Progressive Governance Conference i Amsterdam 2014 är avslutad och sammanfattas av Eric Sundström, politisk chefredaktör på Dagens Arena.
Vad var det som hände: En brittisk tankesmedja som har stått New Labour nära – Policy Network – har sedan 1999 ordnat konferenser i länder där S-partier styr. Syftet är att progressiva politiker, deras medarbetare samt policyfolk på tankesmedjor ska träffas och utbyta erfarenheter. På senare år har konferenserna börjat arrangeras med den tunga amerikanska tankesmedjan Center for American Progress och i år även med den holländska tankesmedjan Wiardi Beckman Stichtung.
Övergipande betyg: Tyvärr inte lika bra som i Köpenhamn förra året och i synnerhet var den första kvällen i Amsterdam rörig. Lokalen var för varm, ljudet svajigt, det var väldigt ont om sittplatser och när 70 procent av deltagarna tvingas stå blir det lätt surrigt. Inte minst om det finns en bar längst bak i lokalen där ölen kostar drygt 20 kronor.
Klassledare för Europas sossar: Eftersom Ed Miliband inte var närvarande i år så saknades en samlande gestalt. Jens Stoltenberg framstod dock som en erfaren släkting på väg till nya uppdrag som kom, sågs och spred lite glans.
Bästa politiska tal: Marylands guvernör Martin O’Malley höll ett retoriskt skickligt tal som (nästan) bara amerikaner kan göra. Det betyder att det var många stora ord, men det fungerade eftersom O’Malley är en tung amerikansk politiker som även är möjlig presidentkandidat, har ett eget keltiskt rockband och är en av förlagorna till politikern Tommy Carcetti i tv-serien The Wire.
Bästa oneliner: ”What’s the difference between a goal and a dream? A deadline.” (Martin O’Malley).
Näst bästa oneliner: ”I’m just a folk singer, not a composer.” (Martin O’Malley om hur han snor idéer för att göra hemstaten Maryland bättre. Skulle kunna bli mottot för konferenser av det här slaget).
Skrattfest: När Federica Mogherini, Italiens utrikesminister, kommenterade vänsterpopulisten Beppe Grillo med en blinkning till högerpopulisten Silvio Berlusconi: ”Var tjugonde år byter vi komiker i italiensk politik”.
Skrattfest 2: När Jens Stoltenberg konstaterade att mikrofonen inte fungerade. Och la till: ”Den måste vara från Sverige”.
Mest upprepade bekännelse: ”Jag har inte läst hela Pikettys bok, men jag har läst många recensioner…”.
Bästa och mest pedagogiska föredrag: Tveklöst Jason Furman, ekonomisk rådgivare till president Obama och ordförande för US Council of Economic Advisers. Läs mer om hans föredrag här.
Mest inspirerande föredrag: Förväntningarna var höga, men Will Hutton levererade igen. Hutton framstår alltmer som en av den progressiva rörelsens viktiga sanningssägare. Han fyller snart 64 år men hans brinnande teknikintresse och kontinuerliga diskussioner med ny generationer studenter vid Oxford gör att han inte alls tycks åldras. Och han älskar att diskutera och lyssna, med alla. Under kaffepausen och under sena timmar i hotellets lobby.
Politisk spaning: 1) Inledningen handlade nästan bara om energi och klimat. 2) Vänstervindar råder och ”den tredje vägens” gullande med finansmarknaderna är som bortblåst. 3) Jämlikhet och Thomas Piketty var konferensen röda tråd. Läs Håkan A Bengtssons utmärkta ledare så får du konferensen i ett politiskt sammanhang.
Bästa moderatorerna: John McTernan och Monika Sie.
Överraskning: Diderik Samson, partiledare för holländska värdpartiet PvdA, sa i sitt tal att de kommande EU-valen inte alls handlar om vem ska blir ordförande för den Europeiska kommissionen. Trots att det gemensamma europeiska S-partiet PES driver Martin Schulz som kandidat. Att Marita Ulvskog har uttryckt sig på liknande sätt är en sak, men Samson är partiledare för ett klassiskt, tveklöst EU-vänligt parti i ett av EU:s grundarländer. Ett tecken i tiden, tyvärr.
Nytt format: ”Nattugglesessionerna” som pågick fram till midnatt (!). Bra sätt att utnyttja tiden när många har rest långt för att diskutera.
Tänkvärd men lågmäld: Gordon Bajnai, tidigare premiärminister i Ungern, som deltog i just en nattugglesession som slutade långt efter midnatt – och som inleddes med att moderatorn gick till baren och inhandlade något att dricka till alla i panelen. Bajnai konstaterade inledningsvis att ”politics without policy is populism” och att detta har blivit en strategi för många konservativa partier. Men vänsterns svar är lika fattigt: ”Policy without politics is technocracy”. Läs en sammanfattning av Bajnais tankar här.
Stjärnskott: Chuka Umunna, ”Labours Barack Obama”, var på plats i år igen. Fast det var två andra representanter från Labour som imponerade mest: Stella Creasy och Alison McGovern.
Kvarvarande konflikt: Som vanligt fanns ett naturligt fokus på transatlantiska relationer och de norra delarna av Europa, samtidigt som deltagare från södra Europa har en delvis annan – och ännu dystrare – bild av de ekonomiska och politiska utmaningarna.
Jämställdhet: Återigen fanns det faktiskt minst en kvinna i varje panel. Det ses tyvärr alltjämt som ett framsteg, och under frågestunderna dominerade männen.
Långväga gäster: Såväl Australien som Nya Zeeland var representerade. Grant Robertson imponerade i ett panelsamtal och kan nog bli premiärminister i Nya Zeeland en dag.
Borde få eget tv-program: Precis som i fjol – Policy Networks egen mysgubbe Roger Liddle.
Snackis: Att Stefan Löfven inte bara drygt rusade igenom entrén som de flesta andra tunga gäster utan prompt ville registrera sig och få konferenshandlingar som alla andra. En bild av ett mycket positivt ledarskap som kombinerades med en utmärkt panelinsats.
Konferensboken: Kan du ladda ned här.
Besvikelse: Förra årets bästa programpunkt var kampanjseminariet med bland annat Mitch Stewarts fantastiska dragning av hur Obamakampanjen var uppbyggd (i synnerhet gräsrotsorganiseringen). I år ställde såväl Stewart som Kathryn Perera (Movement for change) in med kort varsel och en given höjdpunkt uteblev.
Svensk närvaro: Extremt hög. Stefan Löfven (samt medarbetarna Erik Nises och Oscar Stenström). Mikael Damberg (och medarbetaren Sofie Evertsson). Magdalena Andersson (och medarbetaren Max Elger). Socialdemokraternas kampanjledare Jan Larsson och internationella sekreterare Andrine Winther – och hennes företrädare Ann Linde som nu jobbar på PES. Samt Aftonbladets Katrine Kielos och Karin Pettersson, Tidens Monika Arvidsson – och Arenagruppens Håkan A Bengtsson samt undertecknad.
Sista natten med gänget: Olaf Cramme, som länge har varit operativ chef på Policy Network, går vidare till ett annat jobb inom den brittiska statsförvaltningen. Men lämnar över till trevlige Michael McTernan.
Nästa konferens: I Sverige våren 2015. Om opinionsmätningarna stämmer och håller, vill säga. Konferenserna arrangeras som sagt bara i länder där sossar styr.
Måste bli bättre till nästa konferens, oavsett var den hålls: Maten.
Vilka var Arenagruppens representanter: De två nattvakterna mot högerns dåliga idéer, som även hann med en kulturell utflykt, var som sagt Håkan A Bengtsson och undertecknad.
