Bloggen

En del politiker har fångat upp kritiken mot marknadsmodeller och New Public Management. Men deras respons ökar bara ovissheten.

Folkpartiets Jan Björklund viftar med smådetaljer om betyg. Socialdemokraterna väger orden om skolan, och för fram lösa idéer för järnvägen. Vänsterpartiet talar om vinster i vården, men inte om de verkliga problemen bakom. Och alla är ständigt beredda att prata pengatillskott och nya ”skärpta krav”.

Om man iakttar politiken nu blir man orolig. Eller bristen på den, snarare. Det är avsaknaden av nödvändig politisk strategi som oroar.

Väljarna är mer bekymrade och engagerade än någonsin för konkreta frågor som den allmänna skolan, vårdsystemet och järnvägarna. Politikernas respons är – hur ska vi säga – otillräcklig. Och dessutom alldeles beside the point.

Jag vet, det är valkampanj – men mönstret är ändå lite för tydligt. Det duttas med förslag. Försöker man läsa ihop dem, ana en struktur, hittar man inget. Det skymtar ingen politisk linje för något av dessa tunga områden. Ingenting antyder viljan till ett verkligt grepp om de konkreta problem som feltänkta marknadsmodeller ställt till med för styrbarhet, ansvar, ekonomi, effektivitet, likvärdighet, jämlikhet och förhindrande av utslagning.

Frågan väcks: Blir det omöjligt att kunna reformera de offentliga ansvarsområden där missriktade marknadsmodeller har ställt till en enda röra?

Marknadiseringen av offentliga institutioner påverkar politiken själv. En generation politiker håller på att vänja sig av vid att vara ansvariga för verksamheter. De lärs in till att vara beställare och kunder. Det är minst sagt bekymmersamt om politiker i dag tränas i att inte ta ansvar.

Men uppgivenhet och resignation kan inte att lösa problem som är vitala för ekonomin och samhället. Att bygga en någorlunda bred enighet om problemens art och om målen är helt nödvändigt. Varför vi har en allmän skola, till exempel. Och vad en allmän skola är för något.

Med järnvägssystemet är det mindre komplicerat, där är det tack och lov tydliga och starka samhällsekonomiska intressen som är i konflikt med dagens usla situation. Och där behövs inte politikens direkta inblandning i själva verksamheten, tvärtom.

Men hur går det med stora och allomfattande samhällsinstitutioner som skola och vård?

Där kan politiken inte ducka för sitt direkta ansvar för att dessa institutioner fungerar för alla medborgare.

Det ser inte ut som att förändringstrycket kan kanaliseras av något enda av de politiska partierna just nu. Det måste i så fall byggas i första hand utifrån, av andra allianser mellan professioner, näringsliv och sakkunskap. Av tankesmedjor och folkrörelser. Efter valet. Vi får höras igen då.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Välkommen till Arenagruppens politiska snackfest med Dagens Arenas ledarskribenter.

I dagens avsnitt hör du Irene Wennemo, Björn Elmbrant, Daniel Mathisen och Eric Sundström.

Panelen tar tempen på valrörelsen. Vilka är sakfrågorna som saknas? Hur klarade Stefan Löfven Svt:s partiledarutfrågning?

Trots Fredrik Reinfeldts försök med en “game changer” om flyktingar vs välfärd händer det ganska lite i opinionsmätningarna (Fokus, DN). Har de rödgröna redan vunnit?

Missa inte panelens medskick till framtida debatter. Dessutom: Håll utkik efter Dagens Arenas EU-podd.

Här är länkar till artiklar som nämns i diskussionen.

• Reinfeldts försöker till ”game changer” och tankefiguren välfärd vs flyktingar (här).
• Valrörelsen i Australien 2007 i vilken klimatfrågan spelade en viktig roll (här).
• DN:s ledare om stödröster, borgerliga småpartier och spärren (här).
• Moderaternas negativa kampanj med lögnaktiga valaffischer (här).
• Ekonomiska diskussionen som fällde en fransk regering (här).

Lyssna här

Avsnittet kommer snart upp i Itunes
Lyssna med Mixcloud »

Ulla är egentligen en pigg 90-årig kvinna. Men livet är som livet är. En dag ska vi också bli sjuka. Behöva hjälp av samhället. I Ullas fall blev det i form av ett brustet magsår.

Väl hemma blev hon lämnad med en 100-sidig katalog över hemtjänstutförare. Med bara timmar på sig att bestämma sig för vilken hon skulle välja.

”Man kanske kan klara det om man är någorlunda klar, men om man är sjuk är det helt omöjligt att överblicka”, säger Ulla.

Vad händer om man inte är klar i huvudet?

Abborre, det låter ju kul, fnissade farsan. Han hade just fått ett häfte på 45 dubbelsidiga A4-ark där olika hemtjänstföretag presenterade sig, Abborre var det fjärde företaget i häftet och det var ungefär så långt som farsans intresse att välja hemtjänst räckte.

Lena Ezelius pappa var ”rätt seg i kolan”, som hon beskrev det i Dagens Arena för två höstar sedan.

Hur hade hennes pappa klarat valet om inte hans döttrar stod redo att hjälpa till? Vem hade kunnat garantera att han skulle få bra vård?

De äldre som inte själva väljer utförare av hemtjänst i Stockholm får delta i ett lotteri. Men det är inte av det roligare slaget – det är inte en kexchoklad eller en resa till Åland som väntar. En gång i månaden lottar staden ut vilken hemtjänstutförare som ska få den månadens skörd av äldre i behov av hjälp.

En månad vann “Svensk personlig hemtjänst” valet. Ett bolag som under 2013 inte hade en enda brukare. Företagets hemsida har ett inlägg. “Hej världen!” står det. Om man klickar på länken i dag får man reda på att domännamnet är ledigt. En annan månad vann Bonitas AB. Företaget har inte ett enda omdöme på stadens hemsida och inte ens en verksamhetsuppföljning för 2013.

Valet av hemtjänst är som ett val mellan pest eller kolera. Möjligheterna att veta om du kommer få den vård och hjälp du behöver är minimala. Oavsett om du bestämmer dig för ett företag som ska ge hemtjänsten eller om det blir stadens lotteri som avgör.

Hur är det möjligt att känna något annat än skräck inför detta val?

Varmt välkommen till redaktionen hälsar vi Amanda Lindholm, som ska göra praktik här under hösten.

Dagens Arena har en ny praktikant på tidningen. Amanda Lindholm, läser journalistik på Jakobsbergs Folkhögskola, och kommer vara med oss under hösten.

Amanda Lindholm har redan sedan tidigare frilansat för Feministiskt Perspektiv och driver den feministiska humorklubben Stand up Yours. Hon är också grundare till Jämställd festival.

Vi ser väldigt mycket fram emot att ha Amanda hos oss. Tips mejlas till amanda.lindholm@arenagruppen.se. På Twitter nås hon på @mandalindholm.

I Expressen i dag rapporterar journalisten Anna Bäsén om en sommar som timvikarie på hemtjänstbolaget Bonitas. Det är en skrämmande och sorglig berättelse.

Hon berättar om överhoppade luncher. Om att inte hinna få en toalettpaus. Att ständigt bli utskälld, vara stressad och känna sig otillräcklig. Hon jobbar inte under kollektivavtal utan möjlighet att följa Socialstyrelsens regler.

I Expressen skriver hon om mötet med dagens hemtjänst:

”Det var en chock.
Mina tidsscheman var hopplösa.
Varenda minuts hemtjänst de gamla är beviljade är nämligen noga uträknad – och tiden räcker ofta inte till. Den utmätta restiden för att ta sig mellan de äldre är också ofta för snål.
Tidsschemat tål absolut inga oförutsedda händelser. Om det är bilköer eller en åldring bajsar på sig rasar tidsplanen.”

Efter två veckor i hemtjänsten besöker Anna Bäsén läkaren. Hon får höra att hon borde ta ledigt – hon är redan utarbetad.

Äldreomsorgen kryllar av liknande vittnesmål. På Dagens Arena har vi skrivit om det många gånger tidigare. Om det höga pris som personalen fick betala när Attendo tog över äldreboenden. Att allt sämre villkor staplas på varandra. Om vad som händer när du säger ifrån. Att komma till mamma på äldreboendet och upptäcka att blöjan alltid är dyngsur. Om de seriösa bolagen som drar sig ur hemtjänsten för att det inte går att ge en vettig vård. Att var femte äldre dör inom en månad efter att de har fått plats på ett äldreboende – en konsekvens av att det är så svårt att få en plats.

Hur kommenterar då statsminister Fredrik Reinfeldt de allvarliga uppgifterna som framkommer i Bäséns berättelse?

”Det finns ingen enhetlig beskrivning av detta”, svarar Reinfeldt Expressen.

Statsministerns respekt för de äldre? För de som varje dag sliter i äldreomsorgen? Den är lika med noll.

Nu flyr rekordmånga över Medelhavet, enligt FN-organet UNHCR, och fler än någonsin mister livet. Sedan i helgen har det rapporterats om inte mindre än tre båttragedier.

Drygt 2 000 flyktingar har drunknat under färden till ett bättre liv i Europa.

Flyktingströmmen över Medelhavet ökar dramatiskt, liksom antal drunknade som nu ligger på högsta nivå, enligt UNHCR. Samtidigt har 124 380 båtflyktingar lyckats ta sig till Grekland, Italien och Spanien hittills i år, jämfört med omkring 60 000 året innan.

I dag möts EU-kommissionären Cecilia Malmström och Italiens inrikesminister Angelino Alfano i Bryssel för att diskutera flyktingströmmens konsekvenser. Under året har ett antal länder i södra Europa flera gånger vädjat om hjälp från övriga EU, utan större respons. Med komplicerade konflikter i Afrika och Mellanöstern lär behovet av stöd till länder och till de flyende öka.

– Den försämrade säkerheten i Libyen har dels gjort att smuggelnätverken blomstrar, dels att flyktingarna inte längre vågar vara kvar i landet. De tar hellre risken att dö på havet än att bli kvar mitt i en konfliktzon, säger Melissa Fleming, talesperson på UNHCR vid en presskonferens i tisdags.

Internationella migrationsorganisationen IOM hörsammar UNHCR och uppmanar Europas politiker att göra mer för att få stopp på migrantdöden över Medelhavet, som inte lär upphöra utan mer åtgärder.

Socialdemokraterna har i dag presenterat ett utspel om järnvägen som de kallar ”Fungera nu”. Det speglar tydligt misstron mot den nuvarande politiken, men kommer inte med de svar som behövs.

Det man presenterar från Socialdemokraterna är nämligen en rad tämligen löst hopfogade punkter och förslag, i stället för att backa upp med en sammanhängande analys och en politik.

Förslagen i S-utspelet lider av att de inte tydligt kommer vidare ur det som är järnvägens huvudproblem: Fragmenteringen, splittringen av systemet. Det förfelade marknadstänket.

Den första punkten kan se ut som ett svar på det: Underhållet ska enligt S förstatligas. Men man måste förstå järnvägens problem, och det är inte primärt frågan om statligt kontra privat, utan behovet av koordination och integration av hela det tekniska systemet järnväg. Ägandeformen av en viss del av systemet löser inte problemen i stort, så länge det inte är något som vägs in i en större plan. Dessutom löper S med utspel om förstatligande en risk att bli beskyllda för att vilja ”ha det som förr”.

De andra punkterna tar upp ”Tydliga krav på tågens skick”, ”Krav på punktlighet” och ”Frysta banavgifter”. Dessa speglar tyvärr just det angreppssätt som redan är järnvägens problem.

Genom ytterligare krav och sanktioner hit och dit understryker man bara järnvägens nuvarande splittring i olika drivkrafter som hänger ihop med den misslyckade marknadsmodellen. De nya S-förslagen håller fast vid att olika aktörer med hot om vite och innehållna pengar ska piskas till att följa sina avgränsade kontrakt.

Men det är just det här sättet att jobba som inte fungerar i järnvägssystemet. Järnvägen är ett tätt sammanlänkat tekniskt system – det får man inte att fungera genom kontraktsbråk. Det fungerar om det kan börja drivas som ett samlat tekniskt system, där folk vet vad de ska göra. Och gör det.

Jag tror att att både järnvägen och politiken har mycket att vinna på att man redan nu slutar dutta med ”förslag”, och i stället börjar ge ord åt en tydlig huvudriktning. Att det svenska järnvägssystemet måste organiseras om från grunden. Det är rätt för järnvägen – men det finns också opinionsmässiga poäng att vinna för den som är intresserad av det.

Men framför allt är en större tydlighet nödvändig för att bereda marken för de nya allianser som behövs för att kunna stabilisera järnvägen. En fungerande lösning kommer kräva mångas medverkan och förtroende. Vem eller vilka som ska kunna leda den processen är egentligen järnvägens första fråga.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Det är sällan det brister för mig. Men när jag läser om klyftorna i våra storstäder slår frustrationen igenom. Tårarna svider till i ögonvrån. Inte för att det här är en artikel där vi möter människorna på botten. Utan för att den bistra verkligheten är för jävlig.

Vi har en huvudstad där de absolut rikaste har fått 36 700 kronor mer att leva på – i månaden – sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Den disponibla inkomsten ligger på 116 000 kronor i månaden i Höglandet. Inte långt därifrån, i Rinkeby, är den disponibla månadsinkomsten 17 100. Vi pratar om en inkomstskillnad på nära 100 000 kronor, varje månad året om.

Stadens rika har fått allt. Arbetslösheten är redan låg – jobbskatteavdraget ger mer. Förmögenhetsskatten är slopad. Det dyra husköpet får statlig hjälp genom ränteavdrag. Också rot- och rutavdrag blir som extra gåvor i en guldkantad tillvaro.

Samtidigt har regeringens politik slagit mot de som redan har det svårast. Arbetslösheten är utbredd i stadens fattigaste delar. Men de som har jobb sliter många gånger på arbeten som gör dem sjuka. Tunga jobb med dålig arbetsmiljö och förslitningsskador som följd.

Urholkad a-kassa och försämrad sjukförsäkring spelar en viktig roll i fattiggörandet. Men samhällets svek är större än så. Som Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, berättar:

”Jag har intervjuat ungdomar som berättar att de inte fått information om vilket program de ska välja på gymnasiet för att kunna gå vidare till universitet. Allt det där avspeglar en väldigt låg tilltro till de här barnen. Det påverkar skolresultaten och på sikt möjligheten att få ett bra jobb.”

Vi pratar om unga människor som helt tappar tilltron till samhället. Ett samhälle som inte står upp för att alla barn ska ha samma möjligheter. Där redan gynnade kan göra läxrutsavdrag. Medan barn i andra delar av staden lever i ständig utsatthet.

Det gör mig rasande. När valrörelsen nu går in mot slutspurten förväntar jag mig att alla politiker krävs svar på frågan: Vad ska ni göra åt att klyftorna ökar? Den politiker som inte har ett bra svar ska röstas bort.

Det är med stor glädje som Dagens Arena kan säga ”välkommen tillbaka” till Irene Wennemo, som återigen och med omedelbar verkan kommer att utgöra en del av vår ledarredaktion.

Irenes första sejour på Dagens Arenas ledarsida inleddes under hösten 2013 och hon gjorde snabbt ett positivt avtryck. Texterna var välskrivna och kunskapshöjande, hon var uppskattad på redaktionsmötena och diskussionslysten i våra podcast ”Arenaklubben”, samt synlig i samhällsdebatten.

– Därför är vi mycket glada över att Irene återigen kommer att ingå i vårt gäng, och en comeback mitt i en intensiv valrörelse är minst sagt välkommen. Hennes kombination av unik kompetens om bland annat socialförsäkrings- och arbetsmarknadsfrågor samt allmän debattlust är svårslagen, säger Eric Sundström, politisk chefredaktör på Dagens Arena.

Irene Wennemo är doktor i sociologi och har arbetat med välfärdspolitiska frågor sedan 1990-talet. Hon har varit utredare och chef på LO och deltagit i flera statliga utredningar om välfärdspolitik och arbetsmarknad. Irene är också aktuell med boken ”Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen” (Premiss förlag) som går att köpa här.

Nu på torsdag 18 augusti kommer du att kunna läsa Irene Wennemos första ledare efter comebacken.

86 000 människor. Lika många som bor i Växjö. Så många har utförsäkrats sedan regeringens ändrade regler i sjukförsäkringen trädde i kraft. Vi pratar svårt sjuka människor som fattiggörs och som många gånger tvingas söka jobb trots att de är så sjuka att de knappt klarar av att resa sig ur sängen.

Förtroendet för sjukförsäkringen är körd i botten. Siffror från LO visade i våras att 44 procent av svenskarna har ett minskat förtroende för sjukförsäkringen sedan de ändrade reglerna trädde i kraft. Bland dem som varit sjuka var siffran ännu högre: 61 procent.

Bakom siffrorna finns människor av kött och blod. Som Monica Armini, vars historia vi berättar om i dag här på Dagens Arena. För henne var utförsäkringen en katastrof. Påfrestningen att både vara svårt sjuk och att utsättas för regeringens sjukförsäkringsexperiment blev för mycket för hennes psyke. Det skulle sluta med tvångsvård.

“Det är verkligen ett obarmhärtigt sätt att testa arbetsförmågan på, ett inhumant försök att få människor ut i arbete med tvångsmetoder”, säger hon.

Hon är ett av de många öden som rymmer sig bortom utförsäkringssiffrorna. Som borde göra sjukförsäkringen till en av valets stora frågor. Dagens Arena kommer att lyfta den i valrörelsen. Fler borde följa efter.

Vad betyder det att Svenskt Näringslivs nya VD har nära band till välfärdsoligarkerna? En djup spricka börjar skönjas i näringslivets högborg.

Nu i spurten inför valet ligger de lågt ett tag. Frågan är vad som händer sedan. Om det blir en S-ledd regering – kommer Peje Emilsson och Henrik Borelius och de andra privata aktörerna då i stället att dra på mer än någonsin, med ännu fler utspel om hur välfärden bör drivas och att just deras bidrag är helt livsavgörande?

Det intressanta med företagsledare som dessa är att de aldrig har något att säga om utbildningsfrågor eller vårdverksamhet. Bara ett oupphörligt och beskäftigt malande om ”näringslivets roll”.

Man kan undra över hur Svenskt Näringsliv förhållit sig, och hur de tänker inför framtiden.

Den avgångne VD:n Urban Bäckström var ett slags inofficiell mästare i att träda fram som högljudd gnällspik på de stackars välfärdsbolagens vägnar. Problemet är att Urban, Peje och kompani har sådana väldiga svårigheter med att skilja på sitt ekonomiska egenintresse, på frågor om fri företagsamhet och frågor om välfärdssystemens roll. Saker som i verkligheten behöver hållas strängt åtskilda, om det alls ska gå att föra en vettig diskussion. Svenskt Näringsliv måste tydligare fråga sig vem och vad de egentligen företräder.

Det är just här som det finns en latent spricka inom näringslivsorganisationen. Återkommande tecken tyder på att tunga medlemmar, framför allt från gamla Industriförbundet, inte delar uppfattningen att Svenskt Näringslivs enda uppgift skulle vara att hävda precis alla företags rätt att beredas tillträde precis överallt. För exportindustrin väger det tyngre att sådant som järnvägstransporter och utbildningsväsen faktiskt fungerar. Mycket tyngre än enskilda lycksökares välmående.

Här behöver Svenskt Näringsliv välja väg.

Var befinner sig organisationens nya VD Carolina Lemne i detta? I sin egen verksamhetsbakgrund ligger hon nära de nya välfärdsoligarkerna. Och samtidigt inte alls.

Lemne var tidigare VD för Praktikertjänst, ett kooperativt präglat vårdföretag grundat 1960 som har sitt ursprung i läkarnas egna verksamheter. Det är mig veterligen det enda bland dagens stora vårdbolag som inte har bildats enbart som respons på privatiseringar och möjligheten att tanka ner skattepengar.

Men i en intervju tidigare i somras i Dagens Nyheter gav Carolina Lemne tyvärr uttryck för samma inställning som sin företrädare: samma ihopgrötning av intressen och samma brist på reflektion. Inte bra.

Carolina Lemne borde inte delta i kortslutandet av relationen mellan marknad och samhälle. I stället skulle hon ta sig en ordentlig funderare: Vilket värde ger hon förtroende och ett respektfullt samarbete? Ser hon sig som en del av ett samhälle, eller som någon som ska läxa upp dem som har större kunskaper?

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

––––––––––––––––––––––––

Välkommen på release!
Hur kan vi höja kvaliteten i järnvägssystemet? Välkommen på samtal och mingel om framtidens järnvägspolitik. Vi bjuder på ett glas vin eller något alkoholfritt att dricka samt enklare tilltugg.

Bokens författare Jesper Meijling presenterar boken och Maciej Zaremba, journalist och Ingela Edlund, LOs andre vice ordförande kommenterar.

Plats: Arenagruppen, Sveavägen 61
Tid: Kl 17.00, 21/8

Anmäl via denna länk: http://simplesignup.se/event/48964

På Facebook uppdaterar vårdcentralen Hälsoteamet att man har gått i konkurs. Är det verkligen så vi vill att vår välfärd ska fungera?

Från och med 12/8 håller Hälsoteamets fyra mottagningar stängt pga. konkurs. I nuläget hoppas vi finna ngt sätt att driva verksamheterna vidare. I avvaktan på detta hänvisar vi våra patienter till annan vårdgivare.

På tisdagskvällen uppdaterar Hälsoteamet i Småland sin facebook-sida. Beskedet är att vårdcentralens fyra mottagningar har gått i konkurs. Till saken hör att Hälsoteamet så sent som i vintras tog över vårdcentralen från Familjebolaget som sedan gick i konkurs.

Över 6 000 patienter står nu utan vårdcentral. Vad händer nu med deras journaler? Vad händer med uppföljningssamtal? Hur många viktiga besked om sjukdomar kommer dröja innan de når fram?

Så här borde inte vår välfärd få fungera!

Vi är många som har det svårt med järnvägen. Det är en klen tröst att regeringen också har det. För det får helt enkelt vara nog nu med marknadsleken i järnvägssystemet – låt mig presentera en idé om vägen ut ur den leken.

Ena stunden tycker regeringen att tåg är löjliga och onödiga. Nästa stund vill de låta bygga svindyra höghastighetsbanor. Dessa ska ingå i något som regeringen kallar Sverigebygget. Vi pratar här inte om ett nytt underhållningsprogram på SVT, utan en storsatsning som ska ordna upp alla möjliga problem från norr till söder. “Vi bygger ihop landet”, preciserade Annie Lööf på helgens Centerkonvent. Och vi andra förstår exakt vad hon menar.

Men nu är det vanlig arbetsdag igen och alliansregeringen jobbar troligen oförtrutet vidare för det som är den svenska järnvägens problem: mer splittring av systemet, mer fördyrande fragmentering, mer påhittad konkurrens. Kontraktbråk mellan entreprenörer i stället för koordination och funktion.

Ett ljus i mörkret är den pågående järnvägsutredningen, som mot alla odds har fått ett verkligt mandat att försöka beskriva problemen och hitta åtgärder. Det är välkommet, efter 20 år av undermåliga järnvägsutredningar som samtliga struntat i att beskriva järnvägssystemets faktiska möjligheter och begränsningar, och i stället envist hållit fast vid att det är oproblematiskt att trycka in en slarvigt ihopsatt marknadsmodell.

Det verkar dock återstå några viktiga steg när det gäller analysen och förståelsen av järnvägssystemet, och hur det relaterar till marknadsmodeller. Den pågående utredningen håller fast vid lite för många av de besvärjelser och det ytliga marknadslingo som hängt med sedan marknadiseringsepokens mest okritiska skede på 1990-talet.

Det talas om “öppna marknader”, om “rollfördelningar” och “tjänster” inom en “sektor”. Det vill säga, metaforer och schabloner hämtade från helt andra sammanhang, och som hamnar helt skevt i förhållande till det som järnvägen är och behöver vara för att fungera: ett sammanhållet tekniskt system.

Det håller inte längre. Järnvägssystemet kan inte fortsätta att felbeskrivas så här. Det räcker nu.

I min nya bok ”Marknad på villovägar”, som kommer ut i dagarna (Arena Idé / Premiss förlag), försöker jag göra en del av den analys som jag tror behövs. Problemet är i grunden ganska enkelt. Att man behöver förstå att järnvägen är ett tekniskt system, och därför inte något som ytliga metaforer kan förvandla till en halvdan marknadsplats. Att grundproblemet är marknadsmodellens fragmentering av systemet och uppdelningen på aktörer som drar åt olika håll. Eller till och med är destruktiva för järnvägens funktion. Som Jernhusen, ett kommersiellt fastighetsföretag som har fått stort inflytande på järnvägsdriften utan att ha minsta intresse för den.

Efter valet kommer förutsättningarna sannolikt vara annorlunda. Det kommer öppnas möjligheter att ta i tu med det som de flesta nu inser är nödvändigt: att integrera de splittrade delarna av järnvägssystemet, så att det just kan börja fungera som ett system. Jag hoppas att man inte i onödan gömmer sig bakom den pågående utredningen: allt kan ju inte vändas med den, efter över 20 år av missuppfattningar.

Vad tror jag själv? Att man måste ta behovet av systemintegration på långt större allvar, om man vill uppnå verklig effektivitet i systemet. Att man behöver koordinera fasta anläggningar, underhåll och det som rullar fullt ut. För att få kontroll över det – inte bara funktionellt, utan också ekonomiskt. Så som järnvägen ser ut i dag går den inte att räkna på. Ingen vet vad detta splittrade landskap kostar eller ger. Det måste gå att göra ett bokslut.

Då kan man inte gömma en del av anläggningen i ett slags vägverk, Trafikverket, och låta fastighetsjobbare i Jernhusen härja med andra delar. Men här finns också möjligheterna.

Staten har fortfarande i sin ägo huvudkomponenterna i det som kan bli ett järnvägssystem: SJ, Green Cargo, Infranord och Jernhusen, samt banavdelningen inom Trafikverket. Det går att få ihop detta till ett sammanhållet företag, som kan få möjlighet att leverera. Och bilda den funktionella stomme som till exempel regionala aktörer kan dra nytta av och samarbeta med.

Då kan man få en praktiskt fungerande balans mellan marknad och tekniskt system som inte bygger på hoppfulla fantasier om “konkurrensneutralitet” och andra missuppfattningar från teoriernas värld.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken “Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.

Hetta. Det är vad som har präglat sommaren 2014. Men i första hand har det handlat om den värmebölja som greppat Sverige. Trots att vi redan är en vecka in i augusti och att det nu bara är fem veckor kvar till valet har temperaturen i politiken varit förvånansvärt sval.

Fram till i kväll det vill säga. Under den jobbdebatt som SVT ordnade under söndagen var tonläget högt. Tyvärr till priset av att programmet – trots att det tog en och en halv timme i anspråk – blev mycket rörigt.

Det var synd. För där fanns många vassa replikskiften som nu nog dessvärre gick många väljare förbi.

Som när är Folkpartiets Erik Ullenhag tog ställning för sänkta ingångslöner för unga. Ylva Johansson (S) markerade sylvasst: ”Problemet är att många kommunalare har för dålig löneutveckling, men lösningen på det är ju inte att sänka lönerna”.

Lika talande var replikskiftet om rutavdrag mellan Ullenhag och Ali Esbati (V).
– Här har vi tre partier som på ett eller annat sätt vill inskränka möjligheten till RUT-bidraget. Men vad ska du säga till alla de invandrarkvinnor som riskerar att bli av med jobbet, frågade Erik Ullenhag.

Repliken kom blixtsnabbt.
– Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han pratar om invandrarkvinnor är att de ska arbeta som tjänstefolk hemma hos rika människor, kontrade Ali Esbati.

De politiska skiljelinjerna kan knappast bli tydligare. Men dessvärre var det nog få tittare som orkade hänga med och hänga kvar till dessa tillfällen.

Nu är det inte politikerna som ska belastas för rörigheten. Dessvärre har SVT gett programmet ett hopplöst format.

Rutavdrag, YA-jobb, arbetskraftsinvandring, rasism, kvinnolöner, pensioner. Ämnena haglade och kastades in om vartannat. Några större möjligheter för den oinsatte att förstå vad till exempel ett YA-jobb är för något gavs inte. Deltagarna tilläts inte prata till punkt och följdfrågorna uteblev.

Det är synd. För när man har en och en halv timme till förfogande borde det rimligtvis finnas tid för fördjupning. Motfrågor ska vara en självklarhet och rimligtvis borde sifferexempel mötas med snabba faktakollar. Det borde också finnas möjlighet att på ett tydligare sätt redogöra för vad partierna tycker och vad det egentligen betyder.

Fem veckor återstår. Valutgången är fortfarande helt öppen. Låt oss få se en valrörelse där utrymme ges för både längre resonemang och vass faktagranskning.

På söndagskvällen debatteras jobben i SVT. Fräscha upp minnet om de två senaste mandatperiodernas jobbpolitik.

”Regeringen har lämnat walk over i jobbfrågan”
Regeringen har inte lagt ett enda jobbskapande förslag sedan i höstas. Det menar Socialdemokraterna som har sammanställt alliansens propositioner inför valet.

Ylva Johansson (S): Regeringens jobbpolitik har misslyckats
Hur länge ska en politik som inte leder till jobb få kallas ”arbetslinjen”? Det skriver Ylva Johansson (S).

Utan politik kommer fler att dö på jobbet
Det dör i snitt en person varje vecka på en svensk arbetsplats.

Struntar regeringen i döden på jobbet?
Efter dödsolyckan på SSAB i Luleå måste regeringen ställas till svars. De har skrotat forskningen om arbetslivet.

Här är din arbetslöshet, Fredrik Reinfeldt
Arbetslösheten är mycket låg om man ”tittar på etniska svenskar mitt i livet”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt förra våren. En stor genomgång av statistiken visar en helt annan verklighet.

Dåliga resultat för regeringens jobbcoachsatsning
”Lite mer piska på de arbetslösa så får de jobb, tror regeringen, men det har visat sig att det inte är så.” >>

Hotell- och restaurangfacket: Var är de 5 000 jobben?
Var är alla de 5 000 nya kollegorna i restaurangbranschen som arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar om, undrar Jenny Bengtsson (Hotell- och restaurangfacket).

Ulf Kristersson till psykiskt sjuka: Gå till jobbet
Regeringen ska se över reglerna för sjukskrivningar. ”Det finns skäl att undersöka om sjukförsäkringssystemet är anpassat för psykisk ohälsa”, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M).

Fasta jobb ersätts med inhyrda
Bemanningsbranschen vädrar morgonluft. Under andra kvartalet ökade efterfrågan för nästan samtliga bemanningsföretag. Framförallt sker ökningen i industrin, där också jobben försvann under finanskris och lågkonjunktur.