Det här skulle kunna vara ännu en text som hånar kepsförbud och hårdare tag. Jag skulle kunna dra paralleller till Alf Sjöbergs klassiska film ”Hets” och ironisera över att om regeringen skulle få betyg utifrån hur många utredningar de tillsätter så skulle utgångsläget för skolan se mycket bättre ut. Men Jan Björklunds utspel om ordning och reda i dag är mycket viktigare än så.

Betyg i lägre åldrar, skriftliga omdömen, nationella prov. I dagsläget har vi ett utbildningsdepartement och en utbildningsminister som fokuserar mer på dokumentationen av kunskapen än på just själva kunskapen.

Lärarna, de som ska vara kunskapsförmedlarna i skolan, är överhopade av papper – som över huvud taget inte har med undervisning att göra. En lärare i grundskolan har numera ungefär femton minuter per lektion till för- och efterarbete. Det är ett hån.

Som lärare är det centralt att lära känna sina elever. Undervisning handlar om att skapa ett förtroende som kan byggas starkare i elevernas kunskapsinhämtning och i deras fortsatta förtroende för samhället och vuxenvärlden. Men att kunna se – i bästa fall – 20 elevers individuella behov är omöjligt om man aldrig får längre än en kvart på sig.

För någon vecka sedan hyllades OECD:s skolrapport av högern. Rapporten tolkades som en ursäkt till att ivrigt basunera ut att mer resurser till skolan inte spelar någon roll. Så kan det vara, men var man lägger resurserna spelar roll. Länder som har höga lärarlöner och där lärarna har tid med förberedelse och samarbete kring undervisningen har betydligt högre resultat än Sverige.

Tyvärr är det knappast högre lärarlöner, mindre administration och mer tid till undervisning som lär bli resultatet av Björklunds utredning om ordning och reda. Vi kan förvänta oss mer av samma bristfälliga förslag till lösningar som vi redan har sett.

Läraren i mig vill att jag låter som en gammal folkpartist och skriver med versaler på svarta tavlan: DET ÄR KUNSKAPEN SOM ÄR DET VIKTIGA!

Just nu pågår en angelägen diskussion som involverar två viktiga principer, om vi ska vara lite högtidliga: journalistikens oberoende och vikten av fria fackföreningar.

Bakgrunden beskrivs i en debattartikel i Expressen i dag: ”Fackförbundet Vision har beslutat att inordna sin medlemstidning – Tidningen Vision, tidigare SKTF-tidningen – i förbundets kommunikationsavdelning och avveckla det bolag där tidningsredaktionen i dag finns.”

Artikeln är underskriven av en rad chefredaktörer och de argument som framförs är svåra att värja sig emot. I urval, och jag citerar fritt ur artikeln:

• En tidning placerad under en kommunikationschef gör det svårt för dess redaktion att fritt granska det egna förbundet och dess omvärld utifrån journalistiska principer.
• En stor demokratisk organisation behöver organ som granskar den egna verksamheten samt en arena som ger röst åt medlemmar som ifrågasätter förbundets ståndpunkter.
• För att bli läst behöver en tidning förtjäna läsarnas förtroende, och det uppnås när tidningen är en självständig journalistisk produkt.

Även Arbetet har en debattartikel i ämnet, författad av Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling. Det är en elegant text och Nordling framhåller bland annat att arbetsmarknaden redan bevakas mycket sparsamt. Fast Nordling gör även en annan reflektion: ”Att slopa en granskande institution är […] världens äldsta trick, för den som inte vill ha demokratisk vitalitet.” Därefter ramar han in hela problematiken med en vass fråga:

”Jag hoppas att Visions medlemmar inser att detta är en fråga som handlar om vilket samhälle de vill leva i. Ett samhälle där varumärkesbyggande slår ut transparens och insyn, där granskning av demokratin försvåras? Eller ett samhälle där demokratins utövare ständigt utsätts för granskning, och uppskattar det?”

Dagens Arenas redaktion har valt att uppmärksamma dessa två debattartiklar eftersom även vi är oroade över det beslut som Vision har tagit. Visions medlemmar bör fundera över frågan som Jonas Nordling ställer. Demokratin, arbetsmarknadsjournalistiken, fackförbundet Vision och dess 160 000 medlemmar tjänar på en självständig medlemstidning.

Vad var det egentligen Fredrik Reinfeldt sa i Agenda? Dagens Arenas Fredrik Adolfsson har transkriberat intervjun – och inte ens då blev det mycket tydligare varför statsministern har ändrat uppfattning om skattesänkningarnas effekter. 

Varför skattesänkningar då och inte nu?
– Svensk ekonomi förändras, föregående år hade vi under en procents tillväxt, i år två och en halv, nästa förmodligen tre och en halv.

– En ekonomi som förra året växer med 40 miljarder, kanske nästa år av sig själv växer med 140 miljarder.

Har förändringen skett på bara några månader?

– När förändringen sker och det vi nu diskuterar är ju förberedelserna för budgeten vi ska ha för första januari 2015. Och då ser vi att med bättre fart i svensk ekonomi går ekonomin bättre av sig själv. Då har man många gånger i historien gjort misstaget att ligga kvar med stimulanser med budgeten i en tid när ekonomin klarar sig bättre själv. Dels riskerar det att driva på inflation och flaskhalsar, det blir arbetskraftsbrist men det är också så att man missar att bygga upp skyddsvallar och muskler vi behöver för att möta nästa lågkonjunktur. Det är det omslaget vi har markerat. Det som hänt är en förändring i svensk ekonomi. Vi har då också sagt i det läget att vill man göra något ytterligare måste man finansiera det krona för krona.

Varför säga nej till det ni tidigare sagt är ert bästa verktyg för fler jobb?

– Därför att ekonomin tar bättre fart av sig själv. Stimulansen av jobbskatteavdragen behövs inte på samma sätt.

– För att fortsätta stimulera ekonomin förutsätter ju att vi kan föra en trovärdig ekonomisk politik, att vi skapar skyddsvallar mot nästa lågkonjunktur som vi vet kommer att komma. När det funnits utrymme då har det varit rätt politik. Det har gett 100 000 personer varaktig sysselsättning. Det har bidragit till att drivkraften för jobb har ökat. Att vanliga lönetagare, undersköterskor, metallarbetare och busschaufförer har fått en hel extra månadslön kvar i plånboken. Det har varit rätt politik men vi har sagt allt annat överordnat är att ha ordning i svensk ekonomi. Att ta ansvar också när ekonomin skiftar.

– Nu är vi vid den punkt som Kjell-Olof Feldt och andra har påpekat, där man klassiskt gör de största misstagen i politiken. Man fortsätter stimulera, trots att farten i ekonomin växer av sig själv.

Samtidigt har ju full sysselsättning varit ett mål för er, arbetslösheten är kvar på åtta procent, återigen, det här är det bästa vapnet har ni sagt?

– Av det enkla skälet att oordning i ekonomin kommer att minska investeringsviljan och försämra svensk konkurrenskraft. Sen vill jag påpeka att sysselsättningen och arbetskraften har vuxit. De som för några år sedan blev förtidspensionerade finns nu i arbetskraften och räknas som arbetslösa men står längre ifrån arbetsmarknaden eftersom de som stod närmre har fått jobb. Vi har haft en positiv utveckling.

Varför inte gå vidare om det har varit så framgångsrikt?

– Av det enkla skälet att ytterligare steg kan riskera hållfastheten och trovärdigheten i vår ekonomi. Vi har en skarp konkurrens och om svensk ekonomi inte upplevs som konkurrenskraftig kommer det märkas i minskad investeringsvilja. Om vi inte har skyddsvallar så kan vi inte vara uthålliga som vi kunde vara nu. År ut och år in har vi stimulerat svensk ekonomi. Olikt andra europeiska länder som ställt sig på bromsen, sänkt löner och dragit ner på välfärden trots att det varit låg efterfrågan på ekonomin.

Vad ska få ner arbetslösheten?

– Det är det som kopplar till vad vi säger. Vi till trots detta finansiera det som stärker arbetskraften ytterligare. Därför tycker vi det är rätt att med åtgärder motsvarande nio miljarder förbereda så att vi kan göra ytterligare reformer så att vi kan lära oss mer i den svenska skolan. Det är ett sätt att stärka arbetskraften och ett sätt att säkra att fler kan få jobb. Jag tror på att öppna Sverige för handel, att ta bort handelshinder, också i vårt närområde. Oerhört avgörande i detta exportberoende land.

Är det lika effektivt som jobbskatteavdragen?

– Det måste i grunden finnas en konkurrenskraft i ekonomin och eftersom vi har en växande grupp som står långt ifrån arbetsmarknaden så är det också viktigt att vässa arbetsförmedlingens verktygslåda. Det finns mycket skatterabatter och det finns praktikplatser så därför har jag tittat på att utvärdera detta för vi har byggt ut detta system väldigt mycket. Det är mycket man kan göra även när man tar ansvar för ekonomin som kan leda till fler jobb.

Och då räcker det med det så att säga?

– Att bli ansvarslös ekonomisk politik är inte grund för att få fram fler jobb. Vi har en ansvarsfull finansiering och har sagt att vi är beredda att göra åtgärder för hela 9 miljarder för att stärka arbetskraften. Våra motståndare Socialdemokraterna har ett hål på 11 miljarder så vi har nu 20 miljarder mer än vad de har inför årets valrörelse.

Era första jobbskatteavdrag skedde 2007 och 2008 under högkonjunktur, varför gick det som gick då inte nu så att säga?
– Vi finansierade det första avdraget fullt ut med andra utgiftsminskningar. Det var mycket jobbskapande och det var möjligt menar vi då att minska graderna av transfereringar i svensk ekonomi. Vi ser inte samma utrymme för det i ekonomin nu. Ett av skälen till att vi säger att ytterligare utgiftsminskningar finns det ytterst begränsade utrymme för. Därför kör vi några skattehöjningar för att säkra nästa steg, när det gäller att stärka arbetsmarknaden och viktiga reformer av utbildningssystemet.

Vore ett sjätte skatteavdrag lika effektivt som dem fem tidigare?

– Experter har utvärderat detta och de säger att det har ingen avtagande effekt utan det är fortsätt väldigt jobbstimulerande. Men Moderaterna är tydliga och de är så de nya Moderaterna växt fram. Ansvar för ekonomin är överordnat annat och därför så tar vi nu ansvar för ekonomin.

Ni tar in nio miljarder årligen?

– Det kräver ett utrymme, antingen väljer man att stimulera ekonomin på det sättet eller att man har ett utrymme och jag känner inte att vi har det just nu. Vi har nu ett behov av att bygga upp skyddsvallar igen och vi är beredde att finansiera ytterligare steg.

Finns det en motsättning mellan sänkta skatter och satsningar på välfärden?

– Nja, det finns ibland en motsättning mellan att göra reformer och ta ansvar för ekonomin. Det kan handla om skattesänkningar eller utgiftsökningar. Jag vill påpeka att våra motståndare höjer skatten på arbete som vi inte säger ja till. Vi sänker skatten på det vi tycker är skadligt, alkoholkonsumtion, tobaksbruk, det vill säga miljöförstörande verksamhet. Då kan man fråga sig: Vad tänker Socialdemokraterna när de höjer skatter på arbete?

– Vi har byggt ut reformer, mångmiljardbelopp, 5,6 miljarder bara till skolväsendet.

Ni kan inte sänka skatter mer nu eftersom ni vill ha pengar till skola?

– Den här mandatperioden har varit till hälften utgiftsökningar och till hälften skattesänkningar när det funnits utrymme för det. Jag tror man kan göra både och, se till att människor får mer kvar i plånboken men samtidigt förstärka kärnan i välfärden nämligen skola och sjukvård. Så tycker jag man ska ta ansvar för Sverige. Men allt annat överordnat är att det är en god ordning och konkurrenskraftig ekonomi. Därför har vi nu valt att rusta oss.

Det handlar inte om ett skattesänkarstopp säger Annie Lööf, vad gäller?

– Det är en gemensam framförhandlad position där vi säger att nu kommer omslag i svensk ekonomi. Vi har enats om en finansiering som vi i närtid kommer komma tillbaka till som framförallt handlar om utgiftsreformer när det gäller att stärka arbetskraften i utbildningsreformer.

Du ser inget utrymme för skattesänkningar och Annie Lööf säger att det inte handlar om ett skattesänkarstopp, vad gäller?

– Moderaterna kommer inte driva några skattesänkningar 2015-2016. Jag ser nog inget utrymme för det under hela nästa mandatperioden av den enkla anledningen att jag tror det komemr att ta tid att få Sverige tillbaka på en procents överskott vilket gör att vi ska stå rustade för nästa lågkonkunktur. Om vi gör den bedömningen, får ju alla diskutera om det är rätt eller rimligt men det ramsätter ju alla i svensk politik. Även S, MP och V, det här är ett nytt klimat för en hel mandatperiod. Allt du gör ska finansieras lika mycket på ett eller annat sätt.

Vad gäller för regeringen?

– KD och C säger att de kan acceptera principen krona för krona men då kanske de vill använda en finansiering för en ytterligare skattelättnad. Jag har varit tydlig med att jag tycker det är viktigt att i första hand nu att det viktiga är utbildningsreformer.

Varför tar du inte hänsyn till dem?

– Det har vi gjort, mer än deras parlamentariska storlek egentligen skulle motivera. Men nu gäller det att prioritera tydligare, och då har vi enats om att det är utbildningssystem som måste gå först. Jag tror omslaget kommer finnas hela nästa mandatperiod men det är såklart svårare att sia hur det ser ut 2017-2018 för det kan komma nya lågkonjunkturer och nya besked. Det har vi lärt oss.

Barnadödlighet som har stigit med 43 procent. En miljon människor utan tillgång till vård. Antalet självmord som stigit från 400 per år till 500.

Nyligen fick jag en riktigt kul fråga av Expressens debattsida. Jag hade precis twittrat om den senaste härvan som min gamle idol Tony Blair hade dykt upp i, och frågan jag fick var omöjlig att motstå. Vill du skriva en liten text om ditt utdragna farväl till en av Europas mest lysande politiker under efterkrigstiden?

Texten publicerades på Expressens debattsida igår söndag och du kan läsa den i sin helhet här.

Om du tyckte att den blänkaren var för kort så skrev jag en längre text om Blair när han avgick som partiledare för Labour och premiärminister för Storbritannien sommaren 2007. Du hittar den texten här.

Tillsammans hoppas jag att dessa två texter ger en intressant bild av en lysande politiker som begick ett enormt misstag – och som i dag får mig att tänka på vad makt gör med människor. Inte minst när kvällarna tillbringas framför tv-serien House of Cards (se slutet av artikeln i Expressen).

(Om en vän av ordning undrar: Bilden ovan är tagen i samband med Labours kongress i Liverpool 2011, och då var Ed Miliband redan installerad som ny partiledare efter Gordon Brown).

Dagens Arena säger i dag varmt välkommen till Anna Herdy som under två veckor kommer att göra praktik hos oss.

Anna Herdy går ledarskribentutbildningen som ordnas i regi av Campus Bommersvik och Aftonbladets ledarredaktion. Dagens Arena bistår utbildningen med att erbjuda praktikplats och vi har också föreläst under utbildningen.

Vi ser väldigt mycket fram emot att ha Anna hos oss de här två veckorna. Anna kommer framför allt att skriva opinionsbildande texter och nu på morgonen får hon lära känna våra ledarskribenter på veckans möte.

Anna Herdy skriver krönikor i Flamman och producerar även den föredömliga podcasten Vreden.

Följ Anna på twitter på @annaherdy. Tips kan mejlas till anna.herdy@arenagruppen.se.

Välkommen Anna!

Det finns ingen anledning att hymla. En av drivkrafterna bakom sajten Dagens Arena är att skapa opinion för viktiga frågor. Att vara en arena för debatt där vi lyfter fram samhällsförhållanden som borde få mer uppmärksamhet.

Därför är det roligt när andra medier uppmärksammar vad vi gör. I synnerhet när vi har försökt uppmärksamma medmänniskor vars egna röster sällan hörs, medmänniskor som behandlas illa – delvis på grund av nedärvda och rasistiska föreställningar.

Därför är vi på Dagens Arena glada och stolta över att SVT:s Kulturnyheterna har uppmärksammat Johanna Palmströms viktiga text om avhysningen av romer i Högdalen utanför Stockholm.

Vi hoppas och tror att du har 2 minuter och 47 sekunder över så att du kan se inslaget med Johanna här.

I dag druknar vi i medierapportering om alla hjärtans dag.

Vem är politikens ”Cupid”? Den som lyckas pricka flest väljare med sin pilbåge? Den som släpper sargen, lyssnar inkännande och förstående?

Vad kan säg Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt lära sig av, säg, nätdejting?

De vandrar som katter runt hett plåttak. Tänk på vad du kan göra för dina väljare, inte vad väljarna kan göra för dig. Spela alltså inte The Game, för då springer alla iväg. Bli inte en bricka i ett evigt hasardspel. Låt väljarna få lite andrum.

Tills politikernas Cupids lär sig skilja på höger och vänster –
Happy ”Valentime’s”, som Amy Pohler gastar i tv-serien 30 rock:

I dag sågar Arbetsförmedlingen regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är de inte ensamma om att göra.

Riksrevisionen, den statliga myndighet som är satt att granska regeringen, och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), är av samma åsikt. Sänkningen har knappt gett något resultat på sysselsättningen men kostat desto mer – 21 miljarder kronor bara 2013.

Trots expertmyndigheternas utsagor fortsätter den borgerliga alliansen med eldunderstöd från näringslivet att hävda motsatsen.

“Ytterligare 30 000 jobb hotas om arbetsgivarna måste betala mer i arbetsgivaravgift”, skriver Svenskt Näringsliv i en rapport.

“(S)kattehöjningar hotar 14 000 jobb”, bloggar Moderaternas partisekreterare Kent Persson och varnar för Socialdemokraternas “ungdomsskatt”.

“Sänker man kostnaderna för att anställa innebär de ökade marginalerna att man skapar fler jobb,” hävdar Annie Lööf.

På senare tid har de fått uppbackning från hamburgerrestaurangen MAX och call-centerföretaget Silentium, som både skickat ut mejl till sina anställda och varnat dem för att rösta på oppositionspartierna. Ni riskerar i så fall att förlora era jobb, är budskapet.

Samma meddelande kom från Moderaterna i Stockholm i form av ett öppet brev till personalen i landstinget.

IFAU:s utvärdering av den sänkta arbetsgivaravgiften från i julas visar att den bara gett mellan 6 000-10 000 nya jobb. Varje jobb har kostat staten mellan 1,0-1,6 miljoner kronor. Det hade kunnat läggas på tre direktanställningar i offentlig sektor.

Experter och fakta talar sitt tydliga språk. Så när ska alliansen och Svenskt Näringsliv börja inse att deras jobbpolitik för unga är verkningslös? Eller än värre – den har lett till att miljarder slängts direkt i sjön. Det är den politiken som det borde höjas varningsflagg för.

Året har börjat med en rad flagranta pudlar från Public Service-företagens sida.

Senast i dag gjorde SR-chefen Lotta Mossberg en pudel efter att i Aftonbladet ha påstått att Soran Ismail, populär komiker och programledare i P3:s “Morgonpasset”, har “hotat att döda sverigedemokrater”.

Ett väldigt allvarligt hot om så hade varit fallet. Men det är inte enbart av den anledningen som Mossberg nu anser att Ismail inte kan fortsätta som programledare under valrörelsen. Utan det är för att han tydligt tar ställning mot ett parti, alltså Sverigedemokraterna, i valrörelsen, menar hon.

Men nu visade det sig att Soran Ismail inte alls har hotat att döda några sverigedemokrater – utan snarare motsatsen. I en intervju med honom som nyligen publicerades i DN sa han: “Jag har respekt för alla människor oavsett deras åsikter. Jag måste vara tolerant även mot de intoleranta, annars är jag de. Jag tror inte heller på ondska. Även sverigedemokrater har förstås en anledning att tycka som de tycker.”

Mycket riktigt fick Lotta Mossberg senare ta tillbaka sitt uttalande: “Uttalanden i media av mig som ”Soran har sagt att han vill mörda Sverigedemokraterna” och ”Soran propagerar mot Sverigedemokraterna” är olyckliga, felaktiga och jag vill verkligen be om ursäkt för dessa formuleringar.”

Soran-historien är dessvärre inte en enstaka händelse. Under året har SVT och SR gjort en rad märkligheter – som de fått skarp kritik för och som de senare – i flera fall – tvingats be om ursäkt för:

Sissela Kyles fadäser på Guldbaggegalan, där hennes presentationer av Jonas Gardell samt Özz Nüjen och Kodjo Akolor uppfattades av många tittare som nedsättande mot homosexuella respektive rasistiska. Efteråt gick både Kyle och SVT ut och bad om ursäkt för de plumpa kommentarerna.

Alexandra Pascalidous omdiskuterade kommentar till Alice Teodorescus ifrågasättande av strukturell rasism i premiärprogrammet av P1 Debatt resulterade i sin tur i att Sveriges Radio bad om ursäkt – till Teodoresco. “Vi ber om ursäkt om hon kände sig förminskad”, skrev två SR-chefer på SVT-debatt.

Musikgruppen Panetoz, som var en av vinnarna i Melodifestivalen förra lördagen, mottogs i måndags av SVT:s morgonsoffa med namnlappar fästa på bröstet. Programledaren John Chrispinsson förklarade att han var dålig på att komma ihåg namn. Senare under dagen fick Godmorgon Sverige-chefen gå ut och pudla: “Vi kan bara be om ursäkt för det här. Jag kan inte försvara detta på något sätt. Det är helt fel.”

I förra veckan meddelade SVT att Stefan Jarls nya systemkritiska dokumentärfilm “Godheten” inte får visas före valet på grund av dess politiskt vinklade budskap. Flera kritiker har kritiserat SVT:s agerande, och Jarl själv menar att beslutet är en inskränkning av yttrandefriheten.

Vi är knappt två månader in i 2014 men redan nu känns det som att Public Service år går i pudelns tecken. Gemensamt för de skilda händelserna är att de präglas av ogenomtänkta eller rent av okunniga beslut – men även av en påtaglig ängslighet. Det inger knappast det förtroende de flesta av oss är vana vid att ha för Public Service.

En skolreform som bygger på ängslighet och utslagning skapar ingen tillit, men däremot dåliga resultat. Det är en av lärdomarna vi kan dra från Leif Lewins utredning

Statskunskapsprofesorn Leif Lewin lade fram sitt utredningsbetänkande om skolans kommunalisering på måndagsförmiddagen. Lewins uppdrag har varit att utvärdera kommunaliseringen av skolan, som påbörjades av dåvarande skolministern Göran Persson, och fullföljdes av den borgerliga 1990-talsregeringen.

För det första: Han inger förtroende med sin presentation. Verkar inte ha dragit några förhastade poänger eller väjt undan för det frågans komplexiteter. Men väjer heller inte för att samtidigt våga dra slutsatser.

Lewins slutsats blir att dagens fallande skolresultat faktiskt kan relateras direkt till kommunaliseringsprocessen, och att den därför är att betrakta som ett misslyckande, varken mer eller mindre. Alltså: som process, hur den genomfördes. Och att den är ett misslyckande även ur andra tunga aspekter som tillit, likvärdighet, professionell status, styrförmåga och kostnadskontroll.

Det sista är intressant, eftersom det är en nyhet i diskussionen: att våga säga högt, i regeringskansliets lokaler, att övergången från regelstyrning till resultatstyrning blev en fördyrande omständighet, trots alla utfästelser om motsatsen. Det är ett grundskott mot New Public Management. Tunga grejer i en offentlig utredning beställd av en borgerlig minister.

En särskilt knepig omständighet, påpekar Lewin, är att den borgerliga regeringen 1991–1994, i nyliberalt avreglerarnit, avskaffade de statliga styrinstrument som avsiktligt hade bibehållits i Göran Perssons kommunalisering.

En grundbult i misslyckandet är för Lewin att den genomfördes utan tillit. Lärarna kunde inte medverka, eftersom politikerna inte bemödade sig om att visa dem tillit i processen. På det sättet har man bäddat för ett garanterat reformmisslyckande, påpekar han.

Men det finns en viktig aspekt till när det gäller förlorad tillit, som Lewin inte nämner i presentationen. Som jag ser det är den bristande tilliten lika mycket inbyggd i idén om skolan som en ”marknad”. Ett skolsystem som bygger på ängslighet och utslagning av hela skolor skapar ingen tillit. Ett system som på oklara grunder sprider idén att vissa skolor och lärare är ”värdelösa”, som den dåvarande moderate utbildningsministern Per Unckel valde att uttrycka det. Det torde vara en minst lika stor och fortsatt ödeläggande faktor som den ursprungliga, misslyckade reformprocessen.

Lewin säger till sist, när det gäller hur man kan komma vidare, att det inte är avgörande vilket huvudmannaskapet är. Exempellandet Finland har en kommunal skola. Det viktiga enligt Lewin är lärarnas förutsättningar. Men han missar något – kanske typiskt för hans utgångspunkt som statsvetare? Nämligen att huvudmannaskapet kanske inte är avgörande i meningen vem i den samhälleliga apparaten som är huvudman, utan avgörande i vilken form huvudmannaskapet har. Är det en fragmenterad skola? Eller är det en sammanhållen skola?

Väldigt, väldigt intressant är alltså att professor Lewin i detta högst officiella sammanhang för upp kritiken mot granskningssamhället, det ”utvärderingsindustriella komplexet”, ett barn av nyliberalismen. Ja, Lewin använder faktiskt ordet ”nyliberal” i kritisk mening i sin presentation. Ytterligare ett tecken i tiden, ytterligare en spricka i muren på de neoklassiska ekonomernas anspråksfulla fuskbygge. Ja just det: inte ”muren”, utan gipsen. Masoniten.

Under allt detta ligger dock en och samma bomb, som ännu ingen diskuterat. Vad det verkar enligt Lewins presentation ägnas den heller inget större utrymme i utredningsbetänkandet. Jag återkommer om den saken.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg ”Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.

I går presenterade bostadsminister Stefan Attefall (KD) ett nytt genomgripande förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. Husägare ska  kunna bygga ut sina hus utan tillstånd. Och som komplement till den så kallade Friggeboden ska de kunna bygga ett litet hus på 25 kvadrat på tomten. Utan tillstånd. Det ska kunna bli ett permanent boende.

Det är ännu ett exempel på hur i grunden verkningslösa och symboliska politiska åtgärder inom det bostadspolitiska fältet.

Många undrade i går vad man ska kalla huset. I de nya små husen ska barnen kunna bo. Man ska kunna hyra ut det till externa hyresgäster. Eller vårda anhöriga i det lilla huset. Förklarade Stefan Attefall. Jag föreslår därför att vi kallar de nya husen för Attestupan.

Aftonbladet gör just nu en viktig granskning av självmorden bland unga. 2012 var det 154 unga som valde att ta sitt liv och allt fler unga mår dåligt. Det är en viktig fråga som förtjänar mycket mer uppmärksamhet. Särskilt som det är ett exempel på hur vår välfärd som den ser ut i dag inte förmår att värna de unga.

För Dagens Arenas räkning har jag skrivit flera texter på det här ämnet. Därför vill jag påminna om en artikel jag skrev 2011, som är minst lika läsvärd och viktig i dag:

Känn ingen sorg för mig

Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, vill inte uttala sig om moderatkollegans brev. I stället svarar hon med en sol på Instagram. Det är inte första gången Reinfeldt undviker att svara.

Brevet skrevs av valledaren Kristoffer Tamsons, men eftersom det rör vårdpersonalen var det många som ville ställa frågor till sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M). Hon fanns dock inte tillgänglig. Men via sitt Instagram-konto meddelade Filippa Reinfeldt att hon inte läst brevet från Kristoffer Tamsons. Hon avslutade meddelandet med en sol.

Det är långt ifrån första gången Reinfeldt undviker att uttala sig i kontroversiella frågor.

Här kommer ett axplock av situationer där Filippa Reinfeldt tidigare inte har varit så sugen på att prata i media eller där hon undvikit frågor på olika sätt.

1. Serafen såldes till sex läkare för den nätta summan 700 000 kronor. Var det underpris? Svar ja. När Serafen sedan såldes vidare till Capio var prislappen 20 miljoner kronor. Ville Reinfeldt svara på frågor? Svar: nej.
2. 23-årige Emil Linell dog efter att han inte fått den hjälp han behövde från SOS Alarm. Familjen kontaktade Filippa Reinfeldt med frågan om vad sjukvårdslandstingsrådet skulle göra för att förbättra rutinerna. De kunde dock konstatera att de inte fick något svar.
3. Här ignorerar Filippa Reinfeldt krisen i vården och förklarar sig med att vården redan var dålig innan regeringsskiftet.
4. Röda Korset skulle efter 26 år tvingas länga ned sin verksamhet för att hjälpa tortyrskadade. Det efter att det privata företaget Wemind särbehandlats under upphandlingen. Kritiken var hård mot hur upphandlingen gått till. Men ville Filippa Reinfeldt svara på frågor? Nej.
5. Här vill hon och två Moderattoppar till inte svara på Caremakoppling utan hänvisar till ett samlat uttalande.
6. I samband med förra vinterns vårdkaos svarade Filippa Reinfeldt förvisso på frågor – tyvärr ljög hon samtidigt om Moderaternas påstådda vårdsatsning.
7. Filippa Reinfeldt är huvudansvarig för genomförandet av Vårdval Stockholm. En reform som kritiserats för att det innebär nedläggningar av vårdcentraler i fattigare delar av Stockholm och att det gynnar personer med lättare åkommor. Reinfeldt har dock systematiskt nekat journalister svar på de frågor som behövt ställas.
8. Utförsäljningen av Serafen skedde inte bara till underpris. Det skedde också till kompispris. Filippa Reinfeldts närmaste man är personligen vän med en av de läkare som köpte sjukhuset. Det ledde till polisanmälan från Vänsterpartiet. Men inte heller här ville Filippa Reinfeldt svara på några frågor.
9. Här uttalar hon sig förvisso, men bara med “jag är väldigt frustrerad” för att sedan bolla över ansvaret på Landstinget och sedan påstå att lönerna inom vården inte alls är för låga. 
10. Samtliga partier – utom Moderaterna – var ense om att inleda ett program för sprututbyte. I stället valde Filippa Reinfeldt att tillsätta en ny utredning – för att förhala det hela ännu mer.