Bloggen

I dag deltog jag ett lunchseminarium på högertankesmedjan Timbro när en ny bok om USA lanserades: ”Är Texas det nya Kalifornien” av Roland Poirier Martinsson och Janerik Larsson. Att det skrivs böcker på svenska om två av USA:s viktigaste delstater är kul och positivt. Författarnas varma relation till respektive delstat lyser igenom: Poirier Martinsson skriver om Texas och Larsson om Kalifornien.

Jag lärde mig en hel del nytt och boken kan rekommenderas till den läsare som verkligen gillar att följa amerikanskt samhällsliv. Dessutom: Jag håller sällan med författarna politiskt, men jag har varit bekant med dem länge och respekterar dem som trevliga kollegor i en annan del åsiktslandskapet.

Mitt jobb var att opponera på boken. Den läsare som följer Dagens Arena noggrant känner till mitt intresse för amerikansk politik och förstår därmed att det var ett uppdrag som jag tog på stort allvar – och genomförde med glädje. För att hedra amerikansk populärkultur presenterade jag tio snabba punkter, precis som David Letterman brukar göra. För trogna, USA-intresserade: Här kommer punkterna och en massa lästips. Om du inte får nog: Du kan se hela seminariet här.

1. Debattböcker handlar om timing. Sommaren 2009 gjorde The Economist ett temanummer kring hypotesen att Texas håller på att gå om Kalifornien som USA:s hetaste delstat. Jag minns hur jag läste numret med stort intresse under en semestervecka i Italien – för snart fem år sedan. I januari 2014 hade The Economist en artikel om Kaliforniens comeback – och i fredags uppmärksammade till och med svenska Fokus att Kaliforniens guvernör Jerry Brown kan uppvisa ett budgetöverskott. Diskussionen har börjat vända på ett sätt som författarna inte har fått med.

2. Texas problem underskattas. Jag firade jul och nyår i Texas 2002 och det är en fantastisk och trevlig delstat på en mängd olika sätt. Austin är en av de häftigaste städer som jag har besökt. Men boken diskuterar inte problemen i Texas tillräckligt. Om du studerar viktiga jämförelser över ojämlikhet, fattigdom, andel elever som inte fullgör skolgången, andel av befolkningen som inte har sjukvårdsförsäkring, andel av befolkningen som har minimilön eller lägre – etcetera – så hamnar Texas långt ned. Eller i vissa fall sist av USA:s alla delstater.

En del av detta nämns, men diskussionen om huruvida framgångens och tillväxtens pris är för högt uteblir. Och tittar du på vilka städer där det är störst sannolikhet att en individ gör en klassresa från botten av inkomstskalan till den absoluta toppen så återfinns städer i Kalifornien på plats 1, 2 och 8. Texas finns inte med på topp 10.

3. Företagsklimat och skatter. Ett av de vanligaste argumenten till Texas fördel – i synnerhet när du besöker Timbro – är låga skatter och ett företagsvänligt klimat. Men USA är stort land och om du tittar på just skattesituationen för företag klarar sig den demokratiskt styrde delstaten Maryland betydligt bättre än Texas.

Maryland har dessutom USA:s bästa skolor, påpekar delstatens guvernör Martin O’Malley (som sägs vara förlaga till Baltimores fiktiva borgmästare Tommy Carcetti i tv-serien The Wire).

4. Var är Wendy Davis? En av bokens största svagheter är frånvaron av diskussion kring en av de saker som gör Kalifornien betydligt trevligare än Texas: Synen på kvinnors rättigheter och kvinnans rätt till sin egen kropp. Bland allmänna nedskärningar i program som går till kvinnors hälsa och allehanda krig mot kvinnors rättigheter i Texas finns ett beslut som är djävulskt slugt.

Republikanerna i Texas har nämligen drivit igenom att med start 2014 så måste abortkliniker ha lika breda korridorer som akutsjukhus. Eftersom det som bekant är dyrt att flytta på bärande väggar tvingas många kliniker att stänga. Texas går därför från att ha 38 kliniker till bara 5-6 stycken – i en stat som till ytan är ungefär lika stor som Frankrike och Storbritannien sammanräknat. Konsekvensen? Nationellt i USA har 1,2 procent av alla kvinnor som kommer till en abortklinik försökt avsluta graviditeten på egen hand först. I Texas är siffran 7 procent i genomsnitt och så hög som 12 procent i vissa delar av delstaten.

En politiker som har protesterat mot den här utvecklingen, bland annat i lång filibuster i delstatskongressen som fick enormt genomslag, är demokraten Wendy Davis. Hon kandiderar till guvernör i Texas 2014 och är en politiker som verkligen symboliserar en viktig del av den politiska utvecklingen i Texas just nu – men hon förekommer i princip inte i boken.

5. HBTQ-personers rättigheter. I bokens kapitel om Kalifornien nämns vilken stor fördel som delstaten i allmänhet och San Francisco i synnerhet har erhållit genom sin toleranta attityd gentemot till exempel HBTQ-personer. Men att utvecklingen släpar efter i Texas, och vilka konsekvenser det kan få för Texas dragningskraft, diskuteras knappt. När jag var i Texas 2002 var det ännu kriminellt att älska med en person av samma kön. Lagen förklarades okonstitutionell av USA:s högsta domstol 2003 (Lawrence v Texas) – men formuleringarna har ännu inte strukits ur delstatens statuter. När delstatskongressen hade session under 2013 fanns tre olika förslag om att kasta formuleringarna på historiens skräphög. Inget gick igenom.

Texas borde lyssna till delstatens sångare, författare och estradör Kinky Friedman, som har deklarerat sitt självklara stöd till samkönade äktenskap på följande sätt: ”I support gay marriage. I believe they have a right to be as miserable as the rest of us.”

6. Demografi och Demokraterna. Texas är en fascinerande delstat som förändras snabbt. En majoritet delstaten består redan av olika minoriteter. På engelska säger man ”majority minority” och förändringen omnämns förtjänstfullt i boken. Men hur fort utvecklingen sker, och för att verkligen förstå hur mycket och hur smart Demokraterna nu satsar på att vinna Texas genom att dra nytta av de demografiska förändringar, bör läsningen kompletteras.

Lyssna på NPR:s serie ”Texas 2020”, läs Abby Rapaport’s fascinerande artikel i American Prospect om hur Obamas valmaskin ska vinna Texas, samt Martin Gelins ytterst välskrivna artikel i samma ämne i Arena. Du får heller inte veta mycket om de spännande bröderna Castro i boken, men det får du här. Bröderna Castro, och det Demokratiska partiets projekt Battleground Texas, har framtiden för sig.

7. Republikanernas ”tea party” och Ted Cruz. Även utvecklingen inom det Republikanska partiet i Texas är intressant och kunde ha beskrivits djupare. Här finns även uppenbara paralleller till Kalifornien där Republikanerna anses ha alienerat väljare med bakgrund i Latinamerika i början av 1994 (folkomröstningen om proposition 187 år 1994). Nu kan samma sak ske i Texas, och även om de demografiska förändringarna går långsamt kan Republikanernas högersväng i bland annat frågor om immigration och papperslösa migranters väg till medborgarskap skynda på Demokraternas frammarsch.

Därför är det viktigt att förstå hur nära Tea Party-rörelsen alltjämt är sammankopplad med det Republikanska partiet i Texas (och dess etablissemang), samt hur den högerextreme republikanske senatorn Ted Cruz ofta blir en belastning för delstatens Republikaner trots att han har kubansk bakgrund och är från Texas. Cruz, som är en av USA:s mest framträdande politiker nationellt och Tea Party-rörelsens kanske främsta företrädare, satte som bekant hela världsekonomin i gungning när den amerikanska staten tvingades stänga ned. Cruz filibuster på över 21 timmar av maratontalade utan toalettbesök är modern politisk historia i USA, men han förekommer sparsmakat i boken.

8. Historien om Kalifornien och Jerry Brown. Janerik Larsson gör en rad intressanta intervjuer i sin del av boken om Kalifornien, men jag misstänker att manus var lämnat när det stod klart att guvernör Jerry Brown kunde uppvisa ett närmast sensationellt budgetöverskott. Sedan dess har artiklarna om Kaliforniens och Browns återuppståndelse duggat tätt. Komplettera Larssons kapitel med nyare artiklar i The Economist och Washington Post.

9. Kan alla problem i Kalifornien skyllas på facket? I Larssons kapitel återkommer en slentrianmässig kritik mot delstatens fackföreningar som anses ha orsakat väldigt många av Kaliforniens problem, inte minst kostnader för pensioner för olika grupper som har varit offentligt anställda. Det hade varit intressant att läsa en intervju där en fackföreningsledare i Kalifornien får svara på kritiken, vilket Larsson medgav när vi diskuterade boken.

Jag bodde i San Fransisco med min familj i somras och läste då om den fantastiska boken ”Vredens druvor” av John Steinbeck (på engelska, ett tips om du känner att du klarar det). När du läser om familjen Joads situation i Kalifornien på 1930-talet blir det uppenbart att vi ska vara glada för de amerikanska fackföreningarnas kamp för bättre arbetsvillkor. Och det är en kamp som behöver föras även i dag, tyvärr. En kort, uppskattande och läsvärd artikel om fackets roll i dagens USA har skrivits av Al Gores gamla kampanjledare Donna Brazile.

10. Hårdare vallagar. Poirier Martinsson och jag har tidigare haft en tuff diskussion (läs: ett litet gräl) om de hårdare vallagar som Republikanerna ville införa i valcykeln 2012. Jag skulle kunna fortsätta den debatten då jag inte anser att Poirier Martinsson behandlar frågan helt korrekt i boken, men vårt småbråk i frågan är över för min del.

I stället, och eftersom såväl Poirier Martinsson som Larsson gör kopplingar till musik från respektive delstat, så avslutar vi med följande kamp.

Kalifornien har bland annat gett oss: The Byrds, The Beach Boys, Eagels, Buck Owens, Pavement och Tom Waits.

Texas har bland annat gett oss: Buddy Holly, ZZ Top, Stevie Ray Vaughan, Waylon Jennings, Townes Van Zandt, Steve Earle, Slaid Cleaves, Willie Nelson, Lyle Lovett, Janis Joplin, Dixie Chicks och Beyoncé.

Segern här går tveklöst till den på väldigt många sätt underbara delstaten Texas vilket vi firar med en låt av Jerry Jeff Walker, som visserligen är född ”upstate New York” men som har bott i Texas sedan 1970-talet.

Vi har på förmiddagen nåtts av den tragiska nyheten att Sveriges Radios mångåriga korrespondent Nils Horner har skjutits till döds i Kabul. Det som har skett är fruktansvärt. En av de mest kompetenta rösterna i svensk journalistik har tystnat. Våra tankar går närmast till hans anhöriga och kollegorna på Sveriges Radio.

Vi är många som lyssnat till och uppskattat Nils Horners inslag. Ständigt på resa mellan olika länder har han gett lyssnarna viktig kunskap om utrikespolitiska skeenden och konflikthärdar. Senast i går kunde vi höra ett reportage om afghanska kvinnors oro inför valet.

I Afghanistan har säkerhetsläget försämrats i samband med att de internationella trupperna nu lämnar landet och att presidentval ska hållas i april. Det var vad Nils Horner var i landet för att rapportera om. Han var en mycket erfaren journalist ­– och det som nu har inträffat visar att man aldrig kan skydda sig helt.

Tyvärr har vi sett en utveckling där journalister allt mer utgör en måltavla i konflikter. Journalistrollen är inte längre ett skydd och journalister som rapporterar från konflikthärdar kan också tvingas ta större risker. Det här är något som redaktionerna måste ta i större beaktande. Redaktioner har blivit bättre på att utarbeta säkerhetsrutiner ­– men dagens tragiska händelse visar att mycket återstår att göra och att nya strategier behöver utarbetas.

Men journalistiken får heller inte låta sig skärmas till tystnad. Alternativet är långt mycket värre. Vi behöver reportage som de Nils Horner gjorde. Nu mer än någonsin.

Ta del av Nils Horners inslag i Sveriges Radio här >>

I går eftermiddag kallade Socialdemokraterna till en presskonferens på tisdag morgonen, det vill säga i dag, där de skulle berätta om sin förestående skolturné. 400 skolor ska besökas och 100 kvällsmöten anordnas på fem dagar.

På tisdagsmorgonen möttes Dagens Nyheters läsare av ett motdrag från alliansen – deras största satsning i vårbudgeten blir på ett “lågstadielyft”.

Det leks följa John i skolpolitiken i den här valrörelsen. De sjunkande skolresultat som framkom i Pisa-rapporten i höstas har gett Sverige skrämselhicka. Svenska kunskapsresultat rasar snabbast i en jämförelse med samtliga OECD-länder.

Folkpartiet har – trots massiv kritik mot att “major Björklund” riktat in sig på triviala åtgärder som kepsförbud – länge haft skolfrågan i sitt grepp. Men sedan Stefan Löfven blev partiledare har spelplanen förändrats. Skolan har lyfts fram som en profilfråga. Det blir en tuffare morgon men ett bättre liv, är budskapet.

I slutet av förra året meddelade S att de vill tillsätta en skolkommission och satsa på en sommarskola och förlängd skolplikt för elever som saknar gymnasiebehörighet. I januari kom alliansens moteld – och den var i det närmaste identisk med Socialdemokraternas förslag.

Skillnaderna i skolpolitiken mellan blocken börjar landa på detaljnivåer. Kvar tills i går var bland annat det förslag som Löfvens gäng hårdlanserade under förra årets politikervecka i Almedalen: mindre klasser under de första tre skolåren.

Så sent som för en månad sedan sa Jan Björklund att minskade klasser gjorde lite skillnad. Han fick stöd från OECD:s chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher, som menar att det är mer effektivt att satsa på bättre lärarutbildningar och högre lärarlöner. Nu låter det plötsligt annorlunda.

Enligt regeringens förslag ska det från och med 2015 tillskjutas 2,3 miljarder till lågstadieskolan. Kommunerna kan använda resurserna till att minska storleken på klasserna, ha fler lärare i klassrummet, fler halvklasstimmar eller anställa fler speciallärare.

Fast regeringens testamente efter åtta år vid makten är bittert: likvärdigheten i skolan har försämrats, vinstjakten har ökat och antalet högskoleplatser har minskat med ett tiotusentals platser.

Nu välkomnar lärarförbunden de politiska partiernas kapplöpning i skolfrågan. Få väljare lär heller ha några invändningar mot stora satsningar på utbildning.

Men visst börjar det se löjligt ut med regeringens ständiga trianguleringstaktik. Det får alliansen att se desperat ut. Fast även oppositionen har en hård läxa att lära sig av följa John-leken. För väljarna – som inte hänger med i de snabba turerna – blir det nu svårare att skilja partiernas politik åt. Det räcker inte att skälla på alliansen för idéstöld – fler distinkta politiska förslag behövs.

8 mars är här och hela den feministiska rörelsen firar internationella kvinnodagen. I år är det en ljuvlig känsla. Sällan har mitt facebookflöde varit så fyllt av aktiviteter. Det offentliga samtalet är fyllt av den feministiska debatten.

Vi kan i dag demonstrera för självständiga och finansierade kvinnojourer och vi kan protestera för vår rätt till lika lön och gränslöst systerskap. Vi kan festa med andra feminister och genom en facebookuppdatering påminna om att efter klockan 15.53 jobbar kvinnor gratis. Och så kan vi gå på workshop för att lära oss feministiskt självförsvar. För att nämna ett axplock av alla de aktiviteter som äger rum denna dag.

Visst känns det befriande? Om än med det inte sagt att det står väl till med jämställdheten – Sverige är fortfarande ett sexistiskt land där alldeles för mycket återstår att göra. Men kvinnodagen är heller inte bara en kvinnodag utan också en internationell sådan. Samtidigt som vi går i vårt tåg kommer serbiska feminister att protestera i centrala delar av Belgrad.

När jag i förra veckan besökte den serbiska huvudstaden hann jag få en pratstund med filmaren Jelena Marković. Hon ger en synnerligen dyster bild över utvecklingen för jämställdheten i landet. Ett nytt lagstiftningsförslag ligger på bordet som enligt Jelena Marković riskerar göra det svårare för kvinnor som blir gravida att behålla sina jobb.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan lägger sig också allt mer i kvinnors reproduktiva hälsa. Enligt den feministiska organisationen ”Kvinnor i svart” har flera öppna angrepp skett mot rätten till abort.

”Kyrkans ideologiska inflytande på staten kan med största säkerhet kopplas till den nya lagen som ska vara ett ’skydd’ för barn och gravida kvinnor, men som innebär att kvinnor som gör abort ska registreras med fullständigt namn” skriver en av gruppens företrädare i ett mejl till mig.

Det här kommer de serbiska feministerna att protestera emot i dag. Men till skillnad från i Sverige kommer radiotystnad att råda. Media rapporterar över huvud taget inte om protesterna, berättar Jelena. Banderoller med viktiga budskap som ”Kvinnor, mammor, arbetare – vi har inte ens löner” kommer i stort sett passera osedda. Deras protester är en viktig påminnelse om varför vi måste lägga ner minst lika mycket energi på att stötta den internationella kvinnorörelsen.

Upp till kamp för alla kvinnor runt om i världen!

I dag skriver Hanne Kjöller en ledartext om det svenska debattklimatet på DN:s ledarsida. Liksom sin chefredaktör Peter Wolodarski, Expressens och Svenska Dagbladets ledarsidor från höger ställer hon sig bakom åsikten att tonen i debatten har hårdnat och blivit mindre tillåtande. De talar om den så kallade åsiktskorridoren, ett begrepp myntat av statsvetaren Henrik Oscarsson och som jag var med och debatterade – och ifrågasatte – i gårdagens SVT Debatt.

Vissa forum är dessutom trängre än andra, anser Kjöller. I dagens text gör hon den halsbrytande jämförelsen mellan den av Schibsted- och LO-finansierade vänsteropinionssajten Politism och den rasistiska nyhetssajten Avpixlat, som Sverigedemokraternas islamofob Kent Ekeroth indirekt är arbetsledare för, vilket Aftonbladet tidigare har avslöjat.

Kjöller menar att de gemensamma nämnarna för de två sajterna är att de har en smal åsiktsgemenskap, samt att inga intellektuella prövningar görs och inga egentliga debatter förs. Men DN-skribenten slutar inte där utan jämför dem båda med avloppsrör där det bara finns “ett överflöd av skit”.

Visst, det finns exempel på när Politism skulle tjäna på att justera balansen mellan personangrepp och sakinnehåll. Men Politism är inte en nyhetssajt, som Kjöller påstår i sin text. Det är en viktig opinionsbildande webbsida som skickligt driver frågor som jämställdhet, antirasism, och normkritik – utifrån ett vänsterpolitiskt perspektiv. Avpixlat är dess diametrala motsats.

Den högerextrema sajten uppmanar regelbundet sina läsare att leta upp fakta och personuppgifter om personer och journalister som är kritiska mot Sverigedemokraterna eller den svenska migrationspolitiken. Syftet är att skrämma människor till tystnad. Oavsett fråga landar Avpixlat i att Sverige bör minska invandringen och ta hårdare tag mot utlandsfödda – och människor som över huvud taget har utländskt påbrå – som bor, lever och arbetar i Sverige.

Att likställa Politism med Avpixlat är direkt intellektuellt ohederligt. Frågan är varför högerdebattörer verkar så oroliga över nya mediasatsningar och plattformar från vänster som får även unga människor att känna sig delaktiga i den politiska utvecklingen?

Det är uppenbart att de som har varit vana vid att i stort sett få tala oemotsagda känner ett obehag för det nya debattklimatet där “okända” röster får komma till tals och kan driva opinion via sociala medier. Det kanske är en generationsfråga. Men framför allt anas en sorgsen desperation från högern som ser hur den förlorat problemformuleringsprivilegiet i den politiska debatten.

Klockan 22.00 i SVT1 kommer undertecknad att diskutera i SVT Debatt om det finns en åsiktskorridor i Sverige. Det vill säga får man diskutera vad man vill, eller har debattklimatet blivit hårdare och mindre tillåtande?

I panelen deltar SVT:s och SR:s högste chefer, Eva Hamilton och Cilla Bänkö, Aftonbladets chefredaktör Jan Hellin, debattören Lotta Gröning statsvetaren Henrik Oscarsson, mediastrategen Britt Stakston och författaren bakom den omdiskuterade boken “Invandring och mörkläggning”, Gunnar Sandelin.

Jag vill inte avslöja för mycket, men kan säga att det hettar till kring ämnen som feminism, invandring och Sverigedemokraterna – som alltid i svensk debatt.

Titta och återkom gärna med reaktioner på innehållet efter programmet!

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt intervjuas i dag i Dagens Industri. Jonna Sima analyserade tidigare i dag V:s utgångsläge inför regeringssamverkan på ett rimligt sätt. Förutom på en punkt.

Precis som Håkan A Bengtsson tidigare har skrivit menar Sima att Vänsterpartiet får betala ett högt pris om man väljer att ingå i en regering ledd av Socialdemokraterna. Konsekvensen blir, enligt Sima och Bengtsson, att Sverigedemokraterna ensamma får utrymmet som riksdagens enda antietablissemangsparti. Frågan man måste ställa sig är: Vilar det ansvaret enbart på Vänsterpartiet?

Personer som har erfarenheter av det rödgröna samarbetet kan säkert vittna om hur det har knakat i fogarna mellan S och V genom åren. Det finns också många liknande regeringserfarenheter hos våra nordiska grannar. Den regering som nu styr i Sverige har låtit Moderaterna regera och gjort de andra tre allianspartierna till stödpartier. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle låta samma sak hända är inte särskilt sannolikt, men givetvis tänkbart.

Det är nästintill omöjligt att på förhand tippa hur ett eventuellt regeringssamarbete kommer att se ut. Vi kan spekulera och kalkylera utifrån olika valresultat. Men i slutändan är det upp till förhandlarna för de partier som utgör regeringsunderlag att forma hur den samverkan ska se ut.

Om Vänsterpartiet väljer att ingå i en regering så blir det första gången det sker. Det är en ny företeelse. Således finns det inte något på förhand givet scenario. Vänsterpartiet och dess medlemmar måste fundera över två saker: Vilken regering vore bäst för Sverige? En rödgrön, naturligtvis. Men vad är bäst för V? Att söka ministerposter, eller stå kvar vid sidan av? Det är frågor som rimligen påverkas av valresultatet.

Att ta ansvar för att samhällsutvecklingen ska gå i rätt riktning och inte utgöra en grogrund för Sverigedemokraterna är förhållandevis lätt att komma överens om. Våga introducera reformer för en arbetsmarknadspolitik värd namnet, satsa på välfärden och ta krafttag mot rasism och främlingsfientlighet. Reformer som minskar arbetslösheten och ökar jämlikheten i samhället.

Ansvaret för det måste ligga på en ny regering och inte enbart på Vänsterpartiet.

Det blåser kraftiga vänstervindar ett halvår kvar till valet. Det konstaterar till och med Dagens industri i dag i en stor intervju med Jonas Sjöstedt. 

I intervjun talar Jonas Sjöstedt om hur Vänsterpartiet vill sänka skatten för arbetslösa och sjuka, återinföra avdragsrätt för medlemsavgift i fackförbund och a-kassa och slopa skatt för hyresrätter. Det ska bland annat betalas genom att trappa ned jobbskatteavdraget för löntagare som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, återställa bolagsskatten mot tidigare nivå, avskaffa den sänkta restaurangmomsen och skrota rutavdraget.

Vänsterpartiet har i dag det största väljarstödet i opinionen på flera år, inte minst genom sitt inflytande över debatten om vinster i välfärden – och väljarnas ökande oro över växande samhällsklyftor. De har fått anledning att brösta sig. Och nu talar företrädare för partiet redan om vilka ministerposter V skulle vilja ha i en rödgrön regering.

Men till Vänsterpartiets förtret har Stefan Löfven fortfarande inte gläntat på dörren till ett eventuellt regeringssamarbete. Det är Miljöpartiet som Socialdemokraterna har valt att kroka arm med. I övrigt ligger fältet öppet. Och i Dagens industri i dag kommer Jonas Sjöstedt med ett viktigt besked: Han kommer inte att fälla Stefan Löfven om han går fram med Miljöpartiet. “Vi kommer inte att hjälpa Fredrik Reinfeldt att bli statsminister, det är helt säkert”, säger Jonas Sjöstedt till DI.

Som de aktuella opinionssiffrorna ser ut i dag är MP och S tillsammans större än alliansens fyra partier ihop. Men det räcker förmodligen inte för att få en majoritet i riksdagen. Samarbeten är troligtvis nödvändiga. Det finns också en uppenbar lockelse i – och poäng för S och MP – att inleda ett samarbete med till exempel Folkpartiet: Det skulle lägga alliansen i ruiner för en överskådlig framtid.

Ett växande vänsterparti kommer att ha ett stort inflytande över en Löfven-ledd regering oavsett om de sitter i den eller inte. Men väljer de att gå in i ett regeringssamarbete riskerar de att få betala ett högt pris för de kompromisser de kommer att tvingas gå med på. Dessutom lämnar ett sådant scenario Sverigedemokraterna ensamt kvar som något slags antietablissemangsparti. Priset för det kan bli högt för alla.

I morgon torsdag så gästar podcasten Vreden, som jag är med och gör, det nystartade projektet Radio Skanstull. Vi kommer göra ett program om bostadskatastrofen och frånvaron av en bostadspolitik som gör att alla har ett hem att bo i.

Mellan klockan 8.00 och 9.00 så kommer vi, från studion på Regeringsgatan att prata med Vanda Kehr, från jagvillhabostad.nu. Varför är bostadssituationen i många svenska städer så panikartad?

Du kan lyssna direkt via radioskanstull.fm eller inta frukosten tillsammans med oss på Regeringsgatan 71 i Stockholm.

Välkomna!

Dagens Arena stärker nu upp bevakningen inför valåret. 

För Dagens Arena har det alltid varit viktigt att bidra med en skarp nyhetsjournalistik och genom ledarredaktionen vara en viktig röst i den politiska debatten.

De här två delarna förstärker vi nu ytterligare:

Yonna Waltersson blir ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Arena. I rollen som chefredaktör kommer Yonna Waltersson att leda nyhetsarbetet och intensifiera arbetet med den oberoende granskande journalistiken.

Eric Sundström fortsätter på Dagens Arena i en ny roll som politisk chefredaktör. Han kommer att leda ledarredaktionens arbete och skriva politiska analyser under valåret 2014.

– Med den här uppställningen ser jag hur både nyhetsredaktion och ledarredaktion går stärkta in i valåret. Vi kommer att fortsätta att göra tunga granskningar av vår välfärd och arbetsmarknad – samtidigt som ledarredaktionen kommer att ge politisk skärpa, säger Yonna Waltersson.

– Vi har en ledarredaktion med idel läsvärda skribenter som kommer att göra regelbundna avtryck i debatten under ”supervalåret”. Inom en snar framtid kommer minst en ny skribent att knytas till redaktionen, säger Eric Sundström.

Vi har även nöjet att välkomna vår nya medarbetare Peter Leander till Dagens Arena. Peter Leander har en gedigen kunskap om arbetsmarknaden och kommer att bidra till att hitta förnyad styrka Dagens Arenas granskande journalistik.

Den beskrivna förändringen föranleds av att Eric Sundström kommer att förstärka Arenagruppens tankesmedja Arena Idé på halvtid. Läs mer »

Uppställningen för Dagens Arena ser ut som följande:
Eric Sundström, politisk chefredaktör
Yonna Waltersson, chefredaktör och ansvarig utgivare
Jonna Sima, politisk redaktör
Peter Leander, redaktör
Mikael Färnbo, arbetsmarknads- och välfärdsredaktör med ansvar för grävande journalistik (för tillfället föräldraledig)
Maria Georgieva, projektledare och webbstrateg/utvecklare

Ledarskribenter:
Håkan A Bengtsson
Björn Elmbrant
Mikael Feldbaum (för tillfället föräldraledig)
Eric Sundström
Ulrika Kärnborg
Daniel Mathisen
Johanna Palmström
Åsa Petersen
Malena Rydell
Per Wirtén

För mer information kontakta:
yonna.waltersson@arenagruppen.se 

”Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi la pressträffen i pressrummet. Det kan nog bli mycket folk. ”

Orden är en av LO:s pressekreterares och handlar om den pressträff som hölls med anledning av att LO i dag presenterar sin jämställdhetsbarometer. Något som Karl-Petter Thorwaldsson lovade att LO ska göra årligen i minst tio år.

Om man kan ta mängden av intresserade på LO:s pressträff som intäkt för att en förändring är på väg ska jag låta vara osagt, men något har i alla fall hänt.

Ett av syftena med jämställdhetsbarometern är att sätta arbetarkvinnors villkor på dagordningen igen. Att använda begreppet arbetarkvinna och lyckas göra det, utan att någon dysterkvist påpekar att det låter som ett 70-talsplakat, är imponerande. Kan det betyda att vi faktiskt kan prata om problemen i arbetslivet för dem som drabbas värst nu?

De två dominerande begreppen i jämställdhetsdebatten de senaste åren har varit ”livspusselt” och ”det gränslösa arbetet”. Två begrepp som är lätta att förstå, men som utredarna, Joa Bergold och Ulrika Vedin också påpekar, har fyllts med ett innehåll som framför allt beskriver villkor och problem ur ett tjänstemannaperspektiv.

Föreslagna lösningar har tidigare varit inriktade på individen. Du kan väl jobba deltid om du inte orkar, välj ett annat bättre betalt jobb, jobba heltid om du inte tjänar så mycket på deltid, utbilda dig till ett välbetalt jobb. Alltid är det på individens axlar ansvaret för förändringen ska ligga. LO kräver lösningar på arbetarkvinnornas livspussel. De lösningarna måste vara strukturella.

För arbetarkvinnorna handlar det inte om att informera sig ur deltidsträsket eller att alla måste utbilda sig ur en dålig arbetssituation. Utan alla undersköterskor, lokalvårdare, barnskötare och restaurangbiträden stannar Sverige. Och utan satsningar i form av pengar orkar de inte mycket mer.

LO föreslår själva en permanent förstärkning av statsbidragen till kommunerna på 30 miljarder kronor. Det är ganska lite pengar. Enligt Konjunkturinstitutet har antalet kommunfinansierade sysselsatta sjunkit sedan 2007. Det rör sig om drygt 7 000 personer som försvunnit, samtidigt som befolkningen ökat med nästan en halv miljon under samma period. Till och med en lekman förstår att detta inte går ihop.

För att få fler händer som vårdar, färre ryggar som går sönder och en mer jämställd arbetsmarknad så krävs det att vi höjer skatten. Så enkelt är det.

I lördags skrev undertecknad en helgledare om vikten av en mer livaktig demokrati över europeiska gränser. I texten fanns en uppmaning till SVT. Den europeiska radio- och TV-unionen (EBU) anordnar nämligen paneuropeiska TV-debatter 15 och 20 maj. De europeiska partiernas kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande ska drabba samman på bästa sändningstid. Självfallet borde debatterna sändas i SVT.

Det första svaret som vi fick gjorde gällande att den andra debatten kan komma att sändas i SVT Forum. Det är inte ens säkert att det blir direktsändning, var beskedet. Men när ledaren var publicerad så kommenterades den omgående av Anita Kratz, projektledare på SVT Forum.

Kratz tydliggjorde att ”det kommer att märkas i SVT Forums sändningar framöver att det snart är val till EU-parlamentet. Vi planerar till exempel att sända de debatter med kandidaterna till EU-kommissionens ordförandepost som Eric Sundström efterlyser”.

Nu meddelar även SVT:s pressdesk via mejl att tvärtemot det tidigare beskedet så ska båda debatterna sändas. ”Helst direkt”, även om det inte är helt klart ännu, meddelar SVT. Och eftersom det är SVT Forum som sänder, som går i SVT2, så blir det i en av SVT:s ”huvudkanaler”.

Välkomna nyheter tycker vi på Dagens Arena. Och efter att ha drivit på SVT i den här frågan hoppas vi på ett uppskattande telegram från Jürgen Habermas, filosofen som har skrivit mycket om behovet av en gemensam europeisk offentlighet.

Fast han har troligen – och förhoppningsvis – viktigare saker för sig.

Katastrofala PISA-resultat, lärarbristen, ännu en utredning som inte handlar om kunskap utan om ordning och reda, rektorer som överväger att lämna yrket.

Så kom i förra veckan nyheten om att den svenska myndighet som ska kvalitetssäkra Sveriges högre utbildningar, Universitetskanslerämbetet (UKÄ), utesluts ur den europeiska motsvarigheten, European Association for Quality Assurance in Higher Education (ENQA).

När det nya utvärderingssystemet, som nu utesluter Sverige från ENQA, genomfördes var alla utom utbildningsdepartementet självt emot det. Oppositionen, studentrörelsen, facken, lärosätena och Högskoleverket kritiserade i olika höga tonlägen regeringens förslag.

Den dåvarande högskoleministern Tobias Krantz (FP) och Anders Flodström, dåvarande universitetskansler och chef för Högskoleverket, genomgick en förtroendekris som slutade med att Flodström valde att avgå.

Kärnan i konflikten ligger i hur man väljer att se på kvalitetsmätningen. Ska den göras enbart utifrån studenternas resultat eller ska även utbildningarnas innehåll vara föremål för granskningen? Enligt kritikerna innebär detta att svensk utbildning får dåligt rykte och i värsta fall att lärosäten förlorar sin examensrätt.

Varför är vi ens förvånade? Det är helt naturligt för en regering som prioriterar betyg framför kunskap att välja denna väg även när det gäller högre utbildning.

Att regeringen dessutom anser sig kunna klara sig utan det europeiska utvärderingssystemet är oroväckande.
– Alla länder behöver inte ha samma system för kvalitetsutvärdering. Vår bedömning är att Sverige skulle klara sig utan att ingå i ENQA, sa Peter Honeth, statssekreterare på utbildningsdepartementet, redan innan det var klart att Sverige skulle uteslutas.

Är det målet för regeringens politik? Att Sverige ska klara sig?

Det är sorgligt och ovärdigt ett land som i årtionden legat bra till i kunskapsmätningar, haft världens mest jämlika utbildningssystem och dessutom levererat svensk forskning i högsta klass och genom det bidragit till Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.

Tyvärr håller regeringen att på egen hand nedmontera Sveriges position som kunskapsnation.

Nästa vecka är det fem år sedan staten över en natt blev delägare i Swedbank. 3,3 procent av aktierna blev då pappa statens.

Nu för tiden är det annat ljud i skällan. 2014 blir det guldregn över storbankernas styrelser. Låt oss anta att det beror på Anders Sundströms enastående arbete som ordförande i Swedbank, som hans arvode höjs med 74 procent. Det innebär att Sundström nu får 2 350 000 kr i arvode.

Men det är inte bara Swedbank som kastar pengar på ordföranden.

Samtliga storbanker höjer i år ersättningen till sina styrelseledamöter. Tillsammans får de fyra ordförandena dela på över 11 miljoner kronor. Var kommer alla pengarna ifrån kan man fråga sig?

Jodå, det är skattebetalarna som står som avsändare. Tack vare finansminister Anders Borgs skattesänkningar går bankerna som tåget och vinsterna fortsatte uppåt under 2013. Sammanlagt kan aktieägarna se fram emot en utdelning på 46 miljarder kronor i år.

Fredagsbonus: En liten lista på arvoden för storbankernas ordförande.
Marcus Wallenberg, SEB, 3 500 000 kronor.
Anders Sundström, Swedbank, 2 350 000 kronor.
Anders Nyrén, Handelsbanken, 3 150 000 kronor.
Björn Wahlroos, Nordea, 2 300 000 kronor.

I veckans har vi fått ett nytt exempel på publicistiskt moras när det kommer till bilden av orten och dess invånare. Aftonbladets webb-tv-program Brottscentralen målade effektfullt upp bilden av Vårberg, där ”barn utnyttjas för att sälja knark”. Det visade sig sen att det inte stämde.

Som ett svar på den många gånger förenklade bild som etablerade medier ger av miljonprogramsområden startade i veckan Orten i fokus. Texter och bilder som publiceras på sajten ska vara för orten av orten. Målgruppen är unga människor som bor i miljonprogramsområde, bryr sig om social förändring och är aktiva i sociala medier och samhällsdebatten.

Bakom sidan står tre tjejer som vill agera digital mötesplats för olika sociala engagemang och samhällsförändringsrörelser. Ett bra initiativ som ska bli kul att följa, tycker vi.