Bloggen

Få kan ha missat mjölkdebatterna som härjat i svensk media den senaste veckan.

En av slutsatserna som dragits är att kött- och mjölkkonsumtion inte har odelbart positiva följder. Varken för klimat eller hälsa.

Men ingen kan anklaga EU för att falla för trender. Eller forskning för den delen.

För nu satsar EU-kommissionen 33 miljoner euro på en kampanj som ska främja bland annat mjöldrickande och (europeiskt) köttätande i EU, skriver Euobserver. 

Målet är att EU-medborgare, inom den treårsperiod som projektet sträcker sig, ska konsumera mer europeisk mjölk, lammkött, frukt, grönsaker, juice och organisk mat.

I en specifik del av kampanjen lägger EU 2,5 miljoner euro på att promota just mjölkdrickande i Danmark, Frankrike, Storbritannien och Irland.

Kampanjen, säger Kirsten Holm Svendsen från Danish Dairy Board Brussels, som arbetar med projektet, kommer bland annat att bestå av “sports people drinking milk”.

Ett koncept som dansk-svenska Arla foods sedan länge kört på i sin kampanj där de promotar “mjölk som sportdryck”.

Det kommer också i EU-kommissionens kampanj att vara TV-reklamer och affischer som ska förklara att “det är inget fel med mjölk”.

Något många skulle ha en del invändningar mot. Men EU vill inte lyssna. Fortsätter i stället sin kampanj. Nynnandes Fleetwood macs “You can go your own way”.

På söndagen höll proryska separatister en folkomröstning i de östra delarna av Ukraina. 

Aleksandr Zachartjenko blir den valde ledaren i folkrepubliken Donetsk, enligt Centrala valkommissionen. En vallokalsundersökning i Donetsk visade att Zachartjenko fått över 80 procent av rösterna.

Det kontroversiella valet har fått internationell kritik från till exempel EU och FN. Samtidigt erkände Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov valet, rapporterade den ryska nyhetsbyrån TASS.

Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig:

Svenska Dagbladet | ”Vem som skjuter har ingen betydelse längre” »

The Guardian | Ukraina röstar för en ny verklighet i ett land som inte finns »

Time | Om Kremlogi och fascistiska fabler »

The Interpreter | Separatister fiskar efter röster med gratis mat – live-blogg »

Skolinspektionens nya lista på friskolekoncerner och deras etableringsansökningar är en påminnelse om det verkliga problemet. Ingen vet längre vad den svenska skolan är för något.

En expansiv firma som heter Thorengruppen får enligt Dagens Nyheter avslag på hela sin hög av chansartade ansökningar på skoletableringar eftersom inga förutsättningar är på plats: behov, lokaler, kompetens. Företagsgruppens marknadschef protesterar.

Varför håller detta på? Varför läggs myndighetsresurser på det? Vad har det med den svenska skolan att göra? Situationen är omöjlig. Skolinspektionen försöker förtvivlat försvara skolan som institution – företagen försöker driva företag. Mellan dem öppnar sig ett förvirrat och politiskt splittrat landskap där man inte längre kan beskriva vad skolan är för något.

Den mest grundläggande av alla samhällsinstitutioner har blivit obegriplig och ohanterlig. Här ligger det verkliga problemet. Då hjälper det inte med en engagerad minister som håller tal till lärarkåren.

Ingen minister eller myndighet eller politisk vilja kan navigera i detta kaos av motstridiga beskrivningar och bräckliga kompromisser. Självaste före detta ministern Björklund beskriver på egen hand schizofrenin genom att på en och samma gång ilsket hävda att skolan ska vara en fri marknad som det allmänna inte får lägga sig i, och lika ilsket proklamera att han absolut vill förstatliga den.

Men med den nya regeringen öppnar sig ett läge där man måste ställa sig frågan: vad ska vi ägna oss åt och hur röjer vi en framkomlig väg? Goda idéer, förslag, ekonomiska satsningar, försäkringar om läraryrkets status – allt sådant kommer vara bortkastat om man inte funderar över förutsättningarna för att något alls ska kunna genomföras. Om man inte är någorlunda överens om vad man pratar om och vad man har framför sig.

Skolan är nämligen inget slag man kan ”vinna” över någon annan. Det är just ett slagfält den inte kan vara.

I ena änden av det här kaotiska landskapet av uppfattningar finns de helt verklighetsfrämmande, New Public Management-inspirerade idéerna om skolan som en ”marknad”. Idéer som är inbyggda i det nuvarande kaoset, och som går stick i stäv med det som skolan funktionellt måste stödja sig på: stabilitet, ansvar, pedagogiska mål, kollegialitet, likvärdighet, och så vidare. Idéer som inte alls relaterar till skolans funktion i samhället: att långsiktigt trygga samhällets kunskapsmässiga, sociala, ekonomiska och demokratiska återväxt.

Hur kan fullständigt inkompatibla uppfattningar få bestå inom det som ska föreställa ett skolsystem? Uttryckta till exempel i obegripligheter som Friskoleöverenskommelsen från förra året.

Det behövs samsyn. Det behövs begriplighet. Det behövs beskrivningar som hänger ihop, utan dolda motsättningar och eller öppen strid från parter som inte har med skolan att göra. Och till detta behövs förstås en bred politisk bas. Men den kan inte som hittills byggas på kompromisser med extremidéer. Den måste bygga på att klargöra, och att tålmodigt vinna stöd. Då behöver man förstås veta väldigt väl vad det är man pratar om.

Punkt nummer ett är att diskutera skolan som det den är. Som skola, och som institution i samhället. Inte utgå från några marknadsliknelser som sakligt sett är felaktiga. Redan det börjar likna en utgångspunkt för att samtala vidare och ta ut riktningar och kunna sortera bland möjliga beslut – att skolan är en samhällsinstitution.

Vad det kommer innebära konkret och i detalj blir en fortgående förhandlingsfråga. Men då är samtalet i alla fall i gång. Och pusselbitarna kan börja passa ihop bättre än de gör i dag.

Det är skolan som samhällsinstitution som ger lärarna deras professionella auktoritet i första hand. Att de representerar och kollektivt bär upp denna institution. Inte att de representerar exempelvis Peje Emilsson.

Utgår vi från skolan som den samhällsinstitution den är, underlättar det ett permanent bortsorterande av kortsiktighet, av grova avvikelser, av undermåliga anläggningar, av felaktiga incitament, av missuppfattningar kring kommuners ansvar och ekonomisk styrning.

Det ger också en bättre utgångspunkt för att se grundfelen i de tidigare, illa tänkta reformerna. Som kommunaliseringen, eller elevpengssystemet. Elevpengen har varit det viktigaste verktyget för att vinna mark åt den förvirrade marknadsliknelsen, och för att bryta ner skolverksamhetens och lärarnas integritet. Lärarnas Riksförbund och SACO vill få bort den, på goda grunder.

Friskolekommitténs överenskommelse behöver man inte bry sig om överdrivet mycket. Den är en lättviktig kompromiss från ett trängt läge. Och på så sätt blir den mest ett uttryck för de problem och knutar som den inte kunnat lösa när det gäller att förklara vad den svenska skolan är för något.

Att upprätta en fungerande samsyn blir inte det allra lättaste, det kommer med nödvändighet ha drag av fredsprocess. Det behövs definitivt en utredning i det stora och ambitiösa formatet. Kanske behöver man ställa om sitt historiska perspektiv, och fundera över hur vi faktiskt förhåller oss till den grundskola som beslutades med bred politisk förankring 1962. Alldeles definitivt behöver bygget av en samsyn kring skolan innehålla något slags svar på de stora frågorna om vart Sverige är på väg socialt och ekonomiskt i framtiden.

En samsyn representerar också något mer: förtroende. Det kanske största enskilda värdet i ett samhälle. Samhällsinstitutionen skola är alltigenom beroende av förtroende – av att det inte som idag råder förvirring kring vad den är eller vems syften den tjänar.

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Jesper finns på twitter: @JesperMeijling

Sven-Erik Bucht (S) må av tidningen Fokus ha blivit utsedd till årets svensk år 2007 – efter att som kommunalråd ha fått Ikea att etablera sig i Haparanda. Men för många var han ändå en doldis när han utsågs till landsbygdsminister.

Även den första tiden i regeringen har han lyckats glida under radarn. Den inledande obligatoriska skandalbevakningen – som den här gången gav ovanligt tunt resultat – var inget som ens kom i närheten av Sven-Erik.

Showen stals i stället av Ardalan Shekarabis äventyr som SSU-ordförande, Åsa Romsons giftiga bottenfärg, Ylva Johanssons gamla havererade IT-bolag och nån miljöpartist som käkat “magic mushrooms” (men vilken miljöpartist har inte det?).

Sen har Mehmet Kaplan blivit indragen i ett lågintensivt drev som mest luktar islamofobi, Alice Bah Kuhnke har anklagats för att vara okunnig och Gabriel Wikström har blivit internationellt uppmärksammad som ”the handsome minister”.

Dessutom har den senaste tiden mest handlat mest om Margot Wallström och erkännandet av Palestina.

Nej, den gode Sven-Erik Bucht har inte setts till. Förrän nu.

I dag gör han äntligen entré på den mediala scenen. Och löftet till svenska folket är inget mindre än – trumvirvel – att vi ska skjuta 100 vargar.

Ridå.

Naturvårdsverket har sagt att det går bra, försvarar sig Sven-Erik Bucht med när Åsa Romson i dag går till storms mot beslutet. Problemet med den argumentationen är att Naturvårdsverket endast förhåller sig till den förra regeringens beslut att 270 vargar är allt som behövs för att stammen ska må bra – en siffra som redan då kritiserades hårt från forskarhåll.

I dag är vargarna i Sverige cirka 370. Det betyder att jakten kan komma att bli mycket omfattande. Hur många det blir kommer slutgiltigt bestämmas av länsstyrelserna i mellersta Sverige.

Man kan ju tycka att det vore klokt att ta fram en egen rovdjurspolitik först, och sen besluta om hur många vargar som ska skjutas. Och inte bara förhålla sig till en tidigare regerings politik och få det att låta som om beslutet inte är politiskt.

Dagens Arena har hela listan.

I dag kom det. Beskedet vi alla fasat för. Stockholmarnas kommunalskatt höjs med 35 öre per hundralapp. För en ”vanlig löntagare” som tjänar 50 000 kronor innebär det 175 kronor mindre i plånboken varje månad.

Ja, du hörde rätt. Ett-hundra-sjuttio-fem. Det är ju nästan så att en inte har råd att jobba längre.

Det finns en hel del saker som ”vanliga löntagare” kommer att bli tvungna att ge avkall på från och med årsskiftet. Varje månad.

1. Sju påsar chips, OLW, 168 kr

   

2. ”Dagens” på Sturehof, en Kalvlever Anglais, 175 kr
3. TV-avgiften, 173 kr (Obs, bara med autogiro)

   

4. Sex mellanstora Fine de Claire på Wasahof, 166 kr

   

5. En studentflaska Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut, 169 kr

   

Den omskrivna nya tv-serien Diktatorn från Utbildningsradion, UR, har redan innan första avsnittet få ta emot mycket medial kritik. Uppståndelsen handlar om att en av deltagarna har poserat i nazistkläder på sociala medier, är medlem i Sverigedemokraterna och är uttalad rasist.

Programmet går ut på att åtta personer med starka personligheter och åsikter lever instängda i åtta dagar i en simulerad diktatorisk miljö. Tanken är att det ska vara ett program som ska väcka tankar och diskussioner hos ungdomar om demokrati och demokratiska rättigheter. Det finns 100 000 kronor att vinna, men det är oklart vad som krävs för att få dem.

Kritiken har handlat om att serien är ännu ett sätt att normalisera rasism, nazism och SD. Projektledaren Charlotte Sifvert har försvarat serien och syftet och säger att om nazistklädseln varit känd innan, hade de tänkt till ett extra varv.

Efter första avsnittet är det uppenbart att den här serien aldrig borde ha gjorts.

UR gör sig skyldiga till både förminskande av antidemokratiska åsikter och ett fördummande av ämnet demokrati. De första 30 minuterna är direkt usla och det borde aldrig ha spenderats produktionspengar på Diktatorn.

När Navid Modiris speakerröst efter halva programmet förklarar för tv-tittarna att deltagarna nu ska ställas inför ett svårt val, som de aldrig tidigare behövt göra, går hoppet upp en sekund. Är tramset slut? Nej, det visar sig att de ska välja ut fem av femton gemensamma nödvändigheter för sin vistelse. Smink eller toapapper?

Och en vinst på 100 000 kronor? Som motivation att leva sida vid sida med medmänniskor som tycker annorlunda?

UR brukar göra intelligenta program med stor respekt för sina unga tittare. Ämnet demokrati är viktigare nu än någonsin. Främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska strömningar sköljer över världen. Varför gör man då en fånig hybrid av Robinson och Big Brother lätt förklätt till en demokratidiskussion? Varför kunde inte ett tv-team ha följt dessa eller åtta andra unga samhällsförbättrare i sin egen vardag? Ett program som skulle kunna visa hur det faktiskt går att påverka i en demokrati.

De suddiga bilderna i slutet på programmet låter ana att deltagarna ska sättas i arbete med färggranna pärlor nästa vecka. Stackars dem och stackar de ungdomar som förväntas uppskatta detta fåneri.

Nio av tio akter på de tio största hip hop- och reggaefestivalerna i Europa är mansdominerade. Det är ett allvarligt demokratiproblem.

I en rapport som musikkollektivet Femtastic tagit fram med hjälp av den ideella föreningen Jämställd festival framgår det att 91 procent av akterna på Europas tio största hip hop- och reggaefestivaler är mansdominerade.

Musikfestivaler speglar branschen i stort. Att nästan uteslutande män får tillgång till de stora scenerna innebär att hälften av befolkningen har betydligt sämre förutsättningar att hålla på med musik, i alla led av musikbranschkedjan.

Kulturen är ett viktigt demokratiskt uttryck och det är allvarligt att en grupp i samhället så kraftigt dominerar musikbranschen. Demokrati handlar om inflytande och att ingen ska begränsas av till exempel könstillhörighet.

Jag var 2012 med och grundade Jämställd festival, som sedan dess har jobbat för en jämställd musikscen. I Sverige har debatten kring de ojämställda musikscenerna varit periodvis intensiv de senaste åren.

När vi på Jämställd festival arbetat med frågorna har vi fascinerats av hur en bransch så fullkomligt har lyckats köpa sig fri från ansvar, genom att prata om “kvalitet”.

“Vi bokar inte efter kön, utan efter kvalitet”, har varit standardsvaret från bokarna, som att bra musik är något objektivt och inte något vi lär oss beroende på var vi växer upp och vilken musik vi kommer i kontakt med.

Med stor möda har dock debatten mer och mer börjat handla om vad som behöver göras för att komma till rätta med den skeva könsfördelningen, snarare än att diskutera om den är ett problem eller ej, och bokarna har börjat se och ta sitt ansvar.

Jag hoppas att vi inte hamnar på ruta noll igen, när diskussionen inte bara gäller Sverige, utan även Europa. Min vädjan är att både musikbransch och media, i stället för att fråga sig huruvida detta är ett problem eller inte, börjar diskutera vad vi ska göra för att komma till rätta med något som faktiskt är ett demokratiproblem.

Rapporten har under onsdagen fått stor spridning i media och är omskriven i bland annat DN och SVT.se.

Påven Franciskus går från klarhet till klarhet. Förra månaden välkomnade han homosexuella, frånskilda och kvinnor som gjort abort till kyrkan.
– Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter slaget, sa Franciskus.

Det är inte ett litet kapell, för en krets utvalda, utan ett hem för alla som kyrkan bör vara, förklarade Franciskus och betonade särskilt att kyrkan inte ska hänga upp sig på frågorna som rör abort, äktenskap för personer av samma kön och preventivmedel. I stället ska fokus läggas på att sprida evangelium.

Se där en vettig syn på vilken roll religionen ska spela i samhället (läs extra noga alla Kristdemokrater). Och det från en påve!

I dag toppar han katolska kyrkans nya progressiva linje med att dissa kreationismen och erkänna evolutionsteorin och teorin om Big bang. Dra på trissor. Att han även ska skänka sin kalott till fattiga romer i Sverige är nästan bara för mycket.

You go, Pope!

I helgen samlade stora demonstrationer tusentals människor i Ungerns huvudstad Budapest i protest mot ett nytt lagförslag om en särskild internetskatt som regeringen lagt.

På tisdagen väntas nya protester om inte förslaget rivs upp.

Demonstrationerna började fredligt. Tusentals demonstranter höll upp mobiltelefoner i luften mot finansministeriet. Stämningen trappades upp när vissa personer började kasta gamla datorer mot det sittande partiet Fidesz högkvarter. Många demonstranter menar att lagförslaget är ett sätt för premiärminister Viktor Orbán att försvåra tillgången till nätet, i synnerhet i utsatta områden, samt att tysta regeringskritiker.

Organisatörer säger till BBC att lagförslaget är den senaste av Orbáns strategier som förflyttar Ungern längre bort från Europa. Kritiker menar att Orbán är benägen att leda landet i en allt mer antidemokratisk riktning.

Det är inte bara det nya lagförslaget som väcker protester. ”Vi har fått nog av regeringen, vi har fått nog av regeringens korruption och stöld från folket”, säger en demonstrant till Euronews.

Enligt den ungerska regeringen har telefonanvändningen, både den till mobila enheter och till fasta telefonlinjer, minskat de senaste åren eftersom fler ringer billigt via nätet. Den nya internetskatten syftar till att kompensera för förlorade intäkter från skatter på traditionella samtal.

Att ladda ner en gigabyte skulle kosta en privatperson ca 20 kronor per månad, skriver en demonstrant till mig på Twitter. Personen skriver att hen inte är “en arg krigare, men internetskatten blev den sista droppen”. Personen menar att lagförslaget visar hur korrupt Ungern är, och kommer att fortsätta protestera.

Regeringen vill samla in mer än 82 miljoner dollar med skatten, skriver Wall Street Journal i en faktagenomgång.  

Tidigare har EU kritiserat Ungerns skärpta medielagstiftning och EU-kommissionens it-kommissionär Neelie Kroes är kritisk mot den nya internetskatten.

Trots att det råder interna motsättningar inom Fidesz är Viktor Orbán populär i Ungern. Orbáns politiska motståndare menar att de ser en växande auktoritär ledarstil och är kritiska mot hans närhet till Rysslands president Vladimir Putin.

I somras drog Putin en ny ridå mot anonymiteten genom att strama åt nätfriheten i Ryssland med en ny lag som innebar nya restriktioner för användare i sociala medier. Om en bloggare har över 3 000 dagliga besökare bör den registrera sig hos Kreml.

Läs också: Wall Street Journals genomgång »

Äntligen är nummer fem av Magasinet Arena här! Arena har som första europeiska tidskrift intervjuat Naomi Klein efter boken “This changes everything”. Nya numret bjuder också på SD-terapi.

Är det en tyst högervåg vi ser när vi granskar 2010-talet? Och är det vänsterns fel att SD går framåt? I nummer fem av Magasinet Arena bjuder tidskriften på eftervalsterapi.

Magasinet Arena har lyckats få en intervju med Naomi Klein, som precis har kommit ut med boken “This changes everything”. Många trodde att boken skulle leda till storbråk mellan vänsterikonen Klein och miljörörelsen. I stället har miljömänniskorna valt att omfamna boken.

Du som vill läsa om en ny antirasistisk dagordning, nya pappaböcker och om moderaten som välkomnade SD har all anledning att snabbt springa till butiken. Eller att börja prenumerera här. Läs digitalt här.

– Att prata om fattigdom i Sverige är lite kontroversiellt. Det köps inte av alla, säger Lina Stenberg på Tankesmedjan Tiden på ett seminarium på tisdagsmorgonen.

Ordvalet blir en ofrivillig blinkning till det kommersialiserade samhälle vi lever i. Där tillgång till kapital är olika och där förmögenhetsskillnaderna fortsätter växa för varje år.

År 2014 har Sverige 80 700 dollarmiljonärer. Det är en ökning med 16 procent från förra året.

Men medan fler blir rika, blir även fler fattiga i Sverige. Lina Stenbergs rapport “Jobbar men ändå fattig” visar hur alliansens arbetslinje har ökat fattigdomen i Sverige. Och värst är det för barnen.

Barn kan inte påverka sin ekonomiska situation. Fattigdom i Sverige handlar inte om att vara på svältgränsen. Det handlar till exempel om att inte kunna vara med på aktiviteter i och efter skolan, att inte få ta del av samma saker som sina jämnåriga och att tvingas ta ansvar för att hålla kostnaderna nere hemma genom att inte kräva något. Det handlar om att skydda sina föräldrar från utgifter och att känna skam gentemot kompisar.

Rapporten bygger på unik statistik från Statistiska centralbyrån som visar att den förra regeringens “arbetslinje” har haft negativa ekonomiska konsekvenser för de som inte arbetar. Helt i linje med arbetslinjens syfte alltså. Att det är barn som drabbas tycks inte spelat någon roll.

Nästan tre gånger fler barn befann sig i fattigdom 2011 jämfört med 2005 och siffrorna visar tydligt att det är ensamstående med barn och utlandsfödda som drabbas värst. 43 procent av ensamstående med barn utan jobb lever i fattigdom. Det är tre gånger mer än bland samboende föräldrar utan jobb.

Lägger vi till aspekten att fyra av fem ensamstående är kvinnor, blir det tydligt att det också är en jämställdhetsfråga.

Det är också tydligt att gruppen arbetande fattiga – working poor – vuxit under alliansen. Fler människor, oftast unga och kvinnor, har otrygga, lågavlönade jobb, som gör att det ibland krävs fler jobb än ett. Och trots arbete lever man alltså i fattigdom.

Den nya regeringens budgetproposition ger dock hopp för framtiden. Det är uttalat att en feministisk politik ska föras. Lika lön för lika arbete är en målsättning, underhållsstödet ska öka med 300 kronor och grundnivån i föräldraförsäkringen ska höjas. Det är några av de steg som måste och ska tas för en förändring i rätt riktning.

Frågan är inte vem som är Hugo Rask, frågan är varför ingen förrän nu skrivit att det kan vara Roy Andersson. Officiellt är det fortfarande “kan vara”, för trots att Roy Andersson har erkänt att det är han, hävdar Lena Andersson bestämt att Hugo Rask inte är Roy Andersson.

“Hugo Rask är Hugo Rask”, kommenterade hon i programmet Babel.

För er som missat de senaste dagarnas kalabalik handlar det om Lena Anderssons roman “Egenmäktigt förfarande” som kom för ett år sedan. Ett relationsdrama mellan två kulturpersonligheter där Lena Andersson anades bakom huvudpersonen Ester Nilsson. Ryktena började snabbt spridas om att det var filmaren Roy Andersson som var förlaga till den andra huvudkaraktären, Hugo Rask.

Då inträffar detta märkliga inom journalistkåren. Ingenting händer.

Det har inte skrivits en rad under ett års tid av en enda journalist, varken från dagspress, kvällspress eller någon annan press, om att en av Sveriges mest kända filmare sågas jäms med fotknölarna av en av Sveriges skarpaste kolumnister. Förrän nu. Och först efter att Roy Andersson själv tagit bladet från munnen.

Varför har det varit helt tyst? Varför är det så att vissa offentliga personer aldrig granskas eller omskrivs negativt oavsett vad som sägs eller hörs om dem?

På ett boksamtal för ett år sedan på ABF hörde jag Lena Andersson säga att hon var tvungen att “gestalta relationen mellan Ester och Hugo så smärtsamt som det är i verkligheten”.  Är det så enkelt att det var verkligheten, i fiktionaliserad form?

Är det så enkelt att journalister låter vissa vara i fred i offentligheten?

Visst är utsläppsrätterna bara en liten del av den totala budget som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade på torsdagsmorgonen.

Men här ger den rödgröna regeringen ett viktigt besked. Sveriges överblivna utsläppsrätter från Kyotoprotokollet ska annulleras.

Under den borgerliga regeringen gjorde Centern allt vad de kunde för att förhala ett slutgiltigt beslut om dessa utsläppsrätter. Det var en av alliansregeringens inre strider. Dåvarande finansminister Anders Borg ville ha in pengarna i statskassan. Men så vore också de svenska utsläppsminskningarna förgäves om utsläppsrätterna såldes – något Centern inte var glada över.

Men en finansminister som bestämt sig för att köra över sin miljöminister har inga större svårigheter att driva igenom sin linje. I januari i år blev det känt att regeringen i hemlighet sålt utsläppsrätter till ett värde av 1,3 miljoner ton koldioxid till den amerikanska banken Bank of America Merrill Lynch.

Nu är det slut på mumlet och utsläppsrätterna skrotas. Det tackar vi för.

I spåren av nittiotalskrisen togs beslut som sedan ångrats. Tänk om 90-talet kunde ringa och hämta tillbaka dem.

1997 var Göran Persson stolt. Han hade fått igenom överskottsmålet, det vill säga ett överskott på en procent av BNP under en konjunkturcykel. Idag är målet öppet byte. Till kritikerna hör förutom upphovsmannen själv Annika Winsth, Klas Eklund, Karl-Petter Thorwaldsson, Kristina Persson, Lars Calmfors, Assar Lindbeck och Stefan Carlén.

1999 fick Riksbanken självständighet och ett enda mål: inflation på två procent. När banken efter finanskrisen 2008 gav upp målet och i stället fokuserade på bostadsmarknaden, så hade politikerna inga verktyg att rätta till det. I dag är det många som önskar att den demokratiska styrningen av Riksbanken kunde öka så att banken slutade fungera som ”en stat i staten”.

Sveriges investeringsbudget slogs ihop med driftsbudgeten redan 1976, men får vara med på 90-talslistan eftersom den osar av samma misstro mot politiken. Det var ekonominestorn Assar Lindbeck som tyckte att det fuskades för mycket annars. Idén att man inte kan skriva av större investeringar under en längre tid, utan måste behandla dem som en kostnad (samtidigt som man alltså har ett överskottsmål) har lett till ett investeringsskuld på 300 miljarder, enligt Svenskt Näringsliv.

Behöver det påpekas att upphovsmannen Assar Lindbeck idag är kritisk till sin egen idé?

I Dagens Samhälle debatterar Roger Haddad (FP), riksdagsledamot och suppleant i utbildningsutskottet, och Lena Hallengren (S), ordförande i utbildningsutskottet, om vem som gjort mest för att hjälpa eller stjälpa svensk skola.

Roger Haddad skriver den 15/10 att “Signaler som nu kommer om att riva upp delar av eller hela gymnasiepolitiken går helt emot de uttalanden socialdemokraterna gjorde inför valet, om att skolans lärare behöver få både lugn och arbetsro”.

Om han syftar på att återinföra det estetiska ämnet på gymnasiet, kommer nog många estetlärare känna just lugn och ro när vikten av detta kreativa ämne åter uppgraderas. Idrott brukar lyftas fram som ett ämne som genererar både fysiska och mentala fördelar.

Vår nya kulturminister är även demokratiminister. Det ser jag som en tydlig signal om områdets relevans för oss alla, oavsett ålder och sysselsättning. Även i skolan. Dessutom ska 25 miljoner satsas på projektet “Skapande skola” där professionella kulturutövare får arbeta tillsammans med elever i grundskolan.

Och om han syftar på att åter ge yrkesprogrammen högskolebehörighet, är det positivt att klassföraktet nu motas i grind. För varför skulle inte yrkeselever må bra av en kurs till i engelska och två i svenska, som förutom ämneskunskaper bidrar till allmänbildningen och ger en möjlighet att läsa vidare efter gymnasieexamen?

Precis som Lena Hallengren replikerar söker inte längre elever till yrkesprogrammen på grund av den borttagna högskolebehörigheten.

Roger Haddad skriver att ett återinförande av högskolebehörigheten riskerar att “cementera det utanförskap som många ungdomar hamnar i”. Jag undrar uppriktigt hur han menar att lägre kunskaper skapar ett sammanhang som samhällsmedborgare? Det är ett utanförskap om något.

Att ett obligatoriskt gymnasium inte är lösningen på skolans problem, håller jag med Roger Haddad om. Insatserna måste göras i grundskolan och på ett systematiskt sätt följas upp i gymnasiet (99 procent börjar gymnasiet redan idag).

Men när Roger Haddad menar att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot tidiga kunskapsuppföljningar blandar han ihop äpplen och päron. För jag gissar att han syftar på tidiga betyg. Det är inte samma sak som kunskapsuppföljning kan jag informera honom om, för det gör lärarna kontinuerligt varje vecka, hela läsåret. Det är något som Lena Hallengren mycket tydligt säger att regeringen vill förstärka.

Kärnan i Lena Hallengrens debattartikel uttrycks med de hoppingivande orden:

Vi menar att skolan har en grundläggande uppgift i vårt samhälle att göra våra barn rustade för att komma ut som fria, starka och kunniga människor i samhälls- och arbetslivet.

Jag tror att regeringen kommer att ha mycket att stå i för att få skolan helt på fötter igen, men det är betryggande med en inställning som bygger på att alla ska med.