Bloggen

Den senaste arbetsdagen gjordes i slutet av maj 2013. Men efter en lång föräldraledighet är Dagens Arenas chefredaktör Eric Sundström åter i tjänst från och med innevarande vecka. Redan på måndagsmorgonen väntade ett möte ledarredaktionen, precis som vanligt. Björn Elmbrant hade med sig semlor dagen till ära.

Tempot på redaktionen är högt detta ”supervalår” och under måndagsmorgonen sprang Eric tvärs över Sveavägen till Socialdemokraternas partihögkvarter där partiets EU-valplan presenterades. Du kan läsa hans uppskattade analys ”EU-strategi med (s)kygglappar” här. Och under tisdagsmorgonen bloggade Eric från ett frukostseminarium om tysk politik som arrangerades av Arena Idé och Friedrich Ebert Stiftung.

Planeringen för ”supervalåret” är redan i full gång på redaktionen och från och med nu kommer du att kunna läsa Erics analyser och ledare om såväl europeisk som svensk politik här på sajten. Men Eric har i vanlig ordning flera järn i den berömda elden. Han har skrivit ett porträtt på engelska av Stefan Löfven för den europeiska tidskriften Queries som publiceras i månadsskiftet februari/mars. I det kommande numret av tidskriften Arena har han recenserat en bok om ett av hans favoritämnen: Amerikansk politik. Många progressiva i Stockholmsområdet kommer att se honom på scenen på Norra Bantorget då han har engagerats för att leda arbetarrörelsens Första maj-firande.

Vi på redaktionen ser fram emot ett intensivt år med viktiga val i maj och september – och mycket, mycket annat.

Välkommen tillbaka Eric!

Yonna Waltersson, nyhetschef

När jag studerade europeisk politik vid The Johns Hopkins University School of Advanced International Studies (SAIS) fick vi lära oss en enkel tumregel. Vill du förstå vad som händer i Europa? Börjar med att analysera ”the big four” (Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien).

Det här var över tio år sedan, och kanske har de en enklare tumregel i dag. Vill du förstå vad som händer i Europa? Börja med att analysera Europas maskinrum (Tyskland).

Innan min långa föräldraledighet – jag gjorde min första arbetsdag sedan i maj i går – hade jag förmånen att jobba regelbundet i Berlin med att magasin som heter Fresh Thinking. Mina besök i Tyskland korrigerade den anglosaxiska världsbild som många av oss har. Tyskland är – naturligtvis – ett stort land med många olika ”delstater” (länder) som i sig är värda att studera närmare. Det politiska livet är ypperligt intressant, ekonomin dynamisk, kulturlivet välmående, maten bättre än ryktet, ölen lika bra som ryktet.

Många av de möten som jag hade i Tyskland gav samma känsla som jag ofta får under möten i London och i Washington DC: Det här är ett stort land, de som jag träffar på det här mötet riktigt duktiga, här finns saker att lära.

Tack vare Arenagruppens samarbete med The Nordic Office of the Friedrich Ebert Foundation i Stockholm kan vi med jämna mellanrum arrangera möten som ger en fördjupad bild av läget i Tyskland. I dag hade vi ett morgonseminarium med en gammal vän till Arenagruppen: Tobias Dürr. Tobias är statsvetare och författare samt grundare och styrelseledamot av tankesmedjan Das Progressive Zentrum i Berlin. En sådan mångsysslare är naturligtvis även redaktör för den politiska tidskriften Die Berliner Republik.

Under seminariet – som leddes av Håkan A Bengtsson (till höger) och kommenterades av Lisa Pelling (till vänster) – berättade Tobias (i mitten) öppenhjärtigt om SPD:s dåliga utgångsläge inför det senaste valet som nästan gav Angela Merkel egen majoritet – och om SPD:s i många avseenden svaga valkampanj. Men Dürr talade också om det ”under” som innebar att SPD inte föll ihop i fraktions- och personstrider efter valet. Partiet tog sig samman, genomförde koalitionsförhandlingar med Merkels CDU som ur SPD:s perspektiv blev riktigt lyckade.

Är du intresserad av Tobias Dürrs analys? Tack vare Dagens Arenas samarbete med Arena Idé och The Nordic Office of the FES kommer vi mycket snart publicera ett redigerat sammandrag av Tobias inledningsanförande (på engelska).

Håll utkik på sajten om du vill följa tumregeln som säger att en inblick i tysk politik är en bra början för att hålla koll på vad som händer i Europa.

Sitter just nu på Frankfurts Internationella flygplats – som är lika anonym som alla andra flygplatser – och väntar på att ta en buss vidare på Strasbourg i Frankrike. Tillsammans med tre andra svenska journalister har jag fått ett stipendium som innebär besök i EU-parlamentet och att träffa svenska EU-parlamentariker och journalister som korrespondenter.

Tanken är att vi ska lära oss mer om politiken som bedrivs från EU, men även om hur det journalistiska arbetet går till i parlamentet. I veckan ska parlamentarikerna bland annat ta ställning till arbetsmiljöreglerna inom EU, vilket den politiska högern väntas vilja urvattna, som Olle Ludvigsson skrev om på Dagens Arena i fredags. Jag kommer att rapportera om den och andra frågor som står på dagordningen för veckans plenarsammanträden. Men förhoppningsvis ska det även hinnas med intervjuer med några av Sveriges 20 folkvalda politiker som är på plats där under veckan. På återseende, eller: à bientôt!

Med skohorn, hammare och långsam högläsning ur reklambroschyrer vill C att de äldre ska bli duktiga konsumenter.

Den stolta idén med valfrihet och mängder av aktörer i äldreomsorgen är svår att få till i verkligheten. Äldre och deras anhöriga är upptagna med andra, svårare frågor än att läsa högar av reklambroschyrer. Särskilt knepigt att välja kan det förstås vara om man är dement.

Centerpartiet föreslår i dag en lösning på våra problem med detta. Kommunerna ska tvingas tillsätta och finansiera ”kvalitetsguider” för att få fart på våra val bland privata aktörer på äldrevårdsmarknaden.

Centern har knäckt ett långvarigt problem inom den ekonomiska teorin. På ekonomspråk kallas problemet informationsasymmetri. Det är när en marknad inte kan fungera, därför att de som ska välja på marknaden inte kan ha tillräcklig förståelse eller kunskap om vad de egentligen väljer. Då får man helt enkelt peta in ett nytt mellanled. Man ska ha någon som väljer åt den som inte kan välja. Genialt.

Om inte den påhittade vårdmarknaden fungerar, får vi anstränga oss ytterligare, ”vara ännu tydligare”, som Annie Lööf säger. Och nu är det alltså de otillräckligt väljande gamlingarna det är fel på. Med skohorn och hammare och långsam högläsning ur reklambroschyrer ska de lära sig att bli konsumenter. Med ”guidad valfrihet”.

Centerpartiets vårdande omsorg är rörande. Ja, alltså deras skattefinansierade omsorg om riskkapitalbolag och andra hjälpbehövande.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.

Vem vet egentligen mest om politik Sverige? Det undrar även statsministern – som själv levererade svaret på den frågan i en SVT-intervju i går. 

Det är jobbigt att vara statsminister. De politiska kommentatorerna visar ingen respekt. Ingen lyssnar, ingen fattar att du ju vet mest. Det är just nu inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt – om man får tro honom själv.

Statsmannamässigt? Well…

I dag avslöjar Expressen att Moderaternas kommunikationschef, Per Nilsson, i flera år har hyrt ut sin lägenhet på 67 kvadratmeter vid Stureplan för 23 280 kronor i månaden.

Det är inte utan att man studsar på den siffran. Det handlar om en ockerhyra som Per Nilsson går ordentligt med plus på vid en uthyrning. Det borde vara olagligt, är kanske nästa tanke? Men det enda fel som moderatchefen har begått är att han inte har underrättat bostadsrättsföreningen – som visserligen hade sagt nej vid en sådan förfrågan, säger föreningens ordförande till Expressen – om att han regelbundet har hyrt ut sin bostad.

Att ta ut ett belopp som är uppemot tio gånger högre än den egentliga hyran är i dag inget som strider mot lagen. Från och med den första februari 2013 får den som hyr ut sin bostadsrätt också begära ersättning för driftskostnaden. Efter att alliansregeringen drev igenom de nya reglerna är ockerhyror på andrahansmarknaden snarare regel än undantag.

Anledningen till de nya reglerna var att utöka bostadsutbudet i Stockholm. Så sent som i går gick Stockholms Handelskammare ännu en gång ut i en debattartikel och larmade om hur bostadsbristen i huvudstaden hämmar tillväxten. Det saknas mer än 120 000 lägenheter i storstadsregionen på grund av att bostadsbyggandet inte står i paritet med den snabba befolkningsökningen. Det drabbar tillväxten, men påverkar framför allt tusentals stockholmares vardag varje dag.

Regeringens nya regler har visserligen lett till att fler lägenheter nu hyrs ut i andra hand – men också till att andrahandshyrorna har ökat radikalt. Hyrorna för bostäder i andrahand har stigit med i snitt 20 procent, enligt Bostad Direkt, och 14 procent i ökning på Blocket.

Moderaternas kommunikationschef har alltså inte gjort något olagligt när han hyrt ut sin lägenhet. Med sin privilegierade position som bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad gör han som många andra just nu – använder situationen till att enkelt tjäna extra tusenlappar. Den borgerliga bostadspolitiken uppmuntrar snarast till ockerhyror. Det är däri det moraliska bostadspolitiska haveriet ligger.

LRF försöker i dag kuppa Nyköpingsskolornas köttfria dag genom att dela ut hamburgare. Det känns lagom fräscht. Särskilt när köttätandet har ökat med 40 procent sedan 1990-talet och köttkonsumtionen skulle behöva minska av hänsyn till vår miljö. Men fine, LRF har all rätt att lobba för sina intressen.

Däremot får LRF gärna lägga sunsksexismen på hyllan. När LRF:s Lovisa Norberg ska förklara aktionen säger hon följande:

Jag hoppas samtliga skolor i Sverige inför köttfria dagar i protest mot den syn på kvinnor som framkommer här. LRF har all anledning att skämmas.

För Dagens Nyheter avslöjar Fredrik Reinfeldt i dag Moderaternas nya taktik i skoldebatten: All skuld för de fallande skolresultaten ska läggas på Socialdemokraterna. Han försöker därmed inte bara ta över Folkpartiets profilfråga, utan även Jan Björklunds strategi. Regeringen tar inget ansvar för hur skolan har sett ut de senaste åtta åren. Det vill säga nästan är en hel skolgång i grundskolan för många barn.

Det är inte utan man undrar om de kommer att ompröva den analysen om eventuella förbättringar skulle skönjas?

I andra sammanhang brukar det låta annorlunda. Alliansen har då slagit sig för bröstet och sagt att de genomför de största skolreformerna sedan 1842. Sedan 2007 har de sjösatt en ny skollag, nya läroplaner, en ny betygsskala med fler steg, ny gymnasieskola, ny lärarutbildning och infört en lärarlegitimation.

Under de här åren har drygt 12 000 elever – per år! – lämnat gymnasiet utan att ha behörighet till gymnasiet. Samtidigt har mer än 12 000 specialpedagoger skurits bort från den svenska skolan – och skolresultaten sjunkit snabbast i hela OECD.

Reinfeldt och Björklund får visserligen medhåll av regeringens egen utredare, Per Thullberg, om att skolreformernas utfall kan dröja. Förra året presenterade han en rapport om effekterna av regeringens skolreformer. Thullberg kom fram till svaret att det kan dröja till 2020 innan regeringens skolpolitik ger resultat, “om det ens påverkar alls”, konstaterade han. Till och med regeringens egna utredare låter uppgivna inför utvecklingen.

Orsakerna till att skolresultaten sjunker är säkert många, men både lärare och forskare är överens om att en sak har haft störst inverkan: friskolereformen, som genomfördes av  Bildt-regeringen 1992. Den har lett till att segregeringen i skolan ökat, likvärdigheten i utbildningen minskat och resultaten sjunkit. De svenska elevernas sociala bakgrund – vad de har för föräldrar och var de bor – har fått en större betydelse för skolresultaten och är nu till och med större än OECD-genomsnittet, enligt senaste PISA-undersökningen.

Men att göra något åt den skadliga ojämlikheten är Fredrik Reinfeldt inte intresserad av. Lättare då att fortsätta skylla på Socialdemokraterna. Och hålla tummarna för att resultatkurvan börjar vända uppåt 14 år efter att man fick regeringsmakten.

Den förre Centerpartiledaren Maud Olofsson ger i dagarna ut sina memoarer om “resan till maktens centrum”. Jag har själv inte läst “Jag är den jag är”, som boken heter, men i bokförlagets beskrivning av den låter det närapå som att det handlar om ett feministiskt manifest.Olofsson berättar om sin resa från norrländska Högbyn till att bli Centerledare, “alliansens moder” och näringsminister i en borgerlig regering.

Det är inte svårt att föreställa sig de fördomar Maud Olofsson mött i maktens toppskikt på grund av hennes bakgrund, dialekt – och bara genom att vara kvinna. När hon i P1 Morgon på måndagen fick frågan hur maktbalansen ska jämnas ut var svaret att kvinnor måste ta för sig mer. Den som hade hoppats på en strukturell feministisk analys från en Maud Olofsson som tagit klivet ur den politiska hetluften verkar således göra det förgäves.

Men det som förhandsdiskussionen om “Jag är den jag är” främst har kommit att handla om är naturligtvis Maud Olofssons beskrivningar av striderna inom alliansen. Framför allt dem mellan henne och Folkpartiets Jan Björklund. ”Äntligen ledig. Behöver det. Bråkar med Folkpartiet och Jan Björklund hela tiden”, skriver hon vid ett tillfälle, enligt Dagens Nyheter som fått läsa boken.

Den värsta striden gällde energiuppgörelsen 2010, där en Maud Olofsson med tårar i rösten förklarade på presskonferensen hur hon gått med på att förnya reaktorerna i kärnkraftverken för “mina barn och barnbarns skull”.

Kärnkraftsmotståndet har sedan 1970-talet varit en av de bärande stommarna i Centerpartiet, och frågan är om partiet någonsin riktigt hämtat sig efter Maud Olofssons eftergift i energifrågan för att hålla samman alliansregeringen.

I söndags presenterade Svenska Dagbladet Sifos senaste väljarundersökning som visar att både Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar under riksdagsspärren. Sammanlagt får allianspartierna enbart 38,9 procent tillsammans, och skulle resultatet stå sig på valdagen är alliansen inte längre något regeringsalternativ.

Mycket har hänt sedan Maud Olofsson bjöd in Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg och Göran Hägglund hem till sig i Högfors. Med Maud Olofsson fick Centerpartiet ingå i den borgerliga regering som haft störst livslängd hittills i svensk politisk historia. Men priset har varit högt, för alla inblandade utom Moderaterna. Allianssamarbetet ser i dag ut att kosta Centerpartiet en fortsatt plats i riksdagen efter den 14 september.

Medborgarplatsen för en vecka sedan – en stor manifestation mot sexuellt våld och för samtycke samlade tusentals. Kraven för en samtyckeslagstiftning har fått ett allt bredare stöd bland allmänheten.

Och det är tydligt att något är väldigt fel med lagstiftningen på området.

Av 6 000 kvinnor som förra året anmälde att de blivit våldtagna var det enbart 200 fall som fick fällande domar. Inte sällan har det funnits tvetydigheter kring rättens beslut.

Ett litet axplock:

De sex tonårspojkar som dömdes för en gruppvåldtäkt i Tensta friades i Hovrätten. Hovrätten menade att den 15-åriga flickan som utsatts för övergreppet inte var försatt i ett hjälplöst tillstånd, endast i ”en mycket utsatt situation.”

I Umeå friades tre män efter att ha våldtagit en kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Kvinnans motstånd var inte motstånd, möjligen försökte hon hålla ihop sina ben av blyghet ansåg rätten.

Och så den senaste, i Lund. Kvinnan sa ”nej” till mannen – som ansåg att hon ”på andra sätt signalerade ja.” Han friades i tingsrätten.

Samtidigt är mörkertalet för våldtäkter gigantiskt och BRÅ (Brottsförebyggande rådet) räknar med att endast var femte kvinna anmäler.

I juli skärptes sexuallagstiftningen. Begreppet våldtäkt vidgades till att omfatta utnyttjande av någon i en “särskild utsatt situation” i stället för som det tidigare uttrycktes, i ett “hjälplöst tillstånd”.

Regeringens utredare föreslog då att en lag om samtycke skulle införas, vilket inte skedde.

I dag öppnar Socialdemokraterna för en samtyckeslagstiftning – genom att vilja tillsätta en ny utredning. En parlamentarisk kommitté ska ge förslag på åtgärder som kan stärka brottsoffrets ställning i processen. Kommittén får också i uppdrag att se över lagstiftningen när det gäller våldtäkt och då särskilt en samtyckeslagstiftning.

Givetvis är det bra att Socialdemokraterna vill visa att de tar frågan på allvar, men ännu en utredning är helt enkelt inte tillräckligt.

Försäkringskassedirektör Svante Borg lämnar Försäkringskassan med omedelbar verkan. Myndigheten har länge präglats av arbetsmiljöproblem.

På tisdagen slog nyheten ner som en bomb. Försäkringskassedirektör Svante Borg lämnar med omedelbar verkan Försäkringskassan. Det efter att under en längre tid inte ha dragit jämnt med F-kassans generaldirektör Dan Eliasson. Men att myndigheten under en längre tid präglats av kaos och arbetsmiljöproblem är väl känt.

I juni kunde Dagens Arena med hjälp av interna dokument avslöja hur allvarligt läget var. Personalomsättningen är så hög att F-kassan inte hinner anställa i samma takt som folk väljer att sluta. Handläggare får hoppa in och ut ur varandras ärenden och har över 100 ärenden samtidigt. Situationen beskrevs som kritisk och att rättssäkerheten var hotad. 

“Normaltillstånd är att kollegor går omkring med tom blick och börjar gråta när de tänker på ett visst ärende” beskrev handläggaren Sofia situationen. Facket konstaterade att läget på Försäkringskassan var mycket allvarligt, samtidigt som sjuka tappar tilliten till myndigheten.

Sett till det är det föga förvånande att en av myndighetens chefer väljer att lämna sin position. Men Försäkringskassan är tillsammans med Arbetsförmedlingen de två myndigheter som mest har påverkats av regeringens politik. Båda myndigheterna har också präglats av av allvarliga problem. Det lägger ett tungt ansvar på regeringen för den uppkomna situationen.

I dag skriver folkpartisten Lotta Edholm, gruppledare och skolborgarråd i Stockholms stad, tillsammans med Erik Scheller, nominerad till EU-parlamentet, en förvirrande debattartikel om att EU:s fattigaste måste bära bördan för sina medborgares socialtjänstkostnader i Sverige.

Det är framför allt romer från Rumänien som pin-pointas. Det debattörerna glömmer är att detta är ett symptom på Europas blödande diskriminering mot romer – något som Sverige är en del av. När ingen möter den utsattes blick, vems skuld är det ni bråkar om?

Edholm och Scheller skriver:

”Tiggeri har alltid varit en del av Stockholm men aldrig sedan 1920-talets depression har omfattningen varit så stor som i dag. Det är en gatubild ingen av oss vill ha. Det tär, om än oändligt mycket mindre, också i oss som bevittnar en medmänniskas måttlösa fattigdom.”

Argumentationen går vilse när blicken fastnar i rännstenen. ”Även som vänner av friare rörlighet förstår vi att man som medborgare vill agera för att slippa se fattigdom varje gång man passerar en tunnelbanenedgång.” Men fattigdomen försvinner inte för att ingen vill se den.

Enskilda samhällen kan inte vända bort blicken. Debattörerna lyfter inte frågan på EU-nivå, eftersmaken blir att det är synd om stadsbilden i Sverige. Vad tiggeriet gör med det offentliga rummet. För att rädda sig från missförstånd försöker debattörerna, svepande, ändå försvara den fria rörligheten. Åtminstone i en mening.

Hur ser egentligen ”bördan” för medborgares socialtjänstkostnader ut i Europa? Det ser inte ut på samma sätt för en rumän i Tyskland och i Storbritannien som för en rumän i Rumänien. Hemlösa EU-medborgare har inte rätt till försörjningsstöd i Sverige. Vad finns det för argument för att EU:s fattigaste ska betala notan för den fria rörligheten?

Rumänska myndigheter kommer förstås inte att betala räkningen för vad Stockholms stad beslutat, de kommer bara att säga att stan inte bör göra sådana utgifter, skriver Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, i ett mejl till Dagens Arena.

Med andra ord – om Edholm börjar skicka räkningar så kommer det bara att leda till en bitter ordväxling – och som vanligt kommer romerna att utpekas i Rumänien som ‘trouble makers’, fortsätter Thomas Hammarberg.

Hur stor är den skrämmande notan som Edholm talar om? Eller är den postapokalyptiska skräckbilden av ett befläckat Stockholm som stör skolborgarrådet mest?

Debattörernas retorik påminner om Storbritanniens premiärminister David Camerons tonläge mot EU-migranter från unionens fattigaste länder. I ett utspel tidigare i veckan sa Cameron att utrikes födda som inte talar engelska kan fråntas sociala förmåner. Cameron vill med detta bland annat förhindra användningen av skattefinansierade översättare på socialkontor.

Detta trots att den så kallade massinvandringen är ett skrämselskott från fantasins bakgård. Rapporter visar att utrikes födda i Storbritannien är mindre bidragsberoende än britter. Enligt en studie får 16,6 procent av brittiska medborgare någon form av bidrag, 6,6 procent av dem som var födda i ett annat land får bidrag.

Edholm och Scheller har rätt i två saker: Den rumänska regeringen kan göra betydligt mer för att hjälpa sin romska befolkning. Precis som hela Europa måste göra. Inte bara för att lindra åsynen av lidande, utan för att det kräver strategier på en högre nivå. Trots allt markerar texten mot Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Hur Stockholms stad borde hantera lidandet kräver akuta svar.

Kommunerna bör säkerställa att tiggarna kan övernatta på organiserade campingplatser med vatten och toa, samt ha tillgång till akut sjukvård i krislägen. Självklart finns de djupare problemen i Rumänien och de andra hemländerna. Utifrån detta saknas en strategi från både EU:s och svensk sida, skriver Thomas Hammarberg till Dagens Arena.

Varför ska EU:s fattigaste anklagas i svallvågorna av rasism och fattigdom? För att innerstadens medelklass ska slippa möta fattigdomens konsekvenser?

Thomas Hammarberg skrev detta i en debattartikel förra veckan:

”Det avgörande är själva politiken. Det behövs genomgripande reformer för att motverka den anti-romska rasismen, för att säkerställa att romernas mänskliga rättigheter tas på allvar och för att kompensera för begångna övergrepp och kränkningar. Företrädare för staten bör framföra en formell ursäkt och romernas historia och kultur göras känd, inte minst i den vanliga skolundervisningen.”

Vi kan väl börja med den där ursäkten.

När ingen möter den utsattes vardag, vems skuld är det ni blundar för?

Järnvägssystem uppnår inte effektivitet genom splittring och fragmentering. Men det är precis en sådan politik som fortsätter att föras av alliansen.

I går kväll twittrade en kompis att hon satt fast på ett snabbtåg från Sundsvall till Stockholm. Det blev nära tre timmars försening efter krock med en älg i Upplandsskogarna. Förseningarna på grund av älgen spred sig genast i systemet till andra förbindelser och aktörer, och tvingade igång evakueringsåtgärder och bärgningsoperationer.

Det får mig att börja undra över älgens juridiska status i dagens fragmenterade och uppsplittrade järnväg.

De som har rått över järnvägens utveckling sedan tidigt 1990-tal har försökt hitta på att järnvägen inte är ett tekniskt system, utan en ”marknad” där man på konstlad väg skapat så många olika aktörer som möjligt.

Det innebär att huvuduppgiften inte längre är att lösa problem som uppstår i samband med stopp och haverier, utan att skicka runt ansvaret till andra för att själv inte åka på kostnaden (som sänker vinsten).

Möjligheterna till sådant trixande har byggts ut i takt med alla nya kontraktsförhållanden inom järnvägen, där viten och skadestånd är den grundläggande kommunikationsmetoden. Skadeståndskedjorna kan bli långa och man vet aldrig var de slutar.

I det här fallet kanske skadeståndskravet skickas till den döda älgen.

Järnvägssystem uppnår inte effektivitet genom splittring och fragmentering. Men det är precis en sådan politik som förts och fortsätter att föras.

I höst kommer det pågående splittringsexperimentet att nå en ny nivå, när olika aktörer ska få kivas om utrymmet på den redan hårt belastade Västra stambanan. Alliansregeringen är mer övertygad än någon tidigare regering om att järnvägen verkligen kan styras av en osynlig hand.

Den järnvägspolitik som behövs är koordination i stället för splittring. Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith föreslog i helgen ett återförstatligande av fjärrtrafiken.

Det är ett förslag som delvis missar poängen. Om man börjar i frågan om statligt eller ej, riskerar man att fastna i ett ideologiskt träsk. Det är inte den viktigaste analytiska slutsatsen att utgå ifrån, det viktigaste i nuläget är järnvägens tekniska och funktionella förutsättningar.

Att systemet till stor del av nödvändighet kommer behöva statlig finansiering och organisatorisk uppbackning för att mäkta med sina uppgifter är en annan sak. Men för att komma ur den oreda vi hamnat i, är det viktigt att ta de analytiska stegen i rätt ordning.

Därför är det läge för politikerna att ta det lugnt och försiktigt, att inte förhasta sig. Anders Ygeman (S), ordförande i trafikutskottet, säger i fredagens Dagens Nyheter (17 jan) att han är öppen för att pröva andra modeller, till exempel det brittiska systemet, eller det japanska. Han missar också poängen.

Det är inte fler ”modeller” vi behöver. Vi behöver en översyn och en analys som utgår från den situation som finns här, i Sverige. Som bland mycket annat har helt specifika förutsättningar när det gäller godstransporternas roll. Och det finns alldeles tillräcklig kompetens här i landet för att reda ut saken.

Inför den totala översyn som behövs ska politiker ta det väldigt väldigt lugnt, och i första omgången lämna det analytiska jobbet till dem som begriper sig på det. Ett tips: jag syftar inte på det biltrafikskolade vägverksfolk som fick ta över järnvägsfrågorna inom det nya Trafikverket. Jag syftar heller inte på modellfixerade ekonomer – de har nog gjort sitt på de flesta områden.

Apropå den vitesförelagda älgen: Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd bekräftade i helgen för vilken gång i ordningen vet jag inte att hon ingenting begriper sv svensk järnväg. Hon förtydligar i lördagens DN att hon verkligen tror på att ”ekonomiska styrmedel” i form av avgifter, skadestånd och viten är lösningen för den svenska järnvägen.

Uttryckt på ett annat sätt: Elmsäter-Svärd tror på att ett inferno av affärsjuridik, bristande ansvarstagande och rollsplittring ska ordna upp saken. En allt ensammare tro.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.

Under kvällen var undertecknad med i Aftonbladet TV och snackade om feminism och om Belinda Olssons nya tv-program “Fittstim – min kamp”. Debatten kan du se via länken här.

Läs också min kommentar om Belinda Olssons program och den debattartikel som hon skrev om att feminismen måste tåla kritik här >>

Sammanfattningsvis finns bara en sak att säga. Feminismen har inte spårat ur – snarare behövs ännu mer feminism.

(Och ja, till nästa gång har jag lärt mig att man ska hålla huvudet stilla när man är med i en tv-sändning…)

Alliansregeringen vill tillsätta en skolkommission för att lyfta de svenska skolresultaten. Desperationen från alliansens håll är tydlig när Socialdemokraterna har övertagit initiativet i skolfrågan.

Alliansen triangulerar just nu skamlöst Socialdemokraternas skolpolitik. På tisdagen höll utbildningsminister Jan Björklund (FP) en presskonferens om regeringens nya skolsatsning. Under våren kommer regeringen att tillsätta en skolkommission bestående av internationella forskare och experter. Kommissionen ska analysera det svenska skolväsendet och sammanställa en rapport till 2015 i syfte att ge råd om metoder och arbetssätt till lärarna.

Regeringen vill även tillsätta ett vetenskapligt råd som ska fungera som ett bollplank i utbildningsfrågor.

Så sent som i förra veckan presenterade alliansledarna tre förslag för att förbättra skolan. Under de två kommande mandatperioderna ska den svenska skolan genomgå ett kunskapslyft, var budskapet.

Lyftet innefattar en tioårig grundskola med start från sex års ålder. Skolplikten förlängs ytterligare ett år för de elever som saknar behörighet till gymnasieskolan. Dessutom ska elever som ligger på gränsen till att vara behöriga till gymnasiet få möjlighet att läsa upp betygen under sommaren.

Såväl idéen om en skolkommission som förslagen på sommarskola och förlängd skolplikt för elever som saknar gymnasiebehörighet är bekanta sedan tidigare. Men då har de presenterats av Socialdemokraterna.

Det är visserligen inget fel i att erkänna att en meningsmotståndare har rätt. Tvärtom är det utmärkt att regeringen lyssnar in vad många har efterfrågat länge; mer satsningar baserade på vetenskapliga evidens än godtyckliga ordning och reda-reformer.

Men visst går det att avläsa desperation från borgerligt håll. PISA-undersökningen från i höstas har varit en kalldusch. Sverige står för det största fallet i kunskapsresultat av samtliga OECD-länder. Och på ett decennium har Sverige gått från att vara långt över genomsnittet i OECD till att idag vara sämre än genomsnittet i alla tre ämnesområden som mäts i PISA: matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Folkpartiet har länge ägt skolfrågan i den politiska debatten, men i dag har Socialdemokraterna övertagit initiativet.

Enligt en undersökning av United Minds som Aftonbladet publicerar i dag har skolan seglat upp som den absolut största valfrågan för väljarna. Vid förra valet ansåg 47 procent att jobben var viktigast. Nu tycker 43 procent att skolan är den enskilt viktigaste frågan.

I dag bedrivs skolpolitiken framåt av oppositionen. Frågan är om de lyckas behålla ledartröjan ända in i mål.