Bloggen

Sverige befinner sig i ubåtshysteri och upprustningspsykos. Moderaterna är skadeskjutna och ledarlösa. Då passar Jan Björklund på att försöka knipa borgerlighetens ledartröja.

I en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter spelar folkpartiledaren ut sitt klassiska försvarspopulistkort – ”förstärkt kustförsvar”, ”närmande till Nato” och upprustning i ”mångmiljardklassen”. Samtidigt passar han på att ge några rallarsvingar åt de numera försvarslösa Reinfeldt och Borg – något han aldrig vågat bara för en månad sedan.

Alliansen förlorade valet för att Moderaterna aldrig vågade ta konflikten med LO om ”grundläggande regler på arbetsmarknaden” (läs turordningsreglerna), menar Björklund. Turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd ska ersättas med det luddiga ”bästa kompetens”, tycker folkpartiledaren. ”Då får man förstås en debatt med facken, men den måste vi våga ta.” Jo tack, en ”debatt” kommer det garanterat bli.

Om Björklund får välja ska alliansen år 2018 gå till val med en politik för att luckra upp arbetsrätten och rusta upp försvaret. Låter det bekant? Släng in lite kärnkraft i mixen och det är till förvillande likt dagens ”liberala röst” i alliansen.

Om Björklund tror att detta är framtiden, borde han fundera på varför hans eget parti alldeles nyss gjorde sitt näst sämsta val genom tiderna på samma politik.

Men det som Dagens Nyheters liberala ledarsida inte för så länge sedan kallade ”ett fiaskoval”, verkar föga bekymra folkpartiledaren.

På Polisens Facebooksida har det idag lagts ut en text med rubriken Om man inte kan säga nej… med information om vad som kännetecknar en våldtäkt.

Ordet nej är inte avgörande för om det som hänt är brottsligt. Det avgörande är om man förstår att den andra personen inte vill ha sex eller om hon eller han inte kan protestera. Att utnyttja någon som inte kan värja sig på grund av att personen sover, är medvetslös, väldigt berusad eller hög, sjuk eller befinner sig i en särskilt utsatt situation av någon annan anledning är våldtäkt.

I dag har brottsoffrets beteende innan, under och efter en våldtäkt betydelse. Om det inte finns det tillräckligt med bevisning om att det uppsåtligt handlar om våldtäkt behöver det inte spela någon roll att brottsoffret sagt nej. En samtyckeslag skulle innebära att ett nej alltid är ett nej. Inget samtycke till sex betyder våldtäkt.

Två saker är slående med polisens bildkampanj på Facebook. Dels att den antyder att det inte spelar roll om omständigheterna under “inte” finns vid våldtäktsmål. Det gör de bevisligen, sett till flera uppmärksammade rättsfall de senaste åren.

Och dels ser det ut som att polisen kampanjar för en samtyckeslag. Är det så?

Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet har återuppstått. Nu ännu ett steg längre ut i det främlingsfientliga träsket.

Den nye medlemmen i EFDD är polska Robert Iwaszkiewicz. Det innebär att gruppen får en medlem från ett sjunde land, vilket är nödvändigt för att förbli en grupp. Iwaszkiewicz är medlem i polska högerextrema partiet KNP, som fick 7,5 procent av de polska rösterna i EU-valet.

EFDD:s återuppståndelse innebär också att gruppen toppas upp med extra mycket rasism, kvinnofientlighet och förintelseförnekelse.

KNP-ledaren Janusz Korwin-Mikke är ökänd för sina grova uttalanden. Senast i somras menade han att minimilöner måste skrotas för att som han sa ”fyra miljoner negrer” förlorade sina jobb när John F Kennedy undertecknade en lag om minimilöner 1961. Korwin-Mikke fortsatte med att säga att 20 miljoner unga européer behandlas som ”negrer” och att fackets makt måste förstöras. Han vägrade be om ursäkt för sina uttalanden och har dömts till böter.

Sommarens rasistiska harang är bara toppen av ett berg av uttalanden som är långt bortom anständighetens gräns. Kvinnor ska fråntas rösträtten, Adolf Hitler var nog inte medveten om att han utrotade judar. Och att det endast råder en fin gräns mellan våldtäkt och samförstånd.

Partiledaren för KNP tycker också att abort och homosexuella partnerskap ska förbjudas, han menar att ”demokrati är dumt”, skatter ska avskaffas och att funktionsnedsatta inte ska få vistas i offentliga miljöer.

Men Ukips Nigel Farage, som leder EFDD-gruppen tycks vara villig att acceptera vad som helst för att behålla sin partigrupp. Och han har starka skäl. Bara i år får gruppen ta emot i runda slängar 38 miljoner kronor i stöd. Gruppen får dessutom tillgång till mer talartid – en inte oviktig detalj för politiker som byggt mycket av framgångarna på kontroversiella uttalanden som fått stor spridning på hemmaplan.

Ett ännu mer oroväckande rykte hörs samtidigt i EU:s korridorer. Det sägs att KNP ska ha ställt motkrav till Farage att han i sin tur ska låna ut ledamöter från Ukip. Det för att KNP ska kunna bilda en egen högerextrem grupp.

Farage själv förnekar detta, men polska tidningen Rzeczpospolita citerar KNP-politikern Michal Marusik: ”Vi försöker forma vår egen grupp, så om Farage vill behålla sin grupp har han tillräckligt med folk för att hjälpa oss”.

Innan mandatperioden kan med andra ord två främlingsfientliga partigrupper ha sett dagsljuset. Det är djupt obehagligt. Samtidigt kanske det ska tilläggas att Europas rasister inte är särskilt bra på att hålla sams sinsemellan. Sannolikheten är alltså fortfarande större att EFDD-gruppen på nytt är splittrad innan den pågående femårsperioden är slut.

Under söndagens avsnitt av det fördjupande samhällsprogrammet Agenda fick public service-tittarna 18 minuter fullspäckad SD-tv.

Det bjöds på tre inslag av skiftande karaktär, som ingen av dem levde upp till första delen av Agendas egen programförklaring: “Agenda fördjupar de viktigaste händelserna i Sverige och världen och sätter agendan för nästa veckas debatt”.

Först intervjuades Mattias Karlsson, vikarierande partiledare för SD efter beskedet att Jimmie Åkesson är sjukskriven på obestämd tid. Inget märkligt i sig, det är av politiskt intresse såväl som allmänintresse att höra den person som nämnts som partiets tydligaste ideolog.

Det mest intressanta kom i slutet av intervjun. Mattias Karlsson menade att nationalstatens existens eroderas genom en ökad byråkrati och en maktförskjutning från enskilda nationer till Bryssel.

Den västerländska kulturen är under attack, konstaterar Sverigedemokraternas chefsideolog utan att få några fördjupande följdfrågor från programledare Karin Hübinette. “Menar du på allvar att vår civilisation står på spel?”, är inte en fördjupande fråga, det är ett retoriskt ordmärkeri. Det blir inget annat än ett extra tillfälle för Mattias Karlsson att brodera ut sig.

Klipp till Stefan Löfven som i den första partiledardebatten riktade sig till SD:s väljare. Statsministerns ord: “Jag förstår, jag ser hur ni har det, men framgången är inte Sverigedemokraternas politik. Jag kommer att stå upp mot rasismen och främlingsfientligheten, alltid, alltid”, blir ingången till ett avsnitt om att SD samarbetsmässigt utesluts ur riksdagen. Agenda berättar att detta även sker i många kommuner, trots ett starkt väljarstöd.

Här följer ett reportage från Eslöv, där SD är det näst största partiet med 19 procents stöd. Två intervjuer med två kvinnliga SD-väljare som tycker det är djupt orättvist att SD stängs ute. Det varvas med en nöjd moderat kommunpolitiker och en lika nöjd socialdemokratisk sådan som hittat ett sätt att samarbeta för att hålla sverigedemokraten utanför beslutsfattandet.

Gruppledaren för SD, Fredrik Ottesen, är naturligtvis mycket missnöjd och kallar det en oenig allians. Han illustrerar de stora grabbarnas mobbning genom att visa sammanträdesrummet i kommunfullmäktige där han får sitta själv på ena bordets långsida.

De två inslagen med vanliga SD-väljare manar till förståelse. SD-väljare nummer ett från Eslöv beskrivs av speakerrösten som att hon “känner sig föraktfullt behandlad av makten”. Den viktiga frågan som ingen annan tar i är invandringen, men det får man ju inte säga att man tycker “för då är man ju rasister, som det heter”, säger hon själv medan hon stökar runt i köket.

SD-väljare nummer två är mer konkret. Att stödja ett främlingsfientligt parti som är emot mångfald är inget som hon ser som ett problem. Hon är orolig för att sätta sitt barn i en skola där inte så många talar tillräckligt bra svenska, säger hon i inslaget.

– Jag kommer ju från en annan stad, där hade vi rätt så mycket invandrare. Hon började ju skolan, min dotter, i den staden. Det var jobbigt. Jag tror det var fyra svenskar och resten invandrare. Det är svårt att få ihop en klass så att det ska fungera, säger hon.

Efter denna verklighetsbeskrivning är det direkt över till en märklig debatt mellan Widar Andersson, socialdemokrat och chefredaktör för Folkbladet och SSU-ordföranden Ellinor Eriksson. Om det var tänkt att vara en kommentar på “Jag är inte rasist, men…”-inslagen, är oklart.

Däremot framstår Widar Andersson tydligt som en efter-vals-apostel för att få in SD i den politiska värmen. “Vi måste erkänna den här frågans storhet”, säger Widar Andersson och syftar på invandringen som en fråga som nu måste diskuteras tillsammans med övriga partier.

Två saker är särskilt problematiska med Agendas inslag. Dels är det fixeringen vid att lyfta SD:s frågeställningar och världsbild och dels är det att inte problematisera inslagen. Sveriges ledande fördjupande samhällsprogram ger tittarna en dramaturgisk trestegsraket i SD-normalisering.

1. En inte tillräckligt kritisk intervju med partiets ideolog och för tillfället partiledare.

2. Inslag från “verkligheten” där både partiet och dess väljare porträtteras som offer.

3. Otydligt syfte med en debatt där en partipolitiskt färgad chefredaktör driver en SD-vänlig samarbetslinje.

Med facit i hand är det åtminstone tydligt att programmet “sätter agendan för nästa veckas debatt”. Dagens Industri publicerar under måndagen veckans första ledare med tre skäl till att bjuda in SD i debatten och besluten. 

Näringslivet och politiker frotterar ofta i olika sammanhang. Båda har ett intresse av att hålla sig väl med varandra. Så det är mingelpartyn hos Rotary och räkaftnar i kommunhuset om vartannat. Tydligaste exemplet är Almedalen där ryggkliandet ibland kan kännas lite väl kladdigt.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i de demokratiska församlingarna har näringslivet i stort härmat de etablerade partierna och hållit partiet på armlängds avstånd. Men i takt med att Moderaternas (läs Fredrik Reinfeldts) tydliga avståndstagande börjar tolkas alltmer frimodigt ute i kommunerna så verkar nu även näringslivets sköld att sänkas.

I dag gör Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson sitt bästa för att normalisera relationerna mellan SD och näringslivet. På tidningens ledarsida argumenterar han för att företagsledare även ska reservera en räkcocktail till den lokala SD-politikern vid nästa event.

PM Nilsson listar tre skäl: SD har makt i och med sin vågmästarroll, mer normala förhållanden gör också SD mer normalt och att näringslivet borde uppfostra den nya uppnosiga högerextremisten.

Det håller inte. SD inte är ett normalt parti. SD är inget demokratiskt parti. Rasismen är inget man kan polera bort. Det är själva kärnan i partiet.

SD är demokratiskt valda av 13 procent av befolkningen. De väljarna måste man ta på allvar. Men demokrati kan aldrig reduceras till enkel matematik. Demokrati är en samling värderingar. Värderingar som är till för att säkerställa alla människors lika rätt.

Och SD faller utanför den ramen.

Rasismen är inget olycksfall i arbetet. Det går inte att “reparera” genom att utesluta några jeppar som inte sopat igen sina spår när de hatar på nätet. SD är ifrågasättandet av själva strukturen för det demokratiska samtalet, av människovärdet.

Därför kan vi aldrig normalisera SD. Varken i politiken eller i näringslivet.

Nomineringarna till Sveriges Tidskrifters utmärkelse Tidskriftspriset 2014 är nu klara. Arenagruppens mediebolag Arena Medier säkrar två nomineringar för Magasinet Arena som är nominerad i klasserna Årets Tidskrift och Årets Omslag.

Priserna delas ut under Tidskriftsdagen och Tidskriftsgalan i Stockholm den 13 november. Tidskriftspriset arrangeras sedan 1993 av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter.

Fixa Arena!

Välj en inbunden kvalitetsbok – Alice Munros På fri fot eller Tore Renbergs Vi ses i morgon.

Välj ett alternativ till dig eller till din vän:
Helår (6 nr) + Inbunden bok: 429 kronor (Värde ca 679 kronor)
Helår (6 nr): 395 kronor

Beställ här »

Erbjudandet gäller fram till 18 december.

Mer information om Arena Medier
Yonna Waltersson, Chef Arena Medier, 0736 541 307
yonna.waltersson@arenagruppen.se 

Under valrörelsen lovade oppositionen i Stockholm att häva klotterpolicyn om de skulle vinna valet. Alliansen gjorde det till en hederssak att behålla den.

Den nya röd-grön-rosa majoriteten i Stockholms kommun meddelade i går i sin gemensamma plattform att nolltoleransen mot klotter och graffiti ska tas bort.

Det är en kulturpolitisk seger för en modern europeisk storstad som Stockholm. Graffiti är en konstart som runt om i världen börjat ta sig in även i de fina gallerierna. Lagliga graffitiväggar finns i alla europeiska huvudstäder utom Stockholm och Minsk i Vitryssland. Förhoppningsvis dröjer det nu inte länge innan Stockholm följer andra kommuner, som Norrköping och Botkyrka, med att sätta upp en laglig vägg.

Den klotterpolicy som den borgerliga alliansen instiftade 2007 har kritiserats genom åren, även inom alliansen. Särskilt den godtyckliga nionde punkten i policyn har varit debatterad.

Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.

Det största problemet med nolltoleransen har varit just att all gatukonst och graffiti har motarbetats. Grunden till nolltoleransen är att ingen har rätt att själv bestämma vad som ska målas på någon annans egendom. Två retoriska figurer har dunkats in i det kollektiva medvetandet. 1. Graffiti skapar otrygghet i det offentliga rummet. 2. Graffiti är en inkörsport till drogmissbruk, våld och kriminalitet.

Argumentet att laglig graffiti skulle öka den olagliga finns det inga belägg för. 2003 fick Brottsförebyggande rådet, BRÅ, i uppdrag av regeringen att inventera de förebyggande klotteråtgärderna och kom fram till att det inte finns tillräckligt med underlag för att vare sig rekommendera eller avråda från användningen av lagliga väggar. Ingen annan utredning är gjord sedan dess.

Det gör det tydligt att nolltoleransen är en tydlig ideologisk fråga mer än något annat.

– Vi vill ta bort den antiintellektuella hållning som förts gentemot den här konstformen. Det har bland annat funnits exempel på där man inte kunnat annonsera för konstutställningar med graffiti eftersom Stockholms stad då hotat med att dra in sitt stöd. Det här innebär att det ska vara fritt fram att prata om graffiti, säger Roger Mogert (S), borgarråd i Stockholm stad, till Kulturnytt.

Till Kulturnytt säger Ulla Hamilton (M) att staden nu kommer bli nedklottrad. Jag menar att staden nu kan bli den moderna konststad den bör vara. Laglig graffiti är något annat än olagligt klotter, det kan vara dags att förstå den skillnaden.

Allt mer pekar på att Anna Kinberg Batra blir nästa partiledare för Moderaterna. Men hennes företrädare har bäddat illa för övergången.

Det kanske enskilt största strategiska misstaget begicks för lite knappt ett år sedan. Redan då borde moderatledaren Fredrik Reinfeldt ha sett vartåt det barkade.

En efter en hade de försvunnit från den innersta kretsen. Odenberg som drog. Schenström som kickades. Littorin avgången. Tamson på nya uppdrag. Schlingmann som stack. De nya Moderaterna var kort sagt dränerade på syre.

Trots det avstod Reinfeldt från att ta ansvar för Moderaternas förnyelse. Ett år innan valet kallades Reinfeldt till regeringsombildning. Men det som kunnat bädda för ett smidigare ledarskifte i framtiden uteblev.

Hillevi Engström fick stanna i regeringen, om än på en försvagad position. Samtidigt lyftes Elisabeth Svantesson in – en person som med sin bakgrund i Livets ord i praktiken är omöjlig som partiledare.

Två viktiga namn fick snopet stå kvar på riksdagsgolvet: Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Den senare har redan kastat in handduken. Kinberg Batra har samtidigt gått miste om erfarenheten att leda ett departement och tyngden av att vara minister.

Kinberg Batras väg framåt kommer att vara långt ifrån lätt. Misstanken på landsbygden mot den utpräglade Stockholmspolitikern är stor. Personvalskampanjen från 1998 om att stockholmare är smartare än lantisar kommer inte underlätta när hon ska bygga upp ett förtroende inför både möjligt nyval och kommande riksdagsval.

Betänk att Moderaternas stora tapp till Sverigedemokraterna och den splittring som här finns inbyggd mellan landsbygd och stad. Samtidigt måste Kinberg Batra axla uppdraget att hålla rent högerut mot de M-politiker som vill närma sig SD, en uppgift som lätt kan leda till mer bråk.

En knagglig väg är vad som väntar. Men har (m)an ens något annat val än att ta Anna Kinberg Batra?

Lärarnas situation har fått fäste på den politiska arenan. Nu är det dags att uppmärksamma socialsekreterarna på samma sätt.

För några dagar sedan publicerade DN Debatt forskaren Pia Thams alarmerande text “Socialsekreterares villkor har försämrats allvarligt”, som beskriver de svåra arbetsvillkoren för socialsekreterare som utreder barn och unga.

Pia Tham skriver att detta arbete ofta kräver “svåra bedömningar som inte sällan ska göras under stark tidspress. De beslut som fattas kan få stora konsekvenser för det enskilda barnet eller ungdomen och kan medföra att hela deras tillvaro förändras.”

Det föranleder en utomstående att tro att det är de mest erfarna och rutinerade som tar hand om dessa ärenden. Så är det inte.

I stället är det ofta nyexaminerade och utan specialistkompetens. I en enkätundersökning som Pia Tham gjort med 349 socialsekreterare i Stockholms län framkommer det att en tredjedel är mellan 20 och 30 år. Nästan var femte av dessa har arbetat kortare än ett år i yrket och mer än en tredjedel i högst 3 år. Introduktionen till yrket beskrivs som kaotisk. Ofta saknades någon att rådfråga och man lämnades ensam med en hög utredningar att ansvara för.

Övertid är vanligt liksom en negativ påverkan på familje- och fritidsliv. Stress och akutplanering av arbetet är vanligt. Många beskriver att man utför arbetsuppgifter som borde utföras annorlunda och blir utsatta för hot eller våld.

Misstag i ärendehanteringar känns inte som osannolika med tanke på dessa förutsättningar. Och detta handlar om bland det viktigaste arbete man kan tänka sig. Utredning av barn och unga och deras livsförhållanden.

Yrkeskunniga försvinner från yrket innan de hunnit skaffa sig den nödvändiga erfarenhet som är en förutsättning för att kunna fatta professionella beslut. Eftersom socionomutbildningen är en generalistutbildning är det upp till arbetsgivaren att ställa krav på specialistutbildning. Dokumentationskraven har ökat och stjäl tid från arbetet med klienterna. En dellösning är fler tjänster och mindre administration.

Känns det igen från en annan debatt?

Lärarna har varit den stora vinnaren under årets valrörelse. Varenda parti har lovat att se till att arbetsvillkoren förbättras, att administrationen minskar, att stöd och klasstorlek ska justeras efter behov. Barnen och ungdomarna är det viktigaste vi har. De har rätt till en god utbildning och ett gott framtida liv. Alla är överens om det.

Det tycks vara svårt att hålla mer än en fråga och grupp aktuell i debatten. Det är långt kvar när det gäller skolans situation, men skolan finns uppe på varenda politikers agenda.

Nu är det upp till politisk kamp för nästa yrkesgrupp. Det är mycket bra att det läggs resurser på att lärarkåren kan göra sitt jobb med att forma morgondagens samhällsmedborgare. Nu måste socialsekreterarnas orimliga arbetssituation omhuldas lika varmt av ansvariga politiker och tjänstemän.

I morgon torsdag 16 oktober gör jag min sista arbetsdag på Dagens Arena och Arenagruppen. Det känns vemodigt, naturligtvis. Jag har haft fyra fantastiska år och när jag anställdes hösten 2010 kändes det som att komma hem. Mycket av min politiska skolning fick jag genom att läsa magasinet Arena och böcker från Atlas samt Premiss förlag. Jag sprang på Arenagruppens seminarier och åkte med på politiska studieresor till Frankrike, Italien och USA.

Helt plötsligt fick jag ett skrivbord i lokalerna på Drottninggatan 83 och anställning som chefredaktör för den nya webbsatsningen Dagens Arena. A sort of homecoming, helt enkelt.

De fyra år som följde har varit intensiva. Trafiken på Dagens Arena har ökat kontinuerligt varje år, vi vann Svenska Publishing-Priset för ”Årets massmediewebbplats” 2012 och 2013. En tid pendlade jag parallellt till Berlin och ledde uppstartandet av det europeiska politiska magasinet Fresh Thinking.

Jag har även haft förmånen att arbeta med andra delar av Arenagruppens verksamheter – inte minst magasinet Arena och tankesmedjan Arena Idé – och har även genomfört otaliga externa uppdrag på Arenagruppens vägnar. Alltifrån att göra valanalyser åt LO till att leda Första maj-firandet på Norra Bantorget.

Ni förstår hur roligt det har varit. Och visst kunde jag ha gjort en del saker annorlunda och prioriterat på andra sätt. Men framförallt är jag stolt över det hårda arbete som vi tillsammans har lagt ned på att göra Arenagruppen till en självklar röst och aktör i den svenska politiska debatten.

Det bästa minnet är också de människor jag har jobbat med. Arenagruppens grundare och VD Håkan A Bengtsson har trott på mig och stöttat mina idéer och tankar sedan jag började hänga kring Arenagruppen för över tio år sedan. Vänskapen med Håkan och Arenagruppen fanns innan jag fick ett formellt skrivbord. Jag räknar med att den består när jag flyttar till ett annat skrivbord, och jag övertygad om att våra vägar kommer att korsas igen även yrkesmässigt.

Redan när jag började på Dagens Arena fanns Yonna Waltersson på plats. Under de här fyra åren har Yonna vuxit med det ansvar som kontinuerligt har ökat, till exempel när jag blev pappa och gick på föräldraledighet. Yonna tog över som chefredaktör och Dagens Arena hamnade i händer som är såväl trygga som ambitiösa. Det jag eventuellt har åstadkommit under de här fyra åren har byggt på Yonnas och den övriga redaktionens uppbackning, vänskap och professionalitet.

Yonna förblir en klippa som Dagens Arena kan luta sig emot. Men på redaktionen finns även Dagens Arenas originalmedlemmar Mikael Färnbo (fantastiskt duktig grävande journalist, mitt publicistiska ankare) och Maria Georgieva (talangfull digital redaktör som har hjälpt mig med allt från webbutveckling via teknik och sociala medier till allmän kommunikationsstrategi). Där finns även nytillskottet Johanna Senneby samt praktikanterna Vesna Prekopic och Amanda Lindholm.

Addera vår helt fantastiska ledarredaktion och ni förstår att Dagens Arena kommer fortsätta att vara en oumbärlig progressiv röst som blandar kloka åsikter med nyheter och grävande journalistik. Och apropå ledarredaktionen: Våra dynamiska redaktionsmöten varje måndag är nog det som jag kommer att sakna allra mest. Det kändes mycket konstigt att radera våra kommande veckomöten – alltid 09.30-10.30, ofta med bullar som Björn Elmbrant tagit med – ur den digitala kalendern.

Tack vare Dagens Arenas och Arenagruppens starka varumärke har jag inte bara haft förmånen att skriva texter på vår sajt, utan även uttala mig om politiska skeenden i radio och TV. Det har varit roligt, inte minst på grund av alla de läsarreaktioner som åsiktsjournalistik genererar. Jag kommer att sakna våra läsare och inte minst er som då och då skickade ett glatt tillrop.

De läsare som har följt Dagens Arena under de här fyra åren kan omöjligen ha missat att jag har ett stort intresse för amerikansk politik. I min ungdom hade jag till och med ett installationstal av den 35:e amerikanske presidenten inramat på väggen. Den retoriska frågan i slutet av talet är på gränsen till söndertjatad. Den handlar om att fråga sig vad du som individ egentligen vill åstadkomma under din stund på jorden; vad du möjligen kan åstadkomma genom att sätta saker som är större än dig själv främst.

Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, har frågat om jag vill arbeta som politisk sakkunnig för henne i Utrikesdepartementet. Det är en möjlighet som jag inte kan tacka nej till. Det är ett drömjobb som kommer att handla om utrikespolitik och EU-frågor, det jag egentligen brinner allra mest för.

Jag ska alltså börja jobba med en politiker som var en av de tre som jag såg upp till som ung, socialdemokratisk student (de andra var Anna Lindh och Mona Sahlin). Margot Wallström har en utrikespolitisk vision – som även är feministisk – som jag tror på. Det ska bli ett privilegium att få vara med och utveckla en modern, solidarisk och rödgrön utrikespolitik. Och jag får arbeta för en socialdemokratiskt ledd regering – på ett departement som är välkänt för sina kunniga och proffsiga medarbetare.

Efter sammanlagt nio år i skärningspunkten mellan journalistik och politik väntar ett nytt skrivbord och nya utmaningar. Det var inget lätt beslut, men det känns rätt i mage, hjärna och hjärta. Även det här steget känns som a sort of homecoming.

Tack för den här tiden. I’ll miss y’all.

Marknadiseringstokar som Björklund och Lööf har mycket att lära av årets ekonomipristagare. Fransmannen Jean Tirole visar på ett grundläggande fel i synen på marknader.

Det kanske mest intressanta med årets mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne är att han inte är ekonom. Jean Tirole är väg- och vattenbyggnadsingenjör i botten, utbildad vid två av världens mest framstående tekniska högskolor, École Polytechnique i Paris och MIT i Boston. Det säger en hel del om det vetenskapliga bidrag han nu prisas för.

Väldigt kort sammanfattat går Tiroles arbete ut på att alla olika marknader och situationer inte kan regleras enligt några generella och rudimentära principer. Jean Tirole försöker visa att vissa regler är till gagn i vissa sammanhang, men inte i andra. Man behöver, likt en ingenjör, omsorgsfullt studera varje näring eller verksamhetsområde för sig, för att kunna konstruera regler som tjänar sitt syfte på just det området.

Det här går tvärs emot de förenklade föreställningar som avlat fram sådant som New public management, och som fortfarande är den dagliga livsluften i nyliberala tankesmedjor och på de flesta ekonomiska utbildningsinstitutioner.

Jean Tirole förmår säga något meningsfullt i diskussionen om regleringar av marknader därför att han inte från början formstöpts bland nationalekonomernas standardiserade staplar och diagram. Tirole gör något annat, som ekonomer i allmänhet inte gör: Han studerar sammanhang, situationer och förutsättningar.

Med sitt särskilda perspektiv har han redskap att visa att situationer är olika, och måste analyseras på sina egna premisser. Och att regelverk måste konstrueras därefter – utifrån den föreliggande verkligheten, inte utifrån en teoretisk eller ideologisk fantasivärld.

Ekonomipristagarens framträdande vid Nobelfestligheterna i december skulle kunna bli en lektion för en hel politikergeneration. De som likt Jan Björklund, Annie Lööf och Mona Sahlin trott att ”det inte spelar någon roll”, som de brukar säga, om en utförare är privat eller offentlig, om den som betalar är privat eller det allmänna, om det handlar om att driva godisbutiker eller skolor eller kraftnät. Som Tirole visar: Det spelar roll. Det spelar alltid roll.

Kanske kommer de dit och lyssnar på honom. Kanske kommer de dit och fortsätter prata med varandra i stället.

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Jesper finns på twitter: @JesperMeijling

Välgörenhet bygger på solidaritet. Av tanken att jag som har, hjälper dig som inte har. När kommuner inte agerar i solidarisk anda finns det privatpersoner, nätverk och föreningar själva som gör det.

Ett exempel är att organisera hjälpinsatser för hemlösa EU-migranter.

Föreningen för hemlösa EU-migranter, HEM, har samlat in pengar via sin Facebooksida till änkan Maria. Pengarna ska gå till ett hus med möbler, med en bit mark, och grisar, får och höns för självförsörjning.

I Stockholm, Uppsala, Linköping och Skåne kommer stadsmissionerna från årsskiftet att starta ett gemensamt projekt, “EU-migranter som resurs”. Det är en del av Postkodlotteriets mångfaldssatsning Hela Sverige och syftar till att utveckla konkreta alternativ till tiggeri och motverka fördomar mot EU-migranter och romer.

I Borås liksom i Umeå har kommunen tillsatt en samarbetsgrupp bestående av olika frivilligorganisationer. Pingstkyrkan är en av de aktörer som tar ett stort ansvar och till exempel anordnar insamlingar för det som behövs.

Att kyrkan hjälper utsatta människor verkar vi ta för givet. Att politikerna hjälper utsatta människor verkar inte vara helt givet.  Vissa kommuner gör ingenting, andra erbjuder EU-migranterna en biljett hem. Men i Göteborg gör man mycket mer.

Göteborgsposten berättar om hur Göteborgs kommun för två år sedan insåg att situationen med de många hemlösa EU-migranterna både var problematiskt och hade kommit för att stanna. En samarbetsform inleddes där frivilligorganisationer med kontakt med EU-migranter står för innehållet i hjälpinsatserna och kommunen står för ekonomin, ett så kallat Idéburet Offentligt Partnerskap, IOP.

Crossroads, som drivs av Stadsmissionen, har i Göteborg fått funktionen som en förinstans till Arbetsförmedlingen. Jobbsökande EU-migranter kan komma hit i jakt på jobb eller få hjälp i kontakten med Arbetsförmedlingen eller andra myndigheter i Sverige.

I samma artikel i Göteborgsposten beskrivs Malmö och Lund som passiva kommuner som väntar på nationella riktlinjer i stället för att agera själva. Ungefär som i Stockholm. Problemen kan inte lösas kommunalt, utan ska lösas på nationell och internationell nivå, menar man.

Passiviseringen verkar bero på bristen av politisk handling. Socialstyrelsen har gett landets kommuner riktlinjer om hur situationen kan skötas, men klargör att det är politiska beslut som krävs för förändring. 

Sveriges kommuner och landsting, SKL, efterfrågar samverkan mellan regeringen, myndigheter och frivilligorganisationer, tillsammans med en handlingsplan från EU för att förbättra villkoren i respektive hemland, skriver Göteborgsposten.

Men det går uppenbarligen att agera som kommun. Göteborg är ett strålande exempel på det och borde kunna fungera som förebild.

Att inte agera är att skjuta bort det ansvar som varje kommunpolitiker borde ta för sin stad och sina invånare. Kanske särskilt om det finns invånare utan tak över huvudet.

Nästa vecka samlas parlamentet i Bulgarien, där allting är till salu, om priset är det rätta. Missa min rapport i OBS i P1.

Sex procent av väljare rapporteras ha sålt sina röster – för några hundralappar röstar de på det parti som betalar.

Hör också om den unga bulgariska kvinnan som tidigare varit i Sverige för att tigga. Hon säger till mig: ”Vi vill inte vara här, men är hemlösa i vårt eget land och vi kan inte bo vid människors dörrar.”

Kvinnan berättar att hon fick med sig lite pengar tillbaka till Bulgarien, men att det inte alltid blir som man tänkt sig. Hon trodde att det skulle finnas jobbmöjligheter och bostäder i Sverige. Ett annat liv.

Lyssna på OBS i P1 här »

Och om ni bara ger det lite tid kommer styrelserummen bli jämställda av sig själva.

Jag har förstått att vissa har svårt att uppfatta ironi. Så för att vara övertydlig: Ja, både rubrik och ingress är ironiska. Humor är trots allt det enda rimliga att ta till dagar som denna när mitt feministiska hjärta skakar av frustration.

Allt började i morse med Timbro debattartikel om att styrelserummen snart blir jämställda utan kvotering. “Snart” innebär i näringslivets ögon år 2050. Själv kommer jag vara 70-plus vid det laget och känner väl inte riktigt att det ligger nära i tid.

Budskapet är att om vi inte lägger oss i och blundar för att det existerar strukturer så kommer allt lösa sig av sig självt. Att andelen kvinnliga styrelsemedlemmar i de 26 största börsbolagen i Sverige har varit oförändrad de senaste tre åren tycks inte bekymra Timbro.

Men kanske är det så att kvinnor agerar helt fel när de bryr sig om att de borde till exempel tjäna lika mycket som sina manliga kollegor. Det verkar Microsofts CEO Satya Nadella tycka. När han deltog på en konferens för kvinnor i teknikbranschen fick han frågan om vilket råd han hade att ge till kvinnor som ville få upp sin lön.

Svaret löd som följande:
“Det handlar inte om att be om en lönehöjning, utan att om att lita på att systemet faktiskt kommer ge er rätt löneökningar”.

Han påstod också att “bra karma” kommer att få chefen att förstå att man förtjänar högre lön.

Det är väl bara att konstatera att det råder en samsyn mellan Timbro och Nadella. Gör ingenting – det kommer bli bra. Och jobba på din karma.

Men för oss som vill nå längre. Tja, krav på kvotering, lönekartläggningar och fajt för färre ofrivilliga deltider kommer behövas ett bra tag till. Garanterat långt efter 2050.

Regeringen måste ta tag i den viktigaste skolpolitiska frågan: Hur får Sverige fler behöriga lärare, som dessutom vill stanna i yrket.

Det är kanske dags att regeringen sätter fart med att hitta en nationell strategi för att:

1. Kompetensutveckla befintlig pedagogisk personal

2. Säkra det framtida kompetensbehovet på både grundskolor, gymnasium, högskolor och universitet.

Tre illavarslande nyheter har offentliggjorts på kort tid.

Den första är det stora antalet obehöriga lärare i grundskolan och gymnasiet, som Skolverket visade i september.

Den andra är att även en stor del av yrkeslärarna är obehöriga, cirka 35 procent, enligt en två dagar gammal enkätstudie från Skolverket.

Den tredje är att samma dag som siffrorna om de obehöriga yrkeslärarna kom, släppte Universitetskanslerämbetet, UKÄ, en utvärdering av landets speciallärarutbildningar, som visar att fem av nio brister i kvaliteten.

Utvärderingen visar bland annat att det finns stora problem med vetenskapligheten i studenternas självständiga arbeten. Nu har lärosätena ett år på sig att komma tillrätta med bristerna för att inte förlora examenstillståndet, enligt UKÄ.

Det finns ett stort behov av både yrkeslärare och speciallärare och specialpedagoger. Av de flesta lärare. Lärarstatusen måste höjas, skanderade alla partier under valrörelsen. Fler ska stanna i yrket och fler ska in i det.

Ja, men hur? Inte genom att ha undermåliga utbildningar. Inte genom att låta kommunerna ta hand om detta i egen takt och mån av tid. Det är dags att staten kliver in i matchen nu. Ställ krav på lärosäten och huvudmän, ha tydliga konsekvenser när kraven inte uppfylls och hitta strategier för själva förutsättningen likvärdig skola.

Skolverket har tidigare påtalat behovet av att regeringen ger huvudmän och skolor långsiktiga förutsättningar för sitt utvecklingsarbete. Även en uthållighet från regeringen när det gäller stöd för kompetensförsörjningen har lyfts fram.

Eftersom regeringen hittills har gått ut hårt i de skolpolitiska frågorna, kan det vara på sin plats att ta tag i ett av grundproblemen direkt. Hur får Sverige fler behöriga lärare, som dessutom vill stanna i yrket?