Bloggen

Klassresor ger individen stora möjligheter men om de ska göra skillnad för fler än den enskilde behöver de möjliggöras på gruppnivå också.

Min ledartext om att klasskamp är minst lika viktigt som klassresor bemöts av Maria Ludvigsson i dagens SvD. Hon menar att jag resonerar obegripligt kring klassresans betydelse för individen.

Jag tror att Maria Ludvigsson och jag egentligen tycker ganska lika när det gäller vikten av en god utbildning för alla elever i landet. Jag tror också att hon förstår att jag inte menar att individuella klassresor är något att varken förakta eller motarbeta.

Tvärtom, jag har själv gjort en. Men arbetarklassungen med lågutbildade invandrarföräldrar från Jugoslavien, hade aldrig haft en chans om Norrköpings kommunala skolor inte fullföljt sitt ansvar för alla elever.

Jag vet mycket väl att 515 miljoner inte är mycket för att täcka upp behoven i Skolsverige, särskilt inte i de områden som bebos av socioekonomiskt utsatta familjer, men de skulle ändå göra mer nytta där än i form av ytterligare kosmetiska projekt för att reparera något som aldrig skulle ha raserats.

Vi kan leka med tanken att 515 av Sveriges kvalitets- och resultatmässigt sämsta skolor får en miljon kronor var att anställa ett par specialpedagoger och lärare för. Eller varför inte välja ut de mest behövande skolorna i Göteborg, Malmö och Stockholm för att ta itu med att kommunerna svikit och fortsätter svika sina invånare.

Klassresor ger stora möjligheter för individen, absolut, men om de ska göra skillnad för fler än den enskilde, behöver klassresor möjliggöras på gruppnivå också. Vem du är och vad du gör spelar alltid roll, men beror också på de strukturer du är en del av.

Jag har med stort intresse läst SvD:s utmärkta reportageserie om lyckade skolor, bland annat i London, som Maria Ludvigsson tipsar om. Men jag undrar om hon själv inser att det som rektorerna har gjort för att lyckas faktiskt är att ta kollektivt ansvar för en grupp elever som inte bara kan förlita sig på sin egen vilja.

Det egna ansvaret måste gå hand i hand med det gemensamma ansvaret, annars kommer det alltid finnas behov av mer kamp. Skiljelinjen går kanske vid svaret på frågan ”Ska alla med?”.

Inkomstgapet mellan kvinnor och män ökar kraftigt efter att de fått sitt första gemensamma barn. Efter 15 år har gapet ökat med 35 procentenheter.

Grafen visar inkomstutvecklingen för par i Sverige före och efter att de fått sitt första gemensamma barn. Före födsel är inkomstskillnaden relativt konstant, men efter födsel ökar inkomstgapet mellan kvinnor och män kraftigt.

Även efter att man kontrollerat för olika bakgrundsegenskaper som skillnad i ålder och utbildning inom paren, kvarstår ökningen. 15 år efter det första barnet är könsgapet i inkomster 35 procentenheter högre än innan barnet föddes.

Veckans graf är hämtad från det senaste numret av Magasinet Arena. Prenumerera på tidskriften här >>

Mitt i all denna distansering och avhumanisering av flyktingar hörs plötsligt mänskliga röster. Låt oss lyssna på dem.

I de senaste dagarnas rapportering om flyktingkatastrofen på Medelhavet har de enskilda människoödena reducerats till siffror över drunknade. Tusentals människors desperata flykt för sina liv har allt oftare diskuterats som ett problem för oss – vi som kan vältra oss i välstånd bakom våra höga murar.

Ansvariga EU-politiker vill hellre sätta in militären och skjuta sönder båtarna än att sträcka ut en hand till en medmänniska som flyr från helvetet i Syrien.

Men mitt i all denna distansering och avhumanisering hörs plötsligt mänskliga röster. Röster från stränderna där liken spolas upp. Röster vars genuina medmänsklighet och genuina ilska och frustration lyser upp mörkret.

Lyssna till exempel på Palermos borgmästare Leoluca Orlando:

– Det är ett europeiskt folkmord, tusentals människor dödas av EU. Låt oss äntligen förstå att rörlighet är en mänsklig rättighet. Här hörs inte ett enda intolerant eller rasistiskt ord. Vi visar att det är möjligt att fredligt välkomna människor som bara utövar sin rätt. Ingen har valt sin födelseort. Människan har rätt att välja var hon vill leva och var hon vill dö.

I staden Catania på Sicilien flaggas det på halv stång sedan flera dagar. I hamnen samlades människor för att visa sympati för de få flyktingar som överlevde söndagen. Och för att protestera mot EU:s oförmåga att agera.

– Det är människor som försöker skapa ett nytt liv. De kommer inte hit för att stjäla, de är en tillgång och har rätt till asyl. I stället för att försöka stänga människor ute från Europa borde EU satsa på att göra resan hit trygg för de som tvingas lämna sina hemländer, säger Alessio Graneagniola, 21-årig juridikstudent från Catania.

Även Francesco Rocca, chef för italienska Röda korset, står på kajen i Catania.

– De är i chock, fullkomligt chockade. De upprepar sina fraser om faktumet att de är de enda överlevarna från tragedin. Vissa av dem vill prata, vissa vill vara tysta. Du kan tänka dig att de är under stor press. Det är första gången jag ser en så hög nivå av chock. Det är tydligt från deras ögon.

På Al Jazira kan vi läsa om Carla Trommino, migrationsjurist på Sicilien. Hon ställde in sin London-flytt för att i stället hjälpa till att starta AccoglieRete, en organisation som hjälper de barn som kommer ensamma:

– Vi är Europas dörr och regeringen ser det som ett generellt problem, men bryr sig inte om individen. Vårt svar på den här krisen är att ha en personlig relation med immigranterna.

Låt oss avsluta med att lyssna på Palermos borgmästare Leoluca Orlando igen. Nu måste det vara nog.

– Vi är stolta över att vara européer, men det vi ser nu är inte det Europa vi drömmer om. Vi säger basta.

Aftonbladet gör en nyhet på vad de själva kallar för en grav förenkling av verkligheten. De spelar därmed SD i händerna.

”SD är snart störst bland männen”. Rubriken är mycket entydig när Aftonbladet i dag gör ett stort nummer av att SD kan gå om S och M som största parti bland män. Men nyheten – som Aftonbladet drar upp stort på tidningens förstasida och som åtföljs av en analys skriven av Lena Mellin – håller inte för närmare granskning.

Artikeln bygger på Aftonbladets egen läsarpanel ”Sverige tycker”. Utifrån hur opinionsmätningarna sett ut de senaste månaderna med uppåtgående siffror för Sverigedemokraterna gör man en framtidsprognos. Enligt den kan SD ha gått om M och S som största parti bland män lagom till augusti.

Den som läser själva nyhetsartikeln tycker rimligtvis att varningsklockorna borde ringa hos de stora partierna. Men den som bemödar sig om att läsa faktarutan förstår snart att den så kallade prognosen inte är något som borde ha hamnat på nyhetsplats: ”Notera att den prognostiserade utvecklingen är teoretisk och en grav förenkling av verkligheten”.

Att dra slutsatsen ”SD är snart störst bland männen” är alltså inte korrekt. Aftonbladet gör alltså en nyhet på vad de själva kallar för en grav förenkling av verkligheten. Det kan knappast anses vara bra journalistik.

För att belägga tesen tar man in citat av statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors. Som svarar med att varna för att lita på den sortens analyser som Aftonbladet gör i det här fallet. Någonstans här kan man tycka att tidningen borde ha dragit öronen åt sig.

Som journalist sitter du på en väldigt stor makt att sätta bilden av verkligheten. Aftonbladet skapar här en nyhet utifrån något som de inte har belägg för. Det är att använda statistik på sämsta tänkbara sätt – och att missbruka den inflytandeposition Aftonbladet besitter.

Över lag finns det starka skäl att förhålla sig skeptisk till resultaten från Sverige tycker-panelen. Sverige tycker består av en självrekryterad panel. Självrekryterade paneler är omdiskuterade och många gånger kritiserade. Just sverigedemokratiska sympatier tenderar dessutom att vara större i självrekryterade paneler än i undersökningar med ett traditionellt urval.

Den som klickar sig fram till Sverige tycker-panelen upptäcker snabbt att hen kan registrera hur många konton hen vill – så länge hen har flera mejladresser.

Själv passade jag på att registrera mig både som en 32-årig kvinna som ska ha röstat på Vänsterpartiet i senaste valet och en 70-årig man som ska ha röstat på Moderaterna. Med vändande mejl välkomnades jag till panelen av Schibsted och Inizio.

Fritt fram att börja manipulera mätningarna med andra ord.

Till Aftonbladet säger SD:s partisekreterare Richard Jomshof att det vore ”fantastiskt” om partiet fortsatte att växa. Konstigt vore väl annars. SD borde i det närmaste skicka ett tackmejl till Aftonbladet. För SD-engagerade finns starka incitament att registrera så många konton som möjligt – Aftonbladet kommer ju med stor sannolikhet bara att se det som en bekräftelse på den egna prognosen.

Men Aftonbladets ansvariga borde ta sig en funderare på hur smart det är att fabricera nyheter utifrån grava verklighetsförenklingar. Liksom hur lågt man kan tänka sig att sjunka när det kommer till kvalitetsnivån på opinionsmätningar.

Mitt förslag lyder: Skrota Sverige tycker. Gör opinionsmätningar som håller måttet. Och ägna er åt den skickliga journalistik ni i vanliga fall brukar vara bra på.

I år säger vi hej då 104 miljarder! Ha det bra i form av lyxprodukter till samhällets toppskikt!

I den lilla tabellen ”Skattereduktioner 2013 – 2019” i regeringens vårbudget återfinns det stora arvet från alliansregeringen: Jobbskatteavdraget. Ett arv som den rödgröna regeringen sagt att man ska fortsätta att förvalta (möjligtvis trappa ned något för de allra rikaste), trots att man egentligen är emot det.

Skatteavdraget, som i teknisk mening är en reduktion, kan man läsa i tabellen kostar statskassan 104 miljarder kronor bara i år. Nästa år kostar det 107 miljarder kronor, året därpå 110 miljarder och så vidare.

Det här var alltså pengar som innan år 2007 varje år rullade in till statskassan och kunde användas till inkomstutjämning, fattigdomsbekämpning, välfärd, miljö eller vad man nu tyckte var lämpligt. Eller varför inte alltihop på en gång?

Hundra miljarder kronor motsvarar mer än en niondel av Sveriges statsbudget. (Och notera i diagrammet att det är ungefär lika mycket som den allmänna pensionen kostar varje år).

Om man ville skulle man alltså kunna göra väldigt mycket annat med den summan än att ge bort det mesta till samhällets allra rikaste:

Varför inte till exempel avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen – hundra gånger om? Eller ersätta socialbidragsersättningen för 36 000 deltagare i fas 3 med kollektivavtalsenliga löner i välfärden – 40 gånger om.

Jobbskatteavdraget är elefanten i budgetrummet. Först sänktes inkomstskatterna med hundra miljarder kronor. Men att prata om generella höjningar verkar omöjligt. Och det verkar föga troligt att något drastiskt kommer ske i höst när skatterna kan justeras (det görs inte i vårbudgetar).

Men i år säger vi under alla omständigheter hej då till 104 miljarder! Ha det bra i form av lyxprodukter till samhällets toppskikt! Vi får se hur mycket av de 107 miljarderna nästa år som försvinner samma väg.

Jan Björklund är inte beredd att ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitiska situation. Han använder försvarsberedningen för att göra kortsiktiga politiska poänger i förhoppning att vinna väljarstöd.

Folkpartiet lämnade på måndagskvällen försvarsberedningen. Helt oväntat var det kanske inte. Folkpartiet har drivit kravet om att det behövs 17 miljarder till försvaret – en summa fjärran från det bud på 6,2 miljarder kronor som regeringen lämnat. Men en siffra som också står i skarp kontrast till Moderaternas krav på 10 miljarder kronor.

Så länge Folkpartiet satt i regeringsställning gav man vika för den moderata linjen som innebar att de borgerliga partierna i regeringsställning i själva verket skar ner på försvaret.

I opposition möter vi ett betydligt mer populistiskt folkparti. Befriad från regerandets bojor tycks folkpartisterna helt ovilliga att i konstruktiv anda försöka hitta några kompromisser. Något svar på hur partiet tänkt sig att finansiera den gigantiska försvarssatsningen på 17 miljarder har vi heller inte fått. När Jan Björklund fick frågan i Rapport svarade han “Vi kan inte tänka oss att höja skatten på arbete eller på företagande men egentligen alla andra finansieringar är tänkbara.” Ett ickesvar som egentligen inte säger någonting.

Att lyssna på Jan Björklund när han i Sveriges radio på tisdagsmorgonen ska försvara beslutet att lämna beredningen är samtidigt intressant. Det heter – utöver pengarna – att så länge inte regeringen är villiga att utreda ett Natomedlemskap, med syfte att bli Natomedlem, är Folkpartiet inte villiga att sluta upp bakom försvarsberedningen.

Nu är partierna formerly known as alliansen inte sinsemellan ense om att Nato-utredningen ska leda till Natomedlemskap. Centerledaren Annie Lööf är fortfarande uttalat skeptisk. Att Kristdemokraterna skulle stötta ens en utredning var heller inte givet. Under KD:s riksting i höstas höjdes flera starka röster emot en utredning – även om de i slutändan fick vika ned sig.

Enligt vad Ekot erfar är regeringen dessutom beredd att tillsätta en utredning om försvarets internationella samarbeten. En sådan utredning är helt rimlig utifrån de senaste årens förändrade säkerhetspolitiska läge. Och man kan tycka att det här inte finns mycket för de borgerliga partierna att bråka om – för varför skulle man egentligen i en sådan utredning på förhand låsa sig vid Nato?

När man synar Folkpartiets förehavanden i försvarsfrågan får man en stark känsla av att det aldrig funnits något intresse för att nå en bredare överenskommelse. Jan Björklund är inte beredd att ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitiska situation. Han använder i stället försvarsberedningen för att göra kortsiktiga politiska poänger i förhoppning att vinna väljarstöd.

Det är dock en politisk strategi som är lätt att genomskåda – och det förpassar Folkpartiet till skamvrån i svensk försvarspolitik.

Konservativa Tories partiordförande, Grant Shapps, yttrade stolt att en tredjedel av partiets kandidater inför valet är kvinnor. Tidningen Independent granskade siffrorna och upptäckte att om man räknar de kandidater som har en chans att ta en plats i parlamentet ligger de långt efter ärkefienden Labour.

Men värst av alla är Liberaldemokraterna, där bara 12,5 procent av möjliga kandidater till parlamentet är kvinnor. Liberaldemokraternas partiledare,Nick Clegg, har tidigare fått kritik för att han under sina fem år som vice premiärminister inte lyckades tillsätta en enda kvinna från sitt parti som minister.

 Siffrorna är hämtade från tidningen Independents artikel från den 9 april 2015.

Sociologen Roland Paulsen gästar Arena Idés podd Pengar och Politik. Vi talar om ifall Arbetsförmedlingen kan jämföras med Dantes Inferno, hur drömarbetsförmedlingen skulle fungera och om människor egentligen vill arbeta. Är vi “paradigmmänniskor”, och är basinkomst en bra idé?

Den före detta AMS-direktören Sandro Scocco ställs mot arbetskritikern Roland Paulsen.

– Man säger att folk tycker om att arbeta – så är det absolut inte, säger Roland Paulsen.
– Det är inte så att alla alltid vet vad som är bäst för dem själva, kontrar Sandro Scocco.

För fler avsnitt, se här…

Prenumerera på podden via:

RSS: Feedburner  Spelare: Itunes, Acast

Facebook: Pengar och Politik eller Arena Idé

Twitter: Arena Idé

I dag firas romernas internationella dag. För den som vill agera medfirande är det bara att bege sig ut på gatorna. För där sitter de. De som aldrig fått den upprättelse de förtjänar.

Romerna har funnits i det geografiska område vi kallar för Sverige i över 500 år. De är lika självklara här som kungahuset, dalahästar och nyckelharpor.

Men trots att de är hemma här låter vi dem sitta på gatan. Vi låter deras barn frysa. Vi låter dem må och behandlas som ingen förtjänar att bli behandlad. De blir spottade på. Misshandlade. Mördade. Ständigt ifrågasatta.

Den blå färgen symboliserar himlen. Den gröna jorden och det röda hjulet i mitten vandringen från Indien och framåtskridande. Romernas flagga symboliserar ett folk med hela världen som hemland och drömmar om att kunna leva i frid.

Demokrati bygger på principen om allas lika värde och rätt. Alla ska ha rätt till sina mänskliga rättigheter. Men genom åren har svenska myndigheter krävt att romerna ska överge sin kultur och livsstil och anpassa sig mer till den ”svenska livsstilen”.

Handlingsplaner har tagits fram och sedan lämnats därhän när det visade sig att det inte bara går att trä sådant över folk. Romer har blivit öppet föraktade, förföljda och diskriminerade i hundratals år. Det är inte bättre nu.

Visst gör ideella föreningar, organisationer och en del politiska krafter en del. Men det räcker inte. Det har aldrig räckt.

Och från regering och riksdag känns det i ärlighetens namn som att det är mycket snack och liten verkstad. Bristen på handling cementerar romerna som ett folk som får behandlas som skit. Som om det vore en naturlag. Vi borde skämmas.

Det är Sverige 2015. Vi pratar om medmänniskor som några som inte får plats. Vi bygger stängsel och ”installationer” som ska hindra medmänniskor från att sitta. Vi pratar om det organiserade tiggeriet. Går runt och spionerar. Var inte det där en BMW? En mobiltelefon? Nog är den där skylten skriven av någon annan? De agerar i grupp. Det måste vara organiserat!

Det är sådant hyckleri. För när jag organiserar mig med mina kamrater för att uppnå en dröm ifrågasätts jag inte för det. Då är det min okuvliga rätt: Att gå ihop med de som har samma mål som jag för att uppnå målen. Och så är det ju både bättre och lättare att vara flera också. Att kämpa sida vid sida, solidariskt, har ju länge varit något av en paradgren här.

För våra kamrater som får frysa på gatan verkar det inte gälla. Solidariteten verkar inte finnas.

Solidariteten.

Den letar jag efter i dag, på romernas internationella dag.

Partierna formerly known as alliansen lägger var sin budget. Det är dags att dödförklara det elva år långa samarbetet.

De fyra borgerliga partierna kommer att lägga var sin budget – både i vår och i höst. Därmed är en era i svensk politik över. Det elva år långa äktenskapet mellan partierna formerly known as alliansen är över.

För de borgerliga partierna är det helt nödvändigt att gå skilda vägar. Åtta år av regeringsinnehav har tagit ut sin rätt. Inte minst i valrörelsen märktes det att det var en konstellation tömd på politiska idéer som gick till val.

Nu måste en politikutveckling ta vid. Vad den består av är till stora delar ännu oklart.

Moderaterna är på defensiven och saknar riktning för framtiden. De har inte råd att satsa på klassiska konservativa hjärtefrågor som försvaret och polisen – om de inte samtidigt frångår krona-för-krona-principen. Men det är heller inte sannolikt att de vågar ta striden om arbetsrätten eller tar ut svängarna i migrationspolitiken.

Pressen på Ebba Busch Thor som ny partiledare i KD kommer vara stor att flytta partiet högerut. Av allt att döma kommer jakten på väljare som ska rädda partiet ta Kristdemokraterna långt bortom det tidigare samarbetets möjliga gränser.

KD har dessutom redan hamnat på kollisionskurs med Centern i migrationspolitiken och Folkpartiet på jämställdhetsområdet. Och som vi vet, att jämka ihop sig kostar i form av väljare som tröttnar på likriktningen.

Ingen borgerlig företrädare skulle hålla med om att de är inne i en skilsmässa. Men – det som brukar börja med en paus slutar nästan alltid i separation.

Partierna försöker både under presskonferensen och i debattartikeln på DN Debatt ge sken av att man har en gemensam färdriktning framåt. Det heter att man redan nu ska göra gemensamma studiebesök, seminarium och tillsätta ett äntringskansli.

Och så brukar det ju låta när du gör slut. Vi ska fortsätta ses – för barnens skull ska vi hitta på aktiviteter ihop. Åka till Skansen och så. Efter några månader är fasaden inte lika polerad.

Verkligheten är sällan enkel att kontrollera. Det går inte på förhand att bestämma vad den fas av idéutveckling som partierna går in i kommer att landa i. Partiernas medlemmar kommer dessutom att njuta av de kommande månadernas ideologiska frihet. Och trots att KD är det parti som mest av alla värnar äktenskapet som sådant – kan det bli de som i slutändan har svårast att återgå till dess bojor.

Att fyra år heller inte alltid är tillräckligt för att hitta fram till en ny idé som bär i en valrörelse visar inte minst exemplet Socialdemokraterna och vad som skedde efter valförlusten 2006.

Alliansen är död. Det är dags att vi börjar se de borgerliga partierna för vad de är – fyra partier med olika inriktning och politik.

Dokumentären Förvaret är en av årets absolut mest sevärda filmer. Det är en film om de som drömmer om ett liv i Sverige och om de vars dröm är på väg att ta slut.

Den 12 april klockan 16.00 ordnar Folkets Bio tillsammans med Dagens Arena en visning på biograf Zita i Stockholm. Efter att filmen är slut följer ett samtal om villkoren på de förvar som finns runt om i Sverige.

Efter filmen kommer ett samtal att följa med två av filmskaparna Anna Persson och Anna Weitz, migrationsrättsjuristen Viktor Banke och Igancio Vita som är advokat och representerar en man som hålls i förvar på obestämt tid. Sami, som är en av dem som vistas på förvaret under filminspelningen, kommer att delta via Skype.

Samtalet leds av Johanna Palmström, chefredaktör Bang.

Biljett till visningen bokas via Zitas webb och hämtas ut på biografen »

Som läsare av Dagens Arena får du möjlighet att se filmen till med 20 kronors rabatt. Uppge ”Dagens Arena” när du hämtar ut biljetten så får du rabatten. Överskottsintäkter går till de medverkande som nekats skydd i Sverige.

Begränsat antal platser. Först till kvarn!

Se trailern här »
Läs mer om filmen »

Tid: klockan 16.00 söndagen 12 april
Plats: Biograf Zita, Birger Jarlsgatan 37, Stockholm

Varmt välkommen!

Varmt välkommen till redaktionen säger vi till Janna Ekbrant och Jenny Bengtsson.

Dagens Arena har två nya praktikanter. Janna Ekbrant läser på Journalistik- och multimediaprogrammet på Södertörns Högskola. Janna kom till oss redan i förra veckan, och hade det inte varit för undertecknads ryggskott hade vi hälsat henne välkommen redan då. Janna har redan hunnit skriva flera intressanta artiklar om bland annat hur kvinnofridsarbetet är lågt prioriterat och klimatpopulism.

På tisdagen anlände Jenny Bengtsson för två veckors ledarskribentpraktik. Jenny går ledarskribentutbildningen som ordnas i regi av Campus Bommersvik och Aftonbladets ledarredaktion. I utbildningen ingår två perioder med praktik. Dagens Arena bistår utbildningen med praktikplatser. En första ledare från Jenny kommer ni att kunna läsa redan i morgon.

Det känns jätteroligt att ha dessa två smarta personer på plats på redaktionen.

I och med införandet av ett kommunalt veto mot etableringen av friskolor har regeringen brutit mot friskoleuppgörelsen, hävdar Björklund. “Det är inte så dramatiskt”, menar Fridolin.

När Gustav Fridolin i går presenterade regeringens plan att införa gemensamma köer för samtliga skolor, gick allianspartierna till attack och pekade på den ”svårthittade bomben som regeringen gömt” i förslaget.

”Bomben” var att kommuner ska få veto mot öppnandet av friskolor med uppenbart vinstsyfte. ”Oacceptabelt”, menade Björklund.

Under morgonens debatt i P1 rasade han och menade att regeringen brutit mot friskoleöverenskommelsen. Fridolin nekar. Och den eviga kampen om historieskrivningen är igång. Igen.

Senast i oktober förra året anklagade Björklund statsministern för att sänka den blocköverskridande överenskommelsen som träffades 2013.

”Det (vetot red. anm.) ingick inte i överenskommelsen och det vet Björklund mycket väl om”, kontrade Löfven.

Lärarnas Nyheter utredde senare vad som faktiskt sagts när överenskommelsen träffades. I ett yttrande om kommunernas inflytande vid friskoleetableringar menade Ibrahim Baylan (S) och Louise Malmström (S) att överetableringen av friskolor kräver ett större kommunalt inflytande.

”Vi anser därför att det ska krävas ett samarbetsavtal med kommunen för etablera en ny fristående skola”, skrev de.

Glad påsk önskar Dagens Arena. Vi tar nu helgledigt, men försvinner så klart inte helt. Under helgen kommer vi bjuda på två internationella krönikor.

Vi vill passa på att rekommendera några av våra mest uppskattade texter.

En allvarlig fallolycka varannan dag fallolycka under rulltrappe-stoppet. >>

“Jag hade ångest varje gång jag skulle köpa mjölk”. >>

Politikerkarriär? – Nej tack! >>

Stockholms 1 000 EU-migranter hänvisade till 130 sovplatser. >>

Varför ville du dör Samir? >>

Fem saker Bush och Busch har gemensamt – förutom namnet. >>

Danmarks socialdemokratiska självmord. >>

Jan Guillou: “Glad att finansiering av överklassträning stoppas” >>

Ett hett påsktips från oss på Dagens Arena är också att byta ut den där trisslotten mot lite grävande journalistik. Här kan du ge stöd till skarp och grävande kvalitetsjournalistik som får genomslag och gör skillnad.

Och om du vill ha mer av texter som “Varför ville du dör Samir?” och “Politikerkarriär? – Nej tack!”, haffa en prenumeration på Magasinet Arena!

På tisdag den 7 april är vi tillbaka.

Glad påsk!

Arbetslösheten sjunker långsammare i Sverige än i många andra länder i Europa.

Senaste året sjönk arbetslösheten nästan överallt i Europa. Men i Sverige sjunker arbetslösheten långsammare än i många andra EU-länder, visar statistik från Eurostat.

Regeringen har satt som mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Ett mål som alltså under det senaste året blivit svårare att nå.

Fotnot: Grafen kommer från LO-ekonomen Torbjörn Hållö som i går spred den via sin twitter.