Bloggen

Fler kommuner vänder gubbplogning ryggen.

Jämställd plogning. För några år sedan var det något näst intill okänt. Nu väljer att fler kommuner att vända gubbplogningen ryggen.

Snöröjningen har länge utgått från en skev prioriteringsordning. Typiskt manliga områden har alltid kommit först. Snön har röjts på stora vägar som leder fram till manligt dominerade arbetsplatser.

Kvinnor, som ofta går och åker kollektivtrafik har fått vänta. Många kommuner tycks inte ens ha tänkt på att gångvägar och busstationer är minst lika viktiga att röja på.

Karlskoga var först ut att anamma en jämställd snöröjning. I dag rapporterar Sveriges Radios Eko-redaktion att fler kommuner följt efter. Ett välkommet besked.

Könsmaktsordningen slingrar sig ofta som en osynlig tråd genom våra mest basala samhällstjänster. Egentligen borde det vara självklart att kvinnor ska ha samma möjligheter att ta sig till sina arbetsplatser. Det är positivt att detta missgynnande av kvinnor nu synliggörs och på flera platser runtom i landet hävs.

För kommunerna finns dessutom pengar att spara. På SKL berättar man att kostnaderna för halkolyckor är fyra gånger högre än kostnader för vinterväghållning.

Så låt oss alla jubla över att trafikmaktordningen verkar vara bruten!

––––

För den som vill läsa på om trafikmaktordningen rekommenderas Planka.nu:s lilla skrift >>

Elektrikernas ordförande Jonas Wallin är en av alla facktoppar som inte tycker medlemmarna har rätt att veta vad de tjänar: ”blir väldigt svårt för dem att ta till sig”.

Mer än hälften av de 27 fackförbund som Svenska Dagbladet har kartlagt redovisar inte öppet vad deras ordförande tjänar i form av lön och styrelsearvode. Medlemmarna har därmed ingen möjlighet att veta hur mycket pengar deras förtroendevalda företrädare lyfter från medlemsavgifterna.

Det är en svårförståelig slutenhet. Mer slutet än många av de arbetsgivare som sitter på andra sidan förhandlingsbordet. Och betydligt mer slutet än liknande typer av förtroendeuppdrag inom politiken.

Fackföreningsrörelsen har som tur är vandrat en bra bit från 1970- och 1980-talets slutna manliga rum där excesser med medlemmarnas pengar var mer vardag än undantag. Men den inpyrda röklukten och spritångorna verkar uppenbarligen inte helt ha vädrats ut från förhandlingsrummen. Varför annars denna slutenhet?

Det är som att man fortfarande inte har förstått att man verkar i förtroendebranschen.

Alla förbunden lämnar till slut ut uppgifterna när Svenska Dagbladet begär ut dem. Alla utom ett. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin vägrar uppge vad han tjänar.
– Det finns ingen anledning att göra det, säger han.

Och sen kommer ett makalöst arrogant svar.

Du representerar dina medlemmar. Tycker inte du att de ska kunna veta vad du har för lön?

– Nej. Då känns det väl som att det är otroligt mycket som vi borde redovisa som blir väldigt svårt för dem att ta till sig. Det finns ingen anledning att göra det, vi har aldrig haft en sådan diskussion över huvud taget, säger Jonas Wallin.

Det blir väldigt svårt för dem att ta till sig, säger han. Läs det en gång till. Där har ni unkenheten. Det är exakt där det fortfarande stinker.

I helgens lördagsintervju med Swedbanks styrelseordförande Anders Sundström framkom varför Swedbanks kunder ska vara arga. Väldigt arga.

I lördagsintervjun gav Swedbanks styrelseordförande Anders Sundström svar till sina kunder på varför vd:n Michael Wolfs lön höjs med 60 procent och varför de dyra fonderna går sämre än de billiga. Frågan är hur nöjda kunderna är efter att ha lyssnat på svaren.

Swedbank är den bank som utnyttjade mest av skattebetalarnas pengar under finanskrisen*. I fredags avslöjades att man höjt vd:n Michael Wolfs lön med 60 procent.

Banken har de mest missnöjda kunderna och en grupp aktiesparare har dragit banken inför Allmänna reklamationsnämnden eftersom de fonder som de betalar dyra pengar för att bankens förvaltare ska placera på ett bra sätt, drar in mindre pengar än de som placeras av en dator. Swedbanks svar är att hota med att dra enskilda kunder inför domstol.

Anders Sundström har också varit iblandad i SCA-härvan. Det försvarar han med att ”vi har lite olika läggningar.”

I helgens lördagsintervju ställdes Swedbanks styrelseordförande till svars av radions Jörgen Huitfeldt. Dagens Arena har plockat ut godbitarna.

Varför har ni höjt Michael Wolfs lön med 60 procent?
Han har haft en lägre ersättning är vd:ar i de andra storbankerna. 13 miljoner är en hög lön, men han har gjort ett fantastiskt jobb.

Du är ju socialdemokrat, och ett av socialdemokratins ben är ju LO. De brukar jämföra hur många arbetarlöner det går på en direktörslön. 1980 gick det 9 arbetarlöner på en direktörslön, i dag går det 50 arbetarlöner på en direktörslön. Har du något ansvar för det?
Det är jobbigt att se hur klyftorna växer. Men jag är inte en del av det. Jag röstar på ett parti som vill ha mindre klyftor. Jag betalar min skatt. Jag sysslar inte med skatteplanering.

I svenskt kvalitetsindex där man jämfört landets banker hamnar ni långt ner i alla kategorier. Varför är era kunder missnöjda?
Dels för att vi är en bank för många. Det är svårt att vara bättre än de som bara placerar pengar åt en exklusiv skara.

De är inte nöjda med fondverksamheten, där är ni näst sämst.
Det tycker jag är konstigt. Vi är de som har flest kunder i vårt fondsparande, ingen är så framgångsrik på att få kunder att spara i fonder som Swedbank.

Ni tjänar mycket på era fonder. Ert fondbolag hade intäkter på över 4 miljarder förra året. Nu har aktiespararna lämnat in en grupptalan mot er till Allmänna reklamationsnämnden. De här fonderna har 1 miljon sparare med avgifter på sammanlagt 1 miljard. Ni säljer de här fonderna som aktivt förvaltade, en levande människa ska alltså se till att de växer. Ni tar en hög avgift för det. De menar att fonderna har förvaltats som en indexfond, som sköts automatiskt?
Det är inte vår uppfattning.

Ni säger att ni jobbar aktivt med fonderna. Ändå har de gått sämre än indexfonderna varje år förutom ett de senaste tio åren.
Vi har inte varit tillräckligt bra, det tar vi på allvar.

Aktiespararna kräver tillbaka 7 miljarder kronor, det är skillnaden mellan en aktivt och en passivt förvaltad fond.
Ja, det ska ju prövas, vi får se vem som har rätt.

Du säger att det ska prövas, men i den skriftväxling som ni har med reklamationsnämnden och aktiespararna skriver ni att ni inte vill att detta ska upp i Allmänna reklamationsnämnden. Och om det kommer upp och utslaget går emot er förbehåller ni er rätten att inte följa utslaget.
Vi tycker inte att Allmänna reklamationsnämnden är en lämplig form. Vi tycker att allmän domstol är bättre. Då får vi ett tryggare utslag.

Ni skriver att om reklamationsnämnden fäller er hotar ni med att dra enskilda missnöjda Swedbankkunder inför domstol där de kan tvingas betala dyra rättegångskostnader. Är det så ni behandlar era kunder?
Vi hotar ingen. Det är du som säger det.

Jo, det står så: ”det kommer att bli konsekvensen”.
Därför säger jag det en gång till. Man behöver fundera på det här från aktiespararnas sida.

Ok, men era kunder är missnöjda på goda grunder.
Det är din värdering.

Ni håller ju inte vad ni lovar. Ni har ju bara lyckats slå index en enda gång under tio år. Det är väl ändå på goda grunder.
Nej det är din värdering. När du säger ”på goda grunder” gör du dig skyldig till en tolkning som du inte har stöd för.

Det har jag väl visst, det är bara att titta i papperna här. Under tio års tid har ni inte lyckat slå index mer än en enda gång och då med väldigt små marginaler.
Det var inte det du sa var på goda grunder.

Det är väl goda grunder om man betalar 1,4 procent i förvaltningsavgifter för fonder som är sämre än om de förvaltas med ett datorprogram som bara kostar 0,2 procent?
Tillbaka till kärnfrågan.

Det här är väl kärnfrågan?
Ja men låt mig få prata om det då. Vi tycker att vi kan erbjuda en produkt som attraherar många. Vi försöker sänka kostnaderna. Om man är missnöjd vill vi göra det på ett rättssäkert sätt. I domstol.

Okej. Men era kunder är missnöjda med er. De klagar på en produkt som de inte tycker håller det ni lovar. Swedbanks svar är att vägra godta reklamationsnämndens utslag om det går banken emot och dessutom säger ni att ni är beredda att stämma missnöjda kunder. Hur låter det tycker du?
Det här händer ju då och då att en kund är missnöjd med Swedbank. Det kan inträffa ibland. Vi får se. Vi tar det här stag för steg. Jag tycker att det är bra att frågan kommer upp.

När man tittar på andra av era aktivt förvaltade fonder går samma mönster igen. De robotförvaltade går bättre. Vad rekommenderar du era kunder när du ser det här?
Jag är inte rådgivare, jag får inte rekommendera något. Man kan välja som kund, vi tvingar inte kunden.

Du förekommer ju också i SCA-härvan. Du har rest med privatplan för att vara med på olika jakter.
Jo, jag har deltagit i en jakt, i flera jakter, många jakter har jag faktiskt deltagit i och varför gör jag det? Jo, jag känner att mycket i framgång i att utveckla näringslivet ligger i att utveckla nätverk. Lära sig att lyssna. Vi har lite olika läggningar. Man kan välja att träffas hemma och prata. Man kan göra det på en restaurang, man kan göra det på kontoret. Man kan också göra det på en jakt.

Betyder det här att du inte ångrar att du rest med i det här planet och deltagit i de här jakterna?
Jag.. Nej jag,.. Det jag tycker att jag borde gjort bättre var att haft koll på att jag fick fakturor på alla resor. Det ångrar jag, att jag inte kollade det varje gång. Däremot ångrar jag inte att jag deltar i jakt där jag försöker lära mig mer.

*Efter publicering fick vi ett mejl från Swedbank. De vill tillägga att: Swedbank utnyttjade inte skattebetalarnas pengar under finanskrisen. Däremot tog Swedbank del av det statliga garantiprogrammet som innebar att staten gick i god för banken så att banken kunde låna upp pengar på marknaden till samma villkor som andra aktörer (dvs. om banken ej överlevt hade skattebetalarna fått stå för bankens lån, red.anm.). Staten ville självklart ha betalt för att ställa upp som garant och när banken gick ur  garantiprogrammet hade Swedbank betalt närmare 5 miljarder kronor, pengar som gått till statskassan och som därmed skattebetalarna fått del av.

Missade du integrationsdebatten mellan Ylva Johansson och Jan Björklund i Aktuellt i går? Lugn. Den är snabbt sammanfattad eftersom Björklund bara hade ett argument.

I går drabbade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och folkpartiledaren Jan Björklund samman i Aktuellt-studion. Debatten handlade om sossarnas integrationsförslag och Björklund – som sågade förslagen – hade ett väldigt tydligt budskap som var svårt att missa.

För er som inte såg det på tv. Dagens Arena ger er hela debatten sammanfattad i tolv bilder.

(Obs, vi har här tagit oss friheten att vaska ur själva essensen ur varje citat. I verkligheten var citaten betydligt längre och mer tillkrånglade).

Ylva Johansson: Vi måste bygga fler bostäder och alla kommuner måste ta emot flyktingar.

Fråga: Hur mycket av lösning är det?

Jan Björklund: I princip inget. Sänk lönerna och gör det lättare att sparka folk i stället.

Ylva Johansson: Arbetsgivarna och facken ska ta fram ett ”snabbspår till jobb” inom deras respektive yrken och branscher.

Fråga: Låter inte det bra, Jan Björklund?

Jan Björklund: Det kanske låter bra. Men det leder inte till jobb för afghanska kvinnor som aldrig gått i skolan. Sänk lönerna och gör det lättare att sparka folk i stället.

Fråga: Låglönejobb, vad säger du om det?

Ylva Johansson: Det finns redan stora subventioner när man anställer nyanlända. Er politik är skräp.

Fråga: Ni föreslog för ett tag sedan tillfälliga uppehållstillstånd, skärpt anhöriginvandring och språktest.

Jan Björklund: Glöm inte sänkta löner och lättare att sparka folk.

Fråga: Det hade du nämnt själv tänkte jag.

Jan Björklund: Ja, precis. Det är viktigt att skapa drivkrafter genom sänkta löner och göra det lättare att kunna sparka folk.

Fråga: Varför vill inte ni skärpa kraven?

Ylva Johansson: Problemet är inte att folk inte vill jobba. Här kommer människor med precis den kompetensen som behövs på svenskt arbetsmarknad. Den ska vi ta tillvara på.

Jan Björklund: Sänk lönerna och gör det lättare att sparka folk så att afghanska kvinnor som aldrig gått i skolan får jobb.

Fråga: Vad ska ni göra för att lågutbildade ska få jobb?

Ylva Johansson: De ska snabbt ut på arbetsmarknaden genom en kombination av praktik, språkstudier och utbildning.

Fråga: Jag ska avsluta med en fråga till er båda. Måste Sverige minska invandringen för att lösa integrationen?

Jan Björklund: Vi ska ta vårt ansvar men vi önskar alla att det blir fred i Mellanöstern. Men nu måste vi sänka lönerna och göra det lättare att sparka folk.

Ylva Johansson: Nej, vi ska ta vårt ansvar.

Vi ser just nu en dramatisk nedgång bland elever på yrkesförberedande gymnasieprogram som får högskolebehörighet. Svenska Dagbladet rapporterar om att det bara var tolv procent av eleverna på fordonsprogrammet i fjol som nådde högskolebehörighet. Det kan jämföras med 71 procent 2013. En liknande utveckling ser vi på andra yrkesförberedande program.

Som lök på laxen konstaterar Sven Sundin, ämnesråd vid Skolverket, att inte heller själva avsikten med reformen har lyckats: Att fler skulle klara gymnasiet. Till det kan läggas att allt fler ratar yrkesgymnasiet just därför att det inte per automatik ger högskolebehörighet.

Ännu en gång underkänns alltså Jan Björklunds skola. Nu återstår för den rödgröna regeringen att reda ut härvan. Det lär ta tid.

Men det stora frågetecknet är varför inte folkpartisterna har gett Björklund sparken. Det kan väl knappast vara så att de vill låta honom lägga sina labbar på svensk skola på nytt efter nästa riksdagsval?

Inte ens Svenskt Näringsliv håller längre med Mikael Damberg om att handel med diktaturer per automatik gynnar en demokratisk utveckling.

Leder frihandel till demokrati?

Det verkar Socialdemokraterna övertygade om. Handel är ett sätt att ”promota” mänskliga rättigheter, som näringsminister Mikael Damberg uttrycker det. Alltså all handel, även handel med länder som Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten.

Dessa hårdföra diktaturer finns nämligen med på regeringens lista över 26 länder vars handelsförbindelser ska prioriteras fram till 2020. Det är den nya ”exportstrategin”. Samtidigt flaggar regeringen även för att förlänga det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien.

– Vi ser handel och kontakter som ett sätt att lyfta frågor som brott mot mänskliga rättigheter. Men vi har också en tro och övertygelse om att när svenska företag finns på svåra marknader sprider de också en kultur som är skild från det land de verkar i, säger Mikael Damberg i DN-intervjun.

Att en socialdemokratisk regering oblygt förfäktar den gamla nyliberala klyschan frihandel = frihet är faktiskt magstarkt. Och visar återigen hur dövblind Socialdemokraterna varit för de nya sociala rörelser som vuxit fram de senaste decennierna (läs globaliseringsrörelsen).

Empiriskt har det också blivit allt svårare att finna belägg för tesen. Kina är ju den största elefanten i den glasburen. Och inte ens IMF och Världsbanken är lika blint troende längre.

Det tragikomiska är att Mikael Damberg snart är helt ensam i sin ringhörna. Inte ens den svenska nyliberalismens banérförare Svenskt Näringsliv är längre med honom. På den av organisationen sponsrade Frihandelsbloggen sågas Dambergs argument.

Bloggen påpekar till en början att bara för att man kan argumentera för att ”isolering är förtryckarrsregimers bästa vän” så betyder inte det automatiskt att ”varuutbyte i största allmänhet ger demokratiseringar”. Speciellt inte när det gäller en stat som Saudiarabien:

”Saudi är ett atypiskt land när det gäller handel eftersom staten inte är beroende av en fungerande marknadsekonomi. En stat som är beroende av fungerande marknadsekonomi på hemmaplan tvingas till öppenhet och att ge medborgarna ett visst mått av frihet. Inte minst på grund av att ett nödvändigt villkor för marknad är privat äganderätt, något som efterhand skapar alternativa maktcentra i ett samhälle.”

”Saudiarabien däremot utmärks av att det finns en faktor som ger ekonomiskt välstånd och som är lätt att kontrollera för staten (eller snarast ett litet antal individer – något stat i modern mening finns inte): oljan. De som kontrollerar oljan får in pengar och behöver inte bry sig om förutsättningarna i det omgivande samhället. Tvärt om gäller det undvika att alternativa maktcentra i form av nya entreprenörer och branscher uppstår.”

Dessutom påpekar bloggaren mycket riktigt: ”När det gäller avtalet mellan svenska och saudiska staten har detta naturligtvis ingenting med frihandel i princip att göra. Att stater ingår avtal med varandra är inte marknadsekonomi. Det är politik.”

Ja, det är politik. Mycket tvivelaktig politik.

Vågat försök från Timbro att förvränga verkligheten.

Timbro ger sig i dag på ett vågat försök att förvränga – eller möjligtvis förtränga – verkligheten. Fattigdomen har halverats, ropar Timbro i en ny rapport vars huvudpunkter presenteras på SvD Brännpunkt. De försöker därmed blanda bort korten om hur levnadsvillkoren ser ut i vårt land.

Debatten känner ni förmodligen igen från när Janne Josefsson i Uppdrag Granskning gick till storms mot organisationer som Rädda Barnen och Majblomman för att barn i Sverige minsann inte behöver gå omkring i Foppa-tofflor på vintern. Även KD-partiledarkandidaten Ebba Busch Thor har varit inne på samma tema och argumenterat för att “relativ fattigdom inte är ett problem”

Att inkomstskillnaderna ökar och att allt fler har en ekonomisk standard som släpar efter i så hög grad att de räknas som relativt fattiga bekymrar inte Timbro. Det är enligt dem inte ett problem att de som har a-kassa eller går på försörjningsstöd får ut så lite pengar att de räknas som fattiga. Inte heller pensionärerna borde klaga, menar Timbro.

”Lägg till detta hur priserna på exempelvis elektronikvaror har sjunkit” skanderar rapportförfattaren Malin Sahlén glatt.

Mmm. Det är säkert en tröst för de barn runtom i Sverige som aldrig någonsin har råd att göra samma saker som sina vänner – som aldrig får de leksaker andra barn får – att priset på elektronik sjunkit.

Eller inte.

Man kan önska att Timbro för en sekund vänt på perspektiven. Försökt sätta sig in i hur det känns att som arbetslös att ha så lite pengar att ångesten för ekonomin ligger som ett svart moln över jakten på jobb. Hur det känns att inte ens veta om du har råd att köpa mjölk – efter att du redan sålt allt du har av värde för att kunna få socialbidrag. Att som äldre knappt ha råd att bo kvar i lägenheten för att du får ut så lite i pension.

Men det vore förstås för mycket begärt.

Den ojämlika tillgången till vårt samhälle är ett allvarligt problem som också borde bekymra aktörer på högerkanten (som ju brukar vara uppmärksamma på hur avgörande utbyten är för samhället).

Det är när du saknar samma möjligheter som andra människor runt omkring dig som du verkligen är i utanförskap. Då spelar det inte någon roll att Timbro kan peka på människor på annan tid eller plats som har det sämre. Du är lik förbannat utanför i det liv du lever. Klyftan mellan dig och dina grannar, dina vänner och dina barns klasskamrater växer. Det utanförskapet är skadligt för både individen och samhället i stort.

Vi har haft åtta år med högerpolitik som spätt på klyftorna. Timbro må fortsätta prångla ut sin skeva verklighetsuppfattning. Vi andra bör dock snabbt förpassa rapporten till historiens skräphög och fokusera på vad som kan minska skillnaderna.

Det är en gammal sanning att när kristdemokrater ligger illa till så slänger de in en kändis. Och det finns en hel drös att välja mellan. Dagens Arena ger er åtta KD-kändisar vars kandidatur vi nu väntar på.

Det verkar inte råda någon brist på kandidater som vill ta över som partiledare för Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I dagsläget är det fyra personer som öppet kandiderar: Ebba Busch Thor, Acko Ankarberg Johansson, Jakob Forssmed och Penilla Gunther.

Alla hyggliga kandidater med kristdemokratiska mått mätt. Men ack så okända. Och partiets knaggliga opinionssiffror talar just nu ett annat språk. Alla vet ju att det är en gammal sanning att när kristdemokrater ligger illa till så slänger de in en kändis.

Och vi vet också att det finns en hel drös hugade spekulanter bland den svenska kändiseliten. Dagens Arena ger er åtta KD-kändisar vars kandidatur vi nu väntar på.

1) Marcus Birro:

Marcus Birro är en lågoddsare eftersom han faktiskt redan kandiderat en gång – även om det var världshistoriens kortaste kandidatur. Den 2 oktober 2011 meddelade Marcus Birro överraskande att han skulle kandidera till partiledare för Kristdemokraterna. Tilltaget fick TV4 att ilskna till eftersom de just anställt Marcus Birro som ny programledare för Kvällsöppet. För att blidka tv-cheferna drog Marcus Birro tillbaka sin kandidatur efter endast sexton timmar. Men det hjälpte inte, han fick ändå sparken.

Därefter har Marcus Birro poddat med högerextremister, vilket gav honom sparken som krönikör i Expressen. Och lunchat med SD-ledningen, vilket gav honom sparken som bloggare på fotbollssajten Solo Calcio.

Är det något Marcus Birro kan behöva så är det i alla fall ett nytt jobb.

2) Lars Adaktusson:

Han har visserligen redan tackat nej, men vi tror att det kan vara ett sånt där klassiskt ”sosse-nej”. Adaktusson har ju på senare tid klivit in som en rockstjärna i partiet och skickades i rekordfart till Bryssel efter en framgångsrik kampanj med slogans som ”Skicka en granskande journalist till Bryssel”.

Att han aldrig har varit en granskande reporter och sällan missat ett tillfälle att kritisera just den granskande journalistiken kanske vi inte ska tala så högt om. Han har i alla fall rätt uppväxt bland verklighetens folk i Jönköpings Filadelfiakyrka.

3) Eva Rydberg:

Varför inte lite Stefan & Krister, sång och tjo och tjim i riksdagen? Med sina 71 solsnurr och brun-utan-sol-appearance är Eva Rydberg även perfekt för maximerad igenkänning i partiets stora väljarbas på spanska solkusten.

Eva Rydberg fungerade även som Alf Svenssons joker, affischnamn och stora dragplåster i valrörelsen 1982. Vad som möjligtvis talar emot henne är att partiet den gången bara fick 1,9 procent av rösterna.

4) Gert Fylking:

Äntligen! Äntligen en partiledare som kombinerar galet rolig prutthumor med rejält värdekonservativa åsikter som går hem vid köksborden. Skådespelaren och journalisten Gert Fylking kom år 2000 ut som kristdemokrat eftersom han tyckte att de andra partierna bara tänker på pengar och ekonomi och trist fördelning hit och dit: ”Men jag tycker att de moraliska aspekterna är viktigare. Etiken styr människan mer än lagen. Förlorar vi moralen kan vi inte räddas av lagen.”

5) Leif GW Persson:

Efter att i ett helt liv konsekvent ha röstat på Socialdemokraterna bytte kriminologiprofessor Leif GW Persson i valet 2010, enligt egen utsago, parti till Kristdemokraterna. Han kanske inte direkt framstod som den mest övertygade konfirmanden – i själva verket var valet av KD taktiskt betingat. Men taktiskt sett är ju Kristdemokraterna nu i ännu större sjönöd. Kanske dags att en av författarna till ”Stora machoboken” puttar bort de kvinnliga kombattanterna och griper rodret.

6) Ebba Lindsö:

Man kan säkert kritisera Ebba Lindsö för mycket. Men rädd för att ta nya uppdrag – eller ”utmaningar” som hon själv skulle säga – är hon definitivt inte. Från Skeppsmäklare till chefredaktör för TT till vd för Svenskt Näringsliv till försäljare av egyptiska krukor på Östermalm och så vidare. Trogen Kristdemokraterna sedan 1990-talet. Har suttit i partistyrelsen.

7) Siewert Öholm:

Siewert ”stå upp mot homoäktenskap” och ”avskaffa aborträtten” Öholm borde egentligen vara självskriven som KD-ledare. Alltid debattsugen, alltid moralist och alltid dunderkonservativ. Mister ”videovåld” och ”den livsfarliga hårdrocken” är ju verklighetens folks moraliska samvete personifierad.

8) Paolo Roberto:

Det är klart vi måste ha med Kungen av kungsan på listan (vi måste också kalla honom Kungen av kungsan). Paolo Roberto är en sådan figur som funkar på de flesta listor, oavsett ämne. Politiskt kandiderade han för Socialdemokraterna till riksdagen 2002 men kom inte in – trots att han fick näst mest kryss i Stockholm. Till 2006 bytte han parti till Kristdemokraterna eftersom: ”Det är ett värdekonservativt parti och för mig som har familj är det ett bra parti”. Dessutom tyckte Paolo Roberto att småföretagarna (”den nya arbetarklassen i Sverige – vi jobbar jämt, vi har ingen lön”) skulle få det bättre med borgarna. Han har även beskrivit sig som ”militant motståndare till feminism”, något som verkligen ligger i tiden.

Bubblare:

Peter Althin:
Kändisadvokaten Peter Althin, som bland annat försvarat hopplöst förlorade personer som Tony Olsson, Helge Fossmo, Mehdi Ghezali och Mijailo Mijailovic, borde ju även kunna ta sig an ett hopplöst förlorat parti som Kristdemokraterna. Var riksdagsledamot för KD år 2002–2007.

Anders Wijkman:
Tidigare moderatpolitikern, generalsekreteraren för Röda korset och EU-parlamentarikern för KD, Anders Wijkman, kan förhoppningsvis driva in KD på en miljömoralistisk linje. Det måste ju under alla omständigheter ändå vara bättre än de familjemoralistiska eller sexualmoralistiska spåren.

Det är inte första gången Max behandlar sina anställda som toalettpapper. De är heller inte ensamma. Dagens Arena har hela listan.

25 anställda på hamburgerkedjan Max i Blekinge har fått ett sms från sin chef: “Hej. Jag kommer att ta bort anställningen på er som inte har jobbat på över en månad”.

Det är dock inte första gången som Max behandlar sina anställda som toalettpapper. De är inte heller ensamma i branschen om att göra det.

Dagens Arena listar några fler exempel:

1. Ingen kan ha missat att Max inför valet skickade ut ett brev till sina anställda om att de gjorde bäst i att rösta blått, annars skulle de med största sannolikhet bli av med jobbet.
2. På Max i Uppsala delades anställda in i Elitserien, Allsvenskan och Korpen-lag. De som sålde minst av tillbehören hamnade långt ner på listan och riskerade bestraffning.
3. Anställda på McDonalds tvingades jobba gratis. Vanligtvis tvingades de anställda att stämpla ut när det inte fanns något att göra, men var ändå tvungna att finnas tillgängliga om de skulle behövas.
4. De anställda på McDonalds i Lillänge fick inför sommaren 2011 meddelandet: ”Ingen semester kommer att beviljas under vecka 25, 26, 27, 28, 29 och 30. Under dessa fem veckor säljer vi som mest och det är då vi ska vara allra bäst!”. Personalen tyckte ”det var skittrist” och det slutade med att det bara blev svårare att få semester under sommarens finaste veckor.
5. Anställda på en Burger King- restaurang i Malmö säger att det ”blev behandlade som slavar”. De tvingades att stämpla ut när de gick på toaletten och fick inte prata om annat än hamburgare på jobbet.
6. Hotell- och restaurangfacket krävde ägarna till Burger King i Jönköping på över 400 000 kronor i lön och skadestånd efter att anställda vittnat om ständig underbemanning och lönefusk.
7. En anställd på McDonalds fick sparken efter att hen bloggat nedsättande om sin arbetsplats. Efteråt skrev chefen på sin facebook: ”Jag småskrattar”.

Till saken hör att dessa företag är bland de största mottagarna av de runt 18 miljarder kronor som varje år betalas ut i sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Våra skattepengar finansierar dessa jobb. Och de kostar mer än vad de smakar. Priset för de rabatterade ungdomsjobben ligger enligt IFAU mellan 1 och 7,4 miljoner kronor styck.

Vad betyder minusräntan? Är den Stefan Ingves krav på Magdalena Andersson att ta över stafettpinnen för att höja inflationen? Och vilken är egentligen likheten mellan finansbranschen och vikingatiden?

– Det är snudd på tjänstefel av Magdalena Andersson att inte investera i det här läget, säger Sandro Scocco.

Nya avsnittet av Arena Idés ekonomipodd Pengar och Politik tar sig an dessa brännande frågor. Dessutom, som alltid, lästips.

Ett nytt fenomen har dykt upp: SMS-uppsägning. Regeringen måste snarast återkomma om hur de tänker hantera de värsta avarterna på den svenska arbetsmarknaden.

SMS-anställningar har länge varit ett unket fenomen på den svenska arbetsmarknaden. Unga tvingas gå i en ständig väntan på ett sms som kan ge några timmars jobb för dagen.

Nu har ett nytt fenomen dykt upp: SMS-uppsägning.

När 25 anställda på hamburgerkedjan Max läste sms:et från arbetsgivaren fick de en ovälkommen nyhet:
“Hej. Jag kommer att ta bort anställningen på er som inte har jobbat på över en månad”

Så här får det bara inte fungera på den svenska arbetsmarknaden.

Just nu är det lite för många flagranta exempel på företag som helt struntar i de anställdas villkor. I går kunde vi läsa om riskkapitalägda Academedia som struntade i att ge den lönehöjning som Stockholm höjt skolpengen för. I dag om Max.

När fulknepen uppmärksammas är företagen snabba att backa och be om ursäkt. Men det lämnar en besk eftersmak. Det verkar inte längre finnas någon anständighet i hur somliga företag ser på sina anställda.

Skitlivet breder ut sig och berör allt fler på den svenska arbetsmarknaden. Det är något vi alla förlorar på. Regeringen måste snarast återkomma om hur de tänker hantera de värsta avarterna på den svenska arbetsmarknaden. För företagen verkar själva ointresserade av att ta ansvar.

Riskkapitalägda friskolekoncernen Academedia har än en gång bevisat varför de inte hör hemma i den svenska skolan.

Höjda lärarlöner är ett viktigt bidrag för att vända skolkrisen. Men när Stockholms stad höjer skolpengen för att lärarna ska få mer i lön väljer Academedia att stoppa pengarna i egen ficka.

Academedia gjorde förra året en vinst på en halv miljard. Det är mer än de andra sju stora skolkoncernerna tillsammans. Att koncernen trots det inte är beredd att lägga större resurser på lärarna är uselt.

Academedia ägnar sig åt den värsta formen av rövarkapitalism. Sällan har det varit så tydligt att man är helt ointresserad av att bidra till kvalitet i skolsektorn – utan bara är intresserade av att maximera vinsten.

De föräldrar som har barn i skolan har all anledning att lägga benen på ryggen. Om någon fortfarande tvekar kan tilläggas att Academedias skolor är i topp bland dem som bidrar till betygsinflationen. Man undviker dessutom att betala skatt.

Academedia är ett bra exempel på varför det är så problematiskt med vinstdrivna friskolor. PISA-mätningarna visar en skola i fritt fall. För att vända det behöver vi politiska beslut och åtgärder. Men när så nu sker kan vi trots det inte vara säkra på att alla skolor vill vara med och bidra.

Våra barn har rätt till en skola som håller en hög kvalitet. Några tvivel får inte finnas om att det finns skolor som inte sätter barnens främsta i första rummet. Därför är det dags att sätta stopp för det marknadsexperiment som pågår i den svenska skolan. Släng ut Academedia och resten av de vinstmaximerande friskolorna.

Det finns många ”bra invandrarkvinnor” som kan ta hand om de sjuka barnen så att föräldrar slipper vabba, menar två folkpartister. Här i faggorna måste väl ändå gränsen gå för att ta arbetslinjen för långt.

Vabbandet kostar staten många miljarder. Företag vill ha sina anställda på plats. Det finns många ”bra invandrarkvinnor” som är arbetslösa.

Med dessa argument förespråkar folkpartisten Lars Markstedt ett återinförande av ”barnvårdare”, en kommunalt anställd person som tar hand om sjuka barn i hemmet, i morgonens P1. Även EU-parlamentarikern Cecilia Wikström tycker att detta är en bra idé.

För vi behöver bli mer effektiva. Och Lars Markstedt har minsann jobbat med effektivitet i hela sitt liv. Som forskare. Och på Riksrevisionen. Han har dessutom bara positiva erfarenheter av barnvårdare från när han var liten.

”Jag tror att det han hänt en del sedan du var liten” kontrar hans motdebattant i P1 Morgon, SvD:s ledarskribent Sanna Rayman, och menar att man inte hursomhelst kan skicka en outbildad person hem till ett sjukt barn som barnet aldrig har träffat.

”Rena dumheterna” och ”svammel”, anser Markstedt. Har man haft två, tre barn som man själv tagit hand om i sitt liv, då har man tillräcklig kompetens.

Det finns en bra sak med förslaget och det är att kvinnor, som tar ut flest vabbdagar, och ensamstående föräldrar, skulle kunna jobba mer. De skulle kunna tjäna tillräckligt för att försörja familjen och få ihop en okej pension.

Men i övrigt: Vem vill ha en främmande person i sitt hem? Som dessutom ska ta hand om ens sjuka barn? Och vem vill jobba med att ta hand om en främmande människas sjuka barn? Som är hemma från förskolan för att de smittar? Och hur kan en tycka att det är en bra idé att just ”invandrarkvinnor” ska göra detta?

Jag vet inte riktigt var en ska dra gränsen för vad som är att ta arbetslinjen för långt. Men det är inte helt orimligt att den bör dras här i faggorna.

Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt såg ut att vilja vrida sig ur sitt eget skinn.

Han hade fått vad Hans Linde kallat för en ”enkel” fråga: Kan MP sitta i en regering som förlänger avtalet med Saudiarabien?

I söndagens Agenda var han stenhård. ”Det var ett misstag att över huvud taget ingå det här avtalet från början. Det ska sägas upp. Det är vår glasklara linje”.

Förmodligen uppläxad av någon på regeringskansliet hade den glasklara linjen på onsdagen mjukats upp. Nu hette det att regeringsförhandlingar inte sköts från regeringens talarstol.

Vapenexporten till Saudiarabien var förstås ett öppet mål för Hans Linde. I den utrikespolitiska debatten var han på den här punkten flankerad av såväl Folkpartiet som Kristdemokraterna.

Kritiken var given. Den regering som säger sig driva en feministisk utrikespolitik torde inte vilja exportera vapen till en diktatur som behandlar kvinnor som om vi var kvar på medeltiden. Där halshuggningar förekommer regelbundet och där bloggaren Rafi Badawi tjänar som exempel till varför man borde undvika umgänge med diktaturen.

Men socialdemokratin är kluven. Om än inlindat i fluffiga formuleringar om att man kan öka trycket för mänskliga rättigheter handlar det förstås om cash. Vapenexporten drar in lite drygt 15 miljarder kronor till statskassan varje år. Saudiarabien står för en femtedel av inköpen.

Att skrota avtalet svider med andra ord i plånboken – och föga oväntat skickade regeringen Mikael Damberg till den nyligen avlida kungen Abdullahs begravning.

Tilläggas kan att den nyfunna kritiken till trots gjorde inte heller Folkpartiet och Kristdemokraterna något åt saken när de satt i regeringsställning.

När det kommer till kritan är det alltså långt ifrån säkert att regeringen landar i ett beslut om att avtalet ska sägas upp. Socialdemokraterna har stora möjligheter att köra över Miljöpartiet.

Men överlever MP något sådant? Så här några månader in i mandatperioden har Miljöpartiet fortfarande få vinster att stoltsera med. Frågan är om inte en fortsatt export skulle vara droppen som får bägaren att rinna över. En revolt mot den egna regeringen kan vara vad som väntar.

Avslöjandena om SD-juristen Joel Ankars förehavanden på Flashback illustrerar på ett ovanligt tydligt sätt den klassiska rasist-paradoxen.

Joel Ankar vill kasta ut ”muslimerna” på grund av deras ”chauvinism” och ”hemska kvinnosyn”. Samtidigt tycker han att kvinnor (och barn) ibland förtjänar ”en resolut örfil eller dylikt” eftersom de inte ”förmår ta till sig av verbal kritik”. På samma sätt varnar SD för islam som ett hot mot jämställdheten samtidigt som man vill fördubbla vårdnadsbidraget för att återupprätta familjen.

Partiet säger sig ha lämnat sitt nazistiska förflutna. Men i de slutna rummen flammar den hatiska antisemitismen. Gamla stereotyper om krokiga näsor och judisk konspiration är aldrig långt borta.

Man säger sig ha nolltolerans mot rasism men skriver på Flashback att ”negerungar” ska kastas på lastbilsflak med högaffel. Man säger sig stå upp för yttrandefrihet. Men när man blir granskad bemöter man det reflexmässigt med att ifrågasätta budbäraren – och straffar misshagliga medier genom att stänga dem ute från sina sammankomster.

Det blir nästan för tragikomiskt när Europaparlamentarikern Kristina Winberg (SD) i dag ska kommentera de mycket allvarliga anklagelserna mot en av sina närmsta medarbetare. För det första ”har hon inte hunnit begrunda vad hon tycker” om uttalanden som uppmanar till massmord och etnisk rensning. Men däremot är det ”jättebeklagligt om någon har citerat något sådant.”

Alltså, häng med nu: Den folkvalda Europaparlamentarikern Kristina Winberg kan inte direkt ta avstånd från att hennes närmsta medarbetare uppmanat till massmord och etnisk rensning. Det måste hon ta sig en funderare på. Det hon direkt kan ta avstånd ifrån är dock “att någon har citerat något sådant” – alltså Aftonbladets granskning.

Aftonbladet-reportern blir själv förvånad och ställer för säkerhets skull en följdfråga:

Är det beklagligt att man har citerat någonting sådant, eller att någon uttryckt sig så här?

– Det är väl beklagligt om någon har citerat detta. Om han har uttryckt sig så vet jag ingenting om, säger Kristina Winberg.

Kan det bli tydligare?