Bloggen

Centerns chefsekonom Martin Ådahl är upprörd. Under fem år har Arbetsförmedlingen betalat ut 73 miljarder kronor i anställningsstöd till privata företag. Men Arbetsförmedlingen har också sekretessbelagt vilka som får pengarna.

Om det låter sig Ådahl intervjuas och han tycker att öppenheten borde vara större.

På den punkten är det bara att instämma. Att kunna granska vem som får ta del av utbetalningarna och om det har gått rätt till borde vara en självklarhet. Dagens Arenas redaktion har många gånger krävt att få ut uppgifterna men fastnat när Arbetsförmedlingen lagt locket på.

Ändå ter sig Martin Ådahls kritik som en aning ironisk. Att Centern vill lägga ner Arbetsförmedlingen är ingen hemlighet. Med samma regelbundenhet som vi firar jul brukar Centern göra utspel under Almedalsveckan om att det nu är dags att lägga ned myndigheten.

I stället vill C ha privata arbetsförmedlingar. Öppenheten och möjligheten att granska insatser och följa upp verksamheten skulle därmed bli noll och intet. Alltså tvärt emot den transparens Ådahl nu säger sig vurma för.

Ironiskt är också att Martin Ådahl företräder ett parti som suttit i regeringsställning i åtta år. Ett parti som alltså har varit med om att införa de åtgärder som nu inte går att granska.

I en anda av borgerlig experimentverkstad har man infört subventioner för privata företag för ett värde av 73 miljarder kronor. Trots rapporter om att anställningsstöden missbrukas i restaurang- och städbranschen har man inte i regeringsställning föreslagit några ändringar.

Möjligtvis närmar vi oss här pudelns kärna. Att vi har offentliga verksamheter där vi kan följa upp, granska – och till och med forska på – utfallet av verksamheten är något som samhället tjänar på. Vi kan upptäcka misstag och fusk. Vi kan upptäcka vad som borde ändras och vad som ger resultat.

Men det krävs förstås en rejäl nypa självrannsakan och självinsikt för att kunna erkänna att den egna doktrinen inte enbart består av fördelar.

Om polletten trillat ned hos Martin Ådahl är det förstås bra. Men jag tippar snarare på att vi under Almedalsveckan får se ännu ett utspel om att Arbetsförmedlingen borde läggas ned.

Schweiziska storbanken HSBC har hjälpt rika att skattefiffla för 800 miljarder kronor. Här är sex andra saker man hade kunnat lägga pengarna på.

Driva en välfärdsstat i svenskt snitt: Den svenska statsbudgeten är på lite drygt 880 miljarder kronor. För de skattefuskade pengarna skulle man alltså i princip kunna driva en välfärdsstat i nivå med Sverige.

Bygga 80 mil tunnelbana. Och om det känns trist kan vi i stället bygga runt 100 tvärbanor och några NK-express på det.

Slopa stupstocken i sjukförsäkringen – 800 gånger om. Den förhatliga stupstocken som innebär att människor utförsäkras från sjukförsäkringen skulle kunna slopas hundratals gånger om. Sjuka skulle också kunna få en betydligt bättre fungerande sjukförsäkring.

Ordna 160 000 träffpunkter för romer i Sverige. Eller möjligtvis göra stora satsningar på att förbättra romers levnadsstandard i Bulgarien och Rumänien.

Låta hela Sveriges arbetskraft ta ett friår med 13 000 kronor i månaden som lön.

Bygga om Slussen – HUNDRA gånger. Man kan förstås tycka att det räcker att bygga om en gång. Men med tanke på hur många gånger projektet har överklagats är det nog lika bra att planera för några extra rundor.

Tyvärr räcker dock inte 800 miljarder kronor för att rädda världen. International Energy Agency har räknat fram att det skulle behöva investeras en biljon dollar årligen i 36 år framöver för att undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna. Men det skulle förstås vara en hjälp på vägen om världens rika människor slutade skattefiffla.

Den enda slutsatsen vi kan dra av uppgifterna om överenskommelsen är att a-kassan inte kommer att fortsätta urholkas. Om överenskommelsen alls finns.

Alliansen och de rödgröna partierna har slutit en blocköverskridande och historisk överenskommelse om att höja taket i a-kassan, enligt medieuppgifter.

Det är dock för tidigt att ropa hej.

Inget parti har bekräftat uppgifterna. Och Moderaterna, som enligt uppgifterna skulle vara det sista allianspartiet att byta ståndpunkt, har kommenterat saken väldigt luddigt. ”Beskrivningarna om att höja taket i a-kassan och den här indexeringen är inte prioriterat enligt Moderaterna, och den uppfattningen har vi haft väldigt länge”, säger Johan Forssell, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet till TT.

För att bringa klarhet i partiets ståndpunkt frågade Dagens Arena hur det står till med saken. I ett mejl får vi ett lika luddigt svar:

”Moderaterna kommenterar utredningens slutsatser efter att den offentliggjorts den 3 mars. Jag vill dock vara tydlig med Moderaternas uppfattning i sakfrågan. Vår uppfattning om nivån i a-kassan är välkänd och vi har inget förslag om att höja taket. Moderaterna inriktning är istället att värna arbetslinjen, sänka trösklarna in till arbetsmarknaden och göra det mer lönsamt att arbeta. ”

Två reaktioner: Jo, vi vet. Och nej, du är inte tydlig. Att M inte har ett förslag är inte samma sak som att partiet inte har träffat en överenskommelse.

Alltså, hur det blir med den där höjningen av taket är mycket oklart.

Och även om den mycket nödvändiga höjningen av taket i a-kassan blir av, återstår många frågetecken om utformningen av förslaget. Den första knäckfrågan handlar om huruvida a-kassan ska indexeras, alltså värdesäkras, mot löneutvecklingen eller prisutvecklingen i ekonomin.

Och rent krasst är det egentligen bara det vi kan prata om med det underlag som finns. Ingenstans berättar någon om hur mycket taket ska höjas, innan det indexeras.

I praktiken innebär dagens till synes goda nyhet alltså enbart att a-kassan inte kommer att fortsätta urholkas.

Om den blocköverskridande överenskommelsen nu alls finns.

År 2014 gick Moderaterna till val på att inte göra någonting. Alla andra partier var ansvarslösa och ”lovade allt åt alla”. Här står du och ”lovar allt åt alla” och där står du och ”lovar allt åt alla”, kunde det låta från Fredrik Reinfeldt i debatterna.

Men det var på riksplanet. I Stockholms landsting gjorde Moderaterna helt tvärtom. Varför välja bara kollektivtrafik som tråk-miljöpartisterna? Eller stå och mumla om de höga kostnaderna med motorvägen som betong-sossarna? Varför göra någon ledsen när man kan göra alla glada?

”Vi vill bygga både tunnelbana och Förbifart”, blev Moderaternas slogan. Hurra!

Så här presenterade man prioriteringarna för väljarna:

1. Bygga ut tunnelbanan
2. Rusta och utveckla kollektivtrafiken
3. Bygga Förbifart Stockholm, påbörja Österleden och bygga Södertörnsleden
4. Bevara Bromma flygplats och utveckla Arlanda

Sen var det ju visserligen det där med pengarna. Men det löser väl sig? Eller?

Det gick fyra månader. I dag kom svaret: ”Kostnaderna för SL:s kollektivtrafik rusar och nu gör landstinget en tvärnit. Det blir glesare trafik, planerade miljardinvesteringar bantas eller stoppas – och priset på SL:s månadskort höjs redan efter sommaren.”

Attans.

Det blev inte ”allt åt alla” den här gången heller. Det blev allt åt de rika bilisterna som vanligt. Jaja. Om tio år har vi i alla fall världens dyraste motorväg att trösta oss med.

Det är inte för inte man undrar om Jan Björklund vill sabotera så mycket som möjligt för efterkommande partiledare.

Frågan är inte om utan när Jan Björklund ska avgå under det här året. Att partiledarskiftet skulle bli blodigt trodde nog de flesta av oss. Birgitta Ohlsson, Maria Arnholm och Erik Ullenhag är samtliga starka kandidater på sitt sätt.

Men att Björklund själv skulle vara den som utlöste ett blodbad genom utspel i integrationsdebatten var lite mer av en överraskning. Man kan tycka att den som känner sitt parti borde veta vad de kontroversiella förslagen skulle leda till. Fast å andra sidan – det var ju en tid sedan Björklund dansade i takt med sitt parti.

Folkpartiet är numera ett parti som balanserar på fyraprocentsspärren och som är splittrat i tre falanger (fyra om man räknar med Carl B Hamiltons enmansbataljon). Hårdare krav mot asylsökande blandas hej vilt med försvar för asylrätten och de som vill ha sänkt tak för invandring. Hur dessa fraktioner någonsin ska hitta tillbaka till varandra är till synes obegripligt.

Möjligtvis är det också därför partiledarkandidaterna håller en så pass låg profil. Även om man är beredd att få några skrapsår i kampen om makten, önskar man knappast att ta över ett fullskaligt blodbad. Visst är det så att man undrar om inte det var Björklunds syfte: Att sabotera så mycket som möjligt för sin efterträdare när han själv ska störtas från makten.

Senaste anmälan i KU-regnet över den nya regeringen är Kristdemokraterna som har anmält Stefan Löfven för att han sagt att han skulle avgå om alliansens budget vann och sedan satt kvar. Han har alltså ljugit.

Gott så. Om det inte vore för att i kristdemokraterna Aron Modig och Tuve Skånberg i sin text om anmälan på SvD:s Brännpunkt hänvisar till de tio budorden.

Ja, du läste rätt. Så här skriver artikelförfattarna:

”En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.”

Det är verkligen helt orimligt. En femåring kan komma på tio bättre budord än de som står i Bibeln.

Men det är också bra – som ögonöppnare för den politiska verkligheten. Det är bra att vi får prata om rimligheten i att ett riksdagsparti argumenterar för att det är fel att ljuga med hänvisning till de tio budorden.

Det är bra att vi får prata om rimligheten i att vara abortmotståndare. Det är bra att vi får prata om hur rimligt det är att religiösa övertygelser, oavsett vilka, ligger till grund för politik som ska forma vårt samhälle.

Och om nu Sverige fortfarande behöver ett värdekonservativt parti som driver abortfrågan och som inte hymlar med att kristendomen byggt vårt samhälle är det förstås bättre att vi hör det från KD än SD. Jag slipper gärna att höra Sverigedemokraternas Björn Söder säga att de är de nya Kristdemokraterna.

Ps. Det heter väl förresten: Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa? Vilket, enligt Bibelfrågan, typ innebär att en inte ska sprida rykten, ljuga eller tala osant om någon annan person? Det har ju Löfven faktiskt inte gjort. Kan inte ens Kristdemokraterna sin Bibel? Ds.

Hos storbankerna råder vinstparty. När Swedbank under tisdagen presenterade sitt resultat framkom det att banken skulle dela ut totalt tolv miljarder kronor till aktieägarna.

Bankens vd, Michael Wolf, sitter själv på en rejäl lön på åtta miljoner kronor per år – och inte att förglömma tre miljoner kronor i årliga pensionsinbetalningar.

Förra året fick Wolf dessutom en än så länge hemlig lönehöjning. När Wolf under gårdagen pressades i Aktuellt på hur hög den nya lönen är vägrade han att svara. Kanske säger det något om hur hög siffran är. Flera av hans närmaste medarbetare har redan fått ett lönelyft på över 50 procent de senaste åren.

Swedbank är inte ensamma om vinstfesten till ägarna. Nordea delade i förra veckan ut 23 miljarder kronor till aktieägarna och SEB följde efter med tio miljarder kronor i utdelning.

Småspararna har det däremot inte lika flott. Våra storbanker tjänar mer och mer på oss som kunder. Men trots det får spararna egentligen inte särskilt mycket tillbaka. Sedan i somras råder nollränta. Under gårdagen öppnade Michael Wolf dessutom för minusränta. Spararna kan alltså gå back på att spara pengar på banken.

Att det inte har blivit en större debatt om detta är snudd på förbluffande.

Kanske är det dags för en bankrevolt. Att ta ut sina sparpengar och förvara dem i madrassen framstår plötsligt som en utmärkt idé. Och storbankernas chefer borde möjligtvis fundera lite på begreppet “kundvård”.

I går fick vi veta att alliansen med hjälp av Sverigedemokraterna ska rösta igenom en ändring i skollagen för att tillåta ”enstaka” konfessionella inslag vid skolavslutningar.

Det är samma skollag som alliansen själva, med Folkpartiet i spetsen, ligger bakom. Men snart efter att den trädde i kraft, och efter att Skolverket under vilda diskussioner berättat vad skolorna fick och inte fick göra i religionens tecken under skolavslutningar (inget), gick Björklund ut och sa:

”Om den här tramsiga debatten fortsätter år efter år är jag helt beredd att se över skollagen.”

I augusti 2014, en månad före valet, hade tydligen den tramsiga debatten nått en gräns för partiledaren. Alliansen la en promemoria om att ändra lagen. En lagändring de nu med Sverigedemokraternas hjälp ska få igenom.

En kan verkligen fråga sig varför denna fråga blir aktuell just nu. Mitt i denna virvelvind av olika integrations- och migrationspolitiska utspel, partiledare som gömmer sig och ungdomsförbundsordförande som påstår att en kaffekopp inte kan släcka en skogsbrand.

En kan också fråga sig varför borgerligheten väljer att ta strid i denna, enligt båda de politiska lagen, relativt oviktiga fråga.

Det går inte att tolka på annat sätt än att det blivit en väldigt viktig symbolfråga för borgerligheten. Och borgerligheten väljer den konservativa, möjligtvis populistiska, och definitivt oliberala vägen.

”Enstaka” konfessionella inslag på skolavslutningar kommer från och med i sommar att tillåtas. Lika stor som debatten blev kring vad som egentligen menades när det förbjöds, kommer sannolikt debatten kring var gränsen går, bli när religiösa inslag nu tillåts.

Björklund har redan uttryckt sin åsikt i frågan. Det är okej att sjunga psalmer och nämna Jesus. Det är också okej att läsa Julevangeliet.

Och för er som inte minns hur det går kommer här ett utdrag:

Men ängeln sade till dem: “Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

“Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Barn ska inte behöva lyssna på den smörjan!

Och en ska inte kunna slänga runt med religiösa påståenden med skydd av att det är en högtid, skolavslutning eller ”tradition”. Enligt skollagen ska utbildningen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Låt oss hålla oss till det.

När kända journalister hamnar högt på en rankinglista verkar det inte spela någon roll vem som är avsändaren.

Varje år dimper den ner. Den obskyra högertidningen DSM:s ranking över ”Sveriges viktigaste opinionsbildare”. I år den 41:a listan ordningen.

DSM – tidigare Den svenska marknaden men numera Debatt Sanningssökande Mediakritik – ges ut av en viss Jan Gillberg och har det något tillkrånglade mottot: ”Att säga det som sällan sägs men som borde sägas… behöver sägas”.

Exempel på det som “behöver sägas” är tydligen att färjan Estonia inte alls sjönk i hårt väder, utan sprängdes. Att Ivar Kreuger inte alls tog livet av sig 1932, utan mördades av en agent vid namn Leon lejd av ”svenska finansintressen”. Att Sverige inte alls har ett öppet debattklimat, utan att alla stora redaktioner i hemlighet styrs av ”Gramscivänstern”. Att Göran Greider inte bara är chefredaktör för Dala-Demokraten, utan även ”zionismens främsta språkrör i Sverige”. Och så vidare.

En klassisk rättshaverist och konspirationsteoretiker långt ute på högerkanten med andra ord. Ändå vidarebefordras listan i dag glatt av två av Sveriges mest respekterade journalister, SVT:s Mats Knutson och Expressens K-G Bergström (K-G som för övrigt, enligt Gillberg, är en framträdande figur i “Gramscivänsterns svenska nätverk”).

Här brister inte bara källkritiken? Här verkar det sunda förnuftet flugit ut genom fönstret?

På Twitter lät kritiken inte vänta på sig. Men Mats Knutson försvarade sig med:

”Det är journalister som röstar. Listan har funnits så länge jag jobbat som journalist. Sedan kan du ha rätt om DSM.”

Men det svaret gör mig bara ännu mer fundersam. Det är inte nog med att avsändaren kan ifrågasättas. Själva mätningen verkar ju fullständigt irrelevant. Återigen brister källkritiken.

Det enda vi vet om hur listan kommer till är vad Gillberg själv hävdar. Han skriver att han ”inbjuder” 300 personer ”som i sin profession har att följa debatten och den därmed sammanhängande opinionsbildningen”. Dessa får sedan rösta fram listan.

Men ingen utom Gillberg vet vilka dessa personer är. Ingen vet hur stor svarsfrekvensen är. Listan är i mina ögon inte mer relevant än om Gillberg suttit med piltavlan på sin kammare.

Men det verkar inte bekymra Mats Knutson. När egot smeks verkar källkritiken väga lätt. Det är för dåligt. Skärpning.

Fotnot:
Redan 1998 gjorde Dan Josefsson en belysande liten granskning av Gillbergs lista.

I dag börjar moderatpolitikern Filippa Reinfeldt sitt nya jobb för Aleris. Hårt kritiserat, eftersom hon nyss var sjukvårdslandstingsråd i Stockholm. Men det tydliggör vad Moderaterna är, menar Jesper Meijling.

Filippa Reinfeldt är ett flagrant exempel på hur gränserna suddas ut när politiker går direkt till näringslivet. Politikern Filippas arbetsuppgifter i Aleris koncernledning är att bearbeta sina politikerkolleger och att hitta fler intjäningsmöjligheter i den skattefinansierade vården. Jobbet har hon av allt att döma fått i god tid innan hennes offentliga uppdrag som landstingsråd var avslutat.

Korruption, säger man varje gång, och att nu får det vara nog. Fast jag har ändrat mig. Jag tycker att det är bra. Det gör någonting tydligt.

Och i dag med Filippa blir det riktigt, riktigt tydligt. Partiet med namnet Moderaterna är de privata välfärdsföretagens politiska gren. Varken mer eller mindre.

Vi försöker hela tiden tänka oss en annan verklighet. Men jag tror att det är bättre att vi alla ser det klart, än att bli uppbragda varje gång det självklara händer.

Om man är moderat, är man politisk företrädare för Aleris, Attendo, Partena, Academedia, Kunskapsskolan, Carema och en rad andra företag inom denna breda rörelse för omfördelning av skattemedel. Dessa välfärdsföretag är en del av samma rörelse som Moderaterna.

I en rapport från tankesmedjan Tiden kan man hitta en enkel genomgång av kopplingar inom denna rörelse. Det är sådana som Anders Hultin, Anders Borg, Peje Emilsson, Gustaf Douglas, Maria Abrahamsson, Kristina Axén Olin, för att nämna några av dem som kombinerar arbete i rörelsens företag och rörelsens politiska gren. Men den här nya dimensionen av svenskt samhällsliv skulle naturligtvis förtjäna ett antal större forskningsprojekt och avhandlingar.

Här finns gemensamma karriärvägar som håller ihop rörelsens intressen. Det är just det som Filippa är ett okomplicerat och tydligt exempel på. Det är bra om det är så öppet som möjligt.

Moderater har så länge någon kan minnas kritiserat Arbetarrörelsen för att den kopplar ihop en facklig gren med en politisk. Kanske kunde den kritiken sättas i perspektiv en smula. Så kan man diskutera ”särintressen” lite mer nyanserat.

Men i dag vill jag bara säga: Lycka till, Filippa!

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Lyssna: Alexandra Pascalidou förklarar varför hennes vän Giorgios Papandreo gör en moonwalk och avslöjar hur Syriza ska uttalas. Sandro Scocco anser att Tyskland skrivit vinnarnas historia om Grekland som eurons trojanska häst.

Dagens avsnitt av tankesmedjan Arena Idés podd Pengar och Politik analyserar det grekiska valresultatet och går till botten med krisen i Grekland. Dessutom: bok-, film- och sajttips!

Missa inte heller Alexandra Pascalidous bok Kaos – ett grekiskt krislexikon, en grekisk Taxi driver, enligt Mikael Feldbaum.

TV-historia skrevs i Aktuellt-studion i går när när Jan Björklund satte sig och surade i ett hörn i stället för att möta partikollegan Frida Johansson Metso i debatt. Här har ni händelsen – bild för bild.

Det var både politisk historia och tv-historia som skrevs i Aktuellt-studion i går, onsdag. Jan Björklund var där för att berätta om sina förslag på hårdare tag mot flyktinginvandrare men vägrade möta sin mycket kritiska partikollega Frida Johansson Metso i debatt. Det gjorde programledarduon Jon Nilsson och Nike Nylander något konfunderade.

Jon Nilsson: – Vår tanke var att du skulle debatterat det här med Jan Björklund som sitter där borta, men han vill inte det. Så vi börjar med dig så får vi se vad han säger sen, sa Jon Nilsson.

Inzoomning på Björklund i hörnet. Obetalbar min.

Bilden ligger kvar.

Frida Johansson Metso sågar sin partiledares förslag vid fotknölarna. Förslagen rimmar inte med partiets själ, tycker Metso.
– Nej det tycker jag inte. Jag tycker det är oklokt. Man ger skydd men inte trygghet. Min erfarenhet är att man måste ge människor som flytt krig trygghet, sa hon.

Björklund lyssnar koncentrerat.

Nike Nylander: – Varför vill du inte diskutera direkt med din partikollega?

Jan Björklund: – Så här högt till tak har vi i vårt parti. Men nu var vi båda överens om att vi svarar var och en på frågor.

Nike Nylander: – Okej. Men jag tror att hon ville debattera, så vitt jag förstått saken. Men du ville inte?

Jan Björklund: – Så här högt till tak har vi. Vi debatterar gärna men… jag svarar gärna på alla frågor.

En sista bara. Obetalbar.

”Jag hoppas verkligen att jag har råd att ha kvar det här jobbet.” Hade det varit valrörelse hade jag trott att DN:s artikel handlade om en välbeställd cis-person som beklagade sig över höjda skatter.

Men det är inte valrörelse. Och texten handlade inte om en välbeställd cis-person. Den handlade om Sofia som driver eget företag och drygar ut kassan som timanställd inom hemtjänsten i Stockholm. Hennes schema är så tajt att hon inte hinner leta parkeringsplats. Och om hon hittar en måste hon själv stå för parkeringsavgiften.

Förra veckan fick hon en p-bot på 690 kronor. Med en dagslön på 700 kronor efter skatt gick hon back den dagen.

Det är skandal att Sofia inte hinner leta parkeringsplats. Det är skandal att Sofia tjänar 700 kronor per dag. Det är skandal att Sofia tvingas betala både parkeringsavgifter och p-böter själv.

Det som gör detta än mer skandalöst är att detta är kvinnobranscher förunnat. Bara åtta av Stockholms 196 hemtjänstföretag (ja, du läste rätt) och en stadsdelsförvaltning har så kallade nyttoparkeringstillstånd, rapporterar DN.

Sammanlagt har hemsjukvård och hemtjänst i Stockholm 83 av stadens drygt 3 000 tillstånd. De som jobbar med service av till exempel datorer, kontorsmaskiner och larm har ungefär hälften av tillstånden och gruppen hantverkare ligger tvåa.

”Tillstånden kostar 15 000 kronor per bil och år och de pengarna finns inte i hemtjänsten. Det här är en kvinnodominerad bransch, det är när karlarna kör som det kallas nyttotrafik”, säger Sofia.

Politikens svar är att hemtjänstpersonalen ska cykla. Med det menar inte äldreborgarrådet Clara Lindholm (V) att hemtjänstpersonalen ska ta cykeln från Täby till Botkyrka tre gånger per dag, utan att satsa mer på lokal hemtjänst och mindre på det runtflängande som sker i dag.

Och det är hög tid. Stockholms överexploatering av hemtjänstutförare, varav många saknar rimliga arbetsvillkor, är inte bara förödande för personalen. De äldre får nedskuren vård, har svårt att välja utförare och blir bortlottade om de inte hinner välja i tid.

I ljuset av Kommunals rapport om kvinnors orimligt låga och ojämställda pensioner som kom ut i går, hoppas verkligen jag med att Sofia har råd att han kvar sitt jobb.

Att vara kvinna är att befinna sig i en livsfälla. Du sliter ett långt arbetsliv. Många gånger i yrken som vårt samhälle inte klarar sig utan. Som vårdbiträde eller undersköterska. Ändå kommer du behöva tillbringa ålderdomen i fattigdom.

”…om det inte vore för maken och sparade pengar skulle det inte gå runt, lägenhetens hyra kostar mer än jag har i pension”

Jag vet inte riktigt om förra årets valresultat och de senaste månadernas politiska kaos har gått delar av Vänsterpartiet förbi. Det är åtminstone känslan när man på söndagen hör att V överväger att fälla en tredje pappamånad.

Att V överväger att fälla ett förslag de egentligen är för handlar dels om att partiet vill ha individualiserad föräldraförsäkring – och då är inte en extra månad nog. Dels handlar det om att V upprörs över att regeringen inte bjudit in till förhandlingar.

Det är att blunda för det parlamentariska läget. Rejält. Vi har i dag en svag rödgrön regering. Även med decemberöverenskommelsen på plats kommer det vara svårt att föra en rödgrön politik. Alliansen kommer med stöd av SD rösta emot viktiga förslag om stopp för utförsäkringar och fas 3.

En tredje pappamånad skulle mycket väl kunnat bli ett sådant förslag som föll i riksdagen. Folkpartiet hade kunnat välja att låta allianssamarbetet gå före och rösta emot förslaget. Jan Björklund har också gjort det mycket tydligt att man bara tänker rösta för ett förslag som innebär en till månad. Det är därför inte läge att tro att det går att pressa regeringen längre.

Här står alltså V med möjligheten att få igenom lite mer progressiv politik i ett svårt politiskt läge. Eller fälla förslaget så att vi inte får en mer jämställd föräldraförsäkring den kommande mandatperioden.

Möjligtvis ska det ses som ren förhandlingsstrategi. Partiet driver på hårt i den här frågan för att skapa förhandlingsutrymme inför vårpropositionen. Frågan är om inte Vänsterpartiet har mer att förlora på det höga spelet. Risken är att man i slutet av våren står utan någon extra pappamånad alls och bränt möjligheterna att förhandla till sig vinster på andra områden.

Samtidigt har vi sett liknande piruetter från V i omröstningar i Europaparlamentet. Partiet har till exempel röstat emot förslag om kvotering därför att det “ska vara upp till de enskilda medlemsländerna”.

Det är en futtig signalpolitik man ägnar sig åt. Poängen att vi behöver en ännu mer jämställd föräldraförsäkring är lätt att skriva under på. Men lite verklighetsinsikt skulle vara på sin plats.

Jag hoppas att Vänsterpartiet kommer på bättre tankar tills det är dags att rösta om förslaget