Bloggen

PODD | Teresa Küchler känner för första gången medlidande med britterna. Och Sigrid Melchior häpnar över hur en journalist tog sig in på hemliga försvarsmöten. Bland annat. Du hör allt I senaste avsnittet av Brysselbubblan.

Inspelningen av en film om “Folkets prinsessa”, Lady Diana, med en Hollywoodstjärna i huvudrollen och stora förväntningar om filmpriser och jubel – världen verkar ju aldrig få nog av shakespearianska skådisar i slottsmiljöer – får en oväntad vändning i och med brexit.

EU-journalisten Teresa Küchler visar i avsnitt 81 av Brysselbubblan faktiskt lite medlidande med britterna (det har aldrig tidigare hänt!), som inte får ha sina prinsar och prinsessor i fred i skilsmässan med EU.

Parhästen Sigrid Melchior häpnar över en visserligen lustig men också tankeväckande hackning av ett EU-möte: Om en journalist yrvaket framför sin dator kan ta sig in på hemliga försvarsmöten – vad säger det då om säkerheten kring alla dessa videokonferenser som blivit det nya normala?

Och så pratar vi fisk. Fisk är en av de sista men också mest svårlösliga konflikterna mellan Storbritannien och de 27 EU-länderna. Fiskeripolitiken är hur snurrig som helt, ja faktiskt så komplicerad att bara tanken kan få vem som helst att vilja kasta in handduken och gå hem och trösta sig med en sillamacka.

God lyssning!

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling spår ny fart i bostadsfrågan inom kort. Och påminner därför om en historia som många tycks ha glömt.

Kanske lyckas regeringen lotsa sig genom arbetsrättens grynnor, kanske inte. Men oavsett så väntar därefter nästa utmaning, hyresrätten. Nästa år kommer utredningen som väntas föreslå mer marknadsorienterade hyror.

När det gäller spelet kring arbetsrätten denna höst så har det mytomspunna Saltsjöbadsavtalet spelat en intressant roll. Det har kunnat återges lite hursomhelst, utifrån vem som använt det i sin retorik. Oavsett ideologi tycks du kunna hitta argument utifrån de där dagarna i december 1938.

Något liknande lär ske när hyresutredningen lägger fram sina förslag. Men då kommer mytbildningen handla om när bruksvärdssystemet infördes 1968, eller kanske till och med om kontrollagen från 1942 som den då ersatte. Men om förslagen att släppa fram marknadskrafterna blir alltför långtgående är det nog en annan, mer bortglömd, historia som bör lyftas fram ur garderoben.

Lagen om hyreskontroll infördes alltså 1942, mitt under pågående världskrig. Ambitionen var att hålla nere folks utgifter i svåra tider. Parallellt med detta infördes även priskontroll för bostadsrätter. Du kunde därmed inte sälja en bostadsrätt till vilket pris som helst. Och framför allt inte till ett pris som motiverats av akut bostadsbrist.

I takt med att utbudet av bostäder förbättrades efter kriget reformerades som sagt hyressättningen till dagens system 1968. Och i samma veva valde regeringen att också se över reglerna för bostadsrätter; såväl avgifter och insatser som försäljningspris.

Priskontrollen för bostadsrätter hade då varit föremål för otaliga motioner i Riksdagen alltsedan 50-talet, med ständiga krav om dess upphörande. Främsta argumentet för detta var att en svart marknad uppstått, där bostadsrätter köptes med hjälp av pengar under bordet. Samma retorik som nu ligger till grund för dagens hyresutredning, med andra ord.

Regeringen tillsatte därför den statliga Bostadsrättskommittén som i grova drag förordade en avreglering av priskontrollen för bostadsrätten. Mer tydliga marknadsprinciper skulle istället råda inom denna upplåtelseform.

Så gott som alla remissinstanser ställde sig bakom förslagen. Svea hovrätt förutsåg dock en logisk effekt:

Om hyrorna i bristorterna också i fortsättningen blir föremål för en kontroll som hindrar en av tillgång och efterfrågan föranledd prisbildning samtidigt som bostadsrättslägenheterna lämnas fria, föreligger risk att bostadsproducenterna finner det mera fördelaktigt att bygga bostadsrättshus som i detta läge skulle ge de bästa vinstmöjligheterna. 

Stadskollegiet i Stockholm (idag heter det kommunstyrelse) såg även andra risker med skenande bostadsrättspriser i huvudstaden och föreslog därför en temporär prisdämpande kontroll för att skydda köparna:

Kontrollen bör dock begränsas till att avse förhindrande av sådana överpriser på bostadsrätterna, som från allmän synpunkt inte kan accepteras. Sedan bristsituationen på marknaden inte längre är påtaglig bör enligt kollegiet kontrollen upphöra.

Någon sådan begränsad kontroll i ett övergångsskede blev det dock inte. Men bristsituationen i Stockholm är som bekant fortfarande ”påtaglig”.

Utredningen föreslog emellertid inte ett totalt förbud mot reglering av priset på bostadsrätter. Den förening som önskade kontrollera detta via sina stadgar skulle kunna göra det. Detta därför att de kooperativa bostadsrättsorganisationerna HSB och Riksbyggen då reglerade överlåtelsevärdena vid försäljning via sina stadgar. Tanken var att en säljare endast skulle få åter insats samt eventuella amorteringar, och därmed motverka spekulation i boendet, något som utredarna tycks ha identifierat som kärnvärden för bostadskooperationen:

Därvid antar kommittén att de bostadskooperativa riksorganisationerna även framdeles behåller bestämmelser om kontroll av att överlåtelsevärdena inte överskrider den ursprungliga grundavgiften jämte gjorda amorteringar. Sådana bestämmelser hindrar emellertid bostadssektorn från att anpassas till en i övrigt balanserad marknad.

Det skulle emellertid visa sig att utredarna tolkat läget fel. Riksbyggen ändrade tämligen omgående sina stadgar så att försäljningsvärdet blev fritt. HSB förde en längre ideologisk diskussion internt, men följde några år senare efter även de och släppte priset fritt. Hindren mot ”en balanserad bostadsrättsmarknad” var därmed undanröjda. (Dock har svenska bostadsrättsföreningar fortfarande möjlighet att kontrollera priset för sina lägenheter vid försäljning, om det står så i deras stadgar. Vad detta kan leda till i en övrigt marknadsstyrd värld illustreras dock väldigt väl i denna dokumentär.)

Det är alltså inte hyreslagstiftningens förändring 1968 som bör vara i fokus när bostadsdebatten kommer blossa upp nästa år, utan avregleringen av bostadsrätten samma år. Den innebar ju de facto att marknadskrafterna släpptes fria, vilket bör ge båda sidors debattörer bra underlag för kommande diskussioner. För vad lärde vi oss av denna avreglering?

Utifrån data så tycks effekterna av den fria prissättningen dröjt närmast 15 år, men därefter sköt bostadsrättspriserna rejält i höjden och de tycks ju alltjämt nå nya rekordnivåer. Att effekten dröjde är knappast förvånande. Bostadssektorn är något trögrörlig, men framför allt: avregleringen skedde mitt under pågående miljonprogram. Det vällde ut bostäder på marknaden och parerade de värsta effekterna. I direkt närtid lär alltså beslutet att släppa bostadsrättspriserna fria ha känts rätt ofarligt för alla ansvariga. Det kunde säkert närmast betecknas som en no-brainer, om det uttrycket hade funnits då i slutet av 60-talet.

Därefter har väl i första hand Svea hovrätts farhågor infriats, tillsammans med att bostadsrättshavare på bristorter fått en värdeökning utan dess like, med därtill hörande möjligheter till belånad konsumtion. Om det har gynnat samhället i stort är väl inte lika självklart, men det beror som sagt i vilken ände av panelen du för debatten.

Men om det finns någon generell lärdom, av den no-brainer-typ som verkar ha varit rådande 1968, så är det nog att det är bäst att släppa marknadskrafterna fria inom bostadssektorn om du samtidigt försöker bygga bort bristen. Och att du därefter har typ tio år på dig innan det är dags att bygga bort bristen igen. Annars blir det som….eh, nu.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare

PODD | Vem avgör om en sajt är höger eller vänster? Och är nyhetsbrevet åter det nya svarta? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik och medier som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugosjätte avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om varför så många vill definiera den förres sajt som höger.

Dessutom fascineras de båda av framgångarna för amerikanska Substack som gett skribenter och journalister nytt hopp om att leva på sitt arbete. Och lockat riskkapital till sin uppdaterade version av nyhetsbrev.

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Går det att prata bostäder med hjälp av musikhistorien? Jonas Nordling och Max V Karlsson gör ett försök i en specialpodd.

Bostadsfrågan innehåller som bekant många dimensioner. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling utmanade därför sin praktikant Max V Karlsson att hitta fyra låtar på temat, och gjorde även detsamma själv. Sedan satte de sig båda (på varsitt håll) och redde ut vad de egentligen grävt fram. Resultatet blev denna podd.

Du hittar avsnittet ovan, eller här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om du-reformen och hur språkutvecklingen formar hur vi ser på världen och varandra.

Vi stannade till vid en klassisk gammal lanthandel i Gårdby längs kustvägen på östra Öland. Det är rätt många år sedan nu. Den var tämligen befriad från allt vad modern design hade att erbjuda. Lanthandeln hade nog sett likadan ut under långliga tider. Den drevs av en äldre kvinna som tog emot oss. Förr om åren hade hon kanske titulerats ”lanthandlerska” eller något sådant. Men det var innan allt detta med titlar och tilltal försvann och Sverige genomgick en smärre kulturell revolution.

På väggen hängde en affisch från ”Ölands Du-förening”, en påminnelse om att du-reformen på 1960-talet inte bara beordrades uppifrån utan hade en bred folklig resonans. Affischen måste ha hängt där sedan dess. Efter du-reformen behövde butikspersonalen inte längre nia sina kunder. Jag pekade på affischen med storögt intresse; jag visste inte att det verkligen fanns du-föreningar. Kvinnan tittade också på den. Och det var som om ett ljus tändes i hennes ögon.

”Minns ni?” undrade hon. Det gjorde vi inte. Vi hade inget minne av detta. Jag minns övergången till högertrafik 1967. Men du-reformen, nej! Jag har aldrig niat någon.

Jag tolkade hennes entusiasm som att i hennes värld var du-reformen något av en befrielse. Som att ett begränsande visir lyftes av och bort från våra umgängesformer. Och att hon därefter sedan slapp att nia sina kunder.

Förnämliga Språktidningen har rankat de 100 största språkhändelserna i Sverige. Det är en tänkvärd och lärorik lista som vittnar om små och stora händelser som förändrat vårt bruk av det svenska språket, vilket noga besett är en kontinuerligt föränderlig historia. Den långa listan sträcker sig från sådana saker som ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906), ”Tekniska nomenklaturcentralens grundande” (1941) till ”Rinkebysvenskan” (1987). Och mycket däremellan. Tekniska nomenklaturcentralen döptes förresten senare om till Terminologicentrum (TNC), som lades ned 2018 för att uppgå i Språkrådet. Det är mycket man inte känner till eller visste att man borde veta, vilket är en av poängerna med nördiga tidskrifter som ”Språktidningen”.

Föga förvånande var det ändå 60-talets du-reform som blev nummer ett som den viktigaste språkhändelsen överhuvudtaget. Du-reformen förknippas allmänt med Bror Rexed som 1967 förklarade för sin personal på Medicinalstyrelsen att han skulle ”lägga bort titlarna” med de anställda och säga du. Det är i sig symboliskt och talande att signalen kom från en överordnad. Regeln var på den tiden att en underordnad inte på eget bevåg kunde säga du till en som stod högre upp i hierarkin, om inte denna gett sitt godkännande om att det var okej att lägga bort titlarna. Vilket kort sagt verkar ha varit en komplicerad sak. För att citera advokaten C G Ekstedts memoarer: ”Jag vågar aldrig gå på juristklubben då jag inte kommer ihåg med vilka jag lagt bort titlarna”.

Duandet var i sig inget nytt utan allmänt spritt sedan länge i allmogen och i arbetarklassen. Men generellt var det nog i grunden reserverat för de närmaste och inte främmande och i synnerhet inte överordnade. Så kallat fint folk skulle dessutom tituleras med sina titlar. Före 1967 hade de underordnade tilltalat Bror Rexed ”Generaldirektören”. Det var ett konstant och permanent titulerande inte bara med sådant som Herrn, Frun eller Fröken. Och också i grunden baserat på position eller ställning i den långa hierarkiska, nedärvda och ibland meritokratiska maktstegen, där man kan välja sådant som Statsrådet, Friherrinnan, Översten, Studentskan, Ingenjören och Professorn.

Det kunde röra sig om allt från Konduktören, Hovrättsnotarien, Grosshandlaren, Bergsrådet till Häradshövdingen. Man sa framför allt inte du. Detta hade djupa historiska rötter i det svenska samhället och vittnade om hur språket och titulaturen bekräftade, befäste och kanske också skapade klass- och statustrappan. Allt detta är numera historia. Det är väl i stort sett bara kungligheterna som tituleras Kungen, Drottningen och Kronprinsessan numera. En bekräftelse så god som någon på att monarkin är en anomali i en demokrati.

Duandet hade emellertid kommit i bruk långt tidigare. Redan Per Albin Hansson hade långt före Bror Rexed i en intervju sagt att alla fick dua honom, vilket Karl Gerhard förevigade med sedvanlig ackuratess i ”Tack ska du ha”:

Denne Per Albin han är en genombussig demokrat,
han är en vän och en kamrat
fastän han sköter rikets roder
är han våran broder.

Da´n efter sen han förklarat i en större intervju
att vem som helst fick säga du till honom,
mötte jag Per Albin och jag ropa:

Tack ska´ du ha´.
Kalle heter ja´
vad du heter gör detsamma
tack ska´ du ha´.

Detta var redan 1938. Mötet med Per Albin var påhittat. Men uttalandet är ändå förevigat av Karl Gerhards geniala text till Jules Sylvains musik.

Mycket tyder på att själva niandet i sig var ett försök att komma förbi det komplicerade bruket av titlar. Det fanns redan på 1800-talet krav på en ni-reform så att alla skulle tilltalas med ni, även kungligheterna. Det blev inte så mycket av den saken då. Niandet hade nog också något underdånigt och distanserat över sig. Först med demokratins genombrott blev en mer genomgripande förändring möjlig. I den framväxande arbetarklassen var duandet legio. Även i reklamen förekom tidigt ett du-tilltal för att väcka känslor och närhet. Och för att sälja och marknadsföra varor.

1960-talet var förstås en brytningstid, inte minst kulturellt, då gamla auktoriteter sattes i fråga på ett genomgripande sätt. Det var också fråga om ett genomgripande generationsuppror. Kulturen, politiken och arbetslivet demokratiserades. Det var revolternas år. Och det var hög tid för en du-reform.

”Den handlade inte bara om ett nytt tilltal. Duandet illustrerade en större förändring där språket gick hand i hand med en strävan mot ett mer demokratiskt, jämlikt och inkluderande samhälle. Och kanske finns ingen bättre summering av utvecklingen i Sverige sedan 1900 än det lilla ordet du”, skriver Språktidningens chefredaktör Anders Svensson.

Det går nog inte heller att tänka bort att arbetarrörelsen och andra folkrörelser sedan länge i egen rätt hade banat väg för en annan kultur och mer jämlika umgängesformer. Innan Sverige var en demokrati praktiserades demokrati i föreningslivet, där alla var lika mycket värda och hade en röst var, till skillnad från i valen till kommun och riksdag, även om arbetarrörelsen i och för sig hade en kluven hållning till auktoriteter och var i såväl i opposition mot, som präglad av klassamhället. Olle Svennings biografi om Hjalmar Branting bär inte för inte titeln ”Hövdingen”.

Ändå bar folkrörelsevärlden på ett löfte om ett av jämlikhet och ömsesidig respekt format samhälle. Invalet i dessa demokratiska enklaver i ett annars odemokratiskt samhälle var för enskilda individer ofta frigörande och djupt berörande ritualer, som befrielseakter från den omyndighet som det omgivande samhället dömde de allra flesta till. Eller med författaren Bengt Nermans ord: ”Vi måste sträva efter ett samhälle som möjliggör du-relationer därför att det är byggt på du-relationer. Detta är också socialismens kärna.”

Också av ett annat skäl kan det vara värt att hålla du-reformen i minnet nu när vår tids benämningar och beteckningar diskuteras och ibland förorsakar stora kontroverser. För att återknyta till Språktidningens lista: 1988 klassade Svenska Akademins ordlista neger som nedsättande. Det kan också gå åt andra hållet. 2015 blev bög och flata neutrala. 1966 diskuterade Rolf Dunäs hen i en krönika i Upsala Nya Tidning. Det tog några decennier innan det togs upp och kom i bruk. Språket och ordvalen är betydelsefulla för hur vi ser på världen och på varandra, de är hela tiden föränderliga liksom de värderingar och hierarkier de vittnar om. De kräver vår uppmärksamhet och en fortsatt diskussion. Det kanske du-reformen lär oss så här drygt 50 år senare. Tack ändå, Bror Rexed och Per Albin och alla ni andra som gjorde titlarna och niandet obsoleta.

Häromåret var vi tillbaka i den där lanthandeln i Gårdby. Nya ägare hade tagit över och vi fikade på den nya uteserveringen. Jag sände en tacksamhetens tanke till Ölands Du-förening och att personalen inte niade mig. Den äldre kvinnan sågs inte till. Jag tänker på henne ibland, på hennes livsresa. Och på det där ljuset som tändes i hennes ögon

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att en granskande jätte nu blir granskad själv. Eller kanske inte.

Journalistikens uppgift är att granska makthavare. Säger en del. Till viss del håller jag förstås med. Sedan kan vi bryta ned diskussionen till vem som egentligen har makt, och hur vederbörande i så fall ska/kan granskas. Men framför allt: detta är ett uppdrag som vi journalister ger oss själva. Och utför så länge det finns en publik.

Det är annorlunda med den professionella granskningen av samhällets aktörer. Där finns det inte sällan ett lagstiftat krav på någon form av revision eller liknande. Vilket lett till en stor marknad för just revisorer. Och denna lukrativa utveckling har i sin tur inneburit att stora företagsjättar inom denna granskningsbransch har kunnat skapats. Det brukar pratas om the big four: Deloitte, KPMG, PwC och Ernst & Young (eller EY som de numera heter). Tillsammans uppskattas de till exempel ha en marknadsandel om 90 procent av EU:s börsnoterade företag.

Revisorernas granskning är en grundpelare i vårt samhälle, ämnat att skapa trygghet och tillit för rådande system. Och för att rensa bort de aktörer som inte klarar av sina uppdrag, oavsett verksamhetsområde. Eller, så borde det åtminstone vara. Men frågan är om det är så allmänheten uppfattar dessa revisionsjättar och sättet de utför sina uppdrag på.

Frågan aktualiserades i England i veckan då organisationen Spotlight on Corruption krävde att en av de stora fyra, EY, skulle bannlysas från allmän upphandling av revision under kommande tre år. De ansåg att företaget med råge passerat en gräns när det gällde inblandning i olika skandaler. Och det är lätt att hålla med när man såg listan.

EY ska ha:
gett råd om att gömma bevis angående illegal guldsmuggling,
missat tecken på organiserad pengatvätt på Danske Bank,
misslyckats med att urskilja bedrägerier som fick hälsoföretaget NMC Health att kollapsa,
samt även missat bedrägerierna som sänkte det tyska onlineföretaget Wirecard.

Dessutom har EY också kritiserats av myndigheter i Spanien, Nederländerna och Italien. I det sistnämnda fallet antyds att alla de stora fyra ska ha sysslat med kartellbildning. Och som grädde på moset har EY stämts av otaliga aktörer i svallet efter skandalerna kring Wirecard och NMC Health. Samt pekats ut av Wall Street Journal som ett problemföretag.

Tuffa tider för EY med andra ord. Eller? Jag har inte hört så mycket diskussion om deras verksamhet här hemma i Sverige, framför allt inte utanför affärstidningarna. Och knappt där heller. Faktum är att de stora revisionsjättarnas dominerande ställning inte granskas alltför ofta. Vilket inte är så konstigt. Ingen redaktion i världen skulle kunna granska den här verksamheten annat än summariskt. Dels på grund av underlägsna resurser, både ekonomiskt och kompetensmässigt. (Krävs en visselblåsare för att verkligen få insyn.) Men också därför att de flesta av företagens uppdrag oftast verka bygga på kontrakt där revisorn friskrivs från allt ansvar vid minsta misstanke om felaktigheter (vilket tycks ha varit den bestående branschläxan efter Enronhärvan då revisionsjätten Andersen Consulting kraschade i Enronhärvan och the Big five blev dagens Big four).

Reaktionen från EY på kravet om bannlysning var som väntat sval och närmast instrumentell:

Nothing is more important than the quality of the services we provide at EY. We work in a highly regulated industry and take our responsibilities extremely seriously.
We are committed to adhering to the relevant regulatory and legal standards, as well as the EY Global Code of Conduct, and take action where we find anyone in breach of these standards.

I den bästa av världar kan utspel som den brittiska anti-korruptionsorganisationens åtminstone leda till en bredare debatt om revisionsjättarnas roll i ett öppet demokratiskt samhälle. Men jag tvivlar på att det blir så.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Helene Schjerfbeck, norsk coronaskam och Nobby Stiles.

Då är vi där igen. Ångesten från i våras är tillbaka. Men nu har mörkret börjat sänka sig över landet vårt. Den andra vågen är här, med en extremt snabb smittspridning och snabbt ökade dödstal. Och med ytterligare restriktioner, inte en lock down, men fler inskränkningar än i våras. Till skillnad från då är den så kallade borgfreden numera ett minne blott. Såväl på den politiska fronten som i mediernas bevakning.

Det är förstås i grunden bra och nödvändigt, ett slags demokratisk bearbetning av en stor och traumatisk period. Det behöver inte innebära att alla invändningar och argument, artiklar eller granskningar har så mycket på fötterna egentligen. Svenska Dagbladet har till exempel publicerat ett utdrag ur Johan Anderbergs bok ”Flocken” som verkar driva tesen att Folkhälsomyndigheten valde strategin att låta smittan spridas för att uppnå ”flockimmunitet”. Ett mail från statsepidemiolog Anders Tegnell citeras. Generaldirektören Johan Carlson menar emellertid att detta är lösryckt ur sitt sammanhang och att Folkhälsomyndighetens strategi och rekommendationer inte utgick från idén om flockimmunitet. Men Dagens Nyheters ledarsida köpte förstås granskningen med hull och hår.

Coronakrisen öppnar också för återbruk av gamla käpphästar. För några veckor sedan publicerades Maciej Zarembas stora och långa artikel ”Varför fick de äldre dö utan läkarvård?” Det var lite som att läsa en kriminalroman där författaren är på jakt efter att nagla fast en skyldig någonstans i det dolda maktsystemet. Zaremba hittar ett dokument som ska ha föreskrivit att det är fritt fram att lämna sjuka på äldreboenden åt sitt öde och rent ut sagt dö. När jag talar med läkare känner de inte igen sig eller att de ens visste att ett sådant dokument existerade. Det hindrar förstås inte att enskilda beslut bör granskas och kanske också ifrågasättas.

Zaremba går tillbaka till Ädelreformen som på 90-talet gav kommunerna möjlighet att bedriva primärvård, utan krav på läkarnärvaro. Beslutet backades upp av de flesta remissinstanser, ”med LO i spetsen”, som sådär bara med en liten bisats särskilt pekas ut av Zaremba som en skyld part i detta historiska drama. Maciej Zarembas matrismönster känns igen. Inte minst när han pekar ut en tjänsteman som ”ansvarar för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen, för närakuter, hemvård och äldreboenden” och är ”chef för sjukvården på äldreboenden”.

I själva verket är tjänstemannen en anställd vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen, en förvaltning som ingår avtal om den vård som bedrivs i Stockholm, och som förstås inte själv är vårdgivare. Han visar sig inte ens vara chef för avdelningen. Men kanske passade han in i den där matrisen vi känner igen from Zarembas tidigare granskningar. Vederbörande har nämligen en gång varit yrkespolitiker, och till på köpet distriktsordförande för Socialdemokraterna och i många ordförande i sjukvårdsnämnden i Östergötland. Och dessutom ledamot i SAPs partistyrelse. Det antyds att det han har fått jobbet på skumma politiska grunder. Det borde ha suttit en läkare på den posten. Menar Zaremba.

Jag vill verkligen inte gå i god för alla enskilda fall. Men de läkare jag talat med komplicerar bilden. De säger att det ofta handlar om patienter som inte kan räddas genom syrgas, dropp eller blodförtunnande läkemedel. Och att det kan vara känsligt att tala om palliativ och kurativ vård.

Och detta med döden är förstås alltid laddat. Döden drar in i oss med alla sina existentiella känslostormar. Människan skiljer sig från djuren därigenom att vi kan föreställa oss vår egen och våra medmänniskors hädangång. Så mycket av vad vi gör hänger samman med hur vi förhåller oss till vår dödlighet, det präglar våra livsval och hur vi bygger våra samhällen.

Upsala Nya Tidning intervjuade nyligen Tryggve Nevéus vars far dog på ett äldreboende i covid-19. Han är själv läkare och säger att han inte är bitter: ”Vem ska jag vara arg på?”:

Det var snälla rara människor som kom fyra-fem gånger om dagen. De var stressade och det är mycket svårt att följa alla strikta hygienrutiner i den situationen. Om vi har en överdödlighet inom äldreomsorgen kopplat till covid-19 tror jag att det ha med sådana arbetsförhållanden att göra.

Han förstår att många anhöriga till någon som gått bort är frustrerade och letar någon att skylla på. Men han tycker att många fall som beskrivs i media inte stämmer med vad som står i journalerna. Vården har tystnadsplikt och kan inte korrigera det som inte stämmer.

Han är själv glad att hans far inte i slutet av sjukdomsförloppet lades i respirator:

Det skulle inte ha ökat hans livskvalitet utan bara gjort hans hädangång jobbigare. Han hade i så fall också tagit upp plats i en hårt belastad sjukvård från dem som hade en bättre chans att bli friska.

Nevéus säger att hans far ”hade levt färdigt”:

Han hade ingen livskvalitet längre. Det sa han till mig redan för två år sedan. Han sista år var också jobbiga, för honom och för oss anhöriga.

Han berättar om en demens som skapade vanföreställningar, att hans far inte var engagerad i någonting:

På ett demensboende förväntas man inte skrivas ut med något annat än döden.

Det finns förstås en sorg, inte minst för att han aldrig kommer att få veta om pappan visste att det var ”hans älskade söner som stod i rymddräkter vid sängen för ett sista avsked.”

”Coronaskam” i Norge

Norges statsminister Erna Solberg varnar nu för att ”coronaskam” ska ödelägga det nordiska samarbetet. Svenskar som arbetspendlar till Norge har tvingats bära munskydd och äta lunch i särskilda rum. Det rapporteras om att svenskar känner sig utpekade och utsatta. Nu vädjar Solberg till norrmännen att behandla alla som medmänniskor. Det känns ju hoppingivande för alla oss som älskar Norge. Men det kanske säger något om vilka starka känslor och rädslor denna pandemi ger upphov till.

Jag undrar om inte också den norska strategin i sig kan ha medverkat till att de här reaktionerna har uppkommit. I någon mening har ju all smitta kommit utifrån, från ett annat land, från början. Men mycket tyder ju på att när den väl kommit innanför ett lands gränser så sprids den i huvudsak mellan de boende i respektive land, på arbetsplatser, fester och i hemmen. Särskilt som resandet gick ner till ett minimum redan i våras. Centralt för att hålla nere smittspridningen är att upprätthålla handhygien och att hålla avstånd.

Men en del av Norges fokus har ju legat på att hålla gränserna stängda, särskilt den mot Sverige och den är ju lång. Norge är inte det enda exemplet därvidlag. Men ärligt talat, hade gränshandeln överhuvudtaget förorsakat någon smittspridning om den fått fortsätta, förutsatt att riktlinjerna hade följts? Eller hade smittan verkligen spridits om norrmän hade fått tillåtelse att besöka sina fritidshus i Sverige?

Jag läser nu att svenskar inte längre är den största minoritetsgruppen i Norge, utan polacker. Så nu pekas de ut som skyldiga för något som beskrivs som ”importsmitta” under den nuvarande andra vågen, som inte minst drabbat huvudstaden Oslo. Det hela har tydligen gått så långt att Solberg nu uppmanar sina landsmän att sluta peka finger och inte leta syndabockar.

Helenes glömda språk

Helene är en poetisk och rättfram skildring av den finska modernistiska konstnärens Helene Schjerfbecks liv. Eller åtminstone delar av det. Fokus ligger på ett avgörande möte med hennes unge beundrare Einar, en olycklig kärlek men en livslång vänskap. Filmen har inget högt tempo och inga snabba bildbyten, som är så vanliga i dagens filmskapande. Det betydelsefulla sker här mellan raderna och de långsamma och de utdragna scenerna tillåter allt att sjunka in och lämnar tid för betraktaren att tänka efter och reflektera.

Helene Schjerfbeck var finlandssvenska. Men i filmen talar alla finska. Det gör inte filmen sämre. Filmens regissör Antti Jokinen har emellertid sagt att han aldrig skulle ha fått något ekonomiskt stöd för en film där det talades svenska.

Svenskan i Finland är sedan länge trängd och på tillbakagång. Landets tvåspråkighet kanske inte finns kvar om några decennier. Det språkliga klimatet har i varje fall blivit sämre under senare år. Det händer numera att journalister på svenska delen av YLE mordhotas för att de sprider ”svenskapropaganda”. Svensktalande säger att de undviker att tala svenska på vissa ställen. Allt detta beror inte bara på att Sannfinländarna seglade upp som en stor politisk maktspelare. Men det har sannerligen inte gjort saken bättre.

(Missa därför inte senaste avsnittet av Dagens Arenas bokpodd Kompisar från förr. Där snackar chefredaktör Jonas Nordling med sin kollega på Land, Joel Lindroth, om romanen Tomas Indal från 1911, skriven av finlandssvensken Mikael Lybeck.)

Och samtidigt i Sverige

Sådana exempel borde stämma till eftertanke när vi i Sverige förhåller oss till minoriteter och nya svenska medborgare. Vi har ju också stora minoritetsgrupper från de nordiska länderna i Sverige sedan lång tid, framför allt från Finland. Här finns förstås också en historisk koppling eftersom Finland fram till 1809 varit en del av konungariket Sverige i över fem hundra år. Det svenska språket har alltså en lång tradition i Finland.

Unionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905 under fredliga former, det blev en lycklig skilsmässa. Summa summarum, ett land och en nation gör klokt i att se på sig själv med en kritisk blick, för att förhindra självförhärligande och blinda fläckar. Särskilt dagar som dessa när vi ”firar” 500-årsjubileet av Stockholms blodbad. Det som blev inledningen på nationens födelse.

Det nordirländska inbördeskriget 

Det finns många exempel på hur grupper under olyckliga yttre omständigheter kan vändas emot varandra på det mest förfärliga sätt och skruva upp kampen mot den andra i en negativ våldsspiral. Gruppidentiteter kan baseras på kultur, religion, språk eller på politik och klass. De senaste åren hotas vi av islamistisk terror i Europa. Men terror är inget nytt fenomen i Europas historia. 70-talets terrorism hade flera dimensioner, den kom från höger och vänster, och giftes ibland samman med nationalism eller krav på nationell frigörelse.

I Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland berättar Patrick Radden Keefe om kriget om Nordirland från slutet av 60-talet och framåt. Det är ett typ av bok man skulle vilja se fler av. Lysande berättat. Påläst. Grundlig research. Men det är förstås en förfärande historia. Boken beskriver framför allt hur illa det kan gå när motsättningar mellan två grupper tillåts eskalera bortom sans och vett – och humanism.

I det här fallet gick stridslinjen mellan katoliker och protestanter. Men till saken hör förstås också att den ena gruppen ville tillhöra Irland och den andra för död och pina ville vara kvar som en provins i Storbritannien.

Radden Keefe berättar om att våldet kom från båda sidor, om hur extrema protestanter triggar katolsk militans och väcker liv i avsomnade IRA. Men också om britternas övermakt och övergrepp.

Nordirland är under de här åren en provins i krig och Belfast en belägrad stad, där stridslinjen går mitt i stadsbilden, inte i form av skyttegravar utan mellan gator och hus. Boken beskriver hur de gamla IRA-kämparna tvingas lämna över stafettpinnen till en yngre, mycket brutal och energisk, generation krigare.

En rad märkliga personligheter passerar revy i denna breda essä-, reportage- och historiebok. Brendan Hughes var en karismatisk och våghalsig befälhavare för Belfast Brigade. Och där har vi Dolours Price som likt en kvinnlig Che Guevara lät sig fotograferas och intervjuas av den italienska tidningen L’Europeo, med halva ansiktet maskerat. Hon gifte sig senare med skådespelaren Stephen Rea, en av mina favoriter på scen och i film. Och förstås Gerry Adams, länge ordförande för partiet Sinn Féin. Han har alltid förnekat att han var medlem i IRA, men mycket tyder på att han ingick i dess ledning. Vittnesmål har bland annat hävdat att Adams beordrade mordet på Jean McConville som IRA pekade ut som en tjallare. Hon hämtades i sitt hem, slets bokstavligen från sina barn. Hon var mor till tio stycken. Misstanken kan ha grundats i att hon tröstade en brittisk soldat som sårats i en alla dessa skottlossningar, hon la hans huvud på en kudde innan britterna kom och hämtade honom. När hennes son varnade henne svarade hon: ”Det där var också någons son.” Dagen efter hade något klottrar BRIT LOVER på familjens dörr.

Det är bara en av många, många tragiska pusselbitar i en mycket stark och läsvärd men upprörande bok.

Patria

Jag läser Säg inget precis efter jag sett färdigt HBOs teveserie Patria, som beskriver den baskiska nationalismens mörka sida och ETAs uppgång och fall. I centrum finns två familjer i ett baskiskt kustsamhälle som blivit bittra fiender och dragits ifrån varandra under dessa terrorns år. Den ene fadern stämplas som förrädare och mördas på öppen gata. En son i den andra familjen är med i ETA och misstänks för mordet. Han grips och fängslas, men sanningen kommer inte riktigt fram.

Detta är berättelsen om två familjer som båda fått lida i spåren av den stora kampen. Precis som Säg inget handlar detta om våldets och terrorns offer. TV-serien baseras på Fernando Aramburus bok med samma namn, utgiven på Brombergs förlag i Sverige. Patria har sålt i 800 000 exemplar i Spanien. Boken slutar ändå med att familjernas två kvinnor på något sätt försonas, då de av en tillfällighet möts i bokens sista stycke:

De gick rakt mot varandra: och alla människorna på torget iakttog dem. Inte barnen. Barnen fortsatte att skutta runt och gasta. Bland de vuxna uppstod ett virrvarr av viskningar och mumlanden. Titta, titta. De var så goda vänner en gång i tiden.

Mötet skedde i höjd med musikpaviljongen. Det var en hastig kram. De såg in i varandras ögon snabbt innan de skildes åt igen. Sa de något till varandra? Nej, ingenting. De sa ingenting.

There is no evil

Döden spelar också en viktig roll i veckans filmtips: There is no evil. Några av de bästa filmer jag sett de senaste åren kommer från Iran. Asghar Farhadis The Salesman och Nadir och Simin – En separation är minnesvärda filmverk.

Och Mohammad Rasoulofs There is no evil är ett helt unikt berättande som lever kvar länge. Den består av fyra berättelser som ger olika ingångar och perspektiv på dödsstraffet i ljuset av Irans historia och politiska konflikter. Det är angeläget och överraskande. Filmen har en nerv som tar sig in i kroppen och själen.

Jag läser att ett skäl till att filmen passerat den iranska censuren är att kortare filmer (det är fyra kortfilmer) inte granskas lika hårt som långfilmer. Mohammad Rasoulof har dömts till fängelse vid flera tillfällen. I början av året dömdes han åter av ”den revolutionära domstolen” till ett års fängelse anklagad för ”propaganda mot systemet”. De iranska filmerna ger hopp om framtiden. Trots åsiktsförtrycket och repressionen.

Nobby Stiles

Och ovanpå allt detta ska bara tilläggas att Nobby Stiles har gått bort. Jag minns honom från Manchester Uniteds lagbilder under den förrförra-förrförra storhetstiden. Han var en typisk tuff engelsk mittfältare, på många av bilderna på honom hade alla tänderna i överkäkens framrad slagits ut.
Nobby Stiles föddes i Collyhurs i östra Manchester, och tillhörde nog inte de fotbollsstjärnor som drog in mycket pengar. I slutet av livet sålde han sina medaljer och andra souvenirer från fotbollskarriären på aktion för att dra in pengar till familjen. Manchester United köpte guldmedaljen från VM 1966 och Nobbys två Europacupmedaljer.

PODD | Merkel grattar Biden med EU-perspektiv, men inte Löfven. Och hur skildrar SVT:s nya dokusåpa egentligen vardagen i parlamentet? Det snackas det om senaste avsnittet av Brysselbubblan.

I avsnitt 80 av Brysselbubblan, vår podd om EU och Europa, spekulerar värdinnan Sigrid Melchior om hur många chokladkakor den hungerstrejkande franske EU-parlamentarikern Pierre Larrouturou har ätit i smyg på sitt kontor i Bryssel, medan hennes något mer vackert rundlagda kollega Teresa Küchler funderar på om hans matvägran för klimatet mest tjänar som bra bantningstips.

När Stefan Löfven gratulerar Joe Biden till den nu nästan säkra posten i Vita huset pratar han om svensk-amerikanska relationer. När Angela Merkel gör det pratar hon om hela EU:s relationer till USA. Kan Joe Biden återupprätta Pax Americana i Europa? Går det att göra Trumps anti-atlantistiska politik ogjord?

Och så har Bryssel Calling haft premiär i Sveriges television: en dokusåpa om fyra svenska EU-parlamentariker och deras jobb och vardagsliv i maktens korridorer i vår stad. Brysselbubblan har betygsatt tv-satsningen och ger ett passande dryckestips.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling lyssnar på dokumentären om Vipeholm och läser samtidigt en bok om den goda människan. Och får förstås inte ihop det.

Att vilja göra gott, men istället göra ont. Det är människans eviga dilemma, uttryckt till exempel av Paulus i Romarbrevet. Men framför allt illustrerat av så många exempel genom historien.

Inte minst i den aktuella radiodokumentären om Vipeholmsanstalten. Och även om jag trodde mig veta det mesta om denna skamfläck i vår gemensamma historia så griper de fem avsnitten ändå tag i mig på ett mycket obehagligt och handfast sätt. Alla de röster som reportern Randi Mossige-Norheim samlat gör lyssningen närmast outhärdlig. Antagligen för att alla dessa öden nu kommer lite för nära mig.

Ambitionen med denna anstalt, experimenten de utsattes för och den totala bristen på människovärde. Det är avskyvärt. Ren ondska. Det borde de allra flesta insett redan då. Ändå kunde det ske.

Parallellt läser jag en bok som hävdar att människor i grunden alltid är goda. Och jag använder den för att försöka förstå historien om Vipeholm.

Den nederländske historikern Rutger Bregmans Humankind: A Hopeful History (som inom kort kommer ut på svenska: I grunden god) är en uppmärksammad uppgörelse med föreställningen om människans drivkraft som i grunden egoistisk. Bregman är på många sätt en underhållande skribent och hans föregående bok Utopia för realister vred och vände på många etablerade sanningar om den mest effektiva samhällsformen. (Och som jag av en händelse berörde i min allra första spalt som chefredaktör för Dagens Arena.)

Bregman är filantrop ut i fingerspetsarna, och i den senaste boken ger han sig på att bevisa Homo Sapiens godhet. Trots människans historia. Vilket innebär att plocka isär vedertagna sanningar om utrotade neandertalare, Påsköns sammanbrott, Machiavellis ränker, Milgrams elstötsexperiment och andra världskrigets koncentrationsläger. Bland annat.

Bregmans tes är att vi alltför ofta tolkar historien fel. Vi är inte onda eller egoistiska av naturen. Rousseau hade tvärtom rätt i sin idé om den naturligt goda människan, menar Bregman och radar upp exempel ur historien som visar att människor oftast försökt göra gott för alla, inte motsatsen. Vårt problem är dock vår ständiga strävan efter att vara en del av en grupp, samt vår svaghet för skamlösa ledare. Vilket ibland leder till att vi utför onda handlingar i tron att de är goda. Men det betyder inte att vi per definition är onda. Tycks Bregman mena.

Han syr därefter ihop en vision som i korthet innebär att var och en av oss ska locka fram den inre kommunisten, vända andra kinden till, inte misstro främlingar samt undvika hierarkier. Då kommer det gå bra för samhället.

Det är precis så naivt som det låter. Bokens förtjänst ligger inte heller i denna slutsats, utan i själva hanteringen av historiska fakta. Om du vill tro på människans godhet så finns här trots allt gott om belägg för detta. Och jag vill ju gärna dela denna tro. Men ändå tvivlar jag.

Vipeholmsanstaltens chef Hugo Fröderberg ville antagligen gott, men gjorde ändå medvetet ont under sina nästan 30 år som ansvarig. Så var kommer han in i historien om den goda människan? Rutger Bregman skulle troligen avfärda Fröderberg som en av mänsklighetens skamlösa ledare. Det vill säga en person som går emot vår natur, nämligen förmågan att skämmas. Och så långt har han rätt. Fröderbergs korrespondens med oroliga anhöriga tyder på en skamlöshet utöver det vanliga. Men var han därmed en muterad människa? En i grunden ond? Här lämnas jag åt mina egna spekulationer.

Men Rutger Bregman är tydlig i en sak: vi är godast gentemot de vi känner. Misstänksamhet och hat är lättare att rikta mot de som vi aldrig pratat med. Och därför måste samhällets medborgare lära känna varandra på riktigt. Men även ledare för såväl rörelser som länder måste lära känna sina meningsmotståndare. Först då kan problem lösas konstruktivt. Som gammal facklig företrädare vet jag att just detta stämmer. Visar du respekt för motparten hittar du bäst lösningar. Men jag vet också hur tröstlöst det är när respekten inte är ömsesidig. När den bara är läpparnas bekännelse. När din verklighet inte spelar någon roll för den du möter.

Och jag vet också varför dokumentären om Vipeholm berör mig så, jag känner på sätt och vis dessa patienter. Eller, inte de olycksbarn som de facto hamnade på anstalten, men flera av dem som kunde ha gjort det. De var en bärande del av min barndom.

Men: Hugo Fröderberg kände också dessa människor väl. Det räckte uppenbarligen inte för att göra gott. Du måste också vilja se dem som medmänniskor. Vilket många naturligtvis gjorde redan på den tiden. Men inte Fröderberg. Jag inser att jag måste få veta mer om honom, för att verkligen förstå hans drivkraft. Så på sätt och vis har Bregman rätt även där. Det känns därför hoppfullt att forskning nu påbörjats för att förklara vem Fröderberg egentligen var. Inte för att det på något sätt kan ursäkta det onda han faktiskt gjorde. Men det underlättar för den som vill tro att människan i grunden är god. Närhelst någon skamlöst pekar ut en individ eller grupp för att inskränka deras rätt kan vi på så vis kanske lättare förstå varför.

Och därmed lära oss vilka som är dagens Hugo Fröderberg.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare

Vad är läget när det gäller gigekonomin, och de anställdas situation? Får domar i andra länder påverkan på Sverige? Samtal med forskaren Claire Ingram Bogusz och Samuel Engblom, TCO. 

En folkomröstning i Kalifornien sa nyligen ja till techföretagens förslag om att undanta gigjobbare från planerad, strängare lagstiftning om bl a Uber-förares arbetsvillkor. Vem gynnas och missgynnas av det beslutet? Och hur ser läget ut i Sverige? Är fackens kamp för att klassa fler som arbetstagare bara av godo för arbetslösa? Vi hör också med Skatteverket om hur de jobbar med frågan.

Med: Claire Ingram Bogusz, forskare Handelshögskolan och Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO.

PODD | Vad innebär den lagliga e-plikten? Och ger redaktioner ibland skenet av en falsk balans? Det snackar vi om i nya avsnittet av vår mediepodd.

Den Svenska Modellen är en podd om journalistik som produceras i samverkan mellan Dagens Arena och Kvartal. I det tjugofemte avsnittet diskuterar chefredaktörerna Jörgen Huitfeldt och Jonas Nordling om kravet på allsidig rapportering kan skapa falska balanser.

Dessutom berörs lagens krav på pliktleverans från redaktionella sajter som till exempel just Dagens Arena och Kvartal.

Du hittar avsnittet här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

PODD | Nu handlar det om Mikael Lybeck i vår bokpodd. Vi har läst en riktig feelbad-roman från Österbotten. 

Kompisar från förr är Dagens Arenas bokpodd. Där läser vi bortglömda böcker som väckt vår nyfikenhet, och pratar om dessa verk. För att alla ska kunna ta del av böckerna så väljs dessa från Litteraturbankens urval.

Det senaste avsnittet utgår från Mikael Lybecks roman Tomas Indal som kom ut 1911. Den handlar om en misslyckad läkare på dekis i en österbottnisk småstad runt förra sekelskiftet. Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling har läst boken tillsammans med kollegan Joel Linderoth på tidningen Land. Gemensamt vrider och vänder de två på romanen, diskuterar författaren, och försöker reparera stora kunskapsluckor om finlandssvensk litteratur. De försöker förstå tiden Lybeck verkade i, samt om och hur hans bok kan läsas 2020.

Du hör avsnittet ovan, eller här.

Mikael Lybecks roman Tomas Indal  hittar du här.

Dagens Arenas poddar finns i de flesta spelare, eller här. Prenumerera gärna i din spelare så missar du inget avsnitt av någon av våra poddar.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om ett nytt inbördeskrig i Labour, om Jan Myrdal och såklart lite om USA-valet. 

För fyra år sedan vaknade vi upp till nyheterna om Trumps överraskande och chockerande valseger, samtidigt som en minnesvärd och omtumlande snöstorm lamslog Stockholm, inte ens bussarna kunde ta sig fram på de glashala gatorna. I år kände jag ett fysiskt obehag i hela kroppen. Och när jag vaknade såg det ut som att Trump skulle göra det igen. Sedan förändrades bilden och nu verkar Joe Biden bli USAs nästa president.

När detta skrivs pågår fortfarande rösträkningen. Den drar ut på tiden. Den omfattande poströstningen i dessa coronatider har gjort det mer komplicerat än tidigare. Kanske är det så att den nya politiska geografin i slutändan föll ut till förmån för Biden och Demokraterna, att större orter och städer röstar mer progressivt. Och att det ändrade läget i slutfasen beror på att det av praktiska skäl tar längre tid att räkna dessa valkretsar och de därför kommer in med sina resultat senare än valkretsar med färre väljare. Många demokrater har också poströstat.

Trump har redan innan valet gnuggat in att ett allvarligt och strukturellt röstfusk var att vänta, redan innan det hade hänt. Nu säger Trump att Demokraterna håller på att stjäla valsegern från honom. Och förmodligen väntar nu ett antal legala processer. Den här typen av mytbildning och konspirationsteorier är vanligt förekommande lite här och där, inte minst i USA. Men när de understöds av landets president kommer vi upp på en helt annan risknivå. Trumps agerande undergräver tilltron till de demokratiska institutionerna. Vad som nu kommer att ske är därför svårbedömt och ångestframkallande. Men en sak är säker. Trumps första framträdande under valnatten var inte något segertal. Snarare vittnade det om att han redan då insåg att han hade förlorat och nu var ute efter att skriva sin historia om varför det gick som det gick. Och kasta in så mycket grus som möjligt i maskineriet.

Det var många som redan före valet dömde ut Joe Biden som en kandidat utan energi. Det blev ju ingen jordskredsseger. Hade det inte gått bättre med en mer profilerad kandidat, som Bernie Sanders? Det är förstå svårt att veta. Men de demokratiska väljarna i primärvalen gav trots allt Biden det största stödet och valde bort de andra. Kanske handlade det här vägvalet i grund och botten om vilken person Demokraterna ville skulle ställas mot Donald Trump. Trump har än en gång visat sig vara en driven, gränslös och hänsynslös kampanjpolitiker som också gjort lögnen och fake news till sina redskap.

Detta var förstås också en delstrid i den långa i kampen mellan vänster och höger, demokrater och republikaner eller i högerns ögon ett val mellan globalism och nationalism. Men det var också något annat. Det handlade om en enskild politikers egenskaper och brist på respekt för demokratiska institutioner och principer. I valet stod två mycket olika personer mot varandra.

Ingen kan väl säga att Joe Biden var en perfekt kandidat. Han har två gånger tidigare misslyckats att bli Demokraternas presidentkandidat. Han imponerade inte någon av gångerna. Men i detta för den amerikanska demokratin akuta krisläge blev det ändå han som vaskades fram. Han är en person med lång erfarenhet, han är ju gammal, och som i varje fall vill vara en samlande gestalt för landet. Han är en person som vågat erkänna att han har gjort fel ibland, han har visat sina mänskliga svagheter och präglats av flera personliga tragedier under sin livsresa.

Kontrasten mot The Donald kan inte vara större. Han har aldrig gjort fel och han erkänner aldrig ett misstag. Han förhåller sig till sanningen som om den vore en formbar materia. Hans far var en framgångsrik fastighetsmagnat som fostrade barnen att gå i hans fotspår. Trump skickades till den hårdaste av USAs militärskolor och tog ledningen i denna pennalistiska miljö. Han fostrades i en högerorienterad kyrka. Och formades också i New Yorks 70-talshedonism. Han slog sig i slang med den hänsynslöse advokaten Roy Cohn som kunde göra varje konflikt till en rättslig seger som gynnade de egna affärerna. Trump lärde sig att aldrig visa sig svag. Han har noga besett en rad egenskaper en politiker i ett demokratiskt land bör försöka frigöra sig ifrån.

Om Joe Biden vinner kanske han blir den president och politiker USA fann i denna extrema politiska tid. Som i bästa fall kan kyla ner känslorna några grader och lägga grunden för ett nytt samtalsklimat. Kanske Biden ger USA och världen en andningspaus under fyra år. Men vägen dit går förmodligen via några turbulenta veckor fram till att presidenten svärs in i januari. Konflikterna eller polariseringen kommer under alla omständigheter inte att försvinna, åtminstone inte på kort sikt. Jag har redan sett uppgifter om att Trump kommer att ställa upp igen 2024. Det är väl ändå inte så troligt att han skulle lyckas med det. Förhoppningsvis är detta Trumps sista veckor i politikens centrum. Populister har sin tid. Ofta blir den ganska kort. Men det lär komma fler som verkar i samma tradition. Förr eller senare. Det är viktigt att komma ihåg att högerns radikalisering har djupa rötter som sträcker sig tillbaka till åtminstone 1960-talet. Den stora frågan är om Grand Old Party (GOP), alltså Republikanerna, kan ta sig samman och skaka av sig sina mest extrema drag?

Vår tids Darcy

En annan kanske mindre profilerad politiker är Labours nya partiledare Keir Starmer, som inledningsvis inte fick ögonlocken att lyfta. Han kom lite från ingenstans och valdes under coronakrisen i våras. Han kom in i underhuset 2015 och fem år senare valdes han till partiledare. Det är snabbt jobbat. Historiskt sett har partiledare fått knega på i decennier innan de har kunnat väljas. Men det är nya tider i politiken och gamla sanningar från fordomdags gäller inte riktigt längre.

Men det ska sägas att Starmer har en lång erfarenhet av att framträda och argumentera i offentligheten. Han har arbetat som framträdande och publik jurist i många år och var under en tid brittisk riksåklagare. Annars är det väl mest en litterär koppling som sticker ut när det kommer till Starmer. Han bodde och läste i Leeds samtidigt som Helen Fielding som skrivit böckerna om Bridget Jones som också filmatiserats. Det ryktas att Starmer ska vara förebilden för Mark Darcy som i filmen spelades av Colin Firth. En moderniserad variant förstås av Jane Austens Darcy. Han ser bra ut. Men är en principfast man som tenderar att agera som en träbock, men som tar sig i det långa loppet och som kanske ändå är ”Marriage material”. Vi får se om den utvecklingsgången kommer att kunna appliceras på Keir Starmers politiska värv.

Han har i varje fall klarat sig bra i debatterna med den klangfulle premiärministern Boris Johnson. Till skillnad från de flesta andra ledande brittiska politiker har han en arbetaklassbakgrund. Precis som Joe Biden för övrigt. Starmer har fått möjlighet att läsa vidare. Förnamnet har han från Labours första partiledare och ledamot i underhuset, Keir Hardie. Han är något av Labours främsta och mest obestridda förebild. Kanske i konkurrens av Clement Attlee som vann valet 1945 och la grunden till den brittiska välfärdsstaten och den statliga sjukvården.

Hardie tillhörde däremot grundargenerationen och var den främste i sin generation och fick en fascinerande livshistoria. Man skulle kunna säga att han är en brittisk korsning av August Palm och Hjalmar Branting. Detta skriver jag samma dag som August Palm höll sitt legendariska föredrag i Malmö, på Hotell Stockholm: ”Vad vilja socialdemokraterna?” Det är det många som undrar, även 139 år senare. Och kanske särskilt nu. Keir Hardie började arbeta som springpojke åtta år gammal och i gruvan i Lanarkshire vid elva års ålder. Efter att ha lett gruvarbetarnas första strejk blev han svartlistad och valde först att arbeta som journalist. Han var först ateist men blev kristen. Han kämpade för kvinnlig rösträtt, argumenterade för en generalstrejk för att stoppa första världskriget, ville ge självstyre åt Indien och stoppa segregationen i Sydafrika. Han såg också gärna att även Skottland fick självstyre.

Det går väl inte att säga att det finns någon specifik starmerism som kan jämföras med thatcherismen eller blairismen. I varje fall inte än. Men något av vad han står för kan vi ändå utläsa redan nu. Han har inte retirerat till numera gamla New Labourpositioner. Om Blair placerade sig i mitten stod Corbyn till vänster i alla lägen, så kanske man kan säga att Starmer nu placerar Labour i vänster-mitten-fältet. En central utmaning är förstås att vinna tillbaka delar av arbetarklassen i de gamla industriella regionerna i norra England som gått över till de konservativa under brexitprocessen.

I den brittiska politiken är det alltid klokt att hålla koll på vilka personer partiledaren väljer att omge sig med. Starmer har anställt Claire Ainsley som ny ”Head of Policy”. Bara att det är en kvinna på den posten är intressant med tanke på hur många män som passerat på den posten. Hon kommer närmast från Rowntree Foundation och har skrivit en bok om den nya arbetarklassen, när jag beställer och börjar bläddra i den verkar den erbjuda mer än hela Katalys klassprojekt, inte minst vad gäller den nya arbetarklassen i exempelvis tjänstesektorn. Men jag får återkomma i detta ärende.

Ainsley fokuserar i varje fall på att Labour ska kunna vinna tillbaka arbetarväljare, som hon framhåller är socialt konservativa, gillar nationen eller landet och traditioner och i grunden är lokalt förankrade. Men som också vill ha ett rättvist samhälle. Vi i Sverige har alltid sneglat mot Storbritannien. Wigforss läste på sin tid gillesocialisterna och åkte för att lära sig av byggnadsarbetarnas självstyrande gillekooperativ. Det blev grunden för det som sedan blev BPA, som inte längre finns kvar i denna värld. Sedan var det förstås Keynes ekonomiska tänkande som satte sin prägel på politiken under ett halvt sekel, även om såväl Stockholmsskolan som Wigforss tidigt var inne på samma tankar. Beveridgeplanen från krigsåren formade en plan för välfärdsstaten. The Public Sector blev den offentliga sektorn på svenska.

Thatcher är väl fortfarande en hjälte i mångas ögon, idag i mindre grad i Moderaterna än i Centern verkar det som. Tony Blairs exceptionella valframgångar gjorde att många försökte följa i hans fotspår. En underlig paradox är att många av de som jobbade med Blair hade formats av Marxism Today, Kommunistpartiets teoretiska organ. Och det var historikern Eric Hobwbawn som allra först identifierade att arbetarrörelsens traditionella väg framåt hade gjort halt. Detta var i slutet av 70-talet. Och sociologen Stuart Hall beskrev redan när Thatcher tillträdde att hon representerade ett ideologiskt skifte och att den nya högern bar på ett nytt hegemoniskt projekt. Den där typen av klarsynthet och intellektuell öppenhet saknar jag ofta i dag.

Och i dag. Importerar vi något från Boris och brexit-turbulensen? Helt nyss framstod kanske Jeremy Corbyns Labour som en ledfyr för många vänsterrörelser i detta högermörker som breder ut sig över Europa och världen. Med vad återstår nu av Corbynismen? Corbynismens fall? Ja, vad blir kvar av Labours politiska linje under Corbyn? Det var lite flip och flop över strategin vad gäller inrikespolitiken. Ett val gick överraskande bra, det var 2017 men decembervalet förra året gick det riktigt dåligt. Corbyn och hans anhängare tvingades avgå. Och i stället valde partiet inte Corbyns kandidat Rebecca Long-Bailey till ny partiledare, utan Keir Starmer, en vänsterman som inte står längst ut till vänster. Och som jurist har en särskild blick för mänskliga rättigheter och frågor som rör antisemitism och rasism. Här han nu krockat med Corbynvänstern. Ordentligt.

Det var väl framför allt på utrikespolitikens område Corbyn var problematisk för Labour. Han blev kanske aldrig riktigt ledare för hela partiet. Och när det kom till frågor om landets relation till världen därute visade sig hans bakgrund i vänster-vänsterns syn vara ett allvarligt problem. Det visade sig kanske allra tydligast när han vägrade att acceptera att det var Ryssland som låg bakom giftattacken (med dödligt nervgift!) mot den ryske avhopparen Sergej Skripal och hans dotter Julia. De överlevde otroligt nog. Men flera andra skadades allvarligt och en person dog som inte hade med saken att göra. Rent krasst kan man undra vem som har intresse av att döda en avhoppad spion om inte landet han kommer ifrån? Ett land som dessutom genomfört liknande dåd tidigare. Bland annat i Storbritannien. Landet i fråga är förstås Ryssland.

Men Jeremy Corbyn vägrade att ställa upp på att peka ut Kreml och Putin. Man kan fråga sig varför. Kanske var det någon som trodde att någon annan (oklart vem) hade utfört attacken för att skulden skulle falla på Ryssland? Jag vet faktiskt inte. Det var under alla omständigheter ett politiskt haveri utan dess like. Sedan har vi detta med antisemitismen.

Vänstern har här en stolt tradition att stå upp mot rasism i alla dess former och inte minst när det kommer till olika slags antisemitism. Här har något hänt i delar av vänstern under senare år. Kanske också i Sverige. Möjligen hänger det samman med att den rimliga kritiken mot Israels politik gjort att många inte riktigt förmår, kan eller vill fästa lika stor uppmärksamhet på och hålla uppe motståndet mot antisemitism och fördomar riktade mot judar. Corbyn drog också in många nya medlemmar och aktivister i partiet som uppenbarligen inte kunde dra en klar linje i den här frågan.

Vi har under senare år sett upprepade exempel på trakasserier mot judiska Labourpolitiker och återkommande uttryck för antisemitism på sociala medier. Flera av dem har lämnat partiet. Bara under senare tid har flera hundra medlemmar uteslutits ur partiet. Ken Livingstone är sedan ett bra tag suspenderad från partiet. Och nyligen delade Rebecca Long-Bailey en intervju med Maxine Peake med anklagelser om att Mossad hade tränat amerikanska poliser att göra vad gjorde mot George Floyd, att med knäet mot nacken hålla nere anhållna. Hon vägrade att dra tillbaka sin tweet. Starmer beskrev detta som ett uttryck för antisemitiska konspirationsteorier och avskedande henne från posten som utbildningspolitisk talesperson, nyss var hon nästan partiledare och nu avsatt under dramatiska former.

Och så var det Jeremy Corbyn som enligt Starmer inte tog en ny utredning om antisemitismen i Labour på allvar. Den hade genomförts av Equalities and Human Rights Commission (EHRC). Den visade att Labour (Corbyn) inte hade tagit uppgifterna om diskriminering och trakasserier av enskilda politiker med judisk bakgrund på allvar och inte agerat mot antisemitism i sociala medier. Corbyn svarade som tidigare att kritiken var ”dramatiskt överdriven av politiska skäl”. Det är ett intressant uttalande. Själva sakfrågan hamnar i skuggan av en större politisk agenda som ligger bakom det hela. Det är nog klokare att se till själva sakfrågan och agera i den.

Keir Starmers svar var tydligt om än en smula överraskande, han suspenderade Corbyn som fortfarande sitter i underhuset för Labour. Han är personligt vald, och sitter kvar även om han inte får vara med i Labours parlamentsgrupp. Och han kan bli utesluten för gott. Den frågan kommer nu att avgöras av Labours verkställande utskott. Corbyns anhängare har förstås kritiserat beslutet. Några talar om ett nytt inbördeskrig i Labour.

Starmer har stärkt sin position det senaste halvåret och har agerat skickligt under coronakrisen. Och hans projekt är under alla omständigheter att markera mot olika former av antisemitism och distansera sig från Corbyns stelbenta syn på globala och internationella frågor. Det handlar förstås om att framstå som regeringsduglig och i det spelet passar det honom säkert bra att kunna markera mot Corbynårens misstag på den här punkten. Men bara det faktum att en tidigare partiledare suspenderas och riskerar att uteslutas vittnar om djupa sprickor och konflikter. Men det är ju inte något nytt, egentligen. I politiken kokar det i grund och botten ner till såväl ideal som makt.

Omstart för gamla käpphästar?

Kom inte Stockholms Handelskammares ”Omstartskommission” lite väl tidigt. Vi är ju nu inne i en andra våg. Boken ”Idéer för ett starkare Sverige” under Klas Eklund riskerar nog att samla damm på ett och annat ställe. Kanske blir det ändå ett nytryck när det hela en gång framöver är verkligen är över och vi kan starta om. Jag föreslår i så fall att den byter namn eller lägger till en underrubrik: ”den nya fortfarande icke-reviderade upplagan med gamla käpphästar”. Eller varför inte ”Omstart och återbruk”.

Jan Myrdal hade kanske behövt en god man

En efter en dör de bort de där författarna som satte prägel på min politiska ungdom. Som man var tvungen att läsa. Även om man inte alltid höll med dem. Nu var det Jan Myrdal. Jag minns inte om det var ”Barndom” jag läste först. Jag minns förstås att Folket i Bild såldes på torget hemmavid. Och att Myrdal alltid skrev i den. Det var något med språket och bredden som ändå stack ut i allt det som ändå skavde. Man läste också för att förstå varför man inte alltid men ibland höll med honom.

Han lyckades ändå överleva länge i den stora offentligheten. Även sedan den maoistiska vänster han hade varit en viktig inspiratör för försvann från jordens yta. Inte minst hans benhårda kritik av Sovjetunionen innebar nog att han ändå hade sina tentakler på den borgerliga sidan hur mycket marxist-leninist i Stalins anda han ändå var. Men efter 1989 försvann hans relevans i detta avseende, tiden hade gått förbi honom. Inte bara för att han försvarade massakern på Himmelska fridens torg samma år. Utan för att han nu tycktes sörja den öststatskommunism han nyss hade kritiserat med betydande frenesi, men det är klart: han vill väl bara ha och se en mer renlärig kommunism i Stalins och Maos anda.

Det gick inte längre att läsa honom längre. Bortsett från hans skönlitterära självbiografiska böcker som är läsvärda, trots att de på sina håll kan vara dubiösa. Och de sista åren blev det bara värre. Han fick inte längre skriva i sitt skötebarn Folket i Bild Kulturfront. Han fortsatte med sitt förakt för homosexualitet, som hade passerat utan någon större uppmärksamhet en gång i tiden. Hans sista bok var en pinsam historia om sexuella historier från sitt eget liv och obehagliga beskrivningar av kvinnor som sedan länge inte längre finns i livet. Han publicerade sig i högerextrema Nya tider.

Han hade nog behövt en god man eller god kvinna som hade satt stopp för publiceringar efter en viss punkt i sitt liv. Det var många klumpar i protokollet redan innan dess. Men de sista klumparna var särskilt tragiska och pinsamma.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att det inte längre tycks vara något negativt att gå under jorden. Snarare tvärtom.

Jag har bokstavligen tjänstgjort i den undre världen. Som värnpliktig på K1:s beredskapsskvadron ingick ofta övningar i huvudstadens tunnlar och håligheter. Och de är många, kan jag meddela utan att bryta alltför mycket sekretess. Tack vare denna erfarenhet har jag sett många av tunnelsystemen, och vet att Stockholm närmast är som en schweizerost. Du kan kliva ned i en stadsdel och kliva upp i en helt annan del av staden utan att någonsin passera gatunivån. Eller någons ögon för den delen. Därav det militära intresset förstås.

Och det är ju inte bara det svenska försvaret som djupdykt i dessa kulvertar. Legenderna om Stockholms tunnlar återfinns i många böcker och berättelser. Som exempelvis Klas Östergrens Gentlemen, Eyvind Johnsons Krilon och Jerker Virdborgs Tunnlarna. Stockholm är inte heller den enda plats på jorden med mytomspunna tunnlar direkt. Ta bara Kappadokiens underjordiska städer och Moskvas tunnelbana som väsensskilda exempel på samma fenomen. (Och om du inte redan läst Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033: Grattis!)

Legender om det underjordiska återfinns i alla kulturer, men är sällan förknippat med något positivt. I bästa fall handlar det om gömställen och flyktorter, i värsta fall om ren ondska och misär. Det är ingen tillfällighet att den undre världen är en synonym för laglöshet och brottslingars tillvaro.

Men med risk för att ställa rikets säkerhet på spel så drog jag mig häromdagen till minnes hur vårt befäl målande beskrev hur tre tomma hyreshus fanns insprängda i berget under ett slumrande bostadsområde där vi genomförde en övning. Anläggningen ligger i numera väldigt attraktiva delar av huvudstaden, och det som väckte mitt minne var några artiklar i senaste numret av SKB:s medlemstidning. (Och SKB innebär i detta fall inte Svensk Kärnbränslehantering utan Stockholms Kooperativa Bostadsförening. I sammanhanget en spännande aktör vars verksamhet faktiskt blev olaglig 1930 och därefter fick drivas med dispens under 72 år. Först 2002 blev kooperativ hyresrätt åter tillåtet enligt svensk lag.)

I det aktuella numret av Vi i SKB fokuseras på möjlig plats för bostäder i bostadsbristens Stockholm, där underjorden plötsligt får en positiv roll:

HANS LIND, PROFESSOR i fastighetsekonomi på KTH, och förespråkare av nytänkande lösningar för att minska bostadsbristen, går ett steg längre. Han tror att det finns grupper som kan tänka sig att bo under jord.

– Många unga sover ändå i princip bara i sina lägenheter, då är man inte så beroende av fönster. Jag tycker att denna boendeform borde få testas, men då måste vi ändra dagens byggregler om dagsljusinsläpp bland annat, säger han.

Underbara citat för en bostadsnörd som undertecknad. Även om detta inte är någon ny hållning från Hans Lind, han vevade i frågan redan för fem år sedan. Vilket är rätt illustrativt för hur svensk bostadspolitik står och stampar. Just bostäder i underjorden känns å andra sidan inte som den första lösning svenska politiker tänker på när det gäller bostadsbristen. Och om lägenheter under mark ändå skulle göras möjliga har jag svårt att se att det någonsin kommer vara ett attraktivt boende. Utan mer en plats där de som idag redan bor dåligt och otillåtet, typ garage och källare, kan få bo lite mer lagligt. Och på så vis under det fria valets något ihåliga paroll bosätta framtidens grottbostäder under mark. Men vad vet jag? Underjordiskt boende kanske har helt andra värden att erbjuda. (Men först ska vi tydligen omvandla alla lokaler som pandemin tömt.)

Landskapsarkitekten Katja Andersson Teleman skrev en läsvärd uppsats om framtiden för den undre världen redan för snart tio år sedan, där hon öppnade suggestivt:

Den svenska underjorden är ett outforskat område för arkitekten.

Uppsatsen var inspirerad av Göran Dahlbergs essäbok Hemliga städer: Rädslans urbana former som då nyligen utkommit (och som även den fortfarande håller för läsning). Andersson Telemans slutsatser var tydliga:

Litteraturen och informanterna är eniga, underjorden är inte en boplats för människan. De visionära tankarna om underjorden som bosättning finns, men de är snarare en dramatisk lek med den framtida staden. 

Men hon förutsåg också helt riktigt att frågan kommer att återkomma:

Ur långsiktigt perspektiv med framtidens teknik, nya behov och ett förändrat kulturellt sammanhang kanske boplatser i underjorden inte kommer att vara lika främmande.

Och mycket riktigt: När exempelvis teknikföretaget Samsung i fjol lät ett antal kreatörer spekulera om vår värld 2069 var förstås underjorden med på ett hörn. (Något som även SKB noterade i ovan nämnda artikel.) För det är tydligen där en del av framtidens bostäder kommer finnas, i så kallade jordskrapor.

Katja Andersson Telemans slutsatser om att underjorden inte är människans önskade boplats lär emellertid fortfarande vara rådande. Och i Sverige ställer alltså dessutom byggregler till det för den som trots allt vill undersöka denna marknad. Vilket på sätt och vis ändå är lite synd. Framför allt då det skulle vara intressant att se vilka NIMBYs som underjorden döljer.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om stundande val over there, den konservativa fronten, LAS och Jan Emanuels eventuella parti. 

Valnatten i Washington 2008 var omvälvande på ett positivt sätt. Det var ett historiskt val som kom med förhoppningar om att vi var på väg in i en ny epok efter terrorn och krigen efter den elfte september.

När valresultatet var klart den kvällen befann jag mig på en bar i Georgetown. Och efter att ha lyssnat på Barack Obamas segertal promenerade jag tillbaka till hotellet som låg på andra sidan om Kongressen och Vita huset, den amerikanske presidentens residens och ett av USAs mest centrala maktcentra. Ett av stora förhoppningar förlöst ljus präglade människorna som rörde sig i staden den där natten. Den svarta killen som jobbade på hotellet strålade som om sekler av underordning och förtryck hade kastats överbord. Om än bara för en natt och en dag.

Utanför Vita huset hade en stor grupp Obamasupportar samlats den där valnatten. Men det var helt lugnt. Inga talkörer eller skräniga slagord. Jag minns det som en återhållen glädje. Inga plakat eller antipatier mot den avgående presidenten George W Bush som fanns därinne bakom staketet i huset en bra bit bort. En behärskad eufori. I dag känns allt det som hände 2008 som långt borta och ja, nästan overkligt.

Särskilt som Ginna Lindbergs distinkta och pregnanta public service-stämma i veckan rapporterade just från denna plats utanför Vita huset. Om jag förstod saken rätt hade kravallstaketen redan monterats. Farhågorna för att presidentvalet, hur det än kommer att sluta, ska utlösa våldsamma konfrontationer och politiskt våld är i dag en realitet. Det hänger förstås samman med den avgrundslika polariseringen i den amerikanska politiken.

Vi får se hur det blir utanför Vita huset på tisdag. Det här med ”ödesval” är en ofta använd klyscha. Men den har nog aldrig varit lika passande som i år. Detta är ett av de mest avgörande och betydelsefulla valen i Förenta staternas historia. Som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss alla.

I det amerikanska samhället har det förstås alltid funnits både en aversion mot och beundran för makten. Åtskilliga politiker har gjort karriär på att måla upp fantombilder av Washington och alla galenskaper som utspelar sig där. Löften om att rensa upp eller ”skaka om” huvudstadens maktcentrum går allt som oftast hem.

Washington är de demokratiska federala institutionernas centrum, maktens centrum och demokratins huvudstad. Och Washington har på många sätt en särställning. District of Columbia (Washington DC) är inte ens en delstat och har ingen representation i Senaten, bara en ledamot i Representanthuset som får delta i debatterna men som inte har rösträtt. Men genom ett ganska nytt tillägg till författningen har invånarna i DC ändå rätt att rösta i presidentvalet.

Till saken hör väl att en majoritet brukar rösta på de demokratiska presidentkandidaterna. Aversionen mot ländernas huvudstad eller politiska centrum är väl inget unikt i sig. Det finns också en misstro mot Stockholm, London och Paris hos många människor utanför huvudstäderna. Men i USA har demoniseringen av Washington blivit något som tycks vägleda politiken mot en alltmer brutal konfrontation och polarisering.

Presidentvalet avgörs väl för den delen på andra ställen. Det dominerande narrativet då Trump vann var att det var den vita arbetarklassen i rostbältena som avgjorde valet. Många av dem lämnade demokraterna och gick över till republikanerna eller om det var till Trump.

Ett av många exempel var Youngstown i Ohio, för övrigt alltid en avgörande så kallad swing state. En gång var Youngstown en välmående stad, stålindustrin satte sin prägel på hela regionen. Staden betraktades länge som en av de bästa städerna i USA att växa upp och leva i. Där fanns stabila och välbetalda arbetarjobb och välståndet ökade. Och ett riktigt kulturliv, med museum och universitet. Traktens företag bidrog till stadens utveckling. Men sedan började företagen köpas upp av stora koncerner och fick anonyma ägare och företagen förlorade sin lokala förankring. Det är ett välbekant mönster runt om i världen. Efter hand lades företagen helt sonika ned ett efter ett.

Sedan 1959 har Youngstown förlorat 60 procent av sin befolkning. Jobben, välståndet och framtidstron har flytt sin kos med globaliseringen. Bruce Springsteens fina låt Youngstown berättar om en stads uppgång och fall. Men också om ett socialt amerikanskt kontrakt som gått itu. Springsteens text är en lyrisk miniessä om Youngstowns historia.

De började redan när soldaterna kom tillbaka från andra världskriget:

Well my daddy come on the Ohio works
When he come home from World War Two
Now the yard’s just scrap and rubble
He said “Them big boys did what Hitler couldn’t do.”
These mills they built the tanks and bombs
That won this country’s wars
We sent our sons to Korea and Vietnam
Now we’re wondering what they were dyin’ for

Och fortsatte när de som blev rika på staden glömde namnen på dem som gjorde dem förmögna:

From the Monongahela valley
To the Mesabi iron range
To the coal mines of Appalachia
The story’s always the same
Seven hundred tons of metal a day
Now sir you tell me the world’s changed
Once I made you rich enough
Rich enough to forget my name

In Youngstown
In Youngstown
My sweet Jenny I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

When I die I don’t want no part of heaven
I would not do heaven’s work well
I pray the devil comes and takes me
To stand in the fiery furnaces of hell

Springsteens låt satte ord på den känsla av förlust som delades av många i Ohio. Donald Trump knöt på ett annat sätt an till den 2016 när han vann Youngstown och hela Ohio genom att lova att ta tillbaka jobben och företagen. Ta tillbaka kontrollen. Göra USA stort igen. Starka känslor som förstås hade en djup resonansbotten. Frågan är om några av de demokrater som bytte parti går tillbaka och lägger sin röst på Biden i år. Kanske. En sak är säker: det blev inte några nya jobb och inga företag flyttade tillbaka till Ohio. Men företagen fick sänkta skatter.

Men möjligen röstade de inte på Trump för att de verkligen trodde på att han skulle återskapa jobb som gått förlorade. Folk är ju inte dumma. Kanske var Trump i deras ögon någon som stack ut och gav röst åt deras frustration. Som inte kommer att leverera en återgång till den tid som flytt. Men som ändå gav många ett slags erkänsla. För eller senare faller populistiska politiker som Trump. Men de kan vinna enskilda val på löften de aldrig kan infria. Trump kunde vinna ett presidentval. Vi får se om han lyckas två gånger.

Jag lyssnar på en statsvetare från universitetet i Youngstown som vänder sig mot bilden av att det bara var den vita arbetarklassen som möjligjorde Trump. Kanske finns här lite av den liberala urbana vänsterns lite nedlåtande inställning till den manliga arbetarklassen på landet som inte gått i de fina skolorna och har en kort utbildning. Statsvetaren framhöll också att många kvinnor i välbärgade förorter i de stora städerna växlade över till Trump 2016. Man ska inte heller glömma alla de rika och ofta väletablerade republikaner som förblivit partiet trogna trots att det numera företräds av en politiker som flörtar med extremhögern och spelar på rasistiska stereotyper.

Den konservativa fronten

Varje tid har sin anda som vi alla i någon mån tvingas förhålla oss till och verka inom. Så var det under demokratins genombrott och etablering under första delen av 1900-talet. Och efter andra världskriget etablerades någon slags socialdemokratisk hegemoni, alla blev efterhand lite smittade av det sossiga, även en och annan borgare. Efter 68 kanske vi kan tala om att vänstern dominerade idédebatten och alla drog lite åt det hållet. Från skiftet mellan 70- och 80-tal blev alla mer liberala under den nyliberala epoken. Och efter terrorn och krigen har vi fått ett kulturkrig och en allt starkare konservativ rekyl, som gör alla lite mindre progressiva.

Det är mindre ”moralisk stormakt” och att vi ska ”öppna våra hjärtan” i dag. Vem minns Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen om att ”mitt Europa bygger inga murar”? Det var bara fem år sedan. Vem minns att Ulf Kristersson en gång i tiden var en utpräglad nyliberal som argumenterade för fri invandring? Eller att Kristdemokraterna en gång i tiden präglades av de svenska frikyrkornas solidariska etos?

Nästa helg genomför Sverigedemokraternas nya tankesmedja Oikos sin första stora konferens tillsammans med Konservativa förbundet. Jag har följt den konservativa fronten under många år och sett många små grupper och föreningar komma och gå. Vem minns inte tidskriften Salt som efter något år föll ihop på sina egna antisemitiska artiklar. Nu verkar Konservativa förbundet vara ett studentförbund som vill sprida, ja, just det, konservatism på universitet och högskolor. Man kan säga att Fria Moderata Studentförbundet och Uppsalaföreningen Heimdal som både inrymt konservativa och liberala på högerkanten och fostrat många moderata politiker och intellektuella under åren numera fått konkurrens.

Det hela går under rubriken ”Skoklosterakademin”. Jag har inte lyckats utröna om den ska hållas i eller i anslutning till det gamla barockslottet Skokloster. Men det är kanske inte helt ologiskt. De kanske kan börja med att färdigställa slottet. Både tak och golv saknas ju i ett av rummen, sedan byggherren Carl Gustaf Wrangel dog 1676 har ingen lyckats slutföra bygget. Men de kanske har fullt upp med samtiden, och då tänker jag inte på tidningen Samtiden som Dick Erixon, tidigare centerpartist och involverad i olika Timbroprojekt, numera ansvarar för. När han gick över till Sverigedemokraterna var det nog ganska uppseendeväckande. Nu är det mer av öppna spjäll.

För på sin första riktigt publika konferens hittar man ganska många namnkunniga talare som rört sig i etablerade borgerliga kretsar och verkat på olika opinionsbildade plattformar. Som Rebecca Weimo Uvell, gift med tidigare Timbrochefen Markus Uvell. Hon driver någon slags verksamhet på en hemsida. Ett tag var hon ledarskribent på Dagens Industri. En annan talare är Lars Andersson Johansson, som tidigare var knuten till Timbro som chef för deras kulturprojekt och stod för tankesmedjans intervjuer i samband med Timbros 40-årsjubileum härförleden.
Även Moderaternas starke man i Staffanstorp Christian Sonesson, som samarbetar med Sverigedemokraterna utan problem, kommer att få ordet. Och förstås Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Ivar Arpi. Det är ändå ganska imponerande och snabbt jobbat.

Oikos kommer att öppna Sverigedemokraternas dörrar till etablerade kretsar i Sveriges idébärande centrala zoner. Sverigedemokraterna är inte längre bara utanför systemet utan har lyckats äta sig in i delar av Sveriges etablerade borgerlighet. De är både i ytterkanten och numera nästan inne i det stora systemet. Inte undra på att det har skälvt ordentligt på högerkanten de senaste åren. Man undrar lite hur det har låtit i Timbros interna diskussioner. Mycket tyder på att konflikterna mellan liberaler och konservativa har skapat bestående sår i den borgerliga alliansen. Gösta Bohmans och Carl Bildts ändå rätt liberala höger har fått konkurrens. Anne Applebaum kom nyligen med Demokratins skymning, en uppgörelse med de högerliberaler som nu blivit högerkonservativa. Vem skriver en svensk variant på den?

De här konservativa spänningarna finns förstås även på vänsterkanten. Moderaten Hanif Bali och socialdemokraten Jan Emanuel Johansson verkar lagt sina påsar i samma kasse. De är ute på någon slags föreläsarturné för att presentera sina lösningar på Sveriges problem. Fokus verkar ligga på otrygghet och brottslighet. Deras mest framåtsyftande förslag är att drönare ska användas för att övervaka folket i förorterna.

En gång i tiden drev Jan Emanuel familjehem och flyktingboenden. Men det är uppenbarligen inte där lösningen på Sveriges problem nu ligger. Han sålde sina välfärdsföretag för en halv miljard med bistånd från Pär Nuder. Nu vill Bali och Johansson även se kommunala vakter med kroppskameror. Men förslaget möttes av mothugg av flera politiker som menar att det är bättre att satsa på skolan och förebyggande åtgärder istället för kameror och ”hårdare tag”.

I en artikel i Expressen riktar Jan Emanuel Johansson udden mot liberalen Annie Lööf och förklarar att han hatar klassamhället, otryggheten som drabbar arbetarklassen och de växande klyftorna som skapar en ny ”etnisk bidragsklass”. Och i Dagens Industri förklarar han att:

Det finns ett hål som gapar tomt i svensk politik när en konservativ vänster träder fram som förenar fördelningspolitik med hårdare tag, trygghet och ordning, och som delar vanligt folks värderingar, så kommer det hålet att fyllas. Då kommer vi att på allvar se vad det politiska sveket kostat socialdemokratin.

Det är svårt att tolka budskapet och agerandet på annat sätt än att han har planer på att bilda ett nytt parti. Jag undrar förstås hur många av Dagens Industris läsare han kan locka till ett ”konservativt vänsterparti”.  Men har presenterar ju sig å andra sidan numera som ”socialdemokrat och riskkapitalist”.

LAS och John Rawls

LAS-frågan verkar bli en långkörare. Det är nog ännu oklart om Stefan Löfven lyckas ro hela den här frågan i hamn. Men ett lugn kan nog vara till stor hjälp för den som kläms mellan olika kraftfält. Det är inte lätt att få ihop parterna på arbetsmarknaden som var för sig inte är helt eniga. Och i politiken har Löfven att slåss på flera fronter. Där finns de konservativa som vill fälla honom. Centern och Liberalerna som vill riva upp arbetsrätten och Vänsterpartiet som vill ha ett ord med i laget. Och så är det detta med LO. Som Löfven inte vill bli ovän med, samtidigt som han vill sitta kvar vid makten. Liberalernas budskap är att han ska köra över LO. Eller som det har stått att läsa på Dagens Nyheters ledarsida: ”LOs självklara makt är passé” och ”Strunta i LO”. Expressens Anna Dahlberg skrev ”Låt LO sura och Sjöstedt bråka hela vägen till Hanoi”.

Nu är det så att många av LOs medlemmar har särskilda utmaningar och är speciellt utsatta av en redan sedan tidigare osäker arbetsmarknad, med delade turer, allmän visstid och hyvling, sänkt arbetstid och sänkt lön som arbetsgivaren självsvåldigt kan besluta om.

Det är inte ett perspektiv som politikerna bör strunta i. Men dagens liberaler kanske inte har läst den liberale filosofen John Rawls. I alla fall inte hans så kallade ”differensprincip”:

Skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras.

Stort är vackert

”Litet är vackert” har länge varit allmänt omfattande ledord. Det är hämtat från E F Schumachers 70-tals bok Small is beautiful som gick till storms mot storskaliga lösningar. Småföretagarna har varit något av vår tids hjältar. Nu har Per Molander tagit ordet från mun och kritiserat detta mantra. Små företag har låg produktivitet, menar han. Skapar inte så många nya jobb. Ligger på en låg teknisk utvecklingsnivå. Många av dem begår skattebrott och kan ibland knytas till kriminalitet. ”Det är hög tid att ompröva politiken i ett land som redan rankas som ett av de mest företagsvänliga i världen”, skrev han nyligen på DN-debatt.

Även om Molander ofta har en statlig utsiktspunkt på ditt och datt så är han alltid intressant. Jag har i och för sig alltid undrat vad han gjorde som huvudsekreterare i Lindbeckkommissionen, vars arv han numera tycks ha distanserat sig ifrån. Men nog har han en viktig poäng här. Stort kan vara vackert. Och effektivt. Litet är inte alltid bra. Även om det ibland kan vara vackert.