Bloggen

När jag arbetade som skolledare fick vi med jämna mellanrum information om olika kompetensutvecklingsinsatser vi kunde söka pengar för. Ibland sökte vi, ibland glömde vi söka och ibland bestämde vi oss för att vi inte skulle hinna vare sig skriva ansökan eller implementera ett nytt projekt, hur bra det än verkade.

Det förändrades när en ny skolledarkollega började i kommunen, som närmast kom från en anställning på Skolinspektionen. Ett proffs på att skriva ansökningar som hade stenkoll på vilka statsbidrag som var sökbara för oss.

Det exemplet går i linje med slutsatserna i Riksrevisionens granskning till regeringen, som oroväckande nog visar att statliga bidrag för att öka likvärdigheten i skolan inte fungerar.

Det visar sig nämligen att de satsningar som görs tenderar att öka skillnaderna i skolsystemet istället för att minska dem. En av orsakerna tros vara att de skolor som har låga kunskapsresultat inte söker statsbidragen i lika stor utsträckning som skolor med bra resultat.

Systemet funkar inte, kommer Riksrevisionen fram till. Jag håller med, och det kommer inte heller att funka så länge som utjämningssystemet i skolan bygger på att:

1. ansökningarna om medel till skolorna är frivilliga.

2. rektorerna är olika duktiga på att skriva ansökningar.

3. medfinansiering krävs för att kunna få del av bidragen.

Det borde vara självklart att de skolor som har störst behov av anpassade resurser, får dem. Ändå sker det inte.

Var är behovsanalysen som bidragen fördelas utifrån? Hur är det ens möjligt att pengar går till de skolor som behöver dem minst?

Det är naivt att tro att resurserna hamnar där de bör utan inblandning. Därför är det dags att staten styr upp fördelningen av sina skolsatsningar. Om nu målet med den ekonomiska styrningen är att se till att alla elever får en likvärdig utbildning.

Förhoppningsvis anser även regeringen att det ser illa ut att de som har, får ännu mer och att de som borde få, står utan.

Att backa bandet och ta bort det fria skolvalet kommer inte att ske. Men vi måste börja se och ta itu med konsekvenserna av det.

För ett år sedan slog PISA-resultaten sönder de sista resterna av den svenska självbilden på skolområdet. Resultaten hade sjunkit ytterligare i matematik, naturkunskap och läsförståelse och inte ens problemlösning var vi bra på längre, det som vi annars kunnat lyfta fram som en viktig svensk framgångsfaktor i både vidare studier och arbetsliv.

Den dåvarande regeringen bad kort efter PISA-misären OECD:s skolenhet att granska det svenska skolsystemet för att ta reda på varför resultaten är så dåliga.

I OECD-rapporten som nu presenterats slås det fast att högpresterande skolsystem kombinerar hög kvalitet med hög jämlikhet.

Där är inte Sverige i dag. De senaste tio åren är Sverige det OECD-land vars resultat fallit mest.

På senare år har både starka och svaga elever försämrat sina resultat. Förutom att detta förklaras med låg lärarstatus, den administrativa bördan och klassrumspedagogiken, lyfts det fria skolvalet upp som en parameter. OECD-experterna menar att det måste finnas mekanismer som utjämnar kvaliteten mellan skolorna.

Skolverket kan inte säga om PISA-resultatet i sig är påverkat av det fria skolvalet, men bedömer att “det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet”.

Även LO har i en färsk rapport dragit slutsatserna att det inte går att utesluta det fria skolvalet som en osynlig segregationsfaktor som ökat skillnaderna mellan olika skolor. Det finns även gott om internationell forskning som visar på negativa effekter av skolvalet som påverkar resultaten.

Marknadskrafterna som sattes i rullning med det fria skolvalet skulle ju sålla bort alla dåliga skolor, eftersom ingen skulle välja dem. Alternativt skulle konkurrensen få alla skolor att höja kvaliteten. I teorin, ja.

I praktiken drabbas de elever som kommer från socioekonomiskt svaga hemförhållanden. De stannar på skolor med sämre förutsättningar att hålla en hög utbildningskvalitet. Studiestarka elever med svensk bakgrund och högutbildade föräldrar är de som utnyttjar det fria skolvalet. Boendesegrationen går hand i hand med utbildningssegregationen.

Är det inte dags att vi på allvar börjar prata om hur en likvärdig utbildning kan bli möjlig när vi har ett fritt skolval? Att backa bandet och ta bort det fria skolvalet kommer inte att ske. Men vi måste börja se och ta itu med konsekvenserna av det.

Så var det dags för riksdagens näst minsta parti Folkpartiet att kommentera regeringskrisen. FP-ledaren Jan Björklund öppnar famnen för Stefan Löfven om det skulle vara så att Löfven förkastar sina nuvarande samarbetspartners.

“Om han vill kasta ut MP och V har han telefonnumret”, var Björklunds budskap på dagens presskonferens.

Frågan är om det ens är Jan Björklund som kommer svara i telefonen om Löfven ringer. Enligt Aftonbladet tycker 29 procent av Folkpartiets väljare att Björklund bör avgå. Bara 46 procent tycker att han ska sitta kvar.

Själv är Björklund obekymrad över siffrorna och känner revanschlust inför extravalet. Han ser fram emot att ta sig an de viktigaste frågorna jobben och skolan, säger han.

Men hur var det nu med skolan som ju Björklund säger sig måna om? I valrörelsens hetta förklarade FP-ledaren att svensk skola var i fritt fall. Efter åtta år med honom vid rodret. Att han samtidigt lyckades håna Sveriges samtliga lärare var väl en miss i stundens hetta får en anta. Men nog svider det att påminnas om att han förklarade att “skolan har lämnats över till amatörer som leder den nu i 290 kommuner”.

Ska Löfven verkligen lyfta luren för att diskutera detta?

Nåväl. När det gäller alliansens jobbpolitik har Åsa Romson (MP) redan förklarat vad som är problemet: “Göta Kanal 3 hade ingen story. Nu sker även jobbpolitiken likadant, på repetition”.

Det skulle nog även Stefan Löfven säga till Jan Björklund om de började ringa varandra.

Han är 18, stor på internet och han skyr svenska medier. Ingen annan svensk tidning har fått en intervju med internetrapens stora stjärna Yung Lean.

Rebecka Åhlunds text är en kärleksförklaring till Yung Lean, men också en text om svensk hiphophistoria, kärlek, ålder, London, sad girls och idolbesatthet.

För ett par år sedan var Vesna Prekopic biträdande rektor på Tumba gymnasium. Nu återvänder hon som journalist för att höra lärarnas perspektiv på skolkrisen. Hon möter en yrkeskår som håller på att detroniseras av föräldrarna.

Dessutom: Boråsmoderat: ”Jag är smygförälskad i Hanne Kjöller”, David Harveys nya, New Public Management i konsten, maktskifte i humorn, tidernas sämsta affär och så förlöser du ditt inre geni.

Hoppa på Arenas julkap direkt – helårsprenumeration plus inbunden bok för 429 kronor (ord. pris 679 kr) 

I går fick vi veta det som alliansen så desperat velat hålla hemligt. Planen för hur de skulle agera om deras budget vann.

Efter SD:s besked att bryta praxis och fälla regeringens budget var vi många som ställde frågan till de borgerliga partiledarna: Om er budget nu vinner, vad ska ni göra då? Är ni beredda att regera ihop med SD?

Och om ni inte vill ta över regeringsmakten: Varför vill ni då att er budget ska vinna? Vad är poängen?

Trots att de tålmodigt svarade på frågorna blev ingen klokare. Det var en imponerande uppvisning i konsten att prata utan att säga något, att svara utan att ge svar, som nådde sitt crescendo under lördagsintervjun med Annie Lööf (C).

Vill du att er budget ska vinna omröstningen?
– Ja (bla bla om jobben, företagen, miljön, landsbygden)

Varför då?
– För den är den bästa (bla bla om jobben, företagen, miljön, landsbygden)

Hur kommer ni agera om er budget vinner?
– Alliansen och Centerpartiet kommer att rösta på vår budget och det är riksdagen som avgör vilken budget som kommer att vinna den omröstningen.

Men sedan då?
– Det är inte Centerpartiets uppgift längre att styra Sverige. Den som styr är Stefan Löfven och han har ett ansvar att få igenom sin budget. Får han inte igenom sin budget har han också ett ansvar för vad som händer sedan.

Men du måste ju agera på det sätt som är bäst för dina väljare. Hur tänker ni agera? På något sätt gör nu ju?
– Det som är bäst för mina väljare är (bla bla om jobben, företagen, miljön, landsbygden).

Och hur företräder du dina väljare bäst på onsdag?
– Det gör jag genom att rösta på alliansens budgetmotion.

Och sen?
– Efter det så är det faktiskt Stefan Löfven som statsminister som har ett ansvar för att hantera situationen.

Osv osv ad infinitum.

Men i går fick vi alltså veta det som alliansledarna så desperat velat hålla hemligt. Planen för hur de ska agera om deras budget vinner.

[adsanity id=202335 align=alignnone /]

I Expressens intervju med Annie Lööf talar hon plötsligt ur skägget.

– Den analys man kan göra av Stefan Löfven är att han sätter makten framför allt. Om han är en samarbetsman borde ett av förslagen kunna ha varit att låta alliansen, som fått igenom sin budget, bilda regering med Socialdemokraterna som stödparti. Då hade vi haft en regering som är erfaren, regeringsduglig och där vi har en bred majoritet. Men det har aldrig varit uppe på kartan för Stefan Löfven för han har varit mer intresserad av att sitta vid regeringsmakten än att hitta konstruktiva lösningar, och det har förvånat mig. Jag blev mycket överraskad, sa hon.

Jaså, DET var alliansens masterplan. Trots att man backat tio procent, trots att man inte blev största block, trots att väljarna tackat nej till fortsatt allianspolitik, så ville man alltså regera vidare MED allianspolitik, MED stöd av SD och MED valvinnaren Socialdemokraterna som ett hunsat lydigt stödparti.

Sicken plan.

För att kunna fortsätta satsa på journalistik som gör samhället bättre vill vi gärna ha din hjälp.

Avknoppade vårdcentraler som gör miljonvinster. Riskkapitalbolag med en vinst på 3,5 miljarder kronor, men som betalar noll kronor i skatt. Fattiga invånare i Stockholm som tvingas söka sig till akuten efter Vårdval Stockholm.

Dagens Arena är en självständig webbtidning som granskar makten. Vi är en redaktion som har publicerat flera uppmärksammade avslöjanden. Dagens Arena har dessutom två år i rad vunnit Publishing-priset för bästa massmediewebbplats.

Vi vill gärna ha ditt stöd för att göra en ännu bättre tidning. Genom att finansiellt stödja Dagens Arenas grävprojekt hjälper du oss att ta nästa steg.

Nu kan du stödja oss genom antingen en engångsdonation eller månadsdonationer. Du väljer själv hur mycket du vill donera samt när du vill avsluta donationen.

Vår rapportering är oberoende och ett bidrag kommer inte att påverka vad vi väljer att granska. Du vet vad du får när du stödjer Dagens Arena: Skarp och grävande kvalitetsjournalistik som får genomslag och gör skillnad.

För att kunna fortsätta satsa på journalistik som gör samhället bättre vill vi gärna ha din hjälp. Stötta Dagens Arena genom att ge din gåva här >>

Sandro Scocco spekulerar i om vi går mot en storkoalition mellan S och M efter extravalet. Valkampanjen bör bli en mobiliseringskampanj. Och om S+MP-budgeten överlever valrörelsen så kan de rödgröna fälla en ny alliansbudget.

Sandro Scocco, Arena Idé, och Mikael Feldbaum, Magasinet Arena, diskuterar vägen till extravalet.

För fler avsnitt, se här…

ÄNTLIGEN!

Äntligen, röt Stefan Löfven ifrån och visade var skåpet ska stå!

Nu tar han äntligen det kommando han borde tagit för länge sedan. Stefan Löfven stänger inga dörrar för något samarbete, men det är slut med trugandet på alliansen.

– Jag tänker inte acceptera att Sverigedemokraterna får inflytande, sa han under presskonferensen.

BRA!

Ett extra val i mars 2015 ska visa alliansen, SD och världen att Sverige tar kampen för medmänsklighet, solidaritet och rättvisa.

SD tror att de har allt att vinna på ett extra val. Nu när deras rasism är helt blottad tror jag de har fel.

Om Stefan Löfven fortsätter att rakryggat ta ställning mot främlingsfientlighet och satsar allt för att bygga upp det välfärdssamhälle som alliansen raserat, är det Socialdemokraterna som kommer att vara de stora vinnarna.

Det kommer att visa sig den 22 mars.

Dagens Arena tänkte mitt under budgetdebatten passa på att göra ett litet inlägg som rör det rasistiska partiet Sverigedemokraternas orimliga inflytande över svensk politik just nu:

Hej SD! Sverige blir ett alltmer tolerant samhälle. Allt färre vill minska flyktingmottagandet. Allt färre vill skicka tillbaka utsatta människor till en säker död. För det är precis det ni vill göra. Och det är faktiskt det enda ni vill göra. Sjukt nog.

Om trenden i detta diagram fortsätter, och mycket tyder på det, så kommer ni snart att vara utraderade från den politiska kartan. Det kan ta några år. Men vi ser mycket fram emot den dagen. Hejdå.

Miljöpartiet ångrar det bittert. Hybris kostar. Vad som blev storslam i EU-valet förvandlades på mindre än fyra månader till ett bottennapp. Nu svider såren. Hybrisen verkar däremot ha hittat ett nytt parti.

Sverigedemokraterna tar av allt att bedöma för givet att ett extraval självklart kommer bli en framgång för partiet. Det finns anledning att tänka om.

Vad som inleddes med att SD skulle rösta för den budget som var ”bäst för Sverige” har fastnat i ett navelskådande ”vi hatar Miljöpartiet”. Partiets gräsrötter må stötta detta. Men det är naivt i överkant att tro att de som proteströstat på partiet är ens i närheten av samma hängivenhet i hatet mot det gröna partiet.

Föreställ er själva bygga en valkampanj på det. Vi tyckte …eh… det svar en smart idé att …eh… utlösa ett politiskt kaos … FÖR DE ÄR JU EXTREMISTER!!

Nja. Det är svårt att se hur SD skulle kunna lyckas bygga något större engagemang på det.

Partiets ledning tar en stor risk med att rösta ned budgeten. I ett annars toppstyrt parti – och med partiledaren sjukskriven – får gräsrötterna plötsligt inflytande över politiken. Varför skulle de sedan sätta sig ned i båten?

Partiet kan mycket väl komma att få interna stridigheter. Hur tungt kommer Åkessons nolltolerans mot rasism att väga nu? Hur mycket längre än partiledningen är gräsrötterna beredda att gå när det kommer till abortmotstånd, homofobi och islamofobi? Och vad kommer det att innebära för det mer långsiktiga planen att bli ett etablerat och trovärdigt borgerligt parti? Kanske tas här och nu partiets första steg mot splittring.

SD:s ledning borde möjligtvis ta en titt på de nya grupper som röstat på partiet. Förutom invandring var de två viktigaste frågorna för partiets väljare pensioner och äldreomsorg. Det är två punkter där regeringens och alliansens budget har tydliga skillnader.

Om partiet nu bestämmer sig för att det är värt att slänga politiken överbord för att ge MP ett tjuvnyp får man också vara beredd på att det gör folk förbannade. De får ju för guds skull mer av sådant som satsningar på äldre med sittande regering.

Hybris är farligt. Hörde jag svekdebatt?

Varför jobbar skandinaverna trots att skatterna är höga? Arena Idés podd Pengar&Politik har svaret på det och mycket annat.

När SD ger besked om hur de ska lägga sina röster kan alliansen komma att stå där med två oönskade saker i famnen.

Nyhetssidorna toppar med texter om hur, när och varför Sverigedemokraterna ska/kommer att göra ett visst val i budgetomröstningen.

Till viss del är uppmärksamheten befogad. Det som däremot hamnat i skymundan är hur alliansen egentligen har tänkt agera om det blir deras budget som går igenom.

Då kan de inte längre stå där och peka på Löfven, betona hans ansvar.

För, när SD ger besked om hur de ska lägga sina röster kan alliansen komma att stå där med två oönskade saker i famnen: en genomdriven budget och ett rasistiskt parti.

”I själva verket är de angelägna om att denna, enligt deras egen åsikt så nödvändiga ekonomiska politik, ska falla i omröstningen den tredje december.”, skriver Ekots Tomas Ramberg om saken.

Han menar att alliansen vill lägga fram sin politik, men inte driva igenom den. De vill heller inte sitta med regeringsmakten eller hamna i en sits där de måste förhandla med Löfven om budgeten.

En skulle kunna kalla det att sätta sig själv i en rävsax.

Ramberg menar vidare att ”Det som nyss framstod som konstigt, förslaget att de ska lägga ner rösterna och inte rösta ja till sitt eget budgetförslag, framstår nu som en fullt tänkbar utväg” och att de borgerliga i princip bara har dåliga handlingsalternativ kvar.

Vem som står med det största dilemmat i sin famn får vi veta på tisdag när Sverigedemokraterna ger besked om hur de ska rösta.

En av de få saker som dock är säkra är att Sverigedemokraterna inte längre kan skylla på att de inte får utrymme i media.

Dagens Arenas granskning av hur mycket hemtjänstföretagen debiterar kommunen för sina tjänster, visar att privata företag redovisar och fakturerar för i snitt sju procent mer utförd tid än kommunala utförare. Medvetet fusk eller inte, det är inte ok.

Kommunen debiteras månadsvis för de timmar som brukarna fått beviljad tid för att hemtjänstpersonal kommer hem till dem. Problemet är att timmarna ofta inte utnyttjas fullt ut av brukarna, men att kommunen ändå får betala för dem.

I snitt fakturerar alla hemtjänstföretag i Stockholm 82,5 procent av den tid som brukarna fått beviljat. Men skillnaden är stor mellan privata och kommunala utförare. Privata fakturerar i snitt för 86 procent, medan kommunala fakturerar för 79 procent.

“Ålderspensioner bygger på arbete och att ju mer man arbetar desto högre blir pensionen”.

Det förklarar alliansens gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra (M), Anders W Jonsson (C), Erik Ullenhag (FP) och Emma Henriksson (KD), på DN Debatt. Upplysningsivern grundas i Miljöpartiets medverkan i riksdagens pensionsgrupp.

Miljöpartiet anklagas för att vara för oseriösa och okunniga för att ingå i gruppen. Miljöpartiet vill ju förkorta arbetstiden och alliansen undrar därför om partiet är moget att ingå i pensionsgruppen. Ja, eftersom “ju mer man arbetar desto högre blir pensionen”.

Detta föranleder två andra stillsamma funderingar.

1. Förstår Anna Kinberg Batra (M), Anders W Jonsson (C), Erik Ullenhag (FP) och Emma Henriksson (KD) hur pensionssystemet är uppbyggt?

För det är ju inte  så att “ju mer man arbetar desto högre blir pensionen”, utan hur mycket man tjänar ihop på sitt arbete som påverkar pensionen.

2. Är alliansen kompetent nog att ingå i pensionsgruppen?

I dag väckte Dagens industri liv i den nya, superfräscha frågan om kvotering i bolagsstyrelser.

Anledning: Regeringen har i budgeten skrivit att de avser att införa lagstiftning om kvotering i börsbolagens styrelser om målet om 40 procent kvinnor i styrelserna inte nås inom två år (obs, ingen nyhet).

Det finns massor jag hade kunnat skriva om Di:s rapportering.

Exempelvis hur trist inställning de har när de anser det största problemet med kvotering är TAKTEN. Alltså inte den fasansfullt långsamma takt som kvinnor tar sig in i bolagsstyrelserna, utan den fruktansvärt SNABBA takt i vilken regeringen vill tvinga börsbolagen att fasa in kvinnor (de ska byta ut 259 män mot kvinnor under två år för att slippa lagstiftning).

Jag hade också kunnat nämna att Torun Nilsson på ledarplats skriver: ”Mycket viktigare för jämställdheten är att män på allvar börjar ta sitt ansvar för familjeprojektet, att arbetsgivare vänjer sig vid det […] Då kommer konkurrensvillkoren bli mer lika.”

Men jag blev för trött.

I stället tänkte jag tipsa om en annan grej. Och det är att Di eller någon annan kan berätta för politikerna om hur det ser ut i deras egna led.

Enligt en lista över landets alla kommunchefer som en kan få av SKL, mot löftet av att inte sprida reklam till cheferna, är 101 av cheferna kvinnor. En tredjedel. Alltså inte alls särskilt långt ifrån hur det ser ut i bolagsstyrelserna, där 26 procent är kvinnor.

Om regeringen ska ha någon som helst trovärdighet i kvoteringsfrågan borde de börja med sin egen organisation.

Man kan också tycka att de borde göra något åt mångfalden ur andra aspekter. Av kommunernas 290 chefer har nämligen bara tre personer utomnordiskt klingande namn: Vesna, Katarzyna och Haleh.