Bloggen

Valrörelsen börjar se de första inslagen av negative campaigning. Branschorganisationen Visita kör just nu hårt på dubbelstötskampanjen, för att skrämma upp unga till att tro att de inte kommer att få några jobb om det skulle bli regeringsskifte efter höstens val.

Bistro Sjöstad, är en av  de restauranger som nappat på kampanjen och som nu sprider två notor. En med alliansens lägre pris, och en med oppositionens dyra nota. Men som Hotell- och restaurangfackets Jenny Bengtsson skriver föredömligt på sin blogg har restaurangen räknat helt fel:

Alkoholskatt är den skatt som ligger på alkohol. På livsmedel ligger den berömda restaurangmomsen (moms på livsmedel), om en driver restaurang givetvis. Det är alltså den skatten som det finns partier som vill höja om de får makten och som dubbelstöten till stor del handlar om. Dessa två skatter är inte samma. Ändå har man i ovanstående exempel kommit fram till att en nota på 1756 kronor skulle kosta 2120 kronor om oppositionen vinner valet, till stor del i och med att man ”tvingats” höja priserna på champagnen och dagens vintips med 160 kronor.

Bistro Sjöstad har för övrigt inte kollektivavtal och de betalar heller inte in till Fora, som administrerar arbetsmarknadens försäkringar.

Visita har tidigare gjort sig kända för att ha spridit den felaktiga uppgiften att den sänkta restaurangmomsen gett 5 000 nya jobb. En nyhet som både TT och Ekot nappade på, men som sedan skulle visa sig vara en tidningsanka. Enligt en rapport från Konjunkturinstitutet har sju av tio skattekronor i sänkningen gått till restaurangägarna, medan bara tre kronor till sänkt pris.

Kom då ihåg att om pengarna stannat i offentlig sektor hade alla kronor gått till att skapa nya jobb. Hade det inte varit bättre med mer pengar till högre kvalitet i skolan och vården?

Från vänster har vi de senaste åren sett nya mediasatsningar i form av bland annat Dagens Arena, Dagens ETC och Politism. Hur har de påverkat samhällsdebatten? Vad gör den politiska högern?

Har liberalerna blivit frånåkta? Den frågeställningen ställer vi oss i morgon torsdag när Dagens Arena och Arena Medier bjuder in till paneldebatt. Kom till Arenagruppen och lyssna på diskussionen mellan Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein och Expressens ledarskribent Eric Erfors.

Medielandskapet är i en omvälvande förändringsfas. Prenumeranter, tittare, lyssnare och köpare minskar – och redaktioner bantas. Hur har utvecklingen påverkat opinionsjournalistiken? Från vänster har vi de senaste åren sett nya mediasatsningar i form av bland annat Dagens Arena, LO:s mediahus och Dagens ETC, Alliansfritt Sverige, Politism. Hur har de påverkat samhällsdebatten? Vad gör den politiska högern? Har vänstern lärt sig av sina misstag från A-pressen?

Åsiktsjournalistiken har 2014 fått en helt ny roll. Varmt välkomna till:
Arenagruppen, Sveavägen 61
Klockan: 16.00–17.00

Med tjugo år i samhällsdebatten, fem tidningar och positiva upplagor, vill Arena Medier nu öka utrymmet för mediedebatt. Därför startar vi Mediearenan, ett forum för journalister, opinionsbildare, organisationsföreträdare och tidningsmakare. Under våren kommer vi att genomföra tre seminarier på temat journalistik och medieutveckling. Välkommen till en arena för aktuell mediedebatt. Det blir panelsamtal med efterföljande mingel.

För runt 12 år sedan bodde och arbetade jag i USA. Under en studieresa till New York City fick jag möjlighet att besöka NBA:s huvudkontor i Olympic Tower på Femte avenyn. Fast det som jag minns bäst av besöket handlar inte primärt om basket.

Talespersonerna från NBA talade engagerat om läskunnigheten bland amerikanska barn och ungdomar. Inte minst i afroamerikanska familjer där en svag socioekonomisk position ofta kombineras med ett stort intresse för basket och NBA:s stjärnor.

Jag fick lära mig att i en NBA-spelares kontrakt ingår ofta klausuler som binder spelaren till att delta i NBA:s olika projekt för att främja läskunnigheten bland unga. Be mig inte om detaljer. Det är länge sedan och kvällen avslutades i Madison Square Garden med öl och match med New York Knicks.

Mitt hjärta sitter till vänster och ryggradens lösning på problem är i regel offentliga insatser. Dålig läskunnighet åtgärdas i vår gemensamma skola. Men att en privat jätteaktör likt NBA – med spelare som har hjältestatus i många unga människors liv – tog ett sådant ansvar gjorde bestående intryck.

Hur väl svenska ungdomar läser och klarar sig i skolan ska enligt regeringen börja betygsättas redan i fjärde klass. Det är en idé som med rätta har kritiserats hårt. Men om vi har en skola i fritt fall ska vi kanske inte enbart lita till de S-förslag om mer resurser, mindre klasser och fler specialpedagoger som borgerligheten obekymrat kopierar. Frågan – som ekar lite John F Kennedy – är inte bara hur ungarna ska få en bättre skola, utan vad du kan göra för ungarna.

Därför är det värt att notera ett vällovligt projekt – ”Läs för mig” – som presenterades tidigare i dag av Socialdemokraternas Stefan Löfven, LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och ABF:s Hélen Pettersson.

I en kommentar säger Löfven att allt inte kan handla om de politiska förslagen. Nu ska de nämnda tre grenarna på arbetarrörelsens träd ”kraftsamla för att stärka och bredda arbetet med att öka barns läsande”. De egna organisationerna ska användas för att nå grupper där läskunnigheten behöver förbättras, och då handlar det oftast om killar och oftast om familjer med svag socioekonomisk ställning.

I genomsnitt saknar en av fyra pojkar ”den grundläggande läsfärdighet som är en förutsättning för att läsning ska upplevas som lustfyllt”. Och bara varannan kille läser på sin fritid för nöjes skull. Som presentationen av satsningen framhåller: ”Den som inte har förmåga till kunskapsinhämtning via text riskerar att känna sig maktlös i samhället […] Att stärka barns och ungas läsförmåga är därför i grunden en fråga om demokrati.”

Precis så viktig är frågan om barns möjligheter, och alla lösningar består inte av politik i parlamenten. Vad du gör som individ i dina nätverk – eller i rollen som idrottshjälte – spelar roll.

Igår föreslog en desperat och populistisk regering betyg i årskurs fyra. Dagen efter lovar S, LO och ABF en intern kraftsamling för att förbättra barns läsande.

Med basketspråk: Air ball av borgarna. Fast det återstår att se om S lyckas göra en alley-oop av hela skolfrågan.

Fakta | Läs för mig

• Läs för mig är en utveckling av de projekt som bedrivs i dag. Målet är att ge ännu fler barn och unga tillgång till språket och därigenom stärka deras ställning i samhället.
• Projektet Läs för mig har barns språkutveckling i fokus men vuxna som målgrupp för insatsen. Målet är att deltagarna genom ett rikt språk ska kunna uttrycka känslor, erfarenheter och tankar. Kort sagt ges verktyg för att kunna delta i det demokratiska samhällsbyggandet. För att barn ska läsa krävs att vuxna läser.
• Arbetet kommer konkret att handla om att mobilisera kraften från folkrörelserna. Målgrupperna är förutom medlemmarna i de egna organisationerna också samverkansorganisationer i bostadsområden där vi ofta möter oorganiserade människor.
• ABF och LO kommer att ta fram studiematerial om vuxnas betydelse för barns språkutveckling, med tips och metoder hur man som vuxen kan väcka barns lust till läsning. Materialet vänder sig till alla vuxna i barns närhet, det kan vara föräldrar, bonusföräldrar, mor- och farföräldrar, grannar eller förskolepersonal.
• Projektet kommer att finansieras gemensamt av LO och ABF och stödjas av Socialdemokraterna.

Svensk klimatpolitik saknar långsiktighet, tydliga mål och väl avvägd analys. Det är den dystra slutsatsen när hundratals klimatforskare i dag möts.

“Tyfonen Haiyan har ödelagt mitt land. Tusentals människor omkom och miljontals människor har förlorat sitt hem och möjlighet att försörja sig. Min egen familj blev på nära håll vittnen till stormen. Tillsammans med miljontals överlevare jagas de nu av smärtsamma minnen.”

Filippinernas klimatansvarige Naderev M Saño skriver i The Guardian en smärtsam betraktelse över de konsekvenser klimatförändringarna redan har fått för hans land. Fram till 2050 riskerar ytterligare 50 miljoner människor att drabbas av svält som en följd av katastrofala väderfenomen. Men världens rika länder tycks fortfarande tro att man kan slippa undan med små insatser. Senast i förra veckan lät EU:s ledare bli att fatta beslut om de klimatmål som ska gälla till 2030.

Så hur står det till med den svenska klimatpolitiken?

Låt mig sammanfatta med en bild från en av Riksrevisionens dragningar. Statens klimatinsatser saknar:

• Långsiktighet.
• Tydliga klimat- och energimål
• Samlad och avvägd analys och rapportering
• Transparens

I detta nu samlas världens främsta klimatforskare i den japanska staden Yokohama. Uppe för diskussion är en rapport om klimatförändringarnas effekter som ska presenteras på måndag. Men egentligen behöver vi inte vänta på de slutsatser som ska presenteras där. Klimatpolitiken behöver skärpas, ju förr desto bättre.

På en helsida i lördags går DN:s ledarskribent Hanne Kjöller till angrepp mot vad hon påstår är ny politisk myt – att cancersjuka kvinnor inte får sjukpenning eller till och med utförsäkras trots att de har en svår sjukdomsbild.

Kjöller riktar bland annat udden mot ”Arena” och redaktionens bevakning av den här frågan. Man kan tycka att om en ledarskribent går till angrepp mot en annan redaktion bör hen åtminstone få tidningens namn rätt. Nu är det nättidningen Dagens Arena som nyligen har skrivit om ett antal fall där cancersjuka nekats sjukpenning efter beslut från Förvaltningsrätten. Magasinet Arena är en annan fristående redaktion, som hittills inte skrivit ett ord om de här fallen.

Trots Kjöllers inledande faktablunder vill jag som Dagens Arenas chefredaktör bemöta hennes påståenden.

Kjöller inleder sin ledare med att jämföra cancersjuka kvinnor som nekats sjukpenning med aborterade foster. Båda är exempel på samma typ av medial mytbildning, menar Kjöller.

Jämförelsen är inte bara magstark utan – framför allt – helt grundlös.

Hanne Kjöller har av hennes text att döma läst Förvaltningsrättens domar mot de kvinnor som Dagens Arena har skrivit om. Hon är därmed informerad om att kvinnorna, deras sjukdomsbild och domarna mot dem är högst verkliga. Här saknas inte sakuppgifter och källor. Redan här borde hon alltså kunna avfärda att fallen skulle handla om några myter.

Det är anmärkningsvärt att Hanne Kjöller anklagar Dagens Arena för att sprida myter. I en utredning av sjukförsäkringen, ”Kampen om sjukfrånvaron” (2010), konstaterar forskaren Björn Johnson att den hårda debatten om sjukfusk och överutnyttjande ledde de politiska besluten fel. Hanne Kjöller var en av de drivande personerna i den debatten med sina icke-faktabelagda påståenden på DN:s ledarsida. Som Johnson förtjänstfullt har visat berodde närmare 85 procent av sjukfrånvarons ökning mellan 1996 och 2002 på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på fler sjukskrivna.

Med det bagaget är det intressant att Hanne Kjöller i sin lördagsledare skriver att det är viktigt att bygga sina utsagor på fakta. Det är en regel Dagens Arenas redaktion alltid arbetar efter. Och på en punkt får jag ge Kjöller rätt. Ett olyckligt fel har funnits i en av våra artiklar. Det stod att fallet ”Lotta” enligt domen skulle stå till arbetsmarknadens förfogande. I det fall som rörde henne fanns två delar i domen, där hon fick bifall på den ena delen och avslag på den andra. Slutsatsen är att ”Lotta” varit sjukskriven på 75 procent och alltså inte återgått till arbete. Det är ett fel som nu har rättats till.

När man läser Kjöllers ledare kan man dock få känslan av att ”Lotta” friskförklarats från cancern. Det stämmer inte. Hon har, precis som hennes läkare konstaterar i domen, obotbara tumörer. Efter domen har ”Lotta” sjukrivits för depression som en följd av att hon har obotlig cancer. Dagens Arena har till skillnad från Kjöller intervjuat kvinnan i fråga – en journalistisk arbetsmetod jag starkt rekommenderar.

I sak påverkar heller inte den uteblivna detaljen den sammantagna bilden. De domar som Dagens Arena har granskat i ett antal artiklar visar hur sjukförsäkringen i dag fungerar i praktiken. Vi har valt att intervjua kvinnor som var svårt sjuka när rättsfallen drevs. All fakta talar sitt tydliga språk. Ändå väljer Hanne Kjöller att konsekvent bagatellisera dessa sjukfall i sin artikel. Om det är någon som borde sluta sprida myter är det Hanne Kjöller.

För fortsatt läsning om sjukförsäkringen vill vi rekommendera Ingela Edlunds blogginlägg om vad det innebär att leva med biverkningarna efter en cancerbehandling, samt Dagens Arenas tidigare reportage ”Helt sjukt om fusk och fel”.

Yonna Waltersson, chefredaktör Dagens Arena

Trots en åldrande befolkning med stora behov av vård fortsätter kommunerna att dra ned på platser på äldreboenden. På ett år har 1 500 platser försvunnit, och sammanlagt har 6 000 platser försvunnit under de senaste fem åren, enligt Socialstyrelsen.

Samtidigt är köerna för att komma in på ett äldreboende långa.

Enligt en undersökning som Ekot gjorde i höstas står  2 300 personer står i landet på kö för att komma till ett äldreboende, de flesta är mellan 80 och 99 år. Så många som en femtedel dör inom loppet av en månad efter att de har flyttat in på äldreboendet.

Det är inte bara till äldreboenden som köerna hopar sig, utan även till seniorlägenheter. I förra veckan rapporterade medier om hur äldre personer köade i flera dygn utanför en mäklarfirmas kontor i Stockholm. Med varma kläder, filtar och kaffetermosar väntade de i vinterkylan på att vara först till kvarn till försäljningen av 46 senoirlägenheter som ska byggas i Vattmyra i Jakobsberg.

Även om fler i dag beviljas hemtjänst, är det långt ifrån lika många hjälptimmar som de skulle ha fått i ett äldreboende. När kommunerna sviker får familjen – och då framför allt kvinnorna – täcka upp. 90 000 kvinnor och 50 000 män mellan 45–66 år har tvingats gå ner i arbetstid eller säga upp sig för att vårda en anhörig, enligt en rapport från Stockholms Universitet tidigare i år. Priset är högt för familjelivet, hälsan, arbetet och ekonomin, fastslår rapportförfattarna.

Systemfelet är tydligt. Tanken med en utbyggd barn- och äldreomsorg var att alla i arbetsför ålder skulle ha möjlighet att arbeta. Men också för att våra äldre skulle få en trygg ålderdom. I dag backar i stället utvecklingen bakåt. Det är en orättvis och omodern politik.

Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms läns landsting, Filippa Reinfeldt, blir ny sjukvårdspolitisk talesperson för Moderaterna.

Läs ett urval av Dagens Arenas artiklar om Filippa Reinfeldt. 

Granskning | Folkstorm mot Filippa Reinfeldt

Utdrag | Mejl från gravida och nyförlösta mammor

Analys | Verkligheten knappar in 

Debatt | My Morin: ”Jag kräver din avgång Filippa Reinfeldt”

Debatt | S: Filippa Reinfeldt prioriterar privatiseringar före kvinnors hälsa 

Blogg | Tio frågor där Filippa Reinfeldt inte vill uttala sig 

Ledare | Filippa Reinfeldt kan inte skönmåla vårdkrisen längre 

Magasinet Arena | Hus(M)oder Reinfeldt 

På kvällen den 11 juni lägger Anders Hultin upp en bild på Facebook. En flaska vin för den nätta prislappen 779 kronor. Samma dag har JB-koncernen som han varit vd för gått i konkurs. Lärare står utan jobb och kommer inte få betalt för berg av övertid. Elever splittras för vinden – vissa av dem kommer att tvingas läsa om kurser för att deras betyg inte registreras.

Men Anders Hultin förnekar sig inte: “Because I’m worth it” skriver han i statusraden.

Kanske borde vd:n för Hälsans Förskola lägga upp en motsvarande bild. “Because our children are worth it” skulle kunna vara en klämkäck rubrik. För vatten och knäckebröd är ju en given smaksuccé. En bukett av fibrer med ton av krispighet. Och hälsosamt som aldrig förr…

I dag kan vi på Dagens Arena meddela – med stolthet och med glädje – att vi har knutit ytterligare en vass och kunnig skribent till ledarsidan: Lisa Pelling.

Lisa begår debut i dag med en klok och resonerade text om gårdagens skakande avsnitt av Uppdrag granskning. Hon lyfter förtjänstfullt själva grundfrågan: Valet – och ansvaret – är politiskt. Företag som vill bedriva verksamhet med skattebetalarnas pengar kan redan tvingas använda sig av en existerande bolagsform som begränsar vinstutdelning. Varken dagens lagstiftning eller EU:s lagar är något hinder.

Lisa Pelling är i dag utredningschef på tankesmedjan Arena Idé och återfinns därför redan i Arenagruppens lokaler. Hon har tidigare varit programchef på tankesmedjan Global Utmaning. Parallellt med det arbetet skrev hon skrivit färdig en avhandling i statsvetenskap om migration och transnationella band vid Wiens universitet. Tidigare har hon jobbat som politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet, samt varit första ambassadsekreterare vid ambassaden i Wien.

För att summera: Vi har en ny ledarskribent som är en utmärkt skribent, har stora kunskaper i viktiga ämnen som migration, och som genom gedigna språkkunskaper även följer bland annat den tyska politiska debatten.

Välkommen Lisa!

Vårddebatten i medierna är full av osakliga och ideologiska argument, menade Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Telenius i en debattartikel i Aftonbladet i måndags. I artikeln var han bland annat kritisk mot boken “Den stora omvandlingen – En granskning av välfärdsmarknaden”, som Dagens Arena har publicerat ett utdrag ur under veckan.

Nu får Vårdföretagarnas näringspolitiska chef svar på Aftonbladet Debatt från två av antologins författare och redaktörer, Mikael Färnbo och Kent Werne: Vårdföretagarna blundar för fakta om bristerna 

Allt större summa pengar går till privata aktörer i välfärden.

Andelen av den skattefinansierade välfärden som drivs i privat regi ökade från 7 till 17 procent mellan 1998 och 2012. 2012 köpte kommunerna, landstingen och staten verksamhet (vård, skola, omsorg) av privata aktörer för 104 miljarder – en fördubbling sedan 2005.

Bilden är ett utdrag från antologin “Den stora Omvandlingen“.

På måndagsförmiddagen utropade Krim sin självständighet från Ukriana och ansöker om att anslutas till Ryssland.

Sammanflätningen mellan Krim och Ryssland får mig osökt att tänka på filmen “Pipeline“, som visades under Göteborgs filmfestival. Dokumentärfilmen skildrar vardagslivet och livsvillkoren ovanför marken längs den 3o år gamla ryska gasledningen Urengoj–Pomary–Uzjhorod, som transporterar gas från Sibirien till västra Europa.

Filmen berättar att 50 procent av Rysslands ekonomi kommer från oljeindustrin och gasindustrin. Den ryska naturgasen importeras i ledningar som bland annat går via Ukraina.

“Pipeline” skildrar kontrasterna mellan det dyrbara bränslet under jord och kölden i vardagslivet ovanför. Gasen forslas till andra delar av Europa. För rikare nationer att ta del av.

I väntan på att gasen ska värma även de som bor längs med gasledningen fortskrider livet. Folk gifter sig, går till kyrkan, några äldre män försöker hacka i tjälen i marken inför en begravning.

Att olja och gas utgör fundamentet för den ryska ekonomin är lika uppenbart som att inkomsterna från gasen inte kommer hela det ryska folket till del.

Gasberoendet väcker frågor om vilka andra alternativ som finns. Och inte minst – vilka som får betala priset för det blåa bränslet.

Svensk Damtidning är inte ett magasin vi brukar ha anledning att skriva om här på Dagens Arena. Men en mejlväxling mellan Svensk Damtidnings chefredaktör Karin Lennmor och Tvärdrags chefredaktör Malin Hanson förtjänar sin uppmärksamhet.

Hanson frågar Svensk Damtidning hur det kommer sig att man har valt att inte porträttera någon av Sverigedemokraternas politiker.

Det klockrena svaret:

“Vi tänkte så här: Vi gör en serie med toppnamn, smarta kvinnor ur alla riksdagspartier. OK – alla får vara med! Men man måste uppfylla kraven; INTELLIGENTA kvinnor ur varje parti. Vi letade och letade, men hittade ingen inom SD. Sorry SD….“

I det ängsliga medieklimat som nu råder – där det i det närmaste verkar råda fobi för att kalla rasister för dess rätta namn – blir det här ett befriande svar. Tack för det Karin Lennmo.

Tilläggas bör kanske att jag i övrigt är kritisk till att kalla de porträtterade kvinnorna för “politikens prinsessor”. Det är några av Sveriges mäktigaste kvinnor,  hade det inte i så fall varit smartare att kalla dem för “politikens drottningar” – om man nu vill använda sig av sådana epitet?

I detta nu vräks romer som befinner sig i Stockholmsområdet från ännu ett temporärt boende. Samma dag kan vi läsa Josefin Hökerbergs oumbärliga reportage i Dagens Nyheter. Det minst dåliga valet för romska barn i Rumäniens ghetton kan ibland vara att sälja droger eller resa till Västeuropa – i stället för att prostituera sig.

Även socialtjänsten i Stockholm besökte under hösten Bukarest och Pitești i Rumänien. Syftet med resan var att öka kunskapen om romers levnadssituation i Rumänien. Också den läsningen är mycket intressant:
”Vid besöket i byn Valea Corbului kunde vi med egna ögon se hur standarden i byn ökat de senaste fem åren som ett resultat av bybornas resor till andra länder för sin försörjning.”

De rumänska romerna är utsatta för systematisk diskriminering. Landets strategi för romers integration är en pappersprodukt, EU-pengar för att stötta romerna har inte nått fram och den rumänska presidenten Traian Băsescu har svepande talat om att romer inte vill arbeta.

Vräkningarna måste ur det perspektivet i det närmaste liknas vid en hetsjakt på svårt utsatta människor. Det är inte märkligt – utan snarare djupt mänskligt – att människor tar sig till Sverige för att tigga – om det är vad som  krävs för chansen till ett bättre liv.

I stället för att vräka romer borde de svenska kommunerna fråga sig vad de kan göra för att förbättra deras livsvillkor.

Vilken kommun ska vara först ut med att våga stå upp för romerna? Erbjuda lägenheter som de kan bo i medan de är här? Ta ansvar för att stödinsatser finns på plats och att de får tillgång till de hjälpsystem som finns?

I brist på en gemensam europeisk fördelningspolitik som kan minska de enorma klyftor som finns i Europa borde Sverige och svenska kommuner ta det ansvar som anstår en rik nation.

Den som vill komma tillrätta med smittspridning, korridorkaos, BB-karuseller och kreativ bokföring av snuviga patienter, bör pröva ett perspektivbyte.

Vårdval och valfrihetssträvanden går som en röd tråd genom Stockholmslandstingets nyare historia, tämligen rakt igenom både moderata och socialdemokratiska styren. Men det är först under epoken Filippa Reinfeldt som det är på väg att nå sin fulla konsekvens. De enda giltiga ledorden som återstår är valfrihet, tillgänglighet och fri etableringsrätt.

Och konsekvensen – ja, vad är den?

Ju längre jag följer den här debatten och försöker begripa mig på utvecklingen, desto säkrare blir jag på att det har uppstått en blind fläck mitt i alltihop. En fläck som bara växer och växer.

Själva vårdverksamheten har blivit mer och mer osynlig, bakom alla ordridåer som ständigt handlar om väljaren, brukaren, kunden och skattebetalaren. Eller om entreprenören, beställaren och utföraren.

Perspektivet verkar i dag precis det omvända i förhållande till den moderna vårdens uppbyggnadsperiod under 1950, -60, och -70-talen – det som fortsatt utgör stommen i vårdapparaten. Då ägnade man sig just åt att bygga verksamheter, och behövde därför förstå hur de fungerade.

I dag är man i huvudsak sysselsatt med att bryta upp verksamheter. Vårdpolitikerna bryr sig inte om att förstå hur de fungerar. Vad patienter djupast sett har att vinna på det är för mig en gåta.

Då, när systemet tänktes ut och byggdes upp, var systemperspektivet förhärskande. Det gick för långt i det spåret, och kritiken kom. (Den tändande gnistan för 1980- och 90-talens debatt var att primärvården fortfarande inte var löst på något bra sätt.)

I dag är systemperspektivet helt borta ur blickfånget, undanträngt av ett närsynt stirrande mot enskilda önskemål. Entreprenörer och vårdkunder uppmanas alla att komma in och lägga beslag på sin bit. Som styrande logik fräter det sönder den underliggande verksamheten.

Det skulle naturligtvis behövas en balans mellan de två perspektiven. Men det går inte att nå en balans om det ena perspektivet är borta.

Vården möter individuella behov, men det som möjliggör detta är en noga uträknad vårdkedja – ett maskineri, helt bokstavligt. Ett avancerat tekniskt system för optimal funktion och prestation, som går från sängtvättsanläggningar till titthålskirurgi. Som mäts till exempel i patientsäkerheten. Som i sin tur är beroende just av vårdanläggningarnas tekniska funktionalitet: att smittor inte sprids i anläggningarna och att rätt behandling sätts ihop av rätt åtgärder vid rätt tidpunkt.

Vården är inte bara en resurs eller ett val – den är helt enkelt en situation vi försätter oss i, och där vi inte är väljande och vrakande individer, utan av nödvändighet tar emot vård, från en pågående verksamhet, i ett, förhoppningsvis, fungerande system. Det ligger i sakens och situationens natur.

Den som vill komma tillrätta med smittspridning, korridorkaos och BB-karuseller, liksom skenande hyrläkarräkningar, övre-östermalms-överetablering och kreativ bokföring av snuviga patienter, bör pröva ett perspektivbyte.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.

________________________________________________________

“Hemlig rapport – fattiga fyller akuten i vårdvalets Stockholm”, läs om konsekvenserna av vårdvalet här >>