Bloggen

I hög utsträckning handlar Moderaternas förtegenhet om att partiet faktiskt inte vet i vilken riktning det ska gå. Det är ett parti på defensiven, en fånge i sin tidigare framgång.

I lördags gick den moderata Sverigedagen av stapeln. Moderater från hela landet samlades på Kistamässan utanför Stockholm för att utveckla sin politik.

Av det blev inte det så mycket.

Förutom högre fribelopp och mer pengar till Skatteverket för att utreda finansieringen av terrorism var de konkreta förslagen få.

Moderaterna är kända för att vara ett parti där ledningen kan göra som den vill. Det erkänner till och med partisekreteraren Tomas Tobé. I ett pressmeddelande från i lördags deklarerade han att ”Moderaterna behöver bli litet mindre toppstyrt”.

Den välvilliga tolkningen av Moderaternas tystnad är alltså att man fattat grejen med interndemokrati. Den nya politiken ska först förankras och sedan klubbas av partistämman.

Till viss del är det säkert så.

Men i än högre utsträckning handlar nog förtegenheten om att partiet faktiskt inte vet i vilken riktning det ska gå.

Det nymoderata projektet har ju, åtminstone i den Borg-Reinfeldtska tappningen, nått vägs ände.

Moderaterna kan inte fortsätta att sänka skatten. Då har de inte råd med den välfärd de nu säger sig gilla så skarpt.

De kan inte ta strid om arbetsrätten för att bereda väg för en låglönemarknad. Då kommer de på kollisionskurs med miljoner löntagare företrädda av LO, TCO och SACO.

De har inte råd att toksatsa på klassiska konservativa hjärtefrågor som försvar och polis. Då måste de antingen spräcka den fortfarande så omhuldade krona för krona-doktrinen eller höja skatterna.

De kan inte heller direkt ta upp kampen med Sverigedemokraterna om att strypa migrationen. Då riskerar de djupa sprickor i sitt eget parti.

På så vis är Moderaterna ett parti på defensiven, en fånge i sin tidigare framgång. Sett över en längre tid har partiet vunnit väljare från Socialdemokraterna och de andra borgerliga partierna men förlorat till Sverigedemokraterna. Partiet är nu tillbaka på samma nivå som i slutet av 1990-talet.

Men det är alltid ur askan Fågel Fenix föds. Socialdemokraterna kommer att behöva ångra sig gruvligt om de skulle få för sig att räkna ut ärkefienden.

För trots Fredrik Reinfeldts abrupta avsked under valnatten i september ifjol finns det några samhällstrender som verkar i Moderaternas riktning.

De tilltagande inkomstklyftorna föder på kort sikt en upprördhet över orättvisorna. På lång sikt kan utvecklingen leda till att folk i stället tappar tron på det gemensamma och rustar sig för ojämlikhet.

Och Stig-Björn Ljunggren har antagligen rätt i att arbetsrätten riskerar att avskaffas automatiskt genom de allt mer och allt fler otrygga anställningsformerna. Om inte den rödgröna regeringen börjar stämma i bäcken hotas hela den svenska modellen.

Förmår regeringen inte trygga välfärden, bygga fler bostäder, skapa fler jobb i offentlig sektor och bättre förutsättningar för fler jobb i privat sektor – då kommer Moderaterna att ha slagläge inför valet 2018 också utan att ha någon riktig vision. Ungefär som Socialdemokraterna i fjolårets valrörelse.

För att inte Moderaternas mummel om samhällsutmaningarna ska bli en vinnarstrategi har Socialdemokraterna en rejäl hemläxa att göra.

Det är regeringens fel att Saudiarabien stoppat Margot Wallström från att hålla tal inför Arabförbundet, anser Moderaterna.

Det här är alltså läget. Sveriges utrikesminister har uttryckt kritik mot offentlig piskning av bloggare och utbredd diskriminering av kvinnor och brott mot de mänskliga rättigheterna i en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien.

Hon var i dag inbjuden som hedersgäst och skulle hålla ett tal på Arabförbundets möte. Saudiarabien, som ogillar att bli kritiserade, stoppades Sveriges utrikesminister från att hålla talet. En mycket tydlig markering.

Alla svenska partier sluter upp till stöd för vår utrikesminister. Alla utom Moderaterna. Moderaterna lägger i stället skulden på Margot Wallström.

Ja, ni läste rätt.

Jag ska citera hela TT-intervjun med moderaten Karin Enström. Det här kommer skapa debatt. Här mina damer och herrar skriver Moderaterna modern politisk historia. Skändlig politisk historia:

”Moderaternas utrikespolitiska talesperson Karin Enström lägger ansvaret på den svenska regeringen.

– Det är allvarligt om Sveriges röst stoppas eller försvagas. Det finns en risk för att man bränner relationerna till länderna i regionen. Först fick Margot Wallström inte komma till Israel och nu stoppas hennes tal.

TT: Menar du att det är regeringen som bär ansvaret för att talet stoppas?

– Ansvaret för utrikespolitiken ligger på regeringen. Men oavsett vad det beror på är det olyckligt att Sveriges röst stoppas. Om man ska göra skillnad så måste man kunna tala med alla.

TT: Men om det nu är just Sveriges röst som stoppats, vad gör man då? Du kritiserar alltså inte Saudiarabien för detta?

– Det är klart att det är väldigt olyckligt att först bli inbjuden och sen inte få hålla sitt tal, säger Karin Enström.”

Det är alltså viktigare för Moderaterna att vara kompisar med Saudiarabien än att uttrycka kritik mot landets brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är ju också en prioritering.

Att Saudiarabien stoppar Margot Wallströms tal inför Arabförbundet visar med all tydlighet att feministisk utrikespolitik har ett pris. Ett pris väl värt att betala.

Inbjuden som hedersgäst skulle utrikesminister Margot Wallström på måndagen hålla tal för Arabförbundet. Ett tal som i sista stund ställdes efter att det blockerats av Saudiarabien.

SVT uppger att Margot Wallström på söndagskvällen under en middag fick reda på att Saudiarabien ville stoppa hennes tal. För att lösa konflikten med Saudiarabien ska Wallström under kvällen ha sökt landets utrikesminister. Men av allt att döma har det inte gått att nå en lösning.

Saudiarabien ska, enligt vad Aftonbladet erfar, ha riktat kritik mot Sverige och något ytterligare land på grund av att dessa har lyft frågor om mänskliga rättigheter och demokrati.

Tydligare än så här kan det knappast bli att det kostar att föra en feministisk utrikespolitik. Och det ska det göra. En feministisk utrikespolitik kräver att man står fast vid grundläggande principer. Som att kvinnors rättigheter inte är något förhandlingsbart.

Utrikesminister Margot Wallström har visat att hon vill driva en utrikespolitik som faktiskt gör skillnad. En välkommen förändring från Carl Bildts globetrottande blogg-styre.

I den utrikespolitiska deklarationen tvekade Wallström inte att kalla Saudiarabien för diktatur – något som tidigare fått både statsminister Stefan Löfven och före detta försvarsministern Karin Enström att sväva på målet. Wallström har också varit tydlig i kritiken mot Saudiarabien för fängslandet av bloggaren Raif Badai och det piskstraff han dömts till.

Nu är det dags för nästa steg. Saudiarabien har i dag med all tydlighet visat varför vi inte ska ha något militärt samarbetsavtal med landet. Varför inte låta Margot Wallström vara den som river av plåstret och – i den feministiska utrikespolitikens namn – komma med beskedet att avtalet med Saudiarabien stoppas?

Innan mandatperiodens slut bör Sverige ha återintagit sin ledarposition i jämställdhetsarbetet. Allt annat är ett gigantiskt misslyckande.

Internationella kvinnodagen är över för den här gången. Men det duger inte att gå tillbaka till den vanliga lunken som råder årets övriga 364 dagar. Om någon tvivlar på hur det står till med jämställdheten i Sverige borde hen läsa söndagens DN Debatt.

Regeringens särskilda jämställdhetsutredare Cecilia Schelin Seidegård presenterade i går nya delrapporter i jämställdhetsutredningen. Det är en sorglig läsning och en rejäl ögonöppnare för dem som fortfarande tror att att Sverige bär en ledartröja i jämställdhetsfrågor.

Schelin Seidegård konstaterar att jämställdheten i bästa fall kan anses stå still. I flera fall backar Sverige. Som i exempelvis World Economic Forums rapport the Global Gender Gap där den svenska placeringen sedan 2006 har sjunkit från att vara i topp till att år 2014 nå fjärde plats.

På de höga positionerna i politiken, staten och näringslivet behåller männen makten. Som framgår av utredningen: “ju mer dolda maktpositionerna i politiken och det privata näringslivet är desto större är könsskillnaderna”.

Bristen på jämställdhet går som en röd tråd från vårt samhälles högsta positioner och förgrenar sig nedåt. Arbetsmarknaden är fortfarande starkt könsuppdelad och löneskillnaderna har knappt ändrats alls. Varje år tjänar en man 93 500 kronor mer än vad en kvinna gör. På samma sätt fortsätter män att ta ut mindre föräldraledighet och ägnar mindre tid åt arbetet i hemmet.

Ett stort ansvar för bristen på framsteg på jämställdhetsområdet bär alliansen. Skattesänkningarna under den borgerliga regeringsperioden gynnade framför allt män, kvinnor dominerar bland dem som utförsäkras och vårdnadsbidrag var så klart knappast ett slag för lika levnadsvillkor för kvinnor och män. För att nämna några av de många exempel som finns.

Regeringen har starka skäl ta avstamp jämställdhetsutredningen och på allvar lägga om färdriktningen. Att så i viss mån kommer ske kan vi nog vara säkra på. Men en varningsflagg borde kanske ändå utfärdas mot att det krävs mer än fina ord.

En som varit ute i debatten inför kvinnodagen är kulturminister Alice Bah Khunke. På Aftonbladets debattsida skriver hon att departementet ska inleda ett samarbete med Rättviseförmedlingen för att säkerställa att departementet inte missar erfarenheter och kunskaper i framtida nomineringar. Departementet ska dra sitt strå till stacken för att “se till att de som styr våra statliga myndigheter, bolagsstyrelser och stiftelser har den rätta kompetensen”. Rättviseförmedlingen får därför i uppdrag sammanställa en lista med möjliga namn.

Det låter fint, visst. Men det räcker inte med att Rättviseförmedlingen tar fram bra listor (sådana listor har de dessutom levererat i många år). Nu krävs leverans. Både vad gäller nomineringar och ruckandet på mer dolda maktstrukturer.

Vi är många som kommer nagelfara regeringens beslut de kommande åren. Både i smått som stort. Innan mandatperiodens slut bör Sverige ha återintagit sin ledarposition i jämställdhetsarbetet. Och ha tagit rejäla steg för att förbättra skillnaden i levnadsvillkor mellan kvinnor och män. Allt annat är ett gigantiskt misslyckande.

De senaste tio åren har de stora ägarfamiljerna i dagspressen dragit in över tre miljarder kronor. Under samma period har omkring 1 000 journalister förlorat jobbet.

Sambandet mellan vinsterna och uppsägningarna är uppenbart.

Dagspressens ägare tjänar pengar på bekostnad av bra journalistik.

Det är allvarligt.

En välfungerande demokrati kräver att makthavarna granskas, såväl i politiken som i näringslivet. Med färre journalister blir den granskningen sämre. Det säger sig självt.

När landets tidningsredaktioner läggs ner och bemanningen vid de som är kvar minskar blir det svårare för de återstående journalisterna att hinna granska påståenden och följa upp tips om missförhållanden.

Det betyder också att utrymmet för lokala och regionala nyheter minskar. Det är ytterligare en stöt mot tanken om att hela landet ska leva.

Som Gunnar Bergdahl, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, uttrycker det i tidskriften Resumé: ”Om journalistik vore brandkårsverksamhet är vi på väg mot en situation där vi bara har råd att släcka bränder i Stockholm.”

Frågan om hur en levande journalistik ska kunna säkras i hela landet måste nu högt upp på den politiska dagordningen.

För så här kan vi inte ha det.

Företagens vinster hotar ju faktiskt demokratin.

När liberaler ska förklara varför kvinnor har en utsatt ställning på arbetsmarknaden söker de svar i den egna ideologin.

Vips blir då de flesta strukturella ojämlikheter ett utslag av människors fria val. Så också det faktum att kvinnor, särskilt arbetarkvinnor, arbetar deltid i långt högre utsträckning än män.

Det finns bara en brist i den teorin.

Den stämmer inte.

I årets upplaga av jämställdhetsbarometern visar LO att endast en av tio arbetarkvinnor som jobbar deltid gör det på eget initiativ. Mer än 40 procent av kvinnor med arbetaryrken har en deltidstjänst därför att de inte har hittat eller erbjudits ett heltidsjobb.

Redan före en eventuell föräldraledighet jobbar mer än varannan kvinna med ett arbetaryrke deltid. Efter uttagen föräldraledighet är andelen marginellt högre. Barnafödandet är inte en anledning till deltidsarbetet bland arbetarkvinnor. Anledningen är att deltid är norm i kvinnodominerade sektorer.

Orsaken till deltidsnormen ligger inte heller hos arbetarkvinnorna själva. I stället är den en konsekvens av att arbetsgivarna vill slimma bemanningen så mycket det bara går.

För detta straffas arbetarkvinnorna dubbelt. Först tvingas de jobba mindre än vad de själva hade önskat. Och när de väl är på jobbet är arbetskamraterna så få och arbetsuppgifterna så många och tunga att hälsan påverkas.

Det är med andra ord ingen slump att arbetarkvinnor är överrepresenterade i statistiken över ohälsotalen. Bakom siffrorna döljer sig inte sällan utbrända själar och nedslitna ryggar.

Ingen kan hävda att det är vad arbetarkvinnorna vill. Men nog vill de något. De vill ha fler kollegor, bättre löner och trygga anställningar. De vill att deras arbete ska värderas på samma sätt som mäns. Problemet är alltså inte att arbetarkvinnorna saknar vilja eller väljer fel.

Problemet är att den enda vilja som räknas är arbetsgivarnas.

För arbetarkvinnorna är det fria valet en bluff.

Det går för de flesta att hålla två tankar i huvudet på en gång. Men tydligen inte på frihandelsbloggen.

Frihandelsbloggen har reagerat på en ledare om frihandelsavtalsförhandlingarna mellan USA och EU jag skrivit på Dagens Arena. Den anonyma bloggaren frågar om jag begått moralisk eller intellektuell kollaps. Det höga tonläget är intressant men talande. Jag vet inte vem som står bakom bloggen.

Vad jag vänder mig mot i de pågående förhandlingarna om TTIP och ISDS (investeringsskyddet) är inrättandet av en internationell skiljedomstol som ska avgöra om företag ska kunna få skadestånd för gjorda investeringar. Den möjligheten finns redan i dag. Det är därför Vattenfall har stämt tyska staten efter beslutet om att avveckla kärnkraften. Det är rimligt att Vattenfall ska kunna få en kompensation av tyska staten. Vilket Vattenfall kommer att få.

Jag menar att det finns stora demokratiska risker att överföra den här juridiska makten till övernationell nivå. Vi vet ännu inte vad ett avtal kommer att innebära och innehålla. Det är därför vi behöver en diskussion om avtalet redan nu.

Men att döma av vad som sipprat ut är det demokratiskt mycket problematiskt och riskerar att skapa ett legalt utrymme för storföretagen som begränsar demokratins manöverutrymme.

Det finns säkert de som är motståndare till frihandel av princip. Det är inte jag. Däremot anser jag att en övernationell skiljedomstol är djupt problematiskt. Inte minst eftersom den legala möjlighet till skadestånd redan existerar.

Det går att hålla två tankar i huvudet på en gång. Men inte på frihandelsbloggen.

De kan ha ansvar för hundratals liv under ett arbetspass. De har okristligt tidiga morgnar och sena kvällar och för några av dem blir jet lag en livsstil.

Trots det har flygpersonalen haft en glamourens aura kring sig. De får ju bära uniform och upptäcka världen.

Men det är länge sedan tillvaron var så glassig som den ibland beskrivs. Och egentligen har den väl aldrig varit det. Fast bättre har det varit. Åtminstone om vi pratar arbetsvillkor som anställningstrygghet, schema och lön.

I kampen för vinst sparar flygbolagen ingen möda i ansträngningarna för att försämra de anställdas villkor. En allt vanligare taktik är att säga upp personal för att sedan återanställa den – med lägre lön och sämre schema – via bemanningsföretag eller kreativa dotterbolagskonstruktioner.

Och när personalen protesterar vrider företagsledningarna åt tumskruvarna. I veckan hotade SAS sina anställda som gått ut i strejk med sparken om de inte återgick i arbete. Man fick som man ville. Strejken upphörde.

Sedan i lördags strejkar ett sjuttiotal piloter som flyger för Norwegian. Formellt sett är de anställda av ett dotterbolag och nu vill de gå på samma avtal som piloterna som har sin anställning hos moderbolaget. Ett högst rimligt krav, låter det som. Men icke enligt Norwegian.

Företaget, som på sin hemsida gör ett nummer av att man ”värdesätter [sina] medarbetares mänskliga rättigheter”, har i dag valt att trappa upp konflikten. Om inte de strejkande piloterna börjar flyga igen tänker Norwegian permittera kabinpersonalen, det vill säga skicka hem de anställda utan lön. Så spelar man ut olika yrkesgrupper mot varandra.

På sin hemsida skriver Norwegian att ”alla … anställda har ett gemensamt ansvar för att skapa en bra och fungerande arbetsmiljö baserat på öppenhet och tolerans”. Ja, företagsledningen är väl också anställd?

Det minsta man kan begära är att den föregår med gott exempel.

Äntligen gör regeringen upp med dogmatisk borgerlighet, gör slut med 90-talet och ersätter överskottsmål med balansmål i de offentliga finanserna.

Svenskt Näringsliv ville det. De fyra storbankerna ville det. LO, TCO och SACO ville det.

Och egentligen ville nog Magdalena Andersson det också.

Men Anders Borg stod i vägen.

Socialdemokraterna vågade inte utmana honom om tolkningsföreträdet i finanspolitiken i fjolårets valrörelse.

Det är därför förslaget om att ersätta överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett balansmål kommer först nu. Några sakliga skäl att vänta har inte funnits.

Fast bättre sent än aldrig!

Regeringens initiativ innebär emellertid inte mer pengar till investeringar här och nu. Det är viktigt att komma ihåg. Förklaringen är att överskottsmålet i praktiken redan är överspelat. Det har de borgerligas massiva skattesänkningar och lågkonjunkturen sett till.

Statens budget har inte gått med överskott på flera år.

Ett ändrat budgetmål kommer därför att få effekt först när budgeten i sig når balans. När det sker är osäkert, men prognoserna pekar på att det kan ta mellan tre och fem år – om inte mer.

Så länge kan förstås inte nödvändiga investeringar i fler bostäder, tåg i tid och bättre utbildning vänta. LO och alla andra som drivit på för satsningar på dessa områden måste fortsätta att utkräva svar från regeringen. Vad tänker Magdalena Andersson lägga för förslag under mandatperioden för att bygga Sverige starkt? För något måste hända.

Investeringar betyder större utgifter nu för höjda intäkter sedan. Det vet varenda företagare. Bostadsbristen, försenade tåg och undermålig utbildning hämmar tillväxten och håller arbetslösheten uppe. Mer utrymme för investeringar handlar inte om ekonomiskt lättsinne utan om att stärka finanserna på sikt.

Så länge regeringen avfärdar lån för att investera har den bara två alternativ: Antingen att sitta still i båten – vilket vore oacceptabelt – eller att höja skatterna.

Vilken strategi regeringen väljer blir i allra högsta grad intressant att följa. Klokast är förmodligen en kombination av lån och skattehöjningar. Ränteläget gör att det är mycket förmånligt att låna, och såväl miljöföroreningar som finanssektorn och fastigheter är underbeskattade.

Från Allianspartierna är reaktionerna blandade. Moderaterna säger nej, Centerpartiet och Kristdemokraterna är skeptiska, medan Folkpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Erik Ullenhag är försiktigt positiv. Det vore förstås en fördel om ändringen av budgetmålet kunde göras med bred uppslutning i riksdagen. Men det får inte vara avgörande för regeringens beslut.

Framtiden har länge hållits i kedjor av en dogmatisk borgerlighet. Nu lättar – äntligen – Magdalena Andersson litet på bojorna.

Varmt välkommen säger vi i dag till Daniel Johansson som ska göra ledarskribentpraktik hos oss under de två kommande veckorna.

Att Daniel Johansson under två veckor blir en del av Dagens Arenas redaktion känns superkul! Under tiden här kommer Daniel att fokusera på att skriva opinionsbildande artiklar. Redan nu kan ni läsa Daniels analys av förslagen från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Daniel Johansson går ledarskribentutbildningen som ordnas i regi av Campus Bommersvik och Aftonbladets ledarredaktion. I utbildningen ingår två perioder med praktik. Dagens Arena bistår utbildningen med praktikplatser.

Daniel är AT-läkare och doktorand. Han bor i Malmö och har varit aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet. Han har bland annat medverkat i tankesmedjan Katalys utredning om ett nytt skattesystem som publicerades 2013.

Följ Daniel på twitter på @r_daniel_j. Tips mejlas till daniel.johansson@arenagruppen.se

Varmt välkommen Daniel!

De borgerliga partierna underkänner bärande delar av sin socialförsäkringspolitik. Det stod klart i dag när den parlamentariska socialförsäkringsutredningen lämnade över sitt slutbetänkande till regeringen. Här är fyra punkter om hur.

1. Ingen stupstock i sjukförsäkringen. De borgerligas införande av en bortre gräns i sjukförsäkringen har slagit sönder tillvaron för tusentals människor. Bland annat har cancersjuka tvingats ut på arbetsmarknaden och antalet självmordshot bland sjukskrivna har mångdubblats.

Nu ser det dock ut om att sjukskrivningarna äntligen kan utgå från individens faktiska hälsa, inte administrativa tidsgränser. Men det är, som Solrosuppropets ordförande Carina Wellton påpekar, för tidigt att hoppa av glädje. Vi måste först se vad stupstocken ersätts med, och den bollen ligger hos regeringen.

2. Försäkringar för alla – inte bara några. Socialförsäkringsutredningen slår fast att inkomstbortfallsprincipen ska gälla. 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av inkomsten vid sjukdom. Man ställer sig också principiellt bakom höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen.

Mot detta har den borgerliga idén om grundtrygghet stått. Grundtrygghet innebär att ersättningen är lika för alla. Sedan får den som har råd komplettera med privata försäkringar. Ett sådant system ökar klyftorna och försvagar legitimiteten för socialförsäkringarna i breda grupper. I praktiken vore det en dödsstöt mot den svenska modellen.

3. Frivillig, facklig a-kassa. Högerns våta dröm om obligatorisk a-kassa dog i dag. De borgerliga erkänner nu att modellen med en frivillig arbetslöshetsförsäkring som administreras av facket fungerar väl. Det var inte en dag för tidigt.

4. Försäkring – inte bidrag. De borgerliga har kampanjat hårt för att få oss att tro att socialförsäkringarna är bidrag som lata människor utnyttjar för att slippa jobba. Så är det inte.  För det första betalar alla löntagare in till trygghetssystemen. För det andra är försäkringarna en del i en bra rehabilitering. Ingen blir frisk eller kommer i arbete av att bli fattig. Socialförsäkringsutredningen bekräftar kopplingen mellan en trygg försäkring och en välfungerande arbetsmarknad.

Självklart innebär inte socialförsäkringsutredningens förslag att alla brister i trygghetssystemen rättas till. Och mycket är ännu osäkert eftersom de konkreta förslagen är få. Dessutom saknas, enligt utredningen, ekonomiskt utrymme för större förbättringar av socialförsäkringarna. Det påståendet provocerar. Alliansen sänkte skatten med nästan 150 miljarder kronor under sin tid vid makten. Utrymmet finns – det är den politiska viljan som lyser med sin frånvaro.

Ändå. På flera, avgörande punkter markerar socialförsäkringsutredningen ett stopp för den borgerliga nedmonteringen av trygghetssystemen. Det är ett vårtecken så gott som något.

Acko Ankarberg kastar in handduken. Det stärker Jakob Forssmed.

Efter att ha pratat med valberedningen valde Acko Ankarberg på torsdagen att hoppa av kampen om partiledarposten i KD. En av de starkaste kandidaterna till att bli ny partiledare för KD hoppade därmed av.

Vägen tycks nu på många sätt ligga öppen för Ebba Busch Thor. Men hon har fortfarande starka skäl att vara försiktig med att ta ut segern i förskott. Hittills har hon fått 20 nomineringar. Acko Ankarberg hade fått elva och Jakob Forssmed tolv.

Busch Thor är en långt ifrån okontroversiell kandidat. Med sin bakgrund i KD:s värdekonservativa falang är det långt ifrån säkert att hon förmår ena partiet.

Förväntningarna på Busch Thor att flytta partiet till höger är höga. Något som inte minst märktes i Tuve Skånbergs upprördhet över att Busch Thor i Ekots lördagsintervju sa sig vara ovillig att ändra svensk abortlagstiftning. Med henne som partiledare kommer det finnas en ständig press att ta steg ut i marker som är svåra att smälta för det bredare politiska landskapet. Det bäddar också för konflikter i allianssamarbetet.

De mer allmänborgerliga delarna av partiet lär känna en djup oro inför ett sådant scenario. Distrikt som tidigare nominerat Ankarberg kan i stället välja att flytta nomineringen till Forssmed – som ju också sitter på styrkan av att sitta i riksdagen. Sker det blir Forssmed plötsligt den starkare kandidaten.

Stalltipset blir trots det: Busch Thor som partiledare och Jakob Forssmed som vice ordförande. Att Acko Ankarberg inte fått större stöd visar trots allt på den oro som finns inom partiet över att inte klara fyraprocentsspärren.

Ebba Busch Thor får i ett sådant scenario bli partiets ansikte utåt, den som reser runt i landet, möter medlemmarna och syns i media. Forssmed får samtidigt uppdraget att sköta det praktiska arbetet i riksdagen.

Det är inte en helt dum uppdelning av arbetsuppgifterna. Men om det kan rädda Kristdemokraterna? Det är i högsta grad tveksamt.

”Gränsen är nådd för stockholmarna” säger Anna König Jerlmyr (M) och varnar för kåkstäder med EU-migranter. Det finns tusentals andra gränser som nåddes för ett bra tag sedan.

I dag intervjuas oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) i DN med anledning av att antalet boplatser där EU-medborgare vistas har ökat från 17 till 44 det senaste året. Hon berättar att ”gränsen är nådd för stockholmarna”.

Detta på grund av att:

1. Kista galleria har stora problem med att EU-migranterna använder gallerians toaletter för att duscha och tvätta kläder.
2. Det finns säckar och skräp under tunnelbanan i Kista.
3. EU-migranter har fått intrycket av att det är accepterat att bo var som helst.
4. Den rödgrönrosa majoriteten har slutat avhysa människor från boplatser.
5. När inget händer blir kundvagnar och säckar med sängkläder och kläder kvar.

Det finns tusentals andra gränser som nåddes för ett bra tag sedan.

Några exempel är:

1. Skånepolisen upprättade ett olagligt register med över 4000 romer, varav runt 1000 var barn.
2. 90 procent av romerna i Europa lever under fattigdomsgränsen.
3. 2013 anmäldes runt 230 hatbrott med antiromska motiv.
4. En procent av hatbrotten mot romer klaras upp.
5. EU- migranterna flyr sina länder eftersom de många gånger har det bättre på gatan i Sverige, än vad de har det i sitt hemland.

Det finns också tusentals andra saker en kan säga om hur König Jerlemyr uttrycker sig i intervjun. Exempelvis varnar hon för att vi kommer att ha kåkstäder i Stockholm i och med den rödgrönrosa majoritetens linje att avhysningar i största möjliga utsträckning ska undvikas.

Hennes lösning är att göra det lättare att avhysa EU-migranter från deras boplatser. Gärna med hjälp av ordningsvakter. Den före detta justitieministern Beatrice Ask backar upp förslagen. “Man kan inte åka till ett land och bosätta sig hursomhelst”, säger hon till Expressen.

Det är inte första gången König Jerlemyr uttrycker tveksamma åsikter om hur EU-migranter bör behandlas.

Hon stod bland annat bakom beslutet att avhysa upp till 200 rumänska medborgare i Högdalen i Stockholm med motiveringen att det inte går att tillåta att människor lever i misär och att människor inte kan bosätta sig var som helst.

Hon har även påpekat riskerna för miljön och brandfaran. Att tillfälligt ordna med soptunnor och bajamajor avfärdades av König Jerlmyr i de regionala nyheterna med att det inte är en hållbar lösning.

Det är en vidrig och inhuman retorik vi hör från Moderaterna. En kan nästan tro att partiet vill göra det värre för EU-migranter att stanna här, än att leva i extrem fattigdom i sina hemländer. Eller så är det ett märkligt sätt att skapa incitament för arbete.

Säkert är i alla fall att Moderaterna har tagit avhysningshysterin till en helt ny nivå.

Ps. König Jerlemyr är även den person som ska leda Moderaternas politikutveckling på området ”livspusslet”. Jippi!

DN:s ledarsida väljer att misstolka reportaget om IS-krigaren Samir. Evin Ismail svarar på Amanda Björkmans ledare.

I lördagens DN-ledare skriver Amanda Björkman att jag i mitt reportage om Samir från senaste numret av Magasinet Arena reducerar förövare till offer och att jag bortser från det personliga ansvaret.

I texten ”Samir, varför ville du dö”, förekommer Samirs berättelse om hans uppväxt innan han valde att ansluta sig till IS. Det är ingen smickrande förortsskildring. Han kommer ifrån en förort som många av dem som har anslutit sig till IS kommer ifrån. Jag ser en viktig poäng i att beskriva delar av den sociala miljön.

I min text förekommer ordet offer två gånger, den första gången: ”Rapporteringarna om IS brutalitet är många. Deras största offer och huvudsakliga måltavlor är kvinnor, kurder, yezidier, kristna och shia-muslimer”

Andra gången: ”Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig. Om mina föräldrar inte hade flytt från Saddam Husseins Irak, hade jag kanske varit ett av hans offer”.

Att jag inte skulle urskilja mellan offer och förövare är en felaktig tolkning av texten. Jag beskriver och namnger IS offer. Liksom förklarar att jag själv tillhör den gruppen. Jag skriver att mina föräldrar flydde Irak på grund av samma form av totalitarism som nu försöker ta över landet.

I texten skriver jag att jag försöker beskriva vår tids Hitler. Jag försöker även höja blicken till det samhälle som formar oss alla, samma samhälle som nu måste finna lösningar på de problem som finns. Det är knappast vad man kan beskriva som att göra offer av förövare.

Jag skriver också om faktorer som leder till våldsbejakande extremism. Faktorer som även stöds av forskningen i området och som är kunskapsunderlag som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism använder sig av.

Individers handlingar är sällan isolerade från den sociala miljön. Kan viktiga frågor och samtal om terrorism avfärdas som frågor som i grund och botten handlar om det personliga ansvaret? Hur bekämpar man terrorism genom att enbart hänvisa till det personliga ansvaret?

I texten skriver jag även om det självklara i att individer rättsligt ska prövas för sina handlingar, och har gjort det ett flertal gånger innan. Är inte det att tydligt förklara att en förövare ska ta ansvar för sina handlingar?

Vidare är en invändning från Björkman att jag inte ser till det personliga ansvaret och därmed förlorar den moraliska kompassen. I mitt reportage förekommer en hel sida lång utläggning om det personliga ansvaret där jag skriver att det är självklart att alla ansvarar för sina handlingar. Björkman väljer att ignorera detta.

Sedan texten om Samir publicerats har jag fått många reaktioner från människor över hela landet. Äldre svenskar som oroade har sett hur segregationen har vuxit under de senaste åren, socialarbetare som känner igen beskrivningen. Unga killar och tjejer som har vuxit upp i förorten skriver till mig och tackar för att de känner igen beskrivningen. Unga tjejer från förorten skriver att de läser texten medan tårarna rinner, de skriver att de nu vill agera. Äldre kvinnor som en gång flytt sina hemländer gråter när de läser berättelsen eftersom den påminner om barn till deras väninnor som på olika sätt har gått förlorade. Människor som kommer att bidra i det förebyggande arbetet.

Det är för alla dem som jag skriver, inte för DN:s låtsasvärld.