontroversiella zero hour contracts – en omdiskuterad anställningsform – som båda hennes söner går på.

Efter samtalet kommer kvinnan att få ett skräddarsytt brev hem där hon kommer att kunna läsa både om Labours kritiska hållning till de kontroversiella anställningskontrakten och varför Ukip är ett dåligt parti att rösta på. Brevet kommer att följas upp med sms och mejl. På så sätt hoppas facket kunna fånga in fler väljare.

Liknande kampanjer har vi sett i USA i flera val. Om det brittiska exemplet ger utdelning återstår att se. Men helt dumt att försöka folkbilda om de frågor som väljarna anser brännande är det förstås inte.

Allt mer tyder på att luften har gått ur både Nigel Farage och Ukip. Det är inte ens säkert att Nigel Farage vinner den egna valmanskretsen Thanet South.

För bara ett år sedan blev högerpopulistiska partiet Ukip största parti i EU-valet. Länge har det sett ut som att partiet skulle bryta igenom vallarna och nå stora framgångar i det stundande valet i Storbritannien.

Nu tyder allt mer på att luften gått ur både partiets ledare Nigel Farage och Ukip. Det är inte ens säkert att Nigel Farage vinner den egna valmanskretsen Thanet South.

Somliga tolkar Nigel Farage bleka insats i valrörelsen som att verkligheten börjar komma ikapp honom. En flygolycka för några år ledde till en ryggskada och det ryktas om att Ukipledaren har mer problem med sin hälsa än vad han skulle vilja medge.

Andra frågar sig hur intresserad Farage egentligen är av att bli parlamentsledamot. I Europaparlamentet har den högerpopulistiske ledaren kunnat hålla hov utan några större protester. Många kontroversiella uttalanden har fått stort genomslag i Storbritannien.

Men. Samma utrymme kommer han inte att få som parlamentsledamot i brittiska underhuset. Stämningsläget kan nog i bästa fall beskrivas som fientligt de gånger han kommer att kliva upp i talarstolen. Ukipledaren kommer både möta en hårdare debatt och burop. Varför då ge upp den scen som varit Ukips framgångsrecept?

Ukip kommer med stor sannolikhet inte vinna mer än ett eller ett par mandat. Men det är värt att hålla koll på i hur många valmanskretsar som Ukip kommer tvåa. Om fem år kan det vara så att striden i stället för att stå mellan Labour och Tories kan stå mellan Ukip och en av de tidigare jättarna i brittisk politik i dessa valmanskretsar.

Men till dess är det lång tid kvar. Någon direkt efterträdare till Nigel Farage är inte uppenbar i nuläget och skulle han tackla av är partiets framtid osäker. Samtidigt väntar också ett osäkert politiskt läge i Storbritannien efter valet. Vad det innebär i form av handlingskraft hos en kommande regering vet vi inte i dag. Mycket kan som sagt hända.