Bloggen

I dag har Dagens Arena äran att presentera en ny gästbloggare. Varmt välkommen säger vi till Jesper Meijling som fram till valet kommer att skriva på gästbloggen “Marknad & politik”. Första inlägget handlar om regeringens urspårade politik för järnvägen >>

Jesper Meijling skriver i dagsläget på boken “Marknad på villovägar” en bok som fokuserar på omvandlingen och marknadiseringen av vård, skola och järnväg. På Dagens Arena kommer Jesper Meijling att skriva om hur marknadslogiken påverkar den välfärd som omger oss. Konsekvenser som är tydliga i form av tågurspårningar, sjunkande PISA-resultat och vårdkris.

Fakta om Jesper Meijling:
Jesper Meijling är arkitekt med samhällsbyggnadsinriktning. Radioproducent inom samhälle och ekonomi, tidigare vid SR P1. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Futures”. Författare till boken “Påståenden om framtiden”.

Den senaste tidens problem med järnvägen skärper bilden av en urspårad järnvägspolitik. Jesper Meijling misstänker att en långhårig filosof är den som egentligen ligger bakom.

Är det någon som minns Ladislaus Horatius? Han var en långhårig filosof som under tidigt 1990-tal drog i nödbromsen på ett X2000-tåg så att det blev stående mitt ute på linjen. Det var en aktion ”för ett långsammare samhälle” och skapade enorm uppståndelse med jätterubriker och häpna intervjuer i alla nyhetsmedier.

I dag hade filosofens tilltag inte ens blivit en tidningsnotis. Händelsen och effekten av den hade inte på något vis skilt ut sig från det som numera är det högst normala: att trafiken står stilla. Länge och ofta. Ladislaus visste på 90-talet ännu inte hur han skulle kunna nå total effekt med sitt tilltag. Nu har andra kommit med lösningen åt honom.

Två långa och förödande stopp den senaste tiden beror på allvarliga urspårningar orsakade av misskött underhåll. Båda på sträckor med extremt hög persontrafikbelastning. Genom ren bonntur har det varit godståg som utlöst den olycksaliga effekten av det icke fungerande underhållet. Det hade lika gärna kunnat vara persontåget som kom efter. Under helgen har SVT och SR rapporterat om mängder av lösa rälsstycken som ligger och väntar på att få orsaka fler urspårningar.

Många av kommentarerna har riktat in sig på Trafikverket, och frågan om varför de inte gör vad de ska, trots höjda anslag. Den frågan är fel ställd. Av allt att döma spelar det ingen roll vilka pengar verket får: Trafikverket och dess generaldirektör sitter med ett helt omöjligt uppdrag.

Därför borde Gunnar Malm kunna uppfatta avgångskraven som vänliga omsorger om hans återstående heder. Men när han intervjuas nu dagarna efter den senaste urspårningen viker han undan från den allvarliga verkligheten och står och yrar om statistik – som om den skulle kunna rädda honom, den dag det blir fråga om fler dödsoffer. (Fler än dem som redan har skördats de senaste åren.)

Det avgörande är inte vad Trafikverket gör, det avgörande är vilken politik som lagts fast och drivs vidare. Det mesta pekar på att regeringskansliet helt saknar insikt om vari problemen består.

Häromdagen presenterade man en storstilad nybyggnad i stället för att ägna sig åt att de strukturella problemen. Man tvingar fram högre belastning och fler aktörer, samtidigt som bristande koordination och överutnyttjande hör till de svåraste problemen på svensk järnväg.

Infrastrukturministern har under hela sin ämbetstid inte kommit med annat än goddag yxskaft-besvärjelser om ”systemets robusthet”. Vi har sett det igen och igen: idel insiktslöst och frånvarande pladder, alltmedan hon fingrar på sin scarf och väntar på att intervjun ska ta slut.

Mot den bakgrunden är den direktkoppling som med tiden uppstått från järnvägsproblemen till regeringen särskilt olycklig. Eftersom ingen i dag har ansvar för den svenska järnvägen – vilket nu också Riksrevisionen pekar på i sin granskning – politiseras själva lösningarna och problembeskrivningarna. Järnvägen blir offer för politiskt betingade bedömningar och satsningar som kan vara helt irrelevanta, till och med skadliga för utvecklingen. En regering ska ha så lite som möjligt att göra med järnvägssystemet. Den ska lägga fast en politik och ett ramverk, som ska syfta till att järnvägen kan fungera koordinerat och bygga upp maximal effektivitet.

Koordination och effektivitet – det är motsatsen till hur det ser ut i dag. Alliansregeringens obegripliga prioriteringar och undvikande manövrar visar indirekt på elefanten i rummet. Eller kanske elefanten på järnvägsspåret.

Elefanten är i det här fallet marknadsmodellen. Det är själva den konstruerade så kallade marknadsmodell som tryckts ner över det svenska järnvägssystemet som inte fungerar, som gör att det inte går ihop överhuvudtaget. ”Marknadsmodellen” är problemet.

Anledningen till att det inte fungerar är att den här typen av marknadsmodeller bygger på fragmentering och splittring. Järnvägssystem, däremot, bygger på raka motsatsen: extrem koordination.

Men det svenska järnvägssystemet har splittrats upp kors och tvärs på ett sätt som saknar alla vettiga förebilder. Det liknar helt enkelt ingenting. Och det värsta problemet är förstås att det är omöjligt att uppnå effektivitet och driftsäkerhet på det viset. Var och en av de nya påhittade aktörerna har sina egna avskurna ekonomiska mål att ta hänsyn till i första hand, inte sådana oväsentligheter som ett fungerande system. SJ:s huvuduppgift är att leverera överskott till sin ägare – för dem har trafikeringen blivit ett nödvändigt ont.

Det vi ser i dag är alltså inte brister och tillkortakommanden, ”som snart ska vara lösta”. Nej, det är precis så här ett fragmenterat system fungerar. De så kallade marknadsreformerna på järnvägsområdet har redan nått sin fulla, destruktiva potential.

De nu snart två decennier av statligt dirigerade ”marknadsreformer” som skulle göra järnvägen mer dynamisk och effektiv än någonsin, kan alltså sägas ha fört med sig en fullt genomförd Ladislaus Horatius-effekt. Nästan som om filosofen själv hade lett arbetet: den situation som skapats av dessa fantasifulla reformer har (tvärtemot föresatserna) inneburit bromsar och ineffektivitet som inte tjänar något begripligt syfte alls. Filosofiskt intressant kanske, men inte trovärdigt, och till stor irritation för dem som försöker använda järnvägen.

Den lösning på problemen som nu måste utvecklas är i grunden okomplicerad, långt mer okomplicerad än dagens virriga situation. Järnvägen måste drivas som ett system – som det system den egentligen är. Det som återstår är praktiska frågor om exakt hur det kan genomföras.

Jesper Meijling

Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.

Jespers gästblogg “Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system

EU:s klimatmål ska omförhandlas nu i januari. Det är en uppföljning av 2020-målen som EU-länderna klubbade 2008. De nya målen ska gälla fram till 2030.

I en debattartikel på DN Debatt i dag skriver företrädare för näringsliv, fack, miljöorganisationer och kyrka att regeringen måste agera för att EU även fortsättningsvis ska ha tre tydliga mål för klimatet.

”Den svenska regeringen måste nu lämna ett tydligt besked om att Sverige vill ha tre parallella, bindande och kraftfulla mål: 1) för minskade utsläpp, 2) för ökad andel förnybar energi och 3) för ökad energieffektivisering.”

Undertecknarna menar att ett ensidigt klimatfokus på utsläppsrätter vore förödande i och med att marknaden för utsläppsrätter mer eller mindre har kollapsat.

Det är en viktig debattartikel i vår tids stora ödesfråga. Att fack och näringsliv står upp för detta är bra.

Att EU har ett klimatavtal på plats som är långtgående och seriöst blir extra viktigt inför uppgiften att få en ny global klimatöverenskommelse på plats till 2015.

När klimatförhandlingarna strandade i Köpenhamn 2009 var läget ett annat, med en global finanskris som ett raster över förhandlingarna. Förhoppningarna inför Paris tål därför att skruvas upp. Men för att det ska vara möjligt är det viktigt att drivande aktörer såsom EU själva har en ambitiös klimatpolitik på plats och kan peka i en progressiv riktning.

Inför beslutet har flera tunga EU-länder såsom Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien gått ut och ställt krav på en utsläppsminskning på minst 40 procent. Att den svenska regeringen inte sällar sig till skaran som ställer krav på ett ambitiöst utsläppsmål kan tyckas anmärkningsvärt.

EU-kommissionens förslag kommer att presenteras senare i januari. Då måste den svenska regeringen ta på sig ledartröjan.

Det går bra nu. Så löd Jonas Sjöstedts budskap i ett nyhetsfattigt öppningstal på Vänsterpartiets 40:e partikongress. Partiet satsar i stället nästan allt på ett kort – motståndet mot välfärdsvinster.

Vilken musik inleder en vänsterpartistisk partikongress i Stockholm? Hiphop, givetvis. Även om duon Anaye – när de blickar ut från scenen över den stillasittande kongresspubliken – konstaterar att deras musik fungerar bättre på klubbar.

Annars började det precis som förväntat. Jonas Sjöstedt startade – en smula nervös, erkände han – på sin första partikongress som partiledare med att tala om Vänsterpartiets framgångar det senaste året. Han till och med uppmanade den fullsatta kongressalen på Münchenbryggeriet i Stockholm att luta sig tillbaka och njuta en stund – för att sedan börja blicka framåt.

Vänsterpartiet har, som tidigare konstaterats, vind i seglen just nu. De växer såväl i opinionen som i medlemsantal. Men framför allt har de påverkat samhällsdebatten om privata vinstuttag i skola, vård och omsorg. “Vi håller på och vinna debatten om vinster i välfärden”, menar Sjöstedt. Det var Sjöstedts omkväde i kongresstalet, och det kommer vara Vänsterpartiets mantra i valrörelsen.

Sjöstedt är inte lika skojfrisk som Lars Ohly, men han är tydlig. Den allra längsta applåden fick Sjöstedt när han betonade att Vänsterpartiet har ambitionen att regera med en rödgrön regering, men inte till vilket pris som helst. Det gillas av medlemmarna – men är ett högt spel. Får Vänsterpartiet inte gehör för sitt krav blir det inget av med ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och Sjöstedt markerade tydligt att en S-ledd regering där borgerliga partier (läs: Centerpartiet och/eller Folkpartiet) ingår har inget stöd att hämta från Vänsterpartiet.

Men exakt hur ett vinstförbud ska åstadkommas tekniskt eller hur många år det kommer att ta för att nå dit har inte ens Vänsterpartiet något svar på än. Ändå väljer de att satsa nästan allt på ett kort.

De kritiker inom partiet som är mot alla former av privata alternativ i välfärden blev tagna i örat av partiledaren i öppningstalet. “Kapitalet och det privata vinstintresset är vår motståndare, inte kooperativ och idéburen verksamhet med god kvalitet.”

Skillnaden mot Lars Ohlys sista kongresstal 2012 är stor. Den förre partiledaren gick till politisk offensiv mot Reinfeldt-regeringen och kritiserade skattesänkningar, regeringens omstöpta a-kassa och fas 3. Sjöstedt gör tvärtom. Okej, Anders Borg och Jan Björklund fick sig en känga för att de nu plötsligt försöker låta som vänsterpartister i välfärdsdebatten. Och Annie Lööf, menar han, bryr sig mer om direktörer än om kvinnorna när hon vurmar för de kvinnliga företagarna i välfärden.

Jonas Sjöstedts taktik verkar vara att tala om den egna politiken – och rikta udden mot Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet är det riktiga gröna partiet och det enda riksdagsparti som vet skillnaden mellan höger och vänster.

Medan socialdemokrater och miljöpartister fightas med regeringen om mittenväljarna verkar Vänsterpartiet sikta på att fånga in de missnöjda rödgröna väljarna. Det verkar vara en väg som de vänsterpartistiska medlemmarna uppskattar. Och möjligt är det faktiskt en taktik som inte heller väcker några större sura miner hos samarbetspartierna i en eventuell rödgrön regering.

I en gemensam debattartikel från LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv förs en olycklig argumentation om EU. Det fick mig och Malin Hanson, chefredaktör på Tvärdrag, att reagera. Vi har skrivit en gemensam debattartikel som har publicerats på Europaportalen.

Inledningen lyder:

Lär resten av artikeln på Europaportalen.

Supervalåret har inletts och på Dagens Arena är det full fart. Sedan i tisdags har vi också en ny partikant på tidningen: Fredrik Adolfsson. Fredrik Adolfsson är 24 år och pluggar multijournalistik på Bona Folkhögskola.

Fredrik har redan hunnit skriva flera läsvärda artiklar, däribland att sportvärlden måste göra upp med homofobin och att rutavdragen visar på klyftan mellan Sveriges rikaste och fattigaste kommuner.

Under januari gör också Maria Carlsson ett gästspel på Dagens Arena.

Vi laddar nu för en intensiv och skärpt bevakning av valåret. Har du nyhetstips, mejla info@dagensarena.se.

I stora delar av Sverige råder det snarare höstklimat än vinter trots att vi befinner oss i januari. Men runt alliansregeringen verkar vargavintern ha bitit sig fast. Opinonssiffrorna talar ständigt emot den, och allianspartierna tappar i förtroende i tidigare starka frågor som jobben och skolan. Nu börjar även deras främsta allierade – högerdebattörerna – att förlora hoppet.

Dagens Industris politiske redaktör, PM Nilsson, skriver i dagens ledare att Vänsterpartiet måste börja tas på allvar även från högerns och näringslivets håll. Partiets motstånd till vinster i välfärden delas faktiskt av såväl Expressens ledarsida som en stor del av såväl borgerliga och vänsterorienterade väljare.

“Vänsterpartiet går mot ett starkt val och kommer troligen vara inblandat i regeringsbildningen i september”, skriver PM Nilsson. Inte ens Dagens Industris ledarsida tror alltså på att regeringen ska lyckas med ett val-hattrick i september. Den sittande regeringen jobbar i en motvind som bara verkar tillta i styrka.

Den tyske fotbollsspelaren Thomas Hitzlsperger kom i dag ut som gay. Han lade fotbollsskorna på hyllan i somras efter en lång karriär i flera stora klubbar runt om i Europa. Under åren 2004–2010 representerade han även tyska landslaget 52 gånger.

Han slutade i somras efter svåra skadebekymmer, men har vetat i flera år att han vill leva med en man.

Varför ska det vara så svårt för personer som idrottar att faktiskt våga komma ut som homosexuell under sin aktiva karriär?

Ha sex med 14-åringar, slå sin flickvän eller säga rasistiska glåpord. Det får man göra och ändå vara accepterad inom sporten, eller i Sveriges fall till och med vara med i landslaget. Men en homosexuell läggning är tydligen väldigt svårt att acceptera i den konservativa sportvärlden.

Snart är vinter-OS i ryska Sotji igång. USA:s president Barack Obama tog för några veckor sedan ställning för de homosexuellas rättigheter när han utsåg USA:s delegation till OS i Sotji. Han tog ut tennislegendaren Billie Jean King och den förra OS-silvermedaljören i ishockey Caitlin Cahow – som båda är öppna med sin läggning. Det var en viktig markering mot Vladimir Putin och Rysslands omdiskuterade antigaylag.

Att homosexualitet fortfarande är en tabubelagd fråga i sportvärlden år 2014 är befängt. Obama har också anledning att fundera över hur det ser ut på hemmaplan. Endast en öppet homosexuell idrottare har värvats till något proffslag inom de fem största sporterna i USA; baseball, basket, amerikansk fotboll, hockey eller fotboll. Det är fotbollsspelaren Robbie Rogers som i somras värvades till Los Angeles Galaxy. Basketspelaren Jason Collins kom ut som homosexuell i april i år men har efter det inte fått ett enda kontraktserbjudande. Onekligen har hans USA också en del att jobba med på den fronten.

Jag är glad att Thomas Hitzlsperger har valt att komma ut, men är ändå lite förundrad – och bedrövad! – över att det ska behöva vara en stor sak. Men förhoppningsvis kan hans beslut inspirera andra idrottare och visa vägen för en mer modern och tolerant sportvärld.

Kalendern visar 2014. Men tyvärr måste det påpekas att sportvärlden behöver göra upp med homofobin.

I dag påpekar folkpartisten Jasenko Selimovic på DN Debatt att 2013 handlat om främlingsfientlighet. Så långt har han helt rätt.

Förra året växte SD i opinionsmätningar till landets tredje största parti. Deras  vice partiledare avslöjades ha beskrivit invandrare som “parasiter”. Dagens Nyheter avslöjade Skånespolisens romregister. Rasister har demonstrerat på minnesdagen av Kristallnatten och attackerat en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. Den svenska polisen använde sig av rasprofilering under namnet Reva. Hakkors har målats på moskéer och kyrkdörrar. Och tyvärr tar exemplen inte slut där.

Men det är inte dessa händelser som Jasenko Selimovic vill uppmärksamma på DN Debatt. I stället tycker han det är viktigt att lyfta frågan om att kampen mot främlingsfientlighet “missbrukas”.

Debattörer viftar för lättvindigt med rasistkortet mot meningsmotståndare och politiker använder SD som slagträ för att ta enkla politiska poänger, menar Selimovic. Så ska man inte göra, vädjar han. För att i nästa stycke göra exakt samma sak själv. Han menar att Socialdemokraterna samarbetat med SD i omröstningen om brytpunkten i riksdagen, samt att S använt SD som en skrämselfaktor för att rösta de egna väljarna till valurnorna i kyrkovalet.

Och precis som i den famösa Reva-debatten med Jonas Hassen Khemiri vill Jasenko Selimovic inte tala om strukturer. Sverige är inte genomsyrat av rasism, konstaterar han även i dagens DN-artikel. Men det har heller ingen påstått! Däremot har Jonas Hassen Khemiri – och vi är många med honom – pekat på hur även Sverige har problem med rasistiska och diskriminerande strukturer. Dessa strukturer drabbar många svenskar när de söker jobb och bostad, när de går på krogen eller är i kontakt med ordningsmakten.

Men som sagt, det samhällsproblemet är inte något som Jasenko Selimovic är intresserad av att diskutera. Han vill inte heller ta upp den senaste rapporten från Brå som visar att  antalet anmälda brott med nazistiska eller högerextrema motiv har fördubblats i Stockholmsområdet de senaste två åren.

Get your priorities straight, Selimovic! Det är inte kampen mot “det medvetna missbruket av den antirasistiska kampen” som är viktigt 2014 – utan den antirasistiska kampen för alla människors rätt till lika behandling och värde.

Ett stort tack till alla läsare för ännu ett fantastiskt år. Nu tar vi ledigt och återkommer den 7 januari.

Julen är här och Dagens Arenas redaktion ska strax bege sig mot en välbehövlig ledighet. Men först vill vi tacka er läsare för 2013.

Det har varit ett år med många tunga avslöjanden från vår sida. I mars kunde vi berätta om riskkapitalbolagen som har hittat en kassako i äldreomsorgen. Vi kunde också avslöja hur Stockholms gymnasieskolor blöder efter en misslyckad upphandling. Konsekvensen av denna upphandling har tagit sig uttryck i form av försämrad skolhälsovård, färre lärare och mindre pengar till skollitteratur.

Vi kunde då inte ana vilken roll skolan skulle få i den svenska debatten. Men efter JB-konkursen i maj kunde Dagens Arena berätta hur koncernens vinstdrivande skolor mjölkats på pengar. På det följde avslöjanden om att betyg försvunnit efter JB:s konkurs och att fyra av tio friskolor inte sparar betyg i enlighet med lagen.

Under året har vi också haft tunga granskningar om några av Sveriges viktigare myndigheter. Personalkaoset på Försäkringskassan kunde vi rapportera om i somras. Vi har också berättat om hur miljoner rullat mellan Arbetsförmedlingen och Skogsstyrelsen. Det skulle visa sig att Skogsstyrelsen  fakturerat miljontals kronor för tomma platser. När vi till på köpet avslöjade att pengarna till utbildning i sysselsättningsfasen, tidigare kallad fas 3, var slut var vi så tidigt ute att inte ens arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var informerad.

Vi är väldigt stolta över den bevakning vi har bidragit med. Det är en särskild känsla att se hur den egna rapporteringen får avtryck både i interpellations- och partiledardebatt. Liksom att vi har sett hur besökssiffrorna jämfört med förra året har stigit med 120 procent. För detta vill vi rikta ett särskilt tack till de av er läsare som kommit med tips till redaktionen – utan dessa skulle flera tunga avslöjanden ännu vara ogjorda. Vi hoppas att ni fortsätter att mejla och ringa med intressanta uppslag också under det kommande året.

Dagens Arena fick dessutom för andra året i rad ta emot Svenska Publishing-Priset för bästa massmediewebbplats. Också för detta ska vi rikta ett tack till alla läsare som engagerat sig i omröstningen medan tävlingen pågick.

Nu ska vi vila upp oss och fila på hur vi kan bli ännu bättre nästa år. Några bra granskningar ligger redan i pipeline. Självklart ska vi också leverera en initierad och nyhetsspäckad valbevakning. Mer om hur denna ska se ut kommer ni att få veta när det nya året har inletts. Vi ses igen den 7 januari 2014!

Yonna Waltersson, tf chefredaktör och ansvarig utgivare

Jonna Sima, politisk redaktör

Maria Georgieva, webbstrateg och projektledare

Mikael Färnbo, föräldraledig grävredaktör

Eric Sundström, föräldraledig chefredaktör

Regeringens utredning om politisk extremism kritiseras för att inte förstå skillnaden mellan höger-, vänster- och islamistisk extremism. Polisen säger enligt en vittnesuppgift till en kvinna i antinazistdemonstrationen i Kärrtorp att “Ni är inte så jävla mycket bättre ni”. Det tycks finnas en uppslutning kring lika-goda-kålsuparteorin när det kommer till politiskt våld.

Inte ens DN, med sin långa liberala tradition av att fördöma och aldrig relativisera nazismens brott, lyckas skriva en ledare som tydligt fokuserar på och fördömer nazisternas attack i Kärrtorp. I stället skriver DN om “de extrema av alla kulörer”. Auktoritär politik är alltid av samma skrot och korn, tycks många “liberaler” resonera.

Det finns säkert många teoretiska perspektiv som förklarar oförmågan att tala om nazistiskt våld utan att reflexmässigt också tala om vänsterextremt. Men låt mig fokusera på ett icke-teoretiskt argument för att visa skillnaden mellan höger- och vänsterextremism i Sverige i dag.

Det enda som behövs för att själv få en glimt av skillnaden på nazistiskt och icke-nazistiskt våld är att du har mörkt hår. Nazisterna är ute efter dig på grund av hur du ser ut. På grund av det du inte kan ändra. Vänsterextrema är däremot ute efter politiskt aktiva nazister. Det är en enorm skillnad, för att använda ett understatement. Nazisterna är ute efter minoriteter. Antinazisterna är ute efter dem som är ute efter minoriteter.

Politiskt våld är inte försvarbart i Sverige. Trots det är känslan av tacksamhet mot AFA utbredd bland oss med mörkt hår. Liksom bland antinazister i allmänhet. Många uttrycker sin tacksamhet efter Kärrtorp på till exempel Facebook. Det är inte bra att det blir AFA som försvarar demonstranter. Men när polisorganisationen brister så blir tacksamheten mot AFA en naturlig, om än beklaglig, reaktion.

De som jämställer vänster- och högerextremism tycks inte förstå vad den territoriekamp som utspelar sig i Kärrtorp handlar om. De fattar inte att de klottrade hakkorsen betyder: “det här är vårt kvarter, här ska du passa dig om du har mörkt hår”. Polisen kan inte göra allt för att göra ett område säkert. Antinazism handlar om att göra gatorna säkra för mörkhåriga. Det är därför vi stödjer Kärrtorpbornas kamp om sina gator.

Den har kallats för höstens mest kontroversiella låt. I tisdags beslutade Sveriges Radio att Timbuktus och Kartellens “Svarta duvor och vissna liljor” inte får spelas okommenterat på grund av låtens politiska innehåll.

Dagens Arenas politiska redaktör, Jonna Sima, kallade beslutet i går för “ett moraliskt moras”. I P1 Morgon i morse debatterade hon SR:s ställningstagande med radions musikeventchef, Pia Kalischer.

DN accepterar en annons med rasistiskt budskap, SVT vägrar kalla rasism för rasism och SR förbjuder kritik mot SD. Det är mörka tider för alla som värnar människors lika värde.

Dagens Nyheter tar in en annons för den brunfärgade boken “Invandring och mörkläggning” och chefredaktören, Peter Wolodarski, motiverar beslutet med tidningens position i samhällsdebatten och hänsyn till yttrandefriheten.

Sveriges Television väljer att beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti i stället för ett rasistiskt. SVT:s programdirektör, Robert Olsson, förklarar det med att de inte vill använda politiska epitet på riksdagspartierna. Tittarna ska i stället själva skaffa sig en uppfattning utifrån de granskningar SVT gör och de svar som SD ger i deras sändningar, anser Olsson.

Och i måndags meddelade Sveriges Radio att de i praktiken kommer att sluta spela Timbuktu och Kartellens uppmärksammade låt “Svarta duvor & vissna liljor”. Den får i fortsättningen bara spelas i sammanhang där låten kommenteras.

– Låten innehåller hot och starka ställningstaganden mot SD och M. Det strider mot de krav vi har att vara opartiska. Det är naturligtvis extra känsligt just nu eftersom vi går in i en valrörelse, säger Jonas Westman, gruppchef för musikredaktörer i P3, till Dagens Nyheter.

Sveriges Radios resonemang beskrivs bäst som ett moraliskt moras.

Att “Svarta duvor & vissna liljor” skulle gå på tvärs mot SR:s krav på opartiskhet är nys. Låten är inget partipolitiskt inlägg – utan samhällskritik. Det har varit en viktig komponent i popmusik – och drivkraft för artister – genom alla tider. Bob Dylan, Marvin Gaye, Lady Gaga, Michael Jackson, Ebba Grön, Annika Norlin, Cornelis Vreeswijk, Kanye West, Madonna… Det går att ge exempel på detta i alla evinnerlighet.

Men framför allt bör man komma ihåg: Rasism är inte vilken politisk fråga som helst. Det handlar inte om vilket skattetryck Sverige ska ha eller om vem som ska driva skola, vård och omsorg. Rasism innebär att man anser att vissa människor är mer värda än andra. Det är en ideologi som bryter mot de mänskliga rättigheterna som är en paragraf i såväl Europakonventionen och FN-stadgan som i den svenska radio- och tv-lagen. I den sistnämnda står det i 5 kap. 1 §:

”En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.”

När dominerande medieföretag har uppfattningen att deras uppgift inte är att göra några värderingar alls i sin ambition att vara objektiva riskerar deras beslut att få motsatt effekt.

I de uppräknade exemplen ovan handlar det i slutändan om att normalisera rasistiska åsikter och – i Sveriges Radios fall – förbjuda kritik av desamma. Då befinner sig den publicistiska trovärdigheten och den moraliska anständigheten snabbt på ett sluttande plan.

Vilka är årets viktigaste inrikespolitiska och utrikespolitiska händelser? Hör Yonna Waltersson diskutera året som gått med ledarskribenterna Björn Elmbrant, Irene Wennemo och Håkan A Bengtsson i Dagens Arenas podcast #Arenaklubben.

Var det JB–koncernens kollaps?

JB är ju även utbildningsminister Jan Björklunds (FP) initialer, så det kanske även var en konkurs för honom på skolområdet, tänker Björn Elmbrant.

Vilken är  årtiondets största politiska flopp för ett politiskt parti? Varför lyckas inte Socialdemokraterna få vind i seglen?

Håkan A Bengtsson resonerar om vilken väg Europa kommer att ta i kölvattnet av växande nationalism, medan kapitalismen äter upp demokratin inifrån.

Hur kan Påven få gamla kolosser att piggna till? Missa inte Irene Wennemos politiska råd.

Hör också om Snowden vs jätten gluff-gluff.

Panelen ger dig även årets julläsning.

Efter 15 avsnitt och över 11 000 lyssningar vill Dagens Arena passa på att tacka alla lyssnare! Vi hörs i vår.

God helg!

Lyssna:

Till arkivet

Lyssna med Itunes.

Midvinternattens köld var hård i Fredrik Reinfeldts traditionella jultal på Skansen. I stället för att anknyta till julens budskap om gemenskap valde statsministern att tala om människohandel, trafficking och gängkriminalitet.

Reinfeldt brukar inte inta någon mysig landsfaderroll à la Bengt Feldreich i sitt årliga jultal. Och den traditionen höll han vid liv även i år. Han valde i stället att berätta om sina studiebesök som han gör runt om i landet varje vecka. Hur han träffat Göteborgspolisen och pratat om sexbrott, att han varit i Husby så sent som i förra veckan för att diskutera tiden efter kravallerna i våras och hur han mött tidigare ungdomsbrottslingar.

Med sig hade han ett knippe med förslag på hur Moderaterna vill skärpa lagarna kring människohandel, sexköp och ungdomsbrottslighet.

Reinfeldts språkdräkt var av en slående gammelmoderat karaktär. Förutom att erbjuda höjda straff som lösning på stora samhällsproblem talade han om det individuella ansvaret. Svenska män har ett ansvar för att inte vara en del av efterfrågan i sexhandeln. Och näringsidkare i Husby som vill erbjuda ungdomsbrottslingar ett jobb som alternativ till den kriminella banan lyftes fram som föredömen.

Övriga Sverige talar just nu om ett samhälle som håller på att slitas sönder, där till och med medelklassen känner en växande oro för ökande spänningar. Skolresultaten rasar i internationella mätningar, arbetslösheten biter sig fast vid rekordnivåer och rasistiska rörelser flyttar fram sina positioner. Och i Europas grannland Syrien pågår en av de största flyktingkatastroferna i modern tid. Inget av detta valde landets statsminister att nämna med ett ord. Människohandel, sexbrott och gängkriminalitet är viktiga ämnen, men känns lösryckta ur samhällsdebatten i december 2013.

Det kan tolkas som att Fredrik Reinfeldt har tröttnat på det inrikespolitiska tjäbblet och svävar som en fristående satellit över samhällsdebatten. Men Reinfeldts jultal ska nog snarare ses som en kraftfull motoffensiv mot framför allt Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson har vid upprepade tillfällen påtalat att kriminalpolitiken är Sverigedemokraternas viktigaste valfråga vid sidan av invandrarpolitiken.

“Vår kriminalpolitik ska vara lika känd som vår invandrarpolitik när vi går till val 2014. Vi har stora förutsättningar att öka förtroendet bland väljarna på detta område. Den borgerliga regeringen uppfyller inte sina väljares förväntningar när det gäller kriminalpolitiken”, sa Jimmie Åkesson 2011.

Sedan dess har Moderaterna tappat stora väljarskaror till Sverigedemokraterna.

Fredrik Reinfeldt har genomgående varit tydlig med att markera mot Sverigedemokraternas rasism. I stället vill han nu locka tillbaka moderata väljare från extremhögerkanten med hårdare tag i kriminalpolitiken. Superstrategen Reinfeldt visade på Skansen att han inte har tagit jullov riktigt än.