Bloggen

Den nyutkomna forskningsantologin “Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser” från Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, presenterades i dag. Det kom fram ett par högintressanta saker på jämställdhetsfronten. Katarina Boye, som är redaktör för antologin, gjorde en faktaspäckad introduktion av resultaten.

För det första: Hög inkomst och hög utbildning hos både mannen och kvinnan i ett samboförhållande är en förutsättning för att dela lika på föräldraledigheten. När mamman har hög inkomst, tar pappan ut mer ledighet. Medelinkomsttagaren tar ut mest och är hemma mest. Är föräldrarna låginkomsttagare tar mamman ut många dagar under en kort tid, är de höginkomsttagare tar de ut få dagar men under en längre tid. Inkomsten spelar alltså tydligt roll. Förutom att kvinnor går hemma obetalda och halkar efter med sin årsarbetsinkomst, halkar de också efter i arbetslivet.

Särskilt intressant är slutsatsen att män inte förlorar mer lönemässigt än kvinnor på att ta ut föräldraledighet, under förutsättning att ledigheten är lika lång.

För det andra: Äldreomsorgens åtstramningar är ett hot mot jämställdheten. När forskningsområdet “omsorg om anhöriga” presenterades var det nog en del som reagerade yrvaket. 30 procent av den medelålders befolkningen hjälper en äldre, sjuk eller funktionshindrad. Kvinnor hjälper cirka 7 timmar/vecka och män cirka 5 timmar/vecka. 90 000 kvinnor och 50 000 män har gått ner i arbetstid för att kunna bistå med denna hjälp. Hjälpen har ökat i takt med att äldreomsorgen har minskat.

För det tredje: När det gäller RUT och kvinnors förvärvsarbete kan man se att högutbildade och höginkomsttagare är fortfarande överrepresenterade användare av rut-tjänster. Totalt sett utför kvinnor merparten av hushållsarbetet. Det finns en positiv relation mellan antalet köpta timmar hushållstjänster och kvinnors årsarbetsinkomst. Man har helt enkelt mer pengar att avvara till en hushållstjänst och det skapar mer tid till mer arbete. Positivt kan tyckas, men det kan också bidra till en cementerad arbetsdelning i hemmet, eftersom det inte per automatik innebär att männen gör mer. Dessutom är de flesta som utför hushållsnära tjänster kvinnor.

Kvinnors längre frånvaro från arbetslivet samt det obetalda omsorgsarbetet kommer alltid att få konsekvenser. En konkret åtgärd för att motverka ojämställdhet är att ha en individualiserad föräldraförsäkring, menade Katarina Boye. Det skulle åtminstone minska risken att arbetsgivare behandlar kvinnor och män olika.

I panelsamtalet efter rapportredovisningen menade såväl LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, Anna Thoursie, chefsekonom hos Ledarna och Margareta Winberg (S) att föräldraförsäkringen är en nyckelfråga om mycket annat ska kunna lösas. Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation betonade vikten att få bort deltider

Margareta Winbergs förklaring till att frågan om individuell föräldraförsäkring stått stilla (sedan 1999 enligt henne), är att frågan bara diskuteras. Det skapas opinion, diskuteras och väntas. Och så igen och igen. Istället skulle politiken kunna gå före. Klubba beslut och låta opinionen komma efter.

En röd tråd i rapportens slutsatser verkar vara att strävan efter jämställdhet och synen på föräldraskap och familjeansvar som ett gemensamt projekt går sida vid sida med en traditionell syn på manligt och kvinnligt. Kvinnans ledighet och omsorgsinsats antas vara självklar, medan mannens är förhandlingsbar.

Vi har kommit en bra bit på jämställdhetsvägen, men det är mycket normarbete kvar.

Moderaterna tappade flest väljare i valet. Men historiskt sett var valresultatet faktiskt helt okej. Folkpartiet däremot gjorde sitt näst sämsta val genom tiderna. FP tappade var fjärde väljare och fem mandat och ingen av partiets kandidater norr om Uppsala lyckades ta sig in. Om Norrland fick bestämma skulle FP vara utraderat från en politiska kartan.

”Liberalerna”, konstaterar Dagens Nyheters oberoende liberala ledarsida, ”gjorde kort sagt ett fiaskoval.”

Men den insikten verkar inte ha letat sig in i Folkpartiets egna led. Tvärtom verkar många se valrörelsen som i huvudsak en framgång. Visserligen har trovärdigheten i skolfrågan naggats rejält i kanten. Men utfrågningarna i valrörelsen gick bra. Och i debatterna var Björklund rena replikmaskinen.

Missnöjet med partiledaren, och de företrädare som ledde partiet ner botten, har lyst med sin frånvaro. Tills nu.

I dag drämmer Dagens Nyheters ledarsida – på ett ytterst subtilt och smakfullt sätt – till med storsläggan. Texten andas rejäl frustration över att Björklund själv inte ser någon anledning att sluta, eller göra några som helst förändringar i partitoppen. I stället tuggar Björklund på. Det är business as usual.

Men om fiaskovalet inte är partiets fel, då återstår att se det som en orättfärdighet, skriver DN. ”Väljarna har fel, Folkpartiet rätt”. Men en sådan hållning är livsfarlig och ”dömd att misslyckas”. Vad som krävs är ”noggrann bearbetning av valresultatet och grundlig självrannsakan.”

Det är så det låter det när liberaler drämmer till med storsläggan. Frågan är hur länge man nöjer sig med subtila uppmaningar?

Skolan och vinsterna i välfärden är en stötesten i regeringsförhandlingarna. Men partierna har större möjlighet till enighet än de tror.

Ska den allmänna skolan ligga under näringsdepartementet eller utbildningsdepartementet? Jag tror egentligen att det räcker med ett svar på den frågan för att kunna ta de nästa stegen i skolfrågan. Med början redan nu i regeringsförhandlingarna.

Det är just på den grundläggande nivån det finns spår av enighet – även om somliga föredrar att tala om vinster och andra om förstatligande.

De som tror att man inte kan göra något, därför att man skulle vara bunden av vad man kommit överens om i Friskolekommittén, de tänker väldigt smått och kort. Till och med fel. Friskolekommitténs överenskommelse handlar för det första inte om skolan generellt, utan om specifika problem knutna till friskoleetableringar.

Det är en överenskommelse som luktar väldigt mycket popcorn: en samling lösryckta bitar som man med nöd och näppe lyckats hålla kvar i pannan. Den blev till som en kompromisshandling i ett trängt läge, en pågående skolkatastrof och en vredgad opinion mot marknadstokerier och ekonomiska lycksökare i något så viktigt som skolan. Den saknar linje, och den saknar ett språkbruk. Den är bräcklig och lättviktig, och därför bör den inte kunna stå i vägen för speciellt mycket.

De som i nuläget skulle kunna föreslå en linje, ge uttryck åt en vilja – inte bara viljan att komma överens – är Socialdemokraterna. Uttrycka något mer användbart än Vänsterpartiets moralism eller andras låt-gå-attityd. Gå framlänges in i problemet, inte baklänges.

Hur gör man det? Genom att hitta ett helt grundläggande språkbruk som fungerar och blir en farbar väg. Även för V och FP.

Jag tror man borde göra följande:

• Dela upp diskussionen, var tydlig med att ta frågorna om problematiska marknadsexperiment område för område, inte för ”välfärden” som sådan. Skolfrågan måste lösas som skolfråga.
• Kom överens om en beskrivning om vad den allmänna skolan är. Det är en bra grund för förhandlingar, också i det längre perspektivet – att hitta en gemensam verklighetsbeskrivning som är enkel och träffande, anger en tydlig riktning, men som ändå lämnar stort utrymme för hur man ska nå dit och på vilket sätt. Fler känner sig delaktiga, färre som förlorare.
• Det finns tillräckligt att bygga på, från Folkpartiets önskan om en förstatligad skola till Vänsterpartiets värnande om skolans jämlikhet. Gör det till en gemensam beskrivning att skolan inte är en marknad, utan en samhällsinstitution. En mycket viktig samhällsinstitution, kanske den viktigaste. Den där det svenska samhället reproducerar sig självt, kunskapsmässigt, demokratiskt, ekonomiskt. Ingen vill bli misstänkt för att vilja slarva med den saken.

Om man på så vis helt kommer ifrån den olyckliga felbeskrivningen av skolan som något slags ”marknad”, har man också angett en riktning som även Vänsterpartiet och den större opinion det partiet speglar borde kunna ta till sig.

Det är inte vinsten som är problemet, det är marknadsexperimentens uppbrytning av samhällsinstitutionen skola som är problemet – tvivelaktiga bolag och deras vinster är bara en av effekterna. Ersätter man de i dag förvirrade uppfattningarna kring skolans syfte med en tydlighet om vad skolan är, löser sig också problemet med vinster på sikt. De försvinner ut tillsammans med andra misslyckade idéer om skolan som ingen ändå kommer vilja kännas vid om några år.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

I dag är det exakt 13 år sedan den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Det finns ingen åtalspunkt, rättegång eller dom som förklarar hans frihetsberövande i 4 748 dagar.

Artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna beskriver en grundläggande förutsättning för vår demokratiska värld:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser”.

Dawit Isaaks brott var att använda sig av denna åsikts- och yttrandefrihet. Han och nio andra journalister greps i Eritrea i september 2001, när regimen stängde landets oberoende tidningar. Elva politiker greps vid samma tillfälle.

I ett uttalande av EU:s talesperson för politiska fångar i Eritrea, den 18 september i år, kräver EU att Eritreas regering omedelbart och villkorslöst släpper EU-medborgaren Dawit Isaak och de övriga journalister samt politiker som fängslades 2001.

Eritrea är bara ett av många länder där det är förknippat med livsfara att vara journalist. Att journalister hotas, fängslas och mördas tillhör vardagen i flera av de länder som mest behöver insyn. Reportrar utan gränser anger till exempel att cirka 20 journalister hålls som gisslan i Syrien. 40 journalister, av dem 13 utländska, har dödats sedan de väpnade konflikterna startade i mars 2012. 

De senaste avrättningarna av amerikanska journalister som terrororganisationen IS utfört, är enligt Reportrar utan gränser ett sätt att “tysta den objektiva rapporteringen från områdena de lagt under sig. I stället vill de kunna kontrollera alla budskap själva och fortsätta sin skrämseltaktik med totalt övervåld”. Och eftersom ordets makt är stor, är det denna kontroll av tal och skrift som driver regimer och organisationer att fängsla, tortera, mörda.

Sedan den 1 juli i år är brott mot mänskligheten ett särskilt brott i svensk rätt. I samband med detta anmälde Dawit Isaaks tre svenska jurister, Jesús Alcalá, Percy Bratt och Prisca Orsonneau, Eritreas president, hans rådgivare och tre ministrar för brott mot mänskligheten, tortyr och påtvingat försvinnande, samt för att ha hållit Dawit Isaak fängslad i 13 år. Åklagarens val att lägga ner förundersökningen har juristerna nyligen bemött med ett överklagande. 

Att juristerna hittat synliga trådar att dra i är viktigt. För hittills har UD:s tysta diplomati inte varit framgångsrikt i sina ansträngningar. Jag hoppas innerligt att det fortsatta räknandet av Dawit Isaaks tusentals dagar i fängelse snart får ett slut, och att Dawit Isaak får komma ut i friheten.

Amnestys rapport från april i år, “We ask for justice”, visar att hatbrotten mot romer ökar i Europa. Sverige är inget undantag. Här har dessutom Sverigedemokraterna angripit romer som grupp med en antitiggerikampanj under valrörelsen. Det går helt i linje med Amnestys observationer.

– Alltför ofta underblåser europeiska ledare fördomarna som göder det anti-romska våldet genom att stämpla romer som asociala och ovälkomna. De fördömer de grövsta angreppen i allmänna ordalag men har varit ovilliga att erkänna omfattningen av våldet och långsamma med att vidta åtgärder för att bekämpa det. EU å sin sida har inte velat ställa medlemsstaterna till svars för den uppenbara och systematiska diskrimineringen av romer, säger John Dalhuisen, chef för Amnestys avdelning för Europa och Centralasien.

I Brottsförebyggande rådets rapport Hatbrott 2013 sammanställs en dyster statistik över antiromska brott.

• År 2013 identifierades uppskattningsvis drygt 230 anmälningar med antiromska motiv, vilket är den högsta noterade nivån hittills för detta motiv.
• De antiromska hatbrotten utgör sex procent av samtliga främlingsfientliga/rasistiska anmälningar 2013.
• I jämförelse med övriga hatbrottsmotiv var andelen olaga diskriminering (15 procent) hög vid detta motiv.
• Endast 1 procent av anmälningarna från 2012 var personuppklarade 31 mars 2014, medan 86 procent var tekniskt uppklarade. I jämförelse med övriga motiv är person- uppklaringen låg och andelen tekniskt uppklarade hög.

I Stockholm skedde fem attacker mot romer bara under en vecka i juli. I Skåne blev en kvinna utsatt för en avgasattack i augusti och en månad senare blev en annan kvinna sparkad och slagen utanför en mataffär. Listan kan göras lång.

I helgen rapporterade Aftonbladet att den romska man som skadats i en brand i Högdalen i södra Stockholm i somras, nu har avlidit. Trots att det finns hat- och hottrådar på forumet Flashback när det gäller romska tältläger, enligt Ekot, säger sig polisen varken känna till dessa eller verkar vara intresserade av att följa upp informationen.

Så vad gör då polisen? Enligt Amnestys rapport har rättsväsendet problem både med att förhindra och utreda rasistiska attacker. Rasistiska åsikter inom polisen förnekas oftare än det åtgärdas, skriver Amnesty.

I Stockholm visar fallet med branden i Högdalen att utredningen gjordes både för sent och inte tillräckligt efterforskande. Att det brann två dagar senare i ett romskt billäger togs på så litet allvar att det inte gjordes någon teknisk undersökning alls. Det konstaterades att eftersom branden var anlagd fanns inget samband med branden i Högdalen, som ännu är rubricerad som allmän vårdslöshet.

Förhoppningsvis tar alla i Sverige med makt att påverka lokalt, nationellt och internationellt sitt ansvar nu. Människor förföljs, hotas, misshandlas och får sina boplatser nedbrända. Det får vara nog nu.

Bara i år har minst 3 000 flyktingar drunknat när de har försökt att ta sig till Europa. 100 000 människor har också räddats av den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum. Och än är året inte slut.

EUobserver rapporterar att de 500 flyktingar som dog i havet mellan Grekland och Malta i förra veckan till stor del var från Gaza. De tio som överlevde lämnade vittnesmål till International Organisation for Migration, IOM. Vittnesmål som ger en fruktansvärd bild av det inträffade.

Flyktingsmugglare tog 2 000 dollar per person som betalning för att forsla de flyende till trygg europeisk mark, berättar Studio Ett i ett inslag. Tre gånger var flyktingarna tvungna att byta båt. När de vägrade att byta en fjärde gång för att båten var för liten och sjöoduglig blev de rammade av flyktingsmugglarna.

Båten kapsejsade och de 300 som befann sig på undre däck drunknade direkt. De övriga hamnade i vattnet. Först tre dagar senare återfanns tio överlevande i vattnet. Ett hundratal av de drunknade var barn.

De överlevande från tragedin berättar att människor flyr dagligen, för det är bättre att försöka överleva än att vänta på att dö.

Hur kan detta ske? Inte en gång, utan upprepade gånger. Det är ingen nyhet längre var det pågår krig som människor flyr från. Det är heller ingen nyhet vilka flyktvägar som används.

Italien, som tidigare gjort sig kända för att ha ett undermåligt flyktingmottagande, har nu gjort stora militära insatser med sitt räddningsarbete. Uppdraget har varit att rädda liv. Men det räcker inte. Italien hoppas att EU ska ta över räddningsinsatsen och göra det till ett gemensamt europeiskt ansvar. EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex kommer att hjälpa till, men inte ersätta Italiens Mare Nostrum.

Ett av problemen med Frontex är att det inte finns några resurser, varken i form av tillräckligt stora båtar eller personal, säger EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP) i Studio Ett-inslaget. Hon menar att det borde vara upp till alla medlemsländer att bistå med det som behövs. Efter Lampedusa-katastrofen förra året har det pratats mycket om solidaritet, men det är dags att visa att det inte bara var tomma ord, säger hon.

Det är sorgligt att höra hennes ord, för vid en sökning på partikollegan och EU-kommissionären Cecilia Malmström kommer en artikel från DN upp. Den är från oktober 2013 och där säger Cecilia Malmström exakt samma sak som Cecilia Wikström nu. Mer solidaritet, mer gemensamt ansvarstagande.

Varför har ingenting hänt? Varför bidrar inte EU:s 28 medlemsländer till insatser som hindrar att fler människor dör? Eftersom många flyr vägen förbi Libyens kust skulle ett samarbete mellan EU och Libyen komma till stånd sa man efter Lampedusa. Det var då. Nu är Libyen i kollaps så där syns inte några räddningsinsatser från EU. Betyder det att alla som tar den vägen nu lämnas att dö, frågar sig EU-reportern Susanne Palme i Studio Ett.

Leonard Doyle, talesperson för IOM, säger i EUobserver att omvärlden måste reagera. Hans ord ekar länge i huvudet om att det inte finns någon som tar ansvar för dessa människors död.

“Med bakgrund av denna katastrof…så måste omvärlden reagera. Det får inte vara så att 500 människor lämnas att dö och att det inte tas något internationellt ansvar för det”.

Stockholmare, vad har ni ställt till med?! Christer G Wennerholm och Filippa Reinfeldt borde ha fått er på bättre tankar.

Tre dagar hann passera efter valet innan det var dags igen. “Halv miljard saknas till kollektivtrafiken” löd rubriken i Svenska Dagbladet på torsdagen. Nu väntar antingen dyrare SL-kort, höjd skatt eller färre turer. Landstingets trafiklandstingsråd, Christer G Wennerholm, vill inte uttala sig mer än i mejlväg och skriver att trafikförvaltningen “är vana att fatta svåra beslut”.

Vi som har vant oss vid Stockholmsalliansens förehavanden i Stockholms läns landsting är inte direkt förvånade. För att ta ett axplock av de senaste årens rubriker om Christer G Wennerholm: “Wennerholms SL-styre olagligt“, “Ingen demokratisk process bakom Wennerholms styrelseplats” och “Så gick det till när Serafen reades ut“.

Då har vi inte ens nämnt sjukvården. Dagen innan valet läckte det ut att akutsjukhusen uppmanats att inte redovisa jätteförluster innan valet. Nyheten är bara toppen på en diger lunta av rapporter om personalbrist, stängda vårdplatser och kris i förlossningsvården.

Lik förbannat går stockholmarna och röstar för fortsatt alliansstyre i landstinget. Ett mysterium tycker somliga. Men egentligen är det inte så märkligt.

Landstinget är en hård nöt att knäcka för de rödgröna partierna. För tänk på att några av Sveriges absolut blåaste kommuner breder ut sig i landstinget. I Täby, Vaxholm och Lidingö kommer Christer och Filippa alltid vara välkomna på en whiskeypinne.

Nu viskar somliga om ett blocköverskridande samarbete. Men det verkar sitta långt inne för FP och C. Och synd är väl det. För visst hade det varit underbart att få säga ajöken till både Christer G Wennerholm och Filippa Reinfeldt.

Dagens Arena lottar ut fribiljetter till kommande filmen ´71.

1970-tal. Konflikterna i Belfast har förvandlat staden till en krigszon, där falanger inom IRA strider inbördes om hur man ska bekämpa den brittiska armén.

När armén befinner sig på ett rutinuppdrag spårar händelsen ur i ett upplopp och en soldat blir lämnad bakom fiendens linje när britterna retirerar. Utan kontakt med sitt förband tvingas soldaten gömma sig bland ortsbefolkningen utan att kunna skilja vän från fiende.

Du och en vän har nu möjlighet att vinna fribiljetter till  filmen. Mejla dina kontaktuppgifter till vinn@nonstopentertainment.com Först till kvarn! 

Mer om filmen

´71 är regisserad  av Yann Demange, med Jack O’Connel (This is England), Richard Dormer (Game of Thrones), Sam Reid (The Railway Man) och David Wilmot (Anna Karenina) i huvudrollerna. Filmen visades i tävlan på Berlins internationella filmfestival. Biopremiär 10 oktober. Läs mer »

Tävlingen presenteras i samarbete med Non Stop Entertainment.

C och FP behöver arbetsträna i sin viktigaste uppgift: Att vara mittenpartier. En ”Dansk situation” i riksdagen öppnar för SD att ta mittenfältet, precis som Dansk Folkeparti.

Det är en ovan situation – men det Sverige behöver nu mest av allt är en fungerande politisk mitt. Som förstår sin uppgift i politiken.

Mitten har ingen speciell färg alls. Det är djupt problematiskt att vi har fått för oss det. Mitten är ett utrymme, en position som man kan erövra och fylla i politiken.

I Sverige har vi glömt det, därför att vi har haft ett politiskt landskap och en parlamentarisk situation där vi ofta kunnat unna oss lyxen att slippa hantera ett rörligt mittenutrymme. Efter valet 2014 måste vi begripa vad det handlar om, fortare än kvickt.

Det som händer nu är att Sverigedemokraterna är på väg att erövra den politiska mitten. Vi envisas med att kalla det ”vågmästarroll”, för att undvika den verkliga innebörden av det.

Den verkliga innebörden är att man i ett splittrat parlamentariskt läge – som vi har fått nu, och som är regel i många demokratier – placerar sig i den kil där man kan börja sätta dagordningen. Det var exakt vad som hände i Danmark 2001 med Dansk Folkeparti.

Genom att slå ut det liberala partiet Radikale från nyckelpositionen kunde Dansk Folkeparti erövra mittenfältet. Det var där de fick sin makt – inte genom något slags magi. Mitten fick ett nytt innehåll, i stället för socialliberalerna i Radikale som hade en lång tradition att samarbeta åt båda hållen. Resultatet för dansk politik kan vi se idag. Nu kan vi själva vara där.

Men det här har man aldrig förstått i Sverige, eftersom man aldrig har förstått den parlamentariska situation man alltid levt med i Danmark. Det är dags att ta till sig den kanske viktigaste lärdomen om Dansk Folkepartis framgång, nu när vi har hamnat i en dansk situation i riksdagen.

Moderaterna behövs i opposition – en ”grosse koalition” skulle döda den parlamentariska dynamiken och göda än mer allmän motvilja mot systemet. Det är Centerpartiet och Folkpartiet som nu måste skärpa sig och börja arbetsträna just i det som är deras enda rimliga uppgift i politiken: att vara pragmatiska mittenpartier. I stället för att vara åsneaktigt styva i korken, och på det viset lämna vidare uppgiften som mittenparti till SD.

Det som Dansk Folkeparti gjorde i det danska parlamentet kan alltså SD vara på väg att göra i Sverige, och då är skulden inte minst Centerpartiets och Folkpartiets.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

I söndags hade Sverige en moderatledd regering. Nu har statsministern lämnar in sin avskedsansökan och frågan är vad som händer med gänget av M-ministrar som sprängdes. Dagens Arena spekulerar.

Försvinner från svensk politik

Fredrik Reinfeldt, statsminister: Har lämnat i sin avskedsansökan som statsminister till talmannen och aviserat sin avgång som partiledare. Toppade M-riksdagslistan i Stockholms kommun men lär inte sätta sig på riksdagens gubbhylla. Drömmer nog om internationellt toppjobb och förbannar att den nya EU-kommissionen utsågs precis innan riksdagsvalet. För bra för att bli PR-konsult, säger Lars Leijonborg, som också har varit statsråd och partiledare (och nu är PR-konsult).

Dagens Arenas förslag: Ta det lugnt ett tag. Rödvin, Netflix, korvgryta, Da Buzz, Camilla Läckberg, skriv en ny bok. Förslag på titel: ”Hur jag sänkte skatten med 135 miljarder innan det sovande folket vaknade”.

Anders Borg, finansminister: Stod inte på någon riksdagslista, har aviserat att han lämnar politiken. Har tidigare beskrivit jobbet som finansminister som en värnplikt som ska göras – och en dag avslutas. MUCK, Borg, MUCK!

Dagens Arenas förslag: Blir analytiker på Goldman Sachs med inriktning på Afrika (med regelbundna jaktresor i Sydafrika, naturligtvis). Drömmen om ett toppjobb på IMF omintetgörs dock när IMF inser att Borgs överskattade ekonomiska politik ofta gick rakt emot IMF:s egna rekommendationer.

Carl Bildt, utrikesminister: Stod inte på någon riksdagslista, kan försvinna från svensk inrikespolitik med gott samvete efter tre år som statsminister och åtta år som utrikesminister. Har ett kontaktnät som lär kunna ge ett nytt toppjobb, fast en ny arbetsgivare bör beakta att en internationell konflikt ofta slutar med att Bildt jämför någon med nazisterna.

Dagens Arenas förslag: Om allt skiter sig så lär gas- oljebranschen vara lukrativ.

Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister: Stod inte på någon riksdagslista och enligt maken Ulf Adelsohn ska de nu tillsammans bli ”djurgårdare på heltid”.

Dagens Arenas förslag: Har tidigare uppmärksammats för en tårtincident. Kanske konditor i de nya kvarteren kring Tele2-arena där Djurgården spelar sina hemmamatcher?

Peter Norman, finansmarknadsminister: Stod inte på någon riksdagslista men såg till att tiden i svensk inrikespolitik genererade gentjänster som nu kan inkasseras.

Dagens Arenas förslag: Trevlige Normans sms ”you owe me big time” till LRF:s stjärnlobbyist är redan en klassiker. Att LRF bjuder på en lantgård som sommarställe, upplåter vackra kursgården Sånga Säby till fester och erbjuder posten som styrelseordförande är en rimlig belöning.

Moderater som kämpar på

Catharina Elmsäter-Svärd, infrastrukturminister: Var tvåa på M-riksdagslistan i Stockholms län och kommer gå till riksdagen med lätta steg.

Dagens Arenas gissning: Stegen är lätta då ”Cattis” är favorit till posten som ny M-partiledare.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister: Tvåa på den moderata riksdagslistan i Sörmland, lär kämpa på i riksdagen en tid.

Dagens Arenas gissning: Det lär bli en kvinna som ny M-partiledare, men innerst inne drömmer nog Kristersson om en slutlig revansch för ”slaget i Lycksele” där Reinfeldt blev Muf-ordförande. Lär smyga i riksdagens kulisser och se om det behövs en kompromisskandidat om partiledarvalet i M blir blodigt. Värre överraskningar i partiledarval har hänt (Lex Juholt).

Beatrice Ask, justitieminister: Veteranen var tvåa på M-listan i Stockholms stad. Blev Muf-ordförande 1984, minister för första gången 1991 och riksdagsledamot 1994.

Dagens Arena gissar: Det vore förståeligt om Ask vill runda av den politiska karriären, även om erfarenhet kan behövas en tid på det moderata skepp som alltfler överger. Genomförde friskolereformen och i bananrepubliken Sverige finns det säkert någon friskolekoncern som behöver en konsult eller lobbyist.

Tobias Billström, migrationsminister: Den blonde och blåögde Billström syntes inte så mycket i valrörelsen men toppade M-riksdagslistan i Malmö.

Dagens Arenas gissar: Är ännu ung, lär kämpa på i riksdagen och har börjat problematisera valresultatet på sin Facebooksida. FI och SD är båda ”mörka, dystra och destruktiva krafter” som måste bekämpas, menar Billström. Om M förblir ett rationellt parti innebär en sådan analys att Billström inte kan bli partiledare. Och om Reinfeldts tal om invandringens kostnader har öppnat dammluckorna inom M? Vi vågar inte ens tänka tanken.

Moderata doldisar

Om vi studerar M-riksdagslistan i Stockholms län förekommer ett litet kluster av mer okända ministrar: Karin Enström (försvarsminister, plats fem), Ewa Björling (handels- och nordisk samarbetsminister, plats sex), Hillevi Engström, biståndsminister (plats åtta). Och i Örebro län återfinns Elisabeth Svantesson (arbetsmarknadsminister) på plats ett.

Dagens Arena gissar: För anonyma för att vara aktuella i en partiledarstrid och för erfarna för att vilja harva i riksdagen. Gänget träffas för en vinmiddag om året då de diskuterar sina nya respektive karriärer som generaldirektörer.

Tung panel analyserade valutgången och det konstitutionella läget.

Björn von Sydow (S), tidigare statsråd, talman och docent i statsvetenskap, gav en grundlig analys av det parlamentariska läget. En rödgrön panel bestående av Mona Sahlin (S), Ali Esbati (V) och Paulo Silva (MP) delade med sig av sina intryck.

Vilka blir valets vinnare och förlorare – och varför? Vilka partier kommer Sveriges nästa regering bestå av? Vilka blir de nästa stegen mot en ny regering, som också ska kunna få stöd för sin budget?

Se valanalysen här:

 

Seminariet leddes av Eric Sundström och Irene Wennemo, båda från Dagens Arenas ledarredaktion. I samarbete med Arena Idé och Abf Stockholm.

De rödgröna vann på skolfrågan och på att väljarna prioriterade välfärdsfrågor högre än valet 2010.

Varför gick det som det gick i riksdagsvalet? Den frågan försökte statsvetarnestorn Sören Holmberg ge svar på när valet analyserades i SNS regi under tisdagseftermiddagen. Några punkter är särskilt intressanta att ta med sig:

• Väljarna röstar utifrån de frågor de tycker är särskilt viktiga och hur de uppfattar att partierna ger svar på dem.
• I valet 2010 var det skola, sysselsättning och ekonomi som var de viktigaste frågorna för väljarna. Samtliga vanns då av allianspartierna.
• De rödgröna har nu vunnit skolfrågan. De har också en liten övervikt vad gäller sysselsättning. En klar seger vinns också av de rödgröna vad gäller välfärdsfrågorna.
• Väljarna prioriterar i år skola, vård, omsorg högre jämfört med 2010, vilket gynnar de rödgröna partierna.
• För SD-väljare är invandring, pensioner och äldreomsorg de viktigaste frågorna. Invandringsfrågan har också ökat i betydelse.
• SD har väljare som bestämmer sig tidigt för vad de ska rösta på. De senaste veckornas debatt är därför sannolikt haft en liten betydelse (som Åkessons bleka insats i partiledardebatterna). Deras väljare har också lågt förtroende för i princip allting i samhället.
• 20–25 procent av väljarkåren anser att SD har bäst invandringspolitik.
• Tidigare var SD starka bland unga män. Nu är de jämnstarka i samtliga åldersgrupper.
• FI:s väljare har bestämt sig sist. Där har sannolikt debatten om taktikröstade haft inflytande. 90 procent av FI:s väljare befinner sig politiskt till vänster.
• Åtta procent av M:s väljare från valet 2010 har hoppat direkt till S. Förra valet var det tvärt om.
• Socialdemokraterna har tappat bland unga väljare. Tidigare var de starkare bland kvinnor. Det är de inte längre.
• Värt att notera är också att bara fyra procent av de som svarade på valu:n sa att de skulle föredra en S- och MP-regering. Men det var som sagt innan valet.

Valet lämnar flera lager av tolkningsmöjligheter. Ett resultat är definitivt: Underlaget för att fortsätta med marknadisering av offentliga verksamheter är nu borta.

Moderaterna har förlorat sitt mandat för att fortsätta driva marknadiseringens princip inom de stora offentliga systemen. Och de övriga borgerliga partierna uppfattar nog situationen.

Men samtidigt finns inget tydligt motprogram alls om hur skolan och vården ska utvecklas i stället, eller järnvägssystemet för den delen. Alla övriga partier som börjat byta fot har bara presenterat osäkra och vaga förslag.

Situationen som nu har uppstått innebär i alla fall ett stopp för att fortsätta i den riktning som ingen längre önskar. Och det kan vara en ganska bra möjlighet. Också för att nu besinna att frågan om marknadisering och fragmentering av det som håller ihop samhällsbygget inte är en särskilt oskyldig fråga. Utan förmodligen har bäring rakt på det mest obehagliga delarna av söndagens valresultat.

Mona Sahlin hade en bra kommentar på Arena Idés valanalys på måndagsmorgonen. Hon påminde om att det är en sak vad Sverigedemokraternas partiledning pratar om. Men ska vi förstå SD:s häpnadsväckande ökning, är det inte dem utan SD:s väljare vi måste förstå. Dessa är nog inte hundratusentals plötsligt övertygade rasister. Dessa väljare har förmodligen i första hand uttryckt något annat, menade Sahlin, som inget etablerat parti uttrycker eller ger ett tillfredsställande svar på. Jag tror hon har rätt.

Vi bör nu tydligt kunna se den större samhällsfrågan om fragmentering och upplevt sönderfall. Om föråldrade strukturer som tidigare aktivt ersattes med nya (”strukturomvandling” hette det på 1970-talet), men som nu lämnas åt sitt öde. Eller till och med utsätts för en aktiv utslagnings- och snedfördelningspolitik – det som marknadisering och privat nyttjanderätt till skattemedel i praktiken innebär. Den samtidiga avsaknaden av ett synligt samhällsbygge.

Det är ingen vild gissning att de etablerade partiernas passivitet och vilsenhet i denna större fråga har spelat SD i händerna. Det handlar inte primärt om åsikter, det handlar om vart man som medborgare och väljare vänder sig för att hämta känslan av det görs något och sker något som räknar in också mig.

Motivationen för att sätta igång på allvar med att bygga en ny politik borde således kunna stärkas rejält nu. Valresultatet har skiftningar – i Stockholmslandstinget sitter landets värsta marknadiserare kvar. Men Stockholms län är inte en ö. Frågorna om de offentliga systemens styrning är trendkänsliga och också beroende av aktuella regelverk.

De senaste årtiondenas privatiseringstrend har aldrig vilat på en stark opinion, snarast på en kombination av ideologi och intensivt lobbyarbete med inslag av korruption. Det handlar nu om att kunna erbjuda politikerna ett alternativ som sitter ihop bättre, och svarar begripligt på viktiga frågor om fördelning och vad vi vill med samhället.

En väg fram – om man vill skapa en så bred allians som möjligt, och det vill man – kan vara att lämna vissa språkbruk, som ”välfärd” och ”vinster”, och i stället tala om varje område konkret. Den allmänna skolan är ingen ”välfärdstjänst” (det är ju det språkbruket som kan få en att tro att den är en tjänst som kan styckas upp och utföras lite hur som helst!), den är en demokratisk nyckelinstitution i samhället. För att nu ta ett exempel. På det sättet kan man gå in för att laga de nu skadeskjutna institutionerna och systemen, och rentav få med sig både Vänsterpartiet och Folkpartiet. Och kanske också SD-väljare som inte hör hemma i det partiet.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Aftonbladet rapporterar i kväll att flera vallokaler i Stockholm har utsatts för hotfulla nazister som stormat vallokaler. Bland annat har minst tio personer trngt sig in i Kärrtorps gymnasium. Nazisterna har varit högljudda, filmat väljare och kastat papper omkring sig, berättar vittnen till Aftonbladet. Även vallokaler i Enskede, Solna och Alvik har blivit utsatta.

Svenska motståndsrörelsen tar på sig attackerna på sin hemsida. En förundersökning är inledd men ingen är gripen, enligt Aftonbladet. Brotten rubriceras som otillbörligt verkande vid röstning och brott mot rösthemligheten.

Att attackera vallokaler som är sinnebilden för en av våra demokratiska förutsättningar och rättigheter är en fruktansvärd handling. Det borde vara möjligt att vårt öppna samhälle på det här sättet attackeras av nazister. Men det har alltså hänt. År 2014.

Jag vågar gissa att Sverigedemokraternas normalisering i vårt samhälle har bidragit till ökade öppna nazistiska och rasistiska yttringar. Jag vågar hoppas att Sveriges befolkning vägrar acceptera att skrämmas till tystnad. Jag önskar innerligt att vi denna valnatt väljer en väg till ett framtida Sverige där alla är lika värda och lika välkomna.

Den 14 september 2014 är en ödesmättad dag. Det är en dag när Sverige står i ett vägskäl. Det är ett övergrepp mot demokratin som skett denna valdag. Låt det vara en väckarklocka för oss alla.

Nu drar vi igång kvällens bevakning av valet. Kommentarer, analyser och intervjuer väntar.

Knappt två timmar återstår innan vallokalerna stänger. Kvällen ser ut att bli en riktig rysare. Lyckas S och MP bli större än alliansen? Når de rödgröna egen majoritet? Kommer FI in? Hur många har röstat på SD? Avgår någon partiledare redan i kväll?

Under de kommande timmarna ger vi snabba kommentarer och analyser. Aktuella personer kommer att intervjuas i samband med att vallokalsundersökningen presenteras och vi kommer noggrant följa hur resultatet tickar in.

Följ oss även på twitter via @dagensarena. Du kan även följa alla oss som skriver för Dagens Arena: @yonnawaltersson, @ericsundstrom, @peterleander123, @senneby, @vesnaprekopic, @mandalindholm och @mariageorgieva. Under kvällen kommer också Dagens Arenas ledarskribent Irene Wennemo (@wennemo) vara med och kommentera resultatet i public service.