Bloggen

Det är smickrande att Karin Svanborg-Sjövall omedelbart bemöter en enkel bloggpost med ett vindlande svar – som dessutom är betydligt längre än mina ursprungliga rader. Teorin att tyckarhögern är ilsken och på tårna verkar stämma – vilket är bra för det demokratiska samtalet.

Svanborg-Sjövall undrar hur Kent Werne kan skriva att det rödgröna förslaget är det mest radikala sedan Palmes dagar, medan jag menar att förslaget är rimligt. Det principiella svaret är att Dagens Arena är just en arena för olika progressiva åsikter. Alla inom den breda vänstern tycker inte exakt lika. Och dessutom: Ett radikalt förslag kan självfallet vara rimligt.

Förslaget om att begränsa vinsterna i skola och välfärd får Svanborg-Sjövall att varna för att de bärande väggarna i välfärdssamhället ska raseras och tydligen är äganderätten hotad?! Därefter fortsätter regnet av metaforer: ”nostalgisk vänstersoppa”, ”Domussamhället”, ”betongsocialism”.

Det är bara att konstatera att Svanborg-Sjövall och jag tycker olika. För även om jag har en ytterst positiv grundinställning till marknadsekonomi, valfrihet och konkurrens så anser jag att den nuvarande utvecklingen är oroande, har gått för långt och behöver regleras.

Svanborg-Sjövall verkar tro att det rödgröna målet är något slags ”Domussamhälle”. Det är förhoppningsvis onödig svartmålning. Min gissning och förhoppning är att pragmatisk S-politik kommer att bli vägledande: Valfrihet och olika utförare kommer att finnas kvar, men regleringen blir tuffare. Vi får se vem som får rätt.

Till sist: Svanborg-Sjövalls tweet om krig ska tydligen bara ha varit ”en anglicism”. Oavsett vilken parallell på engelska som avses – jag undrar helt ärligt, det finns en del att välja på – så kan följande konstateras. Svanborg-Sjövall levererade en krigsförklaring på grund av ett rödgrönt förslag om en utredning. Hon gjorde det i ett läge när ordet krig snarare för tankarna till Kobane än Domus.

Det var orimligt och behövde framhållas i den debatt mellan höger och vänster som jag är glad över att vi har mellan Timbro och Dagens Arena.

Eric Sundström, politisk chefredaktör Dagens Arena

Redan på tisdagskvällen blev det känt att Europaparlamentarikerna planerade att underkänna slovenska Alenka Bratušeks kandidatur. Nu på onsdagsmorgonen valde Bratušek att dra tillbaka sin kandidatur, rapporterar EUobserver, för att slippa den förödmjukande processen.

Bratušek, som skulle ha haft ansvar för EU:s “energiunion” misslyckades under utfrågningarna. Hon har dessutom redan sedan tidigare varit kontroversiell eftersom hon nominerade sig själv till posten som EU-kommissionär. Dessutom ryktas det om att hon undviker sin egen post för att försena en utredning om maktmissbruk.

Nu väntas Tanja Fajon (S) ersätta Bratušek. Det innebär att Slovenien sannolikt förlorar posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Förmodligen kommer flera EU-kommissionärer också att tvingas byta positioner med varandra.

Som vanligt är det alltså stökigt i EU:s korridorer.

UPPDATERING: Bratušek och Juncker förnekar att kandidaturen har dragits tillbaka. Många rykten är nu i omlopp, något som EU-bloggen skriver föredömligt om.

Den som är vän av det ständiga twitterflödet har sannolikt inte missat en rad uppenbara tecken på att den svenska tyckarhögern har börjat spåra ur. Frågan är varför?

Visst, orsaken till att proppen gick ur är regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om att begränsa vinsterna i välfärden. I korthet går förslaget ut på att vinst ska återinvesteras i verksamheterna, samt att företag verksamma inom välfärden inte ska ha som uttalat mål att dela ut vinst till ägarna. Ganska rimligt när det handlar om våra gemensamma skattepengar, kan tyckas.

Men Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, håller inte med. ”Nu är det krig”, skrev hon kortfattat på Twitter. Det är inte orimligt att ha synpunkter på användandet av ordet ”krig” i en tid då FN redan i augusti uppskattade antalet dödade i Syrien till 191 000.

I SvD skriver Sveriges kanske mest rutinerade högerdebattör Janerik Larsson att ”hösten 2011 släpptes ett ideologiskt Ebolavirus ut i den svenska samhällsdebatten: ’vinst i välfärden’.” Larsson oroar sig för att vinst har blivit ett fult ord. Det är inte orimligt att ha synpunkter på jämförelsen med ebola i en tid då viruset hittills har skördat 3 431 liv i Guinea, Liberia och Sierra Leone.

Fast en mer relevant fråga är möjligen varför den svenska tyckarhögern är så arg. Personligen tror jag att det handlar om två saker.

Den ena är att den starka moraliska dimensionen som ligger till grund för uppgörelsen mellan regeringen och V. I skolan formar vi framtida generationer av svenska medborgare. Varför ska vinstmekanismen vara med där? Utvecklingen i Sverige har gått för långt. Tyckarhögern håller inte med, men känner hur pendeln obevekligt svänger åt vänster.

Den andra är att kompisrelationerna i ”bananrepubliken Sverige” börjar kännas mer obekväma. Väven mellan högerpolitik, vinstintresse och konsultvärlden har spunnits framgångsrikt under alliansens år vid makten – och den har backats upp av allt från högertyckare till tidningar som Dagens Samhälle. Nu utmanas en väv av starka intressen, och då tas det i från tårna.

Det är nya tider med en ny regering som självfallet ska ifrågasättas av högerns debattörer. Om oppositionslunken med tiden medför att tyckarhögerns metaforer blir mer rimliga återstår dock att se. I nuläget känns det dock osäkert att gissa om besinning eller fortsatt ”krig” och mer ”ebolavirus” väntar runt hörnet.

Huvudvärken växer för EU-kommissionens nye ordförande Jean-Claude Juncker. På måndagen gjorde Alenka Bratušek, slovensk kandidat, en svag prestation när hon frågades ut av Europaparlamentets miljöutskott.

Hon är redan sedan tidigare hårt ansatt.

Alenka Bratušek avslutade sin tid som premiärminister med att nominera sig själv till kommissionär. Hon sägs också undvika sin post för att försena en utredning om maktmissbruk. Som lök på laxen har en video med Bratušek valsat runt där det sjungs en antiromsk sång.

När hon till på köpet inte klarade av att ge tydliga svar på EU-politikernas frågor väckte det flera irriterade miner.

Samtidigt som miljöutskottet surnade till över Bratušek gjorde kulturutskottet tumme ner för att den ungerska kandidaten Tibor Navracsics ska tillåtas ansvar för medborgarfrågor. Med tanke på att Navracsics tidigare varit minister i den ungerska regering som slagit ner på civilsamhället var det inte ett helt oväntat besked från EU-politikerna.

Under dagen väntar dessutom en andra utfrågning av den brittiske kandidaten Jonathan Hill, som inte heller gav tillräckliga svar under den första utfrågningen.

Allt mer pekar alltså på att Juncker kan tvingas tillbaka till ritbordet. Om vi har en ny EU-kommission till den 1 november tycks med andra ord allt mer oklart.

När svenska ledarsidor mangrant sluter upp bakom ett mäktigt särintresse som går på tvärs med folket vilja – då pratar vi om ett demokratiskt problem som borde diskuteras mycket mer.

Sverige har en borgerlig press. Det vet man ju. Men det blir aldrig så tydligt som dagen efter en stor politisk händelse med tydligt bäring på höger-vänster-skalan i politiken. Jo, det är gårdagens vinstutspel som avses.

Om man bara läste dagstidningarnas ledarsidor skulle man nästan kunna få intrycket att en överväldigande majoritet av svenska folket inte bara tycker illa om förslaget, utan är beredda att bekämpa det med alla till buds stående medel.

En snabb titt på dagens rubrikskörd:

”Sämsta tänkbara start” – Dagens Nyheter (oberoende liberal)
”Valfrihet snart i permafrost” – Svenska dagbladet (obunden moderat)
”Barnet kastas med badvattnet” – Göteborgs-Posten (liberal)
”Vinstjakt med oslipade knivar” – Expressen (obunden liberal)
”Svart dag för ägandet i Sverige” – Dagens industri (oberoende)

Endast i Aftonbladet (obunden socialdemokratisk) andas det lite optimism: ”Jonas Sjöstedt fick revansch”. Även om rubriken är mer av det konstaterande slaget än ett regelrätt hurra-rop.

Men speglar våra professionella tyckare vad svenska folket egentligen tycker? Är drygt 80 procent av svenskarna (liksom drygt 80 procent av de största ledarsidorna) negativa eller mycket negativa till begränsningar av vinster i välfärden?

Svaret är såklart nej.

Förhållandet är i själva verket det omvända. Enligt den stora SOM-undersökningen vill sju av tio svenskar i själva verket förbjuda vinstuttag inom vård, skola och omsorg.

Det finns få saker som gör näringslivet så upprört som ifrågasättandet av aktiebolag och vinstuttag ur välfärden. Och, som jag tidigare har konstaterat, så kan kraften i näringslivets samlade propaganda höras långt utanför styrelserummen. Den hörs faktiskt hela vägen till Hjo.

Propaganda är en sak, media är förhoppningsvis något annat. Men när svenska ledarsidor nu mangrant sluter upp bakom ett mäktigt särintresse som går på tvärs med folket vilja – då pratar vi om ett demokratiskt problem som borde diskuteras betydligt mer.

De rödgröna partiernas överenskommelse om välfärdens organisering tycks innebära ett verkligt skifte i synen på välfärden – ett skifte från ”marknad” till samhällsinstitution.

I stället för trötta ansikten och illa dold besvikelse kring detaljer, säkert till förtret för en och annan journalist, kunde Stefan Löfven, Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin i dag presentera en riktning och ett sikte på hur frågan om vinster i välfärden ska lotsas framåt. De vill tillsätta en utredning i januari, som ska presentera sina förslag 2016.

Stefan Löfven inleder, och han börjar med de ord där de tre partierna har funnit en gemensam beskrivning: ”Välfärd utan vinstjakt”. Det är ett uttryck som inte är ultimativt och låsande, men ändå anger en hållning. Ett budskap om vad man inte ser framför sig, som kan underlätta att fortsätta hitta framåt i vad man ser framför sig.

Löfven säger ytterligare ett par saker som i mitt tycke representerar ett intressant skifte. Han yttrar bland annat att ”välfärden inte är någon marknad” och att ”vi är inte kunder utan medborgare i mötet med välfärden”.

Han tar också några målande exempel till stöd, som skolor i konkurs och förskolebarn på vatten och bröd – men det väsentliga är att hans språkbruk markerar en förändrad beskrivning av situationen. Ett slut på Socialdemokraternas tidigare totalt undvikande hållning, och möjligen ett definitivt kliv upp ur den förvirringens period där S inte ens verkade förstå själva frågan.

Ulla Andersson (V) uppehöll sig lite mer kring vissa detaljer och knäckfrågor, och dessa visade på det som är intressant i uppgörelsen – att kunna koppla ihop V:s ultimativa och ibland väl moralistiska hållning i detaljfrågor med något som i stället kan sys ihop till något som gäller riktningen och grundsynen. Andersson sade att ”vinstjakten ska bort som incitament”, och att vinst ”i huvudsak ska återinvesteras”. Hon preciserade att eventuella överskott bör ligga på vad man kan kalla en funktionell nivå, det vill säga i alla fall under fem procent.

Andersson tog upp ytterligare två viktiga punkter, som också säger något om huvudriktningen: att partierna vill att det ska finnas en syftesparagraf i bolagsordningarna för företag som vill verka i välfärdssektorn, och att kommunerna ska kunna råda över den kommunalt finansierade verksamhetens omfattning (att etableringsrätt inte ska kunna tvingas fram genom exempelvis LOV).

Gustav Fridolin (MP) behövde i det här sammanhanget inte säga så mycket nytt – han sade ungefär vad han och andra miljöpartister sagt tidigare, att det ska finnas valfrihet för att säkra sådant som alternativ pedagogik och möjligheten att driva vidare byskolor – och att Miljöpartiet är helt enigt i att ”det blev fel”, med vinstjagande koncerner som genom friskolereformen tog sig in bakvägen.

Det mest intressanta under presskonferensen är dock det som Löfven säger, därför att det uttrycker och sammanfattar vad jag uppfattar som ett skifte. Eller kanske att Socialdemokraterna nu alls tar en riktning, och i mitt tycke dessutom träffar ganska rätt.

Ett exempel. Under presskonferensen säger Löfven ett par gånger att ”verksamheterna ska vara i fokus”. Det är faktiskt en politisk nyhet av rang – där säger han något nytt, som ingen makthavande politiker sagt någonsin under hela den urspårade marknadiseringsepoken.

”Titta inte bara på vinstsiffran, titta på bemanningen”, säger Löfven och exemplifierar med lärartäthet och förekomsten av speciallärare. Det vill säga, sådana saker som gäller det vi konkret förväntar oss av verksamheten, rätten att beskriva och ha väldigt tydliga synpunkter på den verksamhet som ska bedrivas i offentlig regi. Jag uppfattar det som att man nu kommit till insikt om en självklar institutionell kontroll – medborgarnas inflytande över formen på det som görs, i stället för inställningen ”ta pengarna och gör vad du vill”. Ett skifte i synen, från ”marknad” till samhällsinstitution.

Det är ett avsevärt skifte. Det kan tolkas som ett brett budskap till politiker att växa upp från rollen som bara en lam köpare av tjänster. Politiker måste engagera sig i de verksamheter de har ansvar för. (Intressant nog kan den här vinkeln – politiker som tar tydligare ansvar för hur skattebetalarnas pengar används – även formuleras som en borgerlig synpunkt.)

V–S–MP verkar alltså ha fått ihop riktningen i de frågor som kan bära det skiftet: synen på verksamheters syfte i välfärden (och att relatera till exempel vinstfrågan och verksamhetsformerna till det), samt det självklara förhållandet att kommunerna ska kunna råda över den kommunalt finansierade verksamhetens omfattning – det som hittills getts förvirrande beteckningar som ”LOV” och ”etableringskontroll”, som om det någonsin hade varit frågan om öppna marknader med obegränsade medel.

Det är utmärkt att partierna inte har stressat fram en överdetaljerad överenskommelse som ingen skulle vara nöjd med, utan gör precis det som behövs: tillsätter en utredning som sätter i gång sitt arbete nu i vinter, som kan föra arbetet med beskrivningar och förslag vidare till något användbart och hållbart.

Folkpartiledaren Jan Björklund kommer tyvärr fortsätta rya om LOV och ”etableringsfrihet”, och därmed framför allt visa att han ingenting förstår om marknader å ena sidan och offentliga budgetramar å den andra. Nu finns en möjlighet att (med Björklund som representativ måltavla) visa hur fullständigt verklighetsfrämmande den hållningen är. Så kan Björklund ta den dumheten med sig när han lämnar sin post någon gång snart – och hans efterträdare får då möjligheten att framträda som en mer informerad medborgare.

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Jesper finns på twitter: @JesperMeijling

Inställda lektioner på grund av vikariebrist är en förlust av kunskap lika mycket som ett moraliskt och samhällsekonomiskt haveri.

För två veckor sedan larmade Skolverket om den akuta behörighetsbristen i landets skolor. I dag, måndag, skriver DN att tusentals lektioner runtom i Sverige uteblir på grund av vikariebrist.

Utbildningsförvaltningen i drygt hundra kommuner har kontaktats av DN och nästan alla svarar att det är svårt att få tag i tillräckligt många vikarier, trots vikariepooler och andra lösningar. Att kräva att vikarierna ska ha lärarexamen är oftast bara en orealiserbar dröm.

Bristen på behöriga lärare är stor både i grundskolan och gymnasiet. Behovet av vikarier är störst i årskurs 7–9, något som förmodligen får konsekvenser för både betyg och lärandet.

“Är det inställda lektioner och många vikarier kan eleverna i de åldrarna få annat fokus än skolan. Finns det inte en stabil lärargrupp är risken stor att vissa elever flyter i väg”, säger Kjell Ahlgren, undervisningsråd på Skolinspektionen, till DN.

Det är detta flytande skolbeteende som sedan riskerar att följa med till gymnasiet i en ond cirkel som förstärks med att undervisningen ställs in även där när vikarier saknas.

DN skriver att “De 20-talet gymnasieskolor som lämnade uppgifter till Stockholms stad ställde under november månad in sammanlagt 1 786 lektionstimmar. Räknar man antalet timmar per elev blir det cirka en inställd lektion i veckan”.

Det största problemet är naturligtvis att det råder lärarbrist i landet. En alarmerande sådan i vissa ämnen. I sociala medier ser jag ibland rektorer desperat efterlysa vikarier i juridik, teknikämnen och kemi. Även behöriga lärare i latin, filosofi och tyska är hårdvaluta på skolmarknaden.

Ett annat problem är att det finns kommuner som upphandlat vikariepooler som tillhandahåller skolorna vikarier helt utan kompetens annat än en gymnasieexamen. Jag har pratat med en vikarie i svenska och engelska som såg sitt vikarierande som ett sätt att få underlag för sin stå-upp-karriär. Inte en poäng i högskolestudier. Och jo, det spelar roll.

Kanske ett extremt exempel, men det är kanske också dags att upphandlarna börjar kräva åtminstone några poäng från högskolan i de ämnen som de dyra vikarierna ska undervisa i.

Ett tredje problem är att skolledningarna inte organiserar sin verksamhet bättre själva. Till exempel genom att använda de behöriga lärare som finns på skolan till att vikariera för varandra. Många gånger sker detta ändå inofficiellt i det mer eller mindre dolda.

Lärare tar varandras lektioner om de inte själva är schemalagda, eller går mellan två klassrum för att sköta både sin egen och den frånvarande kollegans lektion. Pliktkänslan mot eleverna är enorm, och likaså stressen över att a) inte bli sjuk själv och därmed lämna eleverna i sticket och b) känna ansvar för hjälpa sina kollegor för att inte lämna eleverna i sticket.

Alla ämnen kan inte lösas internt, men varför inte planera in ett rullande stand-by-vikarieschema som täcker några av de olika ämnesområdena i lärarnas tjänstefördelning och schema redan innan läsåret börjar? Om ingen är sjuk den dagen man är vikarie på stand by, så har man en dag till för- eller efterarbete.

Och varför inte anställa lärarstudenter på deltid som kan fungera som vikarier under studietiden, samtidigt få in en fot på skolan och förhoppningsvis få anställning där efter lärarexamen?

Ja, det kostar pengar med en intern vikarieorganisation. Men det kostar också både moraliskt och samhällsekonomiskt att låta eleverna gå lärarlösa.

Media måste ta sitt ansvar i hur personer som ber om pengar porträtteras. 

I fredags skrev DN, som en del i sin serie “DN granskar tiggeriet”, en artikel om att många som sitter på Stockholms gator och tvingas be om om pengar, måste betala för platsen där de sitter.

Flera har reagerat på att de över huvud taget inte känner igen bilden som ett okänt antal icke namngivna personer har beskrivit för DN. Den enda namngivna personen i reportaget är Bienvenido Flores, som “upplever att en majoritet av tiggarna är systematiskt hitlockade och skuldsatta på något sätt”.

I den 6 500 tecken långa texten används olika former av “tiggeri” och “tiggare” 29 gånger. “Tiggare som gått till polisen”, “en annan grupp tiggare”, “tiggarna på Stockholms gator”.

Pröva gärna att byta ut “tiggarna” mot valfritt stigmaladdat ord. “En annan grupp knarkare”, “hororna på Stockholms gator”.

Det är en sak att beskriva något en person gör, “hen tigger”, även om det med fördel går att använda en mindre stigmatiserad formulering, till exempel “hen ber om pengar”.

Men genom att konsekvent använda “tiggare” för att beskriva en person eller grupp, så reducerar vi de personerna just “tiggare” i första hand, och människor i andra.

Det finns flera kända organisationer i Stockholm som arbetar med och för EU-migranters villkor.

Anna Silver som är en av huvudpersonerna i föreningen HEM, som dagligen är i kontakt med och hjälper EU-migranter, berättar i Aftonbladet att hon aldrig hört talas om skuldindrivningen som DN  beskriver.

– Ofta har de inte råd att ta sig hit. Någon lånar ut pengar till dem och när de inte har råd att betala tillbaka kan det uppstå konflikter. Det är ganska naturligt. Men det handlar inte om en organiserad skuldindrivning. Då hade vi känt till det, säger hon till Aftonbladet.

Varför DN inte pratat med henne eller till exempel Stadsmissionen, som också ställer sig kritiskt till den här beskrivningen, är svårt att begripa. Men än mer märkligt är hur DN väljer att skriva om de personer som kommer till Sverige och tvingas tigga.

Förutom att DN, med tveksamma belägg, bygger på myten om att personer som ber om pengar utnyttjas i något slags “organiserat tiggeri”, så fortsätter DN att avhumanisera redan utsatta personer.

Och DN är långt ifrån ensamma. I april i år gick en artikel hos Metro, där folk det spekuleras i varför “allmänhetens irritation över tiggare växer”. Vissa personer blir refererade till som bara “tiggaren” och ingen person som faktiskt blivit utsatt för det artikeln beskriver får uttala sig.

Artikeln beskriver grova överfall av personer som sitter på gatan och ber om pengar, men vinkeln Metro valt är att allmänhetens irritation över “tiggare” växer.

Media har en viktig roll i hur utsatta grupper framställs och det är dags att vi tar vårt ansvar. Ju mer vi beskriver personer som människor, desto större chans är det att de blir behandlade som just det.

It ain’t easy. Ny rödgrön regering. Då är livet surt för högerns twittrare.

Socialdemokraterna fick vika ner sig i Rut-förhandlingarna, men tack och lov vann partiet striden om läxrut.

Vallöftet om att avskaffa läxrut vid ett regeringsskifte har uttalats med emfas många gånger från socialdemokratiskt håll det senaste året. Läxhjälp ska komma alla till del, inte bara några få som har råd att betala för det, konstaterade Stefan Löfven i DN.

Det är utmärkt att det löftet nu ska infrias. För det får inte bero på föräldrars språkförmåga, utbildningsnivå eller ekonomiska ställning om eleverna får den hjälp de behöver för att klara skolans mål.

Gång på gång fastställs det att det är socioekonomiska faktorer som föräldrars utbildningsnivå som påverkar elevernas resultat mest. Och har man inte tid eller kunskap att själv hjälpa barnen hemma, betalar man någon annan att göra det. Låt gå för det. Föräldrar månar om sina barn och hjälper dem på det sätt de är kapabla.

Men i stället för att låta skattepengar gå till endast en del av eleverna, bör pengarna satsas så att alla får den hjälp de har rätt till. För det är många barn som varken kan få ekonomisk eller kunskapsmässig hjälp hemifrån. Så enkelt är det.

Det ska bli intressant att följa skolornas arbete med att erbjuda läxhjälp till alla som behöver, i alla ämnen som det behövs i. Stefan Löfven har lovat pengar, nu är det bara att skolledningarna organiserar för att ge alla elever alla förutsättningar att klara sin skolgång.

Alliansregeringens gamla käpphäst om det så kallade ”utanförskapet” verkar ha dött, och lika bra är det. Den nya regeringen kan rikta politiken mot arbetsmarknaden i stället.

Något som inte har kommit upp i förhandlingarna om regeringsunderlaget är det så kallade ”utanförskapet”.

Det tycker jag är bra.

Det här var ett av Folkpartiets flaggskepp, som de tyckte själva. Den blev till och med en av de tidiga refrängerna för hela alliansprojektet: ”Vi ska bryta utanförskapet”.

Paulina Neuding plockade fram den här gamla nu nästan bortglömda (förträngda?) surdegen i en ledarartikel tidigare i veckan. Hon konstaterar det politiska misslyckandet. Men trots det för Neuding vidare de underliga föreställningarna som Folkpartiet byggt upp, där man kopplar ihop ”utanförskapet” med vissa bostadsområden.

Neuding upprepar historierna om att posten inte kunnat delas ut i Seved i Malmö och att Schenker inte vågar köra till Rinkeby. Som om det var något i själva bostadsområdet som orsakade detta, som med sina väggar och gångbanor förtrollade ungdomar till asociala ligister.

Det Folkpartiet i själva verket åstadkom var att kollektivt stämpla ordet ”utanförskap” på en grupp människor som bara förenades av att de råkade ha sin bostad på vissa adresser som Folkpartiets egna utredare genom trix med statistik förvandlat till ”utanförskapsområden”. Några få, som till vardags kallade sig liberaler och individens försvarare, tog sig alltså rätten att i klump peka ut tiotusentals människor som ”utanför”. Med ett ytterst skralt underlag byggt på helt godtyckliga mått och gränsvärden. (I min bok ”Påståenden om framtiden” visar jag i detalj hur det gick till.)

Det liberala systerpartiet i Danmark, Venstre, tog tacksamt över greppet några år senare, men valde då att helt officiellt använda ordet ”ghettoer” enligt den danska traditionen att inte hymla allt för mycket – hittar man på att ringa in områden och peka finger, så…

”Utanförskap” är överhuvudtaget djupt problematiskt som politiskt begrepp. Det kopplar i själva verket till en hel politik som framför allt har syftat till att bryta ner socialförsäkringar och ersättningssystem. Och i stället skapa en ny värld av låga löner och lokala beroenden.

Men det kom en punkt när idéerna kapsejsade. Det var med den alldeles vettlösa alliansidén om ”nystartzoner”. Att på en gång slutgiltigt stämpla vissa bostadsområden och samtidigt göra dem till grogrund för ett nytt, separat låglönesamhälle genom att dra nya gränser för lagar och skattevillkor runt dem, mitt i våra städer. Detta toppande av dumheterna fick utredningsresurser att producera 444 sidor offentlig utredning direkt för papperskorgen.

En oskärpt socialdemokrati tog tyvärr upp det förkastliga språkbruket och den felaktiga verklighetsbeskrivningen i stort. I stället för att göra sin egen analys, och hitta egna, mer relevanta beskrivningar. Men nu glömmer vi det, och nu glömmer vi det förfelade begreppet ”utanförskap”.

Jag har förslag på ett bättre begrepp: Arbetsmarknaden.

Nu finns möjligheten att vända den här skutan på rätt köl med en ny politik som tar sikte på själva problemet, inte på yttringarna. För vad man hela tiden missat är att det i stort sett enbart handlar om arbetsmarknaden, och kopplingen till den. Det handlar inte om hur ett bostadsområde ser ut, eller var det ligger.

Rinkeby och Seved är bostadsområden, precis som Djursholm eller Lidingö, och är därför alltid beroende av förbindelser – som kollektivtrafik och utbildning – ut till något som kallas för arbetsmarknaden. Fungerar arbetsmarknaden kommer det hem resurser och social stabilitet till bostadskvarteren. Då börjar de också fungera bättre. As simple as that – oavsett om fasadmaterialet eller gångvägarnas utformning inte faller en eller annan på läppen.

Rikta politiken de kommande åren mot arbetsmarknaden. Så att det skapas resurser som kommer hem till köksborden, och så att det byggs dagliga vägar till och från det egna hemmet. LO:s förslag om beredskapsarbeten är ett steg mot rätt fokus. Överenskommelsen mellan S och MP om att lägga ner fas 3 och att stoppa visstidsstaplandet skulle kunna ses som en del av samma riktningsbyte . Det handlar om att litegrann förstå hur samhället hänger ihop. Och att det faktiskt gör det, hänger ihop.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

I dag är det Bröstcancerdagen.

En dag som uppmärksammas internationellt och som ingår i oktober månads satsning på att synliggöra den vanligaste cancerformen bland kvinnor.

Det är också en av de vanligaste dödsorsakerna bland medelålders kvinnor, enligt Socialstyrelsens rapport Cancer i siffror 2013.

Ju tidigare bröstcancer upptäcks, desto bättre är prognosen. Bröstbevarande kirurgi och strålbehandling ger numera lika goda överlevnadsresultat som att operera bort hela bröstet.

Nyligen presenterades en behandling som ökar överlevnaden med fem år. Det är patienter med spridd bröstcancer som fått den nya behandlingen. Hälften av dem som fått behandlingen har överlevt i mer än fem år utan allvarligare biverkningar. 

Behandlingen har varit godkänd av Tandvårds- och läkemedelsmyndigheten i ett år och Socialstyrelsen rekommenderar den. Trots det är användningen mycket olika över landet och alla får inte ta del av den, enligt Sveriges Radio.

En gissning är att det inte är okunskap som styr vilka sjuka kvinnor som får behandlingen, utan att det snarare rör sig om ekonomi. Socialstyrelsen har tidigare visat att det finns både könsmässiga, sociala och regionala skillnader i vården. Det är fortfarande en bit kvar till att vården är jämlik. Oavsett var man bor, ska den bästa behandlingen ges. Så enkelt är det.

Lite drygt 20 kvinnor insjuknar i bröstcancer varje dag. De drabbade är oftast medelålders eller äldre. Varje år dör ungefär 1 500 kvinnor årligen i sjukdomen.

Varje år i oktober sedan 2002 har Cancerfonden haft sin kampanj Rosa Bandet. En känd person har designat ett rosa band som säljs för att finansiera forskning och informationsspridning om bröstcancer.

Varje år i oktober syns det rosa bandet på gamla och unga, män och kvinnor. Det bärs som en påminnelse om de kvinnor som inte överlevde och som en påminnelse om att forskningen går framåt och att siffrorna ser bättre ut för varje år som går.

Just nu pågår Europaparlamentets utfrågningar av de kommande EU-kommissionärerna.

Att den grekiske försvarsministern Dimitris Avramopoulos är kandidat till uppdraget som EU:s kommissionär för migrations- och asylfrågor i Jean–Claude Junckers nya uppställning är omdiskuterat. Framför allt med hänsyn till de senaste årens kritik mot Greklands hantering av flyktingströmmar till landet.
– Jag tolkar det som ett dåligt skämt. Att det skulle anförtros honom har jag mycket svårt att se, sa EU-parlamentsledamoten Cecilia Wikström (FP) inför presentationen.

Som tidigare borgmästare och diplomat har Dimitris Avramopoulos en diger meritlista. Han har bland annat röstat ja till taggtrådsstängslet längs grekisk-turkiska gränsen. Något som hade praktiskt och symboliskt värde, menade den dåvarande grekiska immigrationsministern Christos Papoutsis.

Tisdagens utfrågning lämnade lyssnaren stundtals lost in translation. Det var en rafflande språkfest. Avramopoulos saxade mellan engelska och grekiska när det passade honom. Han fick också bokstavligen kämpa mot klockan när han vid ett flertal tillfällen överskred utfrågningens tidsgränser.

På frågan om Greklands taggtrådsstängsel har fungerat framgångsrikt svarade Avramopoulos att det beror på hur man mäter framgång. Trots att flyktingar numera anländer via grekiska öar kan stängslet visa sig framgångsrikt. Samtidigt är han emot att förvandla Europa till en fästning och gav ett överraskande besked: flyktingar borde kunna söka asyl utanför EU, på EU:s delegationer i länder utanför unionen. Han hävdade att “gränskontroller inte syftar till att stoppa migranter.”
– Solidaritet är mer än en slogan, det behöver bli policy i hela EU, sa Avramopoulos.

Att Avramopoulos anser att Frontex gränsbevakning måste stärkas var föga förvånande. Grekland har bland annat anklagats för så kallade “push-backs” då personer handgripligen har blivit stoppade vid gränsen, enligt människorättsorganisationen Amnesty International.

Även EU:s före detta migrationspolitiske talesperson Cecilia Malmström har kritiserat Greklands flyktingpolitik.
– Stängsel är kortsiktiga lösningar. Det är meningslösa åtgärder, sa Cecilia Malmström år 2012 inför bygget av taggtrådsstängslet mot Turkiet.

MP går nu med på att köpa in fler Jas-plan. Dagens Arena har listat vad MP tidigare sagt att de skulle lägga pengarna på i stället.

1. Utbildning – i stället för Jas-plan

I en debattartikel i Aftonbladet år 2012 skriver Gustav Fridolin bland annat att de 50 miljarder kronor som Försvarsmakten föreslår att regeringen ska köpa in Jas-flygplan för  motsvarar kostnaden för 10 000 lärare i tio år.

2. Förstärkt beredskap – i stället för Jas-plan

Med en förstärkt beredskap hade Sverige klarat branden i Västmanland bättre, säger Åsa Romson i DN.

3. Ge järnvägarna ett lyft – i stället för Jas-plan

Satsa på järnvägen i stället för stridsflygplan, skriver Åsa Romson och Stina Bergström i en debattartikel i Aftonbladet 2012.

4. Internationella fredsinsatser – i stället för Jas-plan

“Ohlsson, på vilket sätt räddar nya Jas-plan kvinnor och barn i konflikt? “, frågar sig sammankallande i MP:s internationella kommitté, Pernilla Stålhammar och MP:s försvarspolitiske talesperson Peter Rådberg i Expressen opinion.

5.”Skola, miljösatsningar och lite annat” – i stället för Jas-plan

När Schweiz röstar nej till Gripenköp passar Peter Rådberg på föreslå att Sverige ska lägga pengar på andra saker än Jas-plan. Här i Corren.

6. Samarbete – i stället för Jas-plan 

Samarbete med organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter hjälper bättre mot ryskt hot än Jas-plan, säger Miljöpartiet och Green forum i SvD Opinion 2013.

I går presenterades Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma, men problematiska, förslag att göra gymnasiet obligatoriskt. Jan Björklund (FP) är emot det, eftersom han inte ser att det skulle minska gymnasieavhoppen, snarare öka dem. Han kan ha rätt.

Ett skäl till att införa obligatoriskt gymnasium sägs vara att tvinga kommunerna och skolorna att ta ett större ansvar för ungdomarna. De som hoppar av gymnasiet har mindre chans att ta igen sina studier eller att få ett arbete. Att minska ungdomsarbetslösheten är också ett syfte med att tvinga kvar eleverna till åtminstone 18 års ålder.

Men redan skoltrötta elever kommer inte bli mindre skoltrötta för att de tvingas kvar. På samma sätt som klasstorlekar spelar mindre roll, om de pedagogiska metoderna är rätt, slutför eleverna skolan om de tycker att den är meningsfull. Annars kommer de att lämna skolan, även efter 18-årsdagen.

Kommunerna håller hårt i sina elever redan i dag. Hur cyniskt det än låter är varenda skola ekonomiskt beroende av att behålla sina elever. Bortsett från att skollagen, läroplanen och professionsetiken kräver av skolorna att göra allt för att få eleverna godkända, finns alltså ekonomiska incitament för det.

Viktigast är att skolan inte ska vara en förvaringsplats, men de signalerna sänds nu. Det skolan däremot bör vara är en plats där även praktiska och estetiska färdigheter och metoder uppgraderas och börjar få ett värde. Elever som orkar och vill vara där ska vara där. Elever som inte orkar eller vill behöver helt andra lösningar.

Att mer eller mindre med tvång gå klart gymnasieskolan och ändå få underkända betyg på grund av skoltrötthet, kommer nämligen inte heller ge jobb.

De andra förslagen är okontroversiella. Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om att satsa på tidiga insatser, höjda lärarlöner och att investera i en jämlik skola. Bra förslag som har brett stöd även i Alliansen. Börja där och lägg idén om en onödig gymnasiereform åt sidan.