Flera av de företagsledare som bjudits in av utrikesminister Margot Wallström för att diskutera exportutmaningar har nobbat inbjudan, enligt uppgifter iSvenska Dagbladet. Det är en attityd som bäst kan liknas vid ett gäng hormonstinna tonåringar i en högstadiekorridor.
Om det är någon som borde ha intresse att förklara sitt beteende så är det näringslivstopparna. Hur legitimerar de ett militärt samarbetsavtal med ett land som utför tortyr, piskar bloggare och där kvinnor räknas som en andra klassens medborgare?
Men likt tonåringar låser de in sig på sina rum och vägrar komma ut.
Direktörernas upprördhet över det uppsagda avtalet för tankarna tillbaka till hur företag som Atlas Copco på 1950- och 60-talet hade överseende med apartheidregimen i Sydafrika. Minns hur Peter Wallenberg så sent som 1994 i en intervju i Expressen förklarade att apartheid hade sina fördelar med citat som ”Den vite mannen var den som höll ordning”.
Att våra främsta företagsledare inte kommit längre än så i sin omvärldsanalys är snudd på obegripligt. Möjligtvis bör det ses som ännu ett exempel på hur vårt samhälles topp tappat kontakten med verkligheten.
Så värst klädsam är hur som helst inte tjurigheten som nu uppvisas. Men till tonåringar brukar det vara bäst att prata på kidsens språk: Suck it up, and deal with it.
För om det är något som urholkar vårt anseende i omvärlden så är det diktaturkramande toppdirektörer.
Vi producerar mer, men får inte mer i lön. Pengarna hamnar i stället i ägarnas fickor.
Lönerna frikopplade från den högre produktiviteten sen 40 år tillbaka. Förändringen har drivits av globalisering, ny teknologi, försvagade fack samt av skattemässiga och finansiella förändringar. Tillsammans har de skapat en kanal som leder tillväxten från löntagarna till ägarna.
Tidigare publicerad i Magasinet Arena #1 2015.
Ragnar Bengtsson från Arena Idé har tagit fram siffrorna.
Källa: Jared Bernstein i Washington Post/Census Bureau Family Income Series.
Grafen har tidigare publicerats i magasinet arena #1 2015.
Makteliten drar iväg, visar LO:s rapport. En topp-vd i Sverige tjänar mer på ett år än vad arbetaren tjänar under en hel livstid. Vi lever mer och mer i skilda världar – och eliten tycks ha tappat kontakten med verkligheten.
En undersköterskas rygg ska vara stark som en superhjältes. Hon ska orka att vända tunga kroppar, att hjälpa den gamla att duscha, att klä på och av. Alltid till en minimal lön och många gånger på ett tidsschema som är en omöjlighet.
Samtidigt sitter Norwegians vd Björn Kjos i tv och gråter krokodiltårar. Han kvider om att han måste betala tio gånger mer än han tjänar i skatt – och vägrar svara på frågor om den egna förmögenheten (bara aktieinnehavet i Norwegian har ett värde på två miljarder kronor). Gissningsvis har han aldrig reflekterat över hur det är att arbeta på ett äldreboende – då skulle han förmodligen inte ha tyckt lika synd om sig själv.
Det finns gott om mäktiga vd-toppar som borde skämmas. De sitter på störst förmögenheter, tjänar mest. Men många gånger tycks de synnerligen osugna på att bidra tillbaka till samhället. Vi ser nästan dagliga exempel på hur rikedomarna tycks ha stigit dem åt huvudet.
Vi kan läsa om hur SEB har sitt bonusprogram för nyckelkunder i schweiziska UBS. En bank som gjort sig känt för hemliga konton för skatteflykt. Vi ser hur miljardärskan Sigrid Rausingundanhåller miljoner i skatt. Hur Swedbank-vd:n Michael Wolf får en lönehöjning på 6,3 miljoner kronor, medan bankkunderna i praktiken går back på att spara pengar i banken.
Kring detta borde det politiska samtalet kretsa. Det borde pratas om skatter som behöver höjas och skatteflykt som måste stoppas. Det måste regeringen inse – vår välfärd har inte råd med de här klyftorna. Tvinga tillbaka makteliten till verkligheten – för undersköterskans skull!
Moderaterna tar i dag tillfälligt paus från den klostertystnad som rått de senaste månaderna. I Svenska Dagbladet säger Anna Kinberg Batra att hon vill satsa 10 miljarder på försvaret.
Hur ett sådant förslag ska finansieras till berättar hon dock inte – mer än att det naturligtvis ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Man får förmoda att det nu väntar ytterligare månader av moderat kontemplation och tystnad.
Någonstans kan man dock undra. Kommer inte Henry Stensson och Ulf Adelsohn snart tröttna på denna asketiska tillvaro? Retreaten kan alltså snart avbrytas av ett munkuppror.
Fem månader efter att de förlorade jobbet försörjer sig de flesta alliansministrar fortfarande på en väl tilltagen ersättning för arbetslöshet från regeringskansliet. Så här mycket får alliansministrarna. Dagens Arena ger er hela listan.
OBS: Tabellen visar alliansministrarnas avgångsersättning för både januari och februari, samt storleken på avdrag som ministrarna gjorde för övriga inkomster. Tabellen är hämtad från Ekot.
Fredrik Reinfeldt, fd statsminister
Ersättning: 312 000:- Avdrag: 59 032:-
Foto: Anders Henrikson / Flickr
Lena Adelsohn Liljeroth, fd kulturminister
Ersättning: 248 000:- Avdrag: 0:-
Stefan Attefall, fd civil- och bostadsminister
Ersättning: 248 000:- Avdrag: 0:-
Foto: Johan Lange / Flickr
Carl Bildt, fd utrikesminister
Ersättning: 248 000:- Avdrag: 0:-
Handelsminister Ewa Björling (M). Foto: Johannes Jansson
Anders Borg, fd finansminister
Ersättning: 248 000:- Avdrag: 248 000:-
Fakta/Avgångsersättning Avgångersättningen som samtliga alliansministrar sökt och fått, består av full månadslön i ett år om de inte hittar ett nytt jobb med högre ersättning än de hade som statsråd.
Hittar ministrarna ett jobb med lägre ersättning, skarvar systemet så att de kommer upp i sin tidigare månadsersättning – i statsministerns fall 156 000 kr i månaden och hos de flesta andra ministrar 124 000 kr i månaden.
Om den nya inkomsten utgör tillfälligt arvode för exempelvis tidningsartiklar eller föredrag, och de inkomsterna totalt understiger 18 000 kronor på ett år, får statsråden ut hela sin tidigare månadsersättning från Regeringskansliet.
LO har enats om 14 mål för jämlika och jämställda löner och tryggare anställningsvillkor. Det meddelade LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson och ordförandena för de tre största LO-förbunden, Kommunal, IF Metall och Handels, på fredagen.
De gemensamma målen är i sig en prestation. LO är en stor och spretig familj. De 14 LO-förbunden representerar nästan 1,5 miljoner medlemmar. Det rör sig om allt från brandmän till florister, från musiker till byggnadsarbetare.
Inom vissa av LO-förbunden är nästan alla anställda män, i andra kvinnor. Jobben i några av förbunden är utsatta för stenhård internationell konkurrens medan andra pressas av besparingar i den offentliga sektorn.
Villkoren för de anställda inom LO-kollektivet är på många sätt lika olika som arbetsuppgifterna är. Men för varje skillnad finns det en likhet.
Först och främst: Sverige klarar sig inte en vecka utan LO-arbetarna. Vården, omsorgen, byggena, sophanteringen, kollektivtrafiken, räddningstjänsten – allt skulle stå still. Men LO-förbundens medlemmar löper också en högre risk för arbetslöshet och har lägre löner än genomsnittet. Det gör behovet av jämlikhet och solidaritet uppenbart.
Det är detta LO nu har tagit fasta på.
LO-förbunden är till exempel överens om att till 2028 som minst halvera lönegapet mellan män och kvinnor med LO-yrken. I dag sker en värdediskriminering på svensk arbetsmarknad. Yrken som uppfattas som kvinnligt kodade värderas och avlönas lägre än yrken som uppfattas som manliga. Detta ojämlika och osakliga förhållande vill LO ändra på.
Till 2028 ska LO jobba för att andelen arbetare med visstidsanställning ska minska till tio procent. I dag är snittet drygt 20 procent. Inom vissa branscher inom LO-kollektivet är andelen visstidsanställda nästan 45 procent.
Det är inte hållbart, varken för de visstidsanställda eller för dem med en fast anställning. De visstidsanställda får leva under osäkra ekonomiska förhållanden. De tillsvidareanställda får ständigt lära upp ny personal – bara för att få se kollegorna tvingas lämna arbetsplatsen när kunskapen och färdigheterna väl är på plats.
LO har längre brottats med frågan om hur förbunden, utifrån sina speciella förutsättningar, kan komma samman och enas om konkreta mål för att öka jämlikheten. Nu har man nått ett viktigt steg på vägen. Men många av målen är försedda med brasklappen att hänsyn måste tas till omvärlden och till utvecklingen i varje bransch.
Räkna därför inte med att frågan om samordningen inom LO-kollektivet är löst en gång för alla.
Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, gästar Pengar och politik när vi talar om hur lönerna ska bli jämställda.
Ett nytt avsnitt av Arena Idés podd Pengar och politik är ute i dag. Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, gästar Pengar och politik när vi talar om hur lönerna ska bli jämställda. Vi dyker ner i vågen av förslag från internationella kvinnodagen 8 mars och utser flippar och floppar. Och så hyllar vi en lyssnare som gjort en sensationell insats för podden.
Medverkar gör Ulla Andersson (V), Sandro Scocco, Arena Idé och Mikael Feldbaum, Magasinet Arena.
Under sina åtta år vid makten har alliansen lagt miljardbelopp på i bästa fall verkningslösa reformer. Här är fem anledningar till att alliansen bör be svenska folket om ursäkt.
Lägre arbetsgivaravgifter, jämställdhetsbonus och etableringslotsar. Alliansen har under sina åtta år i Rosenbads korridorer genomfört reformer som i bästa fall kan anses misslyckade.
Här är fem anledningar till att alliansen bör krypa till korset.
1.Lägre arbetsgivaravgifter för unga ökar ungas anställningsbarhet. För sju år sedan sänktes arbetsgivaravgiften för unga för att minska ungdomsarbetslösheten och öka ungas anställningsbarhet. Trots svaga bevis för att reformen fyllde sitt syfte ville alliansen sänka avgifterna ytterligare, vilket de fick igenom när den nuvarande regeringens budget föll.
Löfven trotsade beslutet och reformens ivrigaste förespråkare Annie Lööf var rasande. I veckan visade Handels rapport “Sju svåra år” att subventionen inte har haft någon effekt. Andelen unga i handeln har i stället minskat med 7,1 procentenheter i partihandeln och 2 procentenheter i detaljhandeln. Handels chefsekonom sa att han hellre sett att de 18 miljarderna gick till 40 000 heltidsjobb inom offentlig sektor.
2. En bortre parentes i sjukförsäkringen ger sjuka incitament för att jobba. Envist hävdade alliansregeringen att en bortre gräns i sjukförsäkringen skulle göra de sjuka friska och arbetsföra. Fler personer har dock inte börjat arbeta. I stället har 86 000 personer utförsäkrats sedan 2008 och sjuktalen är tillbaka på samma nivå som innan reformen infördes.
Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som presenterades i början av mars har kommit fram till att den bortre gränsen nu ska slopas. Den sjukskrivna ska i stället mötas av tidigare insatser från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
3. Etableringslotsar ska hjälpa nyanlända att komma in i det svenska samhället. I slutet av 2010 introducerade alliansen etableringslotsar. På uppdrag av arbetsförmedlingen skulle de hjälpa nyanlända ut i det svenska samhället. Till exempel vara behjälplig med praktiska frågor och i myndighetskontakter. Ett provisionssystem upprättades, där lotsarna fick olika belopp beroende på hur väl de lyckades med den nyanlända.
I februari sa Arbetsförmedlingen upp alla avtal med lotsarna med omedelbar verkan då myndigheten sett en påtaglig ökning av klagomål från arbetssökande och indikationer på olika former av oseriös och brottslig verksamhet, som bedrägeri, mutor, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser. Enligt Expressen kan den brottsliga verksamheten även ha inneburit rekrytering till IS.
4. Ta bort högskolebehörigheten för att fler ska klara gymnasiet. Folkpartiledaren Jan Björklund var den ivrigaste förespråkaren för att ta bort högskolebehörigheten när yrkesprogrammen gjordes om år 2011. Hypotesen var att alla inte är teoretiker och om yrkeseleverna inte behöver läsa lika mycket svenska, matte och engelska, kommer fler att gå ut gymnasiet.
Planen höll dock inte. Nu har den första årskullen gått igenom den nya gymnasieskolan och andelen elever som inte går ut gymnasiet är lika stor som tidigare. Skillnaden är att denna kull yrkeselever inte får läsa på högskola.
5. Jämställdhetsbonus för ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Alliansregeringen la mellan år 2008 och 2013 hela 746 miljoner kronor på jämställdhetsbonus för att öka pappors uttag av föräldradagarna. Sedan bonusen infördes har andelen dock legat kvar på samma nivå som innan. Samtidigt visar Försäkringskassans undersökning att bara fyra procent av föräldrarna påverkades av jämställdhetsbonusen när de delar upp föräldradagarna.
För att rädda sjukförsäkringen krävs mer än god vilja. Förslagsvis bör Annika Strandhäll låsa in sig med Magdalena Andersson tills hon har en pengapåse i handen.
”För den som blir sjuk ska det finnas ett tydligt stöd. Du ska inte behöva oroa dig för att bli totalt utfattig om du blir sjuk”. När socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) på torsdagen frågades ut om sjukförsäkringen i LO:s lokaler vittnade hon om att hon varje dag får samtal och brev från människor som farit illa de senaste åren.
Det är bra att det finns en tydlig probleminsikt hon ministern. De historier vi som länge bevakat frågorna fått höra är många gånger fruktansvärda. Att inte veta om man har råd en att köpa mjölk, att skämmas inför sina barn, att ha fått en hjärnblödning och upptäcka att man står utan trygghet.
Snart kommer människor utförsäkras för tredje gången. Det duger inte – och det vet Annika Strandhäll. Men trots det får vi få konkreta besked under samtalet.
Att stupstocken skulle bort var ett av beskeden i regeringens nedröstade höstbudget. När regeringen på nytt tänker återkomma med en slutpunkt för denna vedervärdiga stupstock råder det frågetecken om. Strandhäll ville inte vara mer konkret än att hon ska ge besked inom de kommande veckorna.
En annan viktig åtgärd för att öka sjukförsäkringens legitimitet är att höja taket i sjukförsäkringen. När allt färre får ut full ersättning då de blir sjuka väljer desto fler att köpa privata sjukförsäkringar. Samtidigt urholkas förtroendet för det gemensamma välfärdssystemet. Förlorarna blir förstås de som har det sämst.
Men något förslag för att höja taket fanns inte med i höstbudgeten – även om Stefan Löfven i regeringsförklaringen sagt att taket ska komma att höjas. När Annika Strandhäll pressades på om och när en höjning blir aktuell var svaret det till intet förpliktigande ”regeringen har varit tydlig med sin ambition”.
Och det finns förstås ett aber. För att rädda sjukförsäkringen, slopa stupstocken och höja taket krävs cash. Och dem sitter finansminister Magdalena Andersson på. Den sjukförsäkring som alliansen införde har fått fruktansvärda konsekvenser. En förändring måste till – nu genast.
Så Annika Strandhäll, inför förhandlingarna om vårens budget är detta vad du måste göra: Lås in dig med Magdalena Andersson. Kom inte ut förrän du har pengapåsen i ett fast grepp i handen. Vi förtjänar alla bättre än de senaste åtta årens avveckling av vår välfärd.
Endast på grund av sitt kön ansågs män vara mer kompetenta, anställningsbara och förtjäna högre lön än sina kvinnliga kollegor.
127 professorer inom naturvetenskap i USA fick utvärdera var sin ansökan från en kvinnlig eller manlig student. Trots att alla ansökningshandlingar var identiska utöver kön rankades de manliga studenterna som mer kompetenta och anställningsbara, samt förtjänta av mer mentorskap och en högre ingångslön.
Siffrorna är framtagna av Anna Sandberg, IIES, Stockholms universitet.
Källa: Moss-Racusin et al. (2012), “Science faculty´s subtle gender biases favor male students”, Proceedings of the National Academy of Sciences 109(41).
Grafen är tidigare publicerad i Magasinet Arena #1 2015.
Ebba Busch Thor blir av allt att döma ny partiledare för Kristdemokraterna. Jakob Forssmeds besked i dag att han ger upp kampen om ordförandeposten innebär att hon är ensam kandidat.
Ebba Busch Thors politiska filosofi har ofta beskrivits som lik de amerikanska republikanernas: en hårdför neoliberal ekonomisk politik med djupt konservativa moralvärderingar. Det ligger mycket i det.
Ebba Busch Thor har flera saker gemensamt med den senaste amerikanska republikanske presidenten, George W Bush. Vi listar fem exempel:
2. Båda är för skoluniform. Ebba Busch Thor skrev för två år sedan, i egenskap av ledamot i KD:s skolpolitiska arbetsgrupp, en debattartikel på SVT Opinion om vikten av moderiktiga skoluniformer för en ”respektfull klädkod”. George W Bush ville som guvernör i Texas göra skoluniformer avdragsgilla.
På sin blogg skrev Ebba Busch Thor år 2010 att hon hoppades att Charlie Weimers skulle få ”mer inflytande över svensk politik” den dagen hon skulle få barn. Den dagen är snart här. Och som ny KD-ledare kan Ebba Busch-Thor ge Weimers det inflytande hon önskar.
Många har jublat över att Sverige nu avslutar det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Men inte alla. Dagens Arena listar de fyra suraste kritikerna.
Foto: World Economic Forum / Flickr
1.Carl Bildt, fd utrikesminister och numera ”fri företagare i framtid och fred”.
Ingen annan har pratat om och försvarat Saudiavtalet lika mycket som Carl Bildt. I en konfrontationsintervju med Ekot 2012, efter avslöjandet om vapenfabriken, upprepade Bildt ordet ”avtal” så många gånger att nån klippte ihop det till en rapplåt på Youtube.
I dag är han sur. ”Det som inträffat är i alla delar olyckligt. Sverige har skadats”, skriver han på sin blogg.
Foto: Ericsson / Flickr
2. Leif Johansson, styrelseordförande i Ericsson och tidigare vd för Volvo.
Han var en av ”de 31” näringslivstoppar som gick ut stenhårt på DN debatt här om veckan och varnade för att allt skulle bli dåligt (läs: de skulle förlora pengar) om Sverige slutade förse skurkstaten Saudiarabien med högteknologiska vapen.
Nu är han sur. Sveriges rykte som ”trovärdig avtalsslutande partner” har ”fått sig en rejäl knäck”, säger han till Sveriges radio.
3. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri.
PM Nilsson tycker att Margot Wallström börjar bli ett ”problem för regeringen” eftersom Arabförbundet blev sur på henne när hon kritiserade MR-brott i Saudiarabien. När vi nu inte längre ska skicka vapen till den brutala diktaturen uttalar sigPM Nilsson alarmistiskt om att ”tusentals jobb” hotas i försvarsindustrin.
Han är med andra ord sur.
Foto: Riksdagen
4. Hans Wallmark, Moderaternas försvarspolitiska talesperson.
När alliansen förlängde det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien år 2010 var Moderaterna drivande. Nu när avtalet sägs upp sägerHans Wallmark att den ”röriga” processen kommer att skada Sveriges export.
Möjliggör journalistik som gör samhället bättre. Stötta Dagens Arena.
Klyftorna växer och den rikaste procenten är vinnaren. Ojämlikheten bland barn har skenat de senaste åren. Fas 3 kan bli kvar – trots att att fas 3 ska avvecklas. Det är ett axplock av de smarta granskningar Dagens Arena har genomfört den senaste tiden. Vill du se fler sådana granskningar ber vi dig stötta oss.
Dagens Arena är en självständig webbtidning som granskar makten. Vi är en redaktion som har publicerat många uppmärksammade avslöjanden. Dagens Arena har dessutom två år i rad vunnit Publishing-priset för bästa massmediewebbplats.
Vi vill gärna ha ditt stöd för att göra en ännu bättre tidning. Genom att finansiellt stödja Dagens Arenas grävprojekt hjälper du oss att ta nästa steg.
Nu kan du stödja oss genom antingen en engångsdonation eller månadsdonationer. Du väljer själv hur mycket du vill donera samt när du vill avsluta donationen.
För att förenkla möjligheten att donera till oss har vi skaffat swish. Skicka ditt stöd till 123 115 85 67.
Vår rapportering är oberoende och ett bidrag kommer inte att påverka vad vi väljer att granska. Du vet vad du får när du stödjer Dagens Arena: Skarp och grävande kvalitetsjournalistik som får genomslag och gör skillnad.
För att kunna fortsätta satsa på journalistik som gör samhället bättre vill vi gärna ha din hjälp. Stötta Dagens Arena genom att ge din gåva här >>
Företrädare från Feministiskt initiativ är ofta noga med ord och begrepp. Det är bra – och viktigt. Ord är bärare av makt. Men den som anmärker på andras brister bör föregå med gott exempel. Annars blir det bara pinsamt.
I helgen skrev FI Umeå en debattartikel i Västerbottens-Kuriren. Artikeln handlade om att jämställdhetsdebatten behöver ett intersektionellt perspektiv. Ja, visst gör den det.
Vad menar då FI Umeå ingår i detta intersektionella perspektiv? Jo, en förståelse för att rasism, homo- och transfobi och antifeminism hänger ihop och förstärker varandra. Ja, visst gör de det.
Det är bara det att händelsevis råkar även klassorättvisor göra det. Fråga de ofrivilligt deltidsjobbande arbetarkvinnorna. LO:sjämställdhetsbarometer som presenterades i förra veckan visar på en förfärande utsatt ställning för kvinnorna inom LO-yrkena.
Men ändå nämner inte FI Umeå klass med ett enda ord i sin artikel.
Med sitt särskilda fokus på normkritik borde Feministiskt initiativs företrädare reflexmässigt förstå att det de själva säger – och inte säger – påverkar vilka som känner sig inkluderade.
I torsdags presenterade civilminister Ardalan Shekarabi den kommande utredningen om regler och vinstuttag på välfärdsområdet. Men vad betyder det här egentligen för välfärdsfrågornas lösning?
Det är tydligt att regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi vill spänna brett, när man har Jonas Sjöstedt (V) med på presentationen och samtidigt framhåller att ”marknadsreformerna också har fört bra saker med sig”. Något av rekord i att försöka förena oförenliga målgrupper, kan tyckas. (Och Annie Lööf och Vårdföretagarna röt ju ändå, så klart.)
Men om man nu lämnar de snabba reaktionerna, och tänker framåt. Det är riktigt – den här frågan behöver lösas brett, mycket brett, för att inte bli en för evigt eroderande kraft i svensk politik.
När jag har försökt förstå vad utredningen egentligen ska gå ut på tycker jag mig se ett mönster: Å ena sidan en stor och omfattande ansats, å andra sidan ett smalt fokus och ett smalt utförande. Det finns en risk för otydlighet.
Den första frågan att ställa är varför det har blivit en enmansutredning, dessutom med en så pass politiskt profilerad utredare som Ilmar Reepalu, med bakgrund som S-kommunalråd i Malmö och ordförande i SKL.
I ett samtal jag hade med statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson påpekade han att frågan om välfärdskomplexets styrning kanske är av den omfattningen att den bör backas upp på samma sätt som försvarsfrågor och socialförsäkringar, det vill säga med större parlamentariska utredningar.
– Om man i stället får in riksdagspartierna i arbetet, sprider man större kunskap om frågan bland politikerna, vilket gagnar ansvarstagande och stabilitet. Det är det naturliga att göra när det handlar om komma framåt i en så ideologiskt fastkörd fråga, var Gustavssons kommentar.
Sedan kan förstås Reepalu vara en fantastiskt effektiv utredare, med sin förhandlingsförmåga och insikter på området.
Själv tänker jag att det finns viktiga frågetecken kring vad man kommer åt och vad man inte kommer åt med den inriktning som utredningen fått. Jag ser en motsättning mellan bredd och fokus. Där den ”Saltsjöbadsambition” som verkar finnas tydligare skulle behöva kopplas till en tillfälligt begränsad agenda, för att kunna få tillräckligt brett politiskt fäste.
Å ena sidan säger man sig med hjälp av utredningen vilja säkra en rad saker på välfärdsområdet: skattemedlens användning, den samhällsekonomiska effektiviteten, behovsstyrningen, likvärdigheten, öppenheten och kvaliteten.
Å andra sidan visar sig utredningsdirektivet ha en tydlig inriktning på det som rör regelverk kring offentlig upphandling och valfrihetssystem: Att se över vilket utrymme som finns i LOU, LOV och EG-rätt att påverka hur välfärden ser ut.
Som jag ser det handlar det om olika saker. Jag tror inte att man med utredningsuppdragets inriktning på regelverk kring till exempel vinstuttag får grepp på frågorna om öppenheten (insynen), kvaliteten, behovsstyrningen och likvärdigheten.
Dessa områden är för stora, har för stort djup både politiskt och när det gäller verksamheters egenart och logik. De kan inte lösas i ett svep. Och de måste också få sina hållbara politiska svar i en inte alltför avlägsen framtid.
Jag tror att det kan finnas en politisk potential och konsekvens i att i alla fall inledningsvis rikta in sig på det som pekar på frågor om ekonomisk effektivitet och skattesystemets legitimitet. I dag umgås samtliga allianspartier med en lite oklar syn på ovarsamhet och slöseri med skattemedel i privata utförares händer.
Det är en öm punkt, där inte minst Moderaterna har ett seriöst behov av att hitta rätt långsiktigt: en någorlunda fungerande balans mellan den vinstsugna, moderatanknutna välfärdsbolagssfären och Moderaternas image som rikshushållare.
Där tror jag det finns utrymme att ta ganska stora kliv framåt. Samtidigt som debatten kan och måste fortsätta med de större och djupare frågorna om våra samhällsinstitutioner. Också i form av utredningar.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Stötta Dagens Arena!
Vill du vara med och stötta Dagens Arenas journalistik? Det kan du göra på flera sätt. Genom att läsa våra nyheter, krönikor, ledare och essäer. Genom att skriva debattartiklar. Genom att kontakta oss med tips. Eller genom att stötta oss med en donation.
